FOTO: FRANKIE FOUGANTHIN, CREATIVE COMMONS ATTRIBUTION SHARE-ALIKE

Till vänster: Klistermärken tryckta av kärnaktivister

i Sverigedemokraterna tidigt 90-tal.

Nedan: Jimmie Åkesson håller tal inför

EU-parlamentsvalet 2014. På banderollen
bakom honom står det ”Yttrandefrihet”.
Sverigedemokraternas
svarta bok

Redaktörer:
Madelene Axelsson
och Kristian Borg

© Författarna och
Verbal förlag 2014
Utges i samarbete med
mediekooperativet Fria Tidningar.

Grafisk form: Kalle Johansson

Omslagsfoto: Pontus Lundahl/TT
ISBN: 978-91-87777-10-3
Första upplagan
E-boksproduktion: Elib 2014

Verbal förlag, Stockholm

www.verbalforlag.se
info@verbalforlag.se

Följ debatten på:

www.sdsvarta.se
INNEHÅLL

Förord
Madelene Axelsson, Kristian Borg

Drömmen om ett rent Sverige

Mikael Ekman

”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la!”

Sverigedemokraterna i riksdagen
Måns Nilsson

Bruna rötter, blågul stam, bruna grenar

Sverigedemokraterna som plantskola för svensk
extremhöger
Mathias Wåg

Fascism – eller något annat?

En ideologianalys av Sverigedemokraterna
Henrik Arnstad

De intellektuella bakom
Sverigedemokraternas ideologi
Mats Deland
Kris, klass och Sverigedemokraternas ökade
stöd
Lovisa Broström

Omsorgsrasismen
Sverigedemokraterna och kvinnorna
Diana Mulinari, Anders Neergaard

Ställ dem till svars

Grundkurs för antirasistiska ångvältar
Inte rasist men… Oscar Schau, Atilla Yoldas, Bilan Osman, Tobias
Lundeqvist, Henrik Johansson

Tal till riksdagen

Jason Diakité

Ordlista

Parti-, organisations- och medieregister

FÖRORD
Madelene Axelsson
Kristian Borg

Det var nog många som vaknade upp med vad som bara kan beskrivas
som en politisk baksmälla måndagen den 15 september 2014. Kvällen innan
hade det stått klart att Sverigedemokraterna fått 13 procent av rösterna,
långt över prognosernas 9-10. Därmed hade partiet blivit landets tredje
största och vågmästare i riksdagen.
Med det ökade väljarstödet i ryggen krävde partiet genast ökat politiskt
inflytande och hotade att fälla regeringens budget om den inte innehöll
minskade kostnader för flyktingmottagande. Partiledaren Jimmie Åkesson
vill se sig själv som en nyckelspelare i maktens korridorer och samtidigt
som ledare för den enda verkliga oppositionen, en representant för
”verklighetens folk”.
Sverigedemokraternas kostym är ny och stor. Enligt egen utsago har
partiet genomgått ett ideologiskt stålbad och gjort rent hus med rasismen.
Men i vilken utsträckning har partiet verkligen förändrats? Hur har
Sverigedemokraterna agerat i praktiken sedan de kom in i riksdagen första
gången år 2010? Var står de i andra frågor än hjärtefrågan –
invandringspolitiken?
För att förstå Sverigedemokraternas utveckling de senaste åren måste vi
förstå partiets bruna rötter och den mylla i vilken partiet fortfarande växer
och hämtar sitt stöd från. Flera texter i denna bok berör
Sverigedemokraternas historia ur olika perspektiv. Journalisterna Mikael
Ekman och Mathias Wåg samt forskaren Mats Deland tar avstamp i tiden
före partiets officiella grundande 1988 och den ideologiska utvecklingen
under 1990-talets början och mitt. Sverigedemokraternas arv är starkt
präglat av nazism och fascism. Det förklarar många av de problem de
tampas med i dag, och det gör också att effekten av det där stålbadet kan
diskuteras.
 Den nazistiska och fascistiska idétraditionen har funnits kring partiet
genom hela Bevara Sverige svenskt-eran, via 1990-talets vit makt-musik
och fram till i dag. Företrädare med nazistisk bakgrund poppar fortfarande
upp i partiet då och då, och på senare tid har detta faktum blivit alltmer
besvärligt att hantera, då stödet från mer radikala grupper kan skada de
politiska framgångarna.
Jimmie Åkesson säger att det är oklart vad högerextremism är. Och visst
är det viktigt att kalla saker vid sitt rätta namn. Begrepp som rasism och
fascism diskuteras ständigt av forskare och ideologier är delvis föränderliga
över tid. Dagens fascister ser inte ut som på 1930-talet och rasism begränsar
sig inte till biologiska faktorer.
Historikern Henrik Arnstad påminner i sin omfattande ideologianalys av
partiet att det så sent som 2006 var okontroversiellt att kalla
Sverigedemokraterna nynazister, men det är inte en korrekt benämning.
Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti, slår Arnstad fast med
utgångspunkt i forskaren Roger Griffins definition av fascism: ”en typ av
politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en
folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”.
Andra skulle placera partiet i en högerpopulistisk kontext, med partier
som Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet. Den nederländske
statsvetaren Cas Mudde menar att högerpopulism är att värna kulturell och
etnisk homogenitet, säga sig företräda ett undertryckt folk mot en
”mångkulturvurmande elit” och att sträva efter ett samhälle med tuffa krav
på lag och ordning. Allt det stämmer förstås också in på
Sverigedemokraterna.
Men oavsett om man kallar partiet högerpopulistiskt eller fascistiskt är
rasismen central. Och den har Sverigedemokraterna svårt att komma undan,
hur många mediestrateger Jimmie Åkesson än anlitar. Inget annat parti slits
heller av lika stora interna splittringar. Inget annat parti skulle klara sig
igenom en skandal som järnrörsskandalen.
Alla minns fortfarande hur Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian
Westling efter en utekväll 2010 verbalt attackerade komikern Soran Ismail
och senare beväpnade sig med järnrör. Kent Ekeroth har utöver det och sitt
uttalade motstånd mot islam blivit känd för att ha ställt sitt postgirokonto
till förfogande för webbdomänen för Avpixlat, en av landets största
rasistiska webbsajter.
 Kent Ekeroth sitter fortfarande i riksdagen. Ingen annan riksdagspolitiker
skulle klara sig igenom lika mycket kritik. Det är därför hans motståndare
kallar honom Teflon-Kent – all smuts har en fantastisk förmåga att rinna av
honom. Men det gäller också partiet. För trots det nazistiska arvet, rasismen
och politiker som går över gränsen lyckas Sverigedemokraterna få fler
röster vid varje nytt val.
Hur kommer det sig? Vem ställer sig bakom ett parti där tre toppolitiker
attackerar en man och kallar en kvinna ”hora”, för att sedan gratulera
varandra till att vara starka nog att ”ta fajten”?
Det finns inga enkla svar. Men forskaren Lovisa Broström visar att
högerextremism och rasism allt sedan oljekrisen på 1970-talet följer de
ekonomiska kriserna i samhället. På senare tid har det särskilt i övriga
Europa blivit allt tydligare att högerextrema framgångar i hög utsträckning
är kopplade till klass. Även om Sverige har en bättre ekonomisk situation
än många andra så kan alliansregeringens politik de senaste åtta åren liknas
vid den krispolitik som vi sett i andra länder under samma period, menar
Broström. Den tidigare regeringens mantra att ”det ska löna sig att arbeta”
har en baksida: det straffar sig att inte arbeta. Den ekonomiska tryggheten
har minskat för delar av befolkningen och med en arbetslöshet på 8 procent
börjar olika grupper med i grunden samma intressen vända sig mot
varandra. Sverigedemokraternas svar på välfärdsnedrustningen – att stoppa
invandringen – är ett enkelt svar på mycket komplicerade ekonomiska
sammanhang.
Samtidigt kan det framhållas att Sverigedemokraterna i praktiken har
stöttat alliansregeringens ekonomiska politik. I 80–90 procent av fallen har
partiet röstat med alliansen under sina fyra första år i riksdagen.
Journalisten Måns Nilsson gör flera nedslag i riksdagsarbetet och visar hur
partiets förslag handlar om allt från avskaffat litteraturstöd för böcker på
invandrarspråk till minskad tidsgräns för abort från 18 till 12 veckor.
Från vilka grupper tänker Sverigedemokraterna hämta sitt stöd framöver?
Forskarna Diana Mulinari och Anders Neergaard pekar på att kvinnorna
spelar en allt viktigare roll, något som också framgår i partiets egen
kommunikationsplan.
Det handlar förstås bara om de kvinnor som Sverigedemokraterna
definierar som svenska. Vi känner igen retoriken från partiets tidiga
propaganda. Löftet till väljarna är att skydda svenska kvinnor från hotfulla
utländska män. I många sverigedemokraters världsbild verkar det nämligen
bara vara invandrare som våldtar och använder sexualiserat våld. Sajter som
Avpixlat och Exponerat ger draghjälp och hjälper till att odla myten om att
kvinnor hade det bättre förr, i Folkhemssverige. Även om det inte stämmer
är det en föreställning som allt fler faller för.
Nationella Frontens sanslösa framgångar i Frankrike våren 2014 – 25
procent av rösterna i valet till Europaparlamentet – har visat andra
högerextrema partier att det går att nå långt. Men rasismen föder också
motstånd och aldrig har det varit starkare än i dag. Allt fler tar bladet från
munnen, demonstrerar vid skolor och arbetsplatser och vänder ryggen till
när Sverigedemokraterna håller offentliga möten.
Personerna bakom internetsajten Inte rasist men…  visar hur ett
grundläggande verbalt motstånd kan anläggas. Med hjälp av humor och
hårda fakta erbjuder skribenterna motargument till partiets vanligaste och
mest lättköpta åsikter och understryker att svenskhet aldrig kommer att
utgöras av fasta, nedärvda egenskaper utan är resultatet av kulturella,
sociala, ekonomiska och historiska processer.
Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Hur många röster partiet får
är en mätare för vilket samhälle vi vill ha, vilken värld vi vill leva i. Vi som
skriver i den här boken vill inte ha en värld där hudfärg, religion, kön eller
sexuell läggning avgör ditt värde och din grad av mänsklighet.
Med Sverigedemokraternas svarta bok vill vi skingra myterna och
påminna om vad partiet helst vill glömma. För att älskade artister som Jason
Diakité aldrig mer ska behöva stå och vifta med passet i riksdagen. För att
vi ska få älska vilka vi vill och leva för varandra, inte för nationen.

Madelene Axelsson
Chefredaktör Göteborgs Fria Tidning

Kristian Borg
Kulturredaktör Fria Tidningen
Mikael Ekman
Drömmen om ett rent Sverige

Det är första maj 1993 och Gudrun Schyman ska snart hålla sitt tal i
Kungsträdgården. Polisen som är på plats för att bevaka mötet fattar
misstanke mot tre unga män som rör sig kring platsen. När polisen visiterar
dem finner de en skarpladdad handgranat och personerna grips på plats.
De unga männen beskrivs som skinnskallar men de är också politiskt
aktiva. Bland de som grips finns ordföranden för Sverigedemokratisk
Ungdom och en före detta styrelseledamot i Sverigedemokraterna.
Idag sitter det partiet representerat i riksdagen. För att förstå
Sverigedemokraternas politik måste man också förstå dess historia. En
historia som den sverigedemokratiska ledningen gjort sitt bästa för att
mörka. En historia som visar hur Sverigedemokraterna bär på ett historiskt
arv som börjar långt innan partiets grundande 1988.

”En neger som utrikesminister”

Augusti 1979. Efter att gång på gång fått se sina insändare om den svenska
invandringspolitiken refuseras bestämde sig datateknikern Leif Zeilon och
häktesvakten Jerker Magnusson för att föra ut sitt budskap på andra sätt. De
sammanfattade sin kritik mot invandringen i ett flygblad.
Budskapet var tydligt: ”För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år
finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en
neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som
inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”
Flygbladet undertecknades med en slogan som kom att bli det
gemensamma budskapet för det svenska flyktingmotståndet de närmsta 30
åren – Bevara Sverige svenskt. Enligt Leif Zeilon innebar flygbladet starten
för det som skulle komma att bli 1980-talets mest omtalade rasistiska
gruppering – BSS.
 BSS ville framställa sig som en demokratisk, folkligt förankrad och
spontant framvuxen organisation. Men grundaren Leif Zeilon, som senare
bytte efternamn till Ericsson, hade odlat sitt hat mot invandringen under
lång tid.
Under början av 1970-talet skickade han brev till det nazistiska partiet
Nordiska rikspartiet, NRP. Han berättade om sina planer på att resa till
Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Landet som hade blivit självständigt 1965
präglades under 1970-talet av en hårdför apartheidpolitik som väckte
protester från svarta gerillagrupper. Zeilon avslöjade i sitt brev att han
eventuellt skulle kunna tänka sig att ansluta till armén för att slå tillbaka
upproren. Senare blev han aktiv i den antikommunistiska gruppen
Demokratisk allians som propagerade för USA:s krig i Vietnam.

Från hakkorsfanan till svenska fanan

Zeilon och hans partner Jerker Magnusson lockade snabbt till sig folk.
Många av anhängarna hade tidigare varit aktiva i olika nazistiska och
fascistiska förbund, vilket kom att sätta en stark prägel på organisationen.
En av dem var Niels Mandell. Under flera decennier har han varit aktiv i
olika grupperingar inom den nationella rörelsen. Det var till honom de olika
gruppernas propagandister vände sig när de ville trycka klistermärken eller
dekaler. Niels formgav skickligt deras budskap. Nazisternas budskap i svart,
rött och vitt. De mjukare budskapen i gult och blått.
För att effektivisera arbetet trycktes flera olika dekaler och klistermärken
samtidigt. På de gamla kartor Niels visar upp när jag träffar honom har de
ännu inte skurits ut och skilts från varandra. På ett av arken samsas budskap
från Ku Klux Klan med finska slagord. På ett annat ligger ett klistermärke
från Sverigedemokraterna kant i kant med vitmaktmusikbolaget Svea
Musik som marknadsför sig som ett bolag för ”ras och nation”.
Tryckkartorna visar med all önskvärd tydlighet hur den nationella
rörelsens olika grupper flyter ihop. För Niels Mandell är de mer än så. De är
ett livsverk.
Nu vill han berätta sin historia, på ett villkor. Att han kallas
nationalsocialist, inte nazist, det är ett skällsord som hans politiska
motståndare använder.
Niels Mandell började sin politiska bana i Nordiska rikspartiet 1967.
– Jag läste en artikel om partiet i en finsk tidning. Det var ganska sakligt
skrivet så jag förstod att det låg mycket bakom det. På det viset fick jag
kontakt med dem. Det fanns ju inga alternativ på den tiden, berättar han.
Nordiska rikspartiet var ett renlärigt nationalsocialistiskt parti som hade
bildats av ledaren Göran Oredsson 1956, då under namnet Sveriges
nationalsocialistiska kampförbund. Oredssons mål var att väcka liv i den
avsomnade nationalsocialistiska rörelsen, men partiet samlade aldrig några
större skaror.
Partiet var sekteristiskt och våldsamt. 1974 gjorde sig partiets gatustyrka
Riksaktionsgrupperna, RAG, skyldiga till två bombattentat. Gruppen leddes
under en tid av Niels Mandell. En av bomberna riktades mot den
konkurrerande gruppen Demokratisk allians lokaler i Stockholm. Attentatet
var en hämndaktion för en vandalisering av Nordiska rikspartiets lokaler
som RAG-aktivisterna misstänkte att Demokratisk allians låg bakom. Den
andra bomben kastades in på en biograf i Stockholm som en protest mot att
komedin Det våras för Hitler visades. 1972 åtalades Göran Oredsson och
Heinz Burgermeisters – som senare var med i Sverigedemokraternas
utbrytarparti Nationaldemokraterna – för brott mot uniformsförbudet, en
motsvarighet till lagen om hets mot folkgrupp. De friades senare i domstol.
Till slut fick Niels Mandell nog.
– Jag tröttnade på skrikandet och Hollywoodnazismen. Man levde ju inte
upp till sina principer. Man skrev och sa en sak, sedan var det en annan sak
i praktiken. Där fanns massa slödder och drägg som jag inte ville vara med.
Man skämde ut sig själv på gator och torg genom att skrika åt personer som
man inte gillade. Att efterapa Tredje riket är helt omöjligt, men det tar tid
att upptäcka det.

En ny röst
Tiden efter engagemanget i Nordiska rikspartiet blev tung. Den svenska
nationella rörelsen dominerades av gamla, nostalgiska och utdöende
organisationer. Inget passade Mandell som kände sig ”bränd”.
–  Det kom ett fruktansvärt vakuum. Allt var bortkastat, jag kände mig
lurad och förrådd. Det är som i det militära, om en general skulle leda sina
soldater in i fördärvet. Det är fel.
Trots besvikelsen rubbades aldrig den politiska övertygelsen. Han
fortsatte att intresserat följa samhällsdebatten. I slutet av 1970-talet hajade
han till när han läste en artikel i Dagens Nyheter.
Någon hade satt upp främlingsfientliga lappar på lyktstolpar.
 –  Jag har klippet kvar fortfarande. ”Stoppa massinvandringen – säkra
jobben” stod det. Och jag förstod att det fanns andra som tänkte som jag.
Upptäckten ökade hans lust att börja engagera sig igen. 1980 träffade han
Leif Zeilon. Mötet innebar starten för Niels mångåriga engagemang i
Bevara Sverige svenskt, och sedermera Sverigedemokraterna.
BSS var på många sätt en nyskapande röst i den lilla och dödsdömda
nationella rörelsen. Ända sedan 1950-talet hade rasister, fascister och
nazister i Sverige och Europa tvingats förhålla sig till det dåliga rykte som
nationalsocialismen och flera av dess bärande idéer fått. När dessutom
fascismens sista utposter i Grekland, Spanien och Portugal en efter en
tappade makten hade rörelsen helt marginaliserats.
Något behövde göras. Hur skulle budskapet paketeras och föras fram?

Från rasbiologi till svenskhet

Bildandet av BSS kom som en logisk konsekvens av debatten. Bara några
månader innan BSS gav ut sitt första flygblad skrev ledaren för den
fascistiska gruppen Nysvenska rörelsen, Per Engdahl, en artikel i
organisationens tidning Vägen framåt där han lyfte fram vikten av att lämna
rasbiologin bakom sig och i stället koncentrera sig på svenskheten. Artikeln
blixtbelyser den diskussion som präglade efterkrigstidens nationella rörelse.
”På 30-talet, när den rasbiologiska aspekten dominerade diskussionen,
brukade vi i Nysvenska rörelsen tala om rasblandning och rasbrytning. Vi
kan lugnt stryka rasbiologin ur sammanhanget, även om den spelar en
betydande roll. Vi vet tyvärr för lite om denna roll och dess gränser.”
I stället för att prata om den ”nordiska rasen” föreslog Engdahl att
”svenskheten” skulle försvaras.
BSS tog till sig den nya retoriken och blev förnyare i en annars stagnerad
rörelse. Samma utveckling skedde runt om i Europa där partier som
National Front i England och franska Front National lade om sina strategier.
1982 genomförde BSS sitt första riktiga möte. 16 personer samlades i
Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm och tillsatte en interimstyrelse
bestående av Leif Zeilon och Sven Davidsson. Sven Davidsson hade sin
bakgrund i just Nysvenska rörelsen och hade varit ordförande för
organisationens Stockholmsavdelning under 1960-talet.
Under mötet underströk Davidsson BSS unika position. Genom att
fokusera på en viktig fråga representerade organisationen en helt ny linje.
Andra nationella grupper borde göra detsamma, menade han. Sveriges
nationella förbund skulle kunna koncentrera sig på försvarsfrågan.
Nysvenska rörelsen på ”knark-problemet eller den bedrövliga
kriminalpolitiken”.
Efter mötet tog gruppens utåtriktade arbete fart. BSS bjöd in
organisationer och arrangerade möten i flera städer runt om i landet. Niels
Mandell minns att det var Leif Zeilon som var den drivande kraften. Själv
var han bara en ”vanlig fotsoldat”.
– Vi planerade kampanjer, affischeringar och hur vi skulle åka runt och
träffa folk i Sverige. Jag var högst imponerad av den storartade intelligens
som strömmade från Leif Zeilon.
Samma år lanserade organisationen sin tidning BSS-nytt. I
redaktionsrutan slogs organisationens syfte fast: ”BSSNYTT kommer att ge
sitt stöd åt alla dem som stöder det svenska folkets kamp för att överleva
som ett fritt folk, och kommer att bekämpa alla dem som vill förstöra vårt
land genom en invandring som på sikt kan förinta det svenska folket.”

Sverige är en diktatur
Den 20 mars 1983 antogs till slut ett officiellt program. Några av punkterna
i BSS program löd:

• Endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående

länder ska principiellt kunna accepteras som invandrare i Sverige.

• Inga utlänningar – utom främmande staters representanter,

anställda i utländska dotterbolag, forskare, specialister och
gäststuderande – ska kunna sammanhängande vistas i riket i längre
än tre år.

• Adoptioner av utländska barn ska förbjudas i lag.

• Abortpolitiken ska bli restriktivare.

Fokus låg alltså på gruppens kärnfråga – stoppa invandringen. Men även

andra ämnen intresserade BSS-aktivisterna. Under de första åren valde flera
av de ledande personerna bakom BSS att vara anonyma, vilket skapade
nyfikenhet hos medierna. När de till slut avslöjades fick det långtgående
konsekvenser för framför allt Leif Zeilon. I slutet av 1980 sände Tv2:s
nyhetsprogram Magasinet inslaget ”Nynazism på frammarsch” där Leif
Zeilon nämndes som en av personerna bakom BSS. Tittarreaktionerna blev
kraftiga och Zeilon sparkades från sin tjänst på LO-anknutna byggföretaget
BPA.
För BSS blev avskedandet ett bevis på att Sverige i själva verket var en
diktatur där alla som kritiserar invandringen på olika sätt trakasseras. Leif
Zeilon fick senare rätt mot sin arbetsgivare i Arbetsdomstolen och
tilldelades ett skadestånd för att han sparkats på felaktiga grunder.
Men det rubbade inte BSS världsbild. Sverige var en diktatur och
medierna dess propagandamaskin. De journalister som valt att granska
gruppen fick betala ett högt pris.
En av reportrarna som rapporterade om BSS var Peter Ekstrand som då
jobbade för SVT. Han var inblandad i reportaget som ledde till att Zeilon
fick sparken. Redan i första numret av BSS-nytt hängdes journalister och
andra personer som gruppen såg som fiender ut med namn, bild och
personnummer och i vissa fall även med hemtelefonnummer och adress. I
Peter Ekstrands fall gav BSS till och med ut en skrift om honom som bland
annat delades ut utanför hans jobb.
– Vi gjorde ett längre reportage i Magasinet och utsattes för hot från BSS.
Säpo fanns i studion och jag eskorterades hem av livvakter. Under den här
tiden var mina barn små och jag kände stark oro för min familj. Jag fick ta
mig ut genom grannhusets port och gå olika vägar när jag följde barnen till
dagis. Det kom uppgifter till SVT om att mina barn skulle kidnappas,
berättar Peter Ekstrand.
BSS hängde sammanlagt ut tolv personer med namn och personnummer i
organisationens tidningar. Det var dels journalister, men också antirasister,
fackligt aktiva och beslutsfattare.

Sökes: samarbetspartner
På ett BSS-möte valdes den första styrelsen. Ordförande blev Sven
Davidsson.
– Han var en skyltdocka för Leif hade ju barn och fästmö. Davidsson är
en koalabjörn. Långsam och träaktig. En trädocka som det inte går att prata
med riktigt. En fossil. Han spärrade all utveckling, hävdar Niels Mandell.
Den första styrelsen bestod av nio personer. Bland dem fanns personer
med bakgrund i grupper som Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella
förbund. Organisationer som existerat sedan före andra världskriget och
fungerat som viktiga förvaltare av 1930- och 1940-talens fascism. Den
ansvarige för BSS postbox var under en tid Gösta Bergquist som började sin
politiska bana i de tidiga tonåren. I en intervju i boken
Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen berättar han om sin
beundran för den svenska fascismens nestor, Per Engdahl.
– Då jag var 13–14 år deltog jag på ett möte med Engdahl. Det var under
andra världskriget och hans organisation hette då Svensk opposition. Per
Engdahl var en enorm talare och han frälste mig, berättar Bergquist.
Trots länken till olika nazistiska och fascistiska grupper svor sig BSS fria
från alla anklagelser om rasism. Men i BSS-nytt lät det annorlunda. Efter
mötet presenterades den nyvalda ordföranden Sven Davidsson. På frågan
om han var rasist svarade han:
”Ja, i ordets positiva betydelse. Jag önskar att raserna skall utvecklas
separat, efter egna förutsättningar. De verkliga rashatarna är liberalerna,
som önskar förstöra raserna genom integration och rasblandning.”
BSS var extremt marginaliserade och hade inget reellt politiskt
inflytande, medlemskåren var liten. För att växa behövde gruppen skapa
allianser, i såväl Sverige som utomlands. På hemmaplan var
valmöjligheterna begränsade och alla eventuella samarbetspartner fanns
långt ut på extremismskalan. Valet föll till slut på Nysvenska rörelsen och
Sveriges nationella förbund, där flera av den första styrelsens ledamöter
varit aktiva.

Fascisterna och norska nazister som samarbetspartner

Första kontakten mellan BSS och Nysvenska rörelsen togs redan 1980. I
Vägen framåt uppmanade Nysvenska rörelsen sina medlemmar att beställa
BSS-material. Som tack för hjälpen gjorde BSS reklam för Nysvenska
rörelsen. I tidningen rapporterades det också om hur Leif Zeilon kom på
besök till Malmö och bland annat berättade om rättegången mot hans förra
arbetsgivare ByggProduktion Aktiebolag, BPA. Samarbetet med Nysvenska
rörelsen och Sveriges nationella förbund gick till slut så långt att
medlemmarna i någon av de tre organisationerna automatiskt fick
medlemskap i de andra två.
BSS sökte även samarbeten utomlands. Organisationen kom tidigt i
kontakt med det norska partiet Nasjonalt folkeparti, NF. Partiet grundades
1980 som en fortsättning på den våldsamma nazistgruppen Norsk front.
Gruppen upplöstes i slutet av 1970-talet efter att ledande medlemmar hade
gjort sig skyldiga till en serie attacker mot politiska motståndare. 1979
kastade en ledande medlem i Norsk front in en hemmagjord bomb i en
folkmassa och en person blev allvarligt skadad.
Organisationen lades ner 1985 efter att en medlem den 14 juni samma år
sprängt flera dynamitladdningar mot Norra moskén i Oslo. Ingen person
kom till skada men det blev stora materiella skador. Dådet ledde till att
polisen gjorde razzior hos flera NF-medlemmar. De hittade bland annat
vapen och sprängämnen. Flera av medlemmarna dömdes senare till
fängelsestraff.
Utåt undvek BSS att tala om sina kontakter med Nasjonalt folkeparti men
i själva verket var relationen mellan de två grupperna god. I en intervju i
Aftonbladet i augusti 1981 talade partiledaren Tor Petter Hadland
öppenhjärtligt om samarbetet och på flera av BSS möten var Nasjonalt
folkeparti inbjudna talare.

Skinnskallarnas entré
I slutet av 1970-talet hade skinnskallekulturen kommit till Sverige.
Rörelsen var långt ifrån homogen. I Storbritannien hade den delats upp i en
politisk, naziinfluerad gruppering, en opolitisk och en antifascistisk.
I Sverige präglades den av främlingsfientlighet och socialt utanförskap.
En viktig del av identiteten var, som i många andra subkulturer, musiken.
Den rasistiska skinnskallemusikens härförare var det brittiska bandet
Screwdriver, vars sångare Ian Stuart Donaldson var en nyckelfigur inom
National Front och en av de stora förebilderna för skinnskallar över hela
Europa.
BSS insåg musikens dragningskraft och i mitten av 1980-talet upptäckte
de Nyköpingsbandet Ultima Thule som var populärt bland de skinnskallar
som hade börjat söka sig till BSS. Organisationen erbjöd sig att betala
bandets första platta och Ultima Thule tackade ja.
– Det var 1984 eller 1985. Jag var med där med 2 000 kronor och Leif
Zeilon med 2 000. Sedan var det två till så det kostade 8 000 kronor. Det
var viktigt att få en kontakt med Ultima Thule. Musiken har betytt väldigt
mycket, berättar Niels Mandell.
Skinnskallarna tog snabbt stor plats i BSS. De välkomnades av Leif
Zeilon men kom att innebära problem.
– Det var rätt mycket nytt folk som kom på mötena och jag tror det var
mycket vanligt folk också. Men sedan uppstod problemet när skinnskallarna
började dyka upp. Då började de vanliga människorna att minska i
motsvarande grad och där gjorde vi ett stort misstag, fortsätter Mandell.
Skinnskallarna var stökiga, söp och kunde inte föra sig i samband med
politiska möten. Men Zeilon hade planer även för skinnskallarna.

En första partibildning
I slutet av 1983 lanserades Nationaldemokratiska partiet. Det nya partiet
riktade sig till ungdomar och tillsammans med BSS arrangerade de ett
traditionsenligt 30 november-firande i Stockholm som samlade ett 80-tal
personer.
Enligt Niels Mandell och flera andra källor var Nationaldemokratiska
partiet helt och hållet Zeilons skapelse. Planen var med största sannolikhet
att skapa en plattform för skinnskallarna och på det sättet få bort dem från
BSS.
Nationaldemokratiska partiet var betydligt radikalare än skaparen Bevara
Sverige svenskt. Den 26 april 1984 demonstrerade de utanför Sovjets
ambassad och krävde att krigsförbrytaren Rudolf Hess skulle släppas från
Spandaufängelset. Demonstrationen urartade och sex personer dömdes för
bland annat olaga intrång. Bland dem kom några senare att ansluta sig till
Sverigedemokraterna. Den goda relationen mellan BSS och skinnskallarna
varade omkring ett år, sedan utbröt en häftig konflikt. Men den handlade
inte om ideologiska meningsskiljaktigheter.
BSS hade ordnat en fest och bjudit in skinnskallarna. I vanlig ordning
blev det stökigt och i tumultet slogs en videokamera sönder. När ingen
betalade kameran blev BSS-aktivisterna irriterade, men skinnskallelägret
tyckte att de blivit dåligt behandlade.
Relationen mellan BSS och skinnskallarna blev aldrig densamma efter
den tumultartade festen, trots att Zeilon flera gånger försökte reparera
relationen.

Ett nytt försök till ett politiskt parti

Leif Zeilon talade tidigt om vikten av att skapa ett politiskt parti för att
kunna få genomslag för sina idéer. Det dröjde lång tid innan hans planer
blev verklighet. I valet 1982 var organisationen alldeles för liten.
Zeilon hade förvisso redan lanserat Nationaldemokratiska partiet som
sidoprojekt men det var först 1986 som BSS på allvar började förbereda sig
för en partibildning. Enligt Zeilon bad ledningen om sina medlemmars syn
på saken. I ett frågeformulär som skickades ut inför årsmötet 1986
förespråkade 86 procent att BSS skulle bli ett parti. Bland de namn som
föreslogs nämndes Nationella Partiet, Folkdemokraterna, Demokratiska
partiet, Nationella fronten, Sverigepartiet, Svenska partiet och Svenska
folkpartiet.
– Vi skulle ha ett namn som inte gick att missbruka för då kommer det
här med nazism in. Allt på ”nation” är ju farligt. Det vet vi ju. Jag tror det
var Leif Zeilon som kom på Sverigepartiet, berättar Niels Mandell.
Planerna att gå från en kampanjorganisation till ett parti närmade sig
verklighet under hösten 1986. Leif Zeilon hade kommit i kontakt med
Stefan Herrmann, ordförande för Framstegspartiets Stockholmsavdelning.
Framstegspartiet var ett missnöjesparti som hade profilerat sig i Stockholm
som ett främlingsfientligt parti.
Den 16 november 1986 höll BSS och Framstegspartiet Stockholm sina
årsmöten tillsammans i Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm och
upplöste där sina organisationer för att i stället starta ett nytt parti. Partiet
fick namnet Sverigepartiet och Stefan Herrmann valdes till ordförande
medan Sven Davidsson valdes till vice ordförande. Styrelseposterna
styckades upp broderligt mellan de två grupperna.
Efter sammanslagningen hölls en presskonferens där den nye partiledaren
Stefan Herrmann skulle möta pressens frågor. Förväntningarna från de
nykläckta sverigepartisterna var höga, men den stora responsen uteblev.

Ett parti för skinnskallar och rättshaverister

En av de mest tongivande personerna i Sverigepartiet blev Jonny Berg, en
ung skinnskalle som hade rekryterats till BSS strax före sammanslagningen.
I dag har han lämnat politiken och berättar gärna sin historia om den korta
men intensiva tiden i Sverigepartiet, och det som sedan blev
Sverigedemokraterna. Berg drogs in i BSS-kretsen efter att ha träffat Leif
Zeilon.
På hösten 1986 mördades den unge skinnskallen Ronny Öhman på
kyrkogården vid Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm i ett
av 1980-talets många gatuslagsmål mellan skinnskallar och invandrare.
Efter mordet träffades flera av stadens skinnskallar på puben Gråmunken i
Gamla stan för att planera en minnesstund för Ronny Öhman.
 – När vi satt där dök Leif Zeilon upp. Han letade efter någon som kände
Ronny Öhman. De tänkte väl ganska fort att det här kan man ju naturligtvis
använda; en ung kille ihjälslagen av invandrare, det var väl jättebra
propaganda, säger Jonny Berg.
Leif Zeilon stack ut bland de unga skinnskallarna.
–  Det gick som ett sus genom lokalen när det visade sig att den där
höjdaren var där. Han hade skägg, långt hår och glasögon. Han såg lite
kufisk ut nästan. Inte som man tänker sig att ett skinnhuvud föreställer sig
en arier, berättar Berg vidare.
Leif Zeilon började prata med Jonny Berg som var en av få på
Gråmunken som faktiskt kände den mördade Ronny Öhman.
– Av alla som var där så blev jag den som han var intresserad av, säger
Berg och berättar hur Zeilon var ute efter martyren Ronny Öhman trots att
denne bara varit skinnskalle ett par dagar.
På Sverigepartiets första manifestation blev mordet på Ronny Öhman en
given punkt i programmet. Den 30 november arrangerade partiet en
traditionsenlig manifestation till minne av Karl XII. Till skillnad från
tidigare år slutade manifestationen inte vid Riddarholmskyrkan utan
fortsatte i stället till Maria Magdalena kyrkogård där bland annat Leif
Zeilon höll tal till minne av Ronny Öhman.
Bredvid honom stod Jonny Berg.
Demonstrationen blev en succé. Leif Zeilon var nöjd med att partiet
lyckats locka till sig de sörjande skinnskallarna. I sin bok BSS – ett försök
att väcka debatt: en sammanställning hävdar han triumferande att
sammanlagt 500 personer slöt upp i samlingen.

Motståndet organiserar sig

Sverigepartiet var litet och marginaliserat. Det enda sättet partiet på allvar
kunde få uppmärksamhet var genom manifestationer och spektakulära
aktioner. Under våren 1987 började en kraftmätning i centrala Stockholm
mellan partiets aktivister och den antirasistiska organisationen Stoppa
rasismen. Under flera veckor konfronterade de två grupperna varandra
under alltmer uppseendeväckande former. Jonny Berg minns hur det
började.
– Niels Mandell var ju orsak till Stockholmskravallerna. Jag vet inte om
alla har klart för sig hur det började. Från början var det han som stod i
gången mellan tunnelbanan och Centralstationen på helgerna med en liten
väska med klistermärken, tidningar och flygblad. Han stod helt tyst, höll
upp och sålde. Han kom tillbaka en dag och sa att han hade fått problem
med att det dykt upp lite folk som stått och gapat och skrikit, vilket hade lett
till att de trängt bort honom. Helgen efter så fick han hjälp. Vi åkte dit och
då fanns det ännu fler motståndare, berättar Jonny Berg.
Under de kommande veckorna växte såväl Sverigepartiets skaror, kraftigt
förstärkta av skinnskallar, som Stoppa rasismens. Den antirasistiska
organisationen mobiliserade så mycket folk att det blev omöjligt för vanliga
tunnelbaneresenärer att ta sig fram i gången. Sverigepartiet flyttade sedan
sina möten till Drottninggatan utanför Åhléns. Stoppa rasismen följde efter.
I juni gav Sverigepartiet upp. De drygt 100 anhängarna möttes av flera
tusen motdemonstranter. Stoppa rasismen hade anlitat en sambaorkester och
dåvarande SSU-ledaren Anna Lindh höll tal.
–  Sista gången så stod vi nere vid trappan. Vi hade fösts från
stressgången till Åhléns uppgång på ovansidan. Det slutade med att vi stod
nere på Sergels torg, på själva plattan. Jag kommer inte ihåg hur många vi
var men det spelar ingen roll för andra sidan var så ofantligt många fler. De
täckte ju hela själva trappan, hela vägen runt. De var överallt. Något geni
där hade släpat dit bongotrummor. Det var liksom dödsstöten. Vi kunde inte
sätta in något mer, berättar Jonny Berg.
Efter nederlaget slutade Sverigepartiet med sin offentliga
tidningsförsäljning i Stockholm. Samtidigt hårdnade de interna striderna.
De gamla aktivisterna från BSS, med Leif Zeilon i spetsen, var missnöjda
med partiordföranden Herrmann och hans närmsta medarbetare.

Kuppen mot Herrmann

Trots misslyckandet i centrala Stockholm och missnöjet i partileden
lyckades Sverigepartiet bilda flera lokalavdelningar runt om i landet. Den
22 juni hade Malmöavdelningen sitt grundande möte i Limhamns
medborgarhus. Till ordförande valdes 19-åriga Mari Sandström. Vice
ordförande blev 22-årige Ulf Ranshede. Båda hade bakgrund i BSS.
I en intervju i Kvällsposten den tredje augusti 1987 berättade den nyvalde
sverigepartisten om varför han tre år tidigare valde att engagera sig i BSS.
–  Midsommar samma år blev jag nedslagen bakifrån och fick sys med
sex stygn i huvudet.
Gärningsmannen greps aldrig men Ulf Ranshede var säker på vad det var
för typ:
 – Han var mörk. Jag är säker på att han var en utlänning, förklarade han.
Det han inte berättade var att han själv var dömd vid två tillfällen för
misshandel. De kommande åren skulle han dömas igen. Bland annat för en
misshandel av en 14-årig tjeckisk invandrare.
Planen var att Sverigepartiet skulle ställa upp i kommunalvalet i Malmö
1988, där Skånepartiet redan hade lyckats ta sig in. Trots att partierna till
stor del delade kritiken mot invandringen hade den unge Ranshede inte
mycket till övers för Carl Herslows Skånepartiet. På Kvällspostens fråga
om hur han såg på partiet svarade Ranshede:
– Skånepartiet är så USA-frälst. Dessutom jobbar de bara för Skåne. Vi
jobbar för Sverige, konstaterade Ranshede.
Svaret var ett talande exempel på Sverigepartiets inställning till de
skånska missnöjespartierna.
Utåt sett kunde Sverigepartiets expansion tolkas som att partiet var
välorganiserat och fyllt av självförtroende. Men internt bubblade missnöjet.
Leif Zeilon och hans närmsta allierade planerade hur de skulle kunna
avsätta Stefan Herrmann. BSS-fraktionen hade insett att utnämningen av
Herrmann var ett katastrofalt misstag.
Enligt Leif Zeilons egen berättelse sökte han och hans allierade upp
personer som hade haft att göra med Herrmann under hans tid i
Framstegspartiet för att få mer information om vem Sverigepartiets
ordförande egentligen var.
Fraktionsmötena var hemliga men snart började Stefan Herrmann ana
oråd. I september beordrade han sin högra hand Pether Pedersen att byta lås
på partiets postbox, vilket hindrade BSS-falangen att ta del av det
inkommande informationsflödet.
Den 22 november kallade Stefan Herrmann till ett extra årsmöte i
Medborgarhuset för att formellt utesluta BSS-fraktionen ur Sverigepartiet.
Pether Pedersen valdes till ny ordförande. Dagen efter skickades ett brev ut
till de hårt prövade medlemmarna i Sverigepartiet med rubriken
”STOLLARNA UTESLUTNA”.
De uteslutna hade alla bakgrund i BSS och deras svar skulle inte dröja.
De anmälde den nya styrelsen för förskingring och egenmäktigt förfarande.
I november skickade de ut en informationsskrift till medlemmarna om
orsakerna till splittringen. Utskicket var undertecknat av den gamle
ordföranden i BSS, Sven Davidsson. Efter ett års samarbete hade de
kommit fram till att Framstegspartiets politik egentligen var oförenlig med
BSS budskap. Detta var egentligen bara ett svepskäl. Den egentliga orsaken
var samarbetssvårigheter.
BSS-fraktionen reste runt i landet för att få med sig partiets
lokalavdelning. Trots att BSS-falangen hade fått med sig merparten av
kärnaktivisterna var striden om ledningen i Sverigepartiet redan förlorad,
Stefan Herrmann satt på ett trumfkort, han ägde rättigheterna till
partinamnet.
Trots att BSS-aktivisterna hade förlorat striden om partiet gav de inte
upp.
Nu var det dags att ta nästa steg i kampen om väljarna. Flyktingfrågan
var dessutom långt ifrån död. Under tiden som Sverigepartiet slitit sig självt
i stycken hade en bonde från Sjöbo sett till att frågan blivit en angelägenhet
för hela landet, genom att driva igenom en folkomröstning om
flyktingmottagandets vara eller icke vara.

Sjöbo
I samband med den ökade flyktingströmmen till Skåne i mitten av 1980-
talet skickade Länsarbetsnämnden i Malmö ut en skrivelse till samtliga
kommuner i Skåne. Under den torftiga rubriken ”Ersättning till kommuner
vid utplacering av flyktingar samt behov av bostäder” redovisades för hur
kommunerna skulle få ersättning om de valde att ta emot några av de nya
flyktingar som anlänt.
I Sjöbo kommun behandlade kommunstyrelsen skrivelsen redan efter sex
dagar. Socialdemokraterna ville att kommunen skulle undersöka
möjligheterna att ta emot några av flyktingarna men blev nedröstade av
Centerpartiet och Moderaterna. Kommunstyrelsens ordförande,
centerpartisten Sven-Olle Olsson, föreslog att kommunen skulle meddela
Länsarbetsnämnden att Sjöbo kommun i stort sett saknade lediga lägenheter
och hade brist på arbetstillfällen.
Sven-Olle Olsson hade nu tagit första steget mot det som några år senare
skulle utvecklas till en symbolfråga för hela det svenska flyktingmotståndet.
Det dröjde ett drygt år innan Statens invandrarverk gjorde ett försök att
övertala Sjöbopolitikerna att ta emot flyktingar. I augusti 1985 skrev verket
återigen till kommunen för att få till en överenskommelse. De föreslog att
kommunen skulle ta emot 30 till 35 flyktingar årligen under en treårsperiod.
När frågan hamnade på politikernas bord i Sjöbos kommunfullmäktige
mötte den återigen motstånd. Centerpartisterna John Persson och Sven-Olle
Olsson avslog förfrågan. Fullmäktige höll med. Inga flyktingar till Sjöbo.
Invandrarverket fortsatte att tjata på Sjöbo kommun. Till slut tröttnade
Moderaterna och Centerpartiet på de återkommande förfrågningarna. Sven-
Olle Olsson och moderaten Rolf Stomberg lade en motion om
folkomröstning i flyktingfrågan.
Som svar skickade Invandrarverket ett sista bud till kommunens politiker.
Sjöbo kommun skulle behöva ta emot 15 flyktingar och till skillnad från
andra kommuner behövde de bara skriva på ett ettårskontrakt. Kommunen
skulle till och med få välja vilken etnisk grupp de ville ta emot.
Invandrarverkets kompromiss gav inget resultat.
Den 12 september 1987 röstade kommunfullmäktige i stället, med
röstsiffrorna 25 mot 24, igenom förslaget att låta en folkomröstning avgöra
huruvida kommunen skulle ta emot flyktingar eller inte. Samtliga moderater
och centerpartister röstade för en folkomröstning, övriga partier var emot.
Folkomröstningen skulle ske i samband med valet 1988.
Hos Centerpartiets och Moderaternas riksorganisationer möttes beslutet
av starka reaktioner. Carl Bildt och centerledaren Olof Johansson tog
avstånd från sina egna partiers lokalavdelningar.
Moderaterna hade två dagar innan beslutet försökt förmå sina
partikamrater att ta tillbaka motionen. Men beslutet stod fast.
–  Vi kunde ju inte gå ifrån själva folkomröstningen. Det skulle verka
snurrigt att ändra sig, sa Bo Hednäs, dåvarande gruppledare för
Moderaterna i Sjöbo, till TT.
Från Centerpartiets sida krävde bland annat ungdomsförbundet att Sven-
Olle Olsson skulle uteslutas ur partiet. Den 11 december 1987 presenterade
partistyrelsen en fem sidor lång skrivelse som slog fast att Sven-Olle Olsson
brutit mot partiets stadgar, men att han fick förbli medlem.
–  Sven-Olle Olsson har balanserat på en knivsegg, sa Centerpartiets
ordförande till Skånska Dagbladet den 12 december 1987 och fortsatte:
– Gränsen för medlemskap går där vi kan konstatera rasism.
Olof Johansson uppmanade dock Sven-Olle Olsson att lämna partiet,
vilket denne vägrade.

En turbulent tid
När det väl stod klart att det skulle bli en folkomröstning i flyktingfrågan
började en turbulent tid i Sjöbo. Mediebevakningen av den lilla orten var
massiv och snart kom kommunens befolkning att delas i två läger. De som
var för att kommunen skulle ta emot flyktingar fick stöd från medierna och
de politiska partierna på riksdagsplanet. Flyktingmotståndarna hade det
lokala stödet och hejades på av missnöjespartier och diverse rasistiska och
fascistiska organisationer.
Folkomröstningen kom snabbt att rymma fler dimensioner än själva
sakfrågan. De som var för en flyktingförläggning i kommunen tyckte sig se
den skånska nazismen reinkarnerad i bonden Sven-Olle Olsson.
”Sjöboandan” blev synonym med landsbygdens intolerans mot och rädsla
för det främmande.
På motståndarsidan såg man hur lilla Sjöbo svartmålades av en mäktig,
politiskt korrekt Stockholmselit.

Sjöboandan
Många av dem som arbetade för ett flyktingmottagande trakasserades via
brev och telefon. Arbetsplatser sprejades ner med rasistiska och nazistiska
slagord.
Folkomröstningen i Sjöbo blev en riksangelägenhet. På valdagen kunde
Sjöbos aktionsgrupp för flyktingar räkna in 400 medlemmar. Bara 50 var
från Sjöbo. Resten kom från hela landet för att stärka ja-sidans arbete.
Sven-Olle Olsson hade lovat sin partiledning att inte öppet ta ställning i
den kontroversiella folkomröstningen. Men ju närmare valet kom, desto
tydligare blev Sjöbocenterns hållning. I mitten av augusti beslutade partiet i
kommunen att enbart skicka ut nej-valsedlar till sina väljare. Tillsammans
med valsedeln packades också skriften Sjöbo – ett demokratiskt föredöme.
Där framgick att invandrare var ett hot mot det svenska folket och att
Sverige på grund av dem förvandlats från ett homogent till ett
mångnationellt samhälle.
Tio dagar innan folkomröstningen slog bomben ner. Aftonbladet kunde
avslöja att Centerpartiet i Sjöbo hade vänt sig till fascistiska Nysvenska
rörelsen för att finna författare till skriften. Huvudförfattaren Göran
Englund hade varit aktiv i organisationen sedan 1950-talet och var en av de
trogna skribenterna i organisationens tidning Vägen framåt. Englund har
senare fortsatt sin författarkarriär och skrev 2003 förordet till den
förintelseförnekande skriften En tom säck kan inte stå.
När Centerledaren Olof Johansson fick höra om samarbetet skrädde han
inte orden.
 –  Jag fördömer det rakt upp och ner. De ansvariga ska uteslutas ur
Centerpartiet.
– Vi accepterar inga bruna löss i de gröna fanorna.
Det skulle senare visa sig att Sven-Olle Olsson och hans partikollega Per-
Ingvar Magnusson redan innan avslöjandet kände till Göran Englunds
ideologiska hemvist.
– Det fanns ingen orsak att stoppa skriften även om jag visste att Göran
Englund var med i Nysvenska rörelsen. Men jag lägger mig inte i vilka
föreningar folk är med i, sa Per-Ingvar Magnusson till Göteborgs-Posten
och förklarade vidare att han kunde tänka sig ett fortsatt samarbete med
Göran Englund.
Den 18 september 1988 kom till slut avgörandet i folkomröstningen. Nej-
sidan fick 6 237 röster mot ja-sidans 3 000. En klar majoritet hade gått på
Sven-Olle Olssons linje.

Sverigedemokraterna grundas
Sjöboandan hade också givit gamla BSS ny energi och redan innan valet
1988 så grundades Sverigedemokraterna. Enligt SD:s egen officiella
historieskrivning bildades Sverigedemokraterna den 6 februari 1988 i en
lägenhet i Stockholm.
”Man diskuterade partiets utformning, politik och namn. Bland de
namnförslag som nämndes kan nämnas Svenska Fosterlandspartiet. Till slut
enades man om namnet Sverigedemokraterna, och man enades även om att
partiet nu skulle anses vara bildat.”
Jonny Berg, som valdes till talesman och styrelseledamot i
Sverigedemokraternas första styrelse, har en helt annan bild av
händelseförloppet.
– De finns ju något slags myt kring det där, det har Sverigedemokraterna
lyckats med. Om man läser på deras hemsida under historik så kan man se
att det står att det var ett visst datum som en grupp män träffades i en
lägenhet i Stockholm och startade Sverigedemokraterna. Det gick ju inte till
riktigt på det sättet. Sverigedemokraterna kom ju till egentligen helt och
hållet på grund av fiaskot med Sverigepartiet.
Enligt Jonny hade de aldrig något regelrätt möte på det sättet
Sverigedemokraterna beskriver det.
– Allt gick ju så fort och det enda man egentligen visste var att det skulle
fortsätta och ske någon form av verksamhet. Det var ju mycket en
skrivbordskonstruktion för att man ganska fort behövde få saker och ting på
papper.
Bland de nio personer som valdes in i Sverigedemokraternas första
styrelse hade samtliga bakgrund från BSS-falangen i Sverigepartiet. Till
talesmän valdes Jonny Berg och Leif Zeilon.
Trots att det var ett knappt halvår kvar till valet beslutade sig
Sverigedemokraterna för att satsa på såväl kommunval som riksdagsval.
Partiet hoppades kunna glida på den våg som ”Sjöbo-andan” skapat över
landet. Ett första steg var att bygga upp lokalavdelningar. I Malmö fanns
redan grunden klar.
– Jag och Jerker Magnusson flög ner till Malmö och startade den första
lokalavdelningen av Sverigedemokraterna. Vi bodde först hos Gösta
Bergquist som ju är en uttalad nazist. Jag bodde inte där mer än en natt. Jag
stack till Limhamn i stället och bodde hos Ulf Ranshede.
I den nya avdelningen, som till stor del var en ombildning av
Sverigepartiets lokala grupp, fanns en rad personer med lång politisk
erfarenhet. Gustaf Ekström, som varit aktiv i Nationalsocialistiska
arbetarpartiet för att sedan ta värvning i Waffen-SS, Gösta Bergquist som
började sin politiska bana i det nazistiska ungdomsförbundet Nordisk
ungdom och Fritz Håkansson, före detta aktivist inom Nordiska rikspartiet.
Men partiet gladde sig mest över att Mari Sandström valdes till
ordförande.
–  Vi lade lite möda där för ordföranden var en ung tjej. Både jag och
Jerker pratade ganska fort eftersom vi var tvungna att få henne att vilja bli
ordförande. Hon blev det till slut och hon passade jättebra tyckte vi. Hon
var blond och jag har för mig att jag tyckte hon var snygg också. Det var ju
problem över huvudet taget med kvinnor i partiet. Det fanns nästan inga och
framför allt inga som ville ta en offentlig roll, berättar Jonny Berg.
Efter att Malmöavdelningen var grundad kom två nya lokalorganisationer
på plats i rask takt, först Göteborg och sedan Vårgårda.
Göteborgsavdelningen drevs av Anders Klarström som hade sin
bakgrund i det nazistiska Nordiska rikspartiet. Till presstalesman för
Sverigedemokraterna Göteborg valdes Ulf Ekberg, som senare sadlade om
och fick en internationell karriär med popbandet Ace of Bace.
Den viktigaste avdelningen i valet 1988 blev Vårgårda. Den 26 mars
hölls en presskonferens där Sverigedemokraterna presenterade sina planer
på att ställa upp i valet till kommunfullmäktige. I partiets medlemsbulletin
rapporterade Sverigedemokraterna entusiastiskt om grundandet.
”Vi har nu till etablissemangets stora fasa bildat en kommunförening i
Vårgårda. Vad som gör etablissemanget än mer nervösa är att vi tänker
ställa upp i kommunvalet i september i år. Vi har tagit reda på att det krävs
ca 150–200 röster för att få en plats i Vårgårda kommunfullmäktige. Vi anar
att representanterna för gammelpartierna komma att invänta valresultatet
med svettdroppar i pannan.”
Sverigedemokraterna ställde upp i riksdagsvalet och till valet
kommunfullmäktige i Göteborg, Malmö och Vårgårda. Partiet drabbades
tidigt av en skandal när Ulf Ranshede, som satt i styrelsen för
Sverigedemokraterna och kandiderade till Malmö kommunfullmäktige,
dömdes för att ha misshandlat en 14-årig invandrarkille.
Partiets möjligheter att driva valrörelse var begränsade. Egentligen
spelade det inte så stor roll. Det viktiga för Sverigedemokraterna var att
partiet äntligen hade bildats. På det flygblad som spreds i valrörelsen lovade
det hoppfulla partiet en ljusare framtid.
”Nu när välfärdsbygget rämnat, internationalisterna skapat svåra, näst
intill olösliga, problem har det sökande svenska folket funnit att vägen till
rättvisa heter sverigedemokrati. Sverigedemokrati är omsorg om våra
svenska värden. Sverigedemokraterna är en politisk saneringsrörelse, vars
främsta uppgift måste bli att restaurera nationen och ge vårt folk en ny tro
och hopp om en ljus svensk framtid!”
Nazist som partiledare
Sverigedemokraterna fick sitt bästa resultat i Vårgårda där partiet bara var
17 röster från det eftertraktade mandatet. I riksdagsvalet lockade partiet
1 120 röster medan konkurrenten Skånepartiet fick 7 099 röster. Valet sågs
trots det som en framgång. Resultatet i folkomröstningen i Sjöbo visade att
det fanns en potential för Sverigedemokraternas budskap. Framtidstron var
stor när partiet sommaren 1989 samlades till årsmöte. Ett nytt partiprogram
och nya stadgar antogs. Det tunna partiprogrammet beskrevs av partiet som
”det bästa som framställts av någon nationell grupp i Sverige”.
Sverigedemokraterna krävde skärpt lagstiftning mot aborter och att
landet huvudsakligen skulle ta emot flyktingar av europeisk härkomst. Det
mångkulturella samhället skulle motverkas och alla arbetare skulle ha rätt
till en statlig inkomstförsäkring vid sjukdom eller ”oförskylld arbetslöshet”.
Det var ett program som befäste partiets nationella profil, med motstånd
mot invandringen som huvudfråga. Samtidigt var det ett försök att bredda
politiken. I svepande ordalag tog man ställning för pensionärer, en bra vård
och småföretagsamhet. Partiet ville se hårda straff, i vissa fall dödsstraff.
Dessutom tog man intryck av miljödebatten. Sverigedemokraternas mål var
att ”åstadkomma ett samhälle där all verksamhet som skadar vår miljö och
vår hälsa upphör”.
För Jonny Berg innebar mötet en bekräftelse på att han tappat sin plats i
partitoppen. Han hade tidigare samma år blivit inkallad till värnplikten. När
han väl var klar ansökte han aldrig om medlemskap igen. Tiden i partiet var
över.
Ny talesman för partiet blev Anders Klarström, som började sin politiska
bana i Nordiska rikspartiets Riksaktionsgrupper som under 1980-talet hade
terroriserat invandrare, homosexuella och politiska motståndare. 1985
nystades härvan upp när ett 30-tal av aktivisterna greps.
Klarström erkände att han deltagit vid vandalisering av
vänsterbokhandlar, medverkat vid falska bombhot och att han under sin
militärtjänstgöring stulit lös ammunition och lämnat över det till en av
ledarna i sin grupp inom Nordiska rikspartiet. Dessutom hade han hotat den
folkkäre tv-mannen Hagge Geigert över telefon. Den tidigare ostraffade
Klarström fick till slut en villkorlig dom. I Sverigedemokraterna spelade
hans förflutna ingen roll. Han sågs i stället som en exceptionellt god talare
och pådrivare.
Efter valet ställde Sverigedemokraterna in siktet på att bygga upp en
fungerande organisation. Men partiet var litet och saknade resurser. Det
krävdes fantasi för att få uppmärksamhet i medierna.
I januari 1989 försökte partiet förmå fler kommuner att följa Sjöbos
exempel. I ett brev till samtliga kommuner i Sverige uppmuntrade partiet de
folkvalda att inte ta emot flyktingar till sin kommun.

Rasistkupp i Globen
Nästa utspel kom den 19 februari 1989 när Globen i Stockholm skulle
invigas. Sverigedemokraternas presstalesman, Ola Sundberg, jobbade bland
annat som jonglör och skulle uppträda under invigningen. Han fick ett VIP-
kort och möjligheten att ta med sig en assistent. Sverigedemokraterna såg
sin chans.
Strax innan prins Bertil skulle klippa bandet för att inviga nybygget tog
sig Ola Sundberg och hans partikamrat upp på scenen och vecklade ut en
banderoll med texten ”Sverigedemokraterna värnar om Sverige”. Sedan
gick Ola Sundberg fram till mikrofonen. Inför 14  000 åhörare utbrast han
”Leve Sven-Olle Olsson i Sjöbo”. Efter kuppen beskrev Ola Sundberg
händelsen i partiets medlemstidning:

Det var underbart att få ge Sverigedemokraterna denna reklam och samtidigt veta vilka som satt
bland publiken. Riksdagens talman Thage G. Peterson, snyftradikalen och utrikesministern Sten
Andersson, kulturministern Bengt Göransson (S), Lars Werner (VPK), Carl Bildt (M), LO-ordf
Stig Malm, SAF-chefen Olof Ljungberg, Drottning Christina, massmediafolk och andra
landsförrädare som nu fick en riktig hästspark av SD. Hoppas de satte pastillerna eller drinken i
halsen!

Protester mot flyktingförläggningar

En annan av de frågor Sverigedemokraterna försökte skjuta in sig på var
protesterna mot flyktingförläggningar. För Sverigedemokraterna innebar
oron, intoleransen och okunskapen som präglade reaktionerna på
nyetableringar av flyktingförläggningar runt om i landet en gyllene
möjlighet.
Allra tydligast blev partiets strategi i Kimstad utanför Norrköping. Den 7
december 1989 kunde invånarna i Kimstad läsa i morgontidningen att en
flyktingförläggning skulle upprättas på orten. I samhället fanns det då cirka
1 500 invånare och nu skulle 200 flyktingar placeras hos dem.
Dagen därpå anordnade kommunen ett informationsmöte. Det blev en
hätsk stämning. Bland åhörarna fanns bland andra tillresta
sverigedemokrater som såg en chans att exploatera missnöjet med hur
kommunen skött ärendet.
Bland deltagarna var det främst flyktingmotståndarna som gjorde sig
hörda. De som försvarade förslaget kallades ”svartskalleälskare” och
liknande skällsord. Dessutom gick en person runt i lokalen och tog bilder på
dem som förespråkade ett flyktingmottagande.
När mötet avslutades passade Sverigedemokraterna tillsammans med
lokala ungdomar på att dela ut partiets propaganda.
Kommunen beslutade att hålla ännu ett informationsmöte för att lugna
ner situationen. Men bygden var redan uppdelad i två läger. Parallellerna till
skånska Sjöbo var påtagliga.
Någon eller några började klottra slagord som Bevara Sverige svenskt,
medan andra strök över skylten med ortsnamnet och skrev Sjöbo i stället.
En person som tagit ställning för flyktingmottagningen fick sin bil sprejad
med rasistiska slagord.
I februari 1990 kunde Sverigedemokraterna nöjt konstatera att arbetet på
orten gett resultat. Partiet hade lockat tillräckligt många anhängare för att
kunna bilda en kommunförening. Grundandet uppmärksammades i de
lokala medierna. Och Sverigedemokraterna var tydliga med var partiet stod.
Presstalesmannen Ola Sundberg anmäldes till och med för hets mot
folkgrupp för ett av sina uttalanden i Östgöta Correspondenten: ”Det är
onaturligt och osvenskt med främmande barn på svenska dagis. Jag vill inte
använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två vita föräldrar med
en indisk unge emellan sig.”
I mitten av mars var det dags för ett andra informationsmöte och nu hade
medierna vaknat på allvar. Såväl tidningar som tv var på plats.
Stämningen var återigen hätsk. Efter mötet kom flyktingmotståndarna på
orten att radikaliseras alltmer och i slutet av maj genomfördes ett
brandattentat mot en av de byggnader som var tilltänkt för flyktingarna.
Sverigedemokraternas propaganda fungerade på kort sikt som bränsle för
motståndarsidan och med tiden kom allt fler på orten att ändra uppfattning.
På sommaren 1990 kom till slut flyktingarna. Då hade protesterna redan
börjat avta.
 Sommaren därpå stängdes Kimstads flyktingförläggning. Hur stort
inflytande Sverigedemokraterna egentligen hade i konflikten är omöjligt att
avgöra. Men en sak är klar. Partiet försåg flyktingmotståndarna med
argument och propaganda vilket kom att bli ett viktigt inslag under våren
och sommaren 1990 i Kimstad. Sverigedemokraterna hade kortsiktigt
lyckats få uppmärksamhet och kunnat locka folk till sitt parti, men på det
stora hela hade de misslyckats med att behålla de nya medlemmarna i
partiet.
Det gick bättre i Dals-Ed i Dalsland. Även där blossade det under 1990-
talets början upp konflikter kring ortens flyktingförläggning.
Sverigedemokraterna var populära på orten. Ett hundratal personer, varav
de flesta ungdomar, samlades för att lyssna på partiet. Under mötet
lämnades ett tjugotal intresseanmälningar, vilket kom att bli grunden för
Sverigedemokraterna Dals-Ed. Ledargestalten var den 42-åriga
fyrabarnsmamman Solveig Rehnhammar Metus som redan utmärkt sig som
insändarskribent i lokaltidningarna. Sverigedemokraterna betraktade mötet
som en stor succé. Senare konstaterade partiet att den dalsländska orten var
långt ifrån den enda som hade drabbats av de problem som man ansåg
följde i spåren av flyktingförläggningarna.

Överallt i Sverige bygger man s.k. flyktingförläggningar där man inhyser människor från tredje
världen; människor från helt främmande kulturkretsar. De är ofta muslimer eller lyxflyktingar som
tagit sig hit på falska papper eller utan identitetshandlingar. Det har gått så långt att vårt eget
svenska folks framtid är allvarligt hotat. Den traditionellt kristna kulturen i Sverige är också hotad,
och än värre är det att kyrkans eget folk bidrar till att stärka dominansen av främmande folk och
religioner. Vi har fått nog!

Möbelbidrag och besvikelser

Den mest lyckade kampanjen under partiets första år bestod av ett enkelt
flygblad som avslöjade vad en nyanländ flyktingfamilj skulle kunna få i
bidrag. Enligt partiets matematik kunde 2 vuxna och 5 barn kvittera ut först
122  936 kronor i en engångssumma och sedan 17  207 kronor i månaden.
Partiets propagandamakare hade helt enkelt undersökt maxbeloppen för de
bidrag som gick att söka, alltifrån olika ersättningar för handikapp till
bidrag för möbler. Det faller på sin egen orimlighet att alla flyktingfamiljer
skulle ha alla de åkommor som krävdes för att ha rätt till samtliga bidrag,
men i Sverigedemokraternas propaganda spelade det ingen roll. Uppgifterna
fick gärna misstolkas.
 När Skaraborgs Läns Tidning tog kontakt med Leif Zeilon, som hade
varit med och skapat flygbladet, sa han: ”Vi har aldrig sagt att någon kan få
alla bidrag på en gång. Det är maxbelopp som står nämnda på papperet och
det ska inte missuppfattas. Det är inte vår uppgift att tala om vilka
invandare som får vad.”
När Sverigedemokraterna i dag själva beskriver sin historia lyfts
flygbladet om bidragen fram som en lyckad kampanj.
Sverigedemokraterna saknade de etablerade partiernas tillgång till
medierna. Kampanjer om möbelbidrag, riktade insatser mot orter med
flyktingförläggningar och uppseendeväckande kupper blev partiets sätt att
nå ut med sitt budskap.

Gatan – en lika viktig arena

1991 lanserade partiet Engelbrektsdagen, till minne av Engelbrekt
Engelbrektsson som på 1400-talet drev Erik av Pommern från makten. Den
mytomspunne upprorsledaren blev under 1800-talets nationalistiska våg en
ikon och ikläddes rollen som svensk frihetsmartyr. Han kom senare att
användas som symbol av antifascister i kampen mot nazismen under 1930-
talet. Under de senaste decennierna är det framför allt den nationella
rörelsen som hållit minnet av honom vid liv. För Sverigedemokraterna var
Engelbrekt en symbol för partiets strävsamma kamp mot makten.
Demonstrationen blev en succé. Partiet lockade egna anhängare och
nyfikna aktivister. För första gången på fem år hade den nationella rörelsen
lyckats mobilisera en större mängd deltagare på en offentlig manifestation.
Sverigedemokraterna tog chansen att profilera sig.
”Skall vi kämpa stenhårt för Sverigedemokraterna i valet-91?”, ropade
Ola Sundberg i en megafon till mötesdeltagarna.
Talkören svarade med ett rungande ja.
Partiets målsättning var att starta 30 kommunföreningar före valet 1991. I
partipressen rapporterades det ständigt om hur nya lokalavdelningar
bildades och partiet försökte få så många som möjligt att träda fram i lokala
medier för att öka intresset.
Sverigedemokraterna ville framstå som ett stort parti och
presstalesmannen Ola Sundberg reste land och rike runt för att få chansen
att uttala sig i de lokala tidningarna. Han hamrade in budskapet:
Sverigedemokraterna växer. Mellan 1989 och 1991 hävdade
Sverigedemokraterna i olika intervjuer att partiet hade från 2  500
medlemmar upp till hela 5  000 medlemmar. I partipressen meddelades att
partiet skulle ha 5 000 medlemmar 1991.

Intern propaganda slår tillbaka

Sverigedemokraterna ljög. Exakt hur många medlemmar partiet hade i
början av 1990-talet är oklart men med tanke på att Sverigedemokraterna
vid årsskiftet 2007–2008 slog medlemsrekord med 2  913 medlemmar lär
antalet varit betydligt färre än vad partiföreträdarna hävdade.
I februari 1991 kunde partiet i alla fall samla ihop de 1  500 namn som
behövdes för att registrera partiet. Nu började Sverigedemokraterna dra upp
riktlinjerna för det första riktiga valet. Till att börja med behövde ledningen
bestämma sig för var i landet partiet skulle satsa. I vilka kommuner hade de
störst chans att vinna sina första kommunala mandat?
Partiet ställde in siktet på Vårgårda, där det hade varit så nära i valet tre
år tidigare, samt Dals-Ed, Norrköping, Storfors, Sollentuna, Haninge,
Mölndal, Norrtälje, Haparanda och Burlöv.
Partiet var segervisst. Men medlemmarna skulle inte vara för
optimistiska. Allt för högt ställda förväntningar hos de unga entusiastiska
aktivisterna skulle kunna leda till en stor besvikelse, varnade partiet. Valet
skulle i stället i första hand ses som en språngbräda inför 1990-talet.
Valresultatet blev en besvikelse. I riksdagsvalet lade endast 4 889 personer
sin röst på Sverigedemokraterna. Resultaten i kommunalvalen räddade
partiet från ett fullständigt fiasko.
I skånska Höör tog Sverigedemokraterna ett mandat efter att ha utnyttjat
den lokala debatten om kommunens flyktingförläggning. Även i Dals-Ed
hade partiets valkampanj lyckats.
I jubileumsskriften som utgavs två år senare gav partiet sin syn på det
skrala valresultatet.

1) Makalös otur med att många drivande, viktiga personer lade ner sin verksamhet av olika skäl.
T.ex. sjukdomar, svårigheter att samarbeta etc.
2) Total avsaknad av pengar. Vi stod helt utblottade innan valet. Pengar är en livsviktig faktor.
Något som vi verkligen kände av dessa avgörande dagar. Det var beställningar på tiotusentals
valpaket som aldrig blev ivägskickade. Pengar saknades både till porto och tryckkostnader.
Dessutom kunde vi inte genomföra ens den mest begränsade annonsering.
3) Bristen på organisation. Vi hade nöjt oss med att resa till olika ställen, bilda kommunföreningar,
och sedan trodde vi att dessa skulle hålla fart och sätta upp kommunala kandidater i kommun efter
kommun. Så blev det inte. Trots 43 föreningar på pappret, så blev det inte mer än 11 kommuner
 som vi verkligen ställde upp med kandidater i. För att åtgärda detta krävs starka regionförbund
som garanterar aktiviteter i alla kommuner respektive regioner.
4) Hård konkurrens av nya partier som visserligen inte var nationella, men som hade kritik av
flyktingpolitiken på sitt program. Det var främst Ny demokrati och Sjöbopartiet.

Sverigedemokraterna hade misslyckats. Men deras frågor stod ändå på

agendan.
– Vi jämnade marken för det som är Sverigedemokraterna i dag i alla fall.
Vi är glada för att det går så bra för dem nu, utan oss hade
Sverigedemokraterna inte funnits, berättar Mats Tolgén som spelade en
central roll inom Sverigedemokraterna i början av 90-talet.
Mats blev politiskt aktiv 1989 efter att han hade sett tv-programmet
Diskutabelt med Robert Aschberg. I studion fanns två representanter för
Sverigedemokraterna och Mats såg ett parti som äntligen passade honom.
Innan dess hade han lockats av Nordiska rikspartiet. Han hade agiterat för
partiet på stan men aldrig blivit medlem.
–  Jag gillade Sverigedemokraterna för att det inte var ett renodlat
rasistiskt parti utan mer än bara ”ut med utlänningarna”.
De hade ett partiprogram som verkade vettigt.
Tolgén gick med i partiet 1990 och de kommande sex åren skulle han
ägna all sin lediga tid åt politiken. Han gjorde en kometkarriär och redan
året efter att han anslutit sig kandiderade han för Sverigedemokraterna i
riksdagsvalet. 1992 valdes han in i partistyrelsen.
Han minns besvikelsen efter valet 1991 och menar att de röster som Ny
demokrati fick med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i spetsen, skulle
SD haft då Ny demokrati hade ”plagierat sitt partiprogram från SD”.
– Vi sa det, vi ska inte bygga upp ett parti som Ny demokrati, rätt upp i
riksdagen. Vi som satt i toppen visste att det tar ett tag att komma in i
riksdagen. För Kristdemokraterna tog det hur många år som helst, så hur
lång tid ska det ta för oss då, så mycket motstånd som vi har, tänkte vi.
Målsättningen var att bygga en stark grund med kommunföreningar för att
sedan, när vi kom in i riksdagen, kunna handplocka de som var värda att
vara politiker på riksplan.

Lilla Nürnberg
Mats Tolgén var ansvarig för att bygga upp partiet i Småland. Han åkte runt
till kommuner där partiet hade fått sympatisörer, arrangerade torgmöten och
flygbladsutdelningar. Demonstrationer och gatuaktiviteter fortsatte att vara
ett av partiets viktigaste medel för att få uppmärksamhet och locka nya
medlemmar. Partiet möttes ofta av våldsamma och upprörda
motdemonstranter.
Efter 1991 års val kom partiets hela verksamhet att kretsa kring olika
typer av manifestationer. Engelbrektsdagen upprepades efter succén under
valåret. Dessutom firade partiet nationaldagen, högtidlighöll Gustav II
Adolfs och Karl XII:s dödsdagar.
En av de större manifestationerna hölls på Götaplatsen i Göteborg den 9
oktober 1993. Partiledaren Anders Klarström och Tina Hallgren Bengtsson
talade.
–  Ett av de starkaste minnen jag har är när jag var konferencier och
öppnade mötet i Göteborg, uppe där på Avenyn. Vi brukade kalla det för
Nürnberg i miniatyr. Det var häftigt, minns Tolgén.
Valåret 1994 låg Tolgén bakom en av partiets mest omskrivna
manifestationer genom tiderna. Han visar stolt upp löpsedlarna och
tidningsartiklarna från den tiden.
”Laddar för krig i Växjö”, ”Växjöpolisen rustar för nazistupplopp”,
”Raskriget i Växjö”, ”Blodiga slaget om Växjö”.
Mats Tolgén berättar att partiets lokalavdelning då redan hade arrangerat
två torgmöten som dragit till sig motdemonstranter. När han sökte om
tillstånd att få sälja partiets tidning och musik med Ultima Thule mitt under
julrusningen 1993 bad polisen honom att ändra datum. Polisen ville inte ha
bråk i centrala Växjö mitt under julhandeln. I stället kom de överens om att
partiet skulle få arrangera en demonstration senare nästa år.
Tolgén valde datumet med omsorg och partiet marscherade genom
staden. Drygt tio år tidigare hade Nordiska rikspartiet arrangerat en
demonstration i Växjö. Partiet hade då mötts av en stor motdemonstration
som mer eller mindre jagade ut aktivisterna ur staden. Det folkliga
motståndet kom att fångas i en numera klassisk bild som visar en äldre
kvinna som slungar sin handväska mot en undanflyende ung skinnskalle.
Mats Tolgén var inte sen att utnyttja bilden i propagandasyfte. På ett
flygblad som spreds innan demonstrationen listade han Nordiska
rikspartiets demonstration och partiets tidigare oroliga torgmöten för att
sedan fråga vad som skulle hända denna gång. Budskapet gick hem. Det
kom flera bussar från Stockholm med sympatisörer och partimedlemmar för
att delta.
 Lokaltidningarna hjälpte till att trissa upp stämningarna med
krigsrubriker inför de förmodade sammandrabbningarna mellan
sverigedemokrater och antirasister.
Mycket riktigt blev det bråk. Sverigedemokraternas demonstration
attackerades av våldsamma motdemonstranter och partiledaren Anders
Klarström som hade kommit för att hålla tal var, enligt Mats Tolgén, nöjd
med vad han såg.
– Inför detta tror jag till och med att jag hörde av mig till dem och tipsade
dem. Vi ville att de skulle kasta sten på oss. Jag vet när vi kom ner till torget
där nere, stenarna haglade och vi var vid bussen. Då kom Klarström och sa:
”Fan Mats, det här är helt underbart.” Vi ville ju ha det så. I dag är det bara
politik. Men vi var så små då och vi var tvungna att växa, på den tiden var
all publicitet bra publicitet.
Nyheten om ”upploppen i Växjö” spred sig till riksmedia och
Sverigedemokraterna jublade.
–  Varenda en visste vilka Sverigedemokraterna i Växjö var efter den
kvällen. Eftersom vi låg i underläge, vi tog emot sten med våra sköldar.
Människan är sådan. Man sympatiserar med den svage. Vi tyckte att det var
helt underbart. Utan motdemonstrationerna hade vi aldrig fått publicitet.
Sverigedemokraternas många demonstrationer lockade nytt folk till
partiet. Den svenska vitmaktrörelsen var på frammarsch och
Sverigedemokraterna såg en chans att fånga in de ungdomar som lockades
av budskapet.

Med vikingarocken som dragningskraft

1993 fick den så kallade vikingarocken sitt stora genombrott. Sedan Ultima
Thule fick sin första skiva sponsrad av BSS i mitten av 1980-talet hade
bandet hankat sig fram. 1993 hörde skivbolagsdirektören Bert Karlsson av
sig. De skrev kontrakt och Ultima Thule blev en dundersuccé. Bandet låg
under en tid med tre album på topp 20-listan. Efter några månader upphörde
samarbetet, när det uppmärksammades att Ultima Thule bland annat låtit
BSS betalat för bandets första skiva.
Ultima Thule blev i viss mån synonymt med den nationalistiska våg som
drog över landet under 1990-talets första hälft. Ultima Thules låtar var inte
uttalat rasistiska eller några övertydliga programförklaringar. Bandet sjöng
om stolthet och att stå upp för vem man var. Budskapet lindades in i
svulstig nationalromantik och en retorik som karaktäriserade den nationella
rörelsen.
För flera i dag ledande sverigedemokrater var det Ultima Thule som fick
dem att bli politiskt intresserade. Både Mattias Karlsson, en av partiets
ledande ideologer, och partiledaren Jimmie Åkesson har i olika intervjuer
vittnat om hur bandet satte ord på deras känslor.
Ultima Thules succé visade den nationella rörelsen hur de skulle göra för
att få ut sitt budskap, och samtidigt tjäna pengar. Inom några år hade ett 50-
tal skivbolag, produktionsbolag och distributionsföretag bildats av olika
grupper inom den nationella rörelsens sfär, den mesta av musiken hade ett
betydligt radikalare budskap än Ultima Thule.
Under åren har Sverigedemokraterna marknadsfört minst 21 vitmakt- och
vikingarockband och sammanlagt 45 olika skivor i sina publikationer. Flera
av banden bestod av personer som var aktiva inom partiet. Samtidigt var
sverigedemokrater delaktiga i själva produktionen.
Mats Tolgén minns hur han fick agera mellanhand när ett lokalt
vitmaktband ville ha skivkontrakt. De ringde Mats och han tog i sin tur
kontakt med en vitmaktproducent. När skivkontraktet var klart fick bandet
spela på en av partiets fester.
Vitmaktbanden var ett återkommande inslag på Sverigedemokraternas
sammankomster under första hälften av 1990-talet. Partiet startade till och
med Sverigedemokraternas kamratförening vars uppgift var att anordna
”nationellt samkväm utanför de politiska ramarna”. Som medlem i
föreningen fick man rabatt när man besökte partiets spelningar och fester.
Bland banden som uppträdde hos partiet fanns alltifrån Ultima Thule till det
uttalade vitmaktbandet Vit aggression.
Att flera av banden marknadsförde nazistiska ideal var inga problem.
Sverigedemokraterna sa utåt att man inte var rasister. Internt lät det
annorlunda. Partiet var tätt sammanlänkat med den nazistiska rörelsen.
Flera aktivister var dubbelanslutna och det ideologiska avståndet mellan
Sverigedemokraterna och nazismen var kort. Ibland obefintligt.
–  Nationalsocialist var inget fel att vara. Jag bekände mig själv till
nationalsocialismen. Jag vet inte om jag är det i dag då jag inte varit aktiv i
politiken på ett tag, men om jag läste på lite skulle jag nog vara det, berättar
Mats Tolgén.

Blandade resultat
Valet 1994 innebar blandade känslor för invandringsmotståndet. Ny
demokrati ramlade ur riksdagen. Samtidigt lyckades de skånska
missnöjespartierna öka antalet kommunala mandat. Skånepartiet lanserade
inför valet en riksdagslista med Carl P. Herslow som toppkandidat, men
partiet lyckades bara skrapa ihop 2  312 röster. Däremot gick det bättre i
valet till Malmö kommunfullmäktige där partiet befäste sin position i
lokalpolitiken genom sina tre mandat.
Sjöbopartiet, som efter valet 1988 spridit sig till flera skånska kommuner,
gick framåt. I Sjöbo fick partiet till slut 16 mandat i kommunfullmäktige.
Framstegspartiet tog plats i fyra kommuner. Även i Kävlinge lockade det
lokala missnöjespartiet Kommunens väl väljare och tog sex mandat i
kommunfullmäktige. I Svalöv och Simrishamn tog Centrumdemokraterna
fem respektive tre mandat.
För Sverigedemokraterna var valet en besvikelse. Partiet hade haft stora
förväntningar. ”Allt pekar på att tiden är inne för oss”, deklarerade
partiledaren Anders Klarström ett drygt halvår före valdagen. Den
borgerliga regeringen hade inneburit en katastrof för landet, menade han.
Efter privatiseringar, stor invandring, kriminalitet och nedmonteringen av
det svenska försvaret skulle det svenska folket inte ha något att förlora på
att välja ”nya politiska alternativ”.
Men så blev det inte. I stället vände sig väljarna till det mest beprövade
alternativet som fanns – Socialdemokraterna. Valet 1994 innebar att den
borgerliga regeringen föll och Socialdemokraterna kom till makten med
45,3 procents stöd.
Sverigedemokraterna ökade förvisso antalet väljare i valet till riksdagen,
från 4  887 till 13  954. Men det var, trots de stora orden från Anders
Klarström, de lokala valen som var viktigast. Där blev ökningen marginell.
Partiet hade haft tre år på sig att bygga nya lokalavdelningar och lokala
organisationsstrukturer, men resultatet blev till slut bara åtta kommunala
mandat i fyra kommuner. Partiet behöll sin plats i Dals-Ed och Höör och
tog sig dessutom in i Trollhättan och Ekerö.
I partiets medlemstidning höll ledningen god min. Valresultatet hade
inneburit en stärkt kommunal representation, ett stort antal personer hade
hört av sig till partiet. ”Det lovar gott för framtiden”, kunde medlemmarna
läsa.
Men alla höll inte med.
Ännu en splittring
Efter valet uppstod en konflikt mellan partiledningen och BSS-veteranerna.
Kritikerna Leif Zeilon, Jerker Magnusson och Lars Kärnestam samlades
bakom namnet Nationella gruppen. Veteranernas kritik var omfattande.
Konflikten handlade till synes inte om ideologiska frågor utan präglades
snarare av personmotsättningar och maktkamp. BSS-veteranerna hade
under första hälften av 1990-talet trängts undan i partihierarkin och hade
inte längre makten i det parti man en gång startat.
Inför Sverigedemokraternas riksårsmöte i Norrköping 1995 sattes
gruppens anklagelseakt mot partiledningen på pränt. I ett öppet brev krävde
man svar på 24 kritiska frågor om hur partiet hade skötts. Partiet hade
allvarliga problem, hävdade Zeilon och hans allierade. Bland annat med
tanke på ”den organisatoriska svaghet som SD uppvisat under hela 1994
och den synnerligen bleka valkampanjen”.
Kritiken riktades främst mot partiorganisatören Lars Emanuelsson och
hans närmsta medarbetare. Men Nationella gruppen hade även
anmärkningar på partiledaren Anders Klarström som anklagades för att ha
förskingrat pengar. I början av mars samlades partiet till riksårsmöte i
Norrköping. Missnöjet var stort. Samtidigt som veteranerna kritiserade så
gott som alla funktioner i partiet höjdes röster mot Anders Klarströms
ledarskap från andra håll i partiet. Klarström försvann snabbt från den
politiska scenen. I en intervju i Göteborgs-Posten ett drygt år efter avträdet
berättade han att han lämnat rasismen bakom sig och bytt åsikter.
För personerna i Nationella gruppen innebar riksårsmötet det definitiva
slutet för deras engagemang i Sverigedemokraterna. I april bildades
Hembygdspartiet. Där samlades personer från flera delar av den nationella
rörelsen. Leif Zeilon hade redan 1993 lämnat Sverigedemokraterna, och
fick nu en av de ledande positionerna. Även Sven Davidsson och Jerker
Magnusson följde med till det nybildade partiet. Dit sökte sig också Torulf
Magnusson, tidigare ledare för den nazistiska gruppen Riksfronten, och Leif
Larsson, tidigare ledare för Nordiska rikspartiets RAG-grupper och
grundare av Föreningen Sveriges framtid som senare bytte namn till
Riksfronten.
Mats Tolgén fick en plats i Sverigedemokraternas partistyrelse men gled
under de närmsta åren bort från partiet. Det var en ny era och han hade
tappat lusten.
En ny giv
I stället för Klarström valdes den 30-årige industriarbetaren Mikael Jansson
från Örebro. Han gick enligt egen utsago med i partiet lagom till dess
riksårsmöte 1993. Dessförinnan hade han varit aktiv i Centerpartiet och
avancerat till vice ordförande i Örebro-Centerns kommunorganisation.
Trots sin anonyma ställning i Centerpartiet hade han 1991 dragit
uppmärksamheten till sig efter ett utspel i Centerpartiets idétidning Politisk
tidskrift:
”En del kulturella skillnader länder emellan torde ha rasmässig grund.
Detta borde kunna sägas nu, när de flesta till och med erkänner att själsliga
skillnader mellan man och kvinna existerar.”
Med Mikael Jansson vid rodret gjorde Sverigedemokraterna sitt första
seriösa försök att förändra väljarnas bild av partiet. I inledningstalet vid
partiets riksårsmöte 1996 slog Tomas Johansson, mångårig medlem i
partiet, fast att det var hög tid att fundera över hur partiet uppfattades utåt.
Johansson såg fram emot ett möte som skulle lägga en god ”grund för ett
fortsatt arbete med att förbättra vår image och att framstå som ett seriöst
nationellt, demokratiskt mittenparti”. Johansson citerade vidare en analys
av partiet som han läst i den invandringsfientliga tidningen Fri information:
”Den vanlige svensken vill inte bli förknippad med ölberusade ynglingar
försedda med rakade huvuden och stålhätteförsedda kängor skrålande ’Sieg
Heil’ och ’Ut med packet’, vilket är massmedias bild av
Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas chanser ökas inte av att
partiets ledning har svårt att frigöra sig från en 1930-talsnostalgi, som
skymtar i olika sammanhang. Problemet kvarstår så länge partiledningen
inte lyckas förbättra sin massmediala image och därigenom inge den
vanlige svensken större förtroende.”
I skinnskallar och nationalsocialister såg Sverigedemokraterna oseriösa,
stökiga och icke-strategiska element som, om de närmade sig partiet, kunde
skada dess redan åtgångna varumärke.
Partiet hade redan innan Janssons tillträde försökt att hålla rent i sina
demonstrationståg.
–  Vi hade varit lite slappa med det. Ju större parti vi blev desto mer
ordning och reda försökte vi få. Herregud, vi kunde ju inte ha folk som gick
i Sverigedemokraternas demonstrationer med hakkors och sånt skit. Det var
viktigt att vi på allvar rensade bort sådant, berättar Mats Tolgén.
Uniformsförbud
I och med Mikael Janssons tillträde skärptes reglerna. Enligt ordningsregler
som beslutades på riksårsmötet 1995 fick demonstrationsdeltagarna inte ta
med sig alkohol, inte röka, hålla sig till de slagord som partiledningen
bestämt, bara bära nationsflaggan, fornnordiska symboler, partimärken och
”andra oförargliga märken som inte har någon koppling till andra
världskrigets fasor”.
I en kommentar till ordningsreglerna i partiets interntidning betonades
vikten av att respektera förbudet mot alkohol. Alldeles för många gånger
har den nationella rörelsen skämts ut i medierna på grund av fulla
demonstranter, påminde partiet sina medlemmar. ”Han visas upp för hela
svenska folket, helst spyende, invirad i den Svenska flaggan som till hälften
släpar i marken och blir trampad på.”
Från 1996 och fram till valrörelsen 1998 pumpades budskapet ut till
medlemmarna via medlemsbulletinen. Ingen skulle få skämma ut partiet.
”Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant
sätt att det drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna
ombedes stanna hemma, eller fatta allvaret ock klä sig som vanligt folk.”
Under de kommande åren skulle Sverigedemokraterna med några få
undantag sluta arrangera stora demonstrationer. Under de första åren hade
demonstrationerna hjälpt partiet att få uppmärksamhet, men den bild som
etablerats hade inte lockat väljare. Partiet var tvunget att söka andra vägar.

Åkesson äntrar scenen

Aldrig förr hade konkurrensen om de flyktingfientliga väljarna varit så stor
som valet 1998. Trots att partiet låg i spillror kandiderade för sista gången
Ny demokrati till riksdagsvalet. Sveriges pensionärers intresseparti, SPI,
med den pensionerade åklagaren Brynolf Wendt vid rodret, gick till val på
en politik som ställde invandrare mot pensionärer. I Skåne fanns Skånes väl.
Dessutom hade Ian Wachtmeister startat Det nya partiet. Och så var det
Sverigedemokraterna.
Trots den hårda konkurrensen lyckades partiet ändå växa jämfört med
valet innan. Partiet tog åtta kommunala mandat och fick totalt 19 624 röster
i valet till riksdagen. I valanalysen hade man ändå svårt att dölja sin
besvikelse. Många inom partiet hade haft större förväntningar, kanske 1
procent av rösterna, kanske till och med en flerdubbling.
 Det fanns enligt partiet fyra skäl till det blygsamma resultatet: Brist på
fungerande organisation, dålig publicitet, otydligt partiprogram och hård
konkurrens. Liksom efter valet 1991 kunde partiet ändå vara nöjt med de
kommunala mandat det erövrat. I Trollhättan, Höör och Dals-Ed behöll
partiet sina platser i fullmäktige. I Sölvesborg i Blekinge tog en ung Jimmie
Åkesson plats i kommunfullmäktige, sedan partiet fått ett mandat.
Men Sverigedemokraterna hade framför allt utmärkt sig i Haninge
utanför Stockholm där det lyckades erövra två mandat. I valanalysen lyftes
den aktiva lokalavdelningens valkampanj fram som ett exempel på den typ
av ”nödvändigt nytänkande” som partiet behövde.
I slutet av 1996 konstaterade partiledaren Mikael Jansson i ett av sina så
kallade ordförandebrev att partiet lyckats med sin ambition att rensa partiets
manifestationer från ”nazi-element”. Nu, manade han, var det dags att ta
nästa steg i partiets utveckling. Att ”locka Hr och Fru Svensson att spontant
ansluta”. Taktiken borde vara att slå mynt av händelser som upprör
människor, som våld och nedskärningar, föreslog han. I Haninge drogs den
nya strategin till sin spets då två av partiets aktivister attackerades av
militanta antifascister och anklagade en kulturförening för att ligga bakom –
och politikerna för att hålla vänsterextremister under sina vingar. ”Vi lever i
en låtsasdemokrati där Sverigedemokraterna är de enda riktiga försvararna
av yttrandefriheten och demokratin”, hävdade partiet i en dramatiskt
formgiven fyrfärgsfolder som delades ut till kommunens invånare.
Partiets satsning på utvalda kommuner var ingen slump. I Frankrike hade
Front National, med den karismatiske partiledaren Jean-Marie Le Pen,
använt samma strategi. Genom att erövra mandat i små församlingar hade
Front National steg för steg kunnat etablera sig som ett av landets största
partier.
Under mitten av 1990-talet lade Sverigedemokraterna ner stor energi på
att bygga ut partiets internationella nätverk och den viktigaste
internationella bundsförvanten var just Front National. Till slut gav de
många resorna och mötena resultat. Inför valet 1998 meddelade Front
National att de kunde hjälpa till att finansiera delar av partiets valrörelse.
Dessutom erbjöd de sig att utforma Sverigedemokraternas valfolder.

Skånsk opposition
Framgångarna i Haninge gav eko i Sverigedemokraternas partiorganisation.
Den energiske organisatören Tor Paulsson som låg bakom partiets kampanj
klättrade snabbt i partihierarkin. År 2000 intervjuades han i partiets
medlemstidning och förklarade där att hans Haningemodell skulle kunna
tillämpas var som helst.
Men det fanns de som motsatte sig utvecklingen. I Skåne fanns en grupp
som ville se ett helt annat parti. Under slutet av 1990-talet samlades flera av
de personer som i dag utgör den ledande kretsen i Sverigedemokraterna på
universitetet i Lund. Jimmie Åkesson, som sommaren 2000 tog över rollen
som ordförande för ungdomsförbundet och kombinerade politiken med sina
studier i statsvetenskap. Björn Söder, som representerade partiet i Höörs
kommunfullmäktige och hade kommit till Lund för att studera till
civilingenjör. Richard Jomshof, som hade hoppat över från det lokala partiet
Svensk samling till Sverigedemokraterna 1996, byggde ut sin
gymnasielärarutbildning med historia och geografi. Där fanns också Mattias
Karlsson som så sent som 1998 gått med i partiets ungdomsförbund. Precis
som Jimmie studerade han statsvetenskap. De fyra svetsades samman.
Skånefalangen var inte ensam i sin kritik mot Tor Paulsson och hans
allierade. Torbjörn Kastell, ledamot i partistyrelsen mellan 1997 och 2005,
fick tidigt ett negativt intryck av den energiske uppkomlingen. I en
redogörelse för de interna konflikter som utbröt i partiet runt
millennieskiftet beskriver han hur partiledningen snabbt blev varse
Paulssons häftiga humör och brist på respekt för den interna demokratin.
Paulsson och hans falang å andra sidan ansåg sig motarbetade och utsatta
för förtal och ryktesspridning. En av de personer som hamnade i fokus för
Paulsson-falangens motdrag var Johan Rinderheim. Han tillhörde också
Stockholmsdistriktet och hade till en början stöttat Haningegruppen, men
betraktades som förrädare efter att han ställt sig på partistyrelsens sida.
Konflikten kom upp till ytan på allvar när Paulssons plats i partiets
verkställande utskott ifrågasattes. Paulsson lämnade utskottet och under
början av 2001 inledde hans närmsta krets en kampanj för att vinna
medlemmarnas sympatier och kunna ta makten i partiet.
På partiets årsstämma röstades slutligen Tor Paulsson och hans
bundsförvanter ut ur styrelsen och på det direkt konstituerande
styrelsemötet beslutade den nyvalda styrelsen att utesluta Tor Paulsson för
partiskadlig verksamhet och bundsförvanten Anders Steen för att han bistått
Paulsson i den samordnade kampanjen mot partiledningen.

”Ett friskt frö”

Drygt fyra månader senare, den 12 augusti 2001, lanserades
Nationaldemokraterna på ett möte i Brygghuset i Stockholm. Partiet hade
då lyckats få flera av Sverigedemokraternas lokalavdelningar att hoppa på
det nya projektet. Men makten i det nya partiet koncentrerades kring kärnan
i den gamla Haningeavdelningen. Anders Steen blev partiledare och Tor
Paulsson tog posten som partiorganisatör.
Det nya partiets budskap var tydligt. Nationaldemokraterna skulle bli det
nya nationella partiet i Sverige. ”Det är viktigt att så ett frö som är friskt
annars blir det ingenting”, förklarade Tor Paulsson inför ögonen på de runt
hundra personer som tagit sig till Brygghuset. Kvar stod ett stukat
Sverigedemokraterna.
Partiet hade tappat de mest aktiva lokalavdelningarna – men vunnit ett
trumfkort som skulle bli avgörande i det kommande valet. I och med
Nationaldemokraternas utbrytning fick partiet ett helt annat
handlingsutrymme. I ett slag var Sverigedemokraterna inte längre den
yttersta gränsen mot vitmaktrörelsen. Den positionen tog i stället gladeligen
Nationaldemokraterna. Därmed bromsades det naturliga flödet av aktivister
och medlemmar mellan den nazistiska rörelsen och Sverigedemokraterna.
Partiet kunde dessutom med större trovärdighet påstå att man gjort upp
med sin historia. Extremisterna hade lämnat och fanns numera i
Nationaldemokraterna, menade Sverigedemokraterna.

Operation riksdagen
I och med valrörelsen 2002 fick Sverigedemokraterna för första gången ett
ordentligt genomslag i medierna. I maj 2002 utmanade folkpartiledaren
Lars Leijonborg partiet i en direktsänd tv-debatt. Samma månad hade Front
Nationals Jean-Marie Le Pen sänt en chockvåg genom Europa genom att ta
sig vidare till det franska presidentvalets andra omgång.
När valsedlarna till slut räknats samman visade det sig att
Sverigedemokraterna gjort sitt bästa val någonsin. Partiet gick från åtta
kommunala mandat i fem kommuner till 50 mandat i 30 kommuner. I
Sverigedemokraternas interna valanalys konstaterade Mattias Karlsson att
partiet lyckades dåligt i Norrland och Stockholm. I huvudstaden led partiet
av den hårda konkurrensen från utbrytarna i Nationaldemokraterna.
Samtidigt missade partiet sin målsättning. Inför valet hade partiledaren
Mikael Jansson satt upp ambitiösa mål för valsatsningen. I 80 av landets
kommuner skulle det finnas namnlistor till de kommunala valen. Och
viktigast av allt: partiet skulle nå 2 procent. Det blev bara 1,4 procent. Utåt
höll partiet masken. Men under ytan bubblade missnöjet.

Åkesson blir partiledare

Åren efter valet 2002 präglades återigen av kraftiga motsättningar i partiet.
På ena sidan stod traditionalisterna i den så kallade bunkerfalangen, och på
andra förnyarna med bas i Sydsverige. Bunkern som hade kontrollen över
det dåligt organiserade partikansliet stödde den sittande partiledaren Mikael
Jansson, medan förnyarna tyckte att partiet hade gått i stå. I en debattartikel
i SD-kuriren i december 2004 togs det första officiella initiativet när
Skånefalangen, med stöd av några ytterligare distrikt, uppmanade till en
öppen debatt i partiledarfrågan.
Mikael Janssons ledarskap de sista åren hade svagt stöd. Efter att
förnyarfalangen sakta men säkert lyckats ta makten över partistyrelsen
lanserades 2005 en motkandidat till Mikael Jansson – Jimmie Åkesson,
kommunfullmäktigeledamot i Sölvesborg och ordförande för
ungdomsförbundet.
På mötet valdes Jimmie Åkesson som ny ordförande för partiet. I sitt tal
på riksårsmötet 2005 pekade den nyvalde Åkesson ut den avgörande
faktorn för partiets möjligheter att få sitt genombrott. I en intervju med
partiorganet SD-kuriren strax efter att han blivit vald hävdade han att det
var ”extremiststämpeln” som hittills hållit partiet tillbaka.
– Jag vill att vi ska bli ännu tydligare med vad vi faktiskt tycker och visa
att vi är helt vanliga människor med helt vanliga åsikter. Förhoppningsvis
kan vi inom kort se effekterna av partiets förnyelse.
Han fortsatte:
– Riksdagen är vårt mål i valet nästa år. Det är utifrån den målsättningen
jag och övriga partiledningen kommer att arbeta.
Den segervisse Jimmie Åkesson hade ett bättre utgångsläge än vad
partiet någonsin haft. Det stegvis ökade antalet platser i kommunerna hade
nu gett Sverigedemokraterna rätt att få gratis valsedlar runt om i landets
samtliga vallokaler. Partistödet från de kommunala mandaten hade gett
partiet en större valkassa än någonsin tidigare. I Skåne låg fältet öppet
sedan Skånes väl tagit ett steg tillbaka.
Dessutom pekade de senaste valresultaten mot att Sverigedemokraterna
fortsatte att växa. I Europaparlamentsvalet hade partiet landat på 1,13
procent av rösterna, vilket var en ökning jämfört med 1999 års 0,33 procent.
Året därpå hade partiet stärkt sin ställning i kyrkopolitiken. Partiet hade
lyckats gå från två mandat i kyrkopolitikens högsta beslutande församling
Kyrkomötet, till fyra.

Valet 2006 och vägen till riksdagen

Trots goda förutsättningar blev det ingen plats i riksdagen. När rösterna
hade räknats samman på kvällen den 17 september 2006 stod det klart att
partiet enbart lockat 2,9 procent av väljarna. Senare skulle Jimmie Åkesson
förklara den missade riksdagsplatsen med att duellen mellan Fredrik
Reinfeldt och Göran Persson kastat en skugga över partiet.
Men besvikelsen lade sig när det stod klart att partiet gjort stora
kommunala framgångar. De 50 kommunala mandaten utökades till 281.
Partiet fanns nu i nära hälften av landets kommuner. På valnatten kablades
Sverigedemokraternas valresultat ut i medierna och Jimmie Åkesson
konstaterade lugnt i en tv-intervju att resultatet skvallrade om partiets
egentliga potential.
De fyra kommande åren stod siktet klart för att det stora genombrottet
skulle komma. Under fyra års tid fick partiet möjlighet att testa sin politik
lokalt och bygga upp en fungerande organisation. Sverigedemokraterna
hade fått ordning på sin ekonomi genom partistödet för deras lokala mandat
och valet 2010 gav slutligen det resultat man hade önskat.
När riksdagsrösterna var räknade stod det klart att efter mer än 20 års
målmedvetet strävande hade partiet nått riksdagen.

Tillbaka till nuet

Jag skäms inte heller å tiggarnas vägnar när dessa i väldigt hög utsträckning medvetet siktar in sig
på Sverige för att folk ska tycka synd om dem. Det är snarare cyniskt av dem att utnyttja vårt ofta
naiva system och vår naiva inställning.
Kent Ekeroth

Återigen går Sverigedemokraterna till val och lite har hänt. Satsningen inför
EU-valet har precis tagit fart och de första offren som skördas i deras
splittringspolitik är de tiggare som blivit allt vanligare i gatubilden. Deras
lösning på problemet är att förbjuda tiggeriet.
Lösningen är lika enkel som alltid och återigen genomsyrar förslaget det
tankegods som partiet odlat fram sedan slutet av 70-talet. De personer som
inte är födda i landet och kommer hit är här för att snylta på våra resurser.
Uniformsförbudet som Sverigedemokraterna införde var bara kosmetika.
Åsikterna lever kvar.
Mediebevakningen av partiet kommer att kantas av avslöjanden om hur
deras kandidater tidigare varit aktiva inom vitmakt-miljön eller skrivit grovt
kränkande kommentarer på diverse hatsajter.
Dessa avslöjanden känns ibland som att avslöja att en korvkiosk säljer
korv. Men det är nödvändigt att ständigt påminna om vad det är för parti
och om dess historia. Sverigedemokraterna kommer återigen komma med
ursäkter och göra allt för att distansera sig från dessa avslöjanden.
Men problemet för Sverigedemokraternas ledning är inte att deras
kandidater har dessa åsikter utan att de säger det offentligt. Det är det som
har förändrats de senaste 20 åren. Eller som Torbjörn Kastell,
Sverigedemokraternas före detta partisekreterare och kandidat i det
stundande valet, uttryckte det i ett internt mejl 2004:

Man säger inte ’sparka ut svartskallarna’, man säger, till exempel, ’verka för repatriering av
etniska främlingar och kriminella eller icke assimilierbara element’; man säger inte att man skall
’hänga landsförrädarna’, man säger att man skall ’utkräva ansvar av de politiker som agerat i
uppenbar strid med sitt lands intressen’; man säger inte ’bögarna tillbaka i garderoben’, man säger
’bevara kärnfamiljen.

Mikael Ekman, journalist och medarbetare stiftelsen Expo

Måns Nilsson
”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-
la!”
Sverigedemokraterna i riksdagen

I mars 2010 kom kallduschen. Sverigedemokraterna rasade i både Sifos

och Synovates opinionsundersökningar och skulle om siffrorna stod sig
hamna utanför riksdagen i höstens val. Tidigare opinionssiffror hade varit
positiva och Sverigedemokraternas ledning hade börjat förbereda sig på att
inta Rosenbad. Ekonomisk kris och en misslyckad integrationspolitik skulle
gynna partiet. Det skrev man i bloggar och intern kommunikation. När
trenden nu pekade nedåt krävdes snabba åtgärder.
Propagandamaskineriet rullade igång med full kraft och den 27 mars
utlyste Sverigedemokraterna en valkonferens för att presentera förslagen
som skulle återvinna väljarnas lojalitet. Löftena återgavs av samtlig press.

• Sänkt skatt för pensionärer, kostnad: 13 miljarder.

• Statligt stöd till byggande av trygghetsboenden för pensionärer,

kostnad: okänd.

• Statligt stöd till bättre mat i äldreomsorgen, kostnad: okänd.

• Upprustning av försvaret, kostnad: okänd.

• Återinförande av allmän värnplikt, kostnad: okänd.

• Höjt vårdnadsbidrag, kostnad: okänd.

• Höjd föräldrapenning, kostnad: okänd.

 • Gratis familjerådgivning i alla kommuner, kostnad okänd.

• Mer personal i skolan, kostnad: okänd.

• Höjd a-kassa, kostnad: okänd.

• Fler utbildningsplatser för blivande vårdpersonal, kostnad: okänd.

I samma sekund som förslagen släpptes kom kommentarerna. Ogenerad

populism, löd domen. Detta trots att löftena inte skilde sig så markant från
vad de andra partierna hade lovat under samma period. I mars 2010
handlade valet fortfarande om bättre liv för pensionärer och barnfamiljer,
samtidigt som det skulle bli enklare att driva egna företag och rädda Sverige
från finanskrisen. Den huvudsakliga kritiken bestod dock i att förslagen var
väldigt dyra. Hur skulle egentligen sociala satsningar av så omfattande
dignitet finansieras? Framför allt då partiet samtidigt ville behålla samtliga
jobbskatteavdrag som regeringen ditintills hade genomdrivit.
Men Sverigedemokraterna stod redo och även om deras
finansieringsförslag saknade siffror, gav det ändå en tydlig fingervisning
om var de menade att pengar fanns att hämta:

• Minskat bistånd, besparing: 10 miljarder.

• Minskad asyl- och anhöriginvandring, besparing: okänd.

• Rabatterad EU-avgift, besparing: okänd.

• Slopning av instegsjobben för nyanlända invandrare, besparing:

okänd.

• Slopning av modersmålsundervisningen, besparing: okänd.

• Besparingar i kultursektorn, besparing: okänd.

Till en början väckte Sverigedemokraternas finansiering viss munterhet.

Kollektivet av tyckare i medier och konkurrerande partier menade att
besparingarna var huvudlösa och aldrig skulle kunna generera så mycket
pengar som partiet verkade tro. Men det fanns också de som tog förslagen
lite mindre bokstavligt. Journalister och analytiker som menade att SD inte
behövde vara trovärdiga med sina siffror. Att förslaget inte alls handlade om
realpolitik, utan skulle ses som ett utspel som pekade ut
Sverigedemokraternas riktning i frågor där de visste att de presumtiva
väljarna redan på förhand saknade förtroende för de etablerade partiernas
metoder.

Vägen till riksdagen

Sverigedemokraternas valkampanj och valupptakt 2010 präglades av lika
delar skandaler och medialt velande om hur partiet skulle presenteras. En
politisk ledarsida kunde tycka att SD inte var att ta på allvar, samtidigt som
en annan menade att de var skyldiga att i demokratisk andra möta det som
vilket annat parti som helst. På partiets ofta vandaliserade valaffischer
syntes en bild på Jimmie Åkesson med budskapet ”Vi tar ansvar”.
Valet 2010 var också det första valet där politisk tv-reklam tilläts.
Sverigedemokraterna tog tillfället i akt och gjorde en uppmärksammad film
i vilken kvinnor iförda burka springer med barnvagnar framför sig. På
vägen rusar de förbi en pensionerad svensk kvinna med rollator för att
hinna till bordet där två bistra män sitter och räknar statsbudgeten i
hundralappar. TV4 ansåg att filmen tangerade hets mot folkgrupp och
vägrade efter bara tre visningar att sända den.
När partiet skulle hålla torgmöten hände det mer än en gång att stora
demonstrationer och motmanifestationer väntade på plats. En vanlig protest
var så kallade skrammeldemonstrationer, att folk använde nycklar eller
liknande som skapar oväsen för att lägga en ljudmatta över
Sverigedemokraternas tal. Vid några tillfällen dök även Swedish Vuvuzela
Orchestra upp för att med sina lurar överrösta torgmötet.
Samtidigt kom rapporter om att enskilda sverigedemokratiska politiker
attackerats och den sammantagna hotbilden gjorde att flera av partiets
planerade framträdanden fick ställas in. I Malmö och Göteborg möttes
torgmötena av över 500 motdemonstranter. Efter att ägg och bengaler
kastats mot partiet gick polisen till hårt angrepp och vid bägge tillfällena
omhändertogs flertalet demonstranter.
Den största snackisen i valupptakten stod dock Sverigedemokraterna
själva för. Det var Skånepolitikern David von Arnold som gick ut i
tidningarna och berättade hur han i september 2010 attackerats i sitt hem.
Enligt anmälan skulle två maskerade män som ”talade ett arabiskklingande
språk” ha tvingat sig in i hans lägenhet. Efter att ha utfört en grundlig
misshandel skulle de sedan ha ristat ett hakkors i politikerns panna och
lämnat lägenheten med en samling dyrbara föremål. På sin väg ut hade
männen skrikit ”jävla svenne” åt den hårt åtgångna politikern.
Händelsen slogs upp stort och polisen rubricerade den som olaga
frihetsberövande, grov misshandel, grov stöld samt olaga hot. Efter att en
läkare vid Rättsmedicinalverket i Lund tittat på skadorna ändrades bilden
något. I sitt intyg skriver läkaren att ”starka skäl beträffande läge och
utseende talar för att skadan är självförvållad” och graderar sannolikheten
att skadan inte skett i enlighet med uppgifterna i anmälan till 9 på en 10-
gradig skala. Kent Ekeroth gick på sin blogg ut och kallade det hela en
smutskastningskampanj från medierna. David själv bytte efternamn och
lämnade snart partiet.
Alla problem till trots röstade 5,7 procent av väljarna på partiet i
riksdagsvalet 2010. Det motsvarar 339  610 röster och gjorde
Sverigedemokraterna till sjätte största parti, med 20 mandat i riksdagen. Tv-
nyheterna visade glada sverigedemokrater som hoppdansade och med känd
melodi mässade ”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la”. Uppmärksamma
journalister skulle dagen därpå påpeka att sången i original heter Brown girl
in the ring. En barnvisa som ”skapades i den kokande gryta av olika
folkgrupper, religioner, språk och kultur som utgör Trinidad och Tobago i
Västindien”, enligt tidningen Expressen.
Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly vägrade dela tv-studions sminkloge
med Jimmie Åkesson på valnatten. Sverigedemokraterna hade anlänt till
rikspolitiken och såväl tidningarnas rapportering som partiledarkollegornas
reaktioner pekade på att Sverigedemokraterna inte skulle betraktas eller
behandlas som andra partier.

Vågmästarpartiet
Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen som ett vågmästarparti. Eftersom
inget av blocken hade egen majoritet skulle utslagsrösten falla på
Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson såg fram emot rollen.
Samtidigt påpekade samtliga övriga partier att de inte hade för avsikt att
vare sig förhandla med eller söka stöd hos Sverigedemokraterna. Istället
gjordes breda överenskommelser mellan partier och block. Ett exempel på
det var när regeringen drev igenom sitt förslag för migrationspolitik i
samarbete med Miljöpartiet. I presskonferensen för förslaget tryckte Fredrik
Reinfeldt på att överenskommelsen var ”ett sätt att stänga dörren mot
främlingsfientliga krafter”. Även Miljöpartiets Maria Wetterstrand anförde
att motivet till uppgörelsen var att stänga ute Sverigedemokraterna från
inflytande i migrationsfrågor.
Oviljan att samarbeta med Sverigedemokraterna har skapat många frågor
där blocken har sökt stöd hos varandra, med motivet att avgörandet annars
ligger utanför deras kontroll. En av de dråpligaste situationerna uppstod när
Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna, 2012 gick
emot det egna partiets reservation mot att erkänna Västsahara. Miljöpartiet
och Vänsterpartiet hade enats om att stödja reservationen, men när även SD
meddelade att de var med på förslaget drog sig Socialdemokraterna ur.
I en intervju med TT förklarade Urban Ahlin att han ”deltar inte i sådant
spel” och tillade: ”Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att
det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de
folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.” Statsvetare runtom i Sverige
påpekade att om Urban Ahlin skulle retirera från sina förslag så snart
Sverigedemokraterna hotade att stödja dem skulle det kunna ge en situation
där partiet enkelt kunde motarbeta Socialdemokraterna genom att bara
skänka sitt bifall till de förslag de ogillar.
Men med tiden kom den värsta beröringsskräcken att lägga sig.
Politikerna lade sina förslag och hoppades att de skulle röstas igenom
oavsett vad Sverigedemokraterna tyckte. I mars 2011 gjorde TT en
genomgång av hur partierna röstat och fann då att Sverigedemokraterna
röstade med regeringen i 72 procent av omröstningarna. I frågor som skilde
blocken åt röstade SD i 94 procent av fallen på regeringslinjen.
2013 gjordes en liknande undersökning. Socialdemokraterna hade då
ålagt Riksdagens utredningstjänst (RUT) att ta reda på hur
Sverigedemokraternas ledamöter hade röstat i de frågor där de har
vågmästarställning. Den visade sig att SD röstat med regeringen i 80
procent av fallen. Under hösten 2013 steg andelen till 90 procent.
Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder gick till hård attack
mot undersökningen och ville istället rikta uppmärksamheten mot en annan
undersökning, också den framtagen av RUT. Den visade att SD röstat med
regeringen i drygt hälften av omröstningarna och Söder menade att
rapporten var ett oärligt försök av Socialdemokraterna att högerstämpla SD
i ett försök att behålla LO-rösterna.
 Att siffrorna visade så olika berodde på att de visade på helt olika saker.
Riksdagsmännen har att rösta på en stor mängd förslag och långt ifrån alla
är ideologiskt betingade. Den ursprungliga frågeställningen om hur SD
röstat i de förslag där de har vågmästarroll visar dock med all tydlighet hur
partiet röstat med regeringen i knappt nio fall av tio.
RUT:s sammanställning över hur ofta Sverigedemokraterna röstat som
alliansen:
2010/2011: 85 procent
2011/2012: 88 procent
2012/2013: 88 procent
Hösten 2013: 90 procent

I de fall då partiet röstat med de rödgröna har det ofta väckt en hel del
uppmärksamhet. Sommaren 2011 var Sverigedemokraterna tungan på
vågen när riksdagen med röstsiffrorna 152 ja mot 149 nej röstade för
arbetsmarknadsutskottets förslag att stoppa vidare anvisningar av
långtidsarbetslösa till fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. På samma vis
har partiet stött de rödgröna i omröstningar om utförsäljning av statliga
bolag.

Oppositionspartiet och motionerna

Första mätningen av Sverigedemokraternas effektivitet i riksdagen gjordes i
juni 2011. När tidningen Riksdag & Departement gjorde sin årliga kontroll
av partiernas arbetsinsatser visade det sig att SD var partiet som mest sällan
deltog i debatter och skrev minst enskilda motioner, interpellationer och
skriftliga frågor till ministrarna.
Riksdagsmannen Jonas Åkerlund kommenterade till tidningen att orsaken
var att de helt enkelt var nybörjare i riksdagen och att partigruppen ser
första året i riksdagen som en upplärningsperiod.
När samma mätning gjordes året därpå hade också siffrorna ändrats
något. Partiet var fortfarande överlag det minst aktiva oppositionspartiet,
men toppade nu antalet ställda frågor till ministrar. 2012 var också året då
SD knep första platsen på listan över inlämnade motioner per ledamot. I
genomsnitt skrev varje sverigedemokratisk riksdagsledamot 16 motioner,
men den siffran ska ses i ljuset av att ett fåtal ledamöter skrev majoriteten
av partiets 328 motioner. Kent Ekeroth, partiets rättspolitiska talesperson,
skrev 68 stycken helt på egen hand.

348 motioner 2013

2013 kom att bli partiets motionstätaste hittills, med hela 348 motioner.
Partiet fortsätter att hålla en tuff linje i integrationsfrågor. En av de mer
uppmärksammade motionerna under året blir Kent Ekeroths motion
”Fängelselyx”, i vilken han föreslår en hårdare form av kriminalvårdsanstalt
för utländska medborgare som ska utvisas eller väntar på en liknande
åtgärd. Anstalterna ska vara humana men spartanska och inte slösa med
standard eller rehabilitering.
Bland övriga motioner som rör medborgarskap finns förslaget om ett
återtagandeavtal. Det rör länder som idag tar del av svenskt bistånd.
Länderna ska skriva på ett återtagandeavtal som binder länderna till att ta
tillbaka flyktingar som Sverige på grund av brottslighet eller liknande inte
vill ha kvar i landet. Skriver de inte på blir det heller inget bistånd.

Fler förslag från 2013:

• Minska tidsgränsen för abort från 18 till 12 veckor

• Krav för svenskt medborgarskap – ska svära trohet åt kungen

• Avskaffa 1 maj som helgdag

• Avskaffa sametinget

• Låt kungen dela ut ordnar igen

• Hemlösa utan svenskt medborgarskap ska utvisas

• Dubbla medborgarskap ska redovisas i folkbokföringen

• Rapport över invandrares brottslighet

• Stoppa den etniska diskrimineringen av svenskar på

arbetsmarknaden
 • Svenskar ska inkluderas i lagen om hets mot folkgrupp

• Förbud av fyrverkerier på icke-svenska högtider

• Förbud mot import av halal- och koscherslaktat kött

• Förbud mot böneutrop

328 motioner 2012

En motion som väckte viss uppmärksamhet 2012 var den om
Domarkappan. I motionen skriver riksdagsmännen David Lång och Mikael
Jansson bland annat: ”SD arbetar för att stärka rättssamhället. Till detta hör
att stärka domares ställning. Ett sätt att markera att domaren i sin uppgift
som domare inte är vem som helst är bruket av domarkappor”. Det gav
upphov till en så kallad meme på framför allt twitter. Jimmie Åkessons och
Jonas Åkerlunds ansikten redigerades in på bilder av brittiska domare, som
bär såväl kappa som peruk, och försågs med bildtexter som anspelade på
återinförandet av uråldriga lagar.
I motionen ”Avveckling av den mångkulturalistiska kulturpolitiken” vill
Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Margareta Larsson ta
bort allt stöd till ”mångkulturalistiska verksamheter såsom
Världskulturmuséet, Mångkulturellt centrum, mångkulturkonsulenterna,
litteraturstödet till böcker på invandrarspråk och bidraget till etniska
organisationer”. Anledningen är att ”förverkligandet av de
mångkulturalistiska idéerna har visat sig ha en starkt negativ inverkan på
samhällsklimatet i form av ökade motsättningar, allvarliga
värderingskonflikter, segregation, rotlöshet, ökad kriminalitet och ökade
kostnader”, varför Sverigedemokraterna vill se ”en snabb avveckling av den
mångkulturalistiska politiken, inom kulturområdet såväl som andra
samhällsområden”, skriver motionsförfattarna.
2012 var också året då Jonas Åkerlund ville ha en handlingsplan för att
värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Han tycker att man
”snarast bör inrätta en verksamhet som har till uppgift att upptäcka och
förebygga anslutning till vänsterautonoma eller våldsbejakande islamistiska
organisationer”.

Fler förslag från 2012:

 • Mål för svensk självförsörjningsgrad inom livsmedelsproduktion

• Bevara de svenska ortsnamnen i fjällvärlden

• Redovisning av kostnader för asyl- och anhöriginvandring

• Stöd för merkostnader till glutenintoleranta patienter

• Medborgarkrav för statsråd

• Kommunalt veto mot friskoleetableringar

• Alla ska ha rätt till politisk tv-reklam

• Tiggeri och prostitution ska betraktas som oärlig försörjning och

vara skäl för avvisning respektive utvisning av utländska
medborgare

• Ett förslag för att återupprätta svensk välfärd och samtidigt sänka
skatten

• En minskning av asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent

• Politik för minskad främlingsfientlighet och rasism

• Utvisa kriminella utlänningar

52 motioner 2011
De första sex månaderna i riksdagen är uppvärmningsheat för
Sverigedemokraterna. I en intervju med Dagens Nyheter förklarar Jimmie
Åkesson att partiet ännu inte lärt sig rutinerna och att arbetet med att bygga
upp partistrukturen i riksdagen har varit krävande.
52 motioner hinner det ändå bli. Det kan jämföras med Miljöpartiets
första tid som riksdagsparti, då partiet under motsvarande tid lämnar in 465
stycken. Det som väcker mest uppmärksamhet är dock att endast en av
dessa 52 motioner rör den fråga som Sverigedemokraterna har gått till val
på. I motionen ”Begränsande av asyl- och anhöriginvandringen”, som är en
så kallad partimotion, lyfts 23 punkter vilka samtliga får avslag i
kammaren.

Fler förslag från 2011:

• Biometriska kännetecken i uppehållstillståndskort

• Återupprätta svensk välfärd och samtidigt sänka skatten

• Nationella riktlinjer för bemanning inom demensvården

• Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i

Afghanistan

• Minskning av utgiftsområdet migration med 3 651 608 000 kr

2011 är också året då Margareta Sandstedt står i riksdagen och gör vad som
kommer att bli en klassisk felräkning. I ett tal till statsministern översätter
hon 400 000 euro till fyrtiotusen miljarder svenska kronor.

Teflon-Kent
För att förstå Sverigedemokraterna måste man förstå politikern Kent
Ekeroth. Inte för att han i varje sekund personifierar deras politik, snarare
tvärtom. Inte heller för att hans handlingar alltid möter förståelse och
respekt, snarare tvärtom också i det avseendet.
Men han är kvar. Vad som än händer och vad han än gör så sitter han på
en central position i partiet. Och inte bara det, han fortsätter att vara en av
de mest tongivande sverigedemokratiska politikerna utanför partiets ramar.
På så vis personifierar han partiets förmåga att klara sig ur knipa efter
knipa.
För säg det parti som hade överlevt ens hälften av de incidenter som
Sverigedemokraterna har upplevt under sina fyra första år i riksdagen. Säg
den politiker som hade kunnat häva ur sig de smädelser och personliga
påhopp som är vardagsmat i Ekeroths twitterflöde. Hans antimuslimska
uttalanden är ibland så grova att han flera gånger anmälts för hets mot
folkgrupp, men aldrig fällts för brottet. Kent Ekeroths framgångar i att klara
sig ur de mest komprometterande situationer har fått hans motståndare att
ge honom öknamnet Teflon-Kent.
Kent Ekeroth från Lund föddes 1981 och gick 25 år senare med i
Sverigedemokraterna. Efter att 2006 ha avslutat sina ekonomistudier vid
Lunds universitet sökte och fick Ekeroth jobb som praktikant vid svenska
ambassadens i Tel Aviv kommersiella avdelning. Den karriären blev dock
kort, det tog knappt två månader innan han blev uppsagd. Parallellt med
jobbet på ambassaden var Kent en flitig debattör på Sverigedemokraternas
hemsida och framför allt i sin egen blogg. Det var också bloggen som blev
hans fall. Efter att i sin blogg ha jämfört invandringen med HIV fick
ambassadören Robert Rydberg nog och avslutade Ekeroths anställning
samma dag. Kent Ekeroth skulle senare stämma utrikesdepartementet för
olaga uppsägning och kvittera ut ett skadestånd om 30 000 kronor.
Det var efter den incidenten Kent Ekeroth blommade ut som frispråkig
debattör med massinvandring och antiislamism som favoritämnen. Hans
utspel som talare, på bloggen och i twitterflödet har ofta väckt starka
reaktioner. När Sydsvenska dagbladet i januari 2011 publicerade namn och
bild på en stolt mamma med årets första bebis i Malmö väckte det
indignation hos Ekeroth, som kommenterade Sydsvenskans artikel i sin
blogg så här: ”Första barnet i Malmö 2011 heter föga förvånande Ahmed i
efternamn. Symptomatiskt för Malmö – symptomatiskt för islamisering –
symptomatiskt för den demografiska bomben.”
Ekeroth är en kontroversiell figur också för de egna partikamraterna.
Källor inom Sverigedemokraterna som vill vara anonyma berättar om hur
Kent Ekeroth systematiskt spelar in alla samtal för att använda som bevis, i
händelse av oenighet i ett senare skede. Den numera avhoppade
Sverigedemokraten Daniel Assai filmade i hemlighet ett samtal han hade
med Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund. I filmen som senare
publicerades på Aftonbladet hörs Bylund säga: ”Vet du vem jag hatar mest?
Breivik, och sedan kommer Kent Ekeroth.” Han kallar även partikamraten
Ekeroth för ett ok. När Aftonbladet konfronterar Bylund avfärdar han det
som ett skämt och intygar att de två är goda vänner.

Avpixlat
Kent Ekeroth förstod tidigt att använda internet som ett forum att torgföra
åsikter som ansågs politiskt inkorrekta. Det var antagligen därför han klev
in och hjälpte hatsajten Politiskt Inkorrekt när dennes redaktör dog i mars
2011. Med redaktören försvann även tillträdet till de postgirokonton som
använts för donationer. Kent Ekeroth ställde då sitt postgirokonto för
Antiislamiseringsfonden till förfogande och när Politiskt Inkorrekt senare
samma höst ombildades och blev Avpixlat följde Ekeroths konto med.
I takt med att sidan växte och dess innehåll började spridas alltmer fick
också kritikerna upp ögonen för sidan. Avpixlat saknade då (och fram till
maj 2014) ansvarig utgivare och gjorde många gånger publiceringar som
bröt mot såväl lagen om hets mot folkgrupp som personuppgiftslagen.
Kent Ekeroth förnekade allt samröre med sajten annat än att han lånat ut
sitt konto, men när Aftonbladet kunde publicera arbetsledande citat från
Ekeroth till sidans redaktion medgav han till sist att han hade visst
inflytande. Han var dock noga med att påpeka att han på intet sätt styr
innehållet och beskrev sin insats som att han ”hyfsat ofta” hade kontakt
med redaktionen i vilken han föreslog publiceringar eller delgav dem sina
synpunkter på sajtens innehåll.

Kriminalpolitiken
Under sin tid i riksdagen har Kent Ekeroth i kronologisk ordning hunnit
sitta i först justitieutskottet och senare som suppleant i näringsutskottet och
fast ledamot i skatteutskottet. Kriminalpolitik har jämte
invandringspolitiken varit en hjärtefråga. Det är ett område som givits stort
utrymme i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har upprepade gånger
sagt att partiet 2014 ska vara lika kända för sin kriminalpolitik som för
invandringspolitiken.
Utöver ett åtgärdsprogram mot organiserad brottslighet lanserade partiet
2012 kampanjen ”Inga fler papperspoliser” med syftet att öka antalet
poliser på gator och torg. Kampanjen inleddes med en riksdagsdebatt i
vilken Jimmie Åkesson anklagade Fredrik Reinfeldt för att ljuga om hur
många poliser som arbetar synligt i folks vardag. Han hänvisade sedan till
forskning, utan att vidare utveckla vilken forskning och av vem, enligt
vilken en svensk polis ägnar cirka 1 procent av sin arbetstid åt
fotpatrullering. Då Sverige under en tioårsperiod fått 3 000 nya poliser utan
att för den saken göra landet tryggare menade Åkesson att regeringen slängt
pengarna i papperskorgen, därav namnet på kampanjen.
Ekeroth har tagit stort ansvar i kriminalpolitiken och är en av riksdagens
flitigaste motionsskribenter. Kanske är det också därför han var välkommen
tillbaka efter den så kallade järnrörsskandalen.
 Av alla händelser som ägt rum under den senaste mandatperioden är nog
järnrörsskandalen den enskilt mest uppmärksammade.

Järnrörsskandalen och dess eftermäle

I november 2012 kunde tidningen Expressen publicera en film från juni
2010 då sverigedemokraterna Erik Almqvist, Christian Westling och Kent
Ekeroth efter en utekväll kom ihop sig med komikern Soran Ismail. I filmen
får Ismail höra hur han beter sig som en ”babbe”, att han inte är svensk.
Erik Almqvists ord ”det här är inte ditt land, det är mitt land” resulterade
senare i den populära hashtaggen #dethärärmittland på twitter, vilket växte
och blev en hel temasida i tidningen Aftonbladet.
När en ung kvinna bryter in i konflikten kallar Almqvist henne för ”liten
hora” och ”babbelover”, och när hon sträcker sig efter Kent Ekeroths
telefon knuffar han in henne i en bil. Detta väcker anstöt hos en berusad
man som föreslår att de tre borde ta sig an honom istället för att knuffa på
tjejer. Ett kort tumult uppstår där Erik Almqvist ses sparka efter den
berusade mannen. I sekvensen därpå syns de ledande Sverigedemokraterna
beväpna sig med järnrör som de hittar vid ett närliggande bygge. Då ingen
förföljare dyker upp börjar trion sin promenad hemåt och pratar med
varandra om hur skönt det är att ingen av dem backar vid en konflikt.
Händelsen kom snabbt att i medierna beskrivas som ”järnrörsskandalen”
och såväl journalister som politiker från andra partier krävde uteslutningar
och avståndstagande. Polisen inledde en förundersökning, men den lades
ned med hänvisning till bristande bevisning. Christian Westling lämnade sitt
uppdrag som suppleant i styrelsen för Sverigedemokraternas
Stockholmssektion och det har alltsedan dess varit tyst runt honom. Värre
skulle det då blåsa runt de två andra politikerna.
Erik Almqvist var vid tillfället partiets ekonomisk-politiske talesperson,
ett uppdrag han lämnade den 14 november 2012. Han lämnade samtidigt sin
plats i verkställande utskottet och partistyrelsen. Idag bor han i Ungern. Han
behöll dock riksdagsplatsen och fick därmed full lön ända fram till februari
2013 då han slutgiltigt sade upp sig.
Kent Ekeroth lät också meddela att han skulle lämna sitt uppdrag som
rättspolitisk talesperson och att han inte ämnade delta i vidare
utskottsarbeten. Han tog också time-out från sin plats i riksdagen. Den
varade till januari 2013, då Ekeroth återvände som suppleant i EU-nämnden
och näringsutskottet. Kent Ekeroth började under 2013 med stöd av
bildombudsmannen Staffan Teste stämma de tidningar som publicerat
filmen. Då filmen är gjord med Ekeroths mobiltelefon åberopar han sin
upphovsrätt och har krävt summor runt 20 000 kronor. De flesta tidningar
har bestridit kraven, varför fallen kommer att tas till domstol.
Järnrörsskandalen återaktualiserades något i januari 2014 då Expressen
publicerade Jimmie Åkessons debattartikel ”Expressen, stoppa er
hetskampanj mot SD”. Där skriver Åkesson bland annat: ”Expressen missar
aldrig en chans att påminna sina läsare om att tre SD-politiker för några år
sedan, omdömeslöst nog, plockade upp varsitt aluminiumrör för att
eventuellt försvara sig mot en kriminell person som jagade dem beväpnad
med en träpåk.” Huruvida Åkesson menar att man alltid kan gå runt med
järnrör till tänkt försvar mot en kriminell man med träpåk som eventuellt
ska attackera framgår inte. Men att han lyfter händelsen i sin debattartikel
kan tydas som att händelsen anses överspelad inom partiet.

Det orubbliga väljarstödet

Järnrörsskandalen påverkade inte stödet för partiet nämnvärt, något som
förbryllade många experter. Faktum är att inga skandaler, stora som små,
verkar kunna rå på Sverigedemokraternas väljarbas. Faktum är att de i
februari 2013 nådde sitt högsta väljarstöd, och att det var snudd på en
fördubbling av de siffror de hade med sig när de tog plats i riksdagen.

2011
oktober 5,1
november 5,3
december 5,5

2012
januari 5,8
februari 5,5
mars 4,2
april 5,2
maj 5,9
juni 4,7
2012
augusti 4,9
september 5,9
oktober 8,5
november 8,8
december 8,2

2013
januari 9
februari 10,2
mars 8
april 6,7
maj 7
juni 7,3
augusti 8,4
september 8,5
oktober 8,5
november 8,5
december 8,2

2014
januari 7,3
februari 7,9
mars 7,8
april 7,6

Mätningen är hämtad från DN. Ipsos och dess föregångare Synovate och Temo har undersökt
väljaropinionen för DN:s räkning sedan 1979. Mätningarna genomförs varje månad utom juli.
Under valår genomförs vanligtvis ett antal extramätningar. Mätningarna baseras på drygt 2 000
telefonintervjuer med ett riksrepresentativt urval svenska medborgare.

Vägen mot nästa val

Under våren kampanjade Sverigedemokraterna för att vinna något eller
några av de eftertraktade mandaten i Europaparlamentsvalet. Efter
sommaren väntar riksdagsvalet. Sverigedemokraterna har under sina fyra
första år i riksdagen genomgått ett stålbad som inget annat parti i svensk
politisk historia.
Sedan Sverigedemokraterna införde nolltolerans mot rasistiska yttranden
har över 60 förtroendevalda Sverigedemokrater av olika anledningar
uteslutits ur partiet. Partiet har granskats om och om igen av medier och
politiska aktivister. Många besvärande fakta har dragits fram i ljuset, men
det har inte påverkat väljarstödet nämnvärt. Snarare tvärtom, anhängarna
tycker att partiet blir orättvist behandlat.
Nätet är fullt av sympatisörer som påstår sig ha slutat ta del av vad de
kallar MSM, en förkortning för mainstreammedia. Istället söker de sina
egna nyheter på sidor som Avpixlat med flera. Samtidigt har tonen mot
partiet ändrats. Där det för fyra år sedan var självklart att tidningar nekade
Sverigedemokraterna reklamplats och debattutrymme förfäktas idag
yttrandefrihet in absurdum. Ett exempel på det är när Vänsterpartiets Jonas
Sjöstedt underkänner det egna partiets ungdomsförbund efter att de försökt
störa Sverigedemokraternas möte i Göteborg.
Våren 2014 blir istället året då Jimmie Åkesson möts av en månghövdad
publik som demonstrativt ställer sig med ryggen mot talaren på mötena.
Partiledarens utrymme i TV och tidningar är nu en självklarhet och ingen
kan neka till att partiet fått upp invandringsfrågan på dagordningen, om och
om igen.
I maj 2014 har Storstockholms lokaltrafik, SL, just beslutat sig för att
avbryta Sverigedemokraternas kampanj i tunnelbanan. Partiet går till EU-
val med affischer om att ”stoppa det organiserade tiggeriet”. Att EU inte
kan lagstifta om tiggare, och att Jimmie Åkesson på direkta frågor haft svårt
att förklara vilka bevis som finns för att tiggare i Sverige på något sätt
organiserar sig, verkar spela mindre roll. Partiet har ändå haft med sig
frågan på sin valturné. Och att SL drar in kampanjen har inte något med
affischens budskap att göra. SL motiverar beslutet med att den
återkommande skadegörelsen mot affischerna skapar otrygghet i
tunnelbanan.
Sverigedemokraterna har bidragit till att förändra Sverige. De har verkat i
en tid av förändring, försämring och otrygghet. En tid då många människor
förlorade tron på välfärdssamhället, på skolan, på rätten till arbete, rätten till
god sjukvård och att allting ordnar sig till slut.
Kanske är det anledningen till att Sverigedemokraterna vinner mark. Att
de har ett väldigt enkelt svar på alla de problem människor upplever i sin
vardag. Samtidigt vittnar ett tilltagande motstånd om att befolkningen har
fått nog. Det rödgröna blockets opinionssiffror pekar uppåt och en majoritet
av befolkningen verkar vilja byta regering. De byter gärna några
hundralappar i månaden mot ökad trygghet och gemenskap. Hur det
påverkar Sverigedemokraterna återstår att se.

Måns Nilsson, journalist, Researchgruppen

Researchgruppen är ett journalistkooperativ med högerextremism

som expertområde. Gruppen tilldelades år 2014 en guldspade för sin
research kring det anonyma näthatet.

Samtliga motioner i detta kapitel är hämtade från riksdagens sökbara arkiv på adressen
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/
Mathias Wåg
Bruna rötter, blågul stam, bruna
grenar
Sverigedemokraterna som plantskola för svensk
extremhöger

Vi vet var Sverigedemokraterna kommer ifrån. Vi har alla hört om den

bruna myllan de har sina rötter i. Åtskilliga artiklar har skrivits om partiets
politiska bakgrund, hur kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt
grundades av medlemmar ur Nordiska rikspartiet, NSAP-Svensk
socialistisk samling (den så kallade Lindholmsrörelsen) och Nysvenska
rörelsen.
Men det var då. Nu har partiet förändrats, skärpt till sig, städat ut liken ur
sin garderob. Sverigedemokraterna har lämnat en etniskt orienterad
nationalism (”etnonationalism”) bakom sig, brutit med de europeiska
postfascistiska partierna och infört en nolltolerans mot rasism. Vart har alla
de personer tagit vägen som skolats i Sverigedemokraterna och sedan
lämnat eller uteslutits ur partiet?
Denna artikel ska undersöka hur Sverigedemokraterna fungerat som en
plantskola för den svenska extremhögern. Om vi ser den svenska
extremhögerns stamträd har Sverigedemokraterna inte bara bruna rötter,
utan är även den blågula stam som de nya skotten och bruna grenarna
skjutit ut ifrån.

Sverigedemokraterna bygger partiet på gatorna

När Sverigedemokraterna bildades som parti inför valet 1988, ur resterna av
kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt och Sverigepartiet, saknade
de både ekonomiska resurser, en stabil organisationsstruktur och
partimedlemmar. Enda vägen att nå ut var att skapa uppmärksamhet genom
kontroversiella politiska manifestationer för att dra till sig gatuaktivister
som kunde sprida partiets propaganda. Partiet behövde etablera en plattform
på gatorna genom att varje helg försöka hålla flygbladsutdelningar,
torgmöten och demonstrationer. Men för att genomföra dessa möten
krävdes konfliktvana aktivister på gatorna. Partiet behövde ungdomar.
Medlet blev vikingarocken, som fick ett nationellt genomslag under det
tidiga 90-talet genom Ultima Thule, och dess radikalare rasideologiska
sidogren vitmaktmusiken, som följde i dess kölvatten.
Sverigedemokraternas föregångare BSS hade hjälpt till att lägga grunden
för denna musikscen genom att sponsra Ultima Thules första skiva och
använda dem som husband på Sverigepartiets tillställningar.
Vikingarocken och vitmaktmusiken blev den första effektiva kanalen för
att sprida ett nationellt budskap till ungdomar. 1997 beräknade
Brottsförebyggande rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på
vitmaktmusik. Nya nationella band och skivbolag bildades i snabb takt –
och Sverigedemokraternas medlemmar höll sig i framkant. Skivbolag som
Last Resort Records (nära Sverigedemokraternas lokalavdelning i
Haninge), Bifrost Musik (knuten till lokalavdelningen i Trollhättan) och
Svea Musik (bildat ur Södertäljeavdelningen) drevs av partimedlemmar.
Redaktören och flera av redaktionsmedlemmarna för vitmaktmusikscenens
flaggskepp, tidningen Nordland, kom ur Sverigedemokraterna. Ofta hölls
konserter i anslutning till partiets demonstrationer och möten –
konsertplatserna hölls hemliga och utannonserades först på demonstrationen
för deltagarna.
Med vikingarocken i ryggen blev demonstrationerna möjliga och
Sverigedemokraterna kunde genomföra årliga marscher på
Engelbrektsdagen i april, nationaldagsfiranden i juni och Karl XII-
manifestationer i november och bli synliga som parti. Mellan 1991 och
1994 höll partiet en manifestation i någon svensk stad nästan varje månad.
Sverigedemokraternas Engelbrektsmarsch 1994, till minne av det medeltida
Engelbrektsupproret mot Kalmarunionen, samlade 700 deltagare. En så stor
manifestation har partiet inte hållit sedan dess. Genom dessa
manifestationer fick Sverigedemokraterna sina gatuaktivister. En hel
generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och
dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med
sig vidare.
Gatorna, musiken och konserterna blev forumen för den nya
extremhögern, den aggressivt rasideologiska vitmaktrörelsen. Och med dem
kom kopplingarna till gatuvåldet, attacker på vänsterlokaler, bränder mot
flyktingförläggningar och mord på homosexuella.

Ungdomsförbundet som inkörsport till nazismen

Med tillströmningen av ungdomar till Sverigedemokraterna beslöt man att
bilda ett självständigt ungdomsförbund 1993, Sverigedemokratisk ungdom
(SDU). Ungdomsförbundet skötte mobiliseringarna till partiets
manifestationer och delade ut partiets propaganda. Men manifestationerna
drog också till sig motdemonstrationer, antirasistiska protestmöten följde
Sverigedemokraterna i fotspåren – och ofta blev det konfrontationer mellan
ungdomsförbundet och antifascister.
Massmedia fokuserade på bråken i samband med partiets aktiviteter.
Dessutom radikaliserades ungdomsförbundet snabbt och byggde upp en
parallellstruktur. De olika SDU-avdelningarna använde sig samtidigt av
namnen Unga Nationalsocialister och fick ta över utgivningen för den
nynazistiska militanta tidningen Storm. Snart startade de ett eget
nationalsocialistiskt nyhetsbrev, Info-14, som rapporterade om militanta
aktioner mot antirasister och flyktingförläggningar.
Ungdomsförbundet började bli ett allt större problem för partiet, men så
länge Anders Klarström satt kvar som partiledare var ungdomarna
skyddade. När han lämnade partiet 1995 upplöste Sverigedemokraterna hela
ungdomsförbundet, i ett försök att under nya partiordföranden Mikael
Jansson börja städa upp och kapa kopplingarna till den nynazistiska
aktiviströrelsen. Med uteslutningen av SDU upphörde också partiet med sin
utåtriktade gatuverksamhet, som gett partiet så mycket negativ publicitet.
Sverigedemokraterna upphörde med Karl XII-manifestationer och
Engelbrektsmarscher.

Från SDU till terrorism

Tidskriften Info-14 kom att bli den viktiga samlingspunkten för den
militanta rasideologiska miljön i Sverige och började driva allt närmare
terrorism. Kulmen kom 1999, när nätverkets medlemmar var inblandade i
bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, polismorden i Malexander och
mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg – händelser som Info-14
detaljerat redovisade och försvarade i sin specialbilaga ”Kampnytt”.
 De grova våldsdåden gav upphov till en massiv samhällsreaktion på alla
plan, med antifascistiska massmöten, ökad medial granskning av
extremhögern och hårdare polisinsatser mot vitmaktscenen. I detta läge
gjorde Info-14, som vid det laget blivit en nätsajt, en omvändning och bytte
strategi, från en offensiv retorik om raskrig till en defensiv där nationalister
utmålades som offer för en omvänd rasism, en ”svenskfientlighet”. Med
mordet på en ung skinnskalle i Salem år 2000 fick sidan en välbehövlig
martyr som de kunde samla den fragmenterade vitmaktscenen kring till en
ny rörelse, Salemrörelsen mot svenskfientlighet. Under hela 00-talet kom
Salemmarscherna att utgöra en av Nordeuropas viktigaste nynazistiska
manifestationer, med uppemot 1 500 deltagare.
De unga aktivisterna var skolade i att arrangera Sverigedemokraternas
Engelbrektsmarscher och kunde nu själva som ”fria nationalister” (som de
kallade sig) organisera mycket större manifestationer som samlade
nynazister från hela Norden och Tyskland. Detta samtidigt som
Sverigedemokraterna som parti stod och stampade på samma punkt, utan att
kunna få sitt genombrott.

Nya försök till ungdomsförbund, samma resultat

Efter misslyckandet med första versionen av Sverigedemokratiska
ungdomsförbundet undvek partiet att skapa ett nytt officiellt
ungdomsförbund. Istället bildades ett inofficiellt förbund av yngre SDU:are,
med Sverigedemokraternas informella ekonomiska stöd och politiska
uppbackning.
Organisationen Oberoende nationalistisk ungdom bildades 1995. Snart
förkortades namnet till Nationell ungdom och organisationen började likt
sina föregångare SDU att radikaliseras. Nationell ungdom lyfte fram en mer
nationalrevolutionär retorik än Sverigedemokraterna och började alltmer
betona vikten av att förbereda sig inför ett nära förestående raskrig.
Nationell ungdom bröt efter något år med Sverigedemokraterna och
byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen.
Organisationen inspirerades av terrororganisationen Järngardet från
Rumänien, en fanatisk katolsk-fascistisk sekt som genomförde koscherslakt
på rumänska judar på 30-talet. Likt Järngardet organiserades Svenska
motståndsrörelsen i en cellstruktur av så kallade ”nästen”.
Det nationalistiska budskapet byttes steg för steg ut till en klassisk
nationalsocialistisk ideologi. Svenska motståndsrörelsen kom att bli den
våldsammaste nynazistiska gruppen i Sverige.

Partisplittringen
Ett tredje försök att starta upp Sverigedemokraternas ungdomsförbund
gjordes inte förrän 1998, efter att ungdomarna fått hålla sig inom partiet och
under strikt översyn under flera år. Men även denna gång bröt sig stora
delar av ungdomsförbundet ut och radikaliserades.
År 2001 genomgick Sverigedemokraterna sin största partisplittring i en
konflikt mellan partiets ledning och partiorganisatörens
gatuorganisationsstruktur. När partiorganisatören uteslöts tog han med sig
partistrukturen i Stockholms län och större delen av ungdomsförbundet.
Utbrytarna bildade partiet Nationaldemokraterna. Istället för
Sverigedemokraternas kulturnationalistiska ideologi betonade
Nationaldemokraterna en mer biologiskt orienterad etnonationalism, så
kallad ”etnopluralism” (varje etnicitet har rätt till sin egen nation, alla
etniciteter har rätt till sina särdrag och är lika mycket värda, inga etniciteter
får blandas). Nationaldemokraterna tog över Sverigedemokraternas
internationella kontaktnät till bland annat franska Front National,
österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) och engelska British
National Party (BNP).
Nationaldemokraterna återvände till Sverigedemokraternas tidigare
strategi som ett mobiliserande parti på gatorna. De tog upp traditionen med
torgmöten, flygbladsutdelningar, 30  november-demonstrationer och
nationaldagsfirande.
Verksamheten lockade över den mer aktionsorienterade ungdomen från
Sverigedemokraterna. Nationaldemokraternas flygbladsutdelningar
inspirerades av gerillarörelsers propagandaaktioner i tredje världen, med så
kallade ”G-grupper” (där G står för gerilla) som genomförde snabba
hemliga samlingar, genomförde flygbladsutdelningar och sedan flyttade sig
vidare till en ny plats innan några antirasister hunnit reagera.
Nationaldemokraternas verksamhet var mer konfrontativ och provokativ än
Sverigedemokraternas. Exempelvis rönte Nationaldemokraternas
våldsamma attack mot Prideparaden i Stockholm 2003 stor medial
uppmärksamhet.
Denna konfrontativa linje blev möjlig genom ett nära samarbete med
gatukämparna i Info-14:s nätverk av fria nationalister – en modell för
arbetsdelning som Nationaldemokraterna hämtade inspiration från i
Tyskland, där samma uppdelning genomförts mellan Nationaldemokratiska
partiet Tyskland (NPD) och den nynazistiska rörelsen av ”freie
nationalisten”. Denna informella organisatoriska allians lade grunden för
Salemmarscherna.
Nationaldemokraterna som parti genomgick åtskilliga splittringar och
lades slutligen ner 2014. Partiets organisationsmodell lyftes över till
nynazistiska Nationalsocialistisk front i samband med namnbytet till
Svenskarnas parti. Flera ledande nationaldemokrater gick också över till det
nya partiet.

Ungdomsförbundet tar över partiet

Hela Sverigedemokratiska ungdomsförbundet gick inte över till
Nationaldemokraterna. År 2000 tog Jimmie Åkesson och hans Skånekrets
över förbundet. Under Åkesson blev SDU en samlingsplats för de skånska
förnyare som ville städa upp Sverigedemokraterna och använda Dansk
Folkeparti som förebild.
År 2005 hade de byggt en så stark maktbas i partiet att de kunde
utmanövrera den gamla så kallade Bunkerfalangen – de etnonationalistiska
sverigedemokrater som följt partiet sedan starten. Bunkerfalangen behöll
dock en maktbas i Västsvenska distriktet.
Partiet professionaliserades och blev strikt toppstyrt.
Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de ökade i
opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men
organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg
började den politiska inriktningen slå om från en allmän invandringskritik
till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades
ner.
År 2011 stormade det återigen kring ungdomsförbundet, då
Bunkerfalangens unga rekryter lyckades ta över förbundet med nya
ordföranden Gustav Kasselstrand. Kasselstrand har sedan dess försökt få ut
Sverigedemokraterna på gatorna igen genom manifestationer och genom att
återuppta det förlorade internationella kontaktnätet som
Nationaldemokraterna hade tagit med sig (bland andra Front National, FPÖ,
Vlaams Belang med flera).
Detta sågs inte med blida ögon av moderpartiet, eftersom det är just dessa
postfascistiska partier som Sverigedemokraterna har försökt bryta med för
att kunna släppas in i Dansk Folkepartis internationella kontaktnät. SDU
bildade i april 2014 tillsammans med de andra postfascistiska
ungdomsförbunden det europeiska ungdomsförbundet Young European
Alliance for Hope. Samarbetet, som grundats av ungdomsförbunden till
belgiska Vlaams Belang, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), Front National
och Sverigedemokraterna, är tänkt att föra moderpartierna närmare varandra
och bygga en europeisk ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och
en nationell identitet. ”Ett genuint kamratskap kombinerat med
föreställningen om ett nationernas Europa kommer att leda oss idag och in i
framtiden”, skriver de i sitt gemensamma manifest.

Muslimhat på gatan och i bloggnätverk

Den rasideologiska nynazismen ligger ideologiskt nära etnonationalismen
och en radikalisering av Sverigedemokraternas medlemmar har oftast lett
till en glidning mellan de två. Men Sverigedemokraternas vändning till en
kulturnationalism och socialkonservatism med Jimmie Åkessons
Skånekrets innebar inte att Sverigedemokraterna slutade vara plantskola för
extremhögern, eller att en radikalisering av partimedlemmarna blev
omöjlig.
Den kulturrasistiska radikaliseringen skedde inom den antimuslimska
miljön, den så kallade kontrajihadiströrelsen, som Sverigedemokraterna
spelade en avgörande roll i uppbyggandet av i Sverige. I kölvattnet av
terrordådet den 11 september 2001 och USA:s så kallade ”kriget mot
terrorismen” växte en amerikansk högerströmning fram. I konspirativa
ordalag utmålade den islam som det stora hotet mot väst och menade att det
pågick ett krig med både terrordåd och tyst kolonisering (genom
invandring), där muslimernas mål är att krossa Europa och USA inifrån.
Efter terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 fick denna
amerikanska antimuslimska strömning även fäste i Europa. Teorierna
populariserades och fick en masskanal efter genombrottet för de sociala
medierna – bloggar blev den centrala kommunikationsformen för den
antimuslimska extremhögern. 2007 samlades de ledande antimuslimska
bloggarna till det de själva kallade ett ”kontrajihadmöte” i Köpenhamn, för
att diskutera hur de skulle kunna nätverka i kampen mot den muslimska
invasionen och maktövertagandet av västvärlden.
Den svenska länken i detta internationella kontrajihadistnätverk blev
Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och Kent Ekeroth. Bröderna Ekeroth
startade Antiislamiseringsfonden och organiserade själva en rad
antiislamistiska konferenser i Sverigedemokraternas regi, där de ledande
kontrajihadistteoretikerna från nätverket bjöds över att föreläsa. På
Sverigedemokraternas första egna dag i Almedalen 2010, inför
riksdagsgenombrottet, höll de ett av kontrajihadistseminarierna.
Den antimusliska aktiviteten kring kontrajihadismen tog olika former:
opinionsbildande, partiverksamhet, gatuaktivism – och terrorism.
Opinionsbildningen tog formen av en kulturkamp mot vad
kontrajihadisterna menade var den inre fienden, skyldig till att godkänna
”massinvandringen” av muslimer: ”kulturmarxismen” och den ”politiska
korrektheten”. Partiverksamheten innebar att följa holländska Geert Wilders
modell och bilda ”frihetspartier” i flera europeiska länder. Gatuaktivismen
växte med det brittiska politiserade huligannätverket English Defence
League som förebild och med Anders Behring Breivik övergick
kontrajihadismen till terrorism.

Huliganer mot islam

På Sverigedemokraternas antiislamiseringskonferenser höll en av English
Defence Leagues ideologer föredrag om hur den våldsamma brittiska
gaturörelsen hade startat. Det sista seminariet i serien planerades att hållas i
riksdagens lokaler efter att partiet valts in, men fick ställas in. Några av de
sverigedemokratiska gräsrötter som anmält intresse till seminariet träffades
istället och bildade Swedish Defence League. Organisationens talesman,
som var suppleant för Sverigedemokraterna i Katrineholms
kommunfullmäktige, fick lämna partiet.
Swedish Defence Leagues Facebookgrupp växte snabbt, men
organisationen lockade få till sina gatumanifestationer och kom istället mest
att fungera som en propagandakanal. Vid sidan av Swedish Defence League
bildade även kontrajihadistmiljön kring Sverigedemokraterna en svensk
avdelning av danska antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och startade
tidningen Dispatch International.
Tidningens chefredaktörer är den svenska journalisten Ingrid Carlqvist
och den danska författaren Lars Hedegaard, vilka också driver
Tryckfrihetssällskapet i respektive land. Dispatch International har blivit
den viktigaste samlingsplatsen för antimuslimska skribenter i Skandinavien.
Flera sverigedemokrater – däribland Jimmie Åkesson – har deltagit på
Tryckfrihetssällskapets möten eller skrivit för Dispatch International. Första
pappersutgåvan skickades också ut av Sverigedemokraterna till partiets alla
medlemmar. Sverigedemokraterna har anställt tidningens skribent Jan
Sjunnesson som chefredaktör till sin kommande dagstidning på nätet,
Samtiden.
Terrordådet på Utöya sommaren 2011 fick Sverigedemokraterna att bli
mer aktsamma i sina kontakter med kontrajihadistmiljön. Anders Behring
Breivik hade själv skrivit på flera av miljöns forum, hans terrormanifest var
till största delen hämtat från en av kontrajihadistnätverkets centrala
bloggare och han var ett tag även medlem i Norwegian Defence League.
Breiviks terrordåd och English Defence Leagues gatuvåld visade att
Sverigedemokraternas politiska omställning till en socialkonservativ och
kulturnationalistisk ideologi inte hade avlägsnat dem från våldsbenägna
rörelser eller motverkat en intern radikalisering av deras medlemmar – trots
partiets distansering från de etnonationalistiska och rasideologiska
extremistgrupperna. Även på de antimuslimska bloggarna förekom
krigsretoriken, beskrivningen av en närstående civilisationskollaps och ett
inbördeskrig på grund av ”islamiseringen” av Europa, vilket öppnade för ett
mer radikaliserat militant muslimhat.

Sverigevännerna – ett nationellt Folkets hus på nätet

Vikingarocken och vitmaktmusiken gav Sverigedemokraterna en första
masskanal för att nå ut, förbi den etablerade medieapparaten. Med internet,
nätforumen och bloggarna fick Sverigedemokraterna en ännu viktigare
arena för att forma en egen motoffentlighet. Sverigedemokraternas egen
papperstidning SD-Kuriren lyckades aldrig nå en större läsekrets. De
bloggar som växte fram runt Sverigedemokraterna fick däremot
masspridning. Bloggarna kom inte till på något centralt initiativ från partiet,
utan var en vildvuxen motoffentlighet som uppkom självorganiserat
underifrån.
I takt med att de stora dagstidningarna och debattforumen började
moderera sina kommentarsfält hårdare och rensa ut rasistiska kommentarer
växte det fram ett behov av självkontrollerade forum. Flashbacks
underforum ”Integration och invandring” blev en viktig samlingsplats där
sympatisörer till Sverigedemokraterna ocensurerat kunde diskutera.
2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för
en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute
med att starta personliga bloggar, för att i nästa steg koppla samman dem i
bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma
bloggare och sverigedemokratiska sympatisörer bildade 2008 ”Nätverket
mot politisk korrekthet”.
Den främsta bloggen i nätverket, som senare kom att assimilera de andra
skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt.
Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare
saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den
viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter
lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.
När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarige dog i mars 2011 förlorade
sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Istället
ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth
Antiislamiseringsfondens konto, som han administrerade, till förfogande.
På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat.
Avpixlat följdes snart av de liknande sajterna Exponerat och Fria Tider.
Om Avpixlat och Exponerat räknar sig som ”Sverigedemokratvänliga sidor”
står Fria Tider närmare Sverigedemokratiska ungdomsförbundet.
Tillsammans kallar sig nätsidorna för den ”Sverigevänliga rörelsen”.
Avpixlats krönikör Stefan Torsell skrev i oktober 2012 en krönika med
titeln ”Min syn på Avpixlat” där han redogör för rörelsens relation till
Sverigedemokraterna:

Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är
att stödja sig på den Sverigevänliga folkrörelsen. Avpixlat utgör en viktig del i den nya
Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och
sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men
också fränheten och engagemanget finns.

Sverigedemokraternas fotsoldater och nätkrigare

När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne
och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av
forum, eller communityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit
i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal
inlägg. Runt 1  500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa
sajter. Eftersom artiklarna i huvudsak är omskrivningar av nyheter som
publicerats i etablerade medier (då utan de aspekter Avpixlat med flera
lyfter fram) riktas inte sällan skribenternas ilska mot ursprungsnyheterna.
De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela
sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”.
 I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls
snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och
bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser
eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.
På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbar och drev och riktar skaror
av anonyma tyckare mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om
mångkulturförespråkare, representanter för ”medieeliten” eller personer
som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges
riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i
mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

Infiltrera eller värva?

Med Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 växte även partiets
medlemsskara. 2003, kort efter partisplittringen med Nationaldemokraterna,
hade Sverigedemokraterna bara 1  126 medlemmar. Vid riksdagsinträdet
2010 hade medlemsskaran stigit till över 5 000, för att i slutet av 2013 nå
över 12  000 personer. De nya partimedlemmarna har snabbt kommit in i
partiet, skolade på de ”Sverigevänliga” nätsajterna.
Med partiets inträde i maktens korridorer har även intresset från
extremhögern utanför Sverigedemokraterna ökat – innan sågs de som en
konkurrent, nu vill fler nationella grupperingar få en del av kakan. Strategin
från dessa grupper går från infiltration till ”lobbyism” – det gäller att vrida
Sverigedemokraterna i rätt riktning eller uppvakta lokala partiföreträdare
för att värva dem till andra organisationer. Sverigedemokraternas rikskansli
har därför behövt skärpa kontrollen över partiorganisationen, för att se till
att värja sig mot dessa konkurrerande nationella strömningar. Det är denna
funktion partiets ”nolltolerans mot rasism” fyller. Det handlar om att ge
partiledningen ett maktredskap för att kunna rensa ut konkurrerande
fraktioner och återställa kontrollen över partiorganisationen. Sedan valet
2010 har över 60 partiföreträdare uteslutits, varav flera av partiets
toppnamn i Göteborg.
Den nyfascistiska franska strömning som kallas ”nya högern” (Nouvelle
Droite) är ett teoretiskt försök att uppdatera den fascistiska ideologin, ge
den en ansiktslyftning och drapera den i positivt laddade värdebegrepp
(mångfald, pluralism, särart). I Sverige är den nya högern främst
representerad av tankesmedjan Motpol, förlaget Arktos och organisationen
Nordisk ungdom.
 Denna krets har lyckats locka till sig en stor del av de uteslutna
Sverigedemokraterna, framför allt kring Patrik Ehn som var SD:s starke
man i Göteborg. Ehn och den nya högerkretsen har tagit över
Nationaldemokraternas tidning Nationell idag, men har även skribenter i
Nya tider och Fria tider.
Veckotidningen Nationell idag (som uppbär presstöd från staten) titulerar
sig nu som ”oberoende sverigedemokratisk” och försöker påverka
Sverigedemokraterna att återgå till en etnonationalistisk riktning och
inplantera den nya högerns kulturfascistiska agenda.
Kring nämnda tidningar har flera av de uteslutna Sverigedemokraterna
samlats. Vintern 2013 tvingades Sverigedemokraternas partiorgan SD-
Kuriren gå ut och varna sina medlemmar för att läsa eller skriva i
nyfascistiska Fria Tider och undvika Motpolkretsen. Sverigedemokraterna
har också fått bryta med Dispatch international, efter att den antimuslimska
tidningen har öppnat sina sidor för nyfascistiska grupperingar som Bloc
Identitaire och Motpol.
Om Motpolkretsen försöker skapa kontakter in i Sverigedemokraterna
och påverka partiet i en viss riktning använder det nynazistiska Svenskarnas
parti en annan strategi. En stor del av partiets propaganda är riktad till
sverigedemokratiska väljare, för att locka över dem till sin etnonationalism.
”Alla som äter ris är inte kineser” lyder rubriken på ett flygblad från
Svenskarnas parti riktat specifikt till sverigedemokrater och här förklaras
skillnaden mellan partiernas syn på nationalism. Bara för att en invandrare
assimileras till en svensk kultur blir personen inte etniskt svensk, menar
Svenskarnas parti med udden riktad mot Sverigedemokraternas öppna
assimilerande kulturnationalism.
Svenskarnas parti har idag mandat i fyra kommuner genom
kommunalpolitiker som har värvats från Sverigedemokraterna och
Nationaldemokraterna. Partiet har vuxit också genom att ersätta och ”äta
upp” en stor del av 2000-talets nationalistiska grupperingar. Info-14 och
dess nätverk av ”fria nationalister” gick efter valet 2010 upp i Svenskarnas
parti och den årliga manifestationen mot ”svenskfientlighet” (före detta
Salemmarschen) organiseras nu av partiet.

Skakar hunden svansen – eller svansen hunden?

Sverigedemokraterna har därigenom idag stora problem att få kontroll över
sina partimedlemmar. De stora ”Sverigedemokratvänliga” nätsidorna
Avpixlat, Fria tider och Exponerat står utanför partiledningens kontroll.
Ungdomsförbundet går sin egen väg och har byggt upp ett internationellt
kontaktnät med de postfascistiska partiorganisationer som
Sverigedemokraterna har försökt bryta med. Kontrajihadrörelsen kring
Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och Swedish Defence League
utvecklades i en för radikal riktning för att kunna fortsätta få partiets stöd.
Diasporan av uteslutna partimedlemmar börjar nu bli så stor att
nyfascistiska medieprojekt som Nationell idag och Nya tider kan värva
kända före detta partiföreträdare att skriva för dem. De sverigedemokrater
som befunnit sig nära de ”Sverigevänliga” nätsajterna, som
riksdagspolitikern Thoralf Alfsson, har inför valet 2014 ersatts och strykts
från valsedlarna. Även om Sverigedemokraterna är en starkt centraliserad
och toppstyrd partiorganisation har dess diaspora nu blivit så stor och det
har uppkommit så många maktcentra utanför partiets kontroll, att partiet har
svårt att kunna driva sin partipolitik lokalt.
Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har blivit en egen
maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära
eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se
som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett bredare block
med högerextrema krafter.

Nationella rörelsen som ett block med en arbetsdelning

Det är ett misstag att betrakta Sverigedemokraterna isolerat. Partiet måste
placeras i sitt sammanhang, i det block det bildar med andra liknande
krafter, och bör förstås efter hur arbetsdelningen mellan dem ser ut. Vi ser
hur extremhögern i Sverige idag har kommit att bilda två konkurrerande
block: ett kulturnationalistiskt antimuslimskt, som utmålar en
civilisationskonflikt mellan västvärlden och islam, samt ett
etnonationalistiskt, vilket ofta är antisemitiskt, nationalsocialistiskt eller
nyfascistiskt. Men vi får inte missa de gemensamma drag som förenar de
två blocken.
Ett annat misstag är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns
en rumsren sida med Sverigedemokraterna, och en extrem och våldsam sida
med Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti – å ena sidan slipsar,
å andra sidan batonger. Det misstaget gjorde Säkerhetspolisen som lade all
uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen, den gruppering som ligger
närmast att utvecklas i en terroristisk riktning – men totalt missade
lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik, trots att båda har
varit aktiva på högerextrema webbforum nära Sverigedemokraterna och
inte har dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbilder ligger
närmare Sverigedemokraternas än Svenska motståndsrörelsens gammaldags
nationalsocialism. Krigsretoriken i antimuslimska kontrajihadrörelsen når
ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester
en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig
som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar.
Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema
grupper är en fråga om temporalitet, hur ”långt det har gått” – om det anses
finnas tid att stoppa mångkulturalismen och invandringen genom
riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om
konflikten har gått så långt och makten korrumperats så till den grad att
bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad utan en
gradskillnad, och den utgår från samma argumentation och en gemensam
världsbild.
Att betrakta extremhögern som ett block innebär att kunna se
arbetsdelningen mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln
samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en
kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera
på gatorna och verka i civilsamhället och de personer som tar till
terroristiska metoder.
De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild.
På så sätt kan vi se den roll Sverigedemokraterna fyller som plantskola för
dagens extremhöger, den organisation där dagens kader fått sin skolning
och radikaliserats från. Sverigedemokraterna har inte bara bruna rötter –
även dess grenar bildar trädkronan i det svenska högerextrema släktträdet.

Mathias Wåg, Researchgruppen

Researchgruppen är ett journalistkooperativ med högerextremism

som expertområde. Gruppen tilldelades år 2014 en guldspade för sin
research kring det anonyma näthatet.
Henrik Arnstad
Fascism – eller något annat?
En ideologianalys av Sverigedemokraterna

1. Inledning
Sedan partiets inträde i riksdagen 2010 har Sverigedemokraternas (SD)
ideologi diskuterats. Jag har argumenterat1 för att SD fortfarande bör
betraktas som en del av den fascistiska ideologin (generisk fascism),
närmare bestämt politiskt som ett neofascistiskt2 parti. Detta väckte
uppmärksamhet, vilket visar hur snabbt synen på partiet förändrats efter
riksdagsinträdet.
Ett pedagogiskt exempel på denna omdaning är kurslitteraturen för
statsvetare. Politiska sekreteraren Linnea Swedenmark uppmärksammade
detta i sociala medier 2014. Som litteratur på grundkursen i statsvetenskap
läste hon Den svenska politiken: struktur, processer och resultat i upplaga
från 2006.3 Där står angående SD:

Efter Ny demokratis haveri har det enda kvarvarande alternativet på extremhögerkanten varit de
nynazistiska Sverigedemokraterna, som haft problem med att skapa en tillräckligt respektabel
fasad.4

Att SD var nynazister väckte alltså 2006 ingen reaktion, utan ansågs som en
icke-kontroversiell beskrivning.5 Men åren 2009–2010 lyckades SD
normalisera sig så pass mycket inom svensk politik att ett angivande av
dess ideologi som generiskt fascistisk idag anses anmärkningsvärt. Detta
var resultatet av ett högst medvetet, kompetent och strategiskt mediearbete
inom SD som bevisligen gett positivt resultat för partiet.
Frågan idag blir om Sverigedemokraterna fortfarande finns kvar inom
den fascistiska ideologin eller om så skett, som partiet hävdar, att det
numera återfinns inom konservatismen och traditionell höger? Ett annat
alternativ som ofta framförs är att partiet bör betraktas som populistiskt.
Min utgångspunkt i denna studie kommer att vara en ideologianalys där jag
i förstone provar om SD är att betrakta som tillhörande fascistisk ideologi,
närmare bestämt – politiskt sett – neofascistiskt, utifrån aktuell
internationell fascismforskning.
Neofascismen utvecklades från 1968 och framåt av franska fascistiska
intellektuella, under ledning av filosofen Alain de Benoist. Denne
formerade en löst sammanhållen grupp ideologiska tänkare, som fick
samlingsnamnet Nouvelle Droite (ND), en intellektuell snarare än en
politisk rörelse. ND formulerade en ny fascism – neofascismen – utifrån
viktiga grundteser, av vilka jag vill framhålla dessa:

•  Varje samröre med ideologin ”fascism” ska aktivt dementeras. Detta var
en nyhet, under 1950-talet hade franska intellektuella fascister istället
försökt reformera betydelsen av begreppet fascism.6
• Den biologiska rasismen måste överges. Istället är den nationella kulturen
– identiteten och särarten – hotad, snarare än någon blodsmystik eller
biologisk ras.7 Denna nationella kultur ska tolkas organiskt, närmast
biologiskt. Fienden är inte konspirerande eller underlägsna raser utan
globalisering, homogenisering och ”multikulturalism”.
• Den liberala demokratin ska inte avskaffas, däremot ska dess värdegrund
angående respekt för individers särart motarbetas.

”I praktiken översatte ND främlingsrädsla och intolerans till ett

liberaldemokratiskt språk”, skriver historikern Kevin Passmore.8
Fascismforskaren Roger Griffin påpekar att ND var en efterkrigstida
fortsättning på ”fascismens mytiska grundförutsättningar”9 och fortsätter:

Vid slutet av 1980-talet kunde ND tillskrivas med den icke oansenliga bedriften att ha utfört en
total make-over av klassisk fascistisk diskurs. Denna var så framgångsrik att fascismen –
åtminstone på ytan – hade förändrats bortom igenkännlighet.10

ND:s politiska manifestation blev det franska partiet Front National,

grundat 1972, via vilket de nya idéerna spreds till övriga Europa. Ett
exempel på en rörelse som under 1990-talet tog till sig tankarna var
Sverigedemokraterna. Partiet bildades 1988 som en fullföljning på den
rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt och var en direkt
fortsättning på svensk nazism och fascism med rötter i rakt nedstigande led
från mellankrigstiden.11 Expo skriver:

Sverigedemokraterna var till en början samlingspunkt för övervintrade nazister, unga skinnskallar,
rättshaverister och olika typer av aktivister i den svenska extremhögern. Flera av partiets lokala
företrädare var aktiva i både Sverigedemokraterna och öppet nazistiska grupperingar. 1995 bytte
Sverigedemokraterna partiledare. Den gamle partiledaren Anders Klarström, som tidigare varit
aktiv i det nationalsocialistiska partiet Nordiska Rikspartiet, ersattes av den före detta
centerpartisten Mikael Jansson. I samband med partiledarbytet intensifierades arbetet med att bli
ett rumsrent parti.12

Statsvetarna Anders Hellström och Tom Nilsson beskriver

Sverigedemokraterna utifrån partiets agerande 1993:

Den 30 november 1993 organiserade SD en manifestation för att högtidlighålla den före detta
kungen av Sverige, Karl XII. Cirka 1 000 personer deltog i händelsen, som slutade med våld och
kaos. Längst fram syntes nazistfanan bredvid den svenska flaggan. Under denna Stockholmsnatt
ekade hela stadskärnan av massans ”Sieg Heil”-skrik. Innan detta hade Klarström varit medlem av
det nynazistiska Nordiska rikspartiet. Han hade även ett kriminellt förflutet som inbegrep stöld av
ammunition, vandalisering och olaga hot. Andra representanter för partiet hade liknande
bakgrund. Några var medlemmar i högerextrema rörelser som Vitt ariskt motstånd och Bevara
Sverige svenskt eller var inblandade i den växande vit makt-musikindustrin.13

Mellan 2006 och 2010 nådde SD enorma framgångar, jämfört med de

mellankrigstida svenska fascistiska rörelserna. De senare fick sina bästa
resultat vid valet 1936, då framför allt Nationalsocialistiska arbetarepartiet
under Sven Olov Lindholm erhöll 0,6 procent av rösterna. Detta kan
jämföras med Sverigedemokraterna som i riksdagsvalet 2010 fick 5,7
procent av väljarstödet. Vid en ideologianalys av det nutida SD blir frågan
hur långt bort från den stereotypa bilden av fascism partiet har kunnat röra
sig, utan att ideologin generisk fascism kan anses ha övergivits?

2. Teoretiska utgångspunkter: Vad är fascism?

En ideologianalys av Sverigedemokraterna såsom 2014 varande eller icke-
varande generiskt fascistiskt sker metodologiskt i tre steg:

1) En definition av generisk fascism presenteras och specificeras.

2) Denna definition används i en undersökning av partiets material (skrivna
texter, övrigt propagandamaterial, uttalanden från ledande företrädare, etc.).
3) Resultatet av undersökningen presenteras.

Ideologin generisk fascism definieras idag utifrån den brittiske professorn

Roger Griffins berömda och omdiskuterade14 formulering från 1991:

Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en
folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse.15

Min bok Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia

(2013) är en komparativ studie, där jag i tematiska delar (fascism som
alternativ modernitet, fascismen och rasismen, fascismen och genus etc.)
söker undersöka bärigheten hos Griffins definition, i diskuterande form
visavi de invändningar som framförs av hans många kritiker; främst den
amerikanske statsvetaren och historikern Robert Paxton. Dennes monografi
The anatomy of fascism16 utgör ett av standardverken jämte exempelvis
Griffins publiceringar.17 Mitt resultat förblir att det finns bärighet i Griffins
definition. Jag argumenterar för att den fungerar, som analytiskt verktyg, i
studier både av fascism och av politiska rörelser som inspireras av
fascismen (inom traditionell höger, etc.). Jag vill samtidigt framhålla att jag
fortlöpande problematiserar Griffin (liksom Paxton och andra forskare) och
ställer dennes förståelser och slutsatser mot andra.18 Sammanfattningsvis
har Griffins definition visat sig anmärkningsvärt svår att falsifiera. Även
hans akademiska antagonister använder sig av den i praktiken. Exempelvis
påpekar en av de mer namnkunniga, professor Kevin Passmore, att Griffins
arbeten är ”den obligatoriska startpunkten för samtliga som intresserar sig
för generisk fascism”.19
Nyckelbegreppen i Griffins definition är ultranationalism och den
nationella pånyttfödelsen. Enligt Griffin innehåller samtliga fascismer, från
1919 till idag, dessa element som därmed utgör ett fascistiskt minimum.
Begreppen behöver därmed specificeras.
Ultranationalism definieras som en nationalism – utgörande en politisk
övertygelse – vilken är oförenlig med en liberal uppfattning om tolerans,
medborgarskap, kulturell eller religiös pluralism och nationalitet.20 Det
innebär att en ultranationalist tar sig rättigheten att fritt välja huruvida en
individ eller ett kollektiv ingår i den mytologiskt uppfattade nationen,
oavsett medborgarskap. Ultranationalisten tar sig dessutom friheten att
ändra sig, så att den exkluderade vid en given tidpunkt kan finna sig
inkluderad i nationen – för att sedan plötsligt exkluderas igen. Det bästa
exemplet på detta är synen på judar, som omväxlande exkluderats
respektive inkluderats av europeiska ultranationalister.
Viktigt är också ultranationalistens intensiva nationalism. För en
ultranationalist är dennes nationalistiska övertygelse ett primat –
nationalismen är av överordnad vikt. En ultranationalist är först och främst
nationalist. Därunder kan denne anse sig höger eller vänster, eller inhysa
diverse andra politiska uppfattningar. Men samtliga dessa underordnas
ultranationalistens nationalism. Detta syns explicit då fascister generellt
avfärdar höger-vänster-skalan och klassmotsättningar som nationell
splittring (av antisemitiska fascister ofta uppfattade som resultatet av en
judisk konspiration för att splittra nationen). Fascism ”blandar element från
traditionell höger och traditionell vänster i ett försök att skapa vad Roger
Eatwell har kallat ’a holistic-national radical Third Way’ mellan kapitalism
och socialism”, skriver fascismforskaren och docenten i historia Lena
Berggren.21 Nationalismens primat återfinns ofta i politiska begrepp, där
prefixet ”national-” – alternativt nationsnamnet – kommer först: exempelvis
nationalsocialism, nationalsyndikalism, etc.
Den nationella pånyttfödelsen (på engelska benämnd palingenesis) utgår
från övertygelsen att nationen är akut sjuk. Nationen har degenererat,
försämrats och ofta även feminiserats (vilket är särskilt katastrofalt med
tanke på maskulinitetskulten som återfinns inom de flesta fascismer).
Griffin skriver om den nationella pånyttfödelsen att den organiskt
uppfattade nationen upplevs såsom varande i ett stadium av kris, dekadens,
feminisering eller kollaps. Den kan endast räddas av en folklig rörelse av
”hälsosam” nationalism inriktad på ett nationellt uppvaknande.22
Den nationella pånyttfödelsen anges vidare som ”revolutionär”, vilket
gett upphov till missförstånd. Den fascistiska revolutionen är snarare
existentiell – ibland rentav metafysisk – än politisk. Det handlar inte om en
svartskjortad kopia på den bolsjevikiska oktoberrevolutionen 1917, som var
av statskuppskaraktär. Både Mussolini och Hitler var lagligt tillsatta
regeringschefer i västerländska liberala demokratier 1922 respektive 1933.
Deras fascistiska revolution bestod snarare i ”a purge of decadence in every
sphere of socio-political life” (Griffin). Typiskt är att fascisten blickar
tillbaka på en svunnen gyllene tidsålder (Mussolini såg romarriket, Hitler
såg svunna germanska samhällen). Men fascisten vill inte återskapa dessa
samhällen, utan vill bygga en alternativ modernitet inspirerad av det gyllene
förflutna. Fascism är inte konservatism. Fascism är – trots svartmålningen
angående den icke-fascistiska degenererade nationen – en optimistisk
ideologi som vill knyta ihop försvunnen storhet med kommande fascistisk
dito.
Utifrån det offentliga samtalet kan det förstås att en del – mer eller
mindre extravaganta – egenskaper hos vissa (men långt ifrån alla)
mellankrigstida fascismer, framför allt den tyska nazismen och den
italienska fascismen, är nödvändiga rekvisit för att en politisk rörelse ska
kunna kallas fascistisk. Framför allt gäller det begrepp som totalitarism,
korporativism, biologisk rasism och ledar-principen. Men idag vore sådana
politiska koncept otänkbara för en rörelse som vill nå parlamentariskt
inflytande i exempelvis Sverige. Berggren skriver:

Det ideologiska angreppssättet innebär vidare att en definition av fascismen måste centreras kring
fascismens ideologiska innehåll, inte på dess politiska stil eller de strategier som de olika
rörelserna använde sig av för att uppnå politisk makt.23

Griffin beskriver det enligt följande:

Fascism under mellankrigstiden tog sig uttryck i paramilitära massrörelser ledda av karismatiska
ledare som vill införa en politisk religion utifrån staten och nationalismen. Dessa skapade
framgångsrikt totalitära stater i Italien och Tyskland. Modern fascism är mer komplex. Särskilt
angående totalitarism så måste det sägas att dagens fascism har litet intresse i staten. Dagens
fascistiska rörelser saknar generellt idéer kring totalitarism, korporativism, biologisk rasism,
Führer-principen och enpartistaten.24

Därmed återstår själva undersökningen. Går det att finna ultranationalism

och tankar om nationens behov av pånyttfödelse hos Sverigedemokraterna?
Hotas nationen Sverige av feminisering, dekadens och av landsförrädiska
politiska krafter? Är partiet avvisande mot höger-vänster-skalan inom
partipolitiken samt uppfattar sig själv som en tredje väg? Anser SD att
partiet självt får avgöra vem som är inkluderad respektive exkluderad i den
svenska nationen – och är detta en fortlöpande process, där den inkluderade
nästa dag kan få se sig själv exkluderad?

3. Undersökning: Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti?

Sverigedemokraterna presenterar sin ideologi i ett särskilt dokument –
”principprogram” – där de benämner sig själva ideologiskt som
socialkonservatism. Detta är en form av konservatism som härrör från
mitten av 1800-talet. Nationalencyklopedin skriver:

Från mitten av 1800-talet framträdde en konservativ kritik av industrialiseringens sociala

avigsidor och krav på reformer i patriarkalisk anda för att motverka revolutionära strömningar.
”Socialkonservatismen” uttrycktes i Storbritannien av Disraeli som både författare (”Sybil”, 1845)
och politiker, och i Tyskland teoretiskt av bl.a. Friedrich Stahl och politiskt av Bismarck.25

Kort sagt skulle begränsade sociala reformer inom den traditionella och
antidemokratiska högern motverka framför allt den framväxande
arbetarrörelsens krav på politiskt inflytande, vilka riktade sig mot
konservativa samhällseliter såsom högadel, höga militärer och monarkin
(ofta även kyrkan). I dagens politik skulle socialkonservatism innebära
traditionell högerpolitik, parad med social medvetenhet. Men allt detta
skiljer sig gentemot hur Sverigedemokraterna använder begreppet:
Med utgångspunkt i vår syn på den mänskliga naturens beskaffenhet menar Sverigedemokraterna
att den ideologiska inriktning som har bäst förutsättningar att bidra till skapandet och
upprätthållandet av ett gott samhälle är en socialkonservatism på tydlig nationalistisk grund.[…]
De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt
sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället
genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern.26

Vad SD ger uttryck för är ett avfärdande av höger och vänster inom
politiken – partiet vill istället presentera sig som en ”tredje väg” bortom
höger-vänster-skalan, vilken tolkas som nationell splittring. SD presenterar
istället nationalismen som politikens primat. Det är nationalismen som ska
lösa problemen hos den degenererade nationen och dess sjukdomstillstånd:

Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter
att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta
tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning. Vi
delar också den tidiga europeiska socialkonservatismens analys att nationalismen och stärkandet
av samhörigheten på den nationella identitetens och den gemensamma kulturens och historiens
grund är det kanske viktigaste medlet för att förverkliga de ovan nämnda strävandena.27

Sverige är alltså enligt SD ett land som utmärks av revolutionära tendenser,

anarki och samhällsupplösning. Enbart nationalismen kan åtgärda detta.
 Nationalismens överhöghet över höger respektive vänster kommuniceras
också av partiledaren Jimmie Åkesson. SD ser sig själva som Sveriges enda
oppositionsparti, då deras nationalism står i opposition mot samtliga andra
partiers höger-vänster-retorik. Den politiska kommentatorn Lena Mellin har
skildrat detta:

Åkesson utmålade sitt parti som det enda i opposition mot ”sjuklövern” i riksdagen, alltså de
övriga riksdagspartierna som enligt Åkesson är väldigt överens i de flesta frågor.
– Vi kommer att vara i opposition till båda blocken.
Striden står inte länge mellan vänster och höger, enligt SD-ledaren som i stället anser att den
viktiga konfliktlinjen går mellan internationalismen och nationalismen. Att Sverigedemokraterna
tillhör den senare gruppen och alla andra riksdagspartier den tidigare var underförstått.28

Överhuvudtaget är det ”nationen” och ”nationalismen” som dominerar SD:s

principprogram, under flera rubriker. Partiet ser dock till att oftast nämna
detta i anslutning till begreppet ”konservatism”:

En av konservatismens mest centrala uppgifter är att slå vakt om välfungerande och djupt rotade
gemenskaper. Nationen är enligt vår mening, vid sidan av familjen, det främsta exemplet på en
sådan gemenskap. Mot bakgrund av detta betraktar Sverigedemokraterna nationalismen som en
naturlig del av konservatismen och en central del av partiets politik.29

Men denna nationalismens primat som överhöghet inom ideologin

kännetecknar inte konservatismen, som förvisso ofta varit mycket
nationalistisk men som har andra delar av sin politik på högsta nivå. Ej
heller har konservatismen placerat sig bortom höger-vänster-skalan, utan
tvärtom definierat sig själv som tydligt höger. SD:s nationalismbegrepp ur
detta perspektiv blir istället ultranationalistiskt. Samma sak gäller synen på
vem som är inkluderad respektive exkluderad angående nationen. SD tar sig
rätten att fritt själva exkludera individer ur den svenska nationen, liksom att
inkludera. Ett tillstånd som enligt SD:s domvärjo är villkorat och ständigt
utsatt för risk till förändring. ”Sverigedemokraterna skiljer på
medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska
nationen”, skriver partiet och fortsätter:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den
svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av
den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.30
Denna den svenska nationen har vidare hos SD en mytologisk dimension,
som anges som primär förklaring av partiets förståelse av nationsbegreppet:

Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga
gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella
gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för
mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens
medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna
liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner.31

Denna syn på nationens uråldrighet återfinns inte inom forskningen, där

man istället understryker att nationalism historiskt är ett ungt fenomen, som
hör samman med moderniteten. Under slutet av 1800-talet myntas
exempelvis det nationalromantiska begreppet blod och jord (på tyska ”Blut
und Boden”) inom den tyska nationalismen. Tankegången återfinns hos SD:
”Folk och land hör nära samman. Ett land vore inte vad det är utan sitt folk,
och ett folk vore inte vad det är utan sitt land”, skriver partiet.32
Sammanfattningsvis vill jag argumentera för, utifrån ovanstående studie
av källmaterialet, att det inte råder något tvivel om att ultranationalismen –
och inte konservatismen – är det centrala temat i Sverigedemokraternas
beskrivning av sin egen politik. Hur är det då med nationens degenerering
och pånyttfödelse?
En valaffisch för Sverigedemokraterna 2010 föreställer två blonda
småbarn i ett svenskt lantligt landskap.33 ”Ge oss Sverige tillbaka!” utropar
barnen. Budskapet som på detta intelligenta sätt förmedlas är att Sverige –
den svenska nationen – inte längre existerar, eftersom man inte kan kräva
något tillbaka som fortfarande föreligger. Sverige är förstört, försvunnet och
förlorat. Enbart SD är i stånd att åtgärda detta, via kraftfull nationalistisk
politik.
Det som förstört Sverige enligt SD är primärt ”massinvandringen”, men
denna symboliseras inte av kända invandrare som drottning Silvia. ”Sverige
har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det
rört sig om ett begränsat antal invandrare från kulturellt och geografiskt
närliggande nationer, vilket gjort att dessa invandrare har kunnat assimileras
in i den svenska nationen”, skriver SD.34 ”Sverigedemokraterna motsätter
sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan
nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår
nationella identitet”, fortsätter partiet.35 Det existerar alltså olika typer av
invandrare, av vilka vissa är välkomna utan större problem medan andra
hotar ”vår nationella identitet”, det vill säga att deras existens i Sverige de
facto har orsakat nationens undergång. Denna invandring – vars
representanter i de flesta fall numera är svenska medborgare – benämns
massinvandringen. Enligt SD bör denna invandring jämföras med
”massmord”.36
Särskilt feminismen är ansvarig för att Sverige blivit ”förstört”:

Sverige behöver en fredstid för att lappa ihop sina krigsskador efter feministernas skoningslösa
härjande, och där man ges tid att sörja de barn, kvinnor och män som dukat under i det svenska
könskriget.37

Återigen mycket dramatiska formuleringar, som återger en syn på Sverige

som slagfält mellan SD respektive det övriga politiska fältet, från
Vänsterpartiet till Moderaterna och övriga borgerliga partier. Gängse SD-
språkbruk hyllar det egna partiet som ”Sverigevänner”38 gentemot samtliga
övriga riksdagspartier (”sjuklövern”) som befolkas av Sverigehatare. Dessa
utgörs inte bara av avogt inställda företrädare för andra partier utan minst
lika mycket av journalister, forskare och statstjänstemän som via sitt arbete
motarbetar den svenska nationen. Andra uttryck som förekommer är
kulturmarxister, PK-eliten eller olika grova varianter på genus respektive
feminism. Ett annat fenomen som utses till en direkt fiende till nationen är
mångkulturalism. SD skriver:
Sverigedemokraternas syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad
medför naturligtvis att vi blir starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och
samhällssystem. I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén
om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer,
sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin
ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är
att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny
gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella
kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att
bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet,
segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd.39

I den mån invandrare kan accepteras krävs det att de aktivt måste ”överge
sina ursprungliga kulturer och identiteter”.40 Även Hellström-Nilsson har
observerat detta ideologiska tankegods hos SD:
 SD:s synsätt är att multikulturalism utgör ett hot mot de gemensamma värden som konstituerar det
kulturella svenska samhället. I ett program om invandringspolitik (Sverigedemokraterna, 2008)
definierar partiet vad det menar med svensk identitet: ”Svenskhet tillhör den som har en
grundläggande svensk identitet och som utifrån det egna perspektivet samt av andra ses som
svensk.” Den retoriska modellen som ligger till grund för detta budskap är: Sverige tillhör
svenskarna.41

Detta gäller även exempelvis nationella idrottshjältar av ursprung som inte

kan godkännas av SD. Fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic framställs av
SD som icke-svensk, utifrån det sätt som denne tänker, uppför sig och talar.
Partiledaren Jimmie Åkesson anser att Ibrahimovic är en inhyrd legosoldat i
det svenska fotbollslandslaget.42
Jag vill därmed argumentera för att bägge de rekvisit som krävs för att en
rörelse ska kunna betecknas som fascistisk återfinns explicit hos
Sverigedemokraterna. Påfallande är dock otydligheten angående exakt
vilket samhälle den fascistiska nationella pånyttfödelsen ska resultera i. Jag
vill hävda att detta kommuniceras implicit, utifrån formuleringar om etnisk
och kulturell homogenitet. För att beskriva detta har SD tagit till sig
socialdemokratins och Per Albin Hanssons begrepp Folkhemmet, men parat
denna med ultranationalism:

För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt
om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de
som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre.

Detta kan jämföras med Per Albin Hanssons egen formulering om

folkhemmet:
Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga
styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras
bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet,
omtanke, samarbete, hjälpsamhet.43

Skillnaden är att medan SD:s folkhem aktivt exkluderar individer går Per
Albin Hansson motsatt väg och inkluderar individer.

4. Slutsatser – är SD radikala högerpopulister eller fascister?

Utifrån att SD är ett parti som från början 1988 var tydligt fascistiskt – med
direkta kopplingar till mellankrigstida svensk nazism och fascism – borde
det varken vara överraskande eller kontroversiellt att konstatera att den
grundläggande ideologin har behållits även 2014, vilket framgår av
ovanstående undersökning. I partiets skrifter förekommer både tankar om
ultranationalism och behovet av en nationell pånyttfödelse ymnigt, liksom
övrig rekvisit typiska för ”generisk fascism” samt neofascism.
Vanligen benämns dock inte partiet i det offentliga samtalet som
fascistiskt utan som populistiskt. Den radikala högerpopulismen gjorde sitt
intåg på den europeiska politiska scenen under 1970-talet och har
manifesterat sig i nordiska partier som svenska Ny demokrati, norska
Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Jag vill argumentera för att SD
inte befinner sig inom denna politiska tradition. Populism utmärks i
förstone i krav på lägre skatter, syftande till en nedmontering av sociala och
byråkratiska strukturer inom staten. Populismen i Norden är till stor del ett
angrepp på den traditionella socialdemokratiska välfärdsstaten. Men detta
synsätt återfinns inte hos SD, som tvärtom hyllar det efterkrigstida
socialdemokratiska folkhemmet som samhällsideal (se ovan). Hellström-
Nilsson skriver att ”SD-väljare tenderar att framföra mittenåsikter angående
välfärdspolitik, skattetryck och så vidare”.44
Vidare vill jag peka på att den ideologiska grunden inom populismen är
mycket ytlig. Det är ovanligt att populistiska partier överhuvudtaget lägger
ner möda på ideologiska dokument, utspel eller förklaringar. Detta ser vi
inte inom SD, som tvärtom utmärks av en mycket djup och genomarbetad
ideologisk tankevärld som dessutom presenteras via omfattande ideologiska
texter. Det är tydligt att partiet lagt ner stor möda på dessa dokument.
Gemensamt för både nutida radikal högerpopulism och neofascism är
dock rasismen, såsom denna politiska tankevärld ser ut i sin moderna form.
Hellström-Nilsson skriver:

Enligt doktrinen hos den nya radikala högern så anser inte SD att vissa etniska grupper eller
kulturer är överlägsna eller underlägsna andra. Istället anser man att gränsen mellan svenskar och
icke-svenskar är ogenomtränglig och oförenlig. Detta synsätt, som ibland kallas etno-pluralism,
innebär att alla folk är naturligt anslutna till etniska enklaver. Exempelvis kombinerar SD klassisk
nya högern-retorik med ett starkt försvar av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Detta skiljer
partiet från andra, mer nyliberalt inriktade partier som det norska Fremskrittspartiet. 45

Återigen bör detta tolkas som att SD inte är ett populistiskt parti, även om
den rasistiska retoriken är gemensam med exempelvis norska
Fremskrittspartiet. Neofascismen och den radikala högerpopulismen
samexisterar i dagens Europa och lånar friskt från varandras politik.
Gränserna blir därmed ofta oklara och luddiga. Men det betyder inte att
ideologianalyser blir ointressanta, vilket jag förhoppningsvis visat ovan.
Min slutsats i denna studie är att Sverigedemokraterna 2014 bör
definieras som ett neofascistiskt parti inom ideologin generisk fascism.
Denna åsikt har även framförts av Berggren. ”Till exempel pratar man inom
Sverigedemokraterna inte längre om rasism, men man har fortfarande en
kulturessentialistisk bild av världen”, enligt Berggren.46 Berggren pekar
även på att SD:s valarbete 2010 var förankrat i efterkrigstida svensk
fascism:

Partiet har djupa rötter i den rasideologiska miljön och 2010 gick man till val på ett program med
klara influenser från den fascistiske ideologen Per Engdahl.47

Visserligen är inte dagens neofascistiska ledare lika vare sig Adolf Hitler
eller Benito Mussolini, angående sin politik. Men ideologiskt binds de
samman, trots att stövlarna och kopplen ersatts av kostym och lågskor.
Denna utveckling av fascistisk politik syntes i Europa redan under slutet av
1930-talet. Exempelvis skrev den svenske nazistledaren Sven-Olov
Lindholm 1938:
Det enda tänkbara om idéerna ska räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om
stövlar, koppel och ”Hitlerhälsning”. Jag vet att det är ett farligt steg, ty de flesta av våra
medlemmar skulle kanske tappa sugen. Men vi kämpa ju inte för att i evighet förbli ett
åsiktsförbund på några tusen personer, utan för att komma någonstans.48

Det grundläggande tankegodset hos fascismen består, trots att politiken

förändras med samma självklarhet som den gjort inom alla andra ideologier.
Ideologin generisk fascism har en grundläggande världssyn som lever
vidare, då som nu. Mussolini skrev 1932:

För fascismen är inte världen denna materiella värld som enbart har ytlighet, där människan
separeras från alla andra människor. Ensam och utsatt för en naturlag som instinktivt tvingar
individen att leva ett liv utifrån ögonblickets egoistiska njutningar.
I fascismen är varje människa nationen och landet. Människan är detta via en moralisk lag, som
binder samman alla individer och generationer i tradition och syfte. En moralisk lag som besegrar
instinkten att leva ett liv bestående enbart av korta njutningar. Att ersätta detta med ett överlägset
liv – fritt ovanför tidens och rummets begränsningar.
Ett liv i vilket individen – genom att offra egenintresset, även via döden – förstår hela den
andliga existens i vilket människovärde existerar.49
Dessa ord känns 2014 varken antikverade eller omoderna, för att beskriva
den känsla som det innebär att omfamna den fascistiska ideologin.

Henrik Arnstad, historiker och journalist

Noter
1 Arnstad, Henrik, ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”, Dagens Nyheter, 121115.
2 För närmare diskussion om neofascism, se Cento Bull, Anna (2009). Neo-fascism. I Bosworth,
R.J.B. (red.), The Oxford Handbook of Fascism. Oxford: Oxford University Press, eller Griffin,
Roger (2000). Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite. I Arnold, Edward (red.)
The Development of the Radical Right in France 1890-1995. Routledge: London. Rekommenderar
även Copsey, Nigel (2013). ‘Fascism… but with an open mind.’ Reflections on the Contemporary
Far Right in (Western) Europe. Fascism, vol. 2, nr 1.
3 Bäck, Henry & Larsson, Torbjörn (2006). Den svenska politiken: struktur, processer och resultat. 1.
uppl. Malmö: Liber.
4 Ibid.
5 Jag skulle emellertid hävda att denna beteckning var felaktig, år 2006 kunde inte SD:s politiska
profil kallas ”nynazistisk”.
6 Se exempelvis Bardèche, Maurice (1961). Qu’est-ce que le fascisme?
7 Cento Bull, Anna (2009). Neo-fascism. I Bosworth R.J.B. (red.). The Oxford Handbook of Fascism.
Oxford: Oxford University Press, s. 600.
8 Passmore, Kevin (2002). Fascism: a very short introduction. Oxford: Oxford University Press, s.
92.
9 Griffin, Roger (2000). Plus ça change! The Fascist Pedigree of the Nouvelle Droite. I Arnold,
Edward (red.) The Development of the Radical Right in France 1890-1995. Routledge: London.
10 Ibid.
11 Poohl, Daniel (2010). ”Fakta: Sverigedemokraterna”, Expo, http://expo.se/2010/fakta-
sverigedemokraterna_3530.html (hämtat 2014-03-31).
12 Ibid.
13 Hellström, Anders & Nilsson, Tom (2010). We Are the Good Guys’: Ideological positioning of
the nationalist party Sverigedemokraterna in contemporary Swedish politics. Ethnicities, 10:55, s. 57.
Min översättning.
14 En bra sammanställning av debatten finns i Griffin, Roger, Loh, Werner & Umland, Andreas
(red.) (2006). Fascism past and present, West and East: an international debate on concepts and
cases in the comparative study of the extreme right. Stuttgart: Ibidem-Verlag.
15 Arnstad, Henrik (2013). Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia.
Stockholm: Norstedt, s. 40. I boken använder jag ordet ”återfödelse” men har efter diskussioner med
Lena Berggren ändrat detta till ”pånyttfödelse”. Originalformulering i Griffin, Roger (1991). The
Nature of Fascism. London: Pinter.
16 Paxton, Robert O. (2004). The Anatomy of Fascism. London: Allen Lane. Min upplaga från 2005.
17 Jämte The Nature of Fascism bör Griffin, Roger (2007), Modernism and Fascism: The Sense of a
Beginning under Mussolini and Hitler (Basingstoke: Palgrave Macmillan) framhållas.
18 Se även Nils Arne Sørensen, tidskriften Respons (nr 3/2013), sid. 52f: ”Kritiken av Griffins
definition av fascistisk ideologi träffar naturligtvis också Arnstad, men det ska tilläggas att
sistnämnde inte påtar sig rollen som okritisk lärjunge. I bokens konkreta analyser kompletteras
Griffins definition rikligt med andra insikter och förståelseramar.”
19 Passmore, Kevin (2006). Generic fascism and the historians.
I Griffin, Roger, Loh, Werner & Umland, Andreas (red.) (2006). Fascism past and present, West and
East: an international debate on concepts and cases in the comparative study of the extreme right.
Stuttgart: Ibidem-Verlag, s. 168. Min översättning.
20 Griffin, Roger (2013). ”Stray thoughts on nationalism, ultranationalism and fascism”,
https://dl.dropboxusercontent.com/u/48667905/Stray%20thoughts%20on%20fascism%20FINAL.pdf
21 Berggren, Lena (2002). Den svenska mellankrigsfascismen – ett ointressant marginalfenomen
eller ett viktigt forskningsobjekt? Historisk tidskrift 122:3, s. 428.
22 Griffin, Roger (2013). ”Stray thoughts on nationalism, ultranationalism and fascism”,
https://dl.dropboxusercontent.com/u/48667905/Stray%20thoughts%20on%20fascism%20FINAL.pdf
23 Berggren, Lena (2002). Den svenska mellankrigsfascismen – ett ointressant marginalfenomen
eller ett viktigt forskningsobjekt?” Historisk tidskrift 122:3, s. 434.
24 Griffin, Roger (2013). Stray thoughts on nationalism, ultranationalism and fascism,
https://dl.dropboxusercontent.com/u/48667905/Stray%20thoughts%20on%20fascism%20FINAL.pdf
25 Ehrencrona, Olof. ”Konservatism”. Nationalencyklopedin.
26 Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och socialkonservatismen”,
https://sverigedemokraterna.se/var-politik/socialkonservatism (hämtat 140402).
27 Ibid.
28 Mellin, Lena, ”Utspelet kan bli kostsamt för S”, Aftonbladet, 131124,
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article17900378.ab (hämtat 140401).
29 Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och nationalismen”,
https://sverigedemokraterna.se/var-politik/nationalism (hämtat 140331).
30 Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och nationen”, https://sverigedemokraterna.se/var-
politik/nationen (hämtat 140331).
31 Ibid.
32 ”Sverigedemokraterna i Eskilstuna: Lokalt partiprogram”,
http://eskilstuna.sverigedemokraterna.se/files/2010/11/Sverigedemokraterna-i-Eskilstuna-Lokalt-
partiprogram.pdf (hämtat 140120).
33 Valaffisch för Sverigedemokraterna, ”Ge oss Sverige tillbaka” (2010).
34 Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och invandringen”,
https://sverigedemokraterna.se/var-politik/invandring (hämtat 140331).
35 Ibid.
36 Detta enligt SD:s stabschef Linus Bylund, ”Jag tyckte det var en rolig parallell”, Expressen,
131001.
37 Lundeqvist, Tobias, ”SD – Sverige behöver fred för att sörja offren för ondsinta feminister”, Inte
rasist, men…, 140112, http://www.interasistmen.se/genus/sd-vill-satta-munkavle-pa-feminister
(hämtat 140331).
38 ’SD vill väcka fler ”Sverigevänner”’, Svenska Dagbladet, 130701.
39 Sverigedemokraterna, ”Sverigedemokraterna och mångkulturalismen”,
https://sverigedemokraterna.se/var-politik/mangkultur (hämtat 140331).
40 Ibid.
41 Hellström, Anders & Nilsson, Tom (2010). ”We Are the Good Guys’: Ideological positioning of
the nationalist party Sverigedemokraterna in contemporary Swedish politics. Ethnicities, 10:55, s. 61.
Min översättning. Jag har inte haft tillgång till originaltexten från SD-citatet, varför detta är inexakt
återgivet.
42 Ibid, s. 65.
43 Hansson, Per Albin (1928). ”Folkhemstalet”, http://www.svenskatal.se/1928011-per-albin-
hansson-folkhemstalet (hämtat 140331).
44 Hellström, Anders & Nilsson, Tom (2010). We Are the Good Guys’: Ideological positioning of
the nationalist party Sverigedemokraterna in contemporary Swedish politics. Ethnicities, 10:55, s. 58.
Min översättning.
45 Ibid, s. 58f.
46 ”Vetandets värld: Från stövlar till lågskor – om fascismens historia”, P1, 121122, återfinns på
http://sverigesradio.se/sida/av-snitt/120073?programid=412 (hämtat 140124).
47 Berggren, Lena, ”Fascistisk aktivism ska tas på allvar”, Västerbottens-Kuriren, 140321.
48 Lööw, Heléne (2004). Nazismen i Sverige 1924-1979: pionjärerna, partierna, propagandan.
Stockholm: Ordfront, s. 31.
49 Mussolini, Benito (1933). Fascismens doktrin. Encyclopedia Italiana, volym XIV, London.
Originalupplaga Enciclopedia Italiana di scienze, lettere ed arti (Rom, 1932).
Mats Deland
De intellektuella bakom
Sverigedemokraternas ideologi

När Jimmie Åkessons falang tog över Sverigedemokraterna vid mitten av

2000-talet följdes de unga aktivisterna av en svans äldre personer som
antingen gick in i partiet eller höll sig i dess periferi. Det handlade om
människor som nog sympatiserat, men under lång tid valt att stå utanför ett
parti som de länge uppfattat som obehagligt nazistiskt. Några av dem hade
varit medlemmar i Ny demokrati (Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons
parti som satt i riksdagen 1991–1994), andra verkade i etablerade partier
som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet, i
några fall tills de kastades ut. Gemensam var ambitionen att omformulera
rasismen så att den skulle smälta in bättre i det politiska samtalet.
Den rasism de företrädde kan idag verka aningen försiktig, men det beror
på att det politiska klimatet i stort har flyttats åt höger och hänsynslöshet
mot svaga grupper är något som även etablerade partier ställer sig bakom
numera. Mycket annat känner vi igen, då är det snarare de tekniska
möjligheterna att sprida budskapet som har förändrats. Det var under några
viktiga år i början av nittiotalet, och mot bakgrund av Lasermannen,
brandattentat mot flyktingförläggningar och en dramatisk förändring av
politiken mot flyktingar och invandrare, som den politik som
Sverigedemokraterna idag för formulerades. Då gjordes det i allmänhet av
människor som var medlemmar i andra partier eller som ställt sig utanför
partipolitiken. Det tog ytterligare några år innan den politiken också blev
sverigedemokratisk, men det blir lättare att förstå partiets sätt att fungera
idag om vi känner till dess rötter.

Ett europeiskt fenomen

Den holländske rasismforskaren Teun A van Dijk gjorde i början av
nittiotalet en noggrann genomgång av hur rasismen då formulerades i de
stora europeiska länderna. Han hittade några tydliga mönster. För det första
framhölls den egna nationella kulturens fördomsfrihet och allmänna
förträfflighet. För det andra framställdes konsekvenserna av den
kulturblandning som antogs följa på invandringen som förödande, både för
samhällena i väst (kriminalitet, arbetslöshet), och för kulturerna i de länder
som invandrarna kom från (det antogs vara de rikaste och mest begåvade
som flydde). För det tredje varnade den nya formen av rasism för ett
kulturellt sammanbrott om blandningen skulle fortgå. Inte sällan kom
nazistiska terrorgruppers verksamhet att få tjäna som exempel på detta
sammanbrott.1
Dessa tre teman, vilka tillsammans kan kallas kulturrasism, utvecklades i
början av nittiotalet i Sverige av tre oberoende grupper som man skulle
kunna beskriva som ett slags ideellt arbetande, rasistiska tankesmedjor. Den
första av dessa var en tidningsförening som från början, omkring 1992,
kallade sig Moderater för en fri information om invandringen. Partinamnet
föll sedan bort, men ansiktet utåt, läkaren Eva Bergqvist i Kolbäck, fanns
kvar som medlem i Moderata samlingspartiet, och både hon och hennes
make hade tunga politiska uppdrag på kommunal och länsnivå. De gav ut
en stenciltidning som regelbundet sändes ut dels till prenumeranter, dels till
politiker och opinionsbildare som de ville påverka.
Till innehållet påminde tidningen Fri information om nutida internetsajter
som Avpixlat, men blandade artiklar om brott begångna av invandrare med
längre resonemang om hur invandringen skulle kunna minskas. Tidningen
uttalade inför valet 1994 sitt stöd för Sjöbopartiet, och menade sig även ha
sympati för Sverigedemokraterna, bara dessa slutade heila i tv.2
Den andra gruppen utgjordes av fem debattörer. Den hade från början
inget namn, utan framträdde istället i olika konstellationer beroende på
vilka det var som skrev. Senare bildades Samfundet för nationell och
internationell utveckling genom att gruppen började med utskick till
privatpersoner som beställt deras böcker. Två av medlemmarna hade en
bakgrund i den svenska biståndsverksamheten: Ingrid Björkman,
litteraturdocent i Göteborg som skrivit om kvinnolitteratur i Kenya som en
form av antiimperialism3 och Åke Wedin, socialdemokrat bosatt i Torsby,
1975–79 Internationella byggnads- och träarbetareunionens representant i
Latinamerika, därefter till 1981 chef för LO/TCO:s biståndssekreteriat,
sedermera radikal Latinamerikaskribent.4 Övriga var Eskil Block, teknolog
och debattör, en av den biologiska rasismens sista försvarare5,
konfliktforskaren vid FOA Gunnar Jervas, samt Jan Elfverson, civilekonom
och under en period medlem i Ny demokrati.6 De använde en strategi som
annars brukar återfinnas bland storföretagens lobbyister, det vill säga, de
arbetade strategiskt med olika former av opinionsbildning och dold
påverkan genom personliga kontakter.
Björkman, Elfverson, Jervas och Wedin undertecknade tillsammans en
artikel i tidningen Kommunaktuellt 1993, Block och Wedin skrev boken
Flyktingpolitik i analys, som (oannonserat) delades ut på den
socialdemokratiska partikongressen 1993. Björkman, Elfverson och Wedin
skrev tillsammans boken Invandring – sammanbrott eller utveckling? som
kom ut i juni 1994. De bildade också ett lobbynätverk som skulle påverka
enskilda riksdagsmän7, och inriktade sig speciellt på
arbetsmarknadsminister Leif Blombergs invandrar- och flyktingpolitiska
kommittéer, vilka la fram sina betänkanden under 1995.8 Gruppens skrifter
marknadsfördes visserligen också i tidningen Fri information, men de valde
att inte framträda där med undertecknade artiklar.
Den tredje gruppen, slutligen, började som ett enmansprojekt för Jan
Milld, bussförare och facklig aktivist i Haninge söder om Stockholm. Milld
inledde sin bana i SSU på sextiotalet och återvände till Socialdemokraterna
efter en period i Miljöpartiet, på grund av den kritik för rasism som han fick
på Miljöpartiets kongress 1993. I maj 1994 publicerade han boken Lagom
är bäst!, och strax därefter började han ge ut tidskriften Blå-Gula frågor,
som huvudsakligen skrevs av honom själv. Den skickades ut i en
pappersversion men fanns också som internetsida (idag skulle vi nog ha
kallat den blogg). Hösten 1995 bildades föreningen med samma namn, som
leddes av den uteslutne miljöpartisten Anders Sundholm.9 Blå-Gula frågor
uttryckte sympati för det österrikiska nyliberala rasistpartiet FPÖ10, men
markerade samtidigt avstånd gentemot Fri information. På grund av
utgivarnas moderata bakgrund betraktade de den senare som en
högerorganisation, medan de själva ansåg sig stå till vänster. Internetsajten
Blågula frågor finns fortfarande kvar, numera som en vanlig blogg. Jan
Milld var riksdagskandidat för Sverigedemokraterna 2002 och sedermera
även partisekreterare. Han lämnade partiet 2005, men utan att bryta med det
politiskt. Han har också medarbetat i Nationaldemokraternas tidning
Nationell idag.
De här grupperna var delar av ett internationellt fenomen, som hade
uppstått som en reaktion på sextiotalets vänsterrörelse (och det faktum att
européerna miste sina kolonier). I våra grannländer Norge och Danmark
hette motsvarigheterna Folkebevegelsen Mot Innvandring, med dess mer
militanta variant Norge mot Innvandring, respektive Den Danske Forening,
med dess tidskrift Danskeren (vars artiklar ofta översattes och trycktes i Fri
information). I samtliga fall handlade det om grupper av intellektuella –
akademiker och författare – som översatte ett kulturrasistiskt budskap till de
debatteman som var gångbara i respektive land. De norska och danska
grupperingarna drog paralleller mellan sin flyktingfientlighet och
motståndet mot den nazityska ockupationen under andra världskriget och ett
flertal veteraner ur motståndsrörelsens nationalistiska gren anslöt sig.11

Kulturrasism
Kulturrasismen utvecklades som ideologi i slutet av sjuttiotalet av en fransk
grupp intellektuella som kallade sig GRECE (Groupement de recherche et
d'études pour la civilisation européenne). Franska Nationella fronten och
dess ledare Jean-Marie Le Pen byggde till stor del sina framgångar under
80-talet på kulturrasistisk retorik: ”Jag har inget emot araber, men de hör
hemma i Maghreb”; ”Vi fransmän har rätt att skydda vår kulturella särart”.
En del av GRECE-medlemmarna, särskilt ledaren Alain de Benoist,
försökte dock hålla en viss distans till Nationella fronten. de Benoist
lyckades så väl med detta att han inbjöds att medverka i vänstertidskrifter.12
Han inledde bland annat ett samarbete med den amerikanska tidskriften
Telos, tidigare antistalinistiskt marxistisk.
GRECE eller Nouvelle Droite, Ny höger, som den rörelse de är en del av
fortfarande kallas, propagerar för ett ”de hundra flaggornas Europa”. De
vänder sig mot assimilering, det vill säga krav på att invandrare ensidigt ska
anpassa sig; vilket är en väl etablerad tradition i det postkoloniala
Frankrike.13 Istället propagerade de för vad det kallar ”den verkliga
antirasismen”, nämligen etnisk åtskillnad. De vill upplösa nationalstaterna
och samordna ett regionaliserat Europa med självstyrande etniska grupper,
som skulle likna de gamla ottomanska och österrikisk-ungerska imperierna
(vilka upplöstes efter första världskriget).
 Demokrati är, menar de, möjlig bara om det finns kulturell och
värdemässig enhetlighet, vilket är en åsikt som de menar ligger nära den
moderna liberala kommunitarismens (en rörelse som betonar samhällenas
sammanhållning, lite som Expos Tillsammans-projekt; företrädd av
filosofer som John Rawls, Michael Waltzer och Seyla Benhabib). Imperiet
ska i sin tur hållas samman, gentemot ”mondialism” (det vill säga försök till
världsherravälde) och utslätande amerikansk kultur, av det förkristna
”hedniska” kulturarvet (vilket enligt kritikerna bara är en omskrivning för
arisk rasenhet). Detta i motsats till den ”främmande” och asiatiska ”judisk-
kristna kulturen” och dess sekulära variant liberalismen och ”myten om de
mänskliga rättigheterna”.
I Sverige är det framför allt de nazistiska ”identitärerna” runt
bloggportalen Motpol och Nationaldemokraterna som tagit till sig
budskapet, huvudsakligen sedan det tagit vägen över amerikanska
författare.14 Men mycket går igen även i den del av politiken som blev
sverigedemokratisk.

Rasisternas argument
De svenska intellektuella rasisterna var en del av den här allmänna
europeiska vågen av intellektualisering och omformulering av rasismen.
Genom att samtidigt framhäva de värden som under vår snabba
modernisering kommit att anses specifikt svenska, och de faror som väntar
när nya människor, nya perspektiv läggs till, frammanade de en
etnonationalistisk och rasistisk mobilisering där vänster och höger flöt
samman i ett aggressivt kulturförsvar.15 Det handlade inte längre om
rasblandningens biologiska risker eller inflödet av mindrevärdiga folkslag,
som på trettiotalet, utan om ett betydligt mer pragmatiskt argument. Man
kan, om man så vill, säga att resonemanget uttryckte ett klassförakt som
växte fram i skuggan av 1990-talets massarbetslöshet. Ingrid Björkman
uttryckte det på följande sätt:

I det moderna västerländska samhället är det hart när omöjligt att integreras på ett naturligt sätt,
om man inte har adekvat socio-kulturell kompetens. […] I hemlandet, där dessa utvandrare har
den rätta sociokulturella kompetensen skulle deras utbildning däremot komma till sin rätt.16

Det var inte så enkelt som att de nya rasisterna bara bytte ut rasbegreppet
mot kulturbegreppet, och fortfarande talade om oföränderliga helheter.
Ingrid Björkman var noga med att framhålla: ”naturligtvis tror jag inte att
människornas etniska identitet, lika litet som identitet av annat slag, är
statisk. Som allt liv är vår identitet en process i dialektisk växelverkan med
en ständigt föränderlig omvärld”.17 Det grundläggande argumentet var helt
enkelt att blandningen inte var värd besväret, den ansågs föra med sig
förvecklingar av ett slag som det är bäst att undvika:

När etniciteten sammanfaller med andra skiljelinjer – oftast skillnader i ekonomiska villkor –
mellan olika samhällsgrupper förstärks gruppmotsättningarna kraftigt och utlöser våldsamma
konflikter. Detta händer världen över och har nu börjat hända här.18

Boken Invandring – sammanbrott eller utveckling? av Björkman,

Elfversson och Wedin (1994) kan sägas summera analysen. Deras
resonemang ser ut ungefär så här: Världen hotas av överbefolkning.
Samtidigt har kommunikationerna förbättrats; Sverige kan nås, snabbt och
smidigt, varsomhelst ifrån i världen. Detta drar till sig falska, ”ekonomiska”
flyktingar, oftast unga och välutbildade, ibland kriminella. De, eller de
människosmugglare som hjälper dem, vet vilka länder som har den mest
liberala flyktingpolitiken och hur man tar sig dit. Därför har Sverige idag
betydligt fler flyktingar per invånare än något annat västeuropeiskt land.
Väl i Sverige finns två alternativ. Antingen beviljas asyl (gruppen gör ett
stort nummer av att endast ungefär fem procent av de flyktingar som fått
uppehållstillstånd i Sverige de senaste åren hade fått det som politiska
flyktingar. De flesta hade enbart ”flyktingliknande skäl”, så kallade de
facto-flyktingar, var krigsvägrare eller kunde åberopa olika humanitära
skäl). Eller så blir det en långvarig utredning innan avslag.
I det senare fallet hade flyktingarna kostat pengar som, framhöll gruppen,
kunnat mätta många om de istället använts som bistånd till världens många
flyktingläger. I det förra fallet, menade gruppen, kunde de av kulturella eller
arbetsmarknadsskäl ofta inte integreras i det svenska samhället, och kostade
även i detta fall stora pengar. De utgjorde dessutom ett hot mot den svenska
kulturen och på sikt skulle deras närvaro komma att framkalla etniska
konflikter av samma slag som i Israel, Libanon och Jugoslavien. Även
afroamerikanerna i USA framhölls som ett varnande exempel. Gruppen
redovisade statistik över arbetslöshet, brottslighet och
socialbidragsberoende för att belägga sin tes.
 Den enda hållbara lösningen, menar de, är därför att avskaffa asylrätten
för långväga flyktingar. Istället skulle Sverige kunna motta en årlig kvot
från olika flyktingläger, utvalda av FN:s flyktingsekretariat UNHCR. Dessa
skulle sedan enbart beviljas tillfälliga uppehållstillstånd, och återsändas så
snart förhållandena tillåter. Som en del av det svenska biståndet skulle de
först få lämplig utbildning för att kunna delta i återuppbyggnaden av sitt
land. Bara i undantagsfall skulle de få bo kvar i Sverige.
Men det ska framhållas att den kulturella rasism som de formulerade
hade drag som fick den att likna den biologiska rasismen. Tydligast blev det
i ett matematiskt exempel, som först förekom hos Ingrid Björkman. Stycket,
som det står i boken, förtjänar att citeras i sin helhet:

Om man utgår från en utomnordisk nettoinvandring på c:a 32.000 personer/år, kan man göra två
överslagsberäkningar som ganska bra illustrerar vad det är fråga om.
Den första beräkningen utgår från att om antalet födda i Sverige är 120.000 barn/år, kommer de
utomnordiska invandrarna, utan att de föder några barn, att utgöra c:a 21 procent av befolkningen
om en mansålder. Varje årskull kommer ju att tillföras 32.000 personer.
Den andra beräkningen tar fasta på att invandrarna har en betydligt högre nativitet än den
svenska befolkningen. Om man utgår från en ungefärlig befolkningssammansättning 1990 där de
etniska svenskarna är 7.400.000, andra européer 700.000 och utomeuropeer 300.000, en fortsatt
invandring på 32.000 personer/år samt folkökningstalen 0 procent för svenskar och européer och
2,5procent för utomeuropéer, kommer svenskarna att bli en minoritet i sitt eget land runt åt 2056.
Folkökningstalet 2,5 procent är ett vägt genomsnitt av folkökningstalet för de länder som 1990 års
flyktingar kom från och grundar sig på FN:s demografiska statistik. Denna överslagsberäkning
underskattar förmodligen styrkan i förändringsprocessen, eftersom talet 2,5 procent är beräknat för
hela befolkningar, medan invandrarna i huvudsak består av människor i fertil ålder. Dessutom är
folkökningstalen bl a en funktion av en befolknings dödlighetstal. Dessa kan beräknas sjunka för
invandrarna beroende på bättre hälso- och sjukvård i Sverige. I gengäld vet vi mycket mindre om
hur fruktsamhetstalen på lång sikt utvecklar sig för invandrarbefolkningen. Hur beräkningen görs
matematiskt visas i appendix sid. 81.
Om man gör en beräkning utifrån samma förutsättningar som dem i den andra
överslagsberäkningen, men där invandringen antas helt upphöra, kommer svenskarna i alla fall att
bli en minoritet år 2117.”19

Beräkningen säger alltså dels att en invandrare är en invandrare (eller

snarare ickesvensk) även efter sex generationer (och rimligtvis en viss
etnisk blandning på vägen), dels (indirekt) att det är önskvärt att även de
invandrare som idag befinner sig i landet förpassas härifrån. Det är
klarspråk.

Våldet
De intellektuella måste också förhålla sig till det våld som under hela
nittiotalet drabbade rasifierade personer (och homosexuella), inte minst den
våg av attentat som i början av nittiotalet utfördes mot Invandrarverkets
anläggningar runt om i landet. Endast medlemmarna i Samfundet för
nationell och internationell utveckling tog någon gång uttryckligen avstånd
från dessa handlingar, och även då ytterst villkorligt.20 Betydligt vanligare
var att det politiska våldet helt enkelt utnyttjades som ett sista argument,
och i praktiken blev ett förtäckt hot, genom formuleringar som utmålade en
våldsam framtid om politiken inte skulle anpassas i kulturrasistisk
riktning.21

Näthat innan nätet

Tidningen Fri information gavs, som nämnts, ut som stenciltidning av en
grupp som kallade sig Fri information om invandringen, med boxadress i
Stockholm. Så gott som alla artiklar skrevs anonymt.
Skälet till anonymiteten förklarades 1994 under rubriken ”Varför
anonyma skribenter”22 av den ansvariga utgivaren Eva Bergqvist. Hon
menade att skribenterna i FI måste få vara anonyma då de annars skulle bli
trakasserade för sina åsikter och deras karriärmöjligheter spolieras. Allt
detta på grund av medieelitens påtvingade krav på ”politisk korrekthet”.
Eva Bergqvist var allmänpraktiserande privatläkare i Kolbäck i
Västmanland och tidningens ansikte utåt. Fastän hon sedan länge var
medlem i Moderaterna, och hade tunga politiska uppdrag, stödde hennes
tidning helhjärtat det lilla rasistiska Sjöbopartiet. Tidningen förklarade
varför bara Sjöbopartiet inför valet 1994 skulle få FI:s stöd, och inte även
Sverigedemokraterna. Ett skäl, menade de, var att SD redan hade
tillräckliga resurser. Det avgörande argumentet var dock att den
massmediala bilden av Sverigedemokraterna var så vinklad:
Den vanliga svensken vill inte bli förknippad med ölberusade ynglingar försedda med rakade
huvuden och stålhätteförsedda kängor skrålande Sieg Heil och ”Ut med packet”, vilket är
massmedias bild av Sverigedemokraterna.23
De hade emellertid inget emot Sverigedemokraternas politik och inget
sades heller om deras väldokumenterade kontakter med mer radikala
rasistorganisationer, det handlade bara om hur publiciteten ser ut: ”Att Fri
Information stödjer Sjöbopartiet betyder inte att vi motarbetar
Sverigedemokraterna”. 24
 Innehållet i Fri information påminner i mycket om nutida sajter som
Avpixlat. En rubrik kan vara: ”Det bestialiska mordet på Karolinska
Sjukhusets köks- och restaurangchef för något år sedan utfördes av två
filippiner, varav den ene svensk medborgare.”25 Detta sägs i en artikel om
arbetskraft som exportprodukt från Filippinerna, på grund av den stora
folkökningen (som enligt Fri information var den viktigaste orsaken till alla
problem i världen). De skriver aldrig uttryckligen att mordet är en direkt
effekt av invandringen, men läsaren förstår andemeningen i texten: om
ingen hade fått invandra till Sverige skulle detta mord och en väldig massa
andra brott aldrig ha ägt rum.
En annan artikel har rubriken ”En unik händelse?”. Där beskrivs ett
våldtäktsförsök och av den retoriska frågan i rubriken ska läsaren förstå att
detta alls inte är någon unik händelse. Detta är vad som händer när vi tar
emot främlingar med ett annat kulturmönster. Att våldtäkter ska förstås som
något naturligt i ”deras” kultur blir tydligt i slutklämmen i artikeln: ”Eller
ska vi i framtiden behöva anamma utifrån kommande kulturyttringar och
tvingas att ständigt ge våra kvinnor eskort?”26
En artikel refererar en text av docenten Kajsa Ekholm Friedman,
publicerad i Socialmedicinsk tidskrift, om manlig sexualitet i Centralafrika
och dess konsekvenser för spridningen av HIV. Mot slutet av referatet tar
författaren sig friheten att visa mer av sina egna åsikter i ämnet och man ser
återigen temat om de onda mot de goda, eller i det här fallet naiva och
oskyldiga. Det handlar om afrikaner som ”fortsätter att medvetet sprida sin
smitta” och om att ”naiva kvinnor i Sverige smittas av HIV-smittade
afrikaner”.27

Mediernas förräderi
Precis som de nutida nätkrigarna var gruppen bakom Fri information starkt
kritisk mot de stora medierna. Dessa var, menade de, kontrollerade av
”marxinfluerade s.k. kulturradikaler och revolutionsfantaster”.28 Den
massmediala strategin gick, menade de, ut på att ”sudda ut gränserna mellan
svenskar och invandrare” genom att ”tv:s reportrar och
programpresentatörer har mörkare hud än vad som är vanligt i den svenska
befolkningen”. Ett annat sätt var att exponera invandrare oftare än vad deras
andel motsvarar. Medierna försökte även ”skapa symboler av framgångsrika
invandrare, t.ex artister och idrottsstjärnor”. Och när journalisterna gjorde
reportage om människor från andra länder riktade de kameran mot dem
”som har ett mer nordeuropeiskt utseende än som är vanligt i landet” för att
skapa en bild av ”de andra” som inte skiljer sig mycket från bilden av
”oss”.29
Politiker är en annan grupp som pekas ut som deltagande i
konspirationen. Ibland sker det frivilligt, andra gånger är politikerna helt
enkelt tvingade till det för att vara ”politiskt korrekta” och inte bli
brännmärkta av just massmedierna. Politikerna tog inte sitt ansvar och
skyddade svenskarna och Sverige från invandringen, menade de, utan
stiftade lagar som gynnade invandrarna på svenskarnas bekostnad. Man
menade att lagarna gick stick i stäv mot det faktum att ”det i själva verket är
immigrationen som hotar svenskarna och Sverige som nation”.30 Sedan
fanns ju de verkligt elaka, de som ibland fick tidningarna att bara skriva om
bråk och oroligheter: ”anti-fa, de s.k. antifascistiska element från
kommunistiska revolutionär ungdom, det marxistiska kampförbundet
Offensiv, olika anarkistiska sammanslutningar och diverse invandrar
organisationer, samtliga från avgrundsvänstern”.31
Vissa inslag i tidningen påminner om klassisk fascistisk dystopi, det vill
säga att man framställer alternativet till den egna politiken i dramatiska
termer. Ibland sker det i form av klassiska skrönor: ”Höns på balkongerna,
kalkoner och gäss i trädgårdarna är långt ifrån ovanligt”, kunde det stå om
invandrares levnadssätt om tjugo år. Om femtio år skulle Sverige ha delats
upp i olika regioner efter språk och religion. Invandrarna har då tagit över
landet, ”Svenska flaggans dag firas av invandrarna som en symbol för deras
övertagande av det nya fosterlandet” och ”[t]errorism, brottslighet och
etniska motsättningar präglar hela landet (Sjöbo kommun har klarat sig
någorlunda)”. Redan vid den här tiden framställs islam som det största
hotet, med ambitionen att nå herravälde över ett Sverige med ”minareter
med böneutropare  …  beslöjade och omskurna kvinnor, till och med
harem”.32
Fri information uppvisar de flesta av det nutida näthatets kännetecken,
men i en tid utan tillgång till internet. Istället uppmanades läsarna att sprida
tidningens innehåll i insändarspalter, lokalradio och politiska föreningar.
Det är emellertid tydligt att de inte hade några illusioner om läsekretsens
politiska hemvist: ”Det är viktigt att material från Fri information inte
blandas med material från andra organisationer, eller klipps in i annat
material. Om det sker är det stor risk att massmedia kommer att försöka
misskreditera oss som 'rasister' eller 'nazister'”.33

Maktens rasism – men också motståndets

Vi känner igen det mesta av det här från dagens sverigedemokrater, men
delar av de här tankarna letade sig snart även in i socialdemokratin. På den
tiden var det arbetsmarknadsministern, Leif Blomberg, som hade ansvar
både för invandring och integration. Vid mitten av nittiotalet bekräftade han
att partiet tagit intryck av Ny demokrati, även om dessa då röstats bort från
riksdagen.34
Men den främste förespråkaren bland Socialdemokraterna blev Anders
Carlberg, en tidigare studentradikal som också arbetat som
byggnadsarbetare och senare blev chef för stadens allaktivitetshus,
Fryshuset. Starkt påverkad av den österrikiske psykoanalytikern och
mytforskaren Carl Jung uttryckte han oro över att äldre samhällens sociala
nätverk försvunnit och att förtvinande folkrörelser inte längre kunde klara
av att fylla det sociala vakuum som uppstått.35 Isolerade och olyckliga
människor skulle antingen drivas till vansinnesdåd, som dödsskjutningen av
fyra människor på Stureplan i Stockholm sommaren 1994, eller in i
hierarkiska sekter.36 Än värre var att det, menade han, fanns en risk för att
en alltmer reaktionär arbetarklass skulle komma att föra uttalat fascistiska
rörelser till makten.37
Botemedlet mot detta låg å ena sidan i återupprättandet av vad han
kallade en ”positiv” manlighet. Det handlade om att utveckla de
könsskillnader som han menade syntes redan ”på skolgården”, men som
med förfärande resultat undertrycktes idag.
I nära anslutning till författaren Robert Bly, som tillhörde den
amerikanska Jungrörelsen38, propagerade han för sökandet efter en identitet
med rötter i ”det djuriska”, och i odlandet av könsspecifika uppgifter.39
Kvinnor, förklarade han i en psykologiskt intressant passage, borde aldrig få
komma nära vapen:

Det finns en väsentlig skillnad mellan krigaren och massmördaren, mellan riddaren och
våldsmannen. […] Denna skillnad har kvinnor ofta svårt att förstå. I den traditionella kvinnliga
kulturen finns inte denna uppdelning. Kvinnor saknar medel och förmåga att behärska
skillnaderna. När en kvinna väl går över gränsen till den manliga sfären, när hon kliver utanför
den sociala kontrollen, tappar hon därför lätt alla hämningar. Det lilla fåtal kvinnor som passerar
 denna gräns, som använder sitt svärd, som går från krigare till massmördare, utvecklas ofta till de
mest bestialiska mördarna.40

Denna sorteringsiver var ännu mer markerad när det gällde det andra
botemedlet, den lika ”positiva” nationalismen. Denna hade tre
beståndsdelar: Ett bejakande av människors behov av nationalistiska
känslor, trots att Carlberg villigt medgav deras irrationella karaktär.41
Vidare hårdare krav på kulturell integration, kombinerat med att invandrare
skulle uppmuntras att engagera sig politiskt. Men det ”svenska språket,
historien och kulturen måste utgöra det grundläggande fundamentet och det
gemensamma bandet mellan svenskar och olika invandrargrupper”.
Samtidigt som han motsatte sig olika former av diskriminering, uttryckte
han en tydlig rädsla för att invandringen skulle innebära verkliga
förändringar av samhället:

Mångkulturellt är bra om det innebär att alla har rätt till sina rötter, religion och bakgrund, men fel
om vi tror att Sverige ska kunna bli ett mischmasch av olika likställda kulturella företeelser. Det
måste finnas en enhetlig kultur, gemensam för alla. Alla andra samhällen kommer att slitas sönder
av inre motsättningar.42

Rimligen var det också här, i ängsligheten inför kulturell förändring, vi kan
finna nyckeln till det tredje inslaget i den ”positiva” nationalismen,
nämligen en ordentligt skärpt asylpolitik. Man får söka sig långt ut i
högerextremismen för att hitta motsvarigheter till Carlbergs förslag om att
avskaffa rätten till individuell prövning av asylskäl. Detta skulle helt enkelt
innebära att Sverige sa upp Genèvekonventionen. Istället, menade han,
skulle ett begränsat antal flyktingar överföras direkt från flyktingläger på
olika håll i världen och huvudinriktningen skulle vara att använda bistånd
till hjälp åt dem som på så sätt stängs inne i ”närområdet”.43
Som bekant blev den så kallade ”skinnskallebaracken” i anslutning till
Fryshuset sedermera plantskola för den nazistiska terrorgruppen Vitt ariskt
motstånd. Ur den växte sedan de våldsamma nazistgrupper som idag kallas
Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti.

Vad hände sedan?

Den organisation som bildats av Björkman, Elversson och Wedin 1994,
Samfundet för nationell och internationell utveckling, var från början fiktiv
och avsedd att ge ett officiellt intryck åt deras gemensamma bok. Men i
november samma år började de adresser som gruppen fått tillgång till
användas för att organisera ett verkligt nätverk, i syfte att påverka
riksdagsledamöter, statliga kommittéer och medier – alltså ungefär som Fri
information redan arbetade. Den mest framgångsrika kampanjen skedde i
samband med utvisningen av familjen Sincari från norrländska Åsele.
Nätverket skickade då ut anvisningar för brev direkt till Leif Blomberg.
Sammanlagt mottog Arbetsmarknadsdepartementet från sommaren 1995
och ett knappt år framåt över 2 800 brev som stödde utvisningen, många av
dem enligt mall från Samfundet.
Jag avslöjade nätverken i en artikel i tidskriften Zenit 1995, och på våren
1996 började även Expos Andreas Rosenlund skriva om dem.44 Som Expo
visade blev samarbetet mellan de tre nätverken (även Jan Milld började
alltmer ta hjälp av sina läsare) alltmer intensivt, och starka regionala
organisationer formerades. Den 27 april 1997 gick dessa vid ett möte i
Solna samman i den nya organisationen Folkviljan och massinvandringen,
där även de båda internationellt kända Lundaantropologerna Kajsa Ekholm-
Friedman och Jonathan Friedman medverkade. Ordförande blev en
missnöjespolitiker och utesluten vänsterpartist från skånska Kävlinge,
Kenneth Sandberg.45 Publiciteten runt mötet, och de många militanta
högerextremister som besökte det, innebar dock att det i fortsättningen blev
svårare för nätverken att verka i det tysta.
Många av medlemmarna blev istället Sverigedemokrater, bland dem
moderaten Sten Andersson, senare en av partiets ledande personer. Kenneth
Sandberg kandiderade till riksdagen för Sverigedemokraterna 1998,
samtidigt som han på lokal nivå verkade för sitt lokala missnöjesparti.
Nätverken aktiverades senast strax innan Jimmie Åkessons tillträde som
partiordförande, när Sandberg och Björkman gemensamt organiserade ett
försök att ta över Skattebetalarnas förening.46 Jan Elfversson publicerade
året efter en kortare skrift, avsedd att delas ut till politiker, enligt den vid det
här laget möjligen daterade taktik de uppfunnit femton år tidigare.47
Tiden har sedan länge sprungit ifrån grupper av det här slaget. De sätt att
tänka som de introducerade har sedan länge flyttat ut på nätet, och det är
redan svårt att tänka sig en tid när rasismen spreds brevledes och i
stencilerade tidningar. Dagstidningarnas kommentarsfält har ersatt
nittiotalets ihärdiga insändarskrivande och pappersbreven till regeringen.
Men det finns förstås också paralleller. En av dem är sydsvenska
Tryckfrihetssällskapet, som liksom Fri information har bildats efter danska
förebilder. Men nu är kulturrasismen normaliserad, istället radikaliseras
rasismen genom att omformuleras till hat mot muslimer. Inom den
militantare delen av rörelsen var det det nu vilande Nordiska förbundet och
bloggarna på Motpols hemsida vilka tålmodigt skolade de aktivister som nu
bär upp den nazistiska våldsoffensiv som startat i Sverigedemokraternas
skugga.
Den intellektuella rasismen arbetade snarare med ihärdighet än teoretisk
briljans, men resultaten präglar hur rasismens angrepp på det öppna
samhället ser ut idag.

Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet

Noter
1 Dijk, Teun Adrianus van (1993). Elite discourse and racism. Newbury Park, Calif.: Sage, s. 84–
107.
2 Magnusson, Torfi. Akademikerna som ger rasisterna argument, Arbetaren 1–2 1995.
3 ”Ju mer det internationella storkapitalets grepp om Afrika hårdnar, ju mer den västerländska
kulturen breder ut sig över kontinenten, desto mer slår stora grupper av afrikaner vakt om de egna
värdena, inte minst de kulturella. Kulturnationalismen är afrikanernas svar på kulturimperialismen
och deras försök att hävda sig emot den västerländska dominansen. Att värna om sin kulturella
identitet blir en symbol för en önskan om ekonomiskt och politiskt oberoende. Kulturkampen är en
variant av den nationella befrielsekampen, en kamp mot en yttre fiende.” Ur Litteratur och frigörelse
– en läsarundersökning i Kenya, i Kvinnovetenskaplig tidskrift 2/1988. Björkman är typexemplet för
dem som gått från sjuttiotalets vänsterradikala socialantropologers försvar för tredje världens hotade
nationer till övertygelsen att kulturer allmänt sett mår bäst av att inte blandas.
4 Magnusson, Torfi a a. Wedin förklarade i veckotidningen Internationalen 4/1995 att han inte fann
någon anledning att ta avstånd från Fri information: ”Jag har inget behov av att ställa mig upp och
brännmärka den”.
5 Svensk Tidskrift 3/1987, s. 196.
6 Torfi Magnusson a a.
7 Se Wärendsbladet 21/1994, s. 5f.
8 Nätverksutskick daterat mars 1995, i författarens ägo: ”Kära nätverkare! Först vill vi tacka för alla
brev med kopior av utmärkta opinionsyttringar till kommittémedlemmar och andra makthavare. Det
är viktigt att vi alla drar vårt strå till stacken. Vi vet, att mottagarna tar intryck av brev, telefonsamtal,
insändare och artiklar från väljarna. Ju fler som agerar, desto bättre resultat. I vår andra
opinionsyttring riktar vi oss i första hand till Leif Blombergs andra kommitté, kommittén för översyn
av invandrarpolitiken – den kommitté som skall lägga förslag om hur integrationen av invandrarna
skall gå till. För att nå kommittémedlemmarna med ett brev kan ni lämpligen skicka det till
kommitténs sekreterare och be honom kopiera det till de olika medlemmarna. Som ni kommer att se
längre ned i brevet, blir det i den här kampanjen viktigt att också försöka påverka människor i
strategiska arbetsmarknadspositioner. Den flyktingpolitiska kommittén (som förra kampanjbrevet
gällde) skall vara färdig med sin rapport 1 juni. Den här kommittén skall vara färdig 1 december.
Varje medlem i den här kommittén har fått gula boken + tidningsdialogen mellan Fonseca och Jervas
samt Millds artikel. Artiklarna bifogas i det här brevet. Vi föreslår att två sammanhängande saker tas
upp i den här kampanjen: integrationspolitiken och kraven för svenskt medborgarskap. Alternativet
till integrering/medborgarskap är ju återvandring (som bör sammankopplas med biståndspolitiken).”
9 Debatten om Sundholm kan följas i Miljömagasinet nr 31, 32, 33, 34 och 36 1995.
10 Blå-Gula frågor 5–6/1994, s. 19.
11 Björgo, Tore (1995). Extreme nationalism and violent discourses in Scandinavia: ”The
Resistance”, ”Traitors” and ”Foreign Invaders”, i Terrorism and Political Violence, 7: 1995, s. 189ff.
12 Publicerat i Telos 98/99, 1993–94, s. 157–158.
13 Se Brubaker, Rogers (1992). Citizenship and Nationhood in France and Germany. Cambridge,
Mass.: Harvard University Press, och Max Silverman (1995). Rights and difference: questions of
citizenship in France. I Hargreaves, Alec G. & Leaman, Jeremy (red.) Racism, ethnicity, and politics
in contemporary Europe. Aldershot, Hants: Edward Elgar
14 Wåg, Mathias (2010). Nationell kulturkamp – från vit maktmusik till metapolitik. I Deland, Mats,
Hertzberg, Fredrik & Hvitfeldt, Thomas (red.) Det vita fältet, Samtida forskning om högerextremism.
Uppsala: Historiska institutionen, Uppsala universitet
15 En lysande essä om hur den svenska moderniteten bakades in i vår nationalistiska tradition är
Arne Ruths Det moderna Sveriges myter, senast publicerad i Björn Linells och Mikael Löfgrens
antologi Svenska krusbär, Stockholm 1995.
16 Flyktingar bör engageras i biståndsarbetet, Svenska Dagbladet, 941203. Jag citerar här konsekvent
de debattörer som framträder i mer betydande medier. Men argumentstrukturen är densamma i de
mindre kända tidskrifterna, om än mindre elegant uttryckt.
17 Svenska Dagbladet, 930611.
18 Dagens Nyheter, 931002.
19 Invandring – sammanbrott eller utveckling? av Björkman, Elfversson och Wedin (1994), s 23f
20 Elfverson i Barometern, 900709.
21 Se till exempel Invandring… s. 29; Jervas i Flyktingexplosionen – vår tids ödeskris, s. 29); Block
i Flyktingpolitik i analys, s. 88; Wedin i Flyktingpolitik i analys, s. 50); Invandring…, s. 66.
22 FI 1/94, s 24.
23 FI 3/94, s, 6.
24 ”Varför bara Sjöbopartiet?”, FI 3/94, s. 6.
25 ”Där arbetskraft är den värdefullaste exporten…”, FI 1/94, s. 11.
26 FI 3/94, s. 11.
27 ”HIV-smittade afrikaner”, FI 1/94, s. 19.
28 ”Om tjugo år… om femtio år…”, FI 6/93, s. 13.
29 Samtliga citat från ”Européerna – en etnisk grupp bland andra?”, FI 1/94, s. 4.
30 FI 1/94, s. 9, ”Regeringen Bildt ökar förtrycket av svenskarna”.
31 ”Varför bara Sjöbopartiet?”, FI 3/94, s. 6.
32 Samtliga citat från ”Om tjugo år…om femtio år…”, FI 6/93, s. 13.
33 ”Gör något på egen hand”, FI 6/94.
34 Aftonbladet, 960106.
35 Carlberg, Anders Carlberg, Tamas, Gellert (1995). Där kärleken kallnar – breder laglösheten ut
sig, Stockholm: Tiden, s. 44f, 52.
36 Carlberg & Tamas a a, s. 54, 100.
37 Carlberg & Tamas a a, s. 216, 240f.
38 Den schweiziske psykologen Ernst Jung är känd för sina konflikter med Sigmund Freud, sina
antisemitiska åsikter och det faktum att han aktivt samarbetade med de tyska nazisterna 1933–45. Det
finns, menar många, mycket i hans sällsamma teorier som förklarar detta ställningstagande.
Bakgrunden till den amerikanska mansrörelsen finns beskiven bl a i Susan Faludis bok Backlash,
kapitel 11.
39 Carlberg & Tamas a a, s. 191ff, 219ff.
40 Carlberg & Tamas a a, s. 225f, jfr Theweleit s. 74ff.
41 Carlberg & Tamas a a, s. 98f.
42 Carlberg & Tamas a a, s. 120 (båda citaten).
43 Carlberg & Tamas a a, s. 124f. Carlberg har i två artiklar i Stockholmstidningen,
socialdemokratisk interntidning för partidistriktet i Stockholms län, anslutit sig till de uppfattningar
om flyktingpolitiken som framförts av Jan Milld (11/3 1994) och Ingrid Björkman, Jan Elfverson och
Åke Wedin (3/6 1994). I krönikan om Milld uttalar han bland annat att det var fel av Sverige att ta
emot flyktingar från krigets Bosnien: ”De flesta bosnier (40 000) bodde redan i skydd i närområdet
innan de kom till Sverige. Varför satsade vi inte pengarna där istället?”. Först mer än ett år senare tog
han i Aftonbladet (21/9 1995) avstånd från vissa av de mer utmanande formuleringarna i de skrifter
han gjort reklam för. En uttömmande skildring av Carlbergs förhållande till högerextremismen
publicerades i tidskriften Expo nr 2/1995.
44 Deland, Mats (1995). Blandningsrädslan. Zenit, Nordisk socialistisk tidskrift: 17–31; Rosenlund,
Andreas (1996). Samfundet för nationell och internationell utveckling, Expo nr 2; Rosenlund,
Andreas (1996). Replikskifte med Åke Wedin, Expo nr 4–5.
45 Rosenlund, Andreas. Folkviljan och manschettrasismen, Expo nr 3, 1997.
46 Expo 050303; 050324; 050427 (samtliga Mikael Ekman).
47 Elfversson, Jan (2006). Politikens haveri. Om invandring, demokrati och en krympande svensk
befolkning (eget förlag).
Lovisa Broström
Kris, klass och
Sverigedemokraternas ökade
stöd
Misery generates hate.
Charlotte Brontë, Shirely (1849)

De senaste åren har högerextrema partier över hela Europa skördat

framgångar, Sverigedemokraterna är ett av dem. Under samma period har
Europa befunnit sig i en av de mest omfattande ekonomiska kriserna på
länge. Ekonomiska kriser brukar ofta framhållas som en katalysator för
högerextrema åsikter. Att det är under perioder av ekonomisk nedgång och
recession som högerextrema åsikter sprids och får fäste. Men Sverige har
varit relativt förskonat från den ekonomiska krisen, bruttonationalprodukten
har växt och den ekonomiska situationen har varit relativt sett gynnsam,
ändå har Sverigedemokraternas väljarandel fördubblats i vartenda ett av de
senaste riksdagsvalen sedan år 2002, och når idag nya och större
väljargrupper än tidigare. Mot bakgrund av denna situation ställer det här
kapitlet följande frågor: Varför ökar stödet för Sverigedemokraterna nu?
Vilka är det som röstar och sympatiserar med Sverigedemokraterna och hur
hänger detta ihop med ekonomisk förändring?

Fascism, högerextremism och ekonomiska kriser

Sedan år 2008 har stora delar av Europa befunnit sig i en ekonomisk kris
med haltande tillväxt, växande statsskulder och en ökande arbetslöshet.
Vissa ekonomer hävdar att denna kris inte är ett nytt fenomen, utan att
Europa har befunnit sig i ett ekonomiskt krisläge länge. Vissa vill sätta
startdatumet för den ekonomiska krisen till början av 1970-talet, då flera
olika kriser drabbade Europa: oljekriser, energikriser, varvskris och kris för
den industriella produktionen.
 Efter denna ekonomiska nedgång menar en del att Europa mer eller
mindre befunnit sig i en permanent ekonomisk recession med hög
arbetslöshet, ökande statsskulder, social utslagning och försämrad
handelsbalans. Man har inte riktigt återhämtat sig från de försämringar som
skedde på 1970-talet, och på det har det kommit nya ekonomiska kriser och
nya branscher som har svårt att stå sig i den internationella konkurrensen.
Parallellt med dessa ekonomiska förändringar har det vuxit fram
högerextrema och fascistiska partier i så gott som alla europeiska länder.
Det finns flera politiska teoretiker som har pekat på sambandet mellan
ekonomiska kriser och framväxten av högerextrema och fascistiska partier –
att sympatier för fascistiska och högerextrema rörelser ökar i tider av
ekonomisk nedgång. Teoretiker som den fransk-grekiske sociologen Nicos
Poulantzas och den brittiske politiske teoretikern Rajani Palme Dutt har
hävdat att de högerextrema partiernas uppsving följer i den ekonomiska
krisens spår. Det är under ekonomiska kriser som vissa grupper får kraftigt
försämrad levnadssituation.
För när den ekonomiska konjunkturen blir sämre, ökar i regel oron för
den egna framtiden och hotet mot de egna livsbetingelserna.
Ökad arbetslöshet, försämrad ekonomi och ökad utslagning bidrar
givetvis till ökad oro. Roten till högerextremism och fascism går ofta hand i
hand med ökad rädsla och oro. Även om man själv inte får det sämre blir
det tydligt hur andra man har runt om sig får det sämre ekonomiskt, socialt
och statusmässigt och det skapas en rädsla för ett försämrat liv ur dessa
hänseenden, något som ibland kallas a fear of falling, en rädsla för att falla.
Denna rädsla gör att man hänger sig fast vid vad som varit, vad som känns
tryggt, vid traditionen och kontinuiteten, det välkända i en turbulent tid. De
som ser att den grupp som man identifierar sig med har fått eller troligen
kommer att få sin sociala status och ekonomiska position försämrad, vänder
sig ofta emot det samhället.
Istället vänder man sig tillbaka till ett samhälle där den egna gruppen
hade det ekonomiskt, socialt och statusmässigt bättre. Sådant
tillbakablickande dras ofta mot idén om ett utopiskt, antimodernt samhälle;
föreställningen att det perfekta samhället en gång har funnits. Ett samhälle
med ordning och reda, där alla hade en given roll och det rådde harmoni
och lugn, till skillnad från den rådande situationen med osäkerhet och
orättvisor. Ekonomisk forskning har pekat på att motståndet mot invandring
hänger ihop med vad man kallar för business cycles, det vill säga
tillväxttakten i ekonomin, arbetslöshetens variation och statsskuldens
storlek. Att det i Europa det senaste decenniet går att se samvariation
mellan försämrad ekonomi och rasism. När tillväxttakten minskar och
arbetslösheten och statsskulden ökar i ett specifikt land, ökar också
motståndet mot invandring i det landet. Rasismens utveckling följer därmed
till viss del den ekonomiska konjunkturen.

När grupper ställs mot varandra

Ekonomisk kris skapar också i regel minskade ekonomiska resurser att
fördela, då kriser förr eller senare drabbar möjligheterna att ta ut skatter. På
det minskade skatteunderlaget följer konflikter om hur dessa minskade
ekonomiska resurser ska fördelas mellan olika grupper. Vissa grupper pekas
ut som mindre berättigade till grundläggande ekonomisk överlevnad än
andra. Det är alltid i tider av ekonomiska kriser och ekonomiska
neddragningar som man börjar prata om tärande i samhället, om
bidragsberoende och till och med om hur vissa grupper parasiterar på
samhället i stort, att det finns en konflikt mellan dem som förvärvsarbetar
och de som inte gör det.
Minskade resurser skapar därmed ökad konkurrens och i regel ökad
fientlighet och misstänksamhet. Ekonomiska kriser tenderar också att slå
hårdast mot dem som har den mest marginaliserade positionen i samhället,
de som redan innan en kris hängde löst, hade osäkra och tillfälliga
anställningar och/eller vars försörjning var otrygg. Det kan gälla flera olika
grupper i samhället, och under ekonomiska nedgångar ställs dessa grupper
mot varandra. Någon grupp pekas lättvindigt ut som syndabock och inte
berättigad till ekonomisk trygghet. Den gruppen anses antingen ta arbete
från andra eller leva på bidrag och belasta samhället i stort, medan andra
grupper i marginalen av arbetsmarknaden känner att de själva får det allt
kärvare och börjar hysa allt större misstro mot den utpekade gruppens rätt
till ekonomisk säkerhet och trygghet.
Samtidigt kan också ekonomiska kriser förstärka positionen för de som är
kvar på arbetsmarknaden, då inflation och priser i regel inte stiger lika fort,
och den privata ekonomiska situationen förbättras för en del. Så vissa får
det något bättre under ekonomisk nedgång, medan andra får det betydligt
sämre. En sådan situation förstärker ytterligare klyftorna i samhället och
misstron mot att några i samhället inte bidrar utan bara åker snålskjuts på
andras hårda arbete.
 Ekonomiska kriser skapar också ofta ett ifrågasättande av rådande
samhällsordning: om vi lever i det bästa av samhällen, varför händer då
detta? Var det inte bättre förr? Kan vi backa? Det kan skapas ett
ifrågasättande av kapitalismen och den liberala demokratin som
uppenbarligen inte kan skapa trygghet åt alla. I regel blir den ekonomiska
krisen också en kris för det kapitalistiska systemet. Fascismen och
högerextremismens utveckling kommer som ett svar på en kapitalism i kris
och fascismen blir ett sätt att upprätthålla kapitalismen på bekostnad av
mycket annat.
En grundbult i den fascistiska ideologin är att man kraftigt motsätter sig
idén om klassamhället och att det finns en naturlig motsättning mellan
arbete och kapital. Istället har man aktivt och våldsamt försökt knäcka
fackföreningar och därmed minska arbetskraftens handlingskraft. En
fascistisk utveckling bidrar till att det blir svårare för arbetstagare att
samarbeta med varandra och försvagar arbetskraftens förhandlingsposition.
På så sätt bidrar en fascistisk utveckling till att få de ekonomiska hjulen att
fortsätta spinna på bekostnad av människors levnadssituation, lönenivå,
kulturell frihet och så vidare. Fascismen som svar på den ekonomiska
krisen har ofta varit gynnsam för den kapitalistiska utvecklingen.

Ett ständigt krisläge från 1970-talet

Majoriteten av de högerextrema partier som är tongivande i Europa idag
bildades efter oljekrisen år 1973. Från början av 1970-talet till början av
1990-talet har partier som Dansk Folkeparti (Danmark), British National
Party (England), Fremskrittspartiet (Norge), Vlaams Belang (Holland),
Lega Nord (Italien), Front National (Frankrike), Gyllene Gryning
(Grekland) med flera bildats. Från början av 1970-talet har också många
europeiska länder brottats med en omfattande arbetslöshetsproblematik i
takt med en ökad avindustrialisering och omstrukturering inom många
branscher.
I Sverige bildades Sverigedemokraterna år 1988 och Ny demokrati år
1991, vilket gör dem till europeiska senkomlingar. Men den stora
arbetslöshet som följde efter oljekrisen åren 1973 och 1979, drabbade inte
heller Sverige på samma påtagliga sätt som övriga Europa. I Sverige
upprätthölls sysselsättningen med statliga satsningar och
överbryggningspolitik under hela 1970- och 1980-talen. Arbetslösheten i
Sverige låg kvar på 2–3 procents nivå fram till början av 1990-talet. När
den ekonomiska krisen väl slog till i Sverige under 1990-talet sammanföll
det också med den snabba ökningen av högerextremism. Det första
främlingsfientliga partiet Ny demokrati kom in i riksdagen år 1991, olika
nynazistiska dåd mot flyktingförläggningar ägde rum i början av 1990-talet,
Vitt ariskt motstånd (VAM) bildades 1991 och Lasermannen sköt elva
personer åren 1991–1992, varav en dog.
Den ekonomiska kris som följde efter 2008 har drabbat många av de
europeiska länderna hårt. Med växande statsskulder, ökade konkurser,
minskade investeringar och en påfallande stor arbetslöshet har det skett
stora politiska förändringar. Under början av 2014 har det rapporterats höga
arbetslöshetssiffror på över 10 procent från länder i södra Europa som
Italien, Kroatien, Frankrike, Cypern och Portugal. I Grekland och Spanien
ligger arbetslösheten, vid början av 2014, på över 25 procent. Många av de
högerextrema partier som bildades efter oljekrisen under 1970-talet har
också fått ökade sympatier sedan den ekonomiska krisen slog till år 2008.
Högerextrema och fascistiska åsikter har spridits antingen genom att de
högerextrema partierna själva växer i storlek eller att andra större och mer
etablerade partier tagit över de högerextrema partiernas politik och retorik
för att locka väljare.
Den ekonomiska krisen sammanfaller även denna gång med att det drivs
en mer rasistisk politik i flera europeiska länder. Trots att Sverige har klarat
den ekonomiska krisen från 2008 förhållandevis bra, med en stadigt ökande
bruttonationalprodukt och låg statsskuld, ökar ändå sympatierna för
Sverigedemokraterna. Hur hänger det ihop?

Det ska straffa sig att inte arbeta

Trots att Sverige inte befunnit sig i någon direkt ekonomisk kris har det
genomförts åtgärder inom den statligt finansierade verksamheten i Sverige
de senaste åtta åren vilka är att likna vid vad man genomfört under djupa
ekonomiska kriser i andra länder under samma period. Den borgerliga
regeringen har sänkt ersättningarna för socialförsäkringarna eller låtit bli att
höja taken. Det har förts diskussioner om hur mycket man måste höja
pensionsåldern och sänka studiemedlen. Det har skett omfattande
privatiseringar av offentlig verksamhet och anslagen till kulturella
verksamheter har minskat. Man har skurit ner antalet komvuxplatser och det
har blivit betydligt svårare att få plats på ett äldreboende. Listan kan göras
lång, men det paradoxala är att Sverige till skillnad från många andra
europeiska länder inte har befunnit sig i en direkt ekonomisk kris. Många av
de förändringar som genomförts beror på att man har minskat de
ekonomiska satsningarna på offentlig verksamhet eller gjort livet svårare
för dem som står utanför arbetsmarknaden.
Under de två mandatperioderna från 2006 har ett av den borgerliga
alliansens främsta budskap varit att det ska löna sig att arbeta. Genom
jobbskatteavdrag och olika typer av subventioner har man ekonomiskt
gynnat dem som redan befinner sig på arbetsmarknaden. De som har arbete
har också de facto fått mer pengar i plånboken att röra sig med. Men när
man säger att det ska löna sig att arbeta betyder det också underförstått att
det ska straffa sig att inte arbeta, vilket det också har gjort. Att ha ett fast
arbete har blivit än mer betydelsefullt för att kunna samla pensionspoäng
och ha en sjukpenninggrundande inkomst. Jobbskatteavdraget har
subventionerats genom att de som är medlemmar i arbetslöshetskassan
måste betala allt mer i arbetslöshetsförsäkring.
Här finns ett tydligt mönster i hur man tar från de som befinner sig
utanför arbetsmarknaden och ger till de som är inne i den. Man har aktivt
försökt skapa en klass av de som arbetar och en klass av de som inte
arbetar. Gruppernas gemensamma intressen av ekonomisk trygghet och
stabila socialförsäkringar har aktivt brutits sönder. Man har fått grupper som
i grunden har samma intressen att vända sig emot varandra, där den ena
gruppen utpekas som parasiterande eller till och med så långt bort att den
inte befinner sig i samhället, utan i ett ”utanförskap”. Man skapar en egen
form av klassamhälle, ibland kalllat tvåtredjedelssamhället, där delen som
befinner sig utanför arbetsmarknaden ska straffas hårt. Den delen är ganska
stor idag. Trots en god ekonomi är arbetslösheten hög, cirka 8 procent,
enligt Arbetskraftsundersökningarna från början av 2014. Det är bara någon
procent lägre än under de värsta krisåren i Sverige på 1990-talet. Det är
alltså en stor grupp som står utanför arbetsmarknaden trots bättre
ekonomiska tider.
De som befinner sig på arbetsmarknaden har ett intresse av att de utanför
den har det förhållandevis bra ställt. Om det finns fungerade och generösa
arbetslöshetskassor samt pensionsförsäkringar som man kan leva på, är de
som lever på dessa inte i ett lika tvingande läge att genom en
underbudsauktion erbjuda sin arbetskraft billigare än de som är på
arbetsmarknaden. När de på arbetsmarknaden är rädda att förlora sina
arbeten och ser en ökande konkurrens utifrån, av en allt större skara
arbetslösa, går de lättare med på en lägre lön eller mindre löneökningar för
att undkomma arbetslöshet. Man vågar heller inte protestera lika högljutt
mot dåliga löner och arbetsvillkor om man lätt kan bli utbytt. Detta innebär
att löneandelen sjunker för de som är på arbetsmarknaden.
De grundläggande gemensamma intressena mellan förvärvsarbetare och
arbetslösa är inte så lätta att se i tider av ekonomisk oro, i synnerhet inte då
den rådande politiken förstärker denna klyfta. Man betonar att man ska
belöna de som har ett arbete, medan man i tysthet bestraffar dem utanför
arbetsmarknaden. Men om de arbetslösa har en dräglig tillvaro som inte gör
dem desperata efter arbete kan löneläget ligga på en god nivå på hela
arbetsmarknaden, vilket gynnar alla som är beroende av lönearbete. Ett
högre löneläge ökar också inbetalningarna till socialförsäkringssystemet
genom skatter, vilket i sin tur skapar förutsättningar för goda
socialförsäkringar.
Men nu måste allt större grupper vända sig socialtjänsten för
försörjningsstöd, tidigare kallat socialbidrag, vid arbetslöshet. Genom
införandet av FAS-systemet minskar arbetslöshetsersättningen stegvis för
att göra situationen så besvärlig som möjligt för de arbetslösa. Inom
sjukförsäkringen har man infört en bortre gräns för hur länge man får vara
sjuk, vilket innebär att sjuka utförsäkras från det gemensamma och hamnar
i ekonomiska trångmål. Genom att bryta sönder den ömsesidiga
välfärdsstrukturen bryter man också sönder förtroendet mellan medborgarna
och förtroendet för den svenska välfärden. Tron på att man kommer få
något tillbaka på sina inbetalade skattekronor har också minskat.
En sådan uppdelning får i förlängningen politiska konsekvenser. De som
befinner sig i marginalen eller utanför arbetsmarknaden känner givetvis av
sin situation, men det påverkar också andra som ser vad som kan hända om
man skulle bli sjuk eller arbetslös. Det skapas en stark rädsla, en rädsla för
att falla.

Osäker ekonomi skapar rädsla

Flera vetenskapliga studier har pekat på att om den sociala depriveringen –
ett begrepp som inbegriper frustration, besvikelse, misstro samt förlusten av
status – ökar i samhället så ökar också stödet för högerextrema partier.
Social deprivering slår på många olika sätt: genom att bostadssituationen
försämras, socialbidragstagande blir mer frekvent och utbildningssystemet
förfaller. Och om de som förlorar på samhällets modernisering och
teknologiska utveckling inte fångas upp på ett eller annat sätt och får känna
sig delaktiga finns det också stor chans att dessa personer kommer att vända
sig emot samhällsutvecklingen. Man vänder sig till en svunnen tid då de
anser sig ha haft det bättre ekonomiskt ställt, bättre status och över lag en
bättre position i samhället. Genom att betona att de som arbetar ska belönas
på bekostnad av de som inte arbetar, skapar man också en hård och tydlig
gränsdragning mellan de som är på arbetsmarknaden och de som inte är det
och hos de grupper som inte längre är inne i systemet. De som man vill
straffa för att de inte arbetar, vänder sig emot samhället som en
missnöjesprotest.
En fungerande och generös välfärd, ett fungerade
socialförsäkringssystem och en bra skola för alla minskar den sociala
depriveringen samt lindrar effekterna av arbetslöshet och misstro mot andra.
Eroderingen av arbetslöshetskassan – som i allt större utsträckning ska
bygga på försäkringsmässig struktur och i mindre utsträckning på
solidariska principer – är ett tydligt exempel på den osäkerhet man har
skapat. För många grupper finns det därmed ett incitament att vända sig till
Sverigedemokraterna, som förespråkar ett socialkonservativt folkhem och
anspelar på hur bra det var förr, med ordning och reda och stöd för dem som
står utanför. I drömmen om detta antimoderna utopiska samhälle finns en
naturlig gemenskap, som inte finns längre.
Fascism har traditionellt varit en medelklassrörelse som tilltalat grupper
som mindre handlare, mindre entreprenörer, ingenjörer, det lägre
borgerskapet. Det vill säga grupper som känner konkurrens ovanifrån av
större företag, internationell konkurrens och en oförutsägbar
kapitalmarknad. Men det är också en grupp som känner konkurrens
underifrån av starka fackföreningar som trissar upp lönerna – arbetare i jakt
på social och ekonomisk rättvisa och möjligheter till social rörlighet för att
klättra uppåt i samhällshierarkin.
Det här har kallats för extremism of the center, de extrema åsikter som
florerar hos dem i samhällets mitt, varken i botten eller i toppen. Den här
utvecklingen har inte varit särskilt synlig i Sverige på senare tid. Det verkar
inte vara den svenska medelklassen som röstar högerut, men det är inte
heller denna grupp som känner hotet för att falla ekonomiskt, socialt och
statusmässigt. De i marginalen som känner hotet är idag andra grupper, men
det är inte en heterogen grupp och i synnerhet är skillnaden mellan män och
kvinnor stor.
Kvinnor, män och Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna har ett betydligt större stöd hos män än hos kvinnor. I
riksdagsvalet 2010 röstade betydligt fler män på Sverigedemokraterna och
samma mönster är genomgående i Partisympatiundersökningarna (PSU) där
9,5 procent av männen skulle rösta på SD, men bara 3.8 procent av
kvinnorna. Samma mönster visar sig i flera opinionsundersökningar.
Kvinnor röstar genomgående i alla åldersgrupper, på alla utbildningsnivåer
och på alla geografiska platser i mindre utsträckning på
Sverigedemokraterna än vad män gör. Detta är också ett genomgående
internationellt mönster – män röstar överallt i större utsträckning på
högerextrema och fascistiska partier. Samtidigt har ju män, som grupp, en
betydligt bättre ekonomisk situation än kvinnor med fasta arbeten, säkra
inkomster, klart lägre andel deltidsarbetande och tillhör därmed inte de som
borde känna oro för framtiden – en oro som skulle kunna vara en
katalysator för högerextremism och fascism. Varför har då stödet ökat så
kraftigt bland män och inte bland kvinnor?
Många män har fått se sin ekonomiska situation kraftigt förändrad under
de senaste 20–30 åren. Från 1965 har antalet anställda i industrin minskat.
Samhället där industriarbetet utgjorde ryggraden har förändrats och på
många orter har den dominerande industri som fanns under många
decennier försvunnit. Detta rycker undan de ekonomiska, statusmässiga och
sociala förutsättningarna för den enskilda individen, vilket i många fall har
varit en man. De som tidigare såg sig som samhället stöttepelare blir istället
en belastning i en ekonomi som inte har plats för dem längre, de målas
också genomgående upp som dumma landsortsbor som inte hänger med i
utvecklingen. För denna grupp sträcker det sig inte bara till att det straffar
sig att inte arbeta, de blir också allmänt förtalade.
Mäns ekonomiska situation har också förändrats betydligt sedan 1990-
talet och i flera fall relativt sett försämrats i förhållande till kvinnors
ekonomiska situation. Under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet
var det en större andel män än kvinnor som förlorade i inkomst. Färre män
tillhör idag kärnarbetskraften än före 1990-talskrisen, män har också en
något högre arbetslöshet än kvinnor i Sverige 2014.
Det är ett internationellt välkänt fenomen att män är de första som
drabbas av ekonomiska nedgångar, då män i större utsträckning än kvinnor
arbetar inom den privata sektorn och exportsektorer, vilka drabbas först av
ekonomisk förändring på världsmarknaden. Kvinnor drabbas senare, när
den ekonomiska krisen drabbar skatteunderlaget och i förlängningen den
offentliga verksamheten som sysselsätter fler kvinnor än män. Kvinnors
arbetslöshet blir också ofta mer permanent, medan männen får tillbaka sina
arbeten efter en ekonomisk nedgång. Men det är tydligt att män drabbas
först. Under 2010-talet har det också varit nedgångar i branscher som bygg
och industri där majoriteten av arbetskraften är män. Samtidigt har det
fortfarande funnits efterfrågan på arbetskraft inom områden som anses
traditionellt kvinnliga, som vård och omsorg.
Samtidigt är sysselsättningsgraden högre hos män. Män har fasta
heltidsarbeten i större utsträckning än kvinnor, kvinnor har fortfarande i
högre utsträckning tillfälliga och osäkra arbeten, sämre pensioner och lägre
löner. Men ökningen av tillfälliga och tidsbegränsade arbeten har från 1980-
talet varit större hos män än hos kvinnor i procentuella tal. Allt fler män får
korta och tidsbegränsade arbeten, i synnerhet inom lager- och
transportbranschen. Detta skapar en osäkrare ekonomisk situation där man i
många fall inte heller kvalificerar sig till arbetslöshetskassan. Man arbetar
kanske på företag utan kollektivavtal och får kanske därmed inte några
pensionsinbetalningar. De som har de osäkraste anställningsförhållandena
och löper störst risk för arbetslöshet har också det sämsta skyddet. Man
tillhör inte längre det gemensamma, bidrar inte i lika stor utsträckning till
en gemensam pott och får inte ta del av den när man blir äldre eller
arbetslös, utan står själv och får sörja för sitt även då man står utan arbete.
Detta är tydligt i statistiken över försörjningsstöd, där en allt större del får
det på grund av arbetslöshet. Från och med år 2010 är det i procentuella tal
en större andel som får socialhjälp på grund av arbetslöshet än det var under
1930-talskrisen. Det är en klar indikator på hur mycket sämre skyddade
ekonomiskt sett människor är vid arbetslöshet. Det är också en klart högre
andel män som får socialbidrag på grund av arbetslöshet än kvinnor. Detta
samtidigt som det har blivit klart svårare att få en arbetslöshetsersättning.
År 2007 lades hela arbetslöshetssystemet om, vilket på flera plan
försvårade det för människor att få understöd. Att vara arbetslös år 2014
betyder inte samma sak som det gjorde före 1990 när det gäller ersättning
och trygghet. Socialbidrag för arbetsföra har också blivit alltmer villkorat
och det har vuxit fram olika typer av modeller som Landskronamodellen
och Uppsalamodellen där människor ska arbeta för sin välfärd, så kallad
workfare (work for your welfare). Studier av dessa har visat att det i princip
innebär att göra mottagandet av stöd så motbjudande att man hellre tar
vilket lågbetalt arbete som helst. Återigen – det ska straffa sig att inte
arbeta.
Mäns ekonomiska, sociala och statusmässiga position är följaktligen
fortfarande bättre än kvinnors som grupp, men män har sett ett större
relativt statusmässigt och ekonomiskt fall. I synnerhet sedan 1990-
talskrisen, då man inte längre har lika säkra arbeten, står utanför det
gemensamma och har en högre arbetslöshet. Faktorer som alla skapar en
oro; kanske inte bara för den som direkt påverkats utan även för dem som
identifierar sig med denna grupp och ser hur den egna situationen skulle
kunna bli.
Det skapar oro för framtiden och stärker föreställningen om att livet var
bättre och säkrare förr, och att vi kanske skulle gå tillbaka dit istället för
framåt. Många tilltalas då av Sverigedemokraternas idé om en
socialkonservativ välfärdsstat. Det är i synnerhet bland unga män som man
ser den kraftigaste procentuella ökningen av tidsbegränsade och tillfälliga
arbeten och att man står utanför det generella socialförsäkringssystemet.
Det är också i denna grupp som stödet för Sverigedemokraterna var som
störst vid förra valet. I PSU har Sverigedemokraterna stöd hos 12,2 procent
av männen i åldersgruppen 18–29 år, men bara 3,1 procents stöd hos
kvinnor i samma åldersgrupp. Det är de unga männen som utgör den största
väljargruppen för SD.
Men den ekonomiska förändringen kan inte i sig förklara varför mäns
och kvinnors röstande på Sverigedemokraterna skiljer sig åt. Det finns
andra förklaringar. Politisk forskning visar att kvinnor i mindre utsträckning
röstar på politiska partier som är allmänt illa sedda. Om andra medborgare
starkt ogillar ett parti så kommer det att minska sin relativa andel av
kvinnliga väljare och sympatisörer. När stigmat minskar kring ett visst parti
så blir också könsbalansen jämnare och den kvinnliga andelen av rösterna
kommer troligtvis att öka. Rädslan för vad andra tycker verkar därmed
spela in på varför kvinnor röstar som de gör. Vilket innebär att så länge ett
visst politiskt parti är illa sett av allmänheten så kommer en viss grupp i
samhället att avstå från att rösta, och när de blir mer rumsrena kommer det
att bidra till en ökning.

De osäkra pensionerna
En annan grupp som också befinner sig utanför arbetsmarknaden och på
olika sätt har fått känna av omläggningarna av den ekonomiska politiken är
pensionärerna. Sedan införandet av det nya pensionssystemet har allt fler
äldre fått en osäkrare ekonomi och år 2003 infördes äldreförsörjningsstödet.
Det är ett kompletterande bidrag för att äldre inte ska behöva vända sig till
socialtjänsten då vissa pensioner, i synnerhet hos kvinnor, är mycket låga.
Men de äldre har fram tills nu inte utgjort någon större del av
Sverigedemokraternas väljare, äldre människor byter också parti i mindre
utsträckning. Enligt PSU har dock stödet stigit kraftigast bland de mellan 65
och 74 år mellan 2010 och 2013. En artikel i Svenska dagbladet år 2012
konstaterar att ”äldre väljare ger SD rekordskjuts”. Vad är det som har hänt
hos de äldre väljarna, då partiet har ökat markant i åldersgruppen 65 till 74
år, hos både män och kvinnor, men inte i åldersgruppen över 75 år?
Sverigedemokraternas typiska väljare har länge beskrivits som en ung
man och som vi har sett ovan är det hos denna partiet finner sitt starkaste
stöd, medan stödet i åldersgruppen över 60 år har varit betydligt svagare.
Efter valet 2006 skrev statsvetaren Anders Sannerstedt att
Sverigedemokraterna hade goda röstsiffror i alla åldersgrupper upp till 60
år. Men detta mönster har förändrats kraftigt under de senaste åtta åren.
Nyblivna pensionärer tillhör de grupper där väljarstödet för
Sverigedemokraterna har ökar kraftigt. Det har också skett stora
ekonomiska förändringar för nyblivna pensionärer. Den som är född efter
1938, det vill säga gick i pension år 2003 vid 65 års ålder, fick ta del av ett
helt annat pensionssystem än den som är född tidigare. Varje generation
som har gått i pension därefter har fått en allt större del av det nya
pensionssystemet och en allt mindre del av det gamla. De som är födda
1954 och senare får enbart från det nya systemet. Det finns också
grundläggande skillnader mellan det gamla och det nya pensionssystemet,
där det nya är behäftat med betydligt större osäkerhetsmoment.
Det nya pensionssystemet bygger i större utsträckning på eget sparande,
nogsamma placeringar på börsen och därmed ren tur. Ett alltmer
individualiserat system där det är upp till var och en att fatta de perfekta
besluten utifrån den information som finns om den uppsjö av fonder som
står till buds. Men trots all denna information är det mer oklart än någonsin
vad man egentligen kommer att få ut i pension. Börsens svängningar kan i
ett trollslag eliminera decennier av pensionssparande, samtidigt som
pensionsfondernas förvaltningsavgifter äter upp den inarbetade pensionen.
Hur länge man egentligen måste arbeta för att få ut vad den genomsnittliga
pensionären får ut idag är också högst oklart.
 Dagens svenska pensionssystem är inte ett fonderat system. Den
huvudsakliga delen, inkomstpensionen, kommer från att de som arbetar
betalar in pensioner via skattsedeln vilka sedan betalas ut till pensionärerna,
i ett ständigt pågående flöde. Men hur många som arbetar varierar. Därför
kan också pensionerna tvärt sänkas om arbetslösheten blir för hög. Dessa
tvära sänkningar orsakas av den inbyggda automatiska balanseringen, i
folkmun kallat pensionsbromsen, som slår till utan politiska beslut. Det
skapas därmed en otrygghet och en rädsla för oförutsedda sänkningar bland
pensionärer – och bland de som ännu inte gått i pension – när tidigare
nedräkningar inte räknas upp. Pensionsbromsen, som skulle vara ett
undantag, slog till redan 2010 och 2011 och förväntas, enligt
Pensionsmyndighetens prognoser, slå till både år 2014 och 2015 med
åtföljande tvångssänkning av pensionerna.
Det är ett pensionssystem behäftat med flera osäkerhetsmoment, men
också ett system som ställer pensionärer mot arbetslösa, då en hög
arbetslöshet alltså leder till att inbetalningarna från de som arbetar blir för
låga.

Hur man skapar solidaritet och hur man förstör den

Den ekonomiska omfördelningen och de universella socialförsäkringarna
har under 1900-talet skapat ekonomisk utjämning mellan såväl
samhällsklasser som åldersgrupper. Men en annan klar vinst från denna
välfärdsstatslösning har varit skapandet av sammanhållning i samhället, en
känsla av gemenskap att man bidrog tillsammans och delade tillsammans.
En del forskare menar att välfärdsstatens främsta bedrift har varit att den
skapade solidaritet. Den allmänna tilläggspensionen (ATP) är ett lysande
exempel på omfördelning, som skapade just sådan solidaritet. Det nya
pensionssystemet från 1994 är emellertid ett välfärdssystem som inte skapar
solidaritet mellan grupper eller över generationsgränser utan snarare
splittring och oro. Ett pensions- och välfärdssystem som institutionaliserar
förakt och motvilja mot de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden då
pensionerna sänks av arbetslösheten. Denna sinnrika välfärdslösning med
inbyggd osäkerhet och oförutsägbarhet slår SD mynt av. Det är lättare att
skapa rasister av folk som känner osäkerhet inför ålderdomen och ser
arbetslösa som ett hot mot den egna överlevnaden. Inför valet 2010 ställde
Sverigedemokraterna just pensioner mot kvinnor i hijab i den ökända
reklamfilmen om ”invandringbroms mot pensionsbroms”.
 De som är födda 1938 är de första som fått känna av det nya
pensionssystem som omfattar en allt större del av befolkningen. De som är
över 75 har inte tagit del av det nya systemet och SD-sympatierna har inte
heller vuxit hos denna grupp. Men vi står just nu mitt i
pensionsomvandlingen och mot bakgrund av den demografiska
förändringen blir det allt fler som får känna av ålderdomens nya osäkerhet
och allt fler äldre som ser andras arbetslöshet som ett hot mot sin egen
trygghet och överlevnad. Det institutionaliserade generationskontraktet har
därmed brutit samman. Det är i denna sönderslagna solidaritet som SD kan
blomma. På sin hemsida listar Sverigedemokraterna sina viktigaste frågor:
först invandring, därefter brottslighet och sist ålderdom.
När man nu inom partiet har en uttalad strategi i att tala mindre om
invandringen blir de andra två frågorna mer framträdande. Man satsar hårt
på de äldre och skördar också röster här. I januari 2010 sympatiserade
endast 3,8 procent av landet pensionärer med Sverigedemokraterna. Våren
2014 är stödet 8,6 procent, mer än en fördubbling sedan förra valåret.
Sverigedemokraterna satt för övrigt inte heller i riksdagen vid uppgörelsen
om pensionssystemet, då alla partier utom Vänsterpartiet slöt upp bakom
det nya osäkra och otydliga systemet.

Sammanfattning
Den första frågan i denna artikel var varför stödet för Sverigedemokraterna
ökar just nu. Sverigedemokraternas expansion är en del i en utveckling av
liknande händelser över hela Europa det senaste decenniet. Sedan
oljekriserna på 1970-talet kan man se högerextrema partier växa fram i
Europa och sedan 2008 har många av dem fått kraftigt ökat stöd. I Sverige
sammanföll den ekonomiska nedgången under 1990-talets början med
framväxten av högerextrema partier och våldsbrott mot invandrare. Men
den senaste ekonomiska krisen har inte drabbat Sverige tillnärmelsevis lika
hårt som den har gjort med andra europeiska länder. Det har dock skett
förändringar i Sverige som har ökat flera gruppers ekonomiska osäkerhet.
Trots avsaknaden av en ekonomisk kris har den ekonomiska politiken
anpassats till vad som liknar en ekonomisk kris, där en tydlig klyfta mellan
de som är utanför och innanför i samhället har skapats. Det finns
vetenskapligt stöd för att de som marginaliseras i samhället kommer att ha
större benägenhet att rösta på högerextrema och fascistiska partier i det
kommande valet.
 Det har också skapats ett tydligare klassamhälle och en större ekonomisk
oro – inte bara hos de som står utanför arbetsmarknaden, utan även hos de
som vet vad som väntar om man arbetar inom ett område där det finns stor
risk att förlora arbetet. Detta eftersom den förda politiken gjort det tydligt
att det också straffar sig att inte arbeta, vilket drabbar alla grupper som inte
har stadigvarande förvärvsarbete, det vill säga arbetslösa, nyblivna
pensionärer, unga med tillfälliga anställningar, ja många grupper som fått
sin ekonomiska situation försämrad de senaste 20–30 åren. De grupper som
har påverkats negativt av den ekonomiska omvandlingen av samhället och
inte längre är delaktiga i ett ömsesidigt välfärdssystem är också de grupper
som i större utsträckning har börjat rösta på Sverigedemokraterna.
Att bryta sönder en solidarisk sammanhållning är enkelt, att bygga upp
den och återuppbygga förtroenden är betydligt svårare. Men några första
steg skulle kunna vara att ta bort pensionsbromsen i pensionssystemet,
lagstifta mot bemanningsföretag och höja taket i arbetslöshetskassan för att
återskapa samhörigheten och känslan av att vi lever i det här samhället
tillsammans. Att minska människors ekonomiska osäkerhet och rädslan för
att falla är sant antifascistiskt arbete.

Lovisa Broström
Doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet

Referenser
• Arbetskraftundersökningarna, årligen utgivna av SCB
• Ekonomiskt bistånd, Socialstyrelsens årliga rapporter
• Eriksson, Göran, ”Äldre väljare ger SD rekordskjuts”, Svenska Dagbladet
121216.
•  Oskarsson, Henrik & Holmberg, Sören (2010). Åttapartivalet 2010.
Göteborg: Göteborgs universitet
• Foster, John Bellamy & McChesney, Robert W. (2012). The endless crisis:
how monopoly-finance capital produces stagnation and upheaval from the
USA to China. New York: Monthly Review Press
•  van der Brug, Wouter, Dahlberg, Stefan, Harteveld, Eelco, Kokkonen,
Andrej (work in progress, 2014): The gender gap in voting: The role of risk
acceptance and social cues
•  Palme Dutt, Rajani (1935). Fascism and social revolution (1935), New
York: International Publishers
• Partisympatiundersökningarna november 2013, SCB
• Poulantzas, Nicos. Fascism och diktatur (1973), Stockholm: Coeckelbergh
• Ruist, Joakim (work in progress, 2014). How the macroeconomic context
impacts on attitudes to immigration: evidence from parallel time series
• Rydgren, J. & Ruth, P. 2011. Contextual explanations of radical right-wing
support in Sweden: socioeconomic marginalization, group threat, and the
halo effect. Ethnic and Racial Studies, 36:4, 2013
•  Rydgren, J. & Ruth, P. 2011. Voting for the Radical Right in Swedish
Municipalities: Social Marginality and Ethnic Competition? Scandinavian
Political Studies, 34:3
Diana Mulinari
Anders Neergaard
Omsorgsrasismen
Sverigedemokraterna och kvinnorna

”Som Sverigedemokrat ser jag detta (islam och muslimsk invandring) som
vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt
som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”1 Så
skrev Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson i en
debattartikel i Aftonbladet elva månader före valet 2010, då partiet kom in i
riksdagen första gången. Inför valet 2014 utgör fortfarande ”de andra”
hotet, vare sig det är muslimer, romer eller någon annan grupp. Samtidigt
försöker SD bli bättre på att attrahera kvinnliga röster. För medan SD är det
tredje största partiet bland män så är det ett av de svagare partierna i
riksdagen sett till kvinnliga väljare.
Kvinnor spelar en viktig roll i Sverigedemokraternas agenda. Främst då
svenska kvinnor, som ska skyddas från hot och våld i ett land där de enda
som våldtar och använder sexualiserat våld är män med migrantbakgrund.
Därtill driver SD en politik som syftar till att ”svenska” kvinnor stimuleras
producera barn – kopplat till nationens överlevnad – och att deras svenska
barn ska få ett ”riktigt hem”, definierat som en biologisk pappa och en
biologisk mamma.
Den här artikeln handlar om SD och kvinnor på lite olika sätt. Vi inleder
dock med att definiera rasism, för att på så sätt illustrera det som lett oss
fram till en förståelse av Sverigedemokraterna som ett parti vilande på en
kulturrasistisk grund. Med detta menar vi att en specifik form av rasistisk
ideologi utgör partiets röda tråd, även om den fascistiska profilen vad gäller
lag och ordning, och inte minst förräderiet mot nationen (genom angrepp på
”kulturmarxister”, ”feminister” med flera) stundtals lyfts fram. Ur den här
förståelsen av SD som ett kulturrasistiskt parti med fokus på att bevara,
skydda och rensa nationen följer också per automatik ett intresse för att
förstå synen på kön, familj och sexualitet.

Rasismer i pluralis
Vår utgångspunkt är en ”öppen” förståelse av rasismen, inspirerad av
postkolonial och feministisk teori. Detta står i motsats till mainstream
statsvetenskaplig och politisk-sociologisk forskning, inte minst från
Tyskland och Nederländerna, där rasism huvudsakligen definieras som
tankemönster och/eller praktiker med ursprung kring början av 1900-talet.
Idéer om ras har enligt denna förståelse i huvudsak varit reserverade för
biologiska och hierarkiska föreställningar förenade med nazism och
kolonialism.
Vi utgår istället från forskning som benämner de nya formerna för
rasismen, där antaganden om hierarkiska rasskillnader skiftat till
antaganden om grundläggande och oföränderliga kulturella skillnader. Vi
definierar rasism som en ideologi och en diskriminerande social (inklusive
språklig) praktik.
Rasismer kännetecknas av skapandet av social betydelse genom en
betoning på utseendemässiga och eller kulturella/religiösa skillnader där
grupperna tillskrivs ytterligare egenskaper. Dessa egenskaper måste i sin tur
vara negativt värderade och/eller användas som skäl för att motivera
negativ särbehandling av den definierade gruppen. Rasismer används här i
pluralis för att understryka fenomenets grundläggande egenskaper, men
också dess specificitet; antisemitism, antiziganism, islamofobi, afrofobi,
rasismen mot migranter och mot ursprungsbefolkningar i olika historiska
och sociopolitiska kontexter.
Den syn på rasism som vi här argumenterar för är medvetet bred och
inkluderar mer än vad den dominerande forskningen fångar. Vi menar att
det är en betydande styrka, då den öppnar upp för en analys av såväl
historiska som platsbundna skillnader, och för möjligheten att närma sig en
fördjupad förståelse av olika former av samtida rasism.
Innan fokus riktas mot Sverigedemokraterna och dess kvinnliga aktivister
vill vi kortfattat utveckla den här diskussionen något, för att undvika att
rasism reduceras till ett parti eller till en historiskt given form.
SD utgör ett exempel på ett politiskt projekt som arbetar hårt för att
formulera ett alternativ som inte kan anklagas för att falla tillbaka på
klassiska rasbiologiska definitioner. Dess ideologiska beståndsdelar bygger
dock på en syn på kultur som är statisk, där grupper och generationer får en
närmast pseudobiologisk karaktär. Därför menar vi att det ”förbjudna” ordet
ras inte ligger speciellt långt borta.
Även om forskningen i regel väljer bort rasism som begrepp och istället
använder begrepp som xenofobi, främlingsfientlighet, nativism och
invandrarkritisk, så finns det en samsyn om att dessa partiers politik
kännetecknas av en exkluderingens princip.2 För att analytiskt synliggöra
detta benämner vi dessa partiers politiska projekt som exkluderande rasism.
Vi relaterar vad vi kallar exkluderande rasism till en annan förståelse av
rasism, något vi kallar den exploaterande rasismen. Med detta menar vi
praktiker kring ”den andra” som gör att hen kan utnyttjas som lågbetald
arbetskraft med sämre arbetsvillkor, det vill säga den liberala kapitalistiska
förlängningen av vad som kallats ofritt arbete. Den exploaterande rasismen
kännetecknas av att klassprivilegier och rasism sammanfaller. Vår förståelse
av rasism i två olika modaliteter – exkluderande och exploaterande –
undviker därmed att förlägga rasism till ett fenomen i samhällets periferi.
Dessa två former av rasism bär olika sätt att förhålla sig till kön och
sexualitet. Den exploaterande rasismen skapar och ser migranta kvinnor
som billig arbetskraft som ska anställas under osäkra arbetsförhållanden
inom service, omsorg eller sexindustri. Den omges av en positiv rasism där
kvinnor exotiseras och översexualiseras eller infantiliseras i omsorgsarbete
då ”de är så snälla”.
Den exkluderande rasismen uppfattar de andras genuskultur som farlig
(muslimska män är farliga, medan kvinnor är förtryckta) eller som ett hot
mot den svenska välfärden. Medan migranta kvinnor inom den
exploaterande rasismen är en resurs för att expandera profit, är de i relation
till den exkluderande rasismen en börda som ska uteslutas från nationen
samt ett offer för den patriarkala Andra.

Kvinnor och Sverigedemokraterna

Vi fokuserar nu på vad vi ovan definierade som en exkluderande rasism,
och då särskilt Sverigedemokraternas syn på kön, familj, jämställdhet och
nation. Diskussionen bygger på intervjuer med knappt 20 kommunal- och
landstingspolitiskt aktiva kvinnliga sverigedemokrater, genomgångar av
SD:s politiska program och andra texter från partiets hemsida samt annan
litteratur. Vi börjar med en kort redogörelse för partiets parlamentariska
genomslag 2010 och hur det ser ut med den kvinnliga representationen.
I valet år 2010 slog SD igenom som ett nationellt parti och fick med 5,7
procent representation i riksdagen. Samtidigt fick SD mandat i 15 landsting
och 246 (av 290) kommuner.
Inför valet 2014 försöker partiet bli bättre på att attrahera kvinnliga
röster. För medan SD är det tredje största partiet bland män så är det ett av
de svagare partierna i riksdagen sett till kvinnliga väljare.
Sverigedemokraterna har ett medlemsantal på över 9  000 medlemmar,
varav en femtedel är kvinnor. Kvinnorna står för endast 15 procent av
partiets riksdagsledamöter (den näst lägsta representationen av kvinnor har
Centerpartiet med ungefär en tredjedel). I regioner/landsting och kommuner
är representationen något högre, 17 respektive 19 procent. Uppskattningar
från vallokals- och opinionsundersökningar av stödet från kvinnor ligger
ofta mellan spannet en fjärdedel till en tredjedel, och trendmässigt har det
inte ökat. Detta är i linje med röstningsmönster i andra europeiska länder.
Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Sverige skiljer sig när det
kommer till åsikter om invandrare och invandring i relation till kön. Enligt
opinionsundersökningar är kvinnor i Sverige i allmänhet mer positiva till
både invandring och invandrare än män, medan statsvetaren Cas Mudde
argumenterar för att det finns mycket liten skillnad beroende på kön mellan
de flesta andra länder.3 Enligt statsvetaren Anders Sannerstedt är den
betydande könsskillnaden vad gäller inställning till invandring, flyktingar
och mångkulturalism en av de mer avgörande faktorerna för att förstå varför
kvinnor relativt sett är betydligt mindre benägna att rösta på SD.4
Denna bakgrund förklarar vissa av de strategier och utmaningar
Sverigedemokraterna hade inför EU-valet i maj, liksom inför de allmänna
valen i september 2014. Det finns tydliga indikationer på att partiet försöker
öka stödet från kvinnliga väljare. Inför EU-valet toppades SD:s lista av en
kvinna, vilket indikerar en medvetenhet kring behovet av representation.
Denna medvetenhet syns även på den riksdagslista som partiet går till val
på, där 6 av de 20 toppnamnen är kvinnor (inklusive kandidat 2 och 3) – att
jämföra med i dag, då 4 av 20 riksdagsledamöter är kvinnor efter en
valsedel där 15 av listans 60 namn var kvinnor.

Könets centrala roll i kulturrasismen

I Sverigedemokraternas världsbild finns det mycket ondska. När vi gick in i
vårt forskningsprojekt5 trodde vi att det i huvudsak var migranterna som
skulle representera de onda, men partiets rasism och inte minst nationalism
förhindrar representanterna att lägga all tyngd på migranter som handlande
aktörer. I deras berättelse är migranter alltid ett problem, en kostnad och ett
hot. Alltid ett dehumaniserat ting som nationen kan prata om, aldrig med.
I partiets världsbild har migranter ingen status som människor: våra
medborgarskap (för vi som skriver denna text identifierar oss som ”blattar”)
betyder ingenting. Även om vi har bott i Sverige i hela/stora delar av våra
liv kan detta i Sverigedemokraternas värld tas ifrån oss om vi begår
kriminella handlingar. Om en är svensk kan en aldrig förlora sitt
medborgarskap. Migranterna är med andra ord andra klassens medborgare –
och andra klassens människor.
Hur är det då med svenskarna? Svenskar är en svår utmaning för partiet.
Det har, för att uttrycka det milt, gått dåligt med talet om vanligt folk när det
är just vanligt folk som börjat göra motstånd på sjukhus, brandstationer,
skolor, gator och torg varje gång Sverigedemokraterna vill komma in i
deras vardag.
Ännu tydligare blir utmaningarna när kvinnor som Sverigedemokraterna
uppfattar som svenska fortsätter att producera icke-vita, icke-kristna och
icke ”svenska” barn – trots partiets försök att informera dem om risken med
migranta män. Kvinnor väljer också insemination för att få rätt att älska
vem de vill och skapa en familj med vem de vill.
Andra bestämmer sig för att älska barn, men att inte ha några biologiska
barn själv. Eller går och blir feminister! Sådana som enligt
Sverigedemokraterna inte accepterar att skillnader mellan kvinnor och män
är biologiska, att flickor är flickor och pojkar är pojkar. Att vara en feminist
(och kulturmarxist) är att vara en nationsförrädare. Det är nästan värre än att
vara blatte.

SD och jämställdheten
Genusforskare har tydligt visat att kulturell förståelse av kön och sexualitet
ligger till grund för hur det ”vi” som skapar exkluderande gränser mellan
människor är grundat i föreställningar om etnicitet, kultur, religion eller
nationstillhörighet. I Sverigedemokraternas värld blir jämställdhet bara
relevant när det kan förvandlas till en egenskap som enbart svenskar
förkroppsligar. Jämställdheten är bara viktig när den kan anses hotad av ”de
andra”.

Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda
skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med
blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många
fall kompletterar varandra.6

Den biologistiska uppfattningen kring kön, där kvinnor och män styrs av
”medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går
bortom det som kan observeras med blotta ögat” betyder inte att SD är emot
jämställdhet. Snarare är det så att de definierar denna jämställdhet utifrån en
konservativ grundsyn, där de sällan uppfattar diskriminering av kvinnor. På
så sätt kan de argumentera för en formell jämställdhet, som innebär att
samhället eller staten inte ska blanda sig i.
Balansen mellan att å ena sidan vara kritiska till vad de ser som ett
förtryckande feministiskt projekt, å andra sidan koppla nation till
jämställdhet, stammar på många sätt ur en markering mot ”de andra” som
konservativa och kvinnoförtryckande, samtidigt som partiet kan
argumentera för en konservativ men befriande jämlikhet.
Detta innebär att Sverigedemokraterna ofta hamnar i situationer där de
kritiserar förslag som syftar till att stärka diskrimineringslagstiftning eller
utveckla aktiva åtgärder för minskad ojämställdhet, och samtidigt använder
den jämställdhet som uppnåtts i Sverige för att markera mot ”de andra” och
”deras” patriarkala kultur.
Det sägs att kvinnan förr förtrycktes av mannen, att hon på grund av det patriarkala
samhällssystemet var fast i hemmet. Det sägs också ofta att kvinnans oavlönade hemarbete
nedvärderades, och fortfarande nedvärderas. Men varifrån kommer det egentliga förtrycket och
nedvärderandet idag? Från männen? Jo, det händer förstås ibland. Precis som att det händer att
män förtrycks av kvinnor. Men det kommer i ännu högre utsträckning från de som säger sig
kämpa för kvinnans rättigheter, det vill säga från en del av feministerna och framförallt från
genusvetarna.7

Citatet ovan kommer från Therese Borg, ordförande i SD-kvinnor, och är

intressant för att det på ett så tydligt sätt visar att Sverigedemokraterna ser
feminister och genusvetare som ett större hot mot kvinnors rättigheter än
män. Vidare används ett visst språkbruk (”det sägs att”) för att helt
osynliggöra patriarkatet, samt argumentera för att könsförtryck är ovanligt
och kan gå åt båda hållen. Det senare är en direkt parallell till det som
Sverigedemokraterna och andra rasistiska rörelser brukar kalla omvänd
rasism.8
Partiet engagerar sig också i migranta kvinnors liv, dock enbart i frågor
som hjälper dem att kriminalisera andras kulturella bakgrund, som
hedersmord.9 De vill gärna förbjuda och diskutera burka10 (även om antalet
kvinnor som bär burka i Sverige är extremt litet). Och de påminner oss gång
på gång om att Sverige skulle ha en fantastisk sjukvård, med korta köer till
akuten och bättre äldrevård, om kommuner och landsting inte investerade så
stora summor av våra pengar i kostsamma projekt som
modersmålsundervisning och antirasistiska filmdagar. För enligt SD är det
detta som kostar och förklarar den svenska välfärdskrisen.

Framtiden ligger i att titta bakåt

Det är viktigt att förstå partiets längtan till den värld som aldrig har funnits,
men som målas upp som ett mål. Inte minst måste vi försöka förstå
partikvinnornas längtan.
Vi vet ju med våra kroppar och vårt minne att det inte var bättre förr; en
tystnad bredde ut sig när det talades om moster eller grannen som saknade
”egna” barn, som levde ensam eller enbart träffade andra kvinnor. Det var
inte bättre förr, när kvinnor var tvungna att följa sitt biologiska ”kall” och
inte störa i de manligt dominerade rummen. För om kön sitter i hjärnan så
är det bättre att njuta av kvinnligheten och låta männen vara brandmän och
professorer i matematik. Det var inte bättre förr, då sexualiserat våld
(oavsett kulturell bakgrund) kallades privat – en familjeangelägenhet. Det
var inte bättre förr, då ett begrepp som ”oäkta barn” ens kunde existera.
Varför organiserar sig kvinnor i ett parti som vill återföra samhället till
den världen, den ”tiden”, som innebar så mycket lidande för så många
kvinnor (och män) och inte minst för alla som överskred kategorierna
kvinnor/män?
Våra informanter uttrycker att den värld som vi lever i är mycket svårare
än den som har varit. Den ställer krav på att vi ska välja våra liv. Vi kan
vara det vi vill, inte minst enligt den nyliberala retoriken. Och de flesta av
oss misslyckas. För nyliberalismens frihetsretorik går hand i hand med
frånvaron av resurser för att vara det vi vill.
 I gapet mellan en värld full av möjligheter och en vardag full av
begränsningar, mellan en jämställdhetsretorik och en vardag där kvinnors
krav har expanderat till både familj och arbete, blir Sverigedemokraternas
förslag om en värld där kvinnor och män vet sin plats en möjlighet. Inte
minst när partiet kan erbjuda enkla förklaringar till den stress och ångest vi
alla känner. Det är migranternas och feministernas fel. En tacksam
förklaring.
De kvinnor som attraheras av Sverigedemokraterna representerar en
grupp som har haft svårt att skapa en fungerande livsform inom ramen för
(den nyliberala) omvandlingen av den svenska välfärdsstaten. En
omvandling som har inneburit ett tuffare arbetsmarknadsklimat som bejakar
effektivitet och kräver att arbetstagare ska vara konkurrenskraftiga. De har
sett sina livsvillkor försämras på grund av besparingar vad gäller
sjukpension, sjukpenning och arbetslöshet. Det sociala skyddsnät som har
funnits har försvagats (i alla fall för vissa: fråga romerna, fråga samerna…).
Våra informanter har upplevt att deras position som beroende av
välfärdsstatliga institutioner, grundade i solidariskt och samhälleligt
ansvarstagande, från början av nittiotalet har förvandlats till en diskurs som
definierar bidragstagare i termer av samhällsbörda och fuskare. Det är
mycket möjligt att för de kvinnor som vi har pratat med (med två undantag:
en ung tjej och en kvinna med stark yrkesidentitet), är det att representera
partiet (inom ramen för deras positioner som sjukskriven, sjukpensionär,
arbetslös) ett sätt att skapa gränser, eller rättare sagt att mobilisera det enda
kapital som de har: sin svenskhet.
Genusforskare har visat på den direkta koppling som finns mellan
behovet att skydda vita kvinnor i kolonier och behovet att skydda kolonier.
Beskyllningar om sexöverfall kom ofta i samband med konflikter inom den
europeiska gemenskapen både i Sydafrika och Rhodesia (nuvarande
Zimbabwe), där en tydlig koppling har dokumenterats mellan rapportering
av sexöverfall och strejker bland vita gruv- och järnvägsarbetare.
Skyddet av ”europeiska kvinnor” skapade former för gemenskap i en
kontext där gemenskapen var totalt upplöst. Sverigedemokraterna
argumenterar för skydd av svenska kvinnor och talar om det svenska i en
kontext där det gemensamma har blivit ifrågasatt av många års nyliberal
politik. Det är med andra ord ett förnekande av klass och klassidentiteter
som de grundläggande formerna för solidaritet och gemenskap, i en tid då
ojämlikheten har vuxit mer i Sverige än i alla andra europeiska länder.11
 Vi avslutar denna del i analysen med att påpeka att Sverigedemokraterna
trots folkhemsretoriken är ett parti som nästan genomgående röstar höger.12
Av våra knappt 20 informanter är en majoritet kvinnor som är arbetslösa,
sjukskrivna eller har osäkra anställningar och deltidsanställningar.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att det finns många arbetslösa,
sjukskrivna och personer med sjuk- eller aktivitetsersättning som väljer
andra vägar för att förändra de svåra villkor de lever under, och att det bland
partiets väljare inte finns en stark, om ens någon, överrepresentation av
dessa grupper.13
Många väljer andra vägar än den förenklade och enkelriktade förklaring
som rasismen erbjuder inför den kriminalisering och stigmatisering som
dessa grupper upplevt från 1990-talet och framåt. Många av de kvinnor som
vi har intervjuat har reagerat mot stigmatiseringen genom att projicera den
på andra, på en hel kategori människor – invandrare.
Att välja världsbild är en politisk handling. Att ta ifrån
Sverigedemokratiska kvinnor deras politiska aktivism är att infantilisera
kvinnor och göra dem till offer. SD:s kvinnliga aktivister väljer ett politiskt
projekt. De kunde (som de flesta i samma situation) välja ett annat.

Omsorgsrasism
De kvinnliga SD-aktivisterna formulerade i våra intervjuer sitt politiska
engagemang på ett sätt som skiljer sig något från den exkluderande rasism
som diskuterades tidigare. Social inbäddning (att tillhöra sociala
sammanhang där man känner mening) och omsorg framstår som centrala
faktorer. Vi förvånades tidigt av hur viktigt partiet och det sociala livet
kring partiet var för aktivisterna. Med undantag för en informant, som
definierade sig i relation till sin yrkesidentitet, framstod (löne-)arbete som
relativt perifert i informanternas liv.
Tidigare forskning har lyft fram att kvinnor som stödjer partier av
Sverigedemokraternas typ ofta har en genuskonservativ uppfattning där
familjelivet är det mest grundläggande. De informanter som intervjuades
kan i huvudsak inte sägas bekräfta detta. Familjen var visserligen viktig,
vilket stämmer väl överens med partiets syn, och det finns en bild av en
könsmässig komplementaritet – män är män och fädrar, kvinnor är kvinnor
och mödrar – som kommer till uttryck i en del av informanternas
berättelser. Samtidigt visar de berättelser som framfördes inte på särskilt
positivt upplevda personliga erfarenheter vad gäller traditionellt familjeliv.
De kvinnliga politikerna i SD hade däremot en positiv bild av
engagemanget i partiet, ett engagemang som de menade förklarades av
omtanke om andra. De ser inte, som en informant uttryckte det, ”en ideologi
av hat, det är därför att vi älskar, inte för att vi hatar, som vi är med i SD”.
Ett annat exempel är följande:

Jag har väl alltid, även som barn om man säger så (varit omsorgstagande). Om det var någon som
var undanskuffad eller mobbad att man liksom tog dem till sig på något sätt, och där har jag inte
låtit mig påverkas utav omvärlden, vad de tyckte, utan jag har liksom följt min egen inre röst när
det gäller att kämpa och stödja den lille utsatte människan.14

Från informantens berättelse framträder en självbild av en entusiastisk

person som brinner för rättvisefrågor och vars främsta syfte är att skydda
”den lilla utsatta människan”.
Enligt kvinnornas världsbild tillhör de ett parti som vill omfördela
resurser och inkludera dem som står utanför samhället. Intervjucitatet är
också intressant eftersom det implicit målar upp en tydligt närvarande
tankefigur inom partiet: att det är de som SD representerar som utgör ”den
lilla utsatta människan”. De som utsätts för invandring och invandrare,
vilket kontrasteras till ”den stora, icke utsatta människan”, det vill säga alla
som tillhör etablissemanget.

Det svenska vi:et

Forskning kring medborgarskap och nation har identifierat hur
konstruktionen av medborgaren står i centrum för socialpolitiska visioner i
en globaliserad värld. I våra informanters berättelser blir det tydliga
spänningar när det gäller vem som förtjänar omsorg och det är i övergången
från omsorg till ”omsorg för våra egna” som partiets ideologi blir tydlig.
Muslimer och invandrade är inte alltid närvarande i berättelserna, men
utgör ändå ofta ett implicit tyst problem som etablissemanget utsätter ”den
lilla människan” för. Denna form av omsorgsdiskurs, byggd kring ett
svenskt vi, återkom i flera intervjuer: omsorg för närstående (familj)
expanderas till att inkludera alla (riktiga) svenskar.
Som påpekats ovan hanterar Sverigedemokraterna kritiken om rasism
genom att aktivt försöka ändra sitt språkbruk, men också genom att utesluta
medlemmar som uttrycker sig öppet rasistiskt. Ett annat sätt att bemöta
kritiken är genom en etnopluralistisk omsorgsdiskurs. Denna förs sedan
fram som ett bevis för att partiets politik egentligen syftar till att skydda
migranter mot den svenska flyktingpolitiken, något som illustreras i
intervjucitaten nedan från en informant:

Det är ju den här alltså flyktingproblematiken som jag tycker vi har…  alltså jag har ingenting
emot flyktingar för jag är själv andra generationens invandrare […]
Och det är därför jag har engagerat mig, för jag vill ändra på det, vi har ju segregation, vi har
kulturkrockar, vi har etniska motsättningar och sen har vi ju då de här enklaverna där invandrare
bosätter sig i ett och samma område, och kommer inte ut i svenska samhället. Och det har man
alltså tillåtit. Och det, det, jag säger återigen att det är vi som inte har styrt upp detta här i Sverige.
Utan vi alltså bara låtit detta gå, och invandrarna säger ju själva det att de ser ju detta att det har
blivit problem. De har ju, då när de har kommit hit de har ju fått problem med sina barn, de
kanske då inte har kommit rätt in i samhället. Många utav våra invandrare har ju också fallit i
kriminalitet, vilket många av våra egna ungdomar har gjort, men vi måste alltså ta tag i problemen
och det är ju svårt när det då accelererar hela tiden. Och man gör inte någonting.

Det är intressant att se hur informanten pendlar mellan att vara svensk och
att vara invandrare. Hennes berättelse är byggd på tre argument som
återkommer i varierande kombinationer hos några av informanterna.
Det första är en variant på talet om invandring som annalkande katastrof
(”alltför många flyktingar”, ”rasa samman”). Det andra är en friskrivning
från rasism genom att lyfta fram sitt eget eller närståendes ”invandrarskap”
(jag är invandrare själv, ibland nämns invandrade vänner eller att ”många
invandrare jag träffar tycker samma som jag”), något som används för att
bemöta kritiken om rasism.
Det tredje är att göra åtskillnad mellan ”oss svenskar” som bedrivit en
felaktig politik och ”de andra”, invandrarna, som kommer hit och tar våra
resurser, men som trots det inte mår bra, och som vi svenskar nu har ansvar
för. I SD:s offentliga retorik är den här bilden inte framträdande, men
informanterna berättar att partiet också oroar sig för framtiden för
invandrarfamiljer och generationskonflikter.
Informanten ovan ger också uttryck för idén om att det finns goda
invandrare, bland annat informanten själv, som stundtals ser sig som
invandrad och stundtals som svensk, medan andra är och förblir invandrade.
Det är fortfarande ett ”vi” som inkluderar henne själv som invandrad. Nästa
citat är ett exempel på en annan retorik kring omsorg, som vi menar ger
uttryck för en etnopluralistisk omsorgsrasism:
 Så största biten som man som man parti fokuserar sig på det är ju faktiskt invandringen och vad
den liksom har underminerat och undergrävt vår […] i landet, mycket, mycket har ju fått stått till
sidan på grund utav dessa utgifter som har kommit i samband med en invandring som har varit
hemsk både för de som kommer hit och de som bor här. Det är ju inte humant något av det.

Här börjar informanten med en övergripande bild, i likhet med citatet

tidigare, där invandring länkas till undergrävandet av Sverige. Här finns
även ett direkt ekonomiskt argument om hur kostnader för invandring
förhindrar andra satsningar. I nästa moment är det dock inte bara svenskar
som drabbas av detta utan det är ”hemskt … för de som kommer hit”. En
hemskhet som inte är human.
Här tydliggörs vad vi menar är innehållet i en etnopluralistisk
omsorgsrasism. Invandrarna är inte hemska, utan det är invandringen och
underförstått blandningen som förstör Sverige och för svenskarna. Men
hemskheten drabbar även de som kommer hit, och implicit är det mer
humant för dem att återvända dit de kom ifrån.

Olika former av omsorgsrasism

En central grundsats i feministisk forskning i Skandinavien har varit
sambandet mellan välfärdsstaten och kvinnors reproduktiva omsorgsarbete.
Denna forskning har fokuserat på obetalt, privat betalt och offentligt betalt
reproduktivt omsorgsarbete. Närmast en självklarhet i den här forskningen
har varit det goda i omsorg, att omsorg är positivt, inkluderande och
generöst, och det kritiska perspektivet har huvudsakligen fokuserat på hur
kvinnor (över)exploateras inom omsorgsarbete.
Det perspektiv som växer fram i analysen av våra intervjuer har en annan
betoning. Omsorg ses som något positivt, och detta medieras genom ett
kulturrasistiskt prisma, vilket å ena sidan skapar ett svenskt ”vi” som
behöver omsorg och som å andra sidan ser omsorg om ”de andra” som
något som ska ske någon annanstans där ”de” hör hemma – i alla fall inte
Sverige. Omsorg blir en del av en snäv nation:

Jag har alltid varit en människa som är liksom… vi bor här, men alla människor har lika värde och
bor här folk som är muslimer eller ditten eller datten eller kineser, det spelar mig ingen roll, för vi
är bara människor allihopa, så har jag alltid tyckt innan. Så har jag försökt uppfostra mina barn,
men det har inte gått, för de har levt i en helt annan värld, där det har varit väldigt mycket gäng,
där det har varit väldigt mycket misshandel, där det har varit väldigt…  och det har alltså varit
invandrare. Och det var nog då jag också började reagera och tänka att; nä men [eget namn], din
ideologi den håller faktiskt inte, den är en fin tanke, men den håller inte i verkligheten. Och
likadant när jag började prata då med de som kommer från forna Jugoslavien, och där de liksom
 riktigt hatar varandra, och då tänkte jag, de har ändå bott i samma land, och de hatar varandra nu,
de är ju rårasister tänkte jag […] Och då känner jag att liksom att även om vi tar hit, eller, det
kommer hit en massa människor, men de vill ju inte leva i harmoni med oss ju […] Vissa vill det
givetvis och det är en helt annan sak, men de som inte vill det, det känns inte riktigt, varken bra
för dem eller för oss.

I citaten ovan beskriver informanten en resa från en ideologi om alla

människors lika värde till en verklighet som kännetecknas av invandrare
som hatar och tar med sig rasism till Sverige. Hon konstaterar följaktligen
att ideologin inte håller. I slutet konstaterar hon att något måste göras, inte
bara grundat i omsorg om oss – svenskar; jag och mina barn – utan även för
dem. Vare sig det handlar om repatriering (flyktingars återvändande till sina
hemländer) eller om att hindra dem från att komma till Sverige, så är det
inte bara en omsorgsegoism för vår skull som uttrycks, utan även en omsorg
om ”de andra”.
Två skilda versioner av omsorgsrasismen synliggörs genom en
jämförelse av den första informanten och den andra. Å ena sidan finns en
defensiv och egoistisk version, där omsorg bara är förunnat ”oss svenskar”
och ”de andra” enbart utgör ett hot mot detta.
Mer intressant är dock den etnopluralistiskt inspirerade varianten. Här
blir invandring synonymt med ”varken bra för dem eller för oss”, det vill
säga en omsorg som kan uppnås för både ”oss svenskar” och ”de andra”
genom att få slut på invandringen och att de får komma hem till sig.
Omsorg kan bara uppnås ”hemma”.
Relevant är också en självförståelse att rasismen är något som
”importeras” till Sverige genom migranter och att SD-medlemmar tvingas
reagera mot det hat som migranter förkroppsligar. Här understryks kärleken
till nationen och de egna. Grunden för den kärleken är ett hat och en
misstänksamhetens ideologi, där alla utanför Sverigedemokraternas norm
(och de/vi är många) är en fara för nationen.

Epilog
Ibland känns det som att allt som måste sägas om Sverigedemokraterna
redan är sagt. Eller, rättare sagt, att de offentliga diskussionerna upprepar
sig i all oändlighet och att vi inte kommer vidare. För faktum kvarstår: trots
massivt motstånd fortsätter partiet att sprida sitt budskap, skyddade av
piketbussar och poliser. Men inte minst är Sverigedemokraterna skyddade
av de dryga fem procent de fick i förra valet.
 Med sin plats i riksdagen har SD formellt blivit ett etablerat parti. Ett
parti som genom en betydande normalisering också har normaliserat en
social rörelse som kännetecknas av en blandning av populism, rasism och
fascism.
Som forskare som har upplevt rasismen känner vi dess närvaro, inte bara
som ett studieobjekt utan även i vår vardag – en närvaro som stundtals är
obehaglig, speciellt när den genererar mejl, telefonsamtal eller inlägg i
sociala medier. Sverigedemokraterna och den sociala rörelsen som de
kanaliserar är därför inte bara ett intressant fenomen att studera. En
konsekvent implementering av partiets politik skulle förvägra oss och våra
familjers och vänners existens. En konsekvent implementering av deras
politik skulle innebära att regnbågsflaggor som stolt möter besökare på
torget förvandlas till ett stycke tyg som ska gömmas i källaren och vars
betydelse aldrig ska berättas för barnen av rädsla för repressalier. En
konsekvent implementering av deras politik skulle innebära att både
kvinnor, män och barn skulle lida i tysthet och ensamhet för att upprätthålla
det kärnfamiljsideal som partiet så varmt förespråkar.
Att föreställa sig den värld som Sverigedemokraterna önskar sig är
outhärdligt. Det innebär en utplåning av det mesta som vi älskar och
värderar i livet. Den rädsla vi känner är inte en reaktion i affekt.
Förverkligandet av deras politik skulle innebära att med våld (hur annars?)
förändra människors vardag på ett radikalt plan, bland annat genom en
våldsam förändring av våra mest intima förhållanden. SD vill reglera inte
bara vem vi ska få älska, utan också hur vi ska leva tillsammans.
Ett bra tips när du tappar hoppet och tröttheten tar över (det händer oss
ofta), inte orkar bråka på fikapausen, skriva protestlistor mot ytterligare en
deportation eller visa ditt avståndstagande från rasismen i en av de tusentals
demonstrationer som äger rum, är att föreställa dig den värld som
Sverigedemokraterna vill skapa. En värld där vi alla kommer att blir mindre
mänskliga. En värld där stora delar av vad det innebär att vara människa, att
älska vem man vill, vara nyfiken och lära från andra med andra
erfarenheter, kommer att vara förbjuden. En värld där ingen bara är
människa, utan där vi är tvungna att vara kvinnor och män och bära våra
kroppar för nationen.

Diana Mulinari, professor vid genusvetenskapliga institutionen,

Lunds universitet
Anders Neergaard, docent, REMESO, Institutet för forskning om
migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet

Noter
1 Åkesson, Jimmie. Muslimerna är vårt största utländska hot. Aftonbladet, 091019,
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab (hämtat 140526)
2 Mudde, Cas (2007). Populist radical right parties in Europe. Cambridge: Cambridge University
Press.
3 Ibid, Mella, Orlando & Palm, Irving (2013). Mångfaldsbarometern 2013. Uppsala: Uppsala
University, Department of Sociology.
4 Sannerstedt, Anders (2013). Vem älskar Sverigedemokraterna? En undersökning av partiets
sympatisörer i Skåne. I Ohlsson, Jonas & Bergström, Annika (red.). Vanor och attityder i förändring.
Samhälle, opinion och medier i Skåne, sid. 59-73. Göteborg: SOM-institutet.
5 En omöjlig ekvation? Kvinnors och invandrares aktivitet inom extrema högerpopulistiska partier:
en fallstudie av Sverigedemokraterna.
6 Sverigedemokraterna (2014). https://sverigedemokraterna.se/var-politik/familjen/ (hämtat 140529)
7 SD-Kvinnor (2011). http://sdkvinnor.se/2011/07/13/jamstalldhetsarbete-som-gatt-overstyr/ (hämtat
140529) Therese Borg, underlag inför Almedalstal 110705
8 För en kritik av varför omvänd rasism är en självmotsägelse, se Wellman, David T. (1977).
Portraits of white racism. Cambridge.
9 SD-Kvinnor (2012). ”Minskad invandring krävs för att få bukt med hederskultur”,
http://sdkvinnor.se/2012/10/10/sd-kvinnor-bemoter-gudrun-schyman-angaende-hederskultur/ (hämtat
140529)
10 Motion 2011/12:K258, http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Niqab-
och-burka-pa-offentlig-p_GZ-02K258/?text=true (hämtat 140529)
11 OECD (2011). Divided we stand: Why inequality keeps rising. OECD Publishing: Paris.
12 Larsson, Mats J. Sverigedemokraterna väljer regeringens sida. Dagens Nyheter, 140115,
http://www.dn.se/nyheter/politik/sverigedemokraterna-valjer-regeringens-sida/ (hämtat 140526)
13 Sannerstedt (2013) op cit.
14 För citat se Neergaard, Anders (2014). Tankar om rasism: den nya extremhögern, etnopluralism
och könad omsorgsrasism. I Sandell, Kerstin, Sager, Maja och Räthzel, Nora (red.). Feministiska
dialoger med marxistiska förtecken. Lund: Lunds universitet.
Inte rasist men…
Oscar Schau, Atilla Yoldas, Bilan Osman,
Tobias Lundeqvist, Henrik Johansson

Ställ dem till svars

Grundkurs för antirasistiska ångvältar

Gänget på Interasistmen.se (IRM) består av skribenter från alla delar av

det politiska landskapet och har i många fall fullkomligt skilda sätt att se på
världen. Men är det något vi är eniga i så är det hur en ska bemöta
Sverigedemokraterna.
Det räcker inte, som vissa politiker och debattörer tror, att det bara är att
peka på SD och kalla dem rasister för att folk inte ska rösta på dem – de
måste också kunna erbjuda en bättre politik och bättre lösningar på
samhällsproblemen. För dig som är bekant med IRM kan denna nya vinkel
kännas en aning udda. Vår verksamhet handlar vanligtvis om att med
humor granska Sverigedemokraterna och peka på deras rasism, homofobi
och kvinnoförakt. Men dessa metoder står inte i motsats till varandra. SD är
ett rasistiskt parti och bör angripas på alla fronter. Håll i hatten och låt oss
nu göra det som vi gör bäst: krossa SD:s resonemang och myter.
Självfallet ska en inte tveka inför att kalla SD för vad de är, det vill säga
ett rasistiskt parti. Att kalla partiet vid sitt rätta namn är viktigt för att
förhindra att det normaliseras. Samtidigt kan en inte skrika rasist när SD till
exempel diskuterar djurskötsel utan att nämna ett ord om exempelvis
invandring. Det är att erbjuda SD en billig offerkofta att mysa i.
Det är här din egen politiska hemvist och dina egna argument kommer in
i leken. Representerar du till exempel arbetarrörelsen så måste du kunna
peka på varför SD:s arbetsmarknadspolitik är sämre än er – varför SD är ett
antifackligt parti och till råga på allt är rasister. Som liberal måste du kunna
peka på varför SD är ett kunskapsföraktande parti som, än en gång, till råga
på allt är rasister.
 När en diskuterar med sverigedemokrater får en ofta höra att personen
minsann inte är rasist. Enligt sverigedemokraten har du troligen en vinklad
bild av partiet. Ännu oftare framhåller sverigedemokraten att denne inte kan
svara för vad andra sagt. Det är lätt hänt att samtalet stannar där och istället
börjar handla om yttrandefrihet eller svensk journalistik. Hur blev
diskussionen om den sverigedemokratiska riksdagsledamotens rasistiska
uttalande ”inga muslimer på våra gator” plötsligt ett samtal om
Aftonbladets kultursida? Då gäller det att dra i tyglarna och ha rätt
argumentationsteknik.
Det är klart att det är bra att ha koll på siffror, statistik och rasistiska
myter med djupa rötter, men det magiska pappret med argument finns
faktiskt inte. Det är bättre att bygga egna, utefter din personliga horisont.
Oavsett om du är liberal eller marxist så är det viktigt att möta
sverigedemokraterna med ideologi, inte att alltid i försvar hytta med
mytspräckarnålen. Prata om det som just du är bra på. Det är
grundläggande.

Därför är SD rasister
Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av rasism, men vad säger
egentligen partiets företrädare? Det finns företrädare som uppmanar vita
svenskar att beväpna sig mot invandrade, som kallar flyktingar för parasiter
och homosexuella för ”korvryttare” och onaturliga. Andra vill förbjuda
islam, poserar med beväpnade nazister och delar nazistisk propaganda i
sociala medier. Till råga på allt sponsrar en av partiets riksdagsledamöter,
Kent Ekeroth, en sajt som hänger ut barn för att de har mörk hud och
publicerar texter som hävdar att muslimer vill ta över Sverige och göra alla
icke-muslimer till slavar.1
Ifrågasätt hur någon kan ställa sig bakom ett parti vars representanter
uttrycker sig så. Att ställa en person med politisk tillhörighet till svars är
nämligen inget konstigt. Även om denne inte själv ser sig som rasist har
personen gjort ett aktivt val, då hen trots den massiva rapporteringen kring
partiet valt att stötta det. Säger hen sig vara ovetande blir din roll att
upplysa personen och därefter lyfta frågan om denne fortfarande stödjer
Sverigedemokraterna. Om svaret är ja, fråga varför. Ställ dem till svars.
Håll i tyglarna.
Ett annat sätt är att ta dem på orden. Om nu, som en sverigedemokratisk
riksdagsledamot sa, muslimer kan anses vara det värsta hotet mot Sverige
sedan nazismen, hur ska vi hantera de tusentals muslimer som bor här?2 De
är ju värre än nazisterna som systematiskt mördade sex miljoner judar! Bör
Sverige ”skicka hem” dem? Många har ju inget annat hem än Sverige, trots
att vissa tycks tro att det finns ett fantasiland någonstans som heter
Långtbortistan dit folk kan ”skickas hem”.
Lek med tanken att ungefär hälften faktiskt har någonstans att ta vägen,
men att Sverige lämnas med en andra hälft bindgalna extremister utan
rötter. Hur hanterar en det? Bör Sverige isolera dessa människor i någon
form av läger? Den här sortens tänk landar helt sonika i uppfattningen att
det är omöjligt för människor av olika kulturer att leva tillsammans. Det var
så de serbiska nationalisterna tänkte när de utförde folkmordet på ungefär
8 000 muslimska bosnier i Srebrenica. Nya massgravar grävs upp än i dag.
Med denna historiska lärdom förstår nog de flesta att detta tänk i slutändan
landar i, om inte folkmord, så grova inskränkningar i vår demokrati.
Det är inte, oavsett vad sverigedemokrater kan tänkas säga, särskilt
märkligt att folk blir rasande när bruna tankegångar fläktas i riksmedia. Vad
vi bör frukta är att det en regnig dag accepteras. En tycker att
sverigedemokraten i gemen borde hålla med om detta, men oftast gör de
inte det. Sverigedemokraterna är nämligen insnöade på en trång definition
av just ordet rasism. Lite fnysande överlägset kan en SD:are nådigt hänvisa
till Nationalencyklopedins definition som lyder något i stil med att rasism
bara är rasism om hatet handlar om ”ras”.
Att rasism kan handla om att en tror att människor är uppdelade i raser
som är olika värda är naturligtvis fullkomligt sant. Det finns dock numera
ytterligare definitioner av ordet som gör det relevant även idag. Ganska få,
nazister undantagna, pratar om ras nu för tiden. Den vanligaste varianten är
däremot kulturrasismen. Grov hets mot muslimer kan till exempel
bagatelliseras genom argumentet att ”det inte är rasism” då den som yttrat
uttalandet har en snäv syn på vad rasism är. Att säga att mörkhyade
människor biologiskt är sämre än ljushyade kan jämföras med att säga att
muslimer föder många barn och genom barnafödande försöker ta över
Sverige och införa sina för den svenska kulturen motsatta och hemska
värderingar. Båda exemplen är rasistiska och tillåter rasisten att på lösa
grunder klumpa ihop olika människor till en enda underlägsen grupp. Ställ
dem till svars för att de förbiser individen och alltid sätter sig själva främst.

Principprogrammet
 Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll
som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta
med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje
människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får
konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för
vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad
som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.3

Låt oss nu kasta oss ner bland själva grundvalarna i Sverigedemokraternas

politik. Citatet ovan kommer från partiets principprogram vilket är
intressant i många avseenden, men framför allt väldigt bra att ha lite koll på.
SD tror – trots att de enligt egen utsago saknar bevis för det – att olika
folkgrupper föds med olika kvaliteter, essenser. En svensk med en potentiell
stark dragning till knäckebröd (känslan när en är sugen på något men inte
kan sätta fingret på vad), eller kanske en turk med en förkärlek för
medelhav och kontinentmöte? Vad vet vi! Detta osynliga arv kommer i alla
fall att göra sig påmint under hela individens liv, oavsett om personen i
fråga bor i till exempel Sverige eller Turkiet. Den med svenska föräldrar
kommer alltid, trots alla lokala delikatesser, att känna ett sug efter något
hårt, brunt och smuligt.
Nåväl. Om vi sedan kastar ett getöga på en annan paragraf i samma
principprogram bubblar ännu fler märkligheter upp till ytan.

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av
svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska
nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv
som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och
känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. 4

Klart står att staten i Sverigedemokraternas Sverige gör skillnad på

”assimilerade” svenskar och ”infödda” svenskar. De skiljer med andra ord
på folk och folk. En somalier kommer enligt dessa meriter aldrig någonsin
att bli helt svensk – inte minst på grund av den ”nedärvda essensen”.
Sverigedemokraterna använder sig alltså av en slags hemmasnickrad
rasbiologi för att i sitt drömsamhälle separera ”äkta svenskar” från resten.
Även om sverigedemokraten vägrar köpa den moderna tolkningen av ordet
rasism, det vill säga biologisk rasism och kulturell rasism, så borde detta
bita som argument och stycket kan tas upp som ett belysande exempel.
Nu till ett sista citat:
 På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den
svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av
den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.5

Vad detta innebär är naturligtvis inte glasklart, men låt oss ta partiet på
orden. Detta för nämligen samtalet in på hur det där med identitet
egentligen fungerar. Människor har många identiteter som är viktiga i olika
sammanhang. Malmöiten blir kanske skåning när hon besöker Stockholm,
främst svensk på sin solsemester i Thailand och IT-nörd när hon befinner
sig på datorfestivalen Dreamhack. Sverigedemokraterna vill göra politik av
en av dessa varianter och tvinga alla människor i Sverige att alltid sätta den
så kallade svenskheten först.
Om en inte lever upp till detta, om vi alltså tar Sverigedemokraterna på
orden, hamnar en i kategorin ”icke-assimilerad”. Med en sådan politik
skulle det bli en rangordning av människor utefter godtyckliga krav på
identitet, språk eller kultur där den ”infödde svensken” är mest värd. Det
luktar rasism och inskränkningar i demokratin lång väg. Detta är grunden i
SD:s politik.

Hatet på nätet
Just demokratin och yttrandefrihetsgrundlagen är något som
sverigedemokrater alltid säger sig värna om, mer än alla andra – särskilt när
de anser att folk är taskiga när de säger emot dem. Att människor reagerar
på när partiets företrädare uttrycker sig rasistiskt är ofta, om en ska tro vissa
företrädare, inte alls yttrandefrihet utan en del av ett omfattande
åsiktsförtryck. De glömmer ofta att lika mycket som en har rätt att uttrycka
sig fritt så har andra samma rätt att protestera. Ett exempel är när SD-
politikern Tommy Hansson på sin blogg listade saker han ansåg vara
förbjudna att säga i Sverige.

Att det är för mycket invandring. Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Att det
pågår en islamisering i samhället. Att den kristna religionen är bra. Att äktenskapet är till för man
och kvinna. Att HBTQ-lobbyn har för stor makt. Att muslimer i Malmö är antisemitiska. Att
Malmö är en skam för Sverige. Att burqa och hijab är kvinnoförtryckande. Att Israel kämpar för
våra demokratiska värden. Att abort kan vara mord. Att kalla afrikaner för ”negrer” och inuiter för
”eskimåer”. Att hävda att vissa etniska grupper har lägre IQ än andra. Att Jonas Gardell är en
överreklamerad heterofobisk pajas.6
Om det känns lämpligt kan en sedan vända på steken och trasa sönder
sverigedemokratens opassande offerkofta. Istället för att prata om hur
partiet bemöts av medier, fack och så vidare, ställ retoriskt frågan om vad
som händer med människor som öppet tar ställning mot
Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna är experter på att avsäga sig ansvaret för den
hatiska nätsvans av personer (även så kallade nättroll) som via till exempel
mejl eller telefon mordhotar, utpressar och trakasserar människor som inte
accepterar SD:s splittrande budskap. De strömmar ut från sina hetsande
högborgar, till exempel Avpixlat eller Exponerat, så fort dessa internets
bergakungar anser att en oförrätt begåtts mot partiet. Syftet är att med ofta
olagliga metoder tysta kritiken. Ett exempel var när Sundsvalls tidning på
uppmaning av Sverigedemokraternas favoritsajt Avpixlat fick motta
hundratals hatmejl eftersom tidningen granskat en SD-politiker. Syftet var
att få tyst på svensk media. Faller ett sådant hat inom
yttrandefrihetsgrundlagens ramar? Självklart inte.
Partiet kan förstås inte förväntas kontrollera internet, men att tydligt sätta
ner foten och ta avstånd från hatsajterna kan inte tänkas vara för mycket
begärt. Inte minst då Kent Ekeroth upplåter sitt bankkonto till Avpixlat och
möjliggör verksamheten. Att däremot säga till sina kärnväljare som i högsta
grad besöker sidorna (enligt vår erfarenhet efter att ha läst tusentals
kommentarer och genomfört hundratals samtal och intervjuer), att dessa
helt enkelt inte förmedlar sanningen – det är problematiskt för
Sverigedemokraterna. Hatsajterna är en i det närmaste omistlig del av
partiets propagandaapparat. De förser nätaktivister med information och
argument, men framför allt odlar de en världsbild som går i linje med
Sverigedemokraternas politik. Vid ett tillfälle kallade partiledaren Jimmie
Åkesson till och med sajterna för den ”sunda delen av den
Sverigedemokratiska nätrörelsen”.7
Saken är den att SD faktiskt kan göra något. En bra början vore dock att
se till att deras riksdagsföreträdare inte förser Avpixlat med resurser. Om de
nu föraktar rasism, hot och hat, varför tar de inte likt alla andra partier
fullkomligt avstånd från sidorna som sysslar med precis detta? Ifrågasätt
Sverigedemokraternas utsatta självbild och se när offerkoftan fladdrar all
världens väg. Ställ dem till svars för deras likgiltighet.

Sverigedemokraterna och invandringens kostnader

SD har länge gapat sig hesa om de ”enorma” kostnaderna för invandringen
som de menar mörkas av de etablerade partierna. Problemet för
Sverigedemokraterna är bara att varje gång de har gjort egna beräkningar på
dessa kostnader har det tenderat att balla ur. Vi har fått höra allt från att
partiet kan spara cirka 120 miljarder på fyra år till att Sverige skulle kunna
spara uppåt 270 miljarder på ett år, om landet bara drog ner på
invandringen.
Om vi nu ska värdera en människas liv i enbart kronor och ören (vilket vi
inte vill) så kan en se att det finns kortsiktiga kostnader med att hjälpa
människor som flyr från till exempel krig. Det är så klart endast dessa
kostnader sverigedemokraten vill fokusera på. Att en god integration har
långsiktiga vinster är de mindre intresserade av att diskutera. Låt oss titta
närmare på några av dessa så kallade kostnadsförslag och hur vi bemött
dem.
I en diskussion på Twitter mellan IRM och SD-toppen Jörgen Fogelklou
agerade vi på följande sätt.

Fogelklou: ”Det här att en docent i ekonomi påstår att invandringen kostar 250 miljarder om året.
Kan vi prata om det? Eller vågar ingen?”

IRM: ”Jag pratar gärna om det. Det är ungefär en tredjedel av vår stadsbudget ELLER hela
socialförsäkringssystemet. Det skulle innebära att inte en människa av ”svensk” bakgrund tar
någon form av bidrag. Vad vill du våga prata om härnäst? Hur alla i politiken egentligen är
ödlor?”8

Vad vi gör här är att vi först ställer siffran i relation till vår statsbudget och
understryker orimligheten i hans påstående. Vanlig debatteknik alltså. Men
vi lägger också till något som kan uppfattas som hånfullt.
Varför tar vi, med frågan om ödlorna, risken att uppfattas som otrevliga?
Jo, vi markerar hur orimligt Fogelklous uttalande är. Information tagen från
sådana så kallade rapporter och frågeställningar som Fogelklou hänvisar till
ska aldrig tas för given. Avsändaren, i detta fall en SD-politiker, kan ha
plockat russinen ur kakan och rent av struntat i ytterligare relevant fakta i
samma material. I andra fall kan statistiken vila på ett tveksamt källmaterial
eller inte ha några källor alls. Därför är det viktigt att markera och påpeka
att en sådan källas trovärdighet är mycket liten. Självklart kan det göras på
olika sätt, men det viktiga är att en gör det.
Sagan om islamiseringen
Ett begrepp inom intoleranta kretsar som ideligen uppenbarar sig i
kommentarsfält, i medier och på sverigedemokratiska bloggar är
”islamiseringen”. Våldtäkter och våldsamma kravaller i storstäders förorter
anses vara rotade i att muslimerna håller på att ”ta över”. Några strukturella
orsaker till problemen finns inte. Att skolor väljer att erbjuda elever
alternativ till fläsk i skolbespisningen eller att kommunen gett tillstånd till
ett moskébygge är för de intoleranta tydliga bevis på en tilltagande
”islamisering”. En kan fråga sig vad rädslan kommer från, men behöver inte
fundera särskilt länge. Stiftelsen Expo sammanfattar på sin hemsida:

Utvalda stycken från koranen används även flitigt i propaganda för att på så vis misstänkliggöra
och skuldbelägga muslimer. De muslimer som avsagt sig sin tro, och alltså inte längre räknas som
religiösa muslimer påstås ofta ha en dold agenda. I den antimuslimska världen finns det sällan
några 'normala' muslimer, bara radikala. Man gör alltså inte skillnad på radikala islamister och
muslimer i stort.9

Det är tydligt att Sverigedemokraterna visar upp en svaghet, en oförmåga

att göra skillnad på den marginella skaran islamister och majoriteten
fridfulla religiösa utövare. Representant efter representant sprider sin rädsla
för någonting som inte finns och påstår att fenomenet växer drastiskt.
Verklighetsuppfattningen ersätter rena fakta.
Vad dessa sverigedemokrater också menar är att Sverige anpassar sig
efter kvinnofientliga traditioner, vilka enligt dem upprätthålls av samtliga
muslimer i världen. Den svenska regeringen håller inte med. Sverige har en
lång tradition av arbete i förebyggande syfte för ett jämställt samhälle, där
kvinnor och män har samma rättigheter och möjligheter. I detta arbete
bekämpas mäns våld mot kvinnor, barnäktenskap, hedersrelaterat våld och
förtryck, tvångsäktenskap och liknande företeelser.
De inskränkningar i demokratin som SD påstår att islamiseringen medför
är däremot precis sådant som de själva sysslar med. Kvinnoförakt, hat mot
hbtq-personer och förföljelse av religiösa grupper som till exempel judar
eller kristna kan jämföras med partiets egna företrädare som ständigt ger sig
på feminister eller kvinnor i slöja, homosexuella och transpersoner samt
inte minst den muslimska minoriteten i Sverige. Det går inte ihop.
De som hävdar att ”islamiseringen” inneburit att svenska skolor inte
längre får servera fläskkött är också i den frågan ute och svävar bland
mytologiska moln. Det finns politiska beslut och riktlinjer angående vilket
sorts kött som ska serveras i skolor och förskolor. De få platser som beslutat
att sluta servera fläskkött tillhör undantagen. Regeringen är tydlig i att
orsaken är att skolorna till viss del ska kunna anpassa maten efter elevernas
matvanor.
Uppfattningen att Sverige är på väg att bli ett muslimskt land är central.
Enligt offentlig statistisk bor ungefär 400  000 personer i Sverige med
bakgrund i muslimska länder, men statistiken klargör inte huruvida
personerna i fråga är religiösa eller inte. Klart är dock att ungefär 100 000
människor är medlemmar i svenska muslimska trossamfund. De utgör alltså
cirka 1 procent av Sveriges befolkning. Vidare finns det, beroende på
definition, ett hundratal moskéer i Sverige. Detta hundratal motsvarar
ungefär antalet kyrkor bara i Stockholm. Vi kommer snabbt upp i tusentals
kyrkor om vi ska blicka över hela Sverige.
Den bild som sprids av konspiratoriska sverigedemokrater antyder, helt
felaktigt, att Sveriges muslimer skulle vara många, många fler än vad
statistiken visar, och dessutom illvilligt sammansvurna och hejdlöst
radikala. Att påstå något sådant är att godtyckligt bunta ihop en stor grupp
människor och ge dem en hel drös negativa egenskaper. Påståendet att
svenskar snart kommer att vara en kulturell minoritet i sitt eget land och att
islam oinskränkt kommer att härska kan kopplas till analysen av SD:s
partiprogram ovan. Det grundar sig i åsikten att alla aldrig kan ”bli
svenskar”.
Med facit i hand kan vi snabbt konstatera att islamiseringen helt enkelt är
en rasistisk myt. Myten bidrar till en pseudodiskussion om att fler
anhängare av en viss religion i ett land per automatik betyder större
problem.
Kvar står vi nu med Sverigedemokraterna och deras föreställningar, som
inte är uppkopplade på verklighetsnätet. Vi hoppas att du, med hjälp av
detta facit, kan fara fram som en antirasistisk ångvält i dina diskussioner
med SD. Vi ses!

Inte rasist men…

Oscar Schau
Atilla Yoldas
Bilan Osman
Tobias Lundeqvist
Henrik Johansson
Inte rasist men…  är en webbsida som granskar
Sverigedemokraterna med humor.

Noter
1 Även om Ekeroths stöd är bevisat förnekar han inblandning i Avpixlats verksamhet.
2 Richard Jomshof, SD:s rättspolitiske talesperson, ”twittrade” 2013 att ”Islams vanföreställningar
har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”
3 Ur Sverigedemokraternas principprogram 2011, http://sverigedemokraterna.se/var-
politik/principprogram/ (hämtat 060514.)
4 Sverigedemokraterna principprogram 2011.
5 Sverigedemokraternas principprogram 2011.
6 SD-politikern Tommy Hansson på sin blogg, 20/9-2013, http://tommyhansson.wordpress.com
7 Ramqvist, Philip. Jimmie Åkesson hyllar invandrarfientlig sajt. DN, 111122,
http://www.dn.se/nyheter/politik/jimmie-akesson-hyllar-invandrarfientlig-sajt/
8 Interasistmen.se, 19/4–2014.
9 Stiftelsen Expo 2014, http://skola.expo.se/islamisering_151.html (hämtat 060514.)
Jason Diakité
Tal till riksdagen

Jag tog med med mig en sak i dag som jag bara brukar ha med mig när
jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu, för jag kom med en väldigt
kort taxifärd.

Jag tog med mig detta här (håller upp sitt pass).

Det brukar jag bara ha, som sagt, när jag ska lämna Sverige för att påminna
alla ställen jag kommer till, och var jag kommer ifrån.

Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper.
Det är inte alla som bor i Sverige, och som lever i Sverige, som har ett
sådant.

Jag tog med det i dag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag
inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg
kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.

Ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte att få bli tolererad, och
er nåd är inte någonting jag kräver.

Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina
handlingar och på min personlighet.

Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan
person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning,
omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.

Jag kräver att få känna mig säker i Sverige. Jag kräver att få tillgång till det
arbete som mina meriter berättigar mig till, till att få tillgång till den bostad
som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och
älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som
inte håller med mina yttringar.

Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Men i utbyte ger jag dig mitt liv, Sverige. För dig kommer jag och mina
barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger
dig min kreativa förmåga och min energi.

Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag
kommer att dö i Sverige.

Tack.

Jason Diakité, artist

Tal vid fem i tolv-rörelsens årliga manifestation i riksdagen den 4

december 2013 då Timbuktu mottog ett pris från rörelsen.
Ord och begrepp
Biologisk rasism
Se rasism.

Blod och jord (Blut und Boden)

Föreställning om en naturlig koppling mellan ett folk och ett geografiskt
territorium, att folket är förbundet till sitt område. Bärande beståndsdel i
tyska nationalsocialismens rasideologi.

Fascism
Fascismen kan beskrivas både som ideologi och som politisk rörelse. Som
ideologi baseras fascismen på föreställningen om en ultranationalism, där
nationen ses som en organisk enhet. Nationen anses ha drabbats av ett
förfall och måste återupprättas, pånyttfödas, genom en rensning av skadliga
inre beståndsdelar som hotar den organiska enheten – främmande kulturer,
klasskonflikter, homosexualitet och andra ”parasitära” syndabockar.
Som politisk rörelse är fascismen en reaktion mot rörelser eller
företeelser som upplevs som ett hot mot nationen, och försöker mobilisera
en paramilitär politisk struktur för att bemöta och slå sönder dessa hot –
både inom lagen (genom förbud) och utanför den (genom våld och terror).
Fascismen uppkom efter revolutionsvågorna i Europa 1917–1919 och
1929 och dess paramilitära styrkor inriktades på att slå sönder
arbetarrörelsens organisationer och sammanhållning. Fascismens
paramilitära ursprung kom att dominera hela dess politik, i synen på
nationens behov att reagera med kraft mot inre och yttre hot, en aggressiv
imperialism och krigspolitik. Fascismen som generisk beteckning används
även på nutida politiska rörelser som strävar efter en ultranationalistisk
återfödsel genom en reaktionär mobilisering, kombinationen av politisk
verksamhet med en aggressiv gatumobilisering och attacker mot dem som
utmålas som nationens eller folkgruppens fiender.

Etnonationalism
Föreställningen om att homogena etniska grupper har rätt till en egen
nation. Olika etniciteter ska hållas åtskilda och inte blandas.
Etnicitetsbegreppet inom etnonationalismen är rigidare än kulturbegreppet
inom kulturrasismen – man kan inte bli etniskt svensk om man inte har
släktskap och historiska band till Sverige. Etniciteten ges därför ett
biologiskt drag, där släktskap, utseende och arv betonas – utan att behöva
prata om raser. Etnonationalister skiljer därför på etnisk svenskhet och
svenskt medborgarskap. Mångkulturalism ses som ett ”folkmord”, ett mord
på den unika etniska grupperingen. Se även etnopluralism.

Etnopluralism
Etnopluralism bygger på uppdelningen att varje civilisation, folk och
regional identitet har en rätt till existensberättigande och ett eget
territorium. Inga etniciteter ses som bättre eller sämre, deras mångfald och
olikheter värderas som något positivt. För att bevara pluralismen av
etniciteter ska man undvika blandning av kulturer eller etniciteter genom
exempelvis migration, adoption eller mångkultur. Etnopluralismen som
ideologisk föreställning började användas av den franska nyfascistiska ”nya
högern”, för att ge en rasistisk separation och åtskillnad ett mer positivt
formulerat uttryck. Etnopluralismen är en form av etnonationalism, men
behöver inte erkänna nationer som den etniska identitetens givna område
utan talar lika gärna om regionala identiteter och en civilisatorisk europeisk
identitet. Etniciteten ses i etnopluralismen som såväl kulturellt och
biologiskt som territoriellt förbunden, och skiljer sig därigenom från
kulturrasismen.

Extremhöger, högerextremism
En samlingsbeteckning för nationalistiska och konservativa högerrörelser
som vill radikalt omvälva samhället, ofta genom utomparlamentariska eller
illegala metoder, i kombination med parlamentariska metoder.
Extremhögern angränsar till högerpopulismen. Till extremhögern brukar
nynazistiska, nyfascistiska och rasideologiska miljöer räknas. Begreppet är
omdiskuterat, eftersom det förutsätter en ”normal” mitt i politiken och en
”extrem” periferi.

Främlingsfientlighet
Se xenofobi.

Identitärer
Annan beteckning på den nya högern. Se nyfascism.

Kontrajihadism
Antimuslimsk högerströmning som anser att det pågår ett heligt krig (jihad)
från islam för att förgöra västvärlden och inrätta ett nytt kalifat i väst. Kriget
förs med både bomber och barnvagnar, genom terrorism, immigration och
barnafödande, för att kolonisera väst och införa religiösa sharialagar. Oftast
kopplas detta islamhat samman med ett synsätt att västvärlden ”sålts ut” av
sina makthavare, vilka slutit en hemlig pakt med muslimerna för att skapa
ett Eurabia, ett europeiskt kalifat, genom en ”islamisering” i smyg.
Kontrajihadisterna ser sig själva som motståndsrörelsen som bekämpar
denna invasion och försvarar den västerländska civilisationen mot islam.
Islam betraktas av kontrajihadisterna i första hand som en enhetlig politisk
ideologi, där alla muslimer eftersträvar samma sak. Kontrajihadisterna gör
därigenom ingen skillnad på politisk islamism och islam som
trosföreställning, med olika muslimska strömningar (shia, sunni).

Korporativism
Fascismens ekonomiska modell som skulle överskrida motsättningen
mellan arbete och kapital, överskrida klasskonflikter, genom inrättandet av
korporationer där arbetsrepresentanter och företagsledare skulle ingå. I
praktiken innebar det att fackföreningarna inordnades och underkastades
företagens styre, medan självständig facklig verksamhet och strejker
förbjöds.
Kultureliten, PK-eliten
Se kulturmarxism och politisk korrekthet.

Kulturmarxism
Konservativ amerikansk föreställning som fått stor spridning inom hela den
nationalistiska högern. En slags sekulariserad antisemitism, om en
konspiration av makthavare vänd mot folket och nationens intresse.
Föreställningen bygger på att delar av vänstern på 1960-talet övergav den
klasskampsbaserade marxismens ekonomiska kamp och istället inriktade
sig på att erövra samhällets kulturella meningsskapande institutioner som
universitet, medier och kultursfär. Genom dessa institutioner har
kulturmarxisterna försökt förändra samhällets värderingar och gjort oss mer
positiva till mångkultur, homosexualitet, feminism och jämställdhet – för att
därigenom undergräva kärnfamiljen och den etniskt homogena nationen
inifrån.
Begreppet spreds av den så kallade kontrajihadistiska högern och
populariserades genom Anders Behring Breiviks manifest efter terrordådet
på Utöya 2011. Idag används begreppet av allt ifrån Sverigedemokraterna
till nynazistiska grupperingar. Liknande etablerade föreställningar om ”68-
vänsterns maktövertagande” genom att bli samhällets kulturelit förekommer
inom hela högern.

Kulturrasism
Se rasism.

Kulturnationalism
Se socialkonservatism.

Mångkulturalism
Nationer och samhällen innehållande olika kulturer och som garanterar
minoriteter rätt till sina kulturella uttryck. Inom nationella kretsar använt
som nedsättande ord för att beskriva samhällen som inte klarat av att
assimilera utländska grupperingar, religioner eller kulturer. Även inom den
etablerade högern har ledande politiker i Europa (Angela Merkel, Nicolas
Sarkozy) gjort utspel om det mångkulturella samhällets misslyckande, och
betonat att ökade ansatser måste läggas på att assimilera minoriteter till
majoritetssamhällets kultur.

Nationalsocialism, nazism
Fascistisk rörelse kombinerad med en rasideologi. Se fascism.

Nationell pånyttfödelse
En central beståndsdel i den fascistiska ideologin är synen på att ett
nationellt förfall har inträffat, att landet är korrumperat, dekadent och har
tappat kopplingen till sina historiska rötter. Den nuvarande nationalstaten
och samhällsordningen måste omstörtas för att nationen ska kunna
återuppstå. En viktig aspekt av denna nationella återfödelse är att de
parasitära och korrupta elementen inom nationen måste rensas ut. De inre
fienderna måste elimineras, för att en mer organisk och harmonisk nation
ska kunna återupprättas. På så sätt kan en ny gyllene tidsålder inträffa som
återknyter de traditionella banden till perioden innan förfallet.
Den nationella pånyttfödelsen kan ske våldsamt, genom att förrädarna
ställs till svar och en etnisk rensning genomdrivs, eller genom ett
parlamentariskt övertagande av statsmakten och stegvis återställande av
nationen genom en mer restriktiv lagstiftning mot nationens fiender,
återupprättandet av kärnfamiljen och ”sunda värderingar” mot feminism
och homosexualitet, samt utvisning eller tvångsassimilering av invandrare.

Neofascism, nyfascism
Efter 1968 i Frankrike gjordes ett försök att ompaketera den fascistiska
ideologin, ge den en ny, mindre belastad form – utan att göra sig av med
dess ideologiska kärna. Strömningen kom att kallas den nya högern
(nouvelle droite), vilken fungerade som en tankesmedja och fick stort
inflytande internationellt över den yttersta högern.
Den nya högern hämtade inspiration från den italienske kommunisten
Antonio Gramscis teori om kulturell hegemoni, hur samtycke och
konsensus skapas i ett samhälle kring en maktordning. För att vinna
politiskt, menar den nya högern, måste man först ta en kulturkamp om
värderingar, begrepp och agendasättning – det nya högern kallade det
”metapolitik”.
Den nya högerns projekt var att normalisera det fascistiska tankegodset,
genom att presentera det i mer positiva ordalag som mångfald, särart,
skillnad, självbestämmande, pluralism, identitet. Nyfascismens udd är
riktad mot egalitarismen (strävan efter jämlikhet, lika rättigheter och allas
lika värde).
Snarare än att gå till Hitlers och Mussolinis läror har den nya högern lyft
fram glömda renegater inom den fascistiska traditionen, som snarare har
rört sig i gränslandet mot filosofi, religion eller konservativ kultur. I Sverige
representeras den nya högern av tankesmedjan Motpol och deras förlag
Arktos. De har främst inriktat sig på att försöka påverka
Sverigedemokraterna i en nyfascistisk riktning, bland annat genom
tidningen Nationell Idag.

Nynazism
Används ofta som beteckning på de våldsamma högerextrema och
rasideologiska miljöer som växte fram från 1980-talet och framåt. Består av
subkulturer och politiska organisationer som försöker anpassa
nationalsocialismen till vår tid. Ett exempel på sådana subkulturer är
vitmaktmiljön, den oi-skinheadmusikscen som växte fram kring bandet
Skrewdriver och musikrörelsen Blood & Honour. Till de nynazistiska
organisationerna räknas exempelvis Svenska motståndsrörelsen,
Svenskarnas parti och dess föregångare Nationalsocialistisk front.

Politisk korrekthet
Begreppet politisk korrekthet (förkortat PK) började användas ironiskt inom
den amerikanska studentvänstern på 1970-talet, men togs senare över av
högern som beteckning på åsikter som nått samhällshegemoni i synen på
jämställdhet och lika rättigheter. I den högernationella tappningen är
”politisk korrekthet” en överideologi som ska påtvingas medborgarna
genom samhällets kulturinstitutioner (skola, medier, kultur) och styra hur
medborgarna får tänka. De som avviker från den politiskt korrekta
diskursen ses som stämplade och utestängda från det offentliga samtalet.
Nationalisternas kulturkamp går därigenom ut på att bryta igenom den
politiska korrektheten, och i sin tur få vänsteråsikter stämplade som
irrelevanta genom att förklara dem som bara ”politiskt korrekta”.

Populism
Ideologier som baseras på utpekandet av en central motsättning mellan
etablissemanget och folket. Samhällseliten anses ha tappat kontakten med
folkets vilja och intressen och bedriva en politik som är mot folkets
intressen. ”Folket” i populismen ses ofta som ett enat intresse, utan interna
motsättningar eller skiktningar (”vanligt folk”).
Populismen kan vara både höger, mitten och vänster, beroende på vilka
som pekas ut som eliten och vilka som pekas ut som folket. Exempel på
högerpopulistiska rörelser är skattepopulismen (Framstegspartiet i Norge,
Sannfinländarna i Finland, Dansk Folkeparti), nyliberal populism (Ny
demokrati, Lega Nord) eller främlingsfientlig populism (Front National,
Österrikiska frihetspartiet, Frihetspartiet i Nederländerna). En ny form av
populism, som Sverigedemokraterna knyter an till, menar att motsättningen
står mellan kultureliten (”gammelmedia”, medieetablissemanget) och folket
(som uttrycker sig via nätets alternativa medier, ”Sverigevänliga medier”).
Se kulturmarxism.

Postfascism
Rörelser och partier med rötter i krigstidens historiska fascistiska och
nationalsocialistiska organisationer, som i efterkrigstiden försökt reformera
och nystarta en högernationalism. Postfascistiska partier har försökt
förändras från sina historiska rötter och göra sig av med sitt historiska
bagage, för att bättre anpassa ultranationalismen till vår tid. Partier som
Sverigedemokraterna, Front National, italienska Movimento Sociale
Italiano/Allianza Nazionale och tyska Nationaldemokratische Partei
Deutschlands kan alla betecknas som postfascistiska.

Postkolonialism
Uppgörelser med västerlandets kolonialism av den ”tredje världen”, synen
på västvärlden som världens centrum och universella mått. Postkolonial
teori relaterar till denna uppgörelse med västvärldens ställning och
ideologiska hegemoni efter avkolonialiseringen och de nationella
befrielserörelsernas framgångsrika kamp i det globala syd, för att istället
lyfta de subalternas (underordnades) röster och erfarenheter.

Rasbiologi
Antropologisk och biologisk (pseudo)vetenskap om människans olika raser,
hur dessa ska klassificeras, kartläggas och studeras. Till de olika ”raserna”
tillskrevs olika egenskaper och kulturella uttryck. Som en del av den
rasbiologiska vetenskapen bedrevs en rashygien, hur de identifierade
raskategorierna skulle hållas rena, undvika att korsas och förädla sina
egenskaper. Sverige var ett föregångsland i den rasbiologiska forskningen
genom det statliga Rasbiologiska institutet i Uppsala. Rasbiologiska
föreställningar förekommer inte enbart i nationalsocialismen – även om det
där fick sitt tydligaste uttryck – utan även historiskt i konservatismen,
bonderörelsen och socialdemokratin.

Rasideologisk miljö
Den extremhöger, de nynazistiska miljöer eller subkulturer som växte fram
på 80- och 90-talet, som baserar sin lösliga ideologi på ett försvar av den
”vita rasen”. De rasideologiska miljöerna anser att det pågår ett raskrig med
syfte att utplåna den vita rasen, och uppmanar till motstånd. Ett kortfattat
manifest för den rasideologiska miljön är den amerikanske terroristen David
Lanes ”14 ord”: ”Vi måste försvara vår ras och värna en framtid för våra
vita barn”. Denna rasideologi kallas också ”vit makt” och gavs stor
spridning genom vitmaktmusik-rörelsen, där Sverige var en av de största
producenterna internationellt på 90-talet.

Rasifiering
Trots att en person kan vara född i Sverige, uppväxt här eller adopterad, är
svensk medborgare, har en svensk kultur, så kommer hen vid många
tillfällen att bemötas utifrån sitt utseende, hårfärg eller namn och tillskrivas
kollektiva egenskaper utifrån dem. Diskriminering och rasism är inte något
som bara drabbar utländska personer eller invandrare, personer ”utifrån” –
utan en sortering och utestängning som sker mitt i samhället.
Rasifiering är ett sociologiskt begrepp knutet till postkolonial teori och
beskriver hur rasistiska föreställningar uppstår, hur människor behandlas
som en ”ras” utifrån utseende, bakgrund eller kultur. Att granska rasifiering
innebär att se på hur segregeringen i samhället, på arbetsmarknaden, i
bostadsområden och offentliga positioner, innebär en sortering av
människor utifrån hudfärg, utseende och kultur. Utestängningen respektive
inkluderingen i samhället blir rasifierande, skapar kollektiva skillnader.
Med begreppet rasifiering tittar man närmare på hur processen går till,
hur stereotypa föreställningar och fördomar klistras på en grupp människor
och ses som deras biologiska egenskaper. Föreställningen ”ras” ses
därigenom som en ideologisk och social konstruktion. Begreppet
”etnifiering” används ofta parallellt med ”rasifiering” och beskriver samma
fenomen.

Rasism
Rasism är inget enhetligt begrepp, vi kan snarare tala om rasismer.
Begreppet har förändrats över tid, i takt med att formerna för särbehandling
har förändrats, för att kunna beskriva de nya formerna. Rasismen utgår från
en föreställd gemenskap och innebär olika mekanismer av utestängning,
särbehandling och diskriminering.
I olika tider har denna sortering av människor motiverats utifrån biologi
och antropologi (”biologisk ras”), etnicitet och kultur. Utestängningen kan
vara medveten och ideologisk eller omedveten, formellt systematisk eller
informellt strukturell. Efter andra världskriget formulerades ett tydligt
fördömande av biologisk rasism, bland annat i FN:s deklaration av de
mänskliga rättigheterna. Därefter har diskussionen om rasism kommit att
fokusera på förskjutningen från biologisk rasism till en kulturell rasism,
även kallad nyrasism, en ”rasism utan raser”.
Kulturrasismen bygger på samma exkludering som den biologiska
rasismen, men utifrån synsättet att olika kulturer eller etniciteter är
väsenskilda, omöjliga att blanda och måste hållas åtskilda. Rasismen är
föränderlig, men praktiken innebär samma åtskillnad; om du nekas jobb på
arbetsmarknaden eller bostad på bostadsmarknaden, utestängs vid gränsen,
nekas sittplats på bussen eller hotas på gatan med hänvisning till din
etnicitet, ”ras” eller kultur, är de praktiska konsekvenserna desamma. Se
även rasifiering och xenofobi.

Socialkonservatism
Sverigedemokraternas egen beteckning på sin ideologi, efter att ha lämnat
etnonationalismen bakom sig. Socialkonservatismen är en
kulturkonservatism som vill bevara det som definieras som en svensk kultur
och traditioner, men som samtidigt lämnar öppet för utländska personer att
bli medborgare om de assimileras och anammar denna kultur. De element
som ses som kulturellt främmande, exempelvis andra religioner eller
kulturella traditioner, måste överges. Muslimer är till exempel välkomna till
Sverige om de överger islam som religion och därigenom upphör att vara
muslimer.

Totalitarism
En variant av fascismanalys som betonar likheten mellan olika
statscentrerade och totalitära ideologier, som nationalsocialism och
stalinism.

Ultranationalism
Den form av nationalism som utgör fascismens grund, men som
förekommer även i andra politiska strömningar. Ultranationalismen är en
nationskritisk nationalism, som ser dagens nation som dekadent och
förfallen. Istället krävs en nationell återfödelse till en mer ursprunglig och
sann nation, ett återvändande till traditionen och ett försök att återskapa en
föreställd historisk storhetstid. Nationalismen radikaliseras därigenom och
kräver en radikal samhällsomvandling för att skapa en ”renare” nation, där
de utpekade skadliga och dekadenta inslagen eller inre fienderna och
syndabockarna rensas ut. ”Ta tillbaka vårt land, som det en gång var innan
förfallet.”

Vit makt, vitmaktrörelsen, vitmaktmusik

Se Rasideologisk miljö.

Xenofobi
Främlingsfientlighet, en form av etnocentristisk rasism som betonar
skillnad. Xenofobin tar fasta på rädslan eller motståndet mot det avvikande
och främmande, mötet med främmande kulturer som ”den andre”.
Problemet med begreppet är att det endast diskuterar rasism mot något
”yttre”, en annan kultur eller folk och fokuserar på skillnad – men ser inte
närmare på rasismen som ett ”inre” fenomen, en sorterings-, inkluderings-
och exkluderingsmekanism mitt i samhället. Xenofobin ses ofta som något
naturgivet, något som alla folk och samhällen bär på – en rädsla för det
främmande.
Parti-, organisations- och
medieregister
Antiislamiseringsfonden
Bröderna Kent och Ted Ekeroths fond har finansierat kontrajihadrörelsens
konferenser. Postgirot används nu för Avpixlat. 87, 104, 108

Arktos
Bok- och medieförlag och distributör för den identitära rörelsens
publikationer, grundat 2010. Har bland annat gett ut nyfascisten Alain de
Benoist. Drivs av personer från tankesmedjan Motpol. 110, 245

Avpixlat
Sveriges största rasistiska sajt, närstående till Sverigedemokraterna.
Grundades 2011 efter att Politiskt Inkorrekt lades ner. Har fram till maj
2014 saknat utgivningsbevis men sajtens talesperson Mats Dagerlind är
numera ansvarig utgivare. Det innebär bland annat att Avpixlat precis som
andra tidningar skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen och kan anmälas för
exempelvis förtal och hets mot folkgrupp. 9, 11, 87, 92, 108, 109, 112, 147,
157, 227

Bevara Sverige svenskt (BSS)

1980-talets mest omtalade rasistiska organisation, bildad av bland andra
Leif Zeilon (senare Ericsson) i slutet av 70-talet med brittiska National
Front som förlaga. Gick ihop med Framstegspartiet 1986 och bildade
Sverigepartiet, som splittrades redan året därpå. BSS-fraktionen bildade
istället Sverigedemokraterna 1988. Parollen ”Bevara Sverige svenskt”
fortsatte att användas av Sverigedemokraterna. 8, 16. 19–34, 38, 39, 45, 54,
58, 95, 96, 119, 120

Blå-gula frågor
Tidskrift utgiven från 1994 av Jan Milld, förening från 1995. Sedermera
nättidning/blogg, aktiv än idag. Jan Milld var riksdagskandidat för SD
2002, senare partisekreterare. 149

BSS-nytt
BSS tidning, utgiven 1982–1983, bytte sedan namn till Patrioten. 21, 22, 24

British National Party (BNP)

Bildat 1982 av John Tyndall efter en splittring i National Front. BNP var
mer öppet nazistiskt under Tyndall, har sedan genomgått flera ideologiska
förändringar men kan knytas till den nyfascistiska rörelsen. Interna
stridigheter och framgångarna för UKIP i EU-valet 2014 har försvagat
partiet. 101, 176

Dansk Folkeparti
Bildat 1995 av bland andra Pia Kjærsgaard och nuvarande partiledaren
Kristian Thulesen Dahl som en utbrytning från Mogen Glistrups
Fremskridtspartiet. Brukar beskrivas som högerpopulistiskt, är mot
”mångkulturalism” och har en stark antimuslimsk retorik. Har agerat
stödparti åt danska regeringar under 2000-talet och därigenom fått igenom
förslag om att begränsa invandringen. Fick 26,6 procent av rösterna i valet
till EU-parlamentet 2014. Påtänkt samarbetspartner för
Sverigedemokraterna. 7, 9, 102, 103, 135, 176, 247

Demokratisk allians
Högerextrem organisation bildad 1967 där bland andra Leif Zeilon ingick.
Såg som sin uppgift att motverka kommunismen, stödde USA:s krig i
Vietnam och arrangerade motdemonstrationer mot FNL-grupperna. Johan
Rinderheim, en av Sverigedemokraternas grundare, lanserade ett parti med
samma namn 2009 men efter bara ett år, inför valet 2010, gick Demokratisk
allians in i Nationaldemokraterna. 16, 18

Dispatch International
Invandringskritisk och islamfientlig tidning grundad 2012 av svenska
journalisten Ingrid Carlqvist och danske historikern Lars Hedegaard, tillika
chefredaktörer. Tidningen har nära band till Tryckfrihetssällskapet och är en
del av kontrajihadrörelsen. Första numret gick ut till alla
Sverigedemokraternas medlemmar. Augusti 2013 lades papperstidningen
ner men nätupplagan lever vidare. 106, 111, 112

English Defence League

Våldsam brittisk gatugrupp sprungen ur ett löst nätverk av fotbollshuliganer
i Luton 2009. Dessa kontrajihadrörelsens gatuaktivister knyts ihop av
sociala medier. 105, 106

Exponerat
Rasistisk sajt grundad 2011, först under namnet Sweden Confidential.
Saknar utgivarbevis. Redaktionen ser sig som ”Sverigedemokratvänlig”. 11,
108, 112, 227

Folkviljan och massinvandringen

Bildades 1997 av akademiker och politiker från Samfundet för nationell och
internationell utveckling, Fri information och Blå-gula frågor. Leddes av
före detta vänsterpartisten Kenneth Sandberg. Många gick vidare till
Sverigedemokraterna, bland annat Sandberg som dock lämnade partiet 2010
med motiveringen att de blivit för ”liberala” i invandringspolitiken. 163

Framstegspartiet
Missnöjesparti grundat 1968. Leddes av Stefan Herrmann på 1980-talet då
invandringen blev en huvudfråga. Ombildades till Sverigepartiet
tillsammans med BSS.
28, 33, 56, 247

Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ)

Österrikes stora högerextrema parti, grundat 1956 och sedan 2005 lett av
Heinz-Christian Strache. Medan moderpartiet balanserar mellan
nyliberalism och stöd till välfärdsstaten finns det från ungdomsförbundet
kopplingar till mer radikala krafter. Med Jörg Haider som ledare satt FPÖ i
koalitionsregering med konservativa ÖVP 2000–2005, vilket ledde till
diplomatiska sanktioner från EU. 101, 103, 149

Fria tider
Högerextrem nättidning grundad 2009, utgivare Widar Nord. En av sajtens
anonyma skribenter har avslöjats som en sverigedemokratisk toppolitiker.
Hoppade av sina uppdrag efter avslöjandet. 108, 111, 112

Fri information
Rasistisk tidskrift utgiven 1992–2003 av läkaren och moderaten Eva
Bergquist från Kolbäck. 60, 147–149, 156–159, 163–165

Front National (FN)

Nyfascistiskt parti grundat 1972 av Jean-Marie Le Pen. Sedan 2011 leds
partiet av hans dotter Marine Le Pen. Kallar sig socialkonservativt precis
som Sverigedemokraterna. Finansierade delar av Sverigedemokraternas
valrörelse inför valet 1998. Har länge fungerat som inspirationskälla för
SD, redan på BSS-tiden då rapporter från FN publicerades i tidningen
Patrioten. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Front National 25 procent
av rösterna. 7, 20, 63, 66, 101, 103, 119, 176, 247

Föreningen Sveriges framtid

Bildades 1989 som en utbrytargrupp ur Nordiska rikspartiet. Döptes senare
om till Riksfronten. 59

Info-14
Nynazistiskt nyhetsbrev och aktivistsida på nätet startad av
sverigedemokrater 1995. En viktig samlingspunkt för den rasideologiska
miljön i Sverige under 1990- och 00-talet. Medlemmar kring nätverket var
bland annat inblandade i bilbomben mot ett journalistpar i Nacka 1999.
Personer kring sajten spelade en viktig roll i organisationen av
Salemmarschen. Nätverket kring Info-14 formaliserades 2008 till
organisationen Fria Nationalister. Info-14 lades ner vintern 2010 och
flertalet av medlemmarna gick in i Svenskarnas parti. 98, 99, 101, 112

Järngardet
Paramilitär rumänsk fascistisk organisation grundad 1927 som stödde Hitler
och deltog i förintelsen. Bland annat organiserade medlemmar ur gruppen
en pogrom i Bukarest där judar mördades, hängdes upp i köttkrokar och
stympades enligt koschermodell. Inspirationskälla för Svenska
motståndsrörelsen. 100

Kontrajihadrörelsen
Nätverk av europeiska bloggar som Fjordman och Gates of Vienna vilka
sedan 2007 samlar en antimuslimsk rörelse i årliga konferenser.
Sverigedemokraterna har medverkat i konferenserna och haft en central roll
i att sprida nätverkets idéer i Sverige. 112, 114

Motpol
Nyfascistisk bloggportal som kan sägas utgöra tankesmedja för den
identitära rörelsen. Medlemmarna i Motpol driver förlaget Arktos och från
och med 2014 även tidningen Nationell Idag. 110, 111, 151, 164, 245

Nationaldemokraterna
Bildat 2001 av Tor Paulsson och Anders Steen efter att de uteslutits ur
Sverigedemokraterna. Hade kopplingar till nazistiska Info-14 och deltog i
Salemmarschen varje år (utom 2004). Partiets ordförande Marc Abramsson
dömdes till fyra månaders fängelse för våldsamt upplopp i samband med
attacken mot Pride-paraden i Stockholm 2003. Partiet var framgångsrikt
kommunalt i bland annat Haninge och Södertälje men gick slutligen i
graven april 2014. 18, 65, 66, 101–103, 109, 111, 149, 151

Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD)

Tysklands äldsta naziorganisation efter andra världskriget, bildat 1964 som
en arvtagare till Deutsche Reichspartei (1950–1965) vars grundare kom från
Hitlers NSDAP. 102

Nationaldemokratiska partiet
Litet marginellt parti bildat av Leif Zeilon på början av 1980-talet, enligt
uppgift för att få bort skinnskallarna från BSS. 26, 27, 102

National Front (NF)

Brittiskt parti grundat av nazister 1967. NF profilerade sig som en
respektabel grupp och var en stor inspirationskälla för BSS som bland annat
översatte organisationens centrala ideologiska skrift, vilken såldes i
Sverigedemokraternas bokförsäljning på 1990-talet. NF upplevde en kraftig
nedgång från början av 1980-talet, finns kvar i dag men har inga mandat i
parlamentet. 20, 26

Nationalsocialistisk front (NSF)

Bildades i Blekinge 1994, bytte namn till Folkfronten 2008 och till
Svenskarnas parti 2009. Flera av partiets aktivister har genom åren dömts
för grova våldsbrott och två av tre av gärningsmännen vid polismorden i
Malexander 1999 hade koppling till NSF. 102, 246

Nationell Idag
Tidigare Nationaldemokraternas tidning, startade 2001 och kallar sig
”Sveriges äldsta nationalistiska nyhetstidning”. Uppbär presstöd för
pappersupplagan. Ska efter nedläggningen av Nationaldemokraterna inta en
”obunden sverigedemokratisk position och har fått uppstärkning av flera
personer som väl får beskrivas som tillhörande SD-sfärens mer
nationalistiska högerflygel”, skriver partiledaren Marc Abramsson på
partiets hemsida i april 2014. Tidningen drivs idag av medlemmar från
organisationen Nordisk ungdom och tankesmedjan Motpol. 111, 112, 149,
246, 260

Nationell ungdom
Bildat i mitten av 90-talet efter VAM:s frånfälle av yngre
sverigedemokrater. Bröt efter något år med Sverigedemokraterna och
byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen. 100

Nordiska rikspartiet
Ett öppet naziparti som fick sitt namn 1961, kallades innan dess Sveriges
nationalsocialistiska kampförbund och leddes av Göran Assar Oredsson.
Lades ner 2009–2010 och har fungerat som inspiration och plantskola för
många nazister. Vera Ordesson, som i sin ungdom var medlem i tyska
nationalsocialistiska partiets kvinnoorganisation Bund Deutscher Mädel,
satt istället för sin make som partiledare 1975–1978. Hon var därigenom
Sveriges första kvinnliga partiledare. Efter NRP:s nedläggning och sin
makes död förekommer hon ofta som föreläsare för Svenskarnas parti. 16–
18, 40–43, 51, 53, 59, 95, 120

Nordisk ungdom
Lindholmrörelsens ungdomsorganisation på 1930-talet, men i det här
sammanhanget en etnopluralistisk organisation grundad 2009. Vill
radikalisera Sverigedemokraterna och har bland annat gjort sig kända
genom spektakulära aktioner, som att placera en likkista utanför
Kungsbacka stadshus och kasta en tårta i ansiktet på kvinnan som ”tårtade”
Jimmie Åkesson. 40, 110

NSAP-Svensk Socialistisk Samling (Lindholmrörelsen)

Grundat 1933 av Sven Olov Lindholm, dåtidens dominerande nazistiska
parti, uppbyggt efter tysk modell. 95

Nya tider
Tidning grundad 2012. Ges ut på papper en gång i veckan under ledning av
tidigare sverigedemokraten och nationaldemokraten Vávra Suk. Uppbär
statligt presstöd. Utbrytning ur Fria tider, efter konflikt med
Nationaldemokraternas ledning. 111, 112

Ny demokrati
Ett nyliberalt, högerpopulistiskt parti bildat 1991 av Ian Wachtmeister och
Bert Carlsson med frågor som sänkt skatt och restriktiv invandringspolitik
på agendan. Fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Partiet
upplöstes år 2000. Senare har Ian Wachtmeister agerat rådgivare åt
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. 51, 56, 62, 117, 134, 145, 148,
160 176, 247

Nysvenska rörelsen
Fascistiskt parti lett av den svenska fascismens nestor Per Engdahl fram till
hans död 1994. Spelade en central internationell roll i att sammanlänka och
återskapa de europeiska fascistpartierna 1950 efter andra världskrigets slut,
i den så kallade Malmörörelsen. I Malmörörelsens tiopunktsprogram,
författat av Engdahl, förklarades att de kämpade för ”ett förenat, alliansfritt,
korporativt Europeiskt rike, fädernesländernas Europa”. En spillra av
rörelsen lever kvar idag. 20, 23, 24, 37, 38, 95

Politiskt inkorrekt
Inflytelserik rasistisk blogg närstående Sverigedemokraterna, startad 2008
och nedlagd 2011. Ersattes av Avpixlat. 87, 108

Riksaktionsgrupperna (RAG)
En militant gatugrupp inom Nordiska rikspartiet, ledd av Niels Mandell på
1970-talet. Här började också Sverigedemokraternas förste partiledare
Anders Klarström sin politiska karriär. Några av milisens aktivister greps
för mordet på en homosexuell man och gruppen kastade in en brandbomb
vid Sverigepremiären av Mel Brooks film Det våras för Hitler. 18

Salemmarschen
Årlig manifestation 2000–2010 i Salem som samlade allt från
sverigedemokrater och nationaldemokrater till uttalade nazister. Började
hållas efter att 17-årige Daniel Wretström misshandlades till döds.
Marschens protest mot ”svenskfientligheten” blev en förevändning att
samla den rasideologiska miljön. 112

Samfundet för nationell och internationell utveckling

Nätverk lett av Ingrid Björkman, Jan Elfversson och Åke Wedin 1994.
Genom lobbying och brevkampanjer försökte gruppen få till en mer
restriktiv flykting- och invandringspolitik under 90-talet. 147, 155, 162, 258

Samtiden
Ny sverigedemokratisk nättidning. Har varit försenad i över ett år men
väntas starta under sommaren 2014. Chefredaktör Jan Sjunnesson. 106

SD-Kuriren
Sverigedemokraternas partitidning med Richard Jomshof som utgivare och
Paula Bieler som chefredaktör. Har funnits sedan 1988, först under namnet
Sverige-Kuriren. Utkommer idag med tio nummer per år. 67, 107, 111
Sjöbopartiet
Lokalt flyktingfientligt missnöjesparti grundat av före dettta centerpartisten
Sven-Olle Olsson 1991. Olsson blev känd för sitt motstånd mot en
flyktingförläggning i kommunen 1988 och startade sedan partiet som ännu
finns kvar, med plats i kommunfullmäktige. 51, 56, 147, 156, 157

Skånepartiet
Grundat 1979 av Carl P. Herslow. Handlade i början om skånsk
självständighet men kom snart att fokusera på flyktingpolitik. Nådde stora
framgångar i valen 1985. Har idag en stark antimuslimsk profilering. 32,
42, 56

Sverigepartiet
Grundat 1986 av Framstegspartiet och BSS, fanns i ett år. La grunden till
Sverigedemokraternas bildande. 28–34, 39, 40, 96

Svenska motståndsrörelsen
Grundades 1997 och blev tidigt en av Sveriges mest tongivande nazistiska
organisationer, med flera medlemmar ur Vitt ariskt motstånd (VAM). Är
Sveriges våldsammaste nazistorganisation, rikskänd efter attacken mot en
demonstration i Kärrtorp 2013. Rötterna leder även till
Sverigedemokraterna. 100, 113, 162, 246, 267

Svenskarnas parti
Sveriges största nazistparti, grundat 1994 men under nuvarande namn sedan
2009. Har ett ”eget” mandat i Grästorps kommun och mandat i tre andra
kommuner genom värvningar från Sverigedemokraterna och
Nationaldemokraterna. Partiledare är Stefan Jacobsson. Partiet kandiderar i
valet 2014 till riksdagen samt 35 kommuner och 6 landsting. 102, 111–113,
162, 246

Sveriges nationella förbund

En av världens äldsta högerextrema organisationer. Grundades 1915 och
blev 1934 Sveriges mest tyskvänliga parti. 20, 23, 24.
Swedish Defence League
Bildades 2010 av en grupp sverigedemokratiska sympatisörer men lyckades
aldrig nå den brittiska motsvarighetens synlighet på gatan och blev istället
mer aktiva på nätet, bland annat facebook. 105, 112

Tryckfrihetssällskapet
Danska Trykkefrihedsselskabet bildades 2004 när journalisten och
historikern Lars Hedegaard uteslutits ur Publicistklubben efter ett utspel
mot muslimer. Den svenska grenen bildades 2011. Ordförande är Ingrid
Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International. Sverigedemokraternas
Richard Jomshof har sagt att sällskapet står nära partiet både ideologiskt
och personligt. 106, 112, 164

Vitt ariskt motstånd (VAM)

Nynazistiskt terrornätverk grundat 1991, sprunget ur bland annat
Södertäljeföreningen Rock mot kommunism och nazitidningen Vit Rebell.
Gav ut tidningen Storm, vars skribenter fortsatte med tidningen Nordland
och lade grunden för den svenska vitmakt-musikscenen. Brände
flyktingförläggningar, arrangerade demonstrationer och konserter och
attackerade invandrare, homosexuella och antirasister. Uppmärksammades
medialt för ett bankrån och ett inbrott på en polisstation. Klas Lund, numera
ledare för Svenska motståndsrörelsen, var en av de ledande aktivisterna.
Flera fängslades och rörelsen föll samman 1993. 120, 162, 176, 262

Young European Alliance for Hope (YEAH)

Paneuropeiskt högerextremt samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna,
FPÖ, Front National och Vlaams Belang. Vill bygga en europeisk
ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och en nationell identitet.
Sorterar under EU-partiet European Alliance for Freedom vars styrelse
under 2014 utgörs av bland andra ordförande Franz Obermayr (FPÖ), vice
ordförande Marine Le Pen (FN) och kassör Kent Ekeroth (SD). 103