Av Gellert Tamas på Natur & Kultur:

De apatiska – Om makt, myter och manipulation, 2009

En hel sekund i livet, 2011

Av Gellert Tamas på annat förlag:

Sverige, Sverige fosterland – om ungdom, identitet och främlingskap (tillsammans med Robert
Blombäck), 1995

Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig (tillsammans med Anders Carlberg), 1995

Lasermannen – En berättelse om Sverige, 2002, 2004

www.nok.se
info@nok.se

© Gellert Tamas 2016

Omslagsform: Lotta Kühlhorn & Söner
E-boksproduktion: Axiell Media 2016
ISBN 978-91-27-14898-7

Förlaget Natur & Kultur är en stiftelse som utan ägare kan agera självständigt och långsiktigt. Vårt
mål är att genom stöd, inspiration, utbildning och bildning verka för tolerans, humanism och
demokrati.
Natur & Kultur
hat subst. ~et
ORDLED: hat-et
ytterst djupt känd motvilja vanl. mot ngn/ngt som uppfattas som
ett hot, en ond maktfaktor e.d.
ur Nationalencyklopedin
 TVILLINGTORNEN

Det första planet träffade World Trade Centers norra torn exakt klockan
08.46 lokal New York-tid. Träffytan var fem våningar, från den 93:e till den
97:e av tornets sammanlagt 110 våningsplan.
Smällen blev närmast obeskrivlig. Kollisionen mellan byggnaden och det
kapade planet, American Airlines flight 11, skedde i 790 kilometer i
timmen. Flygplanskroppen slet sönder allt i sin väg: väggar, möbler och
människor. Tiotusentals liter jetbränsle från planets halvfulla tankar
exploderade i ett gigantiskt eldklot. Inom bråkdelen av sekunder
utvecklades en massiv brand vars rök snabbt spred sig uppåt i byggnaden.
Samtidigt som planet klöv sig fram genom tornet befann sig mer än tusen
personer på våningarna ovanför. De överlevde kraschen, men fångades i en
dödlig fälla, rakt ovanför en våldsam brand vars svarta, kvävande rök
snabbt steg uppåt. Skakiga tv-bilder och privata filminspelningar visade hur
desperata människor slog sönder glasfönster och kastade sig rakt ut, bort
från den kväljande heta röken, mot en säker död mer än hundra meter
längre ner. En efter en slängde de sig ut: familjefäder, mödrar, söner, döttrar,
syskon och barn. Vissa hoppade själva, andra i grupp. Några tog varandras
händer och tog språnget krampaktigt förenade, hand i hand, under de drygt
tio sekunder det tog innan de krossades mot marken. Deras död bevittnades
av tusentals vittnen – som inget kunde göra.
”Vi såg folk hoppa. Först trodde vi att det var föremål från olyckan, sen
såg vi att det var människor som hoppade”, berättade en kvinna för en av
tv-reportrarna på plats. Sedan bröt hon ihop, kastade huvudet bakåt,
skakande av gråt, i krampaktiga försök att få luft. Reportern tittade först på
henne, sedan släppte han sin mikrofon och omfamnade kvinnan i en varm,
tröstande, stödjande kram.
Så stod de kvar länge, gråtande i varandras armar.
Det som många först trodde var en olycka visade sig snart vara en del av ett
större, välplanerat och riktat angrepp.
Knappt tjugo minuter efter den första kollisionen, klockan 09.03, flög
United Airlines Flight 175 in i det södra tornet. Även här utbröt en intensiv
brand gödd av jetbränslet, även här försökte förtvivlade överlevande i de
översta våningarna förgäves ta sig ut.
En av tornets trappor var oskadad, men endast 18 personer lyckades hitta
den sista räddande vägen ut ur det brinnande infernot. Närmare 700
personer dog i det södra tornet.

Till skillnad från det första planets kollision direktsändes den andra
kraschen av mängder av tv-stationer. Mediateamen hade hunnit få upp sina
kameror, tv-bolagen startat sina direktsändningar och tittarna hittat till tv-
skärmarna. En hel värld, för att använda en sliten klyscha, såg förstörelsen,
kaoset och massdöden i realtid.
En knapp timme efter kraschen i det södra tornet, klockan 09.58 lokal tid,
föll byggnaden ihop. Klockan 10.28 rasade även det norra tornet.
En tromb av rök och aska fyllde de närliggande gatorna. Flygande
föremål från tornen, allt från papper till glassplitter, virvlade runt i luften.
Polis- och brandbilars sirener tjöt och överallt rusade skrikande,
skräckslagna människor för sina liv.
Bara några år tidigare hade miljoner människor sett den amerikanska
katastroffilmen Armageddon. Nu var det som om scenerna från jordens
undergång upprepade sig igen – med den stora skillnaden att det nu var på
riktigt.
”Det är som en film”, nästan skrek tv-bolaget NBC:s reporter på plats.
”Jag har aldrig sett något liknande. Planet bokstavligt talat sprängde sig rakt
in i World Trade Center.”
Mer än 2 600 personer dog i World Trade Centers tvillingtorn.
Två andra plan kapades och kraschade i militärhögkvarteret Pentagon
och på ett fält i Somerset County i Pennsylvania.
Sammanlagt uppgick dödstalet till drygt 3 000 människor.
En och samma mening återkom hos kommentatorer i land efter land, i
tidning efter tidning, i tv-sändning efter tv-sändning: Världen har för evigt
förändrats. Varken vi eller den blir densamma efter händelserna den 11
september 2001.
Samtidigt som de två tornen i World Trade Center föll ihop i New York
firade ett par tvillingbröder i Lund sin 20-årsdag. Bland dem som
gratulerade, antingen på plats, eller genom telefonsamtal, brev och vykort,
fanns tvillingarnas mormor Irene Sinkiewicz. Hon hade överlevt nazisterna
folkmord sex decennier tidigare genom att fly från sitt hemland Polen till
Sovjetunionen. Där fanns också brödernas mamma, Janina Ekeroth, som
flytt till Sverige för att undkomma de förföljelser och trakasserier som
drabbade Polens judar i slutet av 1960-talet.
Så värst många fler släktingar fanns det inte bland gratulanterna,
åtminstone inte från mammans sida. De flesta av Kent och Ted Ekeroths
polsk-judiska släktingar mördades i Förintelsen: i Auschwitz gaskammare,
av tyska soldater eller av deras polska samarbetsmän.
Med andra ord var det en ganska vanlig invandrarfamilj i Sverige, med
gedigna personliga erfarenheter av flykt och förföljelse, som firade att två
av barnen lämnade tonåren och tog det symboliska steget in i vuxenvärlden.

Torsdagen den 20 september, nio dagar efter attacken, förklarade president

George Bush, i ett tal inför den amerikanska kongressen, ”krig mot
terrorismen”. Samma dag ställde han också ett ultimatum till Afghanistans
regering: lämna ut Usama bin Ladin, ledare för terrororganisationen al-
Qaida och huvudmisstänkt för terrordådet den 11 september. Den afghanska
regeringen, ledd av talibaner, svarade med att kräva bevis av USA på bin
Ladins skuld och förklarade att om detta presenterades, så skulle de ställa
honom inför rätta i Afghanistan.
USA svarade med att återupprepa sitt krav. Kriget närmade sig.
Det hjälpte inte att 1 000 muslimska ledare från hela Afghanistan bad sin
regering att lämna ut bin Ladin och samtidigt ”uttryckte sin sorg över de
dödade i USA”. Talibanregeringen vägrade.
Det utspelades en maktkamp i den afghanska ledningen.
Landets andliga ledare förklarade att de ”hoppades att USA inte skulle
attackera”, men förklarade samtidigt att de skulle bekämpa varje ockupant i
ett ”heligt krig”.
Söndagen den 7 oktober 2001 inledde USA och Storbritannien flyganfall
mot Afghanistan. Kriget hade börjat. Talibanregeringen i huvudstaden
Kabul föll en dryg månad senare. I mars 2003 anföll USA och dess
allierade även Irak.
 De två krigen skulle skörda tusentals dödsoffer. Enligt Iraq Body Count
Project dödades under de första fem åren av stridigheter närmare 100  000
människor – enbart i Irak.

Terrorangreppet mot New York, utfört av 19 män från al-Qaida som

hävdade att de agerade i Guds namn, ledde inte bara till blodiga krig. Det
blev också startpunkten för ett uppblossande hat mot allt som hade med
islam att göra, åtminstone hos de som inte kunde se skillnad mellan en
attack utförd av en enskild organisation och en världsomfattande religion
med mer än en miljard utövare.
Muslimer i USA och runt om i världen blev misstänkliggjorda och
utmålades som terrorister. Trots att det fanns många amerikanska muslimer
bland de som dödades den 11 september, blev de i stället för offer snarare
utpekade som medskyldiga.
Amerikanska muslimer trakasserades och förföljdes. De blev utsatta för
allt från misstänksamma blickar från grannar till direkt fysiskt våld. Enligt
FBI ökade grova hatbrott mot landets muslimer, från 28 fall under hela år
2000 till 481 fall de första månaderna efter den 11 september, en ökning
med 1 600 procent.
En undersökning av en grupp amerikanska muslimer i New York visade
till exempel att var fjärde person i gruppen hade blivit utsatt för verbala
övergrepp. En av fem ansåg sig ha blivit diskriminerad på sin arbetsplats, en
av fem hade blivit gripen och förhörd av olika myndigheter och lika många,
var femte i undersökningen, hade blivit misshandlad och attackerad fysiskt.
”Det påstås saker om araber och muslimer i medierna som inte hade
accepterats eller sagts om någon annan grupp”, konstaterade Mona M.
Amer, professor i psykologi. ”Du får ständigt höra att du tillhör en grupp av
terrorister, obildade och förtryckande människor.”
Amers egen forskning visade prov på de stämningar som skapats. Några
år efter 11 september-attacken publicerade hon en forskningsrapport som
visade att många amerikanska muslimer drabbats av stressymptom och
depressioner, som en följd av sin utsatthet. Efter publiceringen fick hon en
rad dödshot.
”Jag såg artiklar på nätet där man sa att om de [muslimerna] är
deprimerade, så visar det bara att de är galna och inte borde vara här över
huvud taget”, berättade hon.
 En av dem som höll med om att islam och muslimer inte har något att
göra i vare sig USA eller i Sverige var Kent Ekeroth. ”Islam står för allt jag
är emot och jag vill ha bort det”, deklarerade han några år senare i en
intervju.
Ekeroth förklarade att han inte var speciellt förvånad över den
misstänksamhet och det hat som drabbade världens muslimer efter
terrorattacken den 11 september. Han var snarare överraskad att det inte
hade hänt tidigare.
”Jag tycker det var sent”, sa han och påpekade att han personligen sett
islams sanna ansikte långt, långt tidigare. ”Jag såg ju i skolan hur de beter
sig …”

När Kent och Ted Ekeroth firade sin 20-årsdag den 11 september 2001 var
Sverigedemokraterna fortfarande ett parti som hade en huvudfiende:
judarna. Antisemitismen var en grundpelare hos Sverigedemokraterna från
dag ett. Flera av dem som startade partiet 1988 hade en bakgrund i
Nordiska rikspartiet. Bland dem fanns Sverigedemokraternas förste
partiledare Anders Klarström, dömd för att en sen natt ha ringt den folkkäre
teaterdirektören och revyförfattaren Hagge Geigert:
”Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många dagar
till”, väste partiledaren i telefonen. ”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin.
Fy fan ditt äckliga lilla judesvin!”
Fem år efter terrordådet i New York valde Kent och Ted Ekeroth – vars
släktingar mördats i Auschwitz – att gå med i just detta parti.

För den breda allmänheten blev Kent Ekeroth känd först hösten 2012, två år
efter Sverigedemokraternas historiska intåg i riksdagen. Då avslöjade
Expressen den så kallade järnrörsskandalen, med en av de mest sedda
filmsekvenserna i den svenska politiska historien. Filmen visar hur Kent
Ekeroth, tillsammans med sina partikolleger Erik Almqvist och Christian
Westling, trakasserar komikern Soran Ismail och påstår att han varken är
svensk eller har i landet att göra. De kallar en kvinna för hora och fitta,
knuffar in henne i en bil och – slutligen – beväpnar de sig med järnrör.
Allt filmades av Kent Ekeroth.
Lördagen den 17 oktober 2015 ställde sig Kent Ekeroth på Rådhustorget i
Trelleborg. Han var klädd i en kort svart skinnjacka och bruna byxor.
Bakom honom fanns ett ”partytält” i den svenska flaggans färger. Två dagar
tidigare hade Sverigedemokraterna meddelat att de skulle upphöra med sitt
arbete i riksdagen för att i stället ge sig ut bland ”vanligt folk” på gator och
torg runt om i Sverige.
Kent Ekeroths framträdande i Trelleborg var ett av de första i denna nya
strategi. Och det var många som hade sett fram emot det, inte minst
Sveriges extremhöger. Organisationen Motgift manade exempelvis alla sina
medlemmar att möta upp:
”Demonstrationen mot massinvandringen äger rum lördagen den 17
oktober, klockan 12, på Rådhustorget i Trelleborg. Alla nationella i södra
Sverige MÅSTE samordna sig och åka dit och visa sitt stöd! Det kvittar om
man gillar SD eller inte. Detta är för Sveriges skull, för vårt folk, för våra
barn och för vår framtid!”
Trots att Kent Ekeroth blev nästan en timme försenad, planet från
Stockholm hade svårt att landa i det dåliga vädret, stod flera hundra
personer kvar på torget och väntade. Bland de många sverigedemokratiska
supportrarna, väljarna och en och annan nyfiken, fanns också ett stort antal
personer från den svenska extremhögern, bland dem den tidigare ledaren för
Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front. I publiken fanns också
uniformerade medlemmar från den nazistiska gruppen Nationell framtid.
Mötet var välplanerat. Hösten 2015 hade dominerats av en fråga:
flyktingkrisen.
Hundratusentals människor hade sökt sig till Europa, på flykt undan krig
och förföljelser i länder som Syrien och Afghanistan, i de största
flyktingströmmarna sedan andra världskriget.
Kent Ekeroth var tydlig med sitt budskap. Flyktingarna måste stoppas –
till varje pris. Det handlade inte om de flyendes överlevnad, utan om
Sveriges framtid: ”För Sverige innebär detta vår undergång. Det innebär på
ganska kort sikt slutet för Sverige som en svensk nation!” ropade Ekeroth.
Publiken jublade och applåderade.
Ekeroth riktade sig direkt till åskådarna som hade samlats framför
honom, han ömsom vädjade, ömsom berömde dem. ”Vi är en
motståndsrörelse och ni är den spjutspets som behövs för att ta vårt land
tillbaka”, sa Ekeroth och förklarade att det inte längre räckte med att sitta
hemma och klaga, nu måste alla svenskar göra sin plikt.
 ”Vi har ingenting att skämmas för längre”, ropade Ekeroth i mikrofonen.
”Ni måste gå ut på gator och torg. Ni måste gå man ur huse varje dag,
varje dag, och visa dem att vi inte accepterar det här längre.”
”Svenska folket har en lång stubin”, sa Ekeroth och gjorde en teatralisk
konstpaus innan han ropade: ”Men när den stubinen har brunnit klart, då
smäller det! Vi ska visa dom nu, att nu är det dags. Nu smäller det!”
”Jaaa!!!” vrålade publiken till svar.

Natten till den 18 oktober, bara några timmar efter Kent Ekeroths tal, tände
någon eller några eld på ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om
Kungsbacka i Halland. Manskap från tre stationer, sammanlagt ett 20-tal
brandmän, bekämpade elden som skadade stora delar av byggnaden.
Två dagar senare, den 20 oktober, brann ett asylboende i Munkedal i
Bohuslän.
Det var varken de första, eller sista, anlagda bränderna i planerade eller
fungerande asylboenden hösten 2015. Under de två sista veckorna i oktober
– under Sverigedemokraternas nya utomparlamentariska kampanj –
attackerades sammanlagt 14 förläggningar och asylboenden landet runt, det
handlade om allt från mordbränder till kastade molotovcocktails.
Mitt i denna våg av terror tog sig Anton Lundin Pettersson, beväpnad
med ett svärd, in på Kronans skola i Trollhättan. Han högg ihjäl två
personer och skadade ytterligare en så svårt att denne senare dog. Polisen
lyckades stoppa Pettersson med ett dödande skott. Han hade valt sina offer
utifrån deras hudfärg.
Samma dag som morden i Trollhättan, den 22 oktober 2015, passade Ted
Ekeroth på att publicera en lista på samtliga planerade flyktingförläggningar
i Lunds kommun.
”Det är oerhört dåligt omdöme”, kommenterade en skakad Björn
Abelson, socialdemokratisk kommunalpolitiker i Lund. ”De går nazisters
och främlingsfientligas ärenden när det gäller att försöka göra det extremt
publikt vart det föreslås flyktingboenden.”
Till och med migrationsministern reagerade. På Twitter skrev Morgan
Johansson:
”I en tid när flyktingboenden sätts i brand, lägger SD alltså ut adresser
och kartor på planerade boenden. Avskyvärt!”
När Kent Ekeroth talat färdigt i Trelleborg gick han som vanligt in på sin
Facebooksida. Klockan 18.29 länkade han till en artikel i Svensk
Åkeritidning med rubriken ”EU-emigranterna håller på att ta över
rastplatserna”.
Det dröjde inte länge förrän kommentarerna började trilla in.
”Anticimex måste ha röven full i dessa OHYRE tider …”, skrev Anders
W.
”För jävligt helt enkelt!” menade Linnea J.
”Vadå EU-migranter? Jävla ohyra är namnet”, skrev Bo J.
Kent Ekeroth lät kommentarerna ligga kvar.

Det här är historien om det svenska hatet. Och om några av dess

huvudpersoner. Det är en historia om de som har gått i första ledet, om de
som har utfört våldshandlingar, spänt på sig bombbälten, beväpnat sig för
raskrig med vapen – eller med ord.
Det är historien om ett kvartssekel som förändrade Sverige.
Det är en berättelse om hur misstro mot islam och muslimer fått fotfäste i
det offentliga samtalet och hur två aktörer, till synes varandras motpoler, i
själva verket i nära samverkan bidragit till detta hat: militanta islamister och
de islamfientliga grupper som pekar ut en hel religion och dess utövare som
ett dödligt hot.
Ett namn återkommer i denna berättelse; Kent Ekeroth. Ibland
tillsammans med sin tvillingbror Ted, oftast ensam. Kent Ekeroth har stått i
skuggorna, han har ofta agerat i kulisserna. Men de senaste tio åren har han
spelat en avgörande roll i ett parti som utåt ansträngt sig för att visa en bild
av respektabilitet, som ett riksdagsparti bland alla andra. Inåt, bortom
allmänhetens blickar och mediernas granskande kameror och mikrofoner,
uppvisar de ett helt annat ansikte.

Den 11 september 2001 störtade tvillingtornen i World Trade Center i New

York samman efter den värsta terrorattack som någonsin utförts av en
enskild organisation. Skräckslagna människor jämförde förödelsen och
infernot med filmer om jordens undergång.
Femton år senare talar ett par tvillingbröder i Sverige gång på gång om
samma harmageddon, om civilisationers undergång. Budskapet är att vi alla
måste inse att vi står inför den slutliga, avgörande striden:
 ”Vårt land riskerar på sikt att drabbas av inbördeskrig om inte
Sverigedemokraternas ord tas på allvar”, säger Kent Ekeroth.
”Vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå
under i en stilla suck.”
 LÖRDAG 30 NOVEMBER 1991

”JUDEHORA! JUDEHORA!”
Skriken och vrålen steg mot den mörka natthimlen.
De var ett hundratal män, kanske upp mot tvåhundra, som samlats vid
Nybroplan i centrala Stockholm. De flesta var klädda i bomberjackor, med
kängor och rakade huvuden. Många var berusade, flera av dem bar
plastpåsar med ölburkar eller flaskor med sprit. Ett trettiotal av männen
hade omringat en ensam kvinna. De knuffade henne mellan sig, skrek och
hånade henne. Kvinnan försökte värja sig.
”Du är antisemit”, skrek hon åt en av männen.
Hennes rop möttes av råa skratt. En av männen försökte spotta på henne,
sedan började åter ropen: ”Judesvin, judesvin!”
Scener som dessa utspelades varje år den 30 november.
Så också 1991. Sverigedemokraterna hade återigen samlats för att fira
Karl XII:s dödsdag, precis som de brukade göra varje år. Bland
demonstranterna, som samlats vid Slussen på Södermalm, fanns också
partiledaren Anders Klarström.
Klockan hade hunnit bli åtta när Klarström greppade sin mikrofon.
Framför honom stod nu närmare tusen personer, många av dem
skinnskallar, men också äldre välklädda män i rock och keps, en och annan
kvinna i päls samt ett fåtal yngre tjejer.
Anders Klarström började med att utlysa en tyst minut. Dagen innan hade
polisen skjutit ihjäl en skinnskalle i Malmö efter ett bråk som urartat: ”Vi
ska hedra en död patriot innan vi går iväg”, skrek Klarström i mikrofonen
innan han högtidligt sänkte huvudet mot marken.
Men folkmassan framför honom tystnade inte. Några av demonstranterna
var vid det här laget så fulla att de trillade omkull, andra började vråla:
”Mördare! Polismördare!” En ung kille med en svensk flagga skrek med
hög, hes röst: ”Sverige åt svenskarna!”
Olika nationella grupper hade sedan flera år tillbaka högtidlighållit Karl
XII:s dödsdag den 30 november, men grundandet av Sverigedemokraterna
1988 förändrade scenen. Tidigare var det en skara äldre, grånade män som
la ner kransar vid Karl XII:s staty i Stockholm och i Lund. Sedan växte
demonstranterna snabbt i antal och styrka, samtidigt som flera
organisationer börjat anordna motdemonstrationer.
Samma år som Sverigedemokraterna grundades utbröt våldsamma
sammandrabbningar i Lund som senare spred sig till Stockholm.
Hösten 1991 hade situationen blivit än mer spänd, både på grund av den
ökade mobiliseringen från extremhögern – och på grund av händelser i
Sverige och i omvärlden. Ett blodigt krig hade utbrutit i det forna
Jugoslavien med tiotusentals flyktingar som sökte skydd undan kriget,
förföljelserna och våldet. Samtidigt genomgick Sverige den värsta
ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Tusentals människor
förlorade jobbet – varje vecka.
I september 1991 valdes Ny demokrati in i riksdagen, med löften om
skattelättnader och kamp mot invandringen. Samtidigt ökade antalet
attacker mot flyktingförläggningar kraftigt. Byggnader sattes i brand,
molotovcocktails kastades mot förläggningar med sovande barn, kvinnor
och män, Ku Klux Klan-inspirerade kors brann. Under 1990 attackerades
flyktingförläggningar vid 36 tillfällen, året därpå genomfördes ett femtiotal
attacker – närmare en i veckan.
Hösten 1991 inledde också en okänd gärningsman, beväpnad med ett
gevär med lasersikte, ett antal attentat mot stockholmare. Det enda offren
hade gemensamt var sin hud- eller hårfärg. En dansande röd laserstråle
orsakade närmast panik i huvudstaden.

Hösten 1991 inleddes också en mycket uppmärksammad rättegång mot de

två ledarna för Vitt ariskt motstånd, Vam, Klas Lund och Christoffer
Rangne. VAM hade, i likhet med sin amerikanska namne och förebild
White aryan resistance, ett tydligt och uttalat mål, att med vapen i hand
kämpa för den vita rasen och mot Zog, The zionist occupation government,
den judiska världsregering som de påstod härskade över mänskligheten: ”Vi
är vita revolutionärer och nationalsocialismen är vår doktrin”, förklarade
VAM i sin tidskrift Storm.
Organisationen hade börjat som ett löst sammansatt nätverk av vänner
och ideologiskt likasinnade. Men gruppen kring Klas Lund och Christoffer
Rangne fick snart fastare former. Den 11 april 1991 bröt sig fyra beväpnade
män från gruppen in på Lidingö polisstation, bakband en civilanställd som
befann sig i lokalen och stal 36 exemplar av polisens nya tjänstevapen Sig
Sauer.
Det blev inledningen på den väpnade kampen.

När tungt beväpnad polis slog till mot organisationens högkvarter den 22
maj 1991, en gul villa bara några hundra meter från kungafamiljens bostad i
Drottningholm, hittade de mängder av ammunition, sprängmedel,
kommunikationsutrustning, militärkläder och kamouflageutrustning.
”Tillräckligt för att utrusta en mindre armé”, sa en av polisens talesmän.
Klas Lund och Christoffer Rangne hade lämnat huset innan polisen slog
till och lyckades hålla sig gömda i ytterligare tre månader. De greps till slut
i Funäsdalen, i den jämtländska fjällvärlden, den 9 augusti.
Under tiden på flykt hade de båda männen rånat en bank i Vemdalen.
Klas Lund och Christoffer Rangne fördes in till rättegången i Svegs
tingsrätt strax efter klockan nio på morgonen den 8 november 1991. Då
reste sig fem av deras sympatisörer, samtliga klädda i kängor och
bomberjackor, från sina platser i salen. Utan att säga ett ord höjde de sina
högerarmar mot de två åtalade. Klas Lund och Christoffer Rangne ställde
sig i givakt och besvarade nazisthälsningen.
”Vi fick svenska folket att förstå att vi menar allvar”, skrev en uppenbart
nöjd Christoffer Rangne i ett brev från häktet. ”Judeliberalerna fick väl en
hjärtattack när dom såg på nyheterna att vi inte hade låtit oss brytas ner,
utan i stället flinande, rakryggade och utan nåt försök att täcka ansiktet
höjer armen till vår stolta hälsning.”

Två veckor senare föll domen. Klas Lund dömdes till sex års fängelse för
grovt rån, Christoffer Rangne till två år för medhjälp. Tingsrätten slog
visserligen fast att det inte gick att klargöra om rånpengarna var avsedda för
VAM, men konstaterade samtidigt att ”såväl Lund som Rangne framstår
som för samhället mycket farliga brottslingar”.
Två av ledarna för VAM satt nu i fängelse, men de kvarvarande
medlemmarna valde att försöka se fängelsedomarna som ett tillfälligt
bakslag, som trots allt gynnade kampen på lång sikt. I nästa nummer av
tidningen Storm skrev en anonym ledarskribent:
 ”Den senaste tidens händelser har gjort både STORM och VITT ARISKT
MOTSTÅND (VAM) rikskänt genom judepressens
rasmedvetenhetsfientliga skräpartiklar (som vanligt). Trots deras hatartiklar
så har tidningen Storm aldrig sålts flitigare och aldrig så har den ariska
motståndsrörelsen i Sverige varit starkare än den är idag.”

Vitt ariskt motstånd kan beskrivas som den första svenska terrorgruppen
baserad på rasideologisk grund. Och trots att de flesta medlemmarna i VAM
var i tjugoårsåldern hade flera av dem lång erfarenhet i den svenska
högerextrema miljön. Klas Lund anslöt sig till skinnskallerörelsen när den
etablerades i Sverige i början av 1980-talet. Liksom många andra verkade
han först mest intresserad av gemenskapen och festerna. Sedan drogs han
snabbt in i en spiral av våld och politisk radikalisering.
Som 18-åring var Lund inblandad i en uppmärksammad dödsmisshandel
midsommarhelgen 1986. Den då 21-årige Ronny Landin sparkades till döds
på Nickstabadet utanför Nynäshamn, efter att ha försökt stoppa en
misshandel utförd av ett gäng skinnskallar. Klas Lund dömdes till fyra års
fängelse. När han släpptes två år senare var han fylld av hat mot det svenska
samhället.
Även Christoffer Rangne blev skinnhuvud i de tidiga tonåren. Han
organiserade sig tidigt i Bevara Sverige svenskt, som snabbt blev känt under
sin förkortning BSS. De tre bokstäverna klottrades flitigt på skolor,
fritidsgårdar, idrottshallar och andra offentliga platser efter organisationens
grundande 1979.
BSS blev Sveriges första moderna, framgångsrika invandrarfientliga
organisation sedan andra världskriget. Deras retorik påminde i mångt och
mycket om den hos de organisationer och partier som skulle följa i dess
spår.
”För tio år sedan trodde jag att Sverige var en demokrati, med full
yttrandefrihet och respekt för oliktänkande”, skrev Leif Zeilon, en av
grundarna, i boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”.
Leif Zeilon menade att Sverige utvecklats till ”en diktatur”, där sanningar
i allmänhet och fakta om invandrare i synnerhet, förtegs eller förlöjligades.
Endast ett fåtal ”oliktänkande” och ”invandringskritiker”, däribland de
aktiva i BSS, hade än så länge insett detta ”faktum”. De såg sin kamp som
en del av ett upplysningsprojekt i rikets och folkets namn – ett projekt som
den svenska diktaturens främsta företrädare, politiker och media, självklart
angrep med full kraft.
”Själv ansåg jag att invandrare från avlägsna länder och kulturer nu blivit
så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte
bara kulturellt, utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt”,
skrev Zeilon. ”Vårt folks själva existens hotas – om inget gjordes för att
stoppa invasionen. En invasion – det var så jag och många andra upplevde
det.”

Leif Zeilon, som senare bytte efternamn till Ericsson, hade i likhet med
många andra inom den tidiga svenska ”nationella rörelsen” sin bakgrund i
en mörkblå, konservativ tradition. Den låg långt till höger om de etablerade
svenska partierna, med en stark ”antikommunistisk” prägel. Zeilon var en
stark anhängare av USA:s bombkrig i Vietnam och förespråkade en
konfrontativ politik mot den kommunistiska supermakten Sovjetunionen.
I början av 1970-talet inledde Zeilon nära kontakter med Nordiska
rikspartiet, NRP. Det var ett öppet nationalsocialistiskt parti, grundat av
makarna Göran Assar och Vera Oredsson 1957.
Nordiska rikspartiet hade dock svårt att locka några större skaror av
anhängare. De tydliga ideologiska och personliga kopplingarna – till såväl
den nationalsocialistiska ideologin som till mellankrigstidens två större
svenska nazistpartier, Svenska nationalsocialistiska partiet lett av Birger
Furugård och Nationalsocialistiska arbetarepartiet under ledning av Sven
Lindholm – avskräckte.
För att bredda underlaget och skapa en bredare, mer folklig rörelse beslöt
Leif Zeilon, tillsammans med några ideologiskt närstående, att skapa en ny
organisation: Bevara Sverige svenskt. I augusti 1979 skrev gruppen ihop sitt
första flygblad. I det slog de fast att Sverige inom några få år skulle
försvinna som ett oberoende land, bebott och styrt av etniska svenskar:
”För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget
svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som
utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar
svenska utan olika språk huller om buller.”

Drygt tio år senare, den 6 februari 1988, var Leif Zeilon en av de sju
personer som deltog i det sista styrelsemötet som hölls av BSS. Där fattade
de ett enigt beslut, noga antecknat i protokollet under paragraf nio, att byta
namn från Bevara Sverige svenskt till Sverigedemokraterna.
Den historiska kontinuiteten var därmed ett faktum.
Ett nytt parti var fött, men med gamla och tydliga rötter. Historia knöts
ihop med nutid. Banden från andra världskrigets svenska nazistpartier
fördes, via makarna Göran Assar och Vera Oredsson i Nordiska rikspartiet
och senare genom Bevara Sverige svenskt och dess frontfigur Leif Zeilon,
rakt in i det nybildade Sverigedemokraterna. Via två–tre generationer av
aktivister slöts cirkeln som började i mellankrigstidens Sverige.

Leif Zeilon var inte ensam om att upprätthålla denna historiska kontinuitet,
det fanns flera. Även Sverigedemokraternas förste partiledare, Anders
Klarström, hade sin bakgrund i Nordiska rikspartiet och i dess militanta
kamporganisation Riksaktionsgruppen, RAG.
Organisationen väckte stor uppmärksamhet i mitten av 1980-talet. Då
grep polisen ett 30-tal av medlemmarna i Göteborg, misstänkta för ett stort
antal brott. Det blev inledningen till de så kallade Göteborgsrättegångarna,
eller NRP-härvan, som kom att pågå i närmare två år. Upprinnelsen var ett
brutalt mord på en äldre homosexuell judisk man, som mördades av två
medlemmar av RAG. Efter dådet satte de eld på mannens lägenhet för att
dölja sina spår.
Anders Klarström var 19 år när han greps. Likt de andra medlemmarna
åtalades även han för en rad brott, bland annat skadegörelse i en
vänsterbokhandel, ett falskt bombhot mot Folkets hus samt stöld av
ammunition. Ammunitionen lämnade han över till RAG för att de skulle
använda den i sin verksamhet.
Fyra år efter rättegångarna blev Anders Klarström vald till
Sverigedemokraternas förste partiledare.

En annan som förde arvet vidare från Nordiska rikspartiet var Niels
Mandell. Han var mångårig medlem i och under en tid ordförande för
partiets militanta gren, RAG, den som Klarström hjälpte till att stjäla
ammunition till.
I likhet med Zeilon vandrade också Mandell vidare politiskt, först till
BSS, senare till Sverigedemokraterna. I skriften ”SD – ett partis framväxt”,
hyllades Mandell, den tidigare ledaren för slagskämparna i RAG, som en av
Sverigedemokraternas ”trognaste kämpar”.
I några enstaka fall gick de personliga banden obrutna hela vägen från
mellankrigstidens svenska nazistpartier till Sverigedemokraterna. Det
tydligaste exemplet var kanske Gösta Bergquist från Malmö. På 1930-talet
tillhörde han de så kallade Lindholmarna som bildade Nationalsocialistiska
arbetarepartiet. När Sverigedemokraterna bildades ett halvsekel senare
anslöt han sig omgående. Veteranen från krigsåren kände väl igen sig i
Anders Klarströms parti.
”Nationalismen inom Sverigedemokraterna är densamma som i
Lindholmsrörelsen, det kan jag försäkra”, konstaterade Gösta Bergquist.
Den övertygade nazisten Gösta Bergquist var medlem i
Sverigedemokraterna ända fram till 1996. Då blev han utesluten – efter att
ha deltagit i en hyllningsmarsch i Trollhättan till nazistledaren Rudolf Höss
ära, klädd i vit kostym och en stålhjälm.
En liknande hjälm bars av Anton Lundin Pettersson när han 19 år senare,
beväpnad med ett svärd, tog sig in på grundskolan Kronan i Trollhättan och
dödade tre personer.

Anders Klarström ledde Sverigedemokraterna, SD, i partiets första

riksdagsval hösten 1988. Resultatet blev en missräkning. Bara drygt 1 000
personer la sin röst på SD. Det låga stödet bortförklarades med att partiet
var helt nybildat och relativt okänt för den breda allmänheten.
Vid nästa val, hösten 1991, var förväntningarna högt ställda. Flyktingarna
från krigen i det forna Jugoslavien och Ny demokratis genomslag hade
plötsligt placerat den så kallade ”invandringsfrågan” i debattens mitt.
Samtidigt hade många hushåll drabbats hårt av den ekonomiska krisen,
faktorer som Sverigedemokraterna trodde talade för dem.
Resultatet blev återigen en stor besvikelse. Ny demokrati tog de flesta av
de röster som Sverigedemokraterna hade hoppats på. 6,7 procent,
sammanlagt 368  281 väljare, ansåg att just Ian Wachtmeister och Bert
Karlsson var bäst lämpade att styra Sverige.
Samtidigt valde inte ens 5 000 personer att lägga Sverigedemokraternas
valsedlar i valurnorna.
Sverigedemokraterna, sprungna direkt ur den svenska extremhögerns långa
och ofta våldsamma historia, verkade alltså inte locka väljarna. Mediernas
uppmärksamhet inriktades på Ny demokrati vars färgstarka partiledare, med
sina återkommande utspel, var svåra att tävla mot.
När medierna tog upp Sverigedemokraterna valde de ofta att fokusera på
just de aspekter som partiet gjorde allt för att tona ner: SD:s rasistiska
historia och den höga andelen brottsdömda i ett parti som sa sig ha som
högsta prioritet att bekämpa brott och kriminalitet.
Sverigedemokraterna verkade dock inte ha några som helst
betänkligheter att gång på gång rekrytera medlemmar med långa
brottsregister, även till de högsta posterna.
Inför valet 1991 hade partiet exempelvis förstärkt sin styrelse med Bo
Nilsson, rekryterad från det nedlagda Sverigepartiet. Den nyvalde
styrelseledamoten hade lång personlig erfarenhet av såväl svenskt
domstolsväsende som av svensk kriminalvård. Han var dömd sex gånger,
varav tre till fängelsestraff för bland annat mordbrand, uppvigling, olaga hot
och misshandel. Hans brottsregister hindrade inte Sverigedemokraterna från
att ge Bo Nilsson en plats i partistyrelsen – samt utse honom till vice
partiledare. Bo Nilsson var kvar i partiet fram till mitten av 1990-talet. Då
valde han att ansluta sig till Nationalsocialistisk front.
Vid valet 1991 styrdes Sverigedemokraterna således av en partiledare och
en vice partiledare som båda var dömda för brott. De hade brottsregister av
en omfattning som man annars vanligtvis bara hittar hos medlemmar i grovt
kriminella organisationer som motorcykelgäng eller organiserad maffia.
Trots detta nådde Sverigedemokraterna viss framgång i valet 1991. De
kunde glädja sig åt partiets två första kommunala mandat, ett i skånska
Höör och ett i Dals-Ed i Dalsland.

Klockan hade hunnit bli halv nio när Sverigedemokraterna slutligen inledde
sitt tåg i Stockholm den 30 november 1991. Demonstranterna gick i
oordnade led över Skeppsbron. Hundratals facklor lyste upp
Stockholmsnatten. Längs med tåget stod poliser med några meters lucka. I
täten för demonstrationståget red fyra poliser. Längst bak följde ytterligare
tre poliser till häst.
Anders Klarström hade visserligen innan tågets avgång sagt att
nazisthälsningar inte var tillåtna, men det verkade inte spela någon större
roll. Hundratals högerarmar lyftes mot skyn medan ropen taktfast ekade.
”Sieg heil, sieg heil!”
Sverigedemokraternas ledare Anders Klarström startade en egen talkör:
”Ut med packet! Ut med packet!!” vrålade han i sin megafon. Snart genljöd
ropen från deltagarna i tåget. Hundratals röster bar partiledarens hat vidare.
Skriken och vrålen hördes över hela centrala Stockholm: ”Sieg heil! Sieg
heil! Judesvin! Judesvin!”
Femton år senare valde bröderna Kent och Ted Ekeroth att gå med i detta
parti.
 FÖRINTELSEN

”Det vi ser i Europa idag är symptom på en sjukdom, inte sjukdomen i sig.

Den utspårade immigrationspolitiken som går hand i hand med den extrema
liberalismen, naiviteten, skuldkänslorna och fegheten (a.k.a appeasement)
är ett symptom på nyss nämnda problem. Det är västvärldens svaghet som
öppnat dörren … Problemet kan liknas vid HIV; det är inte HIV viruset som
dödar, utan förkylningen kroppen inte kan bekämpa. På samma sätt är det
med Europa. Eftersom vi har blivit så svaga, lyckas vi inte bekämpa
massimmigrationen som liksom förkylningen kommer bryta sönder våra
samhällen.”
Kent Ekeroth på sin blogg, hösten 2006

Hur kan någon som har förlorat stora delar av sin släkt i Auschwitz
gaskammare gå med i ett parti som Sverigedemokraterna?
Vad är det som får två bröder, från en familj med generationer av
flyktingar och vars mamma och mormor flytt undan politiskt förtryck, att
satsa all sin tid, kraft och energi i ett parti som är svurna motståndare till
flyktingar?
Vad får en person som Kent Ekeroth – vars hela nuvarande existens
baseras på det faktum att Sverige gett hans mor och mormor skydd och en
möjlighet till en livets nystart – att jämföra flyktingar och invandrare med
sjukdomar som förkylning och hiv?
Vad finns det för svar på dessa frågor? Finns det över huvud taget någon
rimlig förklaring? Och var ska vi i så fall söka den?
Jag börjar med att skicka ett mejl till Kent Ekeroth där jag ber om ett
möte, en möjlighet att träffas, ett förutsättningslöst samtal. Svaret kommer
dagen därpå:
”Varför vill du göra ett personporträtt på mig? Och varför skulle jag ställa
upp på en intervju med dig som i allt väsentligt är motståndare till allt vad
jag och SD står för?”
 ”Kanske just för att du anser att jag är en ”motståndare” till det du står
för, att trots detta ställa upp i ett samtal skulle visa en stor portion mod hos
dig”, svarar jag.
Efter en tids mejlväxling, där Kent Ekeroth ett tag ställer som krav att jag
i min tur ska ställa upp på en intervju med honom, vilket jag accepterar,
skickar han till slut sitt slutgiltiga svar:
”Tack men jag avstår.
Mvh,
Kent”
Jag inser att jag får söka svaret på mina frågor utan Kent Ekeroths
medverkan. Jag börjar genom att gå tillbaka i historien, till den tidpunkt
som gjorde att familjen Ekeroth över huvud taget hamnade i Sverige:
Förintelsen.

Kent Ekeroths mormor hette Irene Sinkiewicz. Hon föddes den 22 mars
1916, mitt under det första världskrigets massdödande, i staden Sosnowiec i
dåvarande Ryssland. Staden låg vid det så kallade Drei Kaiserreich Ecke,
De tre kejsardömenas hörn. Där möttes Europas tre stora imperier:
Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Det geografiska läget gav
fördelar, men var naturligtvis en ovanligt illa vald plats när imperierna gick
i krig mot varandra.
I likhet med alla som föddes i Centraleuropa vid det förra sekelskiftet
kom också Irene Sinkiewicz liv att präglas av krig, diktaturer, invasioner,
uppror, folkmord och ständigt nya gränsdragningar. Hennes födelsestad
Sosnowiec var inget undantag. Staden var länge polsk. I slutet av 1700-talet
tillföll den Preussen, därefter återigen Polen, senare Ryssland för att efter
första världskrigets slut 1918 åter bli polsk.
Omgiven av skogar, vattendrag och rika gruvfyndigheter utvecklades
Sosnowiec under mellankrigstiden till en välmående industristad med
stålverk, gruvor, en känd repfabrik, väverier och pappersbruk. Tågstationen,
på huvudlinjen mellan Warszawa och Wien, erbjöd bra kommunikationer.
Här fanns flera lokala dagstidningar, biografer och två stora teatrar,
Sommarteatern och Vinterteatern.
Som på många andra håll i Centraleuropa levde invånare med olika
religioner sida vid sida, med egna skolor, tidningar och religiösa byggnader.
På gatorna pratades det polska, ryska, tyska, hebreiska, jiddisch och
ytterligare ett antal språk. Det fanns ett eget judiskt skolsystem, från första
klass upp till gymnasienivå, och en särskild flickskola, Beit Jakob.
En knapp fjärdedel av stadens ungefär 130  000 invånare hade judisk
härkomst. De hade en egen lokal stadsförvaltning, med ett judiskt råd jämnt
fördelat mellan fem valda ortodoxa judar och fem sionister.

Det var i denna judiska gemenskap som Irene Sinkiewicz växte upp. Men
trots den gemensamma religionen var skillnaderna inom gruppen både
skarpa och tydliga. Det fanns ingen homogen grupp av ”judar”.
Den utbildade medelklassen var delad i två skikt. Den ena ville behålla
hebreiskan som huvudspråk och skickade därför sina barn till de judiska
skolorna. Den andra gruppen förespråkade en större integration i det lokala
polska och tyska livet och anmälde sina barn till antingen tysk- eller
polsktalande skolor.
Den lokala judiska borgerligheten förenades dock i sin ofta nedlåtande
syn på de judar som talade jiddisch, ett germanskt språk med inslag av
hebreiska och slaviska språk. De jiddischtalande var ofta arbetarklass, hade
lägre utbildning och kunde inte tänka sig att läsa – om de nu läste – någon
annan tidning än Yiddishe Wochenblatt.
Många i den lokala judiska övre medelklassen såg på de jiddischtalande
som konservativa, bakåtsträvande reaktionärer som inte anpassade sig till
den nya tiden.

Livet förändrades för alltid i Sosnowiec den 1 september 1939, när tyska
trupper tog sig över den polska gränsen. Andra världskriget hade börjat och
staden låg direkt i stridslinjen – igen. De polska trupperna bjöd till en
början ett visst motstånd, och England och Frankrike ställde sig på deras
sida. Men det polska motståndet visade sig meningslöst när också Stalins
Sovjetunionen gick till anfall mot landet.
De första tyska trupperna marscherade in i Sosnowiec bara några dagar
efter krigsutbrottet. Förföljelserna av de polska judarna började omgående.
Den 8 september brände tyska trupper ner Stora synagogan i grannstaden
Katowice. I den närliggande staden Bedzin stacks synagogan också i brand.
Den totalförstördes, tillsammans med flera kvarter med mestadels judiska
invånare. Mer än 100 judar miste livet i den enorma branden. De som
försökte fly undan lågorna sköts ner av tyska trupper.
 I Sosnowiec registrerades alla med judisk bakgrund och tvingades ta på
sig en gul, sexuddig stjärna. Ett judiskt råd, Judenrat, utsågs av tyskarna för
att organisera det tvångsarbete som samtliga stadens judar mellan 14 och 60
år blev beordrade att delta i. Kent Ekeroths familj – och Sosnowiecs övriga
judiska invånare – tvingades bland annat att reparera vägar och bygga två
broar i närheten av staden.

Under våren och sommaren 1940 började de tyska ockupationstrupperna att

bygga ett stort fångläger i staden Oswiecim, drygt fyra mil söder om
Sosnowiec. Lägret kom att bli känt under sitt tyska namn, Auschwitz. Två
år senare hade det vuxit till ett helt lägerkomplex med arbetsläger och
förintelselägret KZ Auschwitz II, Birkenau.
Det var hit staden Sosnowiecs judiska befolkning skulle skickas.
Den första större deportationen ägde rum i maj 1942. Den leddes av SS-
Untersturmführer Dr Dreyer, chef för Gestapos politiska avdelning i
Katowice. Cirka 1  500 av stadens judar fördes till järnvägsstationen. De
tvingades in i boskapsvagnar, 120–150 personer i varje, sedan stängdes
dörrarna.
Det blev en kort tågresa. När tåget stannade på stationen i Auschwitz var
allt över. Bland de som mördades fanns Irene Sinkiewicz mor och far. I
väntan på transport föstes Sosnowiecs kvarvarande judiska befolkning ihop
i några trånga, avskilda, välbevakade stadskvarter. Vardagslivet i det
isolerade och från omvärlden avskurna gettot präglades av trångboddhet,
tvångsarbete, nya transporter, epidemier och återkommande offentliga
avrättningar.
Söndagen den 1 augusti 1943 inleddes den slutliga rensningen av gettot i
Sosnowiec. Klockan 02.00 omringades de judiska kvarteren av tungt
beväpnade förband från SS och Schützpolizei, under ledning av
Hauptsturmführer Peikart, då kommendant i dödslägret Birkenau.
De skulle mötas av en stor överraskning.
Några av gettots yngre invånare hade organiserat sig och även lyckats
komma över en del lättare vapen. Trots de tyska truppernas övermakt hade
de bestämt sig för att inte bara låta sig föras iväg till en säker död,
åtminstone inte utan strid.
När de tyska trupperna började ta sig in i gettot möttes de av kraftig
skottlossning. Snart genljöd hela staden av ljudet från eldgivningen.
 Utgången var given. Tyskarna var fullständigt överlägsna, både i antalet
soldater och beväpning. Efter fyra dagar var den tyska ”aktionen” avslutad.
Hus efter hus genomsöktes. Soldaterna sköt ihjäl alla de hittade. Till slut
brydde de sig inte ens om att tvinga upp överlevande från källare eller
lägenheter där de gömt sig. I stället kastade de in handgranater genom
fönster och dörrar.
Gettots gator var täckta av lik. Barn som sett sina föräldrar mördas irrade
runt i chock och förvirring. Även barnen slogs ihjäl, vid flera tillfällen
genom att tyska soldater greppade deras fötter och svingade deras huvuden
mot trottoarkanter, lyktstolpar eller andra hårda föremål. Sedan slängde de
upp kropparna på väntande lastbilsflak. Enbart under dessa dagar mördades
ett tusental personer.
Sammanlagt deporterades mellan 30  000 och 35  000 människor från
Sosnowiec till Auschwitz. I december 1943 var bara något hundratal av
stadens judar kvar i livet.

En av dem som överlevde var Kent Ekeroths mormor, Irene Sinkiewicz.

Medan massmorden pågick hade hon lyckats ta sig ut ur Sosnowiec och
börjat vandra mot nordost, mot den sovjetiska gränsen. Två omständigheter
bidrog till den lyckade flykten. Dels tillhörde hon de judar som hade haft
tyska som sitt modersmål, dels såg hon inte ”judisk” ut, vilket innebar att
hon kunde ta sig genom polska byar och genom tyska vägspärrar utan att
väcka uppmärksamhet. Det är åtminstone så Kent Ekeroth beskriver sin
mormors flykt undan Auschwitz gasugnar.
”Hon såg mer tysk ut, eller kanske mer polsk, eller hon såg inte judisk ut
i alla fall, så därför hade hon lättare att komma undan”, berättade Kent
Ekeroth i en radiodokumentär för några år sedan, i en av de ytterst få
intervjuer där han sagt något mer personligt om sig själv, sin familj och sin
släkt.
Ekeroth berättade att flykten till Sovjetunionen blev en besvikelse för
hans mormor. Hon hade trott sig vara i säkerhet, i stället väntade en ny
fångenskap: ”De tog hennes papper när hon korsade gränsen … och sen så
skickade de henne till Sibirien!”
Irene Sinkiewicz var inte ensam om att deporteras. Den sovjetiska
militären och säkerhetstjänsten fängslade hundratusentals polacker, både
judar och icke-judar, som sedan fördes till det gigantiska system av
fångläger, Gulag, som Sovjetunionen hade byggt upp i Sibirien.
 Siffrorna är omdiskuterade, men uppemot en miljon polacker hamnade i
läger där de tvingades arbeta i stekande sommarhetta och isande
vintervindar. Husen de bodde i skyddade varken mot köld eller värme.
Sylvia Becker, en av de kvinnor som i likhet med Irene Sinkiewicz blev
deporterad till Sibirien, berättar hur det kunde gå till: ”Dom knackade på
dörren mitt i natten  …  vi fick bara några minuter på oss att samla våra
tillhörigheter. Om ditt namn var på listan togs du till en järnvägsstation i en
hästkärra. Därefter blev vi lastade på boskapsvagnar, och fick vänta där i
flera dagar tills tågen slutligen började rulla mot Sibirien.”

Majoriteten av polackerna fördes till Kazakstan. Det var också där Kent
Ekeroths mormor hamnade. Och hon hade tur igen. Hon slapp de tyngsta
arbetsuppgifterna och blev tilldelad arbete i ett soppkök. Hennes uppgift
blev att dela ut mat till de som tvingades arbeta i den närliggande gruvan.
Irene Sinkiewicz var fängslad – men hon var åtminstone vid liv. Röda
armén trängde fram mot Berlin från öster, de allierade ryckte fram från
väster. Det var bara en tidsfråga innan kriget skulle ta slut. Irene förstod att
hon – som en av de få i sin familj – skulle överleva krigsåren.
Det går inte att ta miste på stoltheten i Kent Ekeroths röst när han berättar
om sin mormor. ”Hon var en överlevare”, säger Kent. ”Hon var gatusmart.
Hon var cool faktiskt, riktigt cool. Hon var en typisk sån där
jiddischmamma, som alltid ska laga jättemycket mat … hon var jävligt cool
faktiskt, en riktig överlevare!”

Irene Sinkiewicz överlevde världshistoriens värsta massmord, Förintelsen

av Europas judar. Hon hade pekats ut som mindre värd enbart på grund av
sin religion och kultur, som nazisterna påstod var så annorlunda att judar
och icke-judar inte kunde leva tillsammans. Därför måste judarna bort.
Därför måste judarna dö.
Det började med ord och propaganda. Nazisterna jämförde judar – som
Kent Ekeroths mamma – med råttor och skadedjur. Ett återkommande tema
var att judar spred dödliga sjukdomar. I Polen trycktes exempelvis tusentals
affischer med texten: ”Judar är löss. De sprider tyfus.”
Att vara jude jämställdes med att vara en bärare av smittsamma
sjukdomar. Propagandan övergick snart till rått brutalt våld – och slutade i
massmord.
 SÖNDAG 1 DECEMBER 1991

De sista liken i Vukovar rensades undan först i slutet av november. Det var
på tiden. Döda kroppar – både människor och djur – låg utspridda överallt
bland stadens ruiner. Den genomträngande, lite söta kväljande stanken var
outhärdlig.
Den serbiska armén forslade till slut bort liken som slängdes i
massgravar. När de få kvarvarande Vukovarborna samlades på mässa
söndagen den 1 december 1991 var det första gången på flera månader som
den efterhängsna lukten av död inte längre kröp in i näsborrarna.
Staden Vukovar, belägen längs med Donaus brungula vatten, i
gränslandet mellan Kroatien och Serbien, blev det första stora slagfältet i de
krig som under det tidiga 1990-talet kom att slita sönder det som en gång
var Jugoslavien. Landet var fram till dess ett av Europas större, ett populärt
semestermål med inbjudande klipp- och sandstränder, vackra städer och
dramatiska landskap av berg och kullar.
Kungariket Jugoslavien, eller som det officiellt hette ”Serbernas,
kroaternas och slovenernas kungarike”, var en relativt ny skapelse. Landet
grundades efter första världskriget, 1918, av resterna från det österrikisk-
ungerska imperiet. Den nya staten fick omgående problem. Omstridda
landområden, gränstvister med Italien och Österrike samt en ständigt
pågående kraftmätning mellan ledningarna i de olika delrepublikerna och
centralmakten i den serbiska huvudstaden Belgrad – allt detta skapade en
instabil politisk situation.
Kraftmätningen mellan olika maktcentrum och politiska grupperingar
ökade allt mer. Samtidigt fortsatte befolkningen i många byar och städer att
leva sida vid sida: serber, kroater och bosniaker, serbisk-ortodoxa, katoliker
och muslimer – som de alltid gjort i denna så blandade del av Europa.
Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av nazityska trupper och landet
delades åter upp i en mängd mindre områden. Revanschsugna grannar, som
Ungern och Italien, passade på att ta för sig samtidigt som en del lokala
politiker valde att samarbeta med de tyska ockupanterna.
Kungariket Jugoslavien upphörde att existera.

Sommaren 1942 tågade en grupp välbeväpnade kroatiska Ustasjamän in i

den lilla byn Krivaja. De leddes av prästen Miroslav Filipovic, mer känd
som ”Sotona”, Djävulen. Klädd i sin svarta prästrock tog han sina män till
byskolan och bad lärarinnan att samla ihop de serbiska barnen. Dessa sköts
framför ögonen på sina kamrater.
När Jugoslavien under andra världskriget ockuperades av Hitlers trupper
förklarade sig Kroatien självständigt, men blev i praktiken en tysk lydstat,
ledd av Ante Pavelics fruktade Ustasja.
Ustasja betyder ”upprorsmän” och bildades 1929 av nationalistiska
kroater. Målet var att splittra Jugoslavien och upprätta en egen kroatisk stat.
Fienden? Allt serbiskt.
Och Ustasja påbörjade sitt värv. Beväpnade med maskingevär, påkar och
knivar strövade Ustasjaband runt och mördade, våldtog och brände allt
serbiskt i sin väg. I byn Jasenovac, mellan Belgrad och Zagreb, upprättade
Ustasja ett koncentrationsläger där fångarna gasades, sköts eller hackades
till döds. Närmare 100  000 människor, siffrorna är osäkra, lär ha dödats
enbart i Jasenovac.
Den katolska kyrkan i Kroatien samarbetade länge med Ustasja för att
”omvända” de serbisk-ortodoxa serberna till den sanna katolska tron. En av
de ivrigaste Ustasjaledarna var just prästen ”Sotona”. Vid rättegången efter
kriget erkände han att han personligen dödat minst 100 personer. Han
dömdes till döden och avrättades genom hängning.
Serbernas hämnd lät inte vänta på sig. Den kom i form av Chetniks,
ultranationalistiska serber. De leddes av yrkessoldaten Draza Mihajlovic,
som jämförde kampen mot kroaterna med serbernas strider mot turkarna
under medeltiden. Han beordrade sina anhängare att låta håret växa och
anlägga skägg. De började använda ett emblem med en dödskalle,
beväpnade sig med dolkar och bar patronbälten över axlarna.
På kort tid dödade Chetniks tiotusentals kroater, att läggas till det
likaledes groteskt stora antalet lik som var Ustasjas bidrag i den
masskyrkogård som Jugoslavien höll på att förvandlas till.
Överallt var döden närvarande.
Efter andra världskrigets slut återskapades Jugoslavien, nu som en
kommunistisk enpartistat under Josip Broz Tito. Han hade lett de
mångnationella partisangrupper av serber, kroater och bosniaker, som under
hela kriget fört en framgångsrik gerillakamp mot de tyska ockupanterna.
Tito enade landet, men priset för det nya gemensamma Jugoslavien var
tidvis mycket högt. Oliktänkande trakasserades, förföljdes och fängslades.
När Tito dog den 4 maj 1980 försvann inte bara en omstridd politiker,
älskad av många – hatad av andra, utan också själva symbolen för det enade
Jugoslavien.
Det dröjde inte länge efter hans död förrän maktkampen mellan olika
politiska grupperingar återigen var i full gång. I början av 1990-talet hade
spänningarna ökat till bristningsgränsen. Nystartade partier, baserade på
etnisk grund, krävde självständighet i nästan samtliga av Jugoslaviens
delrepubliker.
Ledda av Slobodan Milosevic stretade den serbiska ledningen i Belgrad
emot. Den nationalistiska retoriken inom politiken och medierna stegrades
för varje dag, på samma sätt som oron och misstänksamheten mot ”den
andre”. Den ene kommunistledaren efter den andre anslöt sig till de olika
nationella grupperingarna och nybildade partierna.
Serbiska medier började beskriva kroater som Ustasja, som
återuppståndna monster från andra världskriget. Kroatiska medier talade i
sin tur om serber som chetniks, beredda att återigen mörda, likt deras fäder
och farföräldrar gjort under andra världskriget. Hatretoriken flödade. Även
tidigare sansade och balanserade kolumnister och ledarskribenter övergick
till att måla upp politiska motståndare i grannrepublikerna som i bästa fall
problematiska, i värsta fall fiender som måste bekämpas.
”Vi dödade varandra i medierna flera år innan striderna och mördandet på
slagfälten började”, sammanfattade juristen och människorättsaktivisten
Tanja Petovar från Belgrad.

Glina är en liten trött men charmig stad. Den ligger i en stilla dalgång
mellan två bergskammar, nära gränsen mellan Kroatien och Bosnien-
Hercegovina.
I Glina begick Ustasja en av sina värsta massakrer. En varm sommardag
1941 samlade de ihop cirka 800 ortodoxa serber i en kyrka för att
”omvända” dem. Efter ceremonin rusade knivförsedda Ustasja in i kyrkan
och högg ner de församlade. En av de få överlevande, Ljuban Jednak,
klarade sig genom att gömma sig under de döda kropparna. Han berättar:
”En troende fick lägga sitt huvud på bordet och en ustasja skar honom i
halsen. Sjung nu, beordrade ustasjan. Då han sjöng sprutade blodet ur
halsen två-tre meter …”
Efteråt gick Ustasjamännen ut och dödade ytterligare ett tusental serber.
Det var i samma lilla stad, i Glina, som kriget mellan kroater och serber
började i juli 1991. En grupp serbiska militärer och lokal milis angrep
polisstationen och dödade de kroatiska poliserna där.
En nästan på dagen 50 år gammal skuld hade betalats. Och helvetet
släppts lös igen.
Belägringen av Vukovar inleddes den 14 september 1991. Veckorna
innan hade serbiska milisgrupper, tillsammans med den jugoslaviska armen
JNA – nu i praktiken en rent serbisk armé – intagit det ena samhället efter
det andra i Kroatien. I de flesta fall mötte de bara symboliskt motstånd.
Vukovar skulle bli annorlunda. Den nya kroatiska regeringen förklarade
att de inte tänkte ge upp den strategiskt viktiga gränsstaden under några
som helst omständigheter. Vukovar kommer att bli ”Kroatiens Stalingrad”,
förklarade landets premiärminister.
Vukovars befolkning hade alltid varit blandad. Här bodde serber och
kroater sida vid sida med ungrare i ett område som tillhört både det
habsburgska riket, Ungern och Jugoslavien. En stor del av Vukovars cirka
50 000 invånare hade hunnit fly när angreppet kom, men ungefär 15 000 av
dem var kvar i staden.
När de serbiska granaterna började slå ner var det för sent att fly.
Redan den första dagens anfall, med massiv artillerield från de serbiska
trupperna, dödade ett åttiotal människor. Det låg döda kroppar överallt på
stadens gator, som ringlade sig fram mellan vackra 1800-talshus, kyrkor
och ståtliga torg.
Artilleribeskjutningen, understödd av bombplan, fortsatte dag efter dag.
I början av oktober, efter tre veckors ständig beskjutning, hade i stort sett
hela stadens kvarvarande befolkning bokstavligt talat gått under jorden. De
gömde sig i olika källare eller i stadens gemensamma skyddsrum där upp
mot 700 personer tvingades tränga ihop sig. Under dagarna var stadens
gator tomma. På nätterna, i skydd av mörkret, kröp invånarna fram för att
skaffa mat och vatten. Eller för att försöka hitta läkemedel och förband till
de många sårade och skadade.
 Den 3 november, efter sex veckors bombardemang, tillkännagav de
serbiska trupperna att de skulle inleda den ”slutgiltiga attacken” mot
Vukovar, nu med marktrupper.
De kvarvarande kroatiska soldaterna vägrade fortfarande att ge sig.
Blodiga strider rasade gata för gata, kvarter efter kvarter, dag efter dag.
Först den 19 november, efter mer än två veckors konstant eldgivning,
lyckades de serbiska trupperna erövra det sista motståndsfästet, Vukovars
sjukhus. Ett hundratal kroatiska försvarare hade, tillsammans med civila,
sökt skydd i kulvertarna. De gav upp utan strid.
Slaget om Vukovar var över. Men för de i stadens befolkning som inte
var serber väntade ett fortsatt helvete.
Ögonvittnen berättade om segerrusiga serbiska militärer och milismän
som vrålande och skrikande dök upp överallt i den nu försvarslösa staden.
De var höga på adrenalin, berusade på alkohol, på jakt efter något att stjäla i
ruinerna – eller någon att ta ut sina frustrationer på. Flera av dem som
överlevt två månader av granateld misshandlades och mördades i sina hem,
ibland efter att först ha bevittnat hur deras fruar och döttrar våldtogs.
Övergreppen begicks av enskilda soldater, men var också organiserade.
Krigsförbrytartribunalen i Haag skulle drygt tio år senare utförligt
beskriva händelserna. Dagen efter Vukovars erövring, den 20 november,
sorterade serbiska militärer ut cirka 300 av de 400 fångar de tagit på
sjukhuset. Dessa tvingades att sätta sig i någon av de bussar som körts fram
till sjukhusets portar. Bland dem som fördes bort fanns patienter, läkare,
sjuksköterskor, politiker, journalister och andra stadsbor som försökt sätta
sig i säkerhet i sjukhusets kulvertar.
Fångarna kördes till byn Ovcara, cirka tio kilometer bort. När bussarna
stannat väntade dubbla led med serbiska soldater. Varje fånge tvingades ta
sig mellan leden av soldater, som slog, sparkade och spottade på dem.
Fångarna fördes därefter in i en stor lada där misshandeln fortsatte. Två av
männen blev så svårt skadade att de dog på platsen.
De överlevande männen – och de få kvinnorna – delades därefter in i
grupper om tio till tjugo personer. De fördes upp på lastbilsflak och kördes
till en skogsklädd ravin i närheten, där samtliga sköts ihjäl.
Sammanlagt mördades minst 264 personer.
Kropparna slängdes i en massgrav, där bulldozrar körde ner liken i
marken.
 Det var från liknande scener som det forna Jugoslaviens befolkning
flydde. De skulle snart skapa den största flyktingvågen i Europa sedan
andra världskriget.
 STÄPPEN

Det var ett lika magnifikt skådespel varje år.

De första tecknen brukade visa sig i april månad. Ljusgröna, skira strån
stretade upp bland stäppens gulbruna fjolårsgräs och växte sig allt starkare
och grönare. Sedan brukade det gå snabbt. På bara några dagar fyllde tusen
och åter tusen av vårens blommor blickfånget på den stäpp som tog slut
först vid horisonten.
Vårens ankomst till Kazakstans stäpplandskap fick minnet av vinterns
iskallt vinande stormar att blekna. Men bara för en kort tid. Några veckors
vårväder efter vinterns snö och köld, med temperaturer ner mot minus 45
grader, skulle snart följas av sommarens obarmhärtiga hetta där kvicksilvret
ofta klättrade upp mot 40 plusgrader i ett fastlandsklimat lika extremt som
Kazakstans avstånd till närmaste hav.
Det var hit, till det kazakiska stäpplandskapet och staden Pavlodar vid
floden Irtysjs strand i nordöstra Kazakstan, som Kent Ekeroths mormor
Irene Sinkiewicz fördes av Stalins trupper. Och här blev hon kvar, i ett
soppkök som serverade tvångsarbetarna i de omgivande kolgruvorna.
Tillvaron i Gulag, det gigantiska system av fång- och arbetsläger som
byggdes upp i Sovjetunionen, var oftast lika monotont som hårt och
påfrestande. Irene levde, i likhet med de andra fångarna, ett inrutat liv med
hårt arbete, tusentals kilometer från föräldrahemmet i staden Sosnowiec i
Polen.
Men även i arbetslägren pågick vardagslivet. I vissa läger kunde fångarna
röra sig relativt fritt. Irene kunde besöka staden Pavlodar, handla, umgås
och se vårblommorna slå ut på stäppen.
Och det fanns också plats för förälskelser. Drygt ett år efter krigsslutet
träffade den då 30-åriga Irene den tre år äldre Leonid Kazarin. Onsdagen
den 7 augusti 1946, en av dessa sommardagar då luften dallrade i hettan,
gifte sig paret.
 Nästan på dagen exakt nio månader senare, den 12 maj 1947, föddes
parets första dotter. Hon fick namnet Janina.
Janina skulle – 34 år senare – själv bli mamma till två tvillingpojkar, Ted
och Kent.

Efter krigsslutet började de sovjetiska lägren, åtminstone de som byggts för

de polska fångarna, att avvecklas. Under andra hälften av 1940-talet kunde
de flesta fångarna återvända hem.
Men Irene och hennes man blev kvar i Kazakstan. Det var här, bland
Pavlodars moskéer och lökkupolformade ortodoxa kyrkor, som Kent
Ekeroths mamma växte upp. Den centralasiatiska stäppen, med dess
vårblommor, vilt växande vitlök, betande hästhjordar, får och getter,
odlingar av vete, potatis och vattenmeloner, blev barndomens lekplats och
trygghet för Kent Ekeroths mamma.
När hon var tre år gammal, i slutet av mars 1950, föddes hennes
lillasyster Helena.
Då hade familjen hunnit flytta till staden Maj Kain, drygt 150 kilometer
sydost om Pavlodar, där nyöppnade guldgruvor erbjöd gott om
arbetstillfällen.
Min mamma är från Polen, brukar Kent Ekeroth säga de få gånger han
pratar om sin familj. Det är ett påstående som inte helt överensstämmer med
verkligheten.
I själva verket är Kents mamma född i Centralasien, i dåvarande
Sovjetunionen, i ett område dominerat av muslimska kazaker. Och det var
också här hon tillbringade viktiga år av sin barndom.
Kent Ekeroth är därmed, enligt den statistik om ursprung som han själv
ofta och gärna refererar till, en andragenerationsinvandrare, med
utomeuropeisk bakgrund, med en förälder född i Asien. I Kazakstan. Det
kom att dröja ett halvt decennium efter krigsslutet, men till slut återvände
Irene Sinkiewicz, tillsammans med sina två döttrar, till sitt barndoms Polen.
Livet i det som nu var en socialistisk enpartistat bakom järnridån, visade
sig inte heller bli lätt, framför allt inte för de med en judisk bakgrund. Den
nya kommunistiska regimen hade inte gjort upp med sekellånga traditioner
av antisemitism. Under kriget var det inte enbart tyska trupper som deltog i
massmorden på judar, även många polacker passade på att ge igen mot
tidigare grannar, släktingar eller arbetskamrater. Samtidigt som en del
polacker hjälpte till att gömma och skydda polska judar, gick andra i täten
för massmorden.
I Jedwabne, i nordöstra Polen, samlade ett 50-tal lokala polacker ihop
samhällets judiska invånare på torget den 10 juli 1940. Där misshandlades
de med påkar, käppar och stenar. Gruppen fördes sedan till en lada, där de
låstes in. Byggnaden sattes i brand. Flera hundra män, kvinnor och barn dog
i lågorna.
Pogromerna fortsatte även efter krigsslutet. I staden Kielce, en och en
halv timmes tågresa från Irene Sinkiewicz födelsestad Sosnowiec, dödade
polsk milis och militär ett fyrtiotal av stadens judar den 4 juli 1946.
Massakern föregicks av ett rykte om att ”judar” rövat bort en pojke i staden
för att använda hans ”kristna blod” för att bereda det judiska påskbrödet.
Trots att miljoner polska judar mördats under andra världskriget, och det
bara fanns några tusental kvar av dem i Polen, levde antisemitismen vidare.
Hatet blev inte mindre av att en ny fiendebild börjat spridas om dem.
Judarna påstods, vid sidan om att vara Kristus mördare, även vara ansvariga
för den kommunistiska ideologi som nu styrde landet.
I slutet på 1960-talet skulle en ny våg av antisemitiska förföljelser bryta
ut i Polen.

Det började som en studentrörelse för större frihet och demokrati våren
1968.
Efter att ett antal studentledare fängslats eller tvingats lämna
universitetet, beslöt studenterna i Warszawa att anordna ett protestmöte.
Bland dem som tvingats bort fanns Adam Michnik, som senare skulle spela
en huvudroll vid demokratiseringsprocessen 1989.
Flera tusen studenter slöt upp den 8 mars 1968, på internationella
kvinnodagen, men mötet bröts upp av säkerhetspolisen. Studenterna
angreps med batonger och andra tillhyggen. Flera av dem misshandlades
svårt.
Nya studentdemonstrationer följde och spred sig snabbt över landet.
Regimen svarade med mer våld. Studenter misshandlades, slogs blodiga,
släpades över marken och greps. Ledande studentföreträdare kallades in till
militärtjänst. Andra sparkades ut från sina utbildningar.
Ganska snart inledde regimen också en ideologisk motkampanj. De
påstod att studenternas krav på demokrati i själva verket var ett försök av
”sionister” att förstöra och sälja ut Polen. Regimen upprättade namnlistor på
påstådda ”provokatörer” och ”inspiratörer”, som anklagades för att vara
”judar”.
Snart var förföljelserna åter i full gång. Redan tidigare hade militärer
med judisk bakgrund rensats ut. Nu förlorade mängder av polska judar sina
jobb eller sparkades ut ur landet.
Kampanjen handlade, som så ofta när man ger sig på en religiös grupp
eller någon annan minoritet, om politiker som såg minoriteterna som ett
medel och en möjlighet till personligt avancemang, inflytande och makt.
Det menar i alla fall Maciej Zaremba, en av de ungefär 3 500 polacker med
judisk bakgrund som flydde till Sverige.
”Man skapade en demon. Gjorde en syntes av allt som den tidens
människor kunde tänkas ogilla. Påstod att judarna hade det bättre än andra,
kallade judiska studenter för bortskämda yngel som det arbetande folket
betalade för. Orosanstiftare som inte skötte sina studier med mera.”
Maciej Zaremba var, i likhet med många av de som förföljdes, inte ens
medveten om sin judiska bakgrund utan trodde att han var en ”ärkepolack”
och god katolik. ”När jag landade här i april 1969 hade jag så att säga varit
jude i exakt fem månader. Många visste liksom jag inte om sitt ursprung.
De blev judar på grund av sitt öde, de var sekulariserade polska medborgare
av judisk börd som blev utnämnda till judar. I praktiken var det
Nürnberglagarna som åter började tillämpas.”

Irene Sinkiewicz hade redan en gång tidigare flytt från Polen, det räddade
med stor sannolikhet hennes liv. Nu hade förföljelserna åter börjat. Irene
insåg att hon inte hade så många val. Hon hade precis fyllt 52 år, en sen
ålder för att än en gång påbörja ett nytt liv i ett nytt land. Men äldsta dottern
Janina var 21 år, den yngsta Helena var 18. Båda tillhörde den grupp som
riskerade att drabbas av utrensningarna och förföljelserna.
Som så många andra flyktingar, före och efter henne, tänkte Irene i första
hand på sina barn och deras möjligheter att studera, uppfylla drömmar,
livsmål och förväntningar. Hennes egna önskemål hamnade i bakgrunden.
Så Irene Sinkiewicz packade sina väskor och åkte, i likhet med ungefär
3  500 andra polacker med judisk bakgrund, med sina båda döttrar till
Sverige, till landet i norr.
Kent Ekeroths mormor, mamma och moster, i princip hela den del av
hans familj som överlevt Förintelsen, hade nu blivit flyktingar i Sverige.
 De tillhörde alla just den grupp som Kent Ekeroth några årtionden senare
föraktfullt brukade kalla för ”kulturberikare”.
Eller jämförde med den dödliga sjukdomen hiv.
 DET NYA LANDET

Likt de flesta flyktingar världen runt började också Kent Ekeroths mormor,
mamma och moster livet i det nya landet med att försöka lära sig språk,
seder och sociala koder. De började bygga upp ett nytt kontaktnät, försökte
hitta nya vänner, skapa en ny existens med hem, arbete och fritid, helt
enkelt skapa sig ett nytt liv.
Första anhalten blev stadsdelen Rosengård i Malmö. När familjen kom
dit i början på 1970-talet var det i mångt och mycket fortfarande en
byggarbetsplats. Delar av den nya stadsdelen var klar, över andra svängde
sig lyftkranarnas armar fortfarande fram och tillbaka. Stadsdelens stolthet,
Rosengårds centrum och dess väldiga huskropp som tronar över den
flerfiliga Amiralsgatan, hade precis invigts, den 13 maj 1970. Med tal av
inrikesministern och fyrverkerier. Rosengård sågs, liksom många andra av
Sveriges nya förorter, som det ultimata uttrycket för svensk modernism,
framgång och framtidstro. Rosengård beskrevs som ”en drömvärld av
historiska tablåer över det moderna livets möjligheter. Hit ut skulle
människorna flytta från de förslummade, osunda och mörka
innerstadsområdena och det var inte enbart en geografisk förflyttning i tid
utan också en förflyttning in i den moderna tiden.”
Det fanns viss kritik, men den riktade sig framför allt mot de två
gigantiska, 250 meter långa, nio våningar höga husen i Kryddgården. De
två fastigheterna, döpta till Taxeringsintendenten och Taxeringsrevisorn,
sträckte sig över en halv kilometers längd. De ansågs redan då som närmast
groteska i sin storlek och fick i folkmun snabbt namnet ”Kinesiska muren”.
Det skulle dock dröja ytterligare några år innan Rosengård blev
synonymt med sociala problem. Då, på det tidiga 1970-talet, var det en plats
fylld av pionjäranda med nyinflyttade från hela landet och från den värld
som Sverige allt mer öppnat sig mot.
Tiden i Rosengård blev hektisk. Det var mycket som Janina, Kent Ekeroths
blivande mamma, ville hinna med, allt från svenskundervisning till
extraarbetet på ett sjukhus.
Likt många andra familjer från Centraleuropa som hamnat som flyktingar
i Sverige såg också Kent Ekeroths mormor Irene utbildning inte bara som
viktigt, utan som helt avgörande. Att läsa vidare var något självklart, ett
budskap som trummades in i barnen från tidig ålder, både direkt och
indirekt. Det var knappast en överraskning att båda Irenes döttrar, Janina
och Helena, beslutade sig för att bli läkare. De lärde sig inte bara svenska,
de skaffade sig också tillräckligt bra betyg för att bara några år efter
ankomsten till Sverige bli antagna till läkarlinjen.
Det var också under åren i Rosengård som Janina fann kärleken, i den sju
år äldre Lennart, från en släkt av snickare i Halmstad. De gifte sig i maj
1973, veckan innan Janinas 26-årsdag. Lite mer än ett år senare föddes
parets första barn.
De döpte honom till Glenn.

Janina hade gjort en snabb resa. Det hade inte ens gått fyra år sedan hennes
ankomst till det nya landet och hon hade redan man, barn och en väntande
karriär som läkare. ”När morsan kom så kunde hon inte språket”, berättade
Kent senare. Man riktigt hör stoltheten i hans röst när han talar om sin
mamma. ”Men så kunde hon lära sig språket. Och samtidigt som hon
pluggade medicin så födde hon min storebrorsa och jobbade natt med att
tvätta blodig tvätt på sjukhuset. Imponerande faktiskt! Inget gnäll där inte.
Det var bara till att göra det, liksom!”
Men trots alla ambitioner hade Janina ändå svårt att hinna med både
familj och studier, karriär och barn. Dagarna räckte helt enkelt inte till.
Livet kom hela tiden emellan.
Hösten 1981, den 11 september, födde Janina tvillingar. Precis som när
de namngav sin första son, Glenn, valde föräldrarna varken typiskt svenska,
polska eller judiska namn. De blev än en gång USA-inspirerade: Kent och
Ted.
Janinas tre år yngre ogifta syster Helena avslutade sina studier och fick
sin läkarlegitimation 1979. Det skulle dröja ytterligare nästan tio år innan
Janina äntligen, 40 år gammal, kunde följa i sin yngre systers fotspår och bli
färdig läkare.
När tvillingarna var tre år gamla bestämde sig Janina och Lennart för att
lämna Skåne och flytta till Lennarts hemstad Halmstad, till ett gult tegelhus
på Sysslomansgatan 12.
Trots att Halmstad är en relativt liten stad finns och fanns där en tydlig
uppdelning mellan stadens olika sociala skikt, mellan de rika, välbärgade
villakvarteren väster om Nissan och de mer arbetarklassbetonade
bostadsområdena öster om ån. Även Halmstad hade byggt ett
miljonprogramsliknande område, Nyhem, bestående av ett antal
niovåningshus i kvarteret Giganten, inklusive ett tidstypiskt centrum.
Och precis som Rosengård i Malmö fick också Nyhem ganska snabbt
dåligt rykte, som en plats för socialt utsatt arbetarklass och ”invandrare”,
framför allt från östra Europa.
Det var hit familjen Ekeroth flyttade. Inte till något av Nyhems höghus,
eller till en av villorna i väster, utan till gränslandet emellan.
Huset låg i ett område något under den klass föräldrarna tillhörde – eller
ansåg sig tillhöra. Men likt så många andra familjer, inte minst med
invandrarbakgrund, gällde det att anpassa sig efter de ekonomiska ramarna,
bland annat det faktum att Kents mamma fortfarande var flera år från att ta
sin hett åtrådda läkarexamen.

Hösten 1988 började Kent och Ted Ekeroth i första klass på Nyhemsskolan.
”Det jag framför allt kommer ihåg är att de var så lika varandra, de var lika
som bär. Jag var tvungen att säga till mamman att ge dem olika kläder för
att kunna se skillnad på dem”, skrattar deras fröken, som är noga med att
hon inte vill ha med sitt namn och som jag därför kommer att kalla Anna-
Lisa.
Många av skolans elever kom från studieovana hem i Nyhems höghus,
men så var det inte med Kent och Ted. Janina hade övertagit sin mammas
syn på utbildning, som något lika viktigt som självklart, något som hon
också noga inpräntade i sina barn. Båda pojkarna kunde både läsa och
skriva när de började i första klass. ”De var intelligenta, duktiga barn,
speciellt Kent”, berättar deras fröken. ”Och mamman var mycket fin. Hon
arbetade ju här på sjukhuset. Vi hade väldigt fin kontakt och hon var väldigt
positiv till mig. Men det är ju klart, alla föräldrar som har duktiga barn är ju
positiva till läraren, så är det ju.”
Janina kom regelbundet på alla kvartssamtal, berättar Anna-Lisa, och det
slutade ofta med att de kunde bli sittande i en halvtimme, eller längre,
inbegripna i långa samtal om pojkarna. Däremot kom inte pappan till ett
enda kvartssamtal under alla de år tvillingarna gick på skolan. ”Men det var
inget konstigt, då var det ofta så att bara mamman deltog. Ibland följde
någon pappa med, men oftast var det bara mamman”, berättar Anna-Lisa.
Båda pojkarna var intresserade av de flesta ämnen, men det Anna-Lisa
minns tydligast är tvillingarnas stora datorintresse. Datorer var fortfarande
något relativt nytt och ovanligt på 1980-talet. Familjen Ekeroth tillhörde det
fåtal som hade en egen dator hemma, vilket gjorde att Kent, redan som nio-
tioåring, blev något av klassens egen datakonsult.
”Det var ju datorns uppkomsttid. Vi fick en dator på skolan, men det var
ju bara en på flera klasser och vi lärare kunde ju inte behärska den”, berättar
Anna-Lisa. ”Jag försökte skriva ut en egen läsebok till klassen vid ett
tillfälle, men klarade inte av det. Men då säger Kent; det här kan jag fixa
hemma. Så han tog hem disketten och kom tillbaka nästa dag med allt
prydligt utskrivet. Det var nästan ingen annan som kunde datorer på den här
tiden, så Kent och Ted var ju före där.”
Familjen Ekeroths dator är det som har stannat kvar i minnet också hos
en av de få klasskamrater som ibland följde med tvillingarna hem för att
leka. ”Det var ett ganska vanligt hem. Det var tvillingbröderna, deras
storebror och så föräldrarna”, berättar skolkamraten. ”Vi brukade spela spel.
Jag kommer ihåg att de hade en Amigadator, vilket var ganska nytt då. Det
är klart att man blev impad!”

Att vara duktig på datorer, eller i andra skolämnen för den delen, var dock
inget som per automatik imponerade på klass- och skolkamrater.
Stämningen mellan barnen, många från socialt utsatta hem, kunde vara
hård. Kent skulle senare berätta om slagsmål på skolgården, om elever som
slog sina lärare, om trakasserier och mobbning, om barn som fick sina
huvuden nedstuckna i toaletter. Att vara fysiskt stark var viktigare än att
vara intresserad av att läsa läxor, något som både Kent och Ted fick erfara.
Att ingen av tvillingarna var speciellt intresserade av idrott underlättade inte
heller deras situation.
”Det var egentligen inte en så bra skola”, berättar en gammal
klasskamrat. ”Halmstad är ju ganska uppdelat och det fanns en hård
stämning här på skolan, det var lätt att råka illa ut.”
Kent och Ted utvecklade tidigt en form av hårdhet, något som deras
lärare inte kunde undvika att märka. ”De var aggressiva, häftiga i humöret.
De var ju inga mesar, om du förstår vad jag menar”, säger Anna-Lisa. ”Jag
har själv häftigt temperament, så jag har full förståelse för sånt. Och barn
får ha temperament, men då måste man också kunna tygla det.”
Det var inte så att tvillingarna slogs mer än de andra barnen, men de hade
oändligt svårt att sitta stilla. De hittade jämt på saker, men oftast bara
sinsemellan, berättar Anna-Lisa. De undvek att komma något annat barn
eller vuxen alltför nära. Medan de andra barnen ofta kramade sin fröken
höll sig bröderna Ekeroth på sin kant.
Anna-Lisa säger sig tydligt minnas ett av de tillfällen Kent och Ted
visade sina känslor mer öppet.
”Jag läste en bok som följetong för barnen, ’Spring! Fanny, spring!’, som
handlade om en hundtävling i Kanada. Det gick ju illa, men det var rörande
och dramatiskt, för hunden jobbade så för sin pojke”, säger Anna-Lisa.
”Och då såg jag nästan en tår i de här pojkarnas ögon. Jag minns inte om
det var i Teds eller i Kents ögon, men jag minns att jag då tänkte: det finns
nog en mjuk sida där också.”

Men det vanliga var inte tårar utan en ganska hård och tuff attityd. Kent och
Ted var principfasta och kunde ta strid även mot sin fröken, något som de
flesta av de andra barnen inte var i närheten av. När tredjeklassarna till
exempel skulle genomföra sitt traditionsenliga luciatåg för de yngre barnen,
vägrade tvillingarna. Två trotsiga nioåringar korsade armarna för bröstet,
stampade med fötterna i golvet, stirrade tjurigt mot sin fröken och
deklarerade högt och tydligt: Vi vägrar!
”De skulle ju vara stjärngossar och ha strutar på huvudet, men de tyckte
att det var löjligt och vägrade vara med”, berättar Anna-Lisa, men tillägger
med ett belåtet skrockande. ”Men det fick de göra. De fick rätta sig i ledet.
Jag gav ju mig inte, de försökte göra motstånd, men … hahaha … de fick gå
med i luciatåget de med. Det tvingade jag dem till, hahaha!”

I fjärde klass försvann tvillingarna. I vanliga fall brukade föräldrarna höra

av sig när en familj flyttade, framför allt om de hade haft en bra relation
med sin lärare, men inte nu. Anna-Lisa visste inte riktigt vad som hade hänt
med Kent och Ted. Via omvägar fick hon höra att mamman hade flyttat med
pojkarna till Lund.
Det kom att dröja 21 år innan hon hörde av Kent igen.
 Hösten 2012 publicerade Expressen Kent Ekeroths film, som visade hur
han och två andra ledande Sverigedemokrater beväpnade sig med järnrör,
knuffade en kvinna in i en bil och kallade henne för ”hora”, ”fitta” och
”blattelover”. Och de påstod att en av Sveriges mest kända komiker inte var
svensk.
Bara någon vecka efter publiceringen ringde telefonen hemma hos Anna-
Lisa. Det var hennes gamle elev Kent Ekeroth.
”Jag höll på att tappa andan”, berättar Anna-Lisa. ”Min första tanke när
han ringde var ju: Herregud, vad vill han mig?”

Anna-Lisa hade naturligtvis läst och hört om sin gamle elev. Och det var
inte några glada nyheter, tyckte hon. Tvärt om. Anna-Lisa säger att hon
bestämt tar avstånd från allt vad Sverigedemokraterna står för, något som
hon också var noga med att berätta för Kent vid telefonsamtalet: ”Jag sa till
honom: Det är jätteroligt att du ringer och att vi pratar om gamla tider. Jag
tycker om dig, men jag tycker inte om vad du gör, eller vad du står för idag.
Och jag förstår över huvud taget inte hur du tänker när just du kritiserar
invandrare? Din mamma är ju inte ens född i Sverige!”
Kent svarade kort att han accepterade hennes ståndpunkt, sedan övergick
de till att prata gamla skolminnen. Under hela samtalet, som varade i en
kvart, kanske tjugo minuter, kunde Anna-Lisa inte släppa sin första
undrande reaktion: Varför ringer han mig.
”Men till slut kröp det ju fram vad han ville”, berättar Anna-Lisa. ”Han
sa att han länge undrat över en fråga, och så sa han: Fröken, har jag
någonsin slagit dig?”
Anna-Lisa blev helt ställd av frågan. Till slut svarade hon: ”Du har aldrig
slagit mig. Det har du aldrig gjort. Och jag har aldrig slagit dig, kom ihåg
det!”
Därefter tog samtalet mellan Kent Ekeroth och hans gamla skolfröken
slut. Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman, som nu officiellt hade
tagit en timeout på grund av järnrörsskandalen, tackade och la på luren.

När jag pratar med Anna-Lisa har det gått drygt tre år sedan telefonsamtalet
och hon verkar fortfarande inte riktigt ha kommit över förvåningen över
Kent Ekeroths märkliga fråga: Om han, som ett sju-åtta-årigt barn, brukat
våld mot henne.
 Flera gånger under vårt samtal upprepar hon sin besvikelse över att just
en av hennes gamla elever blivit en av ledarna för ett parti som
Sverigedemokraterna: ”Jag har varit lärare i 42 år, men jag tycker inte att
det är skoj att prata om Kent, när jag vet hur det har gått och hur det är med
honom. Jag reagerar varje gång jag hör Kent Ekeroths namn. Och då tänker
jag: Usch, vad synd att det blev så – och att han gick just i min klass.”
 SÖNDAG 5 APRIL 1992

Kriget i Bosnien började med en fredsdemonstration.

Manifestationen var inte planerad. Den startade som en spontan samling
på morgonen den 5 april i de västra delarna av Sarajevo. Dagen innan hade
Bosniens politiska ledning utlyst en allmän mobilisering och oroliga
Sarajevobor, som alla hört nyheten, samlades för att diskutera situationen.
Någon föreslog en fredsdemonstration och snart var en grupp på väg mot
parlamentet. Fler och fler av stadens invånare anslöt sig och
demonstrationståget växte snabbt från några få dussin till tiotusentals
deltagare.
Snart var Sarajevos gator fyllda av enorma människomassor i den kanske
största demonstrationen sedan staden grundades på 1400-talet. Närmare
100 000 av stadens drygt en halv miljon invånare deltog.
”Vi trodde fortfarande att det fanns en möjlighet att ändra folks
inställning, att rädda Sarajevo och Bosnien som en plats där muslimer,
serber och kroater kunde fortsätta leva tillsammans, som de gjort i 500 år”,
berättar Samir Koric, en 27-årig revisor som anslöt sig till tåget tillsammans
med flera vänner.
Hans inställning var inte unik. Det hade visserligen pågått blodiga strider
i Kroatien i närmare ett års tid, men majoriteten av de Sarajevobor som
valde att gå med i demonstrationståget var ganska säkra på att kriget ändå
inte skulle nå just dem. Inte Sarajevo. Inte den stad som sedan århundraden
varit känd för sin multikulturalism, för sin samlevnad mellan muslimska
bosniaker, katolska kroater och serbisk-ortodoxa serber, för att bara nämna
de tre största grupperna av Sarajevobor.
Inte kunde staden – med sina många välutbildade ungdomar, med
universitet och professorer, med mängder av kaféer där man diskuterade
filosofi och religion, politik och sport – drabbas av kriget. Sarajevos själva
identitet byggde till stor del på uppfattningen att detta var en plats av
förfinad kultur – eller snobberi som en del kritiker kallade det.
 Inte kunde staden som anordnat vinterolympiaden bara åtta år tidigare,
som öppnat sina portar för hela världen, drabbas av samma krig som i
Kroatien. Sådant händer andra, inte oss.
Så tänkte Samir Koric och så tänkte många av dem som deltog i
fredsdemonstrationen den 5 juni 1992. De vandrade tillsammans,
Sarajevobor av alla religioner och nationaliteter, bland jugoslaviska flaggor,
porträtt på Tito och handskrivna plakat om fred och samlevnad.

Det enorma tåget, som aldrig verkade ta slut, stannade till framför
parlamentet. Flera tal hölls, en ”Nationell räddningsfront” utsågs, innan
människorna åter sakta satte sig i rörelse. Nu svängde människomassorna
till höger, mot Vrbanjabron över floden Milijacka, mot stadsdelen Grbavica.
Några kvarter längre bort hade det bosnisk-serbiska partiet SDS, lett av
Radovan Karadzic, inrättat sig på de översta våningarna i det höga,
smutsgula hotellet Holiday Inn. Det var också härifrån som de första
skotten troligtvis avlossades. Plötsligt genljöd luften av ljudet från
gevärsskott och rikoschetter. Samtidigt kastade någon en handgranat mot
demonstrationståget.
Deltagarna stannade till mitt på Vrbanjabron. I någon sekund rådde en
egendomlig stillhet, innan folk skräckslagna började springa åt alla håll för
att sätta sig i säkerhet.
Kvar på bron låg den 21-åriga läkarstudenten Suada Dilberovic, träffad
av ett skott rakt i bröstet. Hon fördes till sjukhus, men var död vid
framkomsten.
Suada Dilberovic hade demonstrerat mot kriget – för fred och samlevnad.
Hon blev Bosnienkrigets första dödsoffer.

Suada Dilberovic kom från Dubrovnik i Kroatien och hade flyttat till
Sarajevo för att studera medicin. Hon hade, som de flesta av stadens
studenter, snabbt anslutit sig till demonstrationen.
Samir Koric, som kände Suada väl, befann sig bara några meter längre
bort i demonstrationståget, när de dödande skotten föll.
”Som läkarstudent, med sin examen i maj, hade Suada lätt kunnat hålla
sig borta från demonstrationen den dagen”, berättade han senare. ”Hon var
inte från Sarajevo. Hon var inte ens bosnier. Men min vän var rasande över
den uppdelning som hade börjat i den stad som hon hade lärt känna och
kommit att älska under fem års studier.”

Dagen därpå, den 6 juni 1992, erkände EU Bosnien-Hercegovina som en

oberoende stat, USA följde efter en dag senare. Radovan Karadzic och den
bosnienserbiska ledningen hade hotat med öppet krig om Bosnien erkändes.
Det var inget tomt hot.
De bosnienserbiska krypskyttarna öppnade åter eld från de översta
våningarna på Holiday Inn, den här gången mot de demonstranter som
fortfarande stod samlade framför parlamentet. Sex av dem dödades, flera
dussin skadades.
Kriget i Bosnien hade börjat.
Kriget skulle vara i mer än fyra år och kosta över 100  000 människor
livet. Två miljoner, mer än hälften av befolkningen, skulle tvingas fly.
Ungefär 100 000 av dem skulle söka sig till Sverige.

Kriget i Bosnien kom i media ofta att skildras som en kamp mellan olika
folkgrupper, religioner och kulturer, som en etnisk konflikt där kroater,
serber och bosnier bekämpade varandra. Men verkligheten var betydligt
mer komplicerad.
Man kan lika gärna vända på perspektivet och säga att politiker och olika
krigsherrar såg möjligheten att använda religion och kultur som ett
maktmedel för egen personlig vinning. För många av de ledande personerna
var kriget i själva verket både mål och medel, ett sätt att nå maktpositioner
de annars troligtvis inte haft, eller kommit i närheten av.
Bland Sarajevos befolkning hade ingen av de tre nybildade nationella
politiska partierna, det serbiska, det kroatiska eller det bosniska – baserade
på etnicitet och religion – lyckats få speciellt många väljare.
Demonstrationen i Sarajevo visade att en stor del av stadens befolkning,
in i det sista, hoppades och trodde på en fredlig lösning. ”De visade att
påståendet att detta krig orsakats av urgamla etniska fejder var en lögn”,
skrev Laura Silber och Allan Little i boken ”Yugoslavia: Death of a
Nation”, som blivit något av ett standardverk om krigen i det forna
Jugoslavien.
De två författarna är inte ensamma om denna åsikt. De flesta bedömare är
eniga om att kriget utvecklades till en kamp dominerad av etnicitet och
religion, men grundorsaken var inte etniska eller religiösa skillnader och
motsättningar.
Krigen i forna Jugoslavien inleddes för att det fanns tillräckligt många
som hade personliga intressen av att ett krig började – och var villiga och
beredda att starta det.

Det nationalistiska hatet fick inte fotfäste överallt, inte ens under krigets
blodigaste dagar. I staden Tuzla i östra Bosnien lyckades den politiska
ledningen få de tre grupperna, serber, kroater och bosniaker, att hålla ihop
under hela kriget i något som blev känt som Tuzlamodellen. Muslimska,
katolska och ortodoxa ledare gick gemensamt ut och förklarade enighet och
solidaritet. I stället för att hetsa mot varandra beslöt politikerna att
gemensamt stå upp för varje individs rättigheter – mot det nationalistiska
hatet.
Den 25 maj 1995, i krigets absoluta slutskede, slog en granat ner på
Kapijatorget, mitt i centrala Tuzla. Det var en vacker försommarkväll och
torgets kaféer och restauranger var fulla med ungdomar som vågat sig ut i
värmen i tron och förhoppningen att kriget snart var slut.
Granaten, avfyrad från serbiska ställningar strax utanför Tuzla, orsakade
ett blodbad. Förödelsen blev fullständig: 71 personer dödades, 130
skadades, många av dem mycket svårt. Torget var fullt av blodiga,
sönderslitna rester av de lemlästade kropparna.
I en sista djupt symbolisk akt av solidaritet med de döda och de
efterlevande jordfästes samtliga offer på Tuzlas muslimska
begravningsplats. De som dödades i den serbiska attacken: muslimska
bosnier, katolska kroater och serbisk-ortodoxa serber hade levt tillsammans,
därför begravdes de också tillsammans, sida vid sida, oberoende av religion
och etnicitet.

Tuzla var inte det enda exemplet. Trots uppdelningen av det forna
Jugoslavien i nya stater, baserade på nationalitet, kvarstod det blandade
samhället. En hel del serber stannade exempelvis kvar i Sarajevo och i
andra städer runt om i Bosnien. För många handlade det om politisk
övertygelse, viljan att fortsätta leva tillsammans, men det fanns också en
rent praktisk aspekt. En relativt stor andel av befolkningen kom från
”blandade” familjer. Det gjorde det komplicerat, om inte omöjligt, att
avgöra den egna nationaliteten.
Vilken sida tillhörde exempelvis den man – eller kvinna – som hade en
serbisk mamma, en kroatisk pappa och var gift med en muslimsk partner?
För många var den frågan naturligtvis helt omöjlig att besvara. En ansenlig
del av befolkningen i det forna Jugoslavien hade helt enkelt en
mångnationell bakgrund, de tillhörde inte bara en grupp eller religion.
På mina reportageresor under krigsåren träffade jag ofta ”serber”,
”kroater” och ”bosniaker” som stannade kvar på det som många ansåg vara
”fel sida”. En av dem var den då 24-årige juridikstudenten Sasja. Han
tillbringade tre år i Sarajevos skyttegravar. Mittemot honom, ibland så nära
som trettio-fyrtio meter, låg fienden, ofta gamla skolkamrater, grannar och
släktingar.
Sasja berättar att många av de ungefär 30  000 serber som blev kvar på
den bosniska regeringssidan deltog i striderna. Ibland kunde det uppstå
väldigt förvirrade situationer.
”Vad gör ni? Skjuter ni på oss? Ni är ju också serber”, ropade serberna
från den serbiska sidan.
”Vi är serber, men vi vill inte ha fascism!” svarade Sasja och de andra
serberna på den bosniska sidan.

Under de första krigsåren led den bosniska regeringssidan flera svåra

nederlag. De var illa beväpnade jämfört med den gamla jugoslaviska armén,
som i praktiken nu stod på den bosnienserbiska sidan. Det internationella
vapenembargot drabbade därmed den bosniska sidan extra hårt. Serberna
var redan tungt beväpnade, organiserade och vältränade. Den bosniska
sidan hade svårt att ens skaffa vapen.
Allt fler unga muslimer världen runt reagerade på tv-bilderna som visade
den ena blodiga massakern efter den andra, med detaljerade närbilder på
övergrepp efter övergrepp.
De kände att Europa och USA inte försvarade deras muslimska
trosfränder. De stod inte ut med att se bomberna regna över Sarajevo dag
efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
I likhet med de frivilliga som anslöt sig till det spanska inbördeskriget,
eller det finska vinterkriget, valde hundratals unga muslimska män – och en
del kvinnor – att agera. De åkte till Bosnien för att med vapen i hand kämpa
på den bosniska regeringssidan, en del av politiska och ideologiska skäl,
andra av religiösa orsaker.
Bosnienkriget blev det första krig i Europa där unga européer och deras
trosfränder från framför allt Mellanöstern valde att utkämpa sin tolkning av
jihad; den inre och yttre reningsprocess på vägen mot att bli en sannare
människa och en god muslim, som Koranen och andra av islams skrifter
förespråkar.
Många av dem som anslöt sig till striderna i Bosnien var unga idealister,
men bland de första som anlände fanns också hårdföra veteraner från det
inbördeskrig som pågått i Afghanistan i mer än tjugo års tid.

Den 24 december 1979, medan stora delar av världen var sysselsatt med att
fira julafton, tågade sovjetiska marktrupper, understödda av tanks och
stridsflygplan, in i Afghanistan under förevändning att de skulle stödja den
kommunistiska regim som tagit makten ett halvår tidigare.
Sovjetunionen var en av världens då två supermakter, med en armé av
flera miljoner soldater, med tillgång till kärnvapen och den mest
sofistikerade militärtekniska utrustningen.
Sovjetunionen utgick ifrån att de snabbt, utan vidare protester från
omvärlden, skulle kunna etablera sig som Afghanistans nya de facto-
makthavare. Det var ett viktigt taktiskt och strategiskt drag i det ständigt
pågående globala maktspelet mellan ledarna i Kreml och Washington.
Och det var fullständigt felaktigt.
Sovjetunionens angrepp på Afghanistan kom snart att jämföras med
USA:s katastrofala krigföring i Vietnam. Precis som USA i Indokina mötte
de militärt överlägsna ryssarna ett starkt och växande folkligt motstånd.
Den afghanska gerillarörelsen, den religiöst baserade mujaheddin, fick inte
bara ekonomiskt och militärt stöd från USA, utan också från stora delar av
den muslimska världen. Oljepengar och frivilliga strömmade till för att
delta i striderna. En av dem var Usama bin Ladin.

De sista sovjetiska trupperna lämnade Afghanistan i februari 1989, men

freden lät vänta på sig. Kriget fortsatte, nu mellan centralregeringen i Kabul
och de olika gerillagrupperna inom mujaheddinrörelsen. Den 24 april 1992,
efter att en fredsuppgörelse undertecknats mellan de flesta av krigets parter,
tågade till slut mujaheddinkrigare in i Kabul och bildade en regering. Det
nya Afghanistan, styrt av uttalat religiösa ledare, var ett faktum.
Precis tre veckor tidigare hade kriget i Bosnien inletts.
De två världspolitiska händelserna sammanföll inte bara tidsmässigt, de
påverkade också varandra och den fortsatta utvecklingen.
Efter segern i Afghanistan vände flera av krigets veteraner ögonen mot
blodbadet som utspelades i Bosnien. En del av dem såg en ny uppgift: att
stödja sina muslimska bröder och systrar i Bosnien.
Sommaren 1995 anlände den första gruppen av Afghanistanveteraner.
Bland dem fanns män som Wahiudeen al-Masri, med lång erfarenhet av
både gerillakrigföring och av att lära ut sina erfarenheter till nya
generationer av kämpar.
En speciell mujaheddinbrigad sattes upp i gruvstaden Zenica i centrala
Bosnien. Enligt underrättelserapporter ska även Usama bin Ladin ha gett
ekonomiskt stöd till såväl villiga rekryter som till de stridande förbanden.
På slagfälten i krigets Bosnien slogs unga muslimska idealister,
mujaheddinveteraner från Afghanistan och även medlemmar från al-Qaida,
det nätverk som Usama bin Ladin hade börjat bygga upp. Hårdföra
salafistiska religiösa ledare och finansiärer från Riad, Jedda, Mecka och
andra städer i Saudiarabien gav sitt stöd och delade gärna med sig till de
stridförande av de enorma tillgångarna från landets oljeindustri.

Men det var inte bara en känsla av religiös solidaritet som lockade frivilliga.
De som sökte sig till striderna i det forna Jugoslavien utgjorde en brokig
skara. Vissa av dem sökte äventyret, eller helt enkelt en möjlighet att få
utlopp för sin fascination och sina fantasier om vapen, krig – och dödande.
En av dem var Jackie Arklöv, uppvuxen i Storuman i det inre av
landskapet Lappland. Han hade lockats och fascinerats av militärlivet ända
sedan tonårstiden. Med sig till striderna i Bosnien hade han en blå
anteckningsbok där han regelbundet skrev ner sina tankar och funderingar.
Under rubriken ”Första gången” beskrev han detaljerat känslan av att
äntligen få döda:
”Jag siktade på magområdet, han föll omkull. Jag kände en ihålig
upphetsning inom mig, men han var inte död ännu. Min fiende började
famla runt med armarna och utgav kvävda skrik. Jag siktade nu mot
ryggraden och sköt punkteld. Han skakade en kort stund, sedan låg han
stilla.
 I samma ögonblick sköt en smärta vass som en ispik in i mitt hjärta.
Plötsligt kände jag att jag mådde bättre än jag gjort på flera månader,
kanske bättre än på flera år. Nu hade jag dödat för första gången. Jag kände
att jag ville fortsätta. Jag kände en overklighetskänsla inom mig.”

Jackie Arklöv föddes i Liberias huvudstad Monrovia, med en amerikansk

far och en mor från Liberia. Han kom 1975 som tvåårigt adoptivbarn till
den lilla byn Ankarsund, belägen i Storumans kommun. När den lille
pojken anlände till sina adoptivföräldrar blev han byns enda svarta
invånare. För många var han den första svarta person de över huvud taget
hade träffat. Det berättade de gärna och visade – medvetet eller omedvetet.
Under hela sin skoltid fick Jackie regelbundet höra nedvärderande epitet
som ”negerjävel”, ”svartskalle” och ”träskneger”.
Känslan av utanförskap, att inte riktigt bli accepterad, var något som kom
att förfölja honom: ”Den här känslan av mindervärdeskomplex, det var det
här att man såg annorlunda ut, man var adopterad och fick ofta höra
’negerjävel’ och sånt … det har ju ändå påverkat. Jag fick lättare att känna
förakt för andra människor, inte samma tillit kanske”, berättade han senare i
boken ”Den svarte nazisten”.

Jackie Arklöv blev tidigt en person som stod bredvid. Han var någon som
fanns där, tillsammans med de andra, men som ändå aldrig riktigt blev
accepterad, som inte någonsin tilläts bli en fullvärdig medlem av den övriga
gemenskapen. Jackie Arklöv reagerade med att dra sig inåt, sluta sig i sina
känslor, men också genom ett utåtagerande, ofta aggressivt, beteende.
Tidigare klasskamrater har berättat att han blev retad i skolan, men också att
han själv gav sig på dem som han trodde sig kunna dominera eller
terrorisera.
Även i hemmet uppstod problem. Arklöv uppfattade att fosterföräldrarna
var stränga och krävande. De ville att han skulle lyda och anpassa sig, vilket
inte fungerade speciellt väl. Föräldrarna å sin sida kände att de hade svårt
att klara av den dominanta, ofta aggressiva och krävande sonen. ”Ej helt
tillfredsställande relationer inom familjen”, konstaterade barnpsykiatrin i en
av utredningarna om honom. Ett tag diskuterade man till och med att
placera Jackie Arklöv i fosterhem.
 I de tidiga tonåren blev Arklöv allt mer intresserad av
nationalsocialismen. Han började läsa artiklar och böcker om andra
världskriget, om nazismen, ”judefrågan” och Förintelsen.
I slutet på 1980-talet och början av 1990-talet hade det, precis som i
resten av Sverige, växt fram lokala grupper av skinnskallar och
organiserade högerextremister även i norra Sverige. Jackie Arklöv sökte
upp den närmaste nazistgruppen, NS Östersund. Av ganska förståeliga skäl
reagerade medlemmarna först med skepsis och direkt avståndstagande. En
svart nazist är på många sätt en självmotsägelse. Som så många gånger förr
fick Jackie Arklöv till slut vara med, men ändå inte. Han blev accepterad,
men på nåder.
”Vi kom fram till att han får vara med oss så länge han kämpar för vår
sak. Han hade samma åsikter som vi när det gäller Israel och hela den
prosionistiska rörelsen. Så vi accepterade honom, det gjorde vi”, berättade
organisationens ledare senare, men tillade att det fanns ett förbehåll: ”Men
när vi skulle komma till makten så skulle det ju vara kastrering som gäller
för honom.”
Trots självmotsägelsen i att omfamna en ideologi som uppfattade honom
som tillhörig en underlägsen ras, och trots avståndstagandet från de andra i
gruppen kände Arklöv ändå att han hade hittat ett sammanhang, en
tillhörighet, en egen plats i det universum som omgav honom.
Flera år senare, efter morden i Malexander, skulle Arklöv försvara sin
nationalsocialistiska övertygelse i polisförhören. ”Det är en sund ideologi
jämfört med dagens dekadenta ideologier. Den baseras på att den starke
överlever. Den är baserad på ett sunt samhälle, ett rent
samhälle … nationalsocialismen är nästan som en religion, och en politisk
ideologi utan andlighet är dömd att gå under.”

Vid mönstringen blev Arklöv antagen till jägarutbildningen på K4 i

Arvidsjaur, en elitplacering med särskilt hårda krav på varje ung värnpliktig
som hade sökt sig dit.
För kanske första gången i sitt liv verkade Arklöv känna sig nöjd med
tillvaron. ”Utbildningen i Arvidsjaur är nog det jag lyckats bäst med här i
livet. Därför ville jag fortsätta som soldat. Äventyret och spänningen
lockade”, berättade Arklöv senare för sin lokaltidning Västerbottens-
Kuriren.
 Men snart började problemen igen. Trots känslan av att äntligen ha
åstadkommit något positivt i sitt unga liv, ville det sig inte riktigt för Arklöv
nu heller. Han klarade inte de mer teoretiska delarna och blev förflyttad från
specialutbildningen som pansarvärnsrobotskytt till en ”vanlig”
granatkastargrupp. Trots god fysik och motivation ansågs han inte ha de
ledaregenskaper som krävdes för att fortsätta en militär karriär. I stället för
drömmen om en framtid som yrkesofficer stod Jackie Arklöv efter
värnplikten åter utanför en gemenskap han önskat tillhöra.
Arklöv bestämde sig för att åka till Marseille och söka värvning i
Främlingslegionen. Han ändrade sig i sista stund. I stället riktades hans
blickar åt ett annat håll: kriget i Bosnien.
I Marseille hade Arklöv hört flera personer prata om möjligheten att ta
värvning på slagfälten i det forna Jugoslavien. Lönen var visserligen inte
speciellt hög, men det fanns goda möjligheter att förverkliga pojkdrömmen
om ”kriget”.
Hösten 1992 åkte Arklöv till Zagreb i Kroatien, den sida han valt i kriget.
Han tyckte att de ideologiskt stod hans nazistiska tankevärld närmast.
Efter en kortare tid i ett förband, som mest bestod av andra utländska
frivilliga, sökte sig Arklöv vidare. Han anslöt sig till en av de mest ökända
milisgrupperna; Ludvig Pavlovic-förbandet, uppkallat efter en fallen
kroatisk soldat.
Ludvig Pavlovic-förbandet var en av många paramilitära grupper – halvt
legala, halvt illegala – som deltog i krigen. De stod ofta för de värsta av
grymheterna och övergreppen. Ludvig Pavlovic-gruppen var inget
undantag. Förbandet hade bland annat i uppdrag att utföra
specialoperationer, eller ”likvidering” som Arklöv själv kallade det i sin
dagbok.
Några av de som utsattes för det våldsamma förbandets framfart var
invånarna i ett antal mindre byar kring staden Stolac, som anfölls mellan
den 12 och 15 juli 1993. Tillsammans med grupper ur den reguljära
kroatiska armén tog sig förbandet vidare, från by till by. I Aladinici brände
de ner moskén. I Pjesivac-Greda samlade de ihop samtliga muslimska
invånare, varefter de plundrade deras hem. En av de få som vågade höja sin
röst var den 17-åriga Sanida Kaplan. ”Ni har ju redan fört bort männen,
varför tar ni oss nu?” ropade hon till soldaterna.
Svaret blev ett dödande skott i bröstet. Sanidas kropp lämnades kvar,
liggande strax utanför porten. Resten av familjen fördes bort och
internerades i ett tillfälligt fångläger i en skola, tillsammans med ytterligare
3 000 bosniaker.
Jackie Arklöv har själv beskrivit Ludvig Pavlovic-förbandets arbetssätt. I
sin dagbok skrev han den 24 augusti 1993: ”Anföll muslimsk by ca 1 km
utanför Mostar. Tog dom med överraskning, eftersom vi natten före smög
oss dit och vakade. Motståndet är ej hårt. Vi kastar handgranater genom
fönstren, rusar sedan in och likviderar allt levande.”

Jackie Arklöv trivdes med sitt nya liv. ”Jag har alltid velat uppleva krig”,
berättade han något år senare på en rättegång. ”När man är nära döden lever
man på riktigt.”
När Arklöv åkte hem till Ankarsund på en kort permission tog han med
en reporter från lokaltidningen Västerbottens-Kuriren till sitt gamla
pojkrum och visade stolt upp tygbitar som han klippt ut från dödade
soldaters uniformer och limmat fast på en tavla på väggen. ”Jag sparar på
dem”, förklarade Arklöv.
Han visade också upp ett tidningsurklipp där några av männen i hans
förband sparkar på en man som ligger på gatan. ”Visst är de fascister, men
jag brydde mig inte om det”, konstaterade Arklöv och tillade att ingen
tycker om muslimer, vare sig han själv eller någon annan i det forna
Jugoslavien. ”De är som judar, man kan inte lita på dem.”
Men vissa dagar kände också Arklöv att det kunde bli svårt.
”En fruktansvärd likstank slår emot oss”, skriver han i sin dagbok den 27
augusti 1993. ”Vår överste ger order om att alla kroppar som är civila måste
omedelbart föras undan. Brännas eller begravas, ett skitjobb som inte har
sitt like. Stanken sätter sig in i uniformen hällst frän halvbrända lik.”

När männen i Ludvig Pavlovic-förbandet inte deltog i ”specialoperationer”

arbetade de som fångvaktare eller förhörsledare i olika läger. Jackie Arklöv
utmärkte sig, enligt flera vittnen, som särskilt sadistisk mot fångarna. Vid
ett förhör med en bosnisk man vid namn Muhamed Begovic i
militärförläggningen i Grabovina använde Arklöv en slang från en
brandsläckare, med ett munstycke i metall i änden, som tillhygge mot sitt
offer.
Arklöv slog, gång på gång, den tunga slangen med munstycket på
Muhamed Begovics armar, rygg, huvud och bröst. Efter ett tag bad Arklöv
Begovic att sträcka fram sina händer, varpå han slog med slangen tills
huden sprack och benet blottades.
När Arklöv fortfarande inte ansåg sig ha fått de svar han ville beordrade
han Muhamed Begovic att sträcka ut sin tunga, som han sedan slog på tills
den sprack, med blodet forsande ut ur de sönderslagna köttslamsorna.
Muhamed Begovic var en av de hundratusentals bosnier som senare
lyckades fly från Bosnien. Han hamnade i Sverige där han också fick asyl.

För Arklöv och de andra männen i förbandet blev terrorn, mördandet och
misshandeln ett sätt att få utlopp för sina aggressioner, berättade han senare
i ett samtal med den svenske ambassadören i Sarajevo, Erik Pierre: ”Vi
kunde sitta och dricka öl och sprit, och plötsligt sa nån: Låt oss gå och spöa
upp några muslimer.”
I samtalet med ambassadören berättade Arklöv att hans beteende också
hade en ideologisk grund. Från att ha sett judarna som huvudproblemet
började han bli allt mer påverkad av dem som i stället pekade ut
muslimerna som det stora hotet mot Europa. Det fanns många bland hans
kroatiska soldatkolleger som delade den bilden. De menade att det gällde att
slå till snabbt – och hårt – innan muslimerna tog över helt. ”Muslimerna
utmålades som hemska. De skulle upprätta ett stort muslimskt center i
Europa för att sprida muslimsk fundamentalism. Jag trodde dem. Kroaterna
var hela tiden vänliga. De accepterade mig.”

Den 4 maj 1995 greps Jackie Arklöv av bosniska militärpoliser i staden

Mostar, efter att han förirrat sig till den bosniska sidan. I september samma
år dömdes han av en bosnisk domstol till 13 års fängelse för
krigsförbrytelser, bland annat tortyr och misshandel.
Ett drygt år senare, den 7 augusti 1996, frigavs Arklöv efter ingripanden
från den svenska ambassaden och utrikesdepartementet, i en fångutväxling.
Svenska FN-soldater förde omgående Arklöv i säkerhet till Tuzla. Dagen
därpå flögs han hem till Sverige i ett av svenska flygvapnets Herculesplan.
I Sverige hade Arklöv under tiden blivit en i hög grad oangenäm fråga.
Vad gör man med en person som dömts till ett mångårigt fängelsestraff för
grova krigsbrott och frigivits efter knappt ett år? Svaret blev att åtala honom
även i Sverige.
 Arklöv greps av svensk polis omedelbart efter landningen på Arlanda
flygplats och fördes till Kronobergshäktet i centrala Stockholm. Han
häktades dagen därpå, misstänkt för folkrättsbrott.
En månad senare, den 5 september 1996, släpptes han från häktet
eftersom bevisläget inte ansågs vara tillräckligt starkt. Ytterligare fem
månader senare, den 29 januari 1997, la den svenska åklagaren Jan
Danielsson ner fallet helt och hållet.
Jackie Arklöv var nu inte bara en fri man. Han tillerkändes också ett
skadestånd för tiden han suttit häktad. Arklöv, som bara några månader
tidigare suttit fängslad i ett bosniskt fängelse för grova krigsförbrytelser
kunde nu – i frihet i Sverige – kvittera ut 27 000 kronor.

En av dem som läste de många tidningsartiklarna om den svenske nazisten

som stridit i Bosnien var Tony Olsson. Han satt för tillfället inlåst på
Tidaholmsanstalten, dömd för att ha förberett ett beställningsmord på en
fembarnsmamma. Olsson hade en lång brottskarriär ända sedan
barndomsåren. Han hade tidigare dömts för bland annat snatteri, stöld, rån,
olaga hot, skadegörelse, urkundsförfalskning och vapenbrott.
Under de många fängelsestraffen hade Tony Olsson kommit i kontakt
med flera nazistsympatisörer och själv blivit en aktiv, ideologiskt övertygad
nazist. En av dem som hade inspirerat Olsson, och som han själv började
brevväxla med, var den tidigare Vam-ledaren Christopher Rangne, som
avtjänade straff på Kumla.
”Givetvis kan vi inte bekämpa en i grunden ond och våldsbenägen regim
med parlamentariska metoder. Gerillans väg är vägen till seger”, skrev
Rangne i ett av sina drygt 30-tal brev. Han påpekade vikten av militär
träning och att ta kampen seriöst: ”Vad vi håller på med är ingen barnlek
utan blodigt allvar”.
Tony Olsson gick med i Nynazistiska riksfronten 1993. Då var han 21 år
och avancerade snabbt till distriktsledare i Örebro.
I en intervju i Riksfrontens tidning ”Den svenske folksocialisten” 1995,
berättade Olsson om sina tankar kring kampen för den vita rasen och mot
den hemliga judiska världsregeringen, ZOG, the Zionist occupation
government:
”Framtiden ter sig mycket ljus för mig och kampen. Jag ser inget hinder i
att vi inom fem snara år kommer att vara en maktfaktor i politiken. Det som
krävs är vår benhårda vilja till seger och förmågan att föra oss dit. Viljan
har vi, även förmågan finns, det enda problemet är likvida medel. Men med
tillräcklig ambition så ska vi lyckas med det också.”
”Vilka förebilder har du?”
”Adolf Hitler är naturligtvis min största förebild. Jag hämtar mycket från
honom när jag debatterar och argumenterar. Även kämpar inom våra led
som visat sig värdiga att slåss med oss och mot ZOG tillhör mina
förebilder.”
”Vad tycker du är den nationella rörelsens största fiender?”
”Kommunismen, internationalismen och förstås allas vår fiende juden,
skaparen av all degenerering och kulturell utplåning.”

Nu satt Tony Olsson i sin cell och läste allt mer intresserad den ena artikeln
efter den andra om Jackie Arklöv. Han insåg att det här var precis den
person han länge letat efter. Tillsammans med en annan intern, Mats
Nilsson, hade han nyligen – inspirerad av brevväxlingen med Rangne –
grundat en ny, militant, nazistisk kampgrupp, NRA, Nationella
republikanska armén. Den militära förebilden var IRA, Irländska
republikanska armén.
Tanken var att ta vid där Vam, Vitt ariskt motstånd, slutade några år
tidigare, men med en bättre uppbyggnad och en starkare organisation.
Tony Olsson författade ett brev till den svenske legosoldaten Jackie
Arklöv och skickade det till honom i Kronobergshäktet. Det blev
inledningen på en intensiv brevväxling. Tony Olsson erbjöd Arklöv
medlemskap i en ny gemenskap.
”Saken är denna: det förekommer en uppbyggnad av en militant
nationalsocialistisk organisation som har för avsikt att verka i hela riket.
Dess främsta mål är att via tillåtna som otillåtna medel verka för att dagens
parlamentariska system störtas”, skrev Tony Olsson. Han föreslog att
Arklöv, med sin militära bakgrund och erfarenhet, skulle ansluta sig till
striden som väntade.
”Det är en kamp värt att offra livet för. Med sanning som vapen och en
stark övertygelse är hälften vunnet. Med de resurser vi har till vårt
förfogande skall vi skapa en rörelse som är både starkare och effektivare än
vad VAM någonsin var eller kunde ha blivit.”
Arklöv tackade ja till erbjudandet.
Tillsammans med Tony Olsson, och ytterligare två män i den nazistiska
terrorgruppen, inledde Arklöv en serie bankrån hösten 1998, som ett första
steg i att bygga den ekonomiska basen för det raskrig de planerade.
I det första rånet, riktat mot en Ica-butik i Trollhättan den 1 november,
deltog inte Arklöv, men han fick ett entusiastiskt brev två dagar senare av
Tony Olsson: ”Jag kan stolt meddela att kampen har börjat.”
Trots att Tony Olsson och de andra männen i gruppen satt i fängelse hade
de inga svårigheter att ta sig ut för att påbörja sin kamp för vit överhöghet.
De ingick alla i ett uppmärksammat teaterprojekt, lett av dramatikern Lars
Norén. Denne hade, efter att ha fått ett brev från Tony Olsson, med stor
entusiasm engagerat fångarna i en uppsättning om livet som nazist, med
”riktiga” nazister i huvudrollerna.
Tony Olsson och de andra deltagarna i teaterprojektet tilldelades
generösa permissioner av Kriminalvården, som de utnyttjade för att öva
med Lars Norén i några timmar. Resten av tiden i frihet planerade och
genomförde de bankrån – för att finansiera det kommande raskriget.

Två och ett halvt år efter att Arklöv släppts ur Kronobergshäktet, i brist på
bevis för folkrättsbrott i Bosnien, rånade han och Tony Olsson, tillsammans
med Andreas Axelsson, Östgöta enskilda bank i Kisa den 28 maj 1999.
Bytet blev över 2,5 miljoner kronor.
I den efterföljande polisjakten hann en polisbil upp rånartrion som låg i
bakhåll, skymda av en kurva. Skottlossning utbröt. Efter en kort eldstrid
tystnade vapnen. De två polismännen, Olle Borén och Robert Karlström,
hade båda skadats.
En man ur rånartrion gick fram till de skadade polismännen. Han sköt
båda. Den ena med ett nackskott från några centimeters avstånd, den andre
med ett lika nära skott avfyrat rakt i polismannens panna.
Vid båda morden använde skytten polisernas egna tjänstevapen.
Den som höll i vapnen var – Jackie Arklöv.

Jackie Arklöv var inte den ende svensk som deltog i striderna i det forna
Jugoslavien. Flera andra svenskar tog värvning, såväl i den kroatiska som i
den serbiska armén och i dem närstående milisgrupper.
Det fanns också svenskar som kämpade på den bosniska sidan. En av
dem var Mikael Glinka. Till skillnad från Arklöv var det inte pojkdrömmar
om soldatlivet och en allt starkare besatthet av tankarna kring att döda som
fick honom att åka till det forna Jugoslavien. För Glinka handlade det
snarare om en religiös iver och en önskan att få ett slut på det krig som
kostat så många av hans ”muslimska bröder” livet.
Mikael Glinka, mer känd under sitt arabiska namn Abu Musab al-
Swedani, skulle bli den förste svenske ”martyren” i Bosnienkriget.

Mikael Glinka föddes och växte upp i Stockholms innerstad, i det

fashionabla Östermalms kanske mest attraktiva område: Lärkstaden. I
Mikaels klass – och i hans skola – fanns barn till högt uppsatta politiker,
bankdirektörer och storföretagare. Själv växte han upp med en
ensamstående mamma och en algeriskfödd pappa, i ett av grannskapets få
hyreshus.
Mikael blev aldrig en del av den sociala och ekonomiska gemenskap som
förenade och formade många av områdets invånare. Hans uppväxt blev en
form av vandring i ett gränsland med ofta outtalade, men ändå tydliga
markeringar av tillhörighet baserat på klass, social bakgrund och
inkomstskillnader.
De synbart jämlika barnen i hans skola levde ändå helt olika liv, vilket
inte minst visade sig och tydliggjordes under sommarloven. Medan de
andra barnen åkte på ridläger eller seglade med sina föräldrar drev Mikael
runt på Stockholms gator och försökte sysselsätta sig själv, utan pengar och
med alla kamraterna bortresta, med några få veckor på stadens kollo som
enda sommarnöje.
”Hans kollosomrar stod i stark kontrast till övriga klasskamraters
sommarvistelser på lantställen och olika ridläger”, berättade hans bästa vän
Christine Cars. Hennes pappa var handelsminister i den borgerliga regering
som satt vid makten när de två bästisarna gick i lågstadiet.
Mikael Glinka tillhörde inte bara den lilla grupp som växte upp i en
hyreslägenhet. Han var också ett av få barn i skolan med ”utländsk
bakgrund”. Mikael hade visserligen knappt någon kontakt med sin pappa,
som återvände till Algeriet när Mikael bara var några år gammal. Men
fadern sysselsatte ofta hans tankar, berättade Mikael för sin bästis.
”Han saknade att han inte hade en pappa, som inte var
närvarande … men han kunde också vara lite stolt över honom, han kunde
berätta om honom”, mindes Christine Cars i dokumentärfilmen ”Det svider
i hjärtat”, den första större skildringen av den svenske jihadisten.
Enligt dokumentären visste inte Mikael att hans far inte återvänt till
Algeriet frivilligt. I själva verket blev han utvisad för flera grova brott,
däribland två våldtäkter samt innehav av en illegal spritklubb på David
Bagares gata i centrala Stockholm.
Sanningen om den idealiserade pappan gick upp för Mikael först långt
efter att han lämnat barndomen.

Mikael Glinka var tidigt en orolig själ. Han hade svårt att komma till ro,
både med sig själv och med sin mamma. I åttonde klass rymde han
hemifrån. Han tillbringade dagarna på Stockholms gator och torg, en
vinddriven existens som övernattade i bussar eller på tunnelbanan.
Men han behöll en viss kontakt med sin vän Christine från skoltiden. I
dokumentären berättar hon om ett av deras möten, på en julafton. Familjen
Cars var mitt uppe i sitt traditionella julfirande. Släkten var samlad, alla
dansade ystert runt i paradvåningen, skrattade, tjoade och stimmade, röda i
ansiktet av dans och julsnapsar.
Då ringde telefonen. Det var Mikael. Han undrade om de kunde ses.
Christine Cars tog på sig jackan och gick ut för att träffa och önska vännen
god jul.
”Jag visste att han bodde nere i tunnelbanespåret”, berättar Christine. ”Så
kom jag ner till tunnelbanan, då satt han där på en bänk, alldeles ensam – på
julafton!”

I de sena tonåren började Mikael Glinka besöka källarmoskén på

Ringvägen i stadsdelen Södermalm i Stockholm. För pojken som levt som
uteliggare öppnades en ny gemenskap. Han togs emot med öppna armar,
utan förutfattade meningar. De nya ”bröderna” brydde sig varken om hans
sociala status eller ekonomiska situation. Han var välkommen precis som
han var, till en gemenskap baserad på en ömsesidig tro, där alla var lika
värda – oberoende av ställning i samhället.
Mikael började tillbringa allt mer tid i moskén. Han skaffade sig böcker,
läste, studerade och diskuterade i oändlighet med sina nya vänner.
Han beskrev sina känslor – och sitt nya liv – i ett entusiastiskt brev till
Christine Cars: ”När jag mötte en riktig troende muslim som berättade om
islam för mig så reste sig håret på min kropp och det kändes som om en
fängelsedörr öppnades. Och i den fanns mitt hjärta och jag kände hur jag
blev fri. Och jag kände hur smutsen rann bort från mitt hjärta.”
Mikael Glinka bestämde sig för att ta ytterligare ett steg i sin personliga
resa i religionens värld. Han åkte till Saudiarabien för att studera arabiska
och den muslimska lagstiftningen, shariah. När han återvände två år senare
var han en övertygad anhängare till den hårdföra, salafistiska versionen av
islam som predikas i Saudiarabien. Den förespråkar bland annat en strikt
åtskillnad mellan könen och en bokstavstroende syn på islams texter, med
blodiga straff, piskning, stympningar och avrättningar, av de som avviker
från den rätta vägen.
Mikael Glinka började nu aktivt predika. Han försökte omvända vänner
och bekanta, inklusive sin mamma, till det som han ansåg vara den enda
sanna riktningen inom islam. Samtidigt radikaliserades han allt mer. Likt
många andra unga muslimska män såg han, under allt större ilska och
besvikelse, hur muslimer förföljdes och dödades i Afghanistan. Där
fortsatte gerillakriget mot Sovjetunionen utan avbrott, mer än tio år efter
den sovjetiska inmarschen 1979.
Till slut bestämde Mikael sig för att åka till Peshawar i Pakistan, centrum
för hundratusentals flyktingar från Afghanistan. Där fanns också många av
de jihadister och mujaheddin som krigade i Afghanistan.
Först inriktade sig Mikael Glinka på att predika och vinna nya anhängare,
på samma sätt som han hade gjort i Stockholm, men snart slöt han följe med
en mer militant vän och vandrade över bergen till Afghanistan för att få
vapenträning i ett mujaheddinläger. Där lär Mikael Glinka även ha deltagit i
regelrätta strider.

Efter tiden i Afghanistan återvände Mikael Glinka, som nu kallade sig Abu
Musab, till Sverige och gifte sig med en troende muslimsk kvinna. Han
hade tänkt börja ett nytt lugnt familjeliv, men när bilderna från krigets
Bosnien började kablas ut kände han att det inte var rätt att sitta hemma i en
ombonad lägenhet när hans bröder och systrar bokstavligt talat slaktades.
Abu Musab beslöt sig för att återigen delta i jihad, det heliga kriget,
denna gång i Bosnien.
Han anslöt sig till en internationell brigad av islamister, däribland andra
veteraner från Afghanistankriget, i närheten av berget Igman i centrala
Bosnien.
Den 18 september 1993, i hårda strider mot kroatiska trupper utanför
staden Vitez, dödades han av en kroatisk krypskytt.
 I den propagandafilm som spreds kort efter hans död försöker några av
Mikael Glinkas kamrater i skyttegraven dra bort hans lik från
skottlossningen. Närbilder visar hans döda ansikte samtidigt som en av hans
”bröder” ropar: ”Vi ber Gud att ta emot honom som martyr.”
Mikael Glinka, eller Abu Musab al-Swedani, blev med stor sannolikhet
den första svenska jihadisten att dödas i strid.
Två decennier senare – under kriget i Syrien – skulle han följas av
många, många fler.
 TYRANNERNA

Till slut bröt de upp.

Det är inte ovanligt. Det är många relationer oss människor emellan som
stöter på hinder, svårigheter och bekymmer. Som inte blir riktigt som vi
tänkt oss, som skaver och smärtar mer än de värmer, tröstar, ger trygghet
och uppmuntran.
Så blev det också i samspelet mellan Kent Ekeroths föräldrar Janina och
Lennart. Till slut bestämde sig Janina för att ta med barnen till Lund, medan
Lennart stannade kvar i huset i Halmstad.
Året var 1991 och tvillingarna skulle börja mellanstadiets fjärde klass.
Att det var slitningar inom familjen märktes – som så ofta – också på
barnen. De två pojkarna, som av sin fröken i Halmstad beskrivits som
”hårda” och ”med häftigt humör” verkade nu tappa fotfästet, åtminstone
delvis. De var utåtagerande och bråkade, med varandra och med andra barn.
Janina som tidigare alltid varit mån om att pojkarna skulle gå i samma
klass, bestämde nu, tillsammans med ledningen i pojkarnas nya skola,
Lerbäckskolan, att dela på tvillingarna.
Förhoppningen var att detta skulle ge dem en bättre möjlighet till
stabilitet och trygghet.
Men det blev inte riktigt så. Tvillingarna kom in i två väl
sammansvetsade klasser, där samtliga barn efter tre år tillsammans kände
varandra utan och innan. Bröderna Ekeroth vände upp och ner på allt. Trots
att det har gått mer än tjugo år kommer de klasskamrater och lärare som jag
pratar med mycket väl ihåg de två oroliga pojkar som plötsligt dök upp
bland de andra barnen.
”Mitt första intryck av Kent var att han i grunden var en blyg person, som
kompenserade detta med att på alla sätt försöka imponera och synas”,
berättar Eric Stålsäter, en av hans nya klasskamrater. Eric Stålsäter heter
egentligen något annat, men vill i likhet med nästan alla andra inte
framträda med sitt riktiga namn.
 ”Bland det första Kent gjorde var att berätta om hur han haft det i
Halmstad. Han sa att han kom från ett våldsamt område, där man inte alls
var lika mesiga som här i Lund. Och han gav exempel. Han berättade hur de
låste in varandra i skåp, band fast varandra eller körde ner varandras
huvuden i toalettstolar. Och så var det ju inte alls hos oss i Lund. Det är
klart man blev lite impad. Och lite rädd. Hos oss hade vi bara hållit på med
vanliga pojkstreck, som att sno pennskrin. Han verkade ha helt andra
erfarenheter”, berättar Eric Stålsäter.
Kent och Ted pratade inte bara om sin tuffa tid i Halmstad. De betedde
sig också som om de fortfarande var kvar mitt i ett slagsmål i Nyhem, där
det gällde att hävda sin rätt till varje pris för att inte gå under, berättar de
gamla klasskamraterna.
”De var små tyranner. De var elaka. De mobbade inte oss andra, men de
var inte justa. Nu minns jag inte om det var Ted eller Kent, men de kunde
till exempel ta tigerbalsam på fingrarna, och sen när man inte var beredd
gnida in det i ögonen på folk så att det sved och gjorde ont. De trakasserade
folk”, minns Klara Weinberg.

Lärarna var väl medvetna om problemen och de gjorde vad de kunde. ”Det
var svårt”, minns Kents lärare Agneta Link, som idag är i åttioårsåldern och
som är en av de ytterst få personer som är beredd att ställa upp under sitt
eget namn.
”Han var ju mycket duktig, intelligent och klarade skolarbetet bra. Men
han var … man kan inte säga att han var busig, men … men han behövde
mycket stimulans, om man säger så. Och han krävde ju mycket. Ja, man
fick behandla honom på ett speciellt sätt. Han satt inte precis stilla, det
gjorde han inte”, säger Agneta Link med en suck och tillägger. ”Och då
gällde det att hitta på saker så att han höll sig lugn.”
Tvillingarna hade ändå tur. Akademikerstaden Lund skiljer sig från
arbetarstaden Halmstad. I Lerbäckskolan, där de flesta av barnen kom från
radhusen och villorna i de norra delarna av Lund, fanns mer resurser och
möjligheter än i den socialt utsatta Nyhemsskolan i Halmstad.
Tvillingarna fick extra stöd, eftersom också ”intelligenta barn ska ha
stimulans”, som Kents gamla fröken uttrycker det. Agneta Link la extra
mycket tid och engagemang på den sprallige elvaåringen, betydligt mer än
på andra barn. Ett något udda knep, som hon flera gånger använde, var att
låta Kent ta över som klassens lärare.
 ”Ibland föreslog jag att han skulle ta min plats i katedern. Nu får du ta
över sa jag. Och så hittade jag på att jag skulle göra något, som att kopiera,
och gick ut. Jag brukade ställa mig utanför klassrummet och lyssna – och
det var absolut tyst. När jag kom tillbaka satt Kent och kollade
klasskamraternas tal, eller vad det nu var. Och han gjorde det suveränt. Det
var helt tyst och lugnt i klassrummet”, berättar Agneta Link.
Även om lärarna och skolledningen gjorde sitt bästa för att ge stöd åt
Kent och Ted, och få de andra barnen att acceptera syskonens ”speciella
beteende”, som Agneta Link kallar det, så är hon än idag förvånad över de
andra barnens reaktioner och beteende. ”Kamraterna ställde upp på detta.
Det förvånar mig än idag, men de var … hmm … de var väldigt införstådda
med att Kent måste man behandla … ja … lite annorlunda för att han ska
trivas och ha det bra.”

Flera av de gamla klasskamraterna har dock inte lika ljusa minnen av

stämningen i klassen som sin lärarinna. De kommer ihåg tvillingarna som
både krävande och störande. Framför allt handlade det om att de andra
barnen ständigt var tvungna att anpassa sig efter syskonen Ekeroth.
”Jag menar  …  de kom som nykomlingar till oss i fyran. Då förväntar
man sig kanske att de ska vara lite tysta och försiktiga, rädda för att bli
påhoppade. Men det var precis tvärt om, det var de två som hoppade på
oss”, berättar Klara Weinberg, som inte heller vill ställa upp med sitt riktiga
namn.
Klara Weinberg var en av de som råkade mest illa ut. Tvillingarna gav sig
regelbundet på henne: ”Kent utsatte mig, men också mina tjejkompisar, för
massor med skit. Öknamn och en massa andra saker. Jag tyckte att det var
väldigt jobbigt. Men som tur var fick de aldrig med sig några andra barn, så
det blev aldrig någon form av mobbing mot mig eller någon annan i
klassen, utan det var de två mot alla oss andra. De körde sitt eget race.”

Agneta Link hade – precis som den tidigare lärarinnan i Halmstad – många
och regelbundna kontakter med tvillingarnas mamma Janina. Agneta Link
beskriver henne som en intresserad men också mycket krävande förälder,
som inte nöjde sig med mindre än det absolut bästa från sina barn. Agneta
Link kunde inte låta bli att notera det hårda tryck som pojkarna utsattes för
hemifrån, med ständiga krav på att prestera, något som hon samtidigt hade
förståelse för. ”Krävande. Krävande var ordet. Hon ställde hårda krav på
sina barn, det gjorde hon. Men jag ställde också krav på mina elever, så där
var vi överens.”
Men ibland kunde det gå lite för långt, säger Agneta Link.
”Vi hade en julfest och om jag minns rätt så spelade Kent fiol. Han
gjorde det suveränt, men precis bakom sin rygg hade han sin mamma, hon
drev på hela tiden. Hela tiden”, berättar Agneta Link.

Agneta Link var medveten om pojkarnas familjesituation, om skilsmässan

och den ensamstående mammans slit med barnen. Även om pappan var
kvar i Halmstad, var farmodern en viktig person i pojkarnas liv. ”De hade
ett väldigt stöd i sin farmor och jag undrar om hon inte var nere från
Halmstad nån gång och ställde upp för pojkarna”, minns Agneta Link.
”I min receptsamling har jag fortfarande kvar ett recept där det står:
Kents bullar. Han hade med sig bullar till skolan som hans farmor hade
bakat. Och de var jättegoda. Och dagen därpå kom han med receptet från
farmor, för det var hon som hade bakat dem. Det tittar jag ofta på när jag
bläddrar bland mina gamla papper.”
När Agneta Link för några år sedan hörde att hennes gamle elev blivit
aktiv i Sverigedemokraterna, blev hon inte speciellt förvånad.
”Man kanske inte kan säga så om ett litet barn, men han sökte redan då
ytterligheterna. Kent ville tänja på gränser. Han var ett barn som man måste
sätta gränser för”, säger Agneta Link och tillägger med ett litet torrt skratt:
”Och kanske borde någon sätta gränserna för honom idag också. Det hade
nog inte varit så dumt.”

Det starkaste minnet av tvillingarna från skoltiden är ändå både ljust och
positivt. På skolavslutningen i fjärde klass dök den lille, lätt fräknige Kent
upp med famnen full av blommor. ”Jag fick den mest fantastiska bukett av
röda rosor man kan få. Det är klart att jag förstår att det var hans mamma
som låg bakom, men det gjorde mig ändå djupt rörd och berörd. Jag kan
tänka mig att Kent inte minns det längre, men jag kommer ihåg. Så jag
förstod att jag kanske hade betytt något för honom.”
Tryggheten med en sträng, men samtidigt engagerad klassföreståndare
som verkade se behoven hos en ”orolig själ” och var beredd att stötta
honom, även om det tidvis verkade gå ut över de andra barnen i klassen,
blev inte långvarig.
Efter ett år i Lund, precis när tvillingarna verkade komma tillrätta i sin
nya skola, var det dags för ett nytt uppbrott. Janina Ekeroth bestämde sig
för att försöka rädda äktenskapet och flyttade tillbaka till huset på
Sysslomansgatan i Halmstad.
Bröderna delades igen. Medan Ted fick återkomma till sina gamla
klasskamrater i Nyhemsskolan, placerades Kent i klass 5A på
Östergårdsskolan, en skola han aldrig tidigare satt sin fot i.

Tvillingarna lämnade sin skola i Lund, men det var inte alla som saknade
dem. ”De försvann i femman”, säger Klara Weinberg. Trots att det har gått
mer än två decennier hörs det tydligt på henne att det är minnen som
fortfarande skaver och gör ont.
Klara Weinberg försöker inte ens dölja de starka känslorna när hon
berättar om tillfället när bröderna Ekeroth äntligen försvann ur hennes
klass, skola och liv: ”Det var en stor lättnad!”
 SÖNDAG 15 AUGUSTI 1993

Lågorna lyste upp den mörka augustinatten. Det tog ett tag, men till slut
hade branden fått ordentligt fäste. Den hade börjat på byggnadens utsida, i
en träfönsterfasad och spred sig sedan upp längs väggen. När lågorna till
slut lyckades ta sig in mellan inner- och yttertaket var byggnaden bortom
räddning.
När brandkåren väl var på plats, efter att en passerande bilist på den
närliggande riksväg 45 larmat dem vid ettiden på natten, fanns det inte
mycket kvar att göra.
Moskén i Trollhättan totalförstördes i branden. Den stora takkupolen
rasade in och resterna av byggnaden fick svåra vattenskador av brandkårens
släckningsarbete.
”Det finns ingen naturlig förklaring till branden, så vi kan inte se annat
än att den var anlagd”, konstaterade Ove Brolin, vakthavande befäl vid
polisen i Trollhättan när medierna började ringa. Han berättade också att det
fanns vissa misstankar kring de eventuella gärningsmännen.
Några timmar innan branden hade ett gäng ungdomar skrikit och skränat
utanför moskén. De hade gjort nazisthälsningar och obscena gester mot
församlingsmedlemmarna. Och det var inte första gången. Redan tidigare
hade de shiamuslimer som brukade delta i bönestunderna trakasserats. De
hade mötts av rasistiska slagord sprejade på väggarna, upphängda
grishuvuden och – vid ett tillfälle – av ett brinnande kors.
Nu var moskén – en av två för Sveriges shiamuslimer – förstörd för
alltid.
Bedrövad och sorgsen berättade Anvar Aladdin, ordförande i
församlingen, att det inte bara var en plats för bön och eftertanke som gått
förlorad, utan också ett centrum för det lokala biståndsarbetet. ”Det har inte
enbart varit en gudstjänstlokal, utan en social samlingspunkt. Det här blir ett
stort avbräck för den hjälp vi kan ge de muslimska flyktingar från Bosnien
som kommer hit.”
Polisens misstankar om att branden var anlagd grundades inte bara på
teknisk bevisning. De senaste veckorna i Trollhättan hade varit oroliga, med
flera grova våldsdåd med rasistiska förtecken. Som så många gånger förr i
samband med denna typ av brottslighet var flera av de inblandade aktiva
Sverigedemokrater.
Den 18 juli, under den lokala festivalen ”Fallens dagar”, hade ett gäng
skinnskallar bestående av ett tjugotal personer terroriserat Trollhättan.
Vrålande och skanderande slagord som ”Sieg heil” och ”Ut med packet”,
och med utsträckta högerarmar, drog gänget runt i de centrala delarna av
samhället. De gav sig i princip på alla som de inte tyckte såg tillräckligt
”svenska” ut.
En ung Trollhättebo, med ursprung i Iran, fick en ölburk kastad rakt i
ansiktet och överfölls sedan med slag och sparkar. På den senare
rättegången berättade Trollhättebon att han blev misshandlad av en enda
anledning: ”att jag hade fel hårfärg, vad jag kan förstå”.
Därefter gav sig skinnhuvudena på en grupp nyanlända flyktingar från
Kosovo, som dock lyckades sätta sig i skydd på flyktingförläggningen, tätt
följda av den skrikande och vrålande mobben. I sina försök att ta sig in i
den låsta lokalen sparkade angriparna bland annat in en glasruta i en av
ytterdörrarna.
Värre gick det för två andra Trollhättebor, båda med somaliskt ursprung.
De hanns ikapp av ett halvt dussin av skinnhuvudena vid Drottningtorget,
mitt i samhället. En av männen föll och överöstes med sparkar. Angreppet
leddes av Sverigedemokraternas lokale företrädare i Trollhättan, en 24-årig
man, som förutom att sparka på sitt offer också sprutade tårgas i ögonen på
honom.
Misshandeln pågick länge och var ytterst brutal.
Tomas, en av dem som senare åtalades, valde att samarbeta med polisen
och gav ett detaljerat vittnesmål. Han berättade hur en 16-åring i gänget tog
sats och måttade en kraftig spark mot den liggande mannen. En 17-åring
sparkade mannen flera gånger i huvudet, medan den lokale ledaren för
Sverigedemokraterna utdelade tre, fyra kraftiga sparkar.
Tomas berättade att han själv sparkade en gång, ”för att inte bli betraktad
som en fegis”.
Misshandeln avslutades med att 16-åringen och den lokale ledaren för
Sverigedemokraterna hoppade jämfota på mannens huvud.
 ”Jag mådde inte bra när jag såg det där”, berättade Tomas på rättegången.
”Jag trodde han dog … det var så hemskt att jag nyktrade till då.”
Den misshandlade mannen låg medvetslös i två veckor. Efter
uppvaknandet led han fortsatt av svåra problem med både balanssinnet och
synen. ”Jag minns att de hoppade på mitt huvud. Jag förstod att jag kunde
dö”, berättade han under tingsrättsförhandlingarna, under en kortare
permission från sjukhuset där han fortfarande vårdades.
Misshandeln fick stor uppmärksamhet i medierna, precis som den
efterföljande rättegången. Tingsrätten i Trollhättan var fylld till sista plats,
dels med ett halvt dussin journalister, men framför allt med anhängare till
den åtalade Sverigedemokraten och hans kamrater. En uppenbart skakad
Karin Bojs rapporterade för Dagens Nyheter i en längre artikel.
”Det var en chockerande upplevelse att höra tonårsflickor skoja om
nazisthälsningen, att höra publikens hån mot utländska personer som blivit
misshandlade och att höra den hätska tonen mot medierna, med tillmälen
som ’media med långa näsor’ och ’vi får väl slå ned dem’.”
När åhörarna lämnade tingsrätten stod en medlem från
Sverigedemokraterna vid utgången och delade ut flygblad. De flesta i
publiken tog tacksamt emot var sitt exemplar.

Mordbranden mot moskén i Trollhättan fick till en början relativt lite

uppmärksamhet i medierna, trots att det var den första kända förstörelsen av
en moské i fredstid sedan Aqsamoskén brändes i Jerusalem på 1960-talet.
Men detta skulle snart förändras. Och det var inte Sverigedemokraterna som
hamnade i mediernas medelpunkt utan ett annat parti på den politiska
högerskalan: Ny demokrati.
Partiet som grundades två år tidigare av skivbolagsdirektören Bert
Karlsson och greven och företagsledaren Ian Wachtmeister hade genomgått
en närmast enastående utveckling.
Det hela började som en ploj, som en rolig artikelidé av veckotidningen
Hänt i Veckan. De bad Bert Karlsson att sammanställa en skuggregering.
Efter samråd med sin lokale ICA-handlare placerade Bert Karlsson greve
Ian Wachtmeister, som han aldrig hade träffat utan bara sett på tv vid ett
tillfälle, som statsminister.
I Berts regering ingick också drottning Silvia och journalisten Jan
Guillou.
 Ian Wachtmeister läste Hänt i Veckan. Han brukade själv finnas med på
tidningens vimmel- och kändissidor. Wachtmeister blev överväldigad. Han
hade länge haft politiska ambitioner. Bara några månader tidigare hade han
försökt ombilda den av Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, sponsrade
organisationen Den nya välfärden till ett politiskt parti, men stött på
motstånd, tvingats lägga ner idén och lämna organisationen.
Nu såg Wachtmeister en ny möjlighet. Bert Karlsson var precis vad Ian
behövde. Skivbolagsdirektören med den folkliga framtoningen var som
gudasänd.
Ian Wachtmeister lyfte telefonluren och slog numret till Skara.
Det som sedan hände är svensk politisk historia.
Knappt ett år senare kunde tjugofem segerrusiga nydemokrater vandra in
i Sveriges riksdag med stöd av 6,7 procent av väljarna. Runt om i
kommunerna fick partiet ytterligare 335 platser.
Skivbolagsdirektören Bert Karlsson inledde sin riksdagsperiod med att
under valnatten, med en journalist och en fotograf från Expressen i släptåg,
ta sig in i plenarsalen, klättra upp på talarstolen och iklädd strumplästen
vråla: ”Nu JÄVLAR blir det drag i riksdagen! Det här stället blir aldrig som
förut!”
Han gjorde allt för att hålla sitt löfte.

Ny demokrati påminde i mångt och mycket om de högerpopulistiska

partierna i de nordiska grannländerna, som då redan valts in i de lokala
parlamenten. I likhet med det danska Fremskridtspartiet och dess norske
namne Fremskrittspartiet, fokuserade även Ny demokrati på krav på
avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar, parat med utfall mot
flyktingar och invandrare.
Sverige hade inte haft ett liknande parti tidigare, åtminstone inte på
riksplanet, men nu verkade tiden mogen. Den ekonomiska krisen i början av
1990-talet hade slagit mycket hårt mot Sverige. Enbart under 1991
förlorade tiotusentals personer arbetet – varje månad. Året därpå steg
arbetslöshetssiffrorna ytterligare. Det hade inte ens gått två år efter
Berlinmurens fall, den forna supermakten Sovjetunionen befann sig i ett
upplösningstillstånd och kriget i Jugoslavien hade börjat. Den största
flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskrigets slut var ett faktum.
Ian Wachtmeister var skicklig på att läsa av stämningarna. Ny demokrati
formades i en tid då många oroliga väljare önskade höra enkla lösningar
och förklaringar på komplicerade politiska sakfrågor.
”Jag tror inte att ny demokrati skulle haft den här framgången 1988. Och
jag är inte säker på att vi skulle fått den om vi väntat till 1994. Men just nu,
när människor är påverkade av allt det som hänt i världen, är de mottagliga
för förändringar”, förklarade Wachtmeister i en intervju.
De båda partiledarna införde en ny politisk stil.
De staplade ölbackar och sjöng. Greven klädde sig i lustiga hattar, på ett
möte hade han en slips i form av en penis. Skivbolagsdirektören hade hål på
strumporna och klädde sig i slitna tröjor. De båda partiledarna missade inte
en enda möjlighet att utmåla sig själva som ”verklighetens folk”, vilket var
något märkligt med tanke på att Wachtmeister och Karlsson, den ene född
in i den svenska aristokratins kulturella och finansiella rikedomar, den andre
en skicklig och mycket förmögen egenföretagare, befann sig på ett väldigt
stort avstånd från den vardag som präglade den stora majoriteten av
väljarnas egna liv.
På sina första valmöten drog paret mängder med folk. Vissa uppfattade
dem som folkliga och roliga. Andra tyckte att de var närmast osmakliga.
”Wachtmeister säger sådant som folk kan säga efter att de har druckit ett
par öl”, konstaterade Folkpartiets ledare Bengt Westerberg och tillade:
”Skillnaden är att han säger det utan att ha druckit öl.”

Till en början verkade ingenting kunna stoppa Ny demokrati. Partiet steg i

opinionsundersökning efter opinionsundersökning, i mätning efter mätning.
Ett år efter valet 1991 låg partiets opinionssiffror kring tio procent. Ny
demokrati var därmed Sveriges tredje största parti.
Framgångssagan varade i två år.
Våren 1993 började Ny demokrati – för första gången – tappa mark i
opinionsundersökningarna. Allt fler lämnade partiet. I ett försök att hitta
orsaker till tillbakagången anordnade partiledningen en egen
opinionsundersökning. En stor del av de 19 000 personer som hörde av sig
menade att partiet borde inrikta sig ännu mer på ”flyktingfrågan”.
Ny demokrati hade redan från första dagen fokuserat på
”invandringsfrågan”, som fram till dess hade spelat en relativt undanskymd
roll i svensk rikspolitik. Partiet pekade ut ”invandrare” och flyktingar som
skojare och bedragare. ”Många av dem begår brott första dagen de kommer
hit, det är väldigt fräckt”, påstod Bert Karlsson.
 Flyktingar målades inte bara ut som kriminella, de påstods också
profitera på svenska medborgares godtrogenhet, utnyttja det svenska
bidragssystemet och kosta skattebetalarna stora pengar. Det var
flyktingarnas fel att åldringsvården försämrades, skolmaten blev sämre och
skatterna höjdes.
Retoriken var tidvis mycket grov.
Bert Karlsson gav exempelvis offentligt uttryck för sin önskan att Bengt
Westerbergs dotter skulle smittas med hiv av en flykting, så att
folkpartiledaren en gång för alla skulle förstå vad det var för människor
Sverige hade tagit emot:
”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting.
Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de
skapar.”

Med sjunkande opinionssiffror, och med den egna undersökningen som stöd
i ryggen, bestämde sig partiledningen för att skruva upp retoriken
ytterligare ett steg.
Tidigare hade partiet pekat ut invandrare i allmänhet som det stora hotet
mot Sverige, nu utarbetades en ny strategi som i stället fokuserade på islam
och på muslimer.
Sommaren 1993 påbörjade Ny demokrati en noga planerad,
landsomfattande sommarturné, med målsättningen att lansera partiets nya
anti-muslimska inriktning.
De båda partiledarna gick i täten. Vid sin sida hade de partiets nya vice
ordförande, kosmetologen Vivianne Franzén. Hon påstod att det fanns en
muslimsk konspiration med syfte att på sikt ta över Sverige. ”Hur länge
dröjer det innan våra svenska barn måste vända sitt ansikte mot Mecka”,
upprepade hon på möte efter möte.
Bert Karlsson påstod att de som sökt sig till Sverige från krigets Bosnien
inte var ”riktiga” flyktingar. De hade inte flytt undan mördandet och den
”etniska rensningen”, utan var i själva verket en form av ”lyxturister”, som
levde gott på svenska skattebetalares bekostnad: ”40 000 bosnier finns här.
De är ekonomiskt starka och har kommit hit med charterbussar ordnade av
svenska och tyska bolag”, hävdade Bert Karlsson.
Ian Wachtmeister krävde att bosnier och andra flyktingar skulle kastas ut
ur landet: ”Har ni sett så många släktingar de har? Inte har ni och jag så
många anhöriga? Det är för djävligt! Vi måste stoppa flyktingströmmen
hit!” ropade han till åskådarna i Söderköping den 10 juli, ungefär halvvägs
in på sommarturnén.
”36  400 brott har begåtts av utlänningar. Ut med dom bara!” fortsatte
Wachtmeister till publikens jubel: ”Fast det här ska förtigas. Tidningarna
skriver aldrig när en utlänning begått något brott. För det är de förbjudna att
göra …”
Wachtmeister hotade med en systemkollaps för hela det svenska
välfärdssystemet om inte flyktingarna från Bosnien stoppades vid den
svenska gränsen: ”Låter vi dem komma in som nu måste vi sänka a-kassan
och sjukförsäkringen till 20 procent!”
Wachtmeisters avslutande ord till de mer än tusen åskådare som samlats i
Söderköpings hamn var typiska för partiledarnas tonläge under
sommarturnén.
”Det dröjer inte länge förrän vi har lika många minoriteter här som i
Bosnien!”, väste greven teatraliskt innan han – nästan skrikande – klämde i
med sin slutreplik: ”Ska vi ha raskrig här också?”

Ny demokrati besökte sammanlagt 65 städer på sin sommarturné 1993. Från

Skåne i söder till Boden i norr upprepade Ian Wachtmeister, Bert Karlsson
och Vivianne Franzén samma budskap om hotet från islam.
I samband med kampanjens avslutning sammanfattade Ian Wachtmeister
sin inställning till Sveriges muslimer till Länstidningen i Östersund: ”Jag
erkänner gärna att i min vision av det framtida Sverige finns det inte många
moskéer.”
Nästa natt brann moskén i Trollhättan.

Det tog inte polisen många dagar att hitta de skyldiga.

Inte helt oväntat tillhörde de tre tonåringar som greps och åtalades det
högerextrema gäng av skinnhuvuden som under en längre tid trakasserat
Trollhättan.
En av dem berättade att han var aktiv medlem i Sverigedemokraterna.
Han brukade delta både i partiets möten och på de återkommande
utdelningarna av flygblad. Den andre åtalade förklarade att han
sympatiserade med Sverigedemokraterna, men inte var medlem. Den tredje
tonåringen, i vars plånbok polisen hittade en bild där han gör
nazisthälsningen framför den svenska flaggan, påstod sig vara opolitisk.
 På rättegången berättade de åtalade att de, kvällen innan branden, hade
träffats i en park som vanligt. De hade lyssnat på bandet Ultima Thule,
sjungit med i refrängerna för att sedan avsluta med att tillsammans sjunga
den svenska nationalsången.
Sedan började de tre tonåringarna att diskutera politik. De beslutade sig
för att göra något för att väcka uppmärksamhet kring invandringsfrågan. De
tyckte att det fanns för många invandrare och muslimer.
”Vi pratade om att vi borde göra som i Tyskland. Bränna ner en
flyktingförläggning eller något”, berättade en av tonåringarna.
Efter ett kortare rådslag bestämde de sig för att bränna ner Trollhättans
moské.
En av männen motiverade valet av måltavla med att han själv flera
gånger hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända
sina huvuden mot Mecka”.
De tre gärningsmännen hämtade några tomflaskor, fyllde dem med
bensin, tryckte ner bomullstyg i flaskhalsarna och begav sig till moskén.
Några timmar senare var allt som återstod av bönehuset en rykande
ruinhög.

Mordbranden skulle få ett tydligt politiskt efterspel.

Socialdemokraterna, som hade hållit en ganska låg profil mot Ny
demokrati ända sedan valrörelsen, med återkommande uppmaningar till den
moderate statsministern Carl Bildt att ”hålla rent på högerkanten”, verkade
ha bytt taktik. Nu gick de i stället själva till frontalangrepp.
Socialdemokraterna tycktes till slut ha bestämt sig för att ta direkt strid med
Ny demokrati.
Partiledaren Ingvar Carlsson anklagade Ny demokratis ledare för att
indirekt ha orsakat moskébranden i Trollhättan. ”Ian och Bert har ett
personligt medansvar för vad som har hänt”, sa Ingvar Carlsson i ett tal på
Metallarbetarförbundets kongress. ”Under sommarturnén som Ny
demokrati har genomfört har partiets företrädare gång på gång spridit
vandringssägner och rena lögner. När detta görs av politiker kan syftet inte
vara annat än att piska upp en stämning mot människor från andra länder
och kulturer.”
Ingvar Carlsson fortsatte sin kritik i tidningar och tv.
”När man tänder eld på kyrkor och moskéer, skändar kyrkogårdar och
gravplatser och när människor inte vågar gå ut längre – då har det gått för
långt. Det påminner mer om 30-talets Nazityskland än det svenska folkhem
vi ska ha.”
Ingvar Carlssons anklagelse fick stort genomslag. Flera ledarskribenter
och debattörer höll med Socialdemokraternas ledare.
Ian Wachtmeister svarade med att kalla Ingvar Carlsson för ”sjuklig” och
polisanmäla honom. Han ringde runt till tidningar, radio och tv som
publicerat inslag och artiklar om eventuella samband mellan Ny demokratis
politiska retorik och politiskt färgat våld. Wachtmeister gormade och skrek,
krävde ursäkter och rättelser och lämnade in flera polisanmälningar.
Men ingenting verkade hjälpa.

Ian Wachtmeister och de andra ledarna i Ny demokrati verkade för en gångs

skull ha räknat fel. Den nya strategin under sommarturnén – med de öppna
och råa angreppen mot islam och muslimer – gav inte fler röster. Snarare
tvärt om. Opinionssiffrorna rasade. Väljarna verkade tycka att greven och
skivbolagsdirektören hade gått för långt med sina konspirationsanklagelser
och påhopp mot en utsatt minoritet.
Svenska folket verkade helt enkelt inte redo att acceptera ett parti som så
tydligt pekade ut en religiös minoritet som ett hot mot landet.
Sommaren 1993 blev den sista som Ny demokrati dansade. På hösten
började partiet falla sönder. Dels på grund av det hårda yttre trycket, dels av
interna slitningar. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson valde båda att lämna
partiet.
”På slutet var det nästan bara idioter kvar”, sammanfattade Bert
Karlsson.
I valet 1994 fick partiet 1,2 procent av rösterna. Ny demokratis tid som
en maktfaktor i svensk politik var över.

Den 19 oktober 2009, nästan på dagen sexton år efter Ny demokratis

misslyckade sommarturné, publicerade Sverigedemokraternas partiledare
Jimmie Åkesson en stort uppslagen artikel i Aftonbladet där han pekade ut
de svenska muslimerna som ”vårt största utländska hot sedan andra
världskriget”.
De grova påhoppen mot islam och mot Sveriges muslimer orsakade inte
något väljartapp. Det blev snarare början på Sverigedemokraternas uppgång
i opinionen. Sedan hösten 2009 har partiet, med vissa tillfälliga
tillbakagångar, fått högre och högre opinionssiffror, i vissa mätningar runt
20 procent eller mer.
Det som i början av 1990-talet var politiskt omöjligt – att peka ut en
grupp av landets befolkning som ett hot enbart på grund av deras religion –
hade ett och ett halvt decennium senare förvandlats till ett politiskt kapital
som kunde växlas in i ökat väljarstöd.
Det var inte retoriken som ändrades mellan Ny demokratis utspel 1993
och Sverigedemokraternas 2009. Det var väljarnas syn på ett och samma
budskap.
Frågan är vad som egentligen hände med Sverige under dessa år?
 MOBBAD

Återkomsten till Halmstad blev något av en katastrof. De två åren som

följde har Kent Ekeroth beskrivit som de värsta i sitt liv. Det började redan
första dagen i hans nya skola, när han som elvaåring träffade sina nya
klasskamrater.
”Vid den tiden var jag ganska blyg och var inte sådär jättesocial. Så jag
hade första lektionen, som var klockan tio, sen hade vi tiorasten på 20
minuter”, berättade Kent för några år sedan i radiodokumentären Kent och
Abir. ”Det var den första rasten jag hade på den skolan. Och då hade jag en
bok med mig, så jag gick ut och satte mig och började läsa … Och då kom
de fram och började kaxa liksom, helt utan anledning. Jag satt och läste en
bok liksom – sen så var det bråk i två år.”
När jag kontaktar Kent Ekeroths gamla skolkamrater från
Östergårdsskolan i Halmstad är det flera som bekräftar hans minnesbild av
en tyst, blyg kille, som snart blev klassens – och kanske hela skolans –
största mobboffer.
Den sprallige, orolige pojken med spring i benen, som ständigt
”funderade på vad han skulle hitta på härnäst”, kunde utsätta sina
klasskamrater i Lund för vad de upplevde som rena trakasserier. Trots det
hade han mötts med stöd och förståelse av skolans personal. De hade lagt
ner kraft och energi på att få relationen att fungera mellan Kent och de
andra barnen. Här, i ett av Halmstads mer socialt utsatta områden, fick han
ett helt annat bemötande.
”Han kom in sent i klassen och hade svårt att acklimatisera sig. Han höll
inte på med sport heller, som nästan alla andra killar i skolan”, berättar en
av hans gamla klasskamrater. ”Kent gillade film, det hjälpte ju inte heller.
Han blev mobbad, svårt mobbad.”
”Det var envägsvåld. Det var alla mot honom. Det var väldigt beklagligt
om man tänker på det idag”, förklarar en annan klasskamrat. ”Det var
våldsamt, det var inte brutna ben, men han fick stryk. Det blev många
käftsmällar, inte så att han behövde åka till sjukhus, ärren blev nog mer
psykologiska.”
På något sätt kom det också fram att Kents mamma var judinna, vilket
blev ytterligare en anledning att ge sig på den lille tyste killen i klassen.
Och det var ganska grova påhopp, berättar en klasskamrat. ”Alla fattade väl
inte riktigt vad det vi sa betydde. Men det pratades öppet om Auschwitz och
sånt, det var inga subtila gliringar, det var raka rör.”
Ibland kunde också Ted råka illa ut, trots att han gick i en annan skola.
Vid något tillfälle, berättar klasskamraten, tog några av dem ”som tänkte
spöa upp Kent” fel på honom och hans tvillingbror. ”Så då var det Ted som
fick stryk i stället, bara för att de såg så lika ut.”
”Jag har ofta tänkt på varför vi egentligen mobbade honom”, säger en
annan före detta elev i klassen. ”Men jag kan inte hitta någon riktig
anledning. Vi var rätt dumma på den tiden. Vi mobbade utan anledning.”

Kent umgicks nästan inte med någon i klassen, eller rättare sagt, nästan
ingen ville umgås med honom. En av få i klassen som trots allt tillbringade
tid tillsammans med Kent berättar att de brukade byta Amigaspel, som då
var populära, samt diskutera film som de båda var intresserade av. Men
också han drog sig snart undan. ”Man ville inte riskera att synas för mycket
ihop med Kent”, berättar den tidigare klasskamraten. ”Man var rädd att man
då själv skulle kunna bli mobbad.”
Kent blev allt mer tyst och inbunden. Mest satt han hemma och spelade
olika spel på familjens dator, berättar den tidigare klasskamraten som ibland
följde med honom hem: ”Vi hade en rätt okej relation, även om den sen
försämrades. Men det var ändå svårt att bilda sig en bild av honom. Han var
tillbakadragen och man stötte snabbt på patrull när man försökte närma sig
honom. Han blev misstänksam mot folk, till slut tror jag att han kände att
han inte kunde lita på någon.”

För fem, sex år sedan, när klassen hade återträff, kom Kents namn upp i
många av samtalen, även om han själv valde att inte delta. Mer än en i
klassen kopplade Kent Ekeroths politiska utveckling till åren på
Östergårdsskolan.
”Jag är helt övertygad om att hans struliga bakgrund lett till att han blivit
den han blev”, säger en av klasskamraterna. ”Åh fan, har jag tänkt. Man
kanske har bidragit till att forma en av de mest extrema politikerna i Sverige
idag. Jag har haft dåligt samvete i vissa lägen. Man är inte alltid stolt över
det man gjort som barn.”
Kent Ekeroth är själv inne på liknande tankegångar.
I radiodokumentären Kent och Abir säger han att det var under skolåren,
framför allt tiden i Halmstad, som han insåg att olika grupper inte kan leva
tillsammans. Kent Ekeroth nämner knappt den mobbning han utsattes för,
däremot upprepar han gång på gång hur många och bråkiga ”invandrarna”
på hans skola var. Han säger att den slutsats han drog var att olika grupper
inte kan existera sida vid sida, resultatet blir en ”mångkulturell härdsmälta”
– och anledningen till detta är ”invandrarna”, förklarar Ekeroth.
Den sverigedemokratiske politikern påstår också att han var en av ytterst
få ”svenskar” i sin klass. ”Östergårdsskolan i Halmstad [var en] väldigt
invandrartät skola. Det var typ två, tre svenskar i min klass.”
Ekeroth hävdar att ”dom” – invandrarna – ”bråkade” hela tiden och att
dessa ständiga konfrontationer med ”invandrare” inte upphörde förrän
familjen flyttade tillbaka till Lund och han fick börja på naturvetenskaplig
linje på gymnasiet.
Först då slapp han äntligen turkar och andra invandrare.
”Jag gick natur, på en lite bättre skola – och då sållades packet ut”, säger
han med betoning på varje stavelse.
”Varför använder du det ordet? Packet?” undrar reportern Amanda Glans
efter en stunds eftertänksam tystnad.
Svaret från Kent Ekeroth kommer snabbt: ”Jag tycker det sammanfattar
ganska bra vad jag tycker om dem!”

Men stämmer verkligen Kent Ekeroths påstående att det bara fanns ”två, tre
svenskar” i hans klass och att skolans elever främst bestod av
”invandrargrupper från Afrika och Mellanöstern”.
När jag ringer kommunarkivet i Halmstad för att begära ut
Östergårdsskolans klasslistor från 1992 till 1994, åren då Kent Ekeroth gick
där, behöver jag inte titta i dem speciellt länge för att inse att Kent Ekeroths
påstående inte är med sanningen överensstämmande.
Den sverigedemokratiske riksdagsmannens klassfoto från sjätte klass är
en gemensam bild av klasserna 6A och 6B. Den visar tydligt att en
majoritet av eleverna, runt 60 procent, har namn som Patrik, Joakim, Per,
Maria och Sara och därför, för att använda Kent Ekeroths egen definition, är
”svenskar”.
Kent Ekeroths påstående stämmer helt enkelt inte.
Det fanns inte bara ”två, tre svenskar” i hans klass. De som Ekeroth
kallar ”svenskar” utgjorde i själva verket en majoritet av eleverna.
Den minoritet, ungefär en tredjedel av eleverna, som kunde ha utländsk
bakgrund, återigen utifrån sina efternamn, kom nästan samtliga från
europeiska länder som Ungern, Rumänien och Polen. Det innebar att de
hade exakt samma bakgrund som Ekeroth själv.
Här någonstans blir Kent Ekeroths resonemang väldigt svårt att följa.
Han avfärdar en stor del av sina klasskamrater som ”invandrare”,
samtidigt som han kallar sig själv ”svensk”, trots att i princip alla Ekeroth
kallar ”invandrare” har exakt samma bakgrund som han själv.

Även Kent Ekeroths påstående att en stor del av skolans elever tillhörde
”invandrargrupper från Afrika och Mellanöstern” visar sig vara felaktigt.
Skolkatalogerna visar tydligt att endast ett fåtal av Östergårdsskolans
elever har utomeuropeisk bakgrund. En av dessa elever är Kent Ekeroth
själv.
Med en mamma född utanför Europas gränser, i Kazakstan i
Centralasien, räknas Kent Ekeroth i all offentlig statistik som en
andragenerationens invandrare med utomeuropeisk bakgrund.
De elever med rötter utanför Europas gränser som Kent Ekeroth påstår
utgjorde en stor, dominerande grupp på hans skola bestod i själva verket
bara av ett fåtal elever, där han själv utgjorde ett av dessa få undantag.
Det är kanske inte så konstigt att hans gamla skolfröken från lågstadiet –
som Kent Ekeroth ringde efter järnrörsskandalen för att fråga om han
någonsin slagit henne – berättar hur hon förvånat utbrast när Kent började
prata om ”invandrare”: ”Men kära barn! Din mamma är ju inte heller från
Sverige. Jag kan inte förstå dig och ditt tänkande.”

Kent Ekeroth är inte den ende framträdande sverigedemokrat som har

beskrivit sitt politiska uppvaknande i ”invandringsfrågan” som en följd av
egna, personliga negativa erfarenheter av ”invandrare”.
I valrörelsen 2014 vittnade partiledaren Jimmie Åkesson om sina
traumatiska barndomsupplevelser i Sölvesborg. I tv-programmet ”Nyfiken
på partiledaren” redogjorde han för terapeuten Poul Perris, inte utan
dramatik, om en barndom fylld av hårda motsättningar mellan ”svenska”
barn och gäng av invandrare, en stark ”polarisering” mellan ”olika
grupperingar”, om ”fysiska konflikter” och om en ständigt återkommande
”rädsla”.
”Jag upplevde”, säger Åkesson, ”den splittring och de problem som det
skapar om det kommer väldigt många invandrare till ett och samma
bostadshus under väldigt kort tid. Jag fick uppleva de konflikterna.”
Det var dessa, traumatiska barndomsupplevelser som la grunden till hans
senare politiska engagemang, sammanfattade Åkesson.
Även den gången begärde jag ut gamla skolkataloger, även den gången
visade det sig att verkligheten inte stämde med de påståenden som Åkesson
hade framfört.
När Jimmie Åkesson började i första klass i Falkviksgårdens skola,
hösten 1986, hade han inte en enda ”invandrare” i klassen. På hela skolan,
från årskurs ett till fyra, fanns bara en pojke, David, som verkade kunna ha
utländskt påbrå, att döma av hans polska efternamn. Det var allt. De andra
barnen hade namn som Per, Henrik, Therese, Lina och Mattias.
Det fanns endast tre utländskt klingande förnamn på hela skolan: Jim,
Jimmy och Jimmie. Alla tre hade dock efternamn som slutade på -son.
Sex år senare hade Jimmie Åkesson fyllt 13 år och gick i årskurs sex,
läsåret 1991–92. Då var bilden liknande. Nu fanns det en pojke i hans klass
med rumänsk bakgrund. Dessutom fanns en sjuårig pojke i klass 1B med
jugoslavisk bakgrund, samt en åttaårig pojke i klass 2A med ungersk
bakgrund. Fler var ”dom” inte.
Av klasslistorna framgår det tydligt att det inte kan ha funnits en
”polariserad” uppdelning i ”svenskar” och ”invandrare” på Falkviksgårdens
skola. Det kan inte heller ha funnits några våldsamma invandrargäng,
eftersom det helt enkelt inte fanns tillräckligt många ”invandrare” i skolan
för att bilda några gäng.
Om Åkessons minnesbild av gäng stämmer, bestod ”invandrargänget”
läsåret 1986–87 av den ensamme, åttaårige David. Och sex år senare skulle
det våldsamma gäng, som ”skrämde” Jimmie till den grad att han senare
anslöt sig till Sverigedemokraterna, i så fall ha bestått av en jämnårig
tonårig klasskamrat till Jimmie, uppbackad av en sjuåring och en åttaåring.
Det skulle således ha varit dessa tre barn som slogs och bråkade med den
övriga skolans sammanlagt 134 elever.
Alla de som jag pratar med från Kent Ekeroths gamla skola i Halmstad
kommer ihåg den mobbning och pennalism han utsattes för, där skiljer sig
inte minnesbilderna åt.
Men orsaken till att Kent Ekeroth blev utsatt var inte för att han var
”svensk” och de som gav sig på honom var ”invandrare”. Det var på grund
av de hundratals, eller tusentals, eller ofta inga uppenbara skäl alls, som får
barn att likt rovdjur i flock ge sig på sina för tillfället utvalda offer.
”Jag vet faktiskt inte varför han blev mobbad”, är ett svar som
återkommer.
En av Kent Ekeroths klasskamrater berättar att han för några år sedan till
och med bestämde sig för att kontakta Kent och be om ursäkt.
Först skrev han ett meddelande på Facebook, sedan pratade de på telefon.
”Kent tog emot min ursäkt. Du var inte värst, sa han. Men du var
delaktig, påpekade han och sa att det hade varit en jobbig tid för honom.”

På samma sätt som med sin lärarinna i lågstadiet sökte Kent också kontakt
med sin klassföreståndare i mellanstadiet på Östergårdsskolan. När han blev
riksdagsman för Sverigedemokraterna ringde han till henne vid flera
tillfällen.
”Som klasslärare är det oerhört positivt när gamla elever vill ha kontakt,
för då betyder det att jag varit viktig för honom. Och det vet jag att jag har
varit”, säger Kents gamla lärare, som inte heller vill att hennes namn ska
publiceras.
”Jag kan säga så här mycket. Under de två år som jag hade Kent kunde
jag inte på något sätt se att han skulle hamna i det här politiska häradet. Jag
själv står inte alls för de här värderingarna. Jag har jobbat på en
mångkulturell skola och även ägnat fritiden åt internationella aktiviteter.
Och jag har ju gått på honom ganska rejält. Men samtidigt finns där ju en
liten gosse som jag också kan förstå.”

Efter två år insåg Janina att försöket att leva ihop med barnens far inte
skulle lyckas. Det var dags att gå vidare i livet. Hon tog med sig pojkarna
och flyttade tillbaka till Lund.
Året hade hunnit bli 1994.
Pernilla Wiberg vann OS-guld i slalom i Lillehammer, kriget i Bosnien
fortsatte, lika blodigt som tidigare och i Rwanda inleddes ett av
världshistoriens största folkmord.
Men det var knappast dessa krig eller internationella händelser som
upptog den då 13-årige Kent Ekeroths tankar. För honom handlade hösten
1994 om att äntligen kunna lämna Halmstad och sina plågoandar.
Han skulle inte sakna någon av dem, eller som han själv uttryckte det ett
tiotal år senare i en radiodokumentär: Han ”slapp äntligen packet!”.
 TORSDAG 6 JULI 1995

De kom i gryningen, först försiktigt, långsamt klättrande nedför de branta

bergssidorna. Sedan övergick de till en fullskalig attack, med granatkastare
och tung kulspruteeld.
Det var den 6 juli 1995 och inom några dagar skulle Europas största
massmord sedan andra världskriget vara ett faktum. Srebrenicas muslimska
försvarare anade vad de hade att vänta. De slogs för sina liv.
Staden hade varit omringad av bosnienserbiska trupper sedan början av
kriget. Redan efter några månader var situationen desperat. En rapport från
UNHCR beskrev läget den 19 februari 1993: ”De har inte haft någon mat på
månader. De överlever på sädeskorn och rötter. Varje dag dör människor av
hunger och utmattning.”
För att försöka rädda Srebrenica utropade FN staden till en skyddad zon,
samtidigt som de slöt ett avtal om vapenstillestånd med den bosnienserbiska
armén.
Trots detta anföll serberna. Den holländske FN-översten Thom
Karremans, som med sina 350 man skulle hjälpa till att skydda Srebrenica
mot de cirka 10 000 serbiska soldaterna, kallade desperat på flygunderstöd.
FN och Nato satt i möte efter möte, men kunde inte enas. När de efter flera
dagars tvekan väl skickade ett fåtal plan var det försent – slaget om
Srebrenica var över.
När serberna intog staden var den så gott som övergiven.
En soldat i den serbiska armen berättar: ”Bara gamla människor fanns
kvar. Vi hade order att säga till dem att gå till stadion. Vi träffade på en man
i 35-årsåldern. Löjtnant Pelevic gav order till Zoran, en av männen i min
enhet, att skära halsen av honom. Det gjorde han.”
Majoriteten av Srebrenicaborna, cirka 25 000 människor, flydde till den
närbelägna FN-basen i Potocari. Men redan samma dag var general Ratko
Mladic, bosnienserbernas militäre ledare, där. Bilden när Mladic klappar en
liten pojke på kinden och säger till de skräckslagna flyktingarna: ”var inte
rädda, ingen kommer att göra er något ont” kablades ut över världen.
Sedan släcktes tv-kamerorna och mördandet började.

Kvinnor och barn sattes i bussar för att köras till bosnienkontrollerat
område. Många av dessa kvinnor blev våldtagna. För männen väntade ett
annat öde.
I byn Kravica fördes upp mot 2 000 av dem in i en lada, sedan öppnade
serberna eld med granatgevär och automatvapen mot dem. Hakija
Huseinovic var en av de få som överlevde: ”Jag skyddade mig genom att
dra två döda kroppar över mig. Jag låg under liken i 24 timmar.”
Ungefär 1 000 personer kördes till fotbollsstadion i Nova Kasaba. Dagen
därpå såg två holländska FN-soldater mellan 500 och 700 döda kroppar
längs vägen utanför fotbollsplanen.
En grupp på cirka 10 000 Srebrenicabor, de flesta män, beslöt sig för att
med vapen i hand försöka slå sig fram till bosniskt territorium. Knappt
hälften klarade det. Många sköts ihjäl under flykten. Tusentals gav upp och
överlämnade sig till de serbiska trupperna. Många av de som kapitulerade
sköts på plats, andra fördes till uppsamlingsläger likt det i Kravica eller
Nova Kasaba, där de avrättades.
Dödandet var välorganiserat och skedde med militär precision.
På bara några dagar hade cirka 7 000 människor utsatts för en slutgiltig
”etnisk rensning”, den bosnienserbiska ledningens omskrivning för ordet
folkmord.

Knappt tio år senare, den 19 april 2004, slog Internationella

krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien fast – i överklagandet mot
general Radislav Krstic i den bosnienserbiska armen – att de massmord som
begicks i Srebrenica var ett folkmord, med ”målsättningen att förgöra en del
av den bosniskmuslimska befolkningen som en nationell, etnisk eller
religiös grupp”.
Radislav Krstic, som nekade till anklagelserna, fälldes för medhjälp till
folkmord och för brott mot krigets lagar. Han dömdes till 35 års fängelse.
Det var första gången sedan Nürnbergrättegångarna efter andra
världskriget som en internationell domstol slog fast att ett folkmord begåtts
i Europa. Då var det Europas judiska befolkning som var målet. Nu var det
en annan religiös minoritet som gärningsmännen valt ut för att försöka
förinta, helt eller delvis: Europas muslimer – i det här fallet de muslimska
män och pojkar som bodde i eller råkade befinna sig i staden Srebrenica.
I domslutet slog rätten fast att ”de som planerar och genomför folkmord
söker frånta mänskligheten den mångomfattande rikedom som dess olika
nationaliteter, raser, etniciteter och religioner innebär. Det är ett brott mot
alla människor, och skadar inte bara de tilltänkta målen för tillintetgörandet,
utan hela mänskligheten.”
När domen avkunnats vände sig rättens ordförande direkt till den
anklagade: ”I juli 1995, general Krstic, slöt ni förbund med ondskan.”

Hundratusentals och åter hundratusentals bosnier flydde kriget. Drygt

100  000 av de sammanlagt över två miljonerna flyktingarna sökte sig till
Sverige.
Trots folkmordet, trots de etniska rensningarna, massvåldtäkterna och de
koncentrationslägerliknande fånglägren var motståndet mot att ta emot
flyktingarna mycket starkt på sina håll.
Hårdast i tonen var kanske Sverigedemokraterna. De beskrev
flyktingarna från krigets Bosnien som ockupanter som våldförde sig på
Sverige och dess befolkning – och uppmanade till kamp mot dem.
Vårnumret 1995 av partitidningen SD-Kuriren hade rubriken ”Sverige är
vårt” på omslaget. I en av tidningens större artiklar menade en anonym
skribent, att Sverige knappast hade något att göra med det som hände några
hundra kilometer längre söderut i Europa.
”Frågan är om Sverige ska behöva ta något ansvar för detta. Ett land i
södra Europa, med främmande kulturer och språk, annan folkstam etc. Att
lägga resurser på att ta hit stora grupper leder bara till att vi på sikt riskerar
att gå samma utveckling tillmötes med inbördeskrig även här.”
Följande nummer av partitidningen utkom några månader efter
massakern i Srebrenica. I den manade en skribent, i en insändare med
rubriken ”Sverige våldtas”, att flyktingströmmen måste stoppas med alla till
buds stående medel:
”Vi måste öka kampen. Krossa invasionen. Visa vad vi tycker och sätta
inkräktarna på plats  …  Detta kan bara ske genom repatriering och
födelsekontroll – eller ett inbördeskrig. Svenskarna har inte fått säga sin
demokratiska mening och kommer inte att få säga den utanför Sjöbo. Då
finns ingen annan väg tillbaka än den lokala motståndskampens väg. Leve
den!”
 DE UPPLYSTA

”Nej! Det här är inte sant! Är han tillbaka igen?”

Klara Weinberg minns mycket väl sin första tanke när hon gick på
uppropet i klass 7A i Lerbäckskolan i Lund.
Vem kom in genom dörren om inte Kent Ekeroth. Plågoanden från fjärde
klass, en av tvillingarna som gjorde livet till ett litet helvete för henne.
”Jag blev helt paff ”, minns hon. ”Jag tänkte bara: Åh nej, ska vi ha
skiten igen? Ska det börja igen?”
Men Klaras farhågor besannades inte. Det var en annorlunda Kent
Ekeroth som kom tillbaka till sin gamla klass. Två år av mobbning,
utsatthet och ensamhet hade förändrat honom. Skolans tidigare kanske
störste pennalist var nu en tyst, försynt, reserverad pojke. Han höll sig mest
för sig själv, satte sig alltid längst fram till vänster i klassrummet och
tycktes sedan försvinna ut i intet.
Ofta satt han och ritade invecklade geometriska mönster, som snöflingor.
Hans teckningar innehöll hundratals, ibland tusentals pedantiskt ritade
millimeterstora streck och punkter, det ena bredvid det andra, i intrikata
mönster där varenda detalj var placerad på exakt rätt plats.
”Han var verkligen förändrad. Han höll sig mest för sig själv. Han var
tillbakadragen, lite kufig”, minns Klara Weinberg.

Efter en tid började Kent så sakta knyta kontakter i sin nygamla skola. Han
vågade åter närma sig andra barn och kom så småningom att börja umgås
med en mindre grupp av elever, som tillsammans bildade ett löst
sammansatt gäng. Det som förenade dem var tre saker: intresset för datorer,
ointresset för idrott – och känslan av utanförskap.
”Vi var nördarna i skolan”, berättar Fredrik Appelkvist. ”Vi pratade mest
datorer, om klassiska skjutaspel som ”Duke Nukem”. Vi skröt om
fuskkoder som vi skaffat och diskuterade om Amiga var bättre än Nintendo
– såna saker.”
 Lerbäcksskolan hade, som många andra skolor i denna dataålderns nya
tidevarv, ett speciellt datorrum. Där stod en enda, för hela skolan
gemensam, dator. Den blev det nya nördiga gängets tillhåll. Ingen annan var
speciellt kunnig, eller intresserad av de nya maskinerna, varken lärare eller
elever. Och bibliotekarien, som egentligen var ansvarig för datorn, visste
knappt hur den fungerade.
”Datorn blev snart vår egen”, minns Fredrik Appelkvist. ”Vi använde den
jämnt, spelade Masken eller andra spel, la in egna program eller saboterade
det som fanns i datorn så ingen annan skulle kunna använda den.”

Efter ett tag började datorintresset i gänget kompletteras med en allt större
fascination för rollspel. Några av killarna hade börjat redan i mellanstadiet
med ”Ensamma vargen”, ett rollspel baserat på en bok där deltagarna
bläddrade fram olika scenarion.
I högstadiet växte intresset, men nu var det ”Drakar och demoner”, det
första svenska rollspelet, som gällde. Killarna i gänget blev som besatta:
”Vi spelade hela tiden”, berättar en annan av vännerna med ett skratt. ”Vi
lyckades till och med lura till oss rollspel som fritt valt arbete, så då
räknades vårt spelande som skoltid.”
Rollspelet lärde deltagarna vikten av manipulation, att leva sig in i sin
roll och kunna lura sin omgivning. Och ju mer spelandet fortgick, desto mer
började gränserna för tonårspojkarna mellan rollspelet och det verkliga livet
att suddas ut. Att ”manipulera”, att få någon att göra något som denne
egentligen inte ville, blev inte bara viktigt i spelet utan också i vardagen.
Att ”lura” någon, lärare eller elev, blev inte bara en spännande lek, utan gav
också prestige till den i gänget som lyckades.
Och precis som i rollspelets värld gällde det inte bara att manipulera, att
luras, utan också om att skaffa hållhakar på de andra spelarna som ett medel
för dominans och prestige, både i spelets värld och i den reella verklighet
som omgav pojkarna.
”Kent kunde ringa upp folk och spela in vad de sa på telefon på sin
bandspelare. Sen skröt han om det för oss andra och sa att han nu hade
hållhakar på oss”, berättar en av vännerna.
Vid ett annat tillfälle utförde Kent ett ”trick” med en vikarie, som alla
visste var dålig på att upprätthålla disciplinen. Medan de andra i klassen
stojade, skrek och sprang runt satt Kent, som alltid, längst fram till vänster i
klassrummet och skrev i smyg ner exakt vad alla gjorde och sa i sin
anteckningsbok. När lektionen var klar lämnade han över anteckningarna
till läraren.
”Sen skröt Kent för oss andra om hur smart han varit”, minns Fredrik
Appelkvist. ”Han hade inte bara lyckats ställa sig in hos läraren, vilket
skulle ge honom högre betyg än oss andra, han hade också fått en hållhake
på samtliga i klassen genom att skriva ner vad de hade gjort.”
När järnrörsskandalen exploderade hösten 2012, nästan tjugo år efter
tiden på Lerbäckskolan, blev Fredrik Appelkvist inte speciellt förvånad.
”Jag kände igen allt i hans beteende. Det var precis som när vi höll på med
våra rollspel i skolan. När han och de andra två la ifrån sig järnrören och
gick fram som små oskyldiga lamm till polisen för att få dem att gripa den
som de själva bråkat med, var det som att stiga in i högstadiets klassrum
igen. Det var som en märklig känsla av déjà vu. Jag kände igen precis hela
Kents beteende.”

Den från början så stukade och tystlåtne Kent kom – för varje år på
högstadiet – allt mer tillbaka till sitt tidigare, orädda, utåtagerande jag. Han
verkade anstränga sig för att alltid vara värst. Kent spelade nu inte bara
rollspel med de jämnåriga kompisarna, han hade också hittat några äldre
pojkar som lät honom spela med dem.
På de klassiska Toddydagarna sköt Kent inte bara ärter på studenter ur
plaströr, en lika udda som självklar tradition i lärdomsstaden Lund, han
kastade också ägg, gärna ruttna.
Efter ett tag började flera i kompisgänget att spela paintball, oftast på
banan i Löddeköpinge några kilometer nordväst om Lund. Här tillbringade
de helg efter helg. De kunde spela i timmar, ligga i bakhåll för varandra,
skjuta i smyg. Eller gå till regelrätta, öppna anfall.
”Både Kent och Ted var förvånansvärt sansade när de spelade. Jag har
aldrig sett dem så lugna”, minns en kamrat och tillägger med ett skratt: ”Jag
tror att det var Kent som vid ett tillfälle låg under en gran under hela
matchen, i säkert flera timmar, helt koncentrerad. Och något sånt brukade ju
inte hända så ofta annars.”

Den tidigare så nära vänskapen med tvillingbrodern Ted verkade däremot

vara över. Syskonen umgicks knappt. När någon av de andra killarna i
gänget var på besök var tvillingarna noga med att hålla sig i var sitt hörn av
bostaden.
Ibland kunde de ryka ihop i våldsamma bråk.
”Jag uppfattade Ted som betydligt lugnare än Kent på den här tiden”,
minns en av vännerna. ”Nu var det en rejäl syskonrivalitet som gällde och
de kunde hamna i riktiga slagsmål med varandra.”
För pojkarnas mamma, Janina, var tiden som ensamstående mamma i
Lund allt annat än enkel. Under några år bodde familjen i en lägenhet, något
som var ovanligt bland de andra barnen i skolan.
”Jag var ofta hemma hos dem”, berättar en av vännerna. ”De bodde i
lägenhet. Det var lite udda, alla andra bodde ju i villa eller radhus.”
Precis som under tiden i Rosengård i Malmö, där det mesta av Janina
Ekeroths tid gick åt till kampen för att lära sig svenska och bli läkare,
handlade livet i Lund nu om att etablera den nya privata läkarklinik hon
startat.
”Jag som ensam kvinna med 3 små barn och ny i Lund 1994 hade det
verkligen tufft. Jag hade nästan inga kontakter och satsade allt och alla dvs.
min familj när jag startade kliniken”, kom hon senare att skriva i det
skattemål som startades mot henne.
Läkarkliniken, där Janina utförde ultraljudsundersökningar, låg först i
Cityklinikens gamla lokaler på Kävlingevägen 16, i samma hus där familjen
bodde. Efter några år dog den gamla värden och kontraktet sades upp.
Ungefär samtidigt blev en fastighet runt hörnet ledig.
Det var ett av de största husen i Lund, en pampig röd tegelbyggnad i tre
våningar, med sneda tegeltak i olika höjder, en stor terrass med
stenbalustrad och en egen, ståndsmässigt grusad infart bakom en från
nyfikna ögon skyddande grön häck. Den 540 kvadratmeter stora ytan
fördelades på ett femtontal rum – korridorer, toaletter och kök oräknade.
Janina tänkte länge och bestämde sig till slut för att arbeta ännu hårdare,
satsa ännu fler av dygnets timmar på jobbet och köpa huset via sitt bolag.
”Jag var livrädd att ändra adressen. Jag hade precis kommit igång och
mäniskor började hitta till mig”, skrev Janina senare. ”Då blev fastigheten
till salu. Det var ont om lokaler som var i närheten. Jag hade ingen val.
Efter kontakt med landstinget, revisor och otåliga vakna nätter köpte
bolaget fastigheten.”
De närmaste åren handlade Janina Ekeroths liv i princip enbart om den nya
fastigheten och hennes företag. ”Jag röker inte, dricker inte sprit och äter
inte mycket”, skrev hon till Skatteverket. ”Sedan starten av kliniken har jag
ingen privat liv, allt kretsar kring arbete.”
Janina Ekeroth hade tagit det sista, avgörande steget på sin klassresa.
Från livet som asylsökande flykting, med enbart det bagage hon lyckats
bära med sig, hade Janina Ekeroth på tjugofem års tid lyckats avancera till
den klass och den livskvalitet hon ansåg sig berättigad till: med
läkarlegitimation, egen firma och dessutom ägare till en av Lunds största
och vackraste fastigheter.
Janina Ekeroth kände att hon äntligen var i mål, att de tusentals och åter
tusentals timmar hon lagt ner på studier och arbete lönat sig.
Men det dröjde inte länge förrän hon möttes av en ny känsla från
omgivningen, den så omtalade svenska avundsjukan. Och det var det
gigantiska, ståtliga huset, som Janina själv av någon anledning kallade för
”ruckel”, som väckte reaktioner.
”En bekant sa till mig att det är detta ruckel alltså huset som sticker folk i
ögonen. Att jag en invandrare, en liten kvinna, som har något som de inte
har. Så enkelt är det nog”, skrev Janina Ekeroth senare till Skatteverket efter
att någon, anonymt, anmält henne, just med hänvisning till den pompösa,
gigantiska byggnaden.

De vänner och bekanta till familjen Ekeroth som jag pratar med beskriver
Janina som en bestämd, ganska dominant person, beredd att kämpa för det
hon vill ha. Likt många andra flyktingar från de forna kommunistländerna
bakom järnridån kände hon, efter sina erfarenheter av att leva i en
enpartidiktatur, en stor misstänksamhet, ja närmast ett hat, mot såväl
myndigheter som allt annat som på något sätt hade med staten att göra.
Dessutom tyckte hon – i likhet med flera andra egenföretagare – att
staten tog en alltför stor del av hennes hårt ihoparbetade pengar, något hon
ofta och gärna framförde till sin omgivning.
Janina Ekeroth kände sig direkt motarbetad av skattemyndigheterna. För
henne var Skatteverket inte en myndighet som försökte få in medel till det
allmännas bästa, utan ett verk vars tjänstemän snarare hyste ett personligt
hat riktat mot henne.
Hur det kunde låta runt köksbordet hos familjen Ekeroth i mitten på
1990-talet framgår av det stora antal brev och inlagor som Janina Ekeroth
kom att skicka till Skatteverket i samband med en granskning av hennes
bolag.
”Jag uppfattar att Skatteverket eller snarare deras tjänstemän ville skada
mig personligen och mitt företag. Jag tyckte de var avundsjuka och hatiska
inställda till mig personligen”, skrev Janina.
I ett annat brev menade Janina Ekeroth att skattemyndigheterna borde
lämna henne i fred, eftersom hon ansåg sig ha betalat tillräckligt med skatt i
sitt liv och att det nu fick vara nog: ”Jag tycker att ni borde sluta att förfölja
mig och sluta påstå att jag är skattskyldig. Jag tror att ni redan har kollat hur
myckert skatt jag betalar. Säkert mer än hela Wallenbergfamiljen. Det som
ni skissrar i ert brev är orimligt och jag undrar vad är ert syfte? Skall jag
sålla mig till den halva av Sverige som lever på socialbidrag?”
Kent Ekeroths mamma påstod att det handlade om politik. Hon var
övertygad om att hennes företag endast skulle överleva om de borgerliga
partierna hade makten. Om Socialdemokraterna vann valen skulle detta
betyda slutet för henne som företagare: ”Min arbetssituation var och är
ytterst osäker. Det finns stor oro för min arbetsplats som är beroende av
färgen på politiker som sitter i de beslutande instanser. Med den stressen har
jag levt sedan starten. Oerhört psykiskt påfrstande att veta att kliniken, mitt
arbete och möjlighet till försörjning kan äventyras av oansvariga politiker
som har ingen aning om små medborgarnas behov. Som tar inte hänsyn till
nerlagt arbete och investeringar. Tur att det finns patienter, deras tacksamhet
har hjälpt mig överleva.”

Janina Ekeroths många timmar av hårt arbete och de ständiga utfallen mot
skattemyndigheterna, Socialdemokraterna och alla andra som hon inte
ansåg förstod en egenföretagares villkor påverkade också hennes barn.
I skolan började Kent tala allt mer om att tjäna pengar, helst genom att
köpa aktier eller via bidrag. Det viktiga var att ha pengar, inte att jobba hårt.
”Att bli rik blev något av Kents favoritsamtalsämne”, berättar en av
kompisarna. ”Själv tyckte jag inte att det var så intressant. Min pappa hade
ju företag, så jag kunde ta pengar därifrån, men för Kent var det väldigt
viktigt.”
Kent började prata om att låna pengar och köpa aktier. Han föreslog sina
då 14-15-åriga kompisar att de skulle starta företag, för att kunna
direktimportera datorer och dataspel från USA och – framför allt – kunna
dra av och därmed slippa momsen.
 ”Det var väl ingen av oss som visste vad moms var för något, inte ens
Kent tror jag”, skrattar en av vännerna. ”Men han pratade ändå jämt om hur
vi skulle kunna slippa den där jävla momsen.”
”Kent pratade inte bara om att slippa moms, han verkade ha hyfsad koll
på bidrag i allmänhet”, berättar en annan kompis. ”Han ville till exempel
också att vi skulle söka bidrag för vårt rollspel, från både Sverok,
riksorganisationen för rollspel, och kommunen. Det finns gratis pengar att
få, brukade Kent säga.”

En form av överlägsenhet, en diffus känsla av utvaldhet, började sakta

sprida sig i kompisgänget, inte minst hos Kent. I de andras ögon på skolan
var de fyra-fem lite bortkomna, tysta, tillbakadragna vännerna ett gäng
nördar som hellre pratade om datorer än stötte på tjejer. I sina egna ögon
växte de sig däremot större och större, viktigare och viktigare, smartare och
smartare. Omvärlden blev idioter, jämfört med de intelligenta unga männen.
Det blev de mot resten av världen.
”Det utvecklades någon konstig elitism bland oss”, berättar en av
vännerna. ”Vi ansåg oss veta allt bättre själva. Alla andra var korkade. Vi i
gänget började kalla oss De upplysta. De andra, de som inte var lika smarta,
som inte visste hur man skulle utnyttja systemet, var korkade. Det blev en
grej hos oss. ”Är du upplyst”, kunde någon av oss fråga, och när den andra
bekräftade detta så nickade vi till varandra i tyst samförstånd.”
Det här blev något av kompisgängets hälsningsfras. En av dem berättar
att Kent, när de flera år senare råkade springa på varandra i Lund, långt
efter att de hade slutat att umgås, förtroligt nickade åt honom och med
allvarlig min frågade: ”Är du upplyst?”
Det kan viftas bort som några tonåringars dagdrömmar, som en önskan
bland dem som inte syns att bli synlig, att vara någon, att inte längre tillhöra
dem som de andra ser ner på, eller ännu värre, inte ens bryr sig om.
Men samtidigt kom denna världsbild, med egot i centrum, snart att prägla
det mesta av kompisarnas synsätt, i stort och smått. Kent kunde öppet
försvara stölden av en klasskamrats pennskrin, eller plånbok, genom att
hänvisa till att det ju var korkat att glömma kvar den och att vederbörande
fick skylla sig själv. Likadant var det med den som glömt att låsa sitt skåp,
då var det fritt fram att ta det man ville ha.
Uppfattningarna blev allt extremare ju mer gruppens medlemmar
bekräftade varandra.
 Det dröjde inte länge innan Kent menade att det också var okej att bryta
sig in i ett elevskåp, eftersom innehavaren ju ändå var en korkad idiot som
förtjänade att få inbrott i sitt skåp. Inställningen blev allt mer ”jag kan göra
vad jag vill”.
Och som vanligt skulle Kent vara värst. Han kunde helt öppet berätta för
sina vänner att han ansåg det vara helt moraliskt riktigt att lura staten, om
nu staten eller kommunen var så korkade att de lät sig luras. Då fick de
faktiskt skylla sig själva.
Allting blev tillåtet för De utvalda och upplysta.
De korkade, idioterna, de svaga, de icke upplysta förtjänade allt som
drabbade dem. Kent kunde exempelvis sitta i timmar och ivrigt planera hur
de skulle få en klasskamrat, som Kent för tillfället ogillade, att dricka
laxermedel.

Ingen av de klasskamrater jag pratar med har något minne av att Kent
någonsin sa ett ord om sin pappa. De flesta i klassen, även de där papporna
av skilsmässa eller någon annan anledning försvunnit ur deras liv, nämnde
åtminstone sina pappor någon gång. I positiva eller negativa ordalag. Precis
som de gjorde med sina mammor. Men inte Kent.
Tystnaden, som blev allt mer påfallande, satte igång vilda rykten bland de
fåtal vännerna. Pappan kanske dog i Förintelsen, trodde en. Pappan var
säkert tysk soldat i andra världskriget, det är därför Kent aldrig nämner
honom, var en annan teori, som snabbt föll när någon i kompisgänget
påpekade att pappan knappast kunde ha varit nazist eftersom mamman var
judinna.
Och eftersom Kent aldrig sa något, kändes ämnet så infekterat att ingen
heller frågade. Och ryktena och spekulationerna fortsatte.

I diskussioner och samtal började Kent bli allt mer säker på sin sak, allt
mindre benägen att lyssna. Redan i högstadiet berättade han gång på gång
att det inte fanns någon gud, och att alla som trodde på att en gud existerade
var korkade. De var absolut inte upplysta. Inte värda att ta på något som
helst allvar.
”Jag blev otroligt förvånad när jag hörda att han blivit politiker”, berättar
en av de gamla vännerna. ”Som politiker måste man ju kunna diskutera och
argumentera. Men hans argumentationsteknik var ju värdelös. Han började
med att idiotförklara den som tyckte annorlunda, för att sen säga samma sak
med högre och högre röst, argare och argare, tills den andre gav sig.”
Vid folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU 1994 var Kent
Ekeroth klassens ivrigaste EU-motståndare. Hans argument var att
medlemskapet skulle ge en möjlighet, framför allt åt danskar, att ta sig över
till Skåne och ”stjäla våra jobb och bostäder”.
Annars pratade kompisarna inte speciellt mycket eller ofta om politik.
Ingen av dem jag pratar med såg, eller tänkte på, Kent som en person som
senare skulle kunna bli medlem i Sverigedemokraterna, ett parti vars
medlemmar de här åren sprang omkring med höjda högerarmar, vrålande
sieg heil, på sina demonstrationer.
”Jag minns inte honom som en person med extrema åsikter. Jag minns
honom som elak, men det betyder ju inte att man behöver bli
Sverigedemokrat”, berättar Klara Weinberg.
Men samtalstonen kunde bli ganska hätsk, precis som på många andra
skolor landet runt. Ny demokrati satt i riksdagen, Lasermannens mordserie
fanns tydligt kvar i minnet och mängder med attacker hade riktats mot
landets flyktingförläggningar. Sverigedemokraterna samlade många av de
unga skinnhuvuden som redan anslutit till den rörelse som lockat tusentals
tonåringar i hela landet.
Uppdelningen i ”svenskar” och ”invandrare” började märkas också på
Lerbäckskolan. Det fanns elever som ropade ”blatte”, ”bög” eller ”stick
hem” till de med ”invandrarbakgrund”, varpå de vanligtvis omedelbart fick
svaret ”jävla nasse”.
Kent tillhörde dem som brukade skrika ”blatte”, eller ”stick hem” till
”invandrarna”, något som flera i skolan reagerade på.
”Med Kent blev det lite konstigt”, berättar en klasskamrat. ”När han
skrek ’jävla invandrare’ eller ’stick hem’ till någon och fick till svar det
vanliga, ’din jävla nasse’, brukade han svara: ’Jag kan inte vara nasse, min
mamma är ju judinna.’ Det var fler än jag som tyckte att det var
jättekonstigt.”
En av dem som reagerade på att Kent skrek ”jävla blatte” åt elever som
hade exakt samma bakgrund som han själv var Klara Weinberg: ”Jag minns
när jag en gång frågade hur just han kunde prata om invandrare, när han ju
själv var en, så svarade han: Nej, men det räknas inte. Min släkt utsattes för
etnisk rensning, så vi kan inte räknas som vanliga invandrare. Det var första
gången jag hörde något liknande. Det var mycket märkligt.”
Vid ett tillfälle, när Kent gick i nionde klass, hamnade han i ett vilt slagsmål
i matsalen med en av killarna med ”invandrarbakgrund”. Kent skulle
senare, gång på gång, återberätta historien. Varje gång påstod han att den
andre eleven, ”invandraren”, hade attackerat honom för att han var
”svensk”.
Nästan tjugo år senare kommer en av dem som var med vid slagsmålet
mycket väl ihåg hela händelsen. Och hans minnesbild är tydlig. Bråket
handlade inte alls om varifrån slagskämparna kom, utan mer om att den
andre killen, som bara gick i sjuan, inte visade den underdånighet som Kent
ansåg sig förtjäna som sistaårselev: ”Kent tyckte att den andre killen var
alldeles för kaxig och krävde att han skulle visa respekt. Och då tog
motparten och kastade sitt glas mjölk över Kent som blev vansinnig. Vi
andra fick dra bort honom.”
Slagsmålet blev det stora samtalsämnet i skolan i dagar och veckor.
Ingen annan i nördgänget hade ens kommit på tanken att ge sig in i ett
slagsmål. ”Ingen av oss andra tog till fysiskt våld, vi kunde på sin höjd
brottas eller knuffas lite”, berättar en av vännerna. ”Men Kent hade gått ett
tag på judo eller karate i mellanstadiet. Och han använde sig av sina
kunskaper – om han kände att det var nödvändigt.”

Likt i många andra invandrarfamiljer var Kent Ekeroths mamma noga med
att barnen skulle bevara sitt ursprung. ”Utöver umgänget med de jag gick i
skola med hade jag även vänner genom en polsk-judisk grupp på min mors
sida”, berättar Ekeroth. ”Där träffade jag några av de som är mina bästa
vänner idag. Jag deltog på sommarkollo och helgkollo under hela min
uppväxt, där vi sportade väldigt mycket samt ägnade oss åt friluftsliv, spel
såsom schack och kort – och fest.”

Åren på högstadiet svetsade samman ”nördgänget”.

De växte upp tillsammans, delade åsikter, tankar och funderingar med
varandra. Men det fanns ett ämne som vännerna aldrig berörde eller tog
upp: tjejer.
Under tre viktiga, för många avgörande år i ungdomen, när många blev
kära för första gången, eller kanske till och med debuterade sexuellt, var
tjejer ett icke-ämne bland Kent och hans vänner. Det fick helt enkelt inte
plats bredvid allt prat om rollspel, datorer, paintball, eller de evigt
återkommande försäkringarna till varandra om den egna förträffligheten,
klokskapen och smartheten jämfört med alla de ”korkade” klasskamraterna
som omgav dem.
”Vi använde ingen alkohol, ingen av oss rökte. För sånt höll ju bara
korkade missbrukare på med. Vi var ett väldigt slutet gäng där allt handlade
om att vara upplyst. Ingen av oss hade exempelvis någonsin en flickvän,
eller ens antydan till det. Vi pratade aldrig ens om tjejer  …  eller  …  jo
förresten. Vid ett tillfälle var det en i gänget som försa sig. Han hade till och
med använt någons tjejs initialer och skrivit dem någonstans. Och det fick
han ju skit för. Vi började nästan mobba honom. Men ingen av oss tyckte att
det var konstigt. Vi tyckte alla att det var okej att ge sig på honom – om han
nu var så dum att han visade sina känslor.”

Efter tre år på Lerbäckskolan, den 6 juni 1997, på Sveriges nationaldag,

gick Kent Ekeroth ut högstadiet. Hans slutbetyg var relativt bra, utan att
därför höra till de bättre i klassen. I de flesta ämnen fick han fyror, det då
näst högsta betyget. Han hade tre femmor; i historia, samhällskunskap och
teknik. I två ämnen, barnkunskap och hemkunskap, fick han treor.
Nu väntade ännu en lång sommar.
Och därefter gymnasiet – utan vännerna i högstadiets ”nördgäng”.
 LÖRDAG 1 JUNI 1996

Hon stod iklädd full naziuniform.

Brungul skjorta med slips och ett brunt läderkoppel, svarta ridbyxor och
knähöga svarta läderstövlar. Bakom henne hängde två flaggor, den blåa
svenska med ett gult kors i mitten, bredvid nazisternas röda med en svart
swastika på en rund, vit botten.
Kvinnan i uniformen höjde högerhanden i en nazisthälsning innan hon
inledde sitt tal. ”Vi kan med gott samvete föra kampen mot mänsklighetens
gift: marxister, liberaler och framför allt mot den sionistiska
ockupationsarmén. Som den ohyra de är ska de krossas som löss”, ropade
Tina Hallgren Bengtsson.
De sjuttiotalet åskådarna framför henne svarade extatiskt: ”SIEG HEIL,
SIEG HEIL!”
Bredvid Tina Hallgren Bengtsson stod hennes man Jan Bengtsson. Också
han klädd i naziuniform, med läderkoppel och hakkorsbindel på armen.
Framför paret, bland vajande flaggor med blågula swastikor brann en eld.
Jan Bengtsson började sakta kasta böcker in i flammorna, en efter en,
innan han tog till orda: ”Låt denna starka symbolhandling bli ett minne för
livet”, sa han med allvarlig stämma innan han höjde rösten till ett skrik:
”ADOLF HITLER! Sträck ut din hand från Valhall och visa oss den enda
och sanna vägen. SIEG HEIL!”
Svarsropen ekade återigen från deltagarna i bokbålet:
”SIEG HEIL, SIEG HEIL!”

Det var en gråmulen sommardag i den lilla skånska orten Prästtorp utanför
Höör. Det hade gått 63 år sedan de tyska nazisterna anordnade de omtalade
bokbålen av ”otysk litteratur” efter sitt maktövertagande 1933.
Höjdpunkten den gången var den spektakulära och gigantiska elden på
Opernplatz, mitt i huvudstaden Berlin, längs med stadens största och mest
betydelsefulla paradgata Unter den Linden.
 Bland dem vars böcker nazisterna brände fanns författare och dramatiker
som Franz Kafka, Bertolt Brecht och Ernest Hemingway, politiker och
filosofer som Karl Marx, psykologer som Sigmund Freud och forskare som
Albert Einstein.
Nu brändes det åter böcker, men inte av nazister i Tyskland, utan av
ledande Sverigedemokrater i Sverige.
De båda arrangörerna, Tina Hallgren Bengtsson och Jan Bengtsson, hade
ett långt förflutet inom partiet. Båda hade suttit i partistyrelsen, Tina
Hallgren Bengtsson så sent som 1995, bara några månader innan
bokbränningen. Hon hade också varit partiets vice ordförande vid sidan av
Anders Klarström åren 1993 till 1995, och dessutom vunnit ett av partiets
historiska första, kommunala mandat i Höör i valet 1991.
Tina Hallgren Bengtsson och Jan Bengtsson var inte vilka som helst i
partiet, de tillhörde en elit, en del av den absoluta partitoppen, de var helt
enkelt gräddan, crème de la crème bland Sverigedemokraterna.
Och de var inte ensamma vid bokbålet. En av dem som syns på den film,
som några år senare dök upp i offentligheten, är Anders Westergren,
fullmäktigeledamot för Sverigedemokraterna i Höör. Tillsammans med Tina
Hallgren Bengtsson matar Westergren lågorna med böcker. Bokbålet
anordnades dessutom alldeles i närheten av Westergrens hus, på av honom
arrenderad mark, som han upplåtit till arrangörerna.
Anders Westergren var vid detta tillfälle andre vice ordförande i
Sverigedemokraterna.
I närheten av Westergren stod Jerker Magnusson, en av de åtta personer
som några år tidigare hade grundat partiet. Även han kastade ivrigt in
böcker i den brinnande elden.

Nazisterna hade framför allt valt ut böcker av författare av judisk börd, för
att – som de hävdade – symboliskt rena den tyska kulturen. Även
Sverigedemokraterna som samlats på fältet i Skåne sex decennier senare
hade tagit med sig böcker av ”judiska” författare. Bland dem fanns ”A-
6171: Ett judiskt levnadsöde” av Ferenc Göndör.
Symboliken var, som Jan Bengtsson skrek när han åkallade Adolf Hitlers
ande, mycket stark.
Ferenc Göndör hade överlevt Förintelsen och kommit som flykting till
Sverige. Här började han ett nytt liv, först som tekniker på Sveriges Radio,
senare som en uppskattad föreläsare om sina erfarenheter av Förintelsen.
 Ferenc Göndör hade undkommit Auschwitz gasugnar. Men nu skulle i
alla fall hans böcker symboliskt förtäras av elden, på en skånsk äng, inte
långt från Höör, i en eld anlagd av ledande Sverigedemokrater. Samtidigt
som sotflagorna singlade genom luften åkallade de vrålande Adolf Hitlers
ande från Valhall och tillsammans med deltagarna skanderade de: ”SIEG
HEIL, SIEG HEIL!”

Ingen av deltagarna i bokbålet uteslöts av Sverigedemokraterna. Anders

Westergren, som lånade ut sin mark för bokbränningen, stannade kvar som
ledare för Sverigedemokraterna i Höör fram tills han själv valde att avgå
2015, drygt tjugo år senare.
Tidskriften Expo konfronterade Westergren år 2005, i samband med att
filmen från bokbålet offentliggjordes. Han hävdade att han blivit förd
bakom ljuset av sina partikamrater och påstod att han inte hade en aning om
vad som pågick bara några hundra meter från hans hus, trots att han tydligt
syns på filmen från bokbränningen.
Inte heller Jan Bengtsson blev utesluten, men valde senare i likhet med
Tina Hallgren Bengtsson att lämna partiet. Våren 2013 återvände han till
Sverigedemokraterna och fick omgående en plats i den lokala partistyrelsen
i Höör.
När tidskriften Expo ringde även honom för att fråga om det var lämpligt
att en person som anordnat bokbränningar satt i en styrelse för
Sverigedemokraterna bad han reportern ”köra upp tidningen i röven”, varpå
han slängde på luren.

Det var till det här partiet – och under samma tid som bokbränningen i
Skåne – som den blivande partiledaren Jimmie Åkesson sökte sig i mitten
av 1990-talet. De första han träffade i Sverigedemokraterna, hans absolut
första personkontakter inom partiet, var ledningen från Höör – samma
personer som deltagit i bokbålet.
I sina memoarer beskriver Åkesson mötet hösten 1995.
”Närmaste lokalavdelning fanns i skånska Höör, knappt en timmes
bilresa från Sölvesborg. Därifrån kom den första sverigedemokrat jag
träffade, Anders Westergren. Det var i september 1995 och vi sågs kort vid
järnvägsstationen i Sölvesborg. Då, liksom nu, var han aktiv i
kommunpolitiken och satt i kommunfullmäktige.”
 Bara ett halvt år efter mötet med Jimmie Åkesson lånade Anders
Westergren ut sin mark till sina partikamrater i Höör, som iklädda
nazistuniformer anordnade det bokbål han själv deltog i.
Innan dess hade Westergren också hunnit med att hjälpa den blivande
partiledaren att starta Sverigedemokraternas första lokalförening i
Sölvesborg:
”Den 1 november återkom Anders Westergren och ytterligare några från
partiets Skånedistrikt till Sölvesborg. Det var dags att bilda lokalavdelning,
den första SD-avdelningen i Blekinge”, skriver Åkesson i sina memoarer.
Anders Westergren brände inte bara böcker.
Under valkampanjen 1994 blev Westergren omskriven både i lokala
medier och i rikspressen. Då, anställd av kyrkan i Höör, tipsade han polisen
om två utvisningshotade flyktingfamiljer som kyrkan gömde. För säkerhets
skull ritade Westergren också en detaljerad karta till polisen. Med hjälp av
informationen hittade poliserna de gömda flyktingarna som sedan utvisades.
”Det här är inget jag skäms för. Jag skulle göra det igen”, berättade
Westergren stolt för Expressen.
Anders Westergren och Jimmie Åkesson skulle ha ett nära samarbete de
kommande åren. I Åkessons memoarer framgår hur imponerad han blev av
Anders Westergren: ”De följande åren blev det många resor till
Medborgarhuset i Höör för att få möjlighet att se en riktig politiker från mitt
eget parti i aktion”, skrev Åkesson i sina memoarer.

Jimmie Åkesson har gång på gång, i intervju efter intervju, sagt att han inte
såg några tecken på intolerans eller rasism i det parti han gick med i under
mitten av 1990-talet. Han såg åtminstone inte något som var så allvarligt att
han övervägde att lämna partiet – eller något som påverkade hans beslut att
gå med i Sverigedemokraterna.
I sin bok ”Satis Polito” nämner Åkesson att de nya partikamraterna,
åtminstone de han träffade på sitt första distriktsmöte i Malmö 1995,
verkade lite annorlunda. Det är en av få rader som andas en viss kritik. Men
värre än så var det inte:
”Jag minns förvisso att den samlade skaran kring bordet, cirka femton
personer, bestod av företrädesvis udda figurer. Det var dock ingen som sa
något konstigt och ingen verkade vara extremist.”
Det är möjligt att Jimmie Åkessons förste mentor i partiet, Anders
Westergren, aldrig berättade för honom om bokbränningen vid sitt hus,
anordnad av hans partivänner iklädda naziuniformer. Det visar i så fall på
närmast uppseendeväckande skillnader i de olika identiteter och ansikten
denne politiker visade upp. Å ena sidan en god demokrat och ”riktig
politiker”, för att citera Jimmie Åkesson. Å andra sidan – utan att nämna ett
ord om detta – en person som på sin fritid deltar vid ett bokbål i sin
trädgård.

Sverigedemokraternas ungdomsförbund, som bildades 1992 och där

Åkesson senare engagerade sig, skilde sig inte nämnvärt från moderpartiet.
De var snarare än mer radikala.
Vid firandet av första maj i Stockholm 1993 grep polisen
ungdomsförbundets ledare Robert Vesterlund tillsammans med ytterligare
två skinnhuvuden och den tidigare ledamoten i partistyrelsen Niklas
Irberger. De fyra greps i Kungsträdgården i centrala Stockholm, bara några
meter från den plats där Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman strax
efteråt skulle hålla sitt tal.
I en väska, som de fyra männen hade med sig, hittade polisen en skarp
handgranat.
Några månader senare valdes Vesterlund, trots detta, till ledamot i
Sverigedemokraternas viktiga arbetsutskott.
Kopplingarna var de första åren många, nära och täta mellan
Sverigedemokraternas ungdomsförbund och öppet nazistiska grupper som
Nationalsocialistisk front och Stockholms unga nationalsocialister, SUNS.
Vesterlund var till exempel under sin tid som ordförande i
Sverigedemokraternas ungdomsförbund även aktiv inom Unga
nationalsocialister. Han engagerade sig senare i det militanta nynazistiska
nätverket kring tidskriften Info-14.
Att vandra fram och tillbaka mellan nazistiska grupperingar och
Sverigedemokraternas ungdomsförbund var inte ovanligt i mitten på 1990-
talet, då Jimmie Åkesson gick med i partiet.
”Man träffar samma personer här och där. Man hoppar lite hit och dit”,
berättade Tina Hallgren Bengtsson, som själv lämnade
Sverigedemokraterna 1996 för att ansluta sig till Nationalsocialistisk front.

Banden mellan medlemmar i Sverigedemokraternas ungdomsförbund och

olika öppet nazistiska grupperingar fanns kvar långt efter att Jimmie
Åkesson blev medlem i partiet. Till exempel greps ungdomsförbundets
ordförande Jimmy Windeskog, tillsammans med flera kända nazister, i
samband med ett gatubråk 1996.
Jimmy Windeskog lämnade över ordförandeklubban i ungdomsförbundet
till Jimmie Åkesson sommaren 2000. I sin sista ledare i förbundets tidning
Demokraten, med en leende Åkesson och Windeskog på omslaget, skrev
Windeskog att kampen för ett svenskt Sverige måste fortsätta och avslutade
med orden:
”Landet tillhör oss!!! SVERIGE ÅT SVENSKARNA!”

Sverigedemokraterna var i mitten av 1990-talet – när Jimmie Åkesson valde

att lösa medlemsavgift – ett parti med ett nära förflutet i nazistiska och
rasistiska organisationer. Delar av dessa nätverk levde fortfarande kvar.
Dessutom hade en mycket stor andel ledamöter på ledande poster ett
kriminellt förflutet.
I Anders Klarströms sista styrelse, som styrde partiet när Jimmie
Åkesson kontaktade dem, var nästan hälften av ledamöterna dömda för
brott. Var tredje hade pågående eller tidigare nära band och kopplingar till
olika nazistiska grupperingar.
Med utgångspunkt i dessa fakta beskrevs Sverigedemokraterna av
medierna under denna tid som ett ”högerextremt” och ”främlingsfientligt”
parti.
Det var ett parti med få medlemmar och ett mycket svagt väljarstöd. I
valet 1994 fick partiet inte ens 14 000 röster i landet. I procenttal uppgick
stödet till 0,25 procent av väljarna.
Med undantag av fem kommunala mandat saknade partiet alla former av
inflytande i landets politiska församlingar.
Det sociala trycket mot partiet och dess medlemmar var mycket starkt. I
de flesta samhällsgrupper, oavsett social eller ekonomisk ställning, ansågs
det inte vara rumsrent att ha några som helst kontakter med partiet, än
mindre att vara medlem.
Den som ändå valde att gå med riskerade att förlora vänner och
arbetskamrater, socialt anseende och trovärdighet.
Det innebar att endast den med en mycket stark personlig ideologisk
övertygelse, samt beredskap och vilja att betala ett högt personligt och
socialt pris för sin tro, var beredd att gå med i partiet.
En av dem var Jimmie Åkesson.
 Och han var inte ensam. Under samma tid gick ytterligare tre ungefär
jämngamla unga män med i partiet: Björn Söder, Mattias Karlsson och den
något äldre Richard Jomshof.
De skulle inom några år ta över partiet och bli kända som de fyras gäng.
Det var en parafras på den nedsättande benämningen på de fyra högt
uppsatta partifunktionärer i Kinas kommunistiska parti, bland dem Maos
änka, som påståtts ha försökt ta makten i en statskupp och därför fängslats.
För de fyras gäng i Sverigedemokraterna gick det bättre. De lyckades till
slut ta makten över partiet 2005 då Jimmie Åkesson – under kuppartade
former – valdes till ny partiledare.
Det kunde naturligtvis ingen av de fyra unga männen veta när de blev
medlemmar. De valde alla att ägna sina liv åt ett parti som av det övriga
samhället beskrevs och behandlades som politisk paria.

De fyras gäng lärde känna varandra i Lund, där de alla tidvis studerade på
universitetet. De blev snart en väl sammansvetsad kvartett som tillsammans
bland annat startade den ”nationalistiska” studentorganisationen
Nationaldemokratiska studentföreningen.
Den ”fantastiska fyran”, som de först kom att kallas internt i partiet,
lyckades sätta avtryck långt innan maktövertagandet. Jimmie Åkesson
avancerade snabbt. I november 1995 blev han ordförande i den av honom
själv grundade kommunföreningen i Sölvesborg. Året därpå valdes han till
sekreterare i Skånedistriktets styrelse och fick även delta på sitt första
riksårsmöte. Där lärde han känna stora delar av partiledningen, med Mikael
Jansson i spetsen.
Samma år lärde han också känna Björn Söder.
Björn Söders namn dök upp i officiella sammanhang runt 1995, bland
annat i en artikel i ungdomsförbundets tidning Demokraten, där han
utvecklade sina tankar om dödsstraffet.
Björn Söder var en hängiven förespråkare av dödsstraff, med den något
udda motiveringen att endast den som är för dödsstraff respekterar livet till
fullo. Genom att en stat avrättar den som mördat, visar staten i själva verket
sin stora respekt för livets okränkbarhet. ”Ett land som har dödsstraff säger
till omvärlden: Här värderar vi människan så högt som möjligt. Att döda
någon kostar och priset kan bli det egna livet”, skrev Björn Söder.
Söder skulle senare bli känd i – och även utanför partiet – för sin syn på
sexualitet. Han menade att allt utom samlag mellan man och kvinna var
djupt onaturligt, perverst och bisarrt. ”Vad är det som säger att den s  k
normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall
normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller
pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara
normala”, skrev Björn Söder i sin blogg.

Inför valrörelsen 1998 var förväntningarna högt ställda. Det var den första
där alla i de fyras gäng, Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard
Jomshof och Björn Söder, deltog fullt ut. Nu var det äntligen dags för
partiets stora genombrott.
Sista numret av SD-Kuriren innan valet pryddes av rubriken: ”SD mot
riksdagen”. I ungdomsförbundets tidning skrev de hoppfullt: ”SDs chanser
till genombrott ser väldigt goda ut.”
Som draghjälp åt partiet och dess entusiastiska medlemmar bjöd
Sverigedemokraterna, på samma sätt som inför valet 1991, in den tidigare
nazisten och SS-veteranen Franz Schönhuber – en av grundarna till det
tyska högerpartiet Republikanerna.
Schönhuber hade en lång karriär bakom sig på den högerextrema scenen i
Tyskland. Hans pappa, slaktare till yrket, gick med i nazistpartiet redan
1931, två år innan Hitlers maktövertagande. Sonen Franz, född 1923, anslöt
sig först till Hitlerjugend, därefter gick även han med i nazistpartiet.
Efter sin studentexamen i München anmälde sig Schönhuber som frivillig
till Waffen SS, den tyska regimens mest fruktade och blodbesudlade
organisation. Han deltog i flera operationer under kriget och avancerade till
Unterscharführer, en SS-grad motsvarande furirs rang i armén.
Schönhuber sökte också till en av de mest eftertraktade tjänsterna i den
nazityska hierarkin, Hitlers personliga livvaktsstyrka, Leibstandarte SS
Adolf Hitler.
För sina insatser belönades Franz Schönhuber med järnkorset av andra
graden, en av den nazityska regimens mest prestigefyllda ordnar.
Efter kriget gjorde Schönhuber en framgångsrik karriär som journalist.
Den avbröts tvärt när han publicerade sina memoarer om andra världskriget
med titeln ”Ich war Dabei”, ”Jag var med”, där han både försvarade och
närmast hyllade SS-truppernas insatser.
Schönhuber inledde i stället en politisk karriär. Han var en av grundarna
till partiet Republikanerna, som snabbt hamnade under det tyska
Författningsskyddets vakande ögon på grund av sin starka nationalistiska
och högerextrema hållning. Partiet ansågs utgöra en direkt fara för den
tyska demokratin.
Efter diverse inbördes strider i Republikanerna gled Schönhuber allt
längre ut i den högerextrema miljön. I valet 1998, samma år som han blev
inbjuden till Sverigedemokraterna, ställde han upp som kandidat för det
högerextrema DVU, Die Deutsche Volksunion. Detta gick senare ihop med
Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD, som betraktas som den
ideologiska arvtagaren till Adolf Hitlers Nationalsozialistische Deutsche
Arbeiterpartei, NSDAP, Nationalsocalistiska tyska arbetarpartiet.

När Franz Schönhuber gick upp på scenen i en hyrd skolbiograf i Järfälla

möttes han av rungande applåder från de cirka 150 närvarande
Sverigedemokraterna. Applådåskorna övergick snabbt till gapskratt och
jubelrop när den tidigare SS-ledaren inledde sitt anförande med orden:
”Hello, I am the bad man from Germany!”
Franz Schönhuber var inte ensam talare på mötet i Järfälla. Efter honom
äntrade Yvan Blot, EU-parlamentariker för franska Nationella fronten
scenen. Hans föredrag var emotsett med stort intresse. ”Mest nyfikna var vi
kanske på Yvan Blot”, skrev SD-Kuriren efteråt.
Nyfikenheten var förståelig.
Yvan Blot hade en lång karriär bakom sig som en av de viktigare
ideologiska förebilderna i den nya europeiska nationella högern. Under
pseudonymen Michel Norey hade han byggt upp den fascistiska franska
studiegruppen GRECE. Den predikade bland annat vikten av en indelning
mellan de grupper som bidrog till samhällets utveckling och de som snarare
utgjorde ett hinder. ”Det behövs slavar för att en ny aristokrati ska kunna
uppstå”, konstaterade Yvan Blot.
I en av den nationella högerns mer ansedda tidskrifter, Etudes et
Rescherches, sammanfattade Yvan Blot sina tankegångar om skapandet av
den nye medborgaren: ”Rastillhörighet och dressering är de två grunderna
för skapandet av en överlägsen mänsklighet.”
Sverigedemokraterna var mycket nöjda med föredraget. Precis som
Schönhuber fick också Yvan Blot rungande applåder: ”Med ett engelskt tal
som textades på svenska via overheadprojektor gjorde han stor succé”,
konstaterade partitidningen SD-Kuriren.
Både före och efter mötet var det många Sverigedemokrater som ville
växla några ord med de två talarna. En av dem som passade på att få en
närmare kontakt med Franz Schönhuber var Björn Söder. Han bad också en
av sina kamrater att ta en bild på mötet.
På fotot står en leende Björn Söder och håller om den tyske
högerextremistiske politikern och tidigare nazisten och SS-soldaten, som
under andra världskriget anmälde sig som frivillig i Hitlers personliga
livvaktsstyrka.
Sexton år senare skulle Björn Söder utses till riksdagens andre vice
talman, en av de mest prestigefyllda rollerna i det svenska parlamentariska
systemet.

Valnatten den 20 september 1998 blev en stor besvikelse för

Sverigedemokraterna. Resultatet innebar inte alls den succé som många
partimedlemmar hade förväntat sig.
Visserligen gick stödet för partiet upp, men bara marginellt, från 13 954
till 19 624 röster. Det innebar att inte ens 0,4 procent av det svenska folket
valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna.
”Nehej … inte den här gången heller alltså! Så kan man väl snabbt och
koncist analysera valresultatet”, sammanfattade en besviken Jimmy
Windeskog, ungdomsförbundets ordförande.
Men Sverigedemokraterna kunde, trots motgångarna på riksplanet, ändå
glädja sig åt vissa framgångar lokalt. Andelen mandat i landets
kommunfullmäktige fördubblades nästan, precis som vid förra valet. Nu
från fem till åtta platser. Det var fortfarande inte mycket – men det var ändå
en stark framryckning.
Och det hade gått väldigt bra för De fyras gäng.
Jimmie Åkesson kunde, som en av landets yngsta kommunpolitiker
någonsin, sätta sig i kommunfullmäktigeförsamlingen i Sölvesborg.
I Höör firade Björn Söder en liknande framgång.
När ledamöterna i kommunfullmäktige i Höör åter samlades efter
valrörelsen kunde en nyvald och stolt Björn Söder, bara några veckor efter
att han lyckligt leende kramat om SS-mannen Franz Schönhuber, vandra in
i salen.
Han gick sida vid sida med Anders Westergren, den politiker som hjälpt
Jimmie Åkesson med att starta en lokalförening i Sölvesborg. Samme
Westergren som bara två år tidigare upplåtit sin mark till sina partikamrater
från Höör, som iklädda naziuniformer, vrålande sieg heil, under vajande
hakkorsflaggor, bränt böcker av överlevande från Auschwitz.
 ELITSKOLAN

Katedralskolan i centrala Lund är inte bara en av Sveriges bästa

gymnasieskolor, det är också den äldsta skolan i Skandinavien. Grundad på
medeltiden, år 1085, kan skolan luta sig mot närmare tusen år av traditioner,
lärdom och kunskap.
Här finns, och har alltid funnits, studiemotiverade barn till forskare,
akademiker och professorer. Eller som skolan uttrycker det på sin hemsida
idag: ”Vi har välutbildade och entusiastiska lärare och en stimulerande
studiemiljö.”
Det var här Kent och Ted Ekeroth hamnade hösten 1997, i var sin klass
på det naturvetenskapliga programmet.
Tvillingarna hade gjort en lång resa från det socialt utsatta
bostadsområdet Nyhem i Halmstad, med sina höghus från 1960-talet, som
Kent föraktfullt avfärdade som ett ”mångkulturellt halabalo” till
akademiker- och medeltidsstaden Lunds kullerstensgator, små gränder,
prång och idylliska torg.
Och det var ingen tvekan om var Kent ansåg att han hörde hemma, eller
som han själv uttryckte det i en radiodokumentär: ”Jag gick natur, på en lite
bättre skola. Och då sållades packet ut!”

Men precis som tidigare var Kent något av en enstöring även här, en
”bifigur” som en av de nya klasskamraterna uttrycker det. Han förblev lika
mycket av en ”kuf ” som i högstadiet. Hans klasskamrater, som jag pratar
med, minns hans ensidighet, konstiga åsikter och återkommande gränslösa
vredesutbrott: ”Han var som en kastrull som står och småputtrar hela tiden,
för att sen bara explodera”, berättar en av klasskamraterna.
”Han stack ut redan då”, berättar en annan i klassen. ”Han var konstig
redan när han började gymnasiet. Han hade väldigt specifika åsikter, han
var väldigt självsäker och brusade snabbt upp. Han kändes inte social, det
var som om han inte ville umgås med oss andra.”
 ”Han kom ofta i affekt och bara exploderade”, berättar ytterligare en
klasskamrat. ”Han kunde bli väldigt, väldigt arg. Och han idiotförklarade
alla som inte tyckte som han själv.”

Kent höll sig mest för sig själv, men hade – på liknande sätt som på
högstadiet – ett fåtal personer som stod honom närmare, som han umgicks
med relativt regelbundet. Och de tecknar en något annorlunda bild av
honom.
”Kent är en dubbel karaktär”, menar Niklas Lovén, en av de skolkamrater
som brukade umgås med honom. ”Han är en väldigt rättfram person, ärlig
och säger vad han tycker. Jag uppfattade honom som en bra vän, någon man
kan lita på. Han var också väldigt artig och vänlig, ganska social och hade
lätt att prata med folk, även om han inte hade några nära vänner. Han var
helt enkelt lätt att ha att göra med. Sen fanns den andra sidan: det
konfrontativa. Han var väldigt debattglad och intresserad av politik och
gillade att testa åsikter och att provocera. Och jag tror att många upplevde
det här som väldigt dubbelt – och också svårt att ha att göra med.”

Kent och Niklas tillbringade många av sina raster och håltimmar i skolans
bibliotek. De kunde diskutera i timmar, om allt från politik till etik- och
moralfrågor, om vad som är rätt och fel, godtagbart eller ej, önskvärt eller
inte. Många av samtalen var uppföljningar av lektionerna i svenska eller
samhällskunskap. Vännerna gick igenom vad läraren sagt, utvecklade sina
egna ståndpunkter, kritiserade och kommenterade.
Niklas beskriver Kent som en person som kunde ta en diskussion i de
flesta ämnen. Dock inte i alla. Vissa frågor gjorde honom som förbytt. Då
kom det hårda, oresonliga, attackerande vilda bemötandet snabbt fram.
Det ämne som oftast ställde till det var frågan om Israel och Palestina. I
Kents värld var alla palestinier terrorister, som stulit israelernas rättmätiga
mark och nu utgjorde ett dödligt hot.
”Han kunde inte visa ens en gnutta empati. För honom var alla palestinier
terrorister. Han kunde inte se att det handlade om människor på båda sidor
om konflikten, att det fanns lidande hos alla de drabbade. Han var totalt
oresonlig. Jag tyckte att det var jobbigt. Och jag vet att många andra tyckte
att det var ännu mer jobbigt”, berättar Niklas.
I högstadiet hade Kent mest pratat med sina vänner i det lilla ”nördgänget”,
det var inom denna lilla krets han delade sina tankar och åsikter. Nu
berättade han öppet, för allt och alla, vad han tyckte och tänkte. Och han
hade radikaliserats, framför allt i sin syn på dem han kallade ”muslimer”.
Hans ton var hård, oresonlig och hatisk. Kent kunde säga att
”muslimerna” tar våra resurser, att de borde lämna Sverige ifred och sticka
tillbaka till länderna som de kom ifrån. Och han blev lika aggressiv varje
gång temat kom upp.
Oftast riktades hans vredesutbrott angående islam mot palestinierna, men
inte alltid. Vid ett tillfälle skulle klassen göra grupparbeten om den
amerikanska medborgarrättskampen. Läraren delade in eleverna i grupper,
några skulle skriva om Rosa Parks och hennes vägran att sätta sig i den
svarta delen av de segregerade bussarna, en annan grupp fick till uppgift att
teckna Martin Luther Kings liv och kamp, medan en tredje grupp skulle
beskriva Malcolm X:s roll i kampen för medborgerliga rättigheter.
”Kent hamnade i Malcolm X-gruppen. Och då fick han återigen totalt
frispel. Han skrek och gormade: Jag kan fan inte läsa om honom. Han var ju
fan muslim, jag tänker inte göra nåt grupparbete om muslimer”, berättar en
av klasskamraterna och tillägger, efter en stunds eftertänksam tystnad. ”Och
då ska man komma ihåg att det här var en tid då ingen pratade om
muslimer, det var över huvud taget inte ett tema. Så ingen av oss fattade
någonting.”
De flesta i klassen satt – som oftast när Kent fick ett av sina utbrott –
tysta.
Ingen sa någonting, ingen ifrågasatte honom, inte ens lärarna. De flesta
tyckte bara att situationen var pinsam och jobbig.

Alla jag pratar med tar upp Kents hatiska inställning mot muslimer, men
också hans starka aversion mot religioner i allmänhet. Kent klargjorde,
precis som på högstadiet, att religion bara var till för idioter, något som
ingen vettig människa kunde tro på.
”Vi hade ju en massa olika skolbesök, bland annat kom det frireligiösa
grupper. Och då stod Kent alltid längst fram, väldigt forcerad och högljudd.
Han lät ungefär som han låter i riksdagen idag, bara en yngre variant”,
berättar en tidigare klasskamrat.
Ett av Kents utbrott återkommer i många av de forna klasskamraternas
minnesbilder.
 Vid ett tillfälle skulle en av tjejerna i klassen berätta om sin mormor, eller
om det nu var farmor. Hon hade, precis som Kents mormor, överlevt
Förintelsen. Klasskamraten hade förberett sig noga. Hon berättade nära och
utlämnande om sin mormors upplevelser, om de första förföljelserna,
deportationen i boskapsvagnar och ankomsten till nazisternas dödsläger
Auschwitz. Alla i klassen satt helt tysta, djupt berörda.
Då plötsligt exploderade Kent.
”Han hoppade upp ur bänken, gormade och skrek: Ni pratar om Hitler!
Men ni säger inget om Stalin! Det dog hur många som helst på grund av
Stalin. Varför säger ni ingenting om det?” berättar en av klasskamraterna.
”Han var helt i affekt. Han undrade skrikande vem som egentligen är jude.
Han vrålade saker som: Är jag jude bara för att min mamma säger det? Är
jag jude om min mamma är det?”
Det sänkte sig ännu en gång en pinsam tystnad över klassen.
”Det var helt förryckt. Det var som om han ville förringa vad tyskarna
hade gjort”, berättar en av de gamla klasskamraterna.
”Det var fullständigt olämpligt”, säger en annan. ”Visst kan man
diskutera vem som egentligen bör ses som jude, men det var inte det som
den här timmen handlade om. Det var en av våra klasskamrater som
berättade en djupt personlig historia om sin mormor. Det hela var väldigt
märkligt. Det var som om han inte kunde uppfatta känslor. Han visade en
fullständig och mycket märklig brist på empati. Det var som om den här
historien triggade igång honom.”

Hatet mot kommunismen var ett annat återkommande tema hos Kent
Ekeroth.
När skolvalet närmade sig och de olika politiska ungdomsförbunden kom
på besök sökte Kent medvetet upp representanterna från Vänsterpartiet,
men också Socialdemokraterna, ställde sig vid deras bord och hade
högljudda diskussioner där han – ofta skrikande och vrålande – framförde
sina åsikter.
”Han ogillade kommunismen, det var inget han hymlade med. Han störde
sig på folk som var vänster och sökte ofta upp dem för att provocera. Han
tyckte inte att kommunister, eller vänsteridéer över huvud taget skulle
finnas. Och då skulle han konfrontera dem”, berättar hans vän Niklas
Lovén.
 Ibland blev Kents oresonliga inställning till kommunismen närmast
komisk.
När klassen den sista terminen åkte till Prag, en resa som blev väldigt
lyckad i de flestas ögon, skulle de vid ett tillfälle äta en gemensam middag.
Restaurangen hade lämnat kvar den tidigare inredningen, med bilder på
forna kommunistledare, röda stjärnor och plakat med politiska slagord, ett
säkert sätt att locka turister på jakt efter känslan av det gamla – av järnridån
tudelade – Europa.
De flesta hade hunnit sätta sig vid långborden när Kent kom in.
Han tittade sig runt i lokalen, såg länge på väggarna och började sedan
skrika, alldeles röd i ansiktet: ”Hur FAAAN kan ni ens gå in här. Det är ju
för FAAN fullt med kommunister på väggarna. Jag tänker aldrig äta här!
Jag VÄÄÄGRAR!”

De flesta bland Kents gamla skolkamrater från gymnasietiden säger att de

inte blev speciellt förvånade när han senare gick med i
Sverigedemokraterna, både med tanke på hans åsikter om ”invandrare”,
men också hans politiska inställning i stort.
De flesta uppfattade honom som långt ut på den yttersta politiska
högerkanten.
”Jag såg honom som väldigt, väldigt höger. Han idealiserade USA och
deras inflytande. Han var en stor Israelvän, eller rättare sagt vän av den
israeliska högern, och han hade ungefär samma grundläggande åsikter i
frågor om brott och straff som han senare kom att visa som
Sverigedemokrat. Hade han levt i USA så hade han beskrivits som en
republikansk högerhök, vilket inte är så ovanligt och som många rycker på
axlarna åt. Men i en svensk kontext på den tiden var han ganska ovanlig”,
säger Niklas Lovén.

Kents dåliga förhållande till tvillingbrodern Ted verkade fortsätta på

gymnasiet. I högstadiet hade bröderna hamnat i våldsamma slagsmål, i
gymnasiet umgicks de en del, men när Niklas Lovén var hemma hos Kent
var det tydligt att de båda bröderna gjorde allt för att undvika varandra.
”De hade ett väldigt frostigt förhållande. De hejade knappt och höll sig i
olika delar av huset”, berättar Niklas Lovén. ”Det var något som hade skurit
sig. Kanske handlade det om den vanliga tvillingproblematiken, att de varit
för nära varandra under för lång tid och nu behövde eget utrymme.”
Bröderna började glida åt olika håll.
Medan Ted verkade anstränga sig för att passa in, genom att bli mindre
hetsig i diskussioner och tona ner sina mer extrema personlighetsdrag,
verkade Kent inte det minsta intresserad av att ”bli som alla andra”, berättar
Niklas Lovén. Kent stod kvar på samma plats som tidigare, eller drev
snarare än längre bort i ytterligheternas virvlar.

Kent Ekeroths intresse för datorer fanns kvar, men nu hade han också hittat
en ny sysselsättning: fotboll. Men inte spelet i sig, utan supporterdelen. Han
började titta på allt fler matcher, framför allt i den italienska ligan. Så
småningom, när de fick Sven-Göran Eriksson som tränare, valde Kent
Lazio som sitt favoritlag.
Som med mycket annat gick intresset snabbt över i en form av besatthet.
Kent blev en ”nördig kalenderbitare”, som älskade att lära sig matchfakta
och gamla laguppställningar utantill. Tillsammans med några av de fåtal
vänner han umgicks med, började han spela Championship manager. Han
kunde hålla på i timmar och lägga oändlig tid på att fundera över
laguppställningar, vilka nya spelare han skulle värva eller sälja, eller hur
laget skulle formeras.
Men medan de andra vännerna mest spelade tillsammans, när de
träffades, satt Kent ensam i timtal vid sin dator och spelade över nätet, ofta
nätterna igenom.
Förutom en liten krets av vänner och bekanta umgicks Kent – precis som
tidigare – väldigt lite med de övriga i klassen. ”Jag har aldrig haft någon
form av small talk med honom”, berättar en av klasskamraterna. ”Man
kunde prata med honom om skolarbete och sånt där, men att prata mer
socialt, det var han inte så bra på.”
Flera av klasskamraterna tecknar en bild av en elitistisk människosyn.
Den person som Kent Ekeroth verkade vara mest intresserad av var – Kent
Ekeroth. Han idiotförklarade inte bara dem som tyckte annorlunda, han
visade också öppet sitt förakt för alla de som han inte ansåg vara lika smarta
som han själv.
”Han gillade att fuska, något som han öppet berättade om”, säger en av
klasskamraterna. ”Han hade en ny miniräknare som han kunde skriva
meddelanden i, utan att någon av lärarna förstod det. Och det var han
väldigt stolt över. Han var jättenöjd. Och han hade inga problem att berätta
om det. Det var som om han inte var intresserad av betygen i sig, utan mer
om att kunna visa att han var smartare än systemet.”

För många av Katedralskolans elever började gymnasietiden handla allt mer

om förälskelser, relationer och kärleksaffärer. Men inte för Kent. Ingen
bland klasskamraterna säger sig ha något minne av att han någonsin hade en
relation.
Niklas Lovén var en av de få vänner som Kent anförtrodde sig åt. De
diskuterade relationer vid flera tillfällen. Ingen av dem hade flickvän, eller
hade haft det tidigare, men tankarna fanns där så klart, berättar Niklas. Vid
något tillfälle berättade Kent att han var intresserad av en av tjejerna i
klassen. Han kände sig nästan lite förälskad, sa Kent, men han vågade eller
ville inte säga det till henne.
”Det var en av de få tjejer han brukade prata med. Han var lite småkär i
henne. Men så fick hon en pojkvän, så det blev inget mer med det. Då var
det ju försent”, berättar Niklas Lovén.
Kent fortsatte att diskutera och högljutt debattera politik och
samhällsfrågor. Mycket av diskussionerna handlade, precis som på
högstadiet, om pengar. För Kent var frågan om pengar helt central. ”Pengar
är faktiskt den faktor som motiverar mest”, konstaterade han i sin
slutuppsats i gymnasiet.
Uppsatsen, med titeln ”Om jag vore arbetsmarknadsminister”, ger en
tydlig bild av den nästan färdiga gymnasistens tankar och funderingar, inte
minst visar texten hur inspirerad och påverkad han var av sin mamma.
Janina Ekeroth var utbildad läkare som bara några år tidigare hade startat
sin egen, privata läkarklinik. I sin uppsats lyfte Kent fram just privata
initiativ som lösningen på de flesta problem inom näringslivet. Och han
hämtade sina exempel från sjukvården.
Redan som tonåring var Kent Ekeroth övertygad om att privat
verksamhet, till skillnad mot statlig eller kommunal, var att föredra. ”Att
privat verksamhet är mest lönande är det nog ingen som motsäger”, skrev
Kent. Han lovordade alla de som startat egna företag och ställde dem mot
de arbetslösa, som enligt honom enbart utgjorde en börda för samhället.
”Den arbetslöse tillför ingenting men kostar ändå pengar.”
Problemet är, skrev Kent, alla de skatter och pålagor som plågar
egenföretagarna. Likt ett eko av sin mamma Janina, som kände sig närmast
personligt förföljd av skattemyndigheterna, ville den 19-årige gymnasisten
”ändra eller ta bort vissa regler och skatter”. Han nämnde framför allt
”arbetsgivaravgiften och de sociala avgifterna” men tillade att ”det finns
ytterligare massor med regler, skatter och avgifter som hindrar företag,
framför allt småföretag, att anställa”.
Texten hade lika gärna kunnat vara skriven av Kent Ekeroths mamma.
Det lät nästan ordagrant som de många brev hon några år senare skulle
skriva till Skatteverket.

Kent verkade ha en ganska speciell relation till sin mamma, berättar vännen
Niklas Lovén. Janina Ekeroth ställde mycket höga krav på sina pojkar,
samtidigt som hon, kanske som en del i deras frigörelseprojekt, hjälpte dem
att få en egen lägenhet i en fastighet i centrala Lund.
Här påbörjade Kent ett eget vuxenliv under gymnasieåren, samtidigt som
han verkade ha väldigt svårt för att frigöra sig från sin mamma.
”Samtidigt som han höll sin mamma högt, kunde han skämta om henne
eller klaga på hennes eviga tjat om att han skulle skaffa sig bra betyg, ordna
upp livet, bli läkare och äntligen skaffa sig en flickvän. Det blev en dubbel
situation. Han försökte hålla sig ifrån henne så mycket som möjligt,
samtidigt som han höll henne mycket högt som mamma.”

Medan Kent i sin slutuppsats i gymnasiet prisade fri företagsamhet och

privata initiativ, valde Ted att ge sig på ämnet ”Jämställdhet i Sverige”. Han
kom fram till slutsatsen att de förtryckta och maktlösa i samhället inte är
kvinnorna – utan männen. ”I realiteten ser man en allt mer utbredd
diskriminering mot män”, skrev Ted Ekeroth.
I den korta texten knöt Ted Ekeroth också an till den debatt som rasade
om H&M:s lättklädda kvinnliga modeller, som förevisades på enorma
reklamtavlor landet runt innan sommarens badsäsong.
Ted Ekeroth konstaterade att han inte kunde förstå sig på alla de som
menade att modebilderna skulle vara ”förnedrande och
kvinnoförtryckande”. Alla kunde ju se att de kvinnliga modellerna i själva
verket var ”vackra och lättklädda”. Även här landade Ted i slutsatsen att det
i själva verket var män, som bar kalsonger, som var de mest diskriminerade.
”Din debattartikel är intressant”, noterade hans lärare med rödpenna, men
tillade: ”[jag] saknar ditt eget budskap.”
Mot slutet av de tre gymnasieåren på Katedralskolan började Kent
förändras. Flera i klassen noterade att han – till deras förvåning – blev
mjukare, mindre fyrkantig, lite mindre konfrontativ. Han började prata mer
om sociala frågor och mindre om politik, ibland kunde han till och med
nästan bli personlig.
Det var som om insikten att han snart skulle förlora det sociala umgänge
som skolan erbjöd skrämde honom. ”Det kändes som om han verkligen
försökte ta sig in, åtminstone på slutet”, berättar en klasskamrat.
Niklas Lovén tolkade vännens förändrade beteende som en form av
kontaktsökande: ”Han ville gärna ha en flickvän. Men han hade så pass
mycket självinsikt att han insåg att hans konfrontativa åsikter och stil inte
lönade sig, det var kanske därför han ett tag försökte tona ner det.
”Han var ju egentligen ingen svår person. Han kunde vara artig, skämta
och vara social. Han hade alla saker för att passa in. Det var bara att han
gick över gränsen. Han gick för långt i sina politiska diskussioner, annars
var han ju bra!”

Och så var de tre åren plötsligt förbi.

Efter att gemensamt gång på gång skrålat: ”För vi har tagit studenten, för
vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!” och lovat och försäkrat varandra
att alltid hålla kontakten, skingrades klassen.
De flesta slutade helt att umgås, ungefär som i de flesta andra
gymnasieklasser.
Till mångas stora förvåning var det Kent Ekeroth som föreslog och även
började organisera en klassåterträff, bara några månader senare.
”Det kändes väldigt, väldigt konstigt”, berättar en av klasskamraterna.
”Att just Kent av alla människor arrangerade klassåterträffen. Jag såg
honom verkligen inte som en festfixande person.”
Många i klassen dök ändå upp. Kent Ekeroth hade bjudit hem dem till sin
lägenhet i centrala Lund, som han då delade med sin bror.
Men det var som om Kent inte riktigt visste hur man ordnar en fest. Han
hade knappt köpt något tilltugg. Det fanns några få burkar öl och väldigt
mycket starksprit, men nästan ingenting att blanda drinkar med. Det var
som om han inte förstod hur man gör när man har gäster, berättar en av
deltagarna.
Stämningen var till en början stel. Lägenheten ekade av tomhet. Det
fanns nästan inga möbler, väggarna var så gott som kala. Det enda som bröt
av var en gigantisk israelisk flagga ovanför Kents säng.
”Du vet väl att jag är judisk”, sa han till gäst efter gäst som förvånat
tittade på den enorma flaggan i sovrummet.
”Det var första gången han sa något personligt till mig på tre år”, berättar
en av de gamla klasskamraterna. ”Det kändes konstigt. Det var som ett
statement. Det kändes som om han sa det för att legitimera sitt hat mot
muslimer. Jag fick inte ihop det. Han hade kanske berättat för andra i
klassen om sin judiskhet, men jag visste det inte. För mig hade bilden
stannat kvar när han skrek och gormade till vår klasskamrat som berättade
om sin mormor i koncentrationslägret. Varför valde han inte att berätta sin
egen historia då?”
En annan av klasskamraterna var inne på liknande tankegångar.
”Det var väldigt märkligt. Det var en person som inte hade gått att
komma inpå livet tidigare. Det kändes som om han hade ett syfte med att
berätta. Det var svårt att se att han skulle öppna sig för mig för att något var
jobbigt. Det kändes beräknande, som om han hade ett syfte. Han tog
plötsligt till sig sin judiskhet för att rättfärdiga sin hållning mot muslimer.
Judarnas utsatthet funkade att använda när det fyllde ett syfte hos honom.”

Festen ville liksom aldrig riktigt komma igång. Några smuttade på

starkspriten, andra letade efter något att blanda spriten med. Kent gjorde sitt
bästa för att få igång festen, han verkade verkligen anstränga sig för att visa
en trevligare, mindre konfrontativ sida. Han försökte helt enkelt vara en god
värd.
”Han blev lite småfull, han var lite mjukare än vad jag sett honom
tidigare. Det var inte så att han började visa några empatiska drag, men han
sänkte garden i alla fall en liten bit”, berättar en av klasskamraterna.
De flesta gick hem ganska tidigt. Till slut var det bara Kent och några få
av de gamla klasskamraterna kvar. De satt där, utan att säga speciellt
mycket, under de kala väggarna, med spritflaskorna på bordet.
En av de sista bland de forna klasskamraterna som lämnade lägenheten
berättade många år senare: ”Det kändes som om han försökte hålla kontakt
med folk. Jag var inte särskilt intresserad, men han försökte.”
Niklas Lovén var en av de få som fortsatte att umgås med Kent efter
gymnasiet. Han beskriver vännen som villrådig. Niklas hade börjat studera
på universitetet, Kent visste inte vad han skulle göra med sitt liv. Han
funderade på att kanske göra som hans mamma alltid önskat – läsa till
läkare. Hans betyg var bra, men inte tillräckligt höga för att komma in på
läkarlinjen i Sverige.
Kent pratade om att flytta till Polen för att läsa på läkarlinjen där.
”Jag upplevde honom som en sorgsen person. Han frågade sig vad man
ska göra med livet? Det fanns inget han brann för, inget som engagerade
honom. Jag tror han började läsa ekonomi på universitetet, inte för att han
ville, utan för att det var något man skulle göra för att tjäna pengar. Han
blev cynisk på ett sätt som jag inte sett tidigare. Och det var inte en trevlig
sida.”
Kompisarna började glida isär. Niklas träffade en flickvän. Kent var
fortfarande singel. Han träffade några nya vänner, eller ytliga bekantskaper,
som han spelade poker med – om pengar.
Kent Ekeroth verkade allt mer gå in i en värld dominerad av
konspirationsteorier och en allt mer fördömande och hatisk inställning mot
muslimer. Han skickade mejl till några i klassen, där han beskrev muslimer
som ett hot mot västvärlden. Det verkade som om det var ett sätt för honom
att upprätthålla någon form av kontakt, men de flesta reagerade helt motsatt.
De tyckte att det var obehagligt, nästan lite motbjudande.
”Jag kände inte att han utvecklades efter gymnasiet”, säger Niklas Lovén.
”Det var sorgligt. Jag trodde att han skulle förändras, men han snöade in i
sin världsbild. Jag tyckte att han började bli jobbig. Det slutade med att jag
inte längre hörde av mig.”
Kontakten bröts.
På omvägar hörde Niklas Lovén att hans tidigare vän hade blivit medlem
i Sverigedemokraterna.
 TISDAG 11 SEPTEMBER 2001

När det första flygplanet träffade World Trade Center i New York utgick de
flesta ifrån att det handlade om en tragisk olycka.
Sveriges Radios första sändning som tog upp händelsen, klockan 15.00,
rapporterade om en allvarlig men relativt begränsad olycka: ”Enligt uppgift
är det ett tvåmotorigt plan som har flugit in i World Trade Center”, sa Ekots
korrespondent Anders Ask. ”Jag ser därifrån jag bor att röken stiger mot
himlen och högsta våningarna i byggnaden brinner. Det kommer eldslågor
från några av våningarna, men vi vet väldigt litet om skador och om någon
har dödats i olyckan, men det verkar osannolikt att det inte har varit
omfattande skador, för röken stiger och det ser ut som att flera våningar
skadats ordentligt.”
”Vet du vad det är för slags plan som har flugit in”, undrade
programledaren.
”Nej, det enda vi hittills fått veta är att det är ett tvåmotorigt plan”,
svarade Anders Ask, ”men vi får nog återkomma i senare sändningar med
mer definitiva uppgifter.”
Det skulle ta ytterligare någon timme innan världen förstod att USA
utsatts för den kanske grövsta och blodigaste terroraktionen i
världshistorien.

President Bush informerades strax efter att det andra planet träffade det
södra tvillingtornet. Bilderna där en medarbetare viskar nyheten i
presidentens öra under ett skolbesök i Florida har blivit klassiska. Barnen
fortsätter att högt och tydligt bokstavera alfabetet, bokstav för bokstav, med
ord som kids och kite, barn och drake. Samtidigt sitter en uppenbart
förvirrad president kvar vid katedern.
George Bush reser sig inte upp. Han springer inte ut till sina medarbetare.
Presidenten sitter kvar framför barnen, som fortsätter bokstavera, men hans
tankar verkar befinna sig någon helt annanstans.
 Bakom ryggen på honom hänger en griffeltavla med texten: ”Reading
makes a country great.” Läsning får ett land att växa.
Nio dagar senare förklarade USA:s president krig mot terrorismen.

I Georg Bushs ”krigsförklaring”, som han framförde inför kongressen den

20 september, var han tydlig med sin föresats: att slå ut terrorismen,
fullständigt och för alltid. Men han var också noga med att påpeka att kriget
mot terrorn inte skulle ses som en kamp mot en hel religion, utan mot ett
antal individer, förenade i ett nätverk av islamistiska terrorister, al-Qaida.
”Dessa terrorister utövar en marginell variant av islamisk extremism som
har förkastats av muslimska lärda och en majoritet av det muslimska
prästerskapet”, sa Bush och vände sig också, som han sa, direkt till världens
muslimer: ”Vi respekterar er tro. Den utövas i frihet av miljoner amerikaner
och av åtskilliga miljoner i länder som USA betraktar som sina vänner.
Dess lära är god och fredlig, de som utövar ondska i Allahs namn hädar
Allahs namn.”
Kommen så långt avbröts presidenten av spontana applåder. Han väntade
några sekunder innan han fortsatte. ”Terroristerna har förrått sin egen tro, de
har i själva verket kidnappat islam. Det är inte våra många muslimska
vänner som är våra fiender. Det är inte våra många arabiska vänner. Vår
fiende är ett nätverk av terrorister och alla de regeringar som stöder dem”,
sa Bush innan nya applåder åter avbröt honom.
Några veckor senare började amerikanska stridsflygplan, med understöd
av brittiska jetplan, att bomba Afghanistan.

Samtidigt som USA:s president predikade islams innersta värden, ”vikten

av kärlek, nåd och fred”, trakasserades mängder av amerikanska muslimer
av USA:s myndigheter. De greps, förhördes och häktades – i många fall
enbart på grund av sin tro.
Och det var knappast islams kärleksbudskap som hamnade i debattens
centrum runt om i världen efter den 11 september. Sekelgamla negativt
färgade bilder av islam, tillsammans med chocken och avskyn över
terrordådet och rädslan för nya attacker, utgjorde en tacksam grogrund och
drivhus för antimuslimska budskap.
Islamfientliga och islamofoba tankegångar och tankegods, som redan
tidigare använts i det politiska samtalet, fick ny aktualitet. Och det fanns
gott om politiker som var redo att använda sig av islam i sina försök att
värva röster.
Ett av de länder där detta märktes som tydligast var Danmark.
Terrorangreppet hamnade mitt i valrörelsen, både bildligt och bokstavligt.
Dansk folkeparti hade, under ledning av Pia Kjaersgaard, ända sedan
partiets grundande sex år tidigare fört en många gånger grov nationalistisk
retorik riktad mot landets invandrare och muslimer. Nu höjde partiet
tonläget ytterligare ett steg.
George Bush ansträngde sig åtminstone för att göra en åtskillnad mellan
religionen islam och enskilda terrorister som påstått sig agera i islams
namn. Dansk folkeparti levererade ett helt annat budskap. I deras värld var
Danmark utsatt för en form av invasion och ett försök till maktövertagande,
som det gällde att bjuda motstånd.
”Danskarna måste försvara sig mot islam”, sa partiledaren Pia
Kjaersgaard på valmöte efter valmöte.
”Jag vill beskydda mitt land och mitt folk mot att de främmande övertar
makten och skapar folklig upplösning och hemlöshet”, förtydligade Dansk
folkepartis ledande ideolog, prästen Søren Krarup.
Michael Rex, en lokal ledare för partiet, menade att islam inte ens borde
betraktas som en religion – utan som en kriminell sammanslutning: ”Islam
är inte en religion i traditionell mening. Det är en terrororganisation som
försöker uppnå världsherravälde med våld.”
På en av partiets valaffischer kombinerades bilden av en söt, blond,
skrattande liten flicka, tre eller kanske fyra år gammal, med texten: ”När
hon går i pension kommer muslimerna att vara i majoritet i Danmark.”
Det gick inte att missuppfatta Dansk folkepartis budskap.
Partiets retorik var varken ny eller oväntad. De grova angreppen på islam
och landets muslimer hade växt fram ur den danska högerpopulistiska
rörelse som fick sitt genombrott tre decennier tidigare.

Starten för dansk högerpopulism kan bestämmas exakt på minuten.

Klockan 20.00 den 30 januari 1971 avslöjade den kände advokaten och
mångmiljonären Mogens Glistrup i tv-programmet Focus att han inte
betalade ett öre i skatt. Och inte nog med det. Glistrup hävdade att det inte
bara var moraliskt rätt att skattefuska, han jämförde också sig själv – och
andra skattesmitare – med de danska motståndsmän som kämpade mot de
nazistyska ockupanterna under andra världskriget.
 Inslaget varade i exakt 114 sekunder – inte ens två minuter – men väckte
en enorm uppmärksamhet.
Några månader senare grundade Mogens Glistrup Fremskridtspartiet. Det
hade i princip bara två frågor på sin agenda: sänkta skatter och en ökad
personlig frihet på byråkratins bekostnad.
Det danska välfärdssystemet hade – precis som i Sverige och Norge –
byggts upp via en skattefinansierad offentlig sektor. Och nu kom det
plötsligt en person och ett parti som ifrågasatte själva grunden och
fundamentet för efterkrigstidens samhällsbygge: det gemensamma bidraget
till skolor, sjuk- och äldrevård i form av skatter.
Glistrup kom inte bara med helt nya politiska krav, han framförde dem
också på ett helt nytt sätt. Den lite rundlagde, jovialiske advokaten drev
hejdlöst med sina meningsmotståndare, han häcklade och hånade dem,
samtidigt som han kom med det ena dråpliga förslaget efter det andra.
Glistrup krävde att det danska försvaret skulle läggas ner och ersättas
med en telefonsvarare med ett meddelande på ryska: ”Vi ger oss.”
Ett annat förslag var att auktionera ut Grönland till högstbjudande.
Och när han kritiserades för sitt förslag att slopa alla former av
socialbidrag, med motiveringen att det skulle kunna leda till svält, svarade
Glistrup med att föreslå ett system med ”havregrötsautomater”.
Mogens Glistrup sågs först som en pajas av etablissemanget, men både
hans politiska budskap och ledarstil gick hem hos många danska väljare. I
valet 1973, som blev känt som jordskredsvalget fick Fremskridtspartiet 15,9
procent av rösterna och blev Danmarks näst största parti.
En av dem som röstade på och senare ockå anslöt sig till partiet var en
ung hemmafru. Hon hade några få års arbetslivserfarenhet, som
butiksbiträde och annonsförsäljare. Hon hette Pia Kjaersgaard. Hennes
förklaring till sitt nyvaknade politiska engagemang delades av många bland
de nya väljarna: ”Glistrup visade att politik kunde vara provocerande och
humoristiskt. Han kunde slå näven i bordet och få folk att vakna upp”,
förklarade Pia Kjaersgaard.

Mogens Glistrup var den förste politikern i Skandinavien som lyckades

formulera en populistisk skatterevolt i politiska termer. Ironiskt nog kom
mycket av Glistrups stöd från samma medelklass som i hög grad hade tjänat
på välfärdssystemen. Nu anslöt de sig till Glistrups paroller om mer pengar
i den egna plånboken och större möjligheter till privata beslut och lösningar.
 Högervridningen av politiken i början av 1970-talet var inte enbart ett
danskt fenomen. I Norge plockades Glistrups idéer upp av Anders Lange,
även han en excentrisk politiker. Trots sina tidigare kontakter med
högerextrema kretsar, med bland annat den nazistiska tidskriften Folk og
land, fick Lange stor uppslutning när han våren 1973, drygt två år efter
Glistrups genombrott, kallade ”skattetrötta” norrmän till ett möte på
biografen Saga i centrala Oslo.
Närmare tusen personer mötte upp. Samma dag grundades partiet med
det något märkliga namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av
skatter, avgifter og offentlige inngrep”.
Anders Lange kopierade inte bara Mogens Glistrups politik, de två
männen hade också en liknande personlighet. Om Glistrup snabbt blev den
danska politikens förste clown, var Anders Lange inte långt efter.
Han dök upp på sin första partiledardebatt i tv utrustad med ett svärd och
en flaska ägglikör, som han flitigt drack av i studion. Resultatet blev 5
procents väljarstöd, fyra mandat i stortinget och en kraftig
försäljningsökning av ägglikör på det norska systembolaget.

De första åren verkade inget kunna stoppa Mogens Glistrup och hans
Fremskridtsparti i Danmark. Men snart började problemen framträda.
Partiets snabba tillväxt gjorde att organisationen inte hann med. Det
anarkistiska förhållningssättet, som till en början var partiets styrka, blev
snart dess största svaghet. Partiet var svårt att styra och präglades av
ständiga inbördes strider.
Dessutom dömdes Mogens Glistrup, efter en längre rättsprocess, till
fängelse för just det skattebrott som startade hans politiska karriär. När
Glistrup vandrade in genom porten till Horserød statsfængsel 1983 tog Pia
Kjaersgaard över som partiledare.
Två år senare, när Mogens Glistrup frigavs, befann sig Fremskridtspartiet
i en djup kris. Mängder av medlemmar hade lämnat, interna strider rasade
åter och opinionssiffrorna låg på knappa 2 procent.
Men Glistrup hade använt sina år bakom galler till att tänka ut en ny
strategi. Under hans fängelsevistelse, i samband med kriget mellan Iran och
Irak, hade Danmark för första gången tagit emot en större grupp flyktingar
och asylsökande med muslimsk bakgrund.
Glistrup valde ut dessa som partiets nya fiende. Han hann knappt ut ur
fängelset innan han sjösatte sin nya politik. I ett mycket uppmärksammat tal
påstod han bland annat att ”Danmark håller på att invaderas av en massa
muhammedaner som tar med sig knark och hotar danskheten”. Senare
krävde han att Danmark skulle utropas till en ”muslimfri zon”.
Glistrups attack mot ”muselmanerne”, som han kallade dem, möttes av
mycket kraftiga reaktioner. Ingen dansk politiker hade tidigare uttryckt sig
på detta vis. Ingen hade tidigare så tydligt pekat ut och angripit en av
landets minoritetsgrupper.
Beskyllningarna om rasism vällde fram. En av de starkaste kritikerna var
– Pia Kjaersgaard. Hon menade att Glistrup gick alldeles för långt med sitt
utspel.
De flesta interna kritiker tystnade när Fremskridtspartiet i följande val,
den 8 september 1987, nästan fördubblade sitt väljarstöd. Det gick från
några få procent i opinionsundersökningarna till 5 procent i valet, långt över
den danska valspärren.
Mogens Glistrup var inte bara först bland de skandinaviska
högerpopulisterna att peka ut islam som en fara, han var också först med att
omsätta det islamfientliga budskapet i politiskt kapital.

Bland dem som noga följde Fremskridtspartiets växande opinionssiffror var

Mogens Glistrups gamla vänner i Norge. Efter partigrundaren Anders
Langes död hade affärsmannen Carl I Hagen tagit över ledningen för
partiet. Han döpte snabbt om det till Fremskrittspartiet, ett namn taget direkt
från den danska förebilden.
Carl I Hagen valde också att kopiera Mogens Glistrups nya islamfientliga
politik.
Dagen innan det danska folketingsvalet 1987, den 7 september, ställde
sig Carl I Hagen på torget i den lilla staden Rørvik på den norska
västkusten. Där höll han ett tal som kom att skaka om Norge.
Hagen påstod att det fanns en muslimsk konspiration för att på sikt ta
över Norge. Målet var att ta makten i landet, bebygga det med moskéer och
ta bort det otrogna, kristna korset ur den norska flaggan. Hagen påstod sig
ha ett skriftligt bevis för denna sammansvärjning, i form av ett brev som
han viftade med för publiken.
När Hagen hade talat färdigt hördes inte ett ljud från de drygt 500
åskådarna. Ingen hade tidigare hört något liknande sägas av en norsk
politiker.
Redan samma kväll avslöjade norsk media att brevet var ett falsarium.
 Men det verkade inte spela någon roll. Kampanjen var redan igång. Och
den blev framgångsrik. Kommunalvalet 1987 blev Norges första
”invandrarval”. Fremskrittspartiet mer än tredubblade sitt valresultat från
stortingsvalet två år tidigare och fick 12,3 procent av rösterna.
Och Hagen hymlade inte med sin taktik, tvärt om. Till den norska
tidningen Dagbladet sa han strax efter valet: ”Jeg håper jeg har klart å få
folk til å bli forbannet på norske politikere, som forfordeler utlendinger
framfor de som trenger det mest hos oss.”

Valen i Danmark och i Norge hösten 1987 ritade om den politiska kartan i
båda länderna. De högerpopulistiska partierna hade haft framgångar tidigare
med sina krav på skattesänkningar, nu hade de vunnit nya röster med ett
öppet islamfientligt budskap.
Idag, nästan trettio år senare, är det lätt att tro att invandringskritiken
alltid har varit en del av de skandinaviska högerpopulistiska partiernas
budskap. Men så var inte fallet, varken i Danmark eller i Norge. I båda
länderna växte de nya protestpartierna sig starka med krav på
skattesänkningar och ökad personlig frihet.
Främlingsfientligheten kom först senare, när partierna började tappa sitt
tidigare stöd. Angreppen på ”de fremmede”, främlingarna, invandrarna, de
utlänningar som påstods inte passa in, introducerades i mitten av 1980-talet
av Mogens Glistrup och Carl I Hagen. Först därefter växte
främlingsfientligheten fram som en del av partiernas inre liv.
Den nya främlingsfientliga linjen kombinerades med ytterligare en
ideologisk omsvängning. De tidigare skattesänkarpartierna blev nu plötsligt
förespråkare för exakt de välfärdssystem som de tidigare så starkt motsatt
sig. Men det var en betingad välfärd, som bara gällde vissa medborgare. En
grupp ställdes medvetet utanför: ”de fremmede”.
Den som först utformade denna nya skandinaviska välfärdskramande
högerpopulism – parat med främlingsfientlighet – var Carl I Hagen.
Fremskrittspartiet, som ända sedan starten hade profilerat sig med krav på
sänkta skatter och minskade social förmåner, fick nu en helt ny social profil.
Partiet övergick till att föra fattigpensionärernas, de sjukas och
funktionshindrades talan.
Dessa definierades som behövande och därmed berättigade till samhällets
och partiets stöd. Mot dessa behövande grupper ställdes de som Hagen
döpte till ”välfärdssnyltarna”, framför allt invandrare, men också
ensamstående mödrar och kriminella.
Hagens taktik var enkel. Kombinera välfärdspolitik med kritik mot
invandrare. Ställ behövande goda ”norska” grupper mot onda främmande
snyltare. Använd främlingsfientlighet som ett taktiskt politiskt medel.
Tankarna och genomförandet av denna strategi framgår tydligt i partiets
interna material, inte minst i boken ”Fra Anders Lange til Carl I Hagen – 25
år med Fremskrittspartiet” skriven av statsvetaren Jan Martin Iversen och
utgiven i samarbete med Fremskrittspartiet.
Författaren konstaterar att Hagen introducerade ”kombinasjonen
sosialpolitik og innvandringspolitik”. Hagen var först med att inse ”hvilke
politiske muligheter og resultat et slikt spill kunne gi”, påpekar Iversen och
tillägger inte utan beundran: ”Det viser hvilken teft Hagen har for politiske
realiteter, samt att han ikke er redd for å tenke i nye og kontroversielle
baner.”
Alla var inte lika begeistrade.
Fremskrittspartiets öppna, oblyga utnyttjande av utsatta grupper av
flyktingar och asylsökande som ett politiskt medel och slagträ i striden om
politisk makt var inte bara djupt cyniskt, utan också omoraliskt, hävdade
exempelvis den norska tidningen Dagbladets chefredaktör Steinar Hansson.
”Det råder inget tvivel om att kärnan i partiets uppslutning har varit
invandringsmotstånd. Utan den hade han aldrig kommit så långt som han
har gjort. Hagen är ingen rasist – och det är kanske det värsta med honom.
Han har bara spelat ett cyniskt spel”, sa Hansson.

Det var mot denna historiska bakgrund Pia Kjaersgaard lutade sig när hon
inledde sin och partiets hetskampanj mot islam och muslimer hösten 2001.
Sex år tidigare hade hon lämnat sin politiske nestor och läromästare
Mogens Glistrups Fremskridtsparti och startat Dansk folkeparti. Men det
politiska innehållet förblev detsamma som det Glistrup så framgångsrikt
introducerat några år tidigare: våldsamma angrepp mot islam.
Och taktiken lyckades ännu en gång. I valet den 20 november, drygt två
månader efter terrorattacken i USA, nästan fördubblade Dansk folkeparti
sitt väljarstöd. De gick från 7,4 till 12 procent.
Valframgången stannade inte vid det ökade väljarstödet. Partiet blev
också vågmästare och stödparti till den nya borgerliga minoritetsregeringen.
 Men Pia Kjaersgaards största seger var av ett betydligt mer omfattande
slag. I sina försök att bemöta Dansk folkeparti valde de större danska
partierna – såväl Socialdemokraterna som det största borgerliga partiet
Venstre – att ta efter Dansk folkepartis språkbruk.
Dansk folkeparti vann inte bara var sjunde röst i Danmark, de vann
framför allt slaget om debatten. De erövrade makten att formulera både
politikens avgörande innehåll och dess frågeställningar.
Dansk folkeparti tryckte upp valaffischer som hotade med att muslimerna
snart skulle vara i majoritet. Borgerliga Venstre kontrade med egna affischer
som hängde ut ”muslimska” brottslingar. Socialdemokraterna svarade med
att kräva att misstänkta brottslingar skickades till öde öar.
Det som ansågs politiskt ytterst kontroversiellt sexton år tidigare, när en
nyss frigiven Mogens Glistrup krävde att Danmark skulle utses till en
muslimfri zon, var nu en del av den politiska retoriken i hela det danska
politiska spektret, inte minst i medierna.
I danska medier handlade valet 2001 om en enda sak, ”de fremmede”, det
ord som hela den danska samhällsdebatten gjort till sitt. En undersökning
visade att de danska dagstidningarnas förstasidor under valkampanjen till
60 procent handlade om ”utlänningar”, med skattefrågor på andra plats på
18 procent, följt av övriga ekonomiska frågor som behandlades på 8 procent
av utrymmet.
Likadant var det med innehållet inne i tidningarna. Där handlade 55
procent av alla artiklar om den så kallade ”invandringsfrågan”, med frågor
om välfärd på andra plats på 19 procent.
Än tydligare blir siffrorna när man jämför med tidigare val. Tio år innan
terrorattacken, inför valet 1990, hade endast sex procent av tidningarnas
valbevakning handlat om så kallade invandringsfrågor. Tio år senare hade
dessa siffror tiodubblats.
Det var kanske inte konstigt att många danska väljare kände sig oroliga
för ”de fremmede”, när dessa ständigt stod i fokus i medierna och dessutom
närmast konsekvent beskrevs som kriminella gängvåldtäktsmän – med
målsättningen att på sikt ta över Danmark.
Författaren och journalisten Lena Sundström påpekar i sin bok om
Danmark, ”Världens lyckligaste folk”, att medier givetvis ska reflektera de
frågor som debatteras och uppfattas som viktiga av väljarna. Men i
valrörelsen 2001 verkade det inte finnas någon större samklang mellan
mediernas bevakning och väljarnas intresse. En av fem, 20 procent av
väljarna, uppgav att de ansåg ”invandringsfrågan” vara viktig. Bevakningen
i medierna uppgick till dubbelt så mycket – hela 42 procent.
”Utlänningsfrågan var en fråga som i stor utsträckning drevs av medierna
själva”, sammanfattade Lena Sundström.
Helsingborgs Dagblad menade att hela det offentliga samtalet i Danmark
övertagits av högljudda röster på de politiska ytterlighetskanterna: ”Det
fatala är att extremisterna, bland huvudsakligen danskar men även
invandrare som inte förstår att de leker med dynamit, fått sätta
dagordningen. Det tragiska är att varken de etablerade partierna eller
medierna vågat, velat eller orkat stå emot. Ingen lyckas fullt ut tränga
igenom med det självklara: våldtäkter, snyltande på sociala förmåner,
religiös extremism och våldsbenägenhet är inget som är typiskt för
invandrare och flyktingar i Danmark. Bilden är lika orättfärdig som att
framställa danskarna som en nation av kallhamrade rasister.”
Dagens Nyheter var inne på liknande tongångar:
”Om det är svårt att utse valets vinnare så är det desto lättare att utse dess
förlorare. Det är alla danskar med en mörk hudfärg. Det är humanismen.
Och det är anständigheten. God natt Danmark.”

Men den svenska bevakningen fick mothugg.

I en intervju med Dagens Nyheter hävdade Pia Kjaersgaard att det
snarare var Sverige – och dess medier – som hade problem. Genom att inte
släppa fram debatten, genom att vägra lyfta locket på invandringskritikens
kokande gryta, blev samhällssituationen än mer tillspetsad och polariserad.
Pia Kjaersgaard påstod att hon blivit kontaktad av mängder med förtvivlade
svenskar: ”Det är folk som verkar närmast desperata. De har behov av att
säga sin mening och tycker att det har gått helt fel i Sverige.”
Den fråga som lyftes i polemiken mellan Kjaersgaard och flera svenska
medier var samma grundläggande fråga som återkommit i den svenska
debatten ända sedan dess. När övergår en rättmätig och viktig
religionskritik till det som på engelska brukar kallas ”hate speech”,
uttalanden som inte syftar till upplysning och vidare diskussioner, utan till
nedlåtande, förnedrande och förminskande utpekanden som direkt – eller
indirekt – uppmanar till eller kan uppfattas som uppmanande till hot och
förföljelse.
Eller annorlunda uttryckt: Var går gränsen mellan yttrandefrihet och
lagbrott som hets mot folkgrupp? Hur långt bör yttrandefrihetens gränser
sträcka sig?
En av de tidningar som tog upp denna fråga i samband med den danska
valkampanjen 2001 var Ludvika Tidning.
”En sund religionskritik utifrån demokratiska, humanistiska och
feministiska värderingar är någonting helt annat än det generella korståg
mot islam som den danska främlingsfientliga partiledaren Pia Kjaersgaard
förespråkar. Kjaersgaards anfäktelser är mer besläktade med 30-talets jakt
på syndabockar i Centraleuropa. Den gången gällde det inte muslimer utan
judar.”

Hösten 2002 stod Sverigedemokraterna redo att upprepa den danska

framgången. Övertygelsen inom partiet var stark. Nu skulle det stora
genombrottet äntligen komma. Efter de lyckade valresultaten för Dansk
folkeparti och det norska Fremskrittspartiet var det nu
Sverigedemokraternas tur.
Året innan hade partiet splittrats. En utbrytargrupp bildade det mer
nationalistiskt inriktade Nationaldemokraterna.
Partisplittringen, som först verkade försvaga Sverigedemokraterna,
vändes snart till sin motsats. De kvarvarande Sverigedemokraterna lyfte
fram att de nu blivit av med partiets tidigare barlast av hårdföra
nationalister, eller rena nazister.
Att Sverigedemokraterna höll på att lyckas i sina försök att förändra
bilden av sig själva visade sig i den kanske största värvningen i partiets
historia. Den mångårige moderate politikern och riksdagsmannen Sten
Andersson, som suttit som vilde i partiet efter ett internt bråk, meddelade i
februari 2002 att han valt att gå med i Sverigedemokraterna.
Han placerades omedelbart först på partiets lista i riksdagsvalet.
”Det är sunda och trevliga människor i Sverigedemokraterna”, förklarade
Sten Andersson sitt byte av parti.

Men Sverigedemokraterna lyckades inte den här gången heller. De fick

visserligen över 1 procent av rösterna i riksdagsvalet och gjorde starka
inbrytningar i kommunalvalen, med spektakulärt höga siffror, upp till 9
procent, i kommuner som Landskrona och Kävlinge i nordvästra Skåne.
Men som helhet var resultatet en besvikelse.
 Till skillnad mot Dansk folkeparti och Fremskrittspartiet i Norge var
Sverigedemokraterna inte ens i närheten av att sätta dagordningen i
valkampanjen.
Sverigedemokraterna var och förblev ett marginaliserat parti.
Den så kallade ”invandringsfrågan” fick visserligen stort utrymme i
valrörelsen, men inte på grund av Sverigedemokraterna, utan efter
Folkpartiets utspel om språkkrav, som blev lika omdebatterat som kritiserat.
Folkpartiet och dess ledare Lars Leijonborg, som misslyckats i två val i rad,
anklagades för att flirta med de invandrarkritiska rösterna.
”Om man är rasist och röstar på oss är man dum i huvudet”, svarade
Leijonborg och hävdade att ingen kunde ha missat att partiet var fortsatt för
en liberal invandringspolitik.
Valet 2002 kom till slut ändå att avgöras av den så kallade
”invandringsfrågan”. Det blev det första valet i Sverige där denna fråga
kom att spela en helt avgörande roll, men inte riktigt på det sättet som
Sverigedemokraterna hade hoppats.
Veckan innan valdagen, den 10 september, sände Uppdrag granskning ett
program där de, utrustade med dold kamera, hade pratat med de olika
partiernas företrädare i valstugor landet runt.
Ett partis ledamöter skilde ut sig: Moderaterna. I samtal efter samtal sa
partiets kandidater en sak när kameran var på – och något helt annat när de
trodde sig prata privat.
”Jag gillar inte den restriktiva hållning som Danmark har visat upp i
flyktingpolitiken”, sa kommunalrådet i Kristianstad Christer Ewe när han
intervjuades framför kameran. När tv-teamet inte fanns på plats lät det helt
annorlunda.
”Muslimer är fantastiskt bra på två saker, att föda barn och utnyttja
systemet”, förklarade Christer Ewe och passade också på att hylla Dansk
folkeparti: ”Pia Kjaersgaard har helt rätt. Det är inte fel det man gör i
Danmark.”
Ulf Björkman, kommunfullmäktiges ordförande i Solna, passade på att
dra några ”roliga” historier: ”När jag bodde i Afrika brukade vi skämta om
hur man skiljer en apa från en svart. Sträcker man fram en banan tar apan
den med foten”, sa Björkman.
Valresultatet blev Moderaternas sämsta på flera årtionden. Partiet tappade
närmare var tredje väljare och sjönk från 22,9 procent i valet 1998 till 15,2
procent hösten 2002.
 Närmast identiska uttalanden om ”muslimer” och ”invandrare” hade gett
Dansk folkeparti en helt avgörande position i den danska politiken och i det
offentliga samtalet. Liknande uttalanden hade också bidragit till det norska
Fremskrittspartiets framgångar. I Sverige blev de ett blytungt sänke som
drog ner Moderaterna till partiets sämsta resultat på nästan trettio år.
Någonting i Sverige skilde sig från grannländerna.
Svenska folket verkade inte redo för ett utpekande av muslimer som
kriminella, barnafödande, fundamentalistiska terrorister. Det var ett
budskap som helt enkelt inte gick fram.
Åtminstone inte hösten 2002.
 TORSDAG 17 JANUARI 2002

Det var en av de transporter som så sakta började bli rutin.

Ett antal män, försedda med handfängsel, öronskydd och täckglasögon
eller mörka påsar över huvudet – för att omöjliggöra all orientering i tid och
rum – fördes ombord på ett väntande flygplan. Där kedjades de fast och
gavs lugnande medel. Några av dem sövdes. Sedan svängde flygplanet ut på
startbanan, tog fart och påbörjade sin resa mot den amerikanska
militärbasen X-ray på Kuba, mer känd under namnet Guantanamo.
Torsdagen den 17 januari 2002 hade transporterna pågått i exakt sex
dagar.
En av dem som satt fastkedjad i flygplanet som lyfte denna dag var en
ung svensk man från Borås, en 22-årig tidigare fotbollstalang och utbildad
svetsare. Han hette Mehdi Ghezali.

Han blev snabbt känd som ”den svenske talibanen”.

De första artiklarna om Mehdi Ghezali dök upp bara några dagar efter att
han gripits i Pakistan, strax innan julafton 2001. ”Han krigade för bin
Ladin. Svenske talibanen greps under flykten från bomberna”, skrev
Expressen i rubriken till en artikel som publicerades fyra dagar efter att
Mehdi Ghezali förts till Guantanamo.
Aftonbladet berättade att Ghezali ”anslutit till Usama bin Ladins
grupper”. I en annan artikel antyddes att han till och med kunde leda
koalitionstrupperna raka vägen till världens mest eftersökte man. ”Svensk
kan veta var bin Ladin är.”
Även terrorexperten Magnus Ranstorp uttalade sig: ”Var rättegången
kommer att äga rum beror nog på mannens funktion i al-Qaida. Är han
djupt inblandad blir det nog en större rättegång med många inblandade, är
han i utkanten kanske den kan äga rum i hemlandet.”
Men när de första livstecknen började dyka upp från Mehdi Ghezali
någon månad senare lät han knappast som en hårdför al-Qaidakrigare,
åtminstone inte i det korta brev som med hjälp av Röda Korset förmedlades
till hans familj:
”Assalamu alaikum Kära familj!
Jag hoppas alla mår bra. Själv mår jag ok.
Förlåt mig om jag inte har kontaktat er på länge. Jag har inte kunnat
göra det för att på väg utanför Afghanistan i Pakistan blev jag tagen av
pakistanska militären. Och nu är jag krigsfånge som de påstår hos
amerikanska militären …
Oroa er inte. Jag längtar och få träffa er igen. Och ni får be för mig att
jag kommer tillbaka hem och aldrig lämna er.
Krama alla småsyskon. Stora goda kramar från mig & säg att jag saknar
dem och längtar att få leka med dem i parken och köpa godis och glass åt
dem. Men på ett villkor, att de måste läsa & göra sina läxor och vara
duktiga i skolan.
Om jag får veta något nytt så skriver jag så snabbt som möjligt!
Jag älskar er
Må Gud vara med er.”

Mehdi Ghezali var på många sätt en ganska vanlig förortskille, född i

Stockholmsförorten Botkyrka i slutet av 1970-talet och uppvuxen i Örebro.
Likt många andra svenska ungdomar hade också Mehdi föräldrar med
utländsk bakgrund, en pappa från Algeriet och en mamma från Finland.
Hans pappa, även han med förnamnet Mehdi, har beskrivits som en
sökare. Han åkte till Frankrike redan i 20-årsåldern, som en av de
tiotusentals nordafrikanska migranter som deltog i det europeiska
välfärdsbygget genom sitt slit på fabriksgolv, som affärsbiträden,
lagerarbetare eller städare.
Efter att ha arbetat i Frankrike, Tyskland och Belgien åkte Mehdi
Ghezalis pappa vidare till Finland. Här träffade han sjukvårdsbiträdet Lena.
De blev ett par, fick en son och flyttade sedan, i jakten på arbete och
utkomstmöjligheter, vidare till Sverige och Botkyrka. Där föddes Mehdi
1979.
När Mehdi var fyra år skilde sig föräldrarna. Bröderna blev kvar hos
pappan i Botkyrka, medan mamman flyttade tillbaka till Helsingfors.
Pojkarna behöll dock kontakten med sin mamma, som de hälsade på varje
sommar i Finland.
 Några år senare, när Mehdi var åtta, flyttade pappan med bröderna till
Örebro, till Brickebacken, ett miljonprogramsområde några kilometer
sydost om staden. Och här blev familjen kvar, bland de identiskt byggda
radhuslängorna och sexvåningshusen.
Mehdi Ghezali utmärkte sig inte speciellt i skolan. Hans kamrater
beskriver honom som ”öppen, utåtriktad och populär”. Hans favoritämne
var teckning, men det var i fotboll som han snart skulle visa sig ha en
osedvanlig talang. Under tonåren handlade i princip allt i Mehdi Ghezalis
liv om fotboll. Han spelade först i Brickebackens IF men värvades snart av
Örebro SK, där han spelade i ungdomsallsvenskan. Han var en snabb,
brytsäker back, som inte tvekade att ge sig ut på anfall längs med kanterna.
”Min dröm då var nog att bli fotbollsproffs nånstans i Sydeuropa”,
berättade han senare i boken ”Fånge på Guantanamo”.
Mehdi var ganska tystlåten. Han verkade vara omtyckt av
klasskamraterna och populär bland tjejerna. Många kommer ihåg honom för
hans intresse för musik. Han gick ofta runt och lyssnade på rap och hiphop i
sin freestyle.
I de sena tonåren avtog Mehdi Ghezalis intresse för fotboll. Han träffade
nya vänner, flera av dem höll på med småbrott. Klasskamraterna noterade
att Mehdi började använda dyra märkeskläder. Efter ett inbrott i två
spelautomater på biografen Filmstaden i Karlstad blev Mehdi misstänkt,
men han nekade under polisförhören. Åtalet lades ner.

Ibland innehåller livet oväntade brytpunkter. Synbart små händelser kan i

förlängningen påverka en människas hela framtid på ett sätt som ingen
kunnat förutse.
Efter att ha gått ut gymnasiets industriprogram, med praktikplats som
svarvare, beslöt sig Mehdi Ghezali för att åka på en charterresa till Portugal.
Som så ofta var det fotbollen som lockade. Några av Europas bästa lag, som
Porto och Benfica, spelade i Portugal. Men Mehdi ville också se och
uppleva mer av livet än hyreshusen i Brickebacken utanför Örebro.
På semesterorten Albufeira träffade Mehdi en tio år äldre grekisk man.
De blev snabbt vänner och Mehdi beslöt sig för att stanna kvar och dela
lägenhet med sin nyfunne vän.
Livet lekte.
Det var fester, sena nätter, alkohol och långa sköna dagar på stranden. Så
en dag i juli 1999 ändrades allt. Portugisisk polis stoppade de två vännerna i
deras bil. Både den och lägenheten var full av stöldgods: dyra
märkesklockor, stora summor kontanter och kreditkort. Mehdis vän försökte
fly från polisen. Han sköts i benet, greps och dömdes till ett flerårigt
fängelsestraff.
Mehdi hamnade i häkte – där han kom att sitta i tio månader. Tiden i det
portugisiska fängelset förändrade Mehdi Ghezali. Han började ifrågasätta
hela sitt 20-åriga liv. Allt han gjort – allt han underlåtit att göra. När hans
pappa skickade ett exemplar av Koranen till honom, började han tillbringa
allt mer tid med att läsa den.
Mehdi Ghezali hade växt upp i ett religiöst hem. Som barn brukade han
följa med sin pappa till moskén på fredagarna. Själv hade han inte känt
någon större dragning till religionen. De många och långa timmarna i cellen
tillsammans med Koranen förändrade honom. Mehdi tyckte sig ha funnit en
ny mening i livet:
”Jag låg på sängen och tänkte på vad jag gjorde i det här livet, vart jag
var på väg, vad mitt mål var och vad vitsen var med detta liv. Att dricka och
springa runt på diskotek och träffa tjejer och försöka bli rik och ha fina bilar
kan knappast vara meningen med hela denna stora värld”, berättade han i
boken ”Fånge på Guantanamo”.
”Jag bestämde mig för att börja på en ny, vit sida, innan det blev för
sent  …  Jag började läsa mer i Koranen. Ibland stannade jag kvar i cellen
ensam, fast vi fick vara ute på rast. Jag slutade sitta med andra fångar, för
de pratade om saker som jag hade lämnat bakom mig.”

Mehdi Ghezali släpptes ur det portugisiska häktet i juni 2000. Han

återvände till Örebro. Kort därefter reste han till Saudiarabien för att studera
arabiska och Koranen – och för att göra sin första hajj, den stora
pilgrimsresan till Mecka.
”Jag vill bli imam, en andlig ledare”, förklarade han för sin pappa.
Mehdi var fast besluten att påbörja sitt nya, rättrogna, religiösa liv. Men
det gick inte riktigt som han tänkt sig. Inte nu heller. Han blev inte antagen
till de religiösa universitet som han sökte till i Saudiarabien, varken i Mecka
eller i Medina. I stället åkte han våren 2001, tillsammans med en vän, till
Pakistan där han stannade några månader. Sedan tog han sig, via Sverige,
till London.
Vem och vilka han träffade i London har Mehdi Ghezali aldrig velat
berätta. Han har sagt att han – som före detta Guantanamofånge – inte vill
skapa problem för andra människor bara för att de råkat träffas.
Vistelsen i London, tillsammans med den långa häktningstiden i Portugal,
var några av de saker som bidrog till att USA:s myndigheter beslöt sig för
att titta närmare på Mehdi Ghezali.
Sommaren och hösten 2001 var den engelska huvudstaden, tillsammans
med Luton, centrum för flera militanta islamistorganisationer. Hit sökte sig
unga män från både Storbritannien och andra länder i Europa. Här kunde de
få diskreta kontakter i Afghanistan och Pakistan via de islamister som mer
eller mindre öppet värvade unga män till strid i islams namn.
Mehdi Ghezali tillbringade flera månader i London.
Sensommaren 2001, bara några veckor innan attacken den 11 september,
åkte han vidare till Afghanistan.

Ett drygt år senare, hösten 2002, åker jag själv till London för att försöka
hitta några av de personer som Mehdi Ghezali träffade under sin vistelse.
Det är del av ett större reportage till det granskande samhällsprogrammet
Kalla fakta i TV4.
En av de första som jag söker upp är Shejk Omar Bakri Mohammed –
känd som en av de ledande förespråkarna för militant islamism i
Storbritannien.
Vi träffas på hans kontor, bara några tiotal meter från fotbollslaget
Tottenham Hotspurs hemmaarena, White Hart Lane, i norra London.
Omar Bakri tar emot klädd i en stilig svart skjorta. Bakom honom, vid ett
skrivbord fullt med papper, sitter en man i lång vit klädnad som jag
omedelbart känner igen som Abu Hamza, imam i moskén i Finsbury Park.
Han är känd för sin militanta hållning och för att han förlorat båda sina
händer, och ett öga, i en explosion i Afghanistan under kriget mot
Sovjetunionen.
I stället för en vanlig handprotes har Abu Hamza en metallkrok på sin
högra hand, som han höjer i en hälsning mot mig.
När jag visar Omar Bakri ett foto på Mehdi Ghezali nickar han
igenkännande. ”Det är den fotbollsintresserade svensken. Honom har jag
träffat”, säger han.

Shejk Omar Bakri är kanske den enskilde person som spelat den viktigaste
rollen i skapandet och uppbyggnaden av den militanta islamismen i
Storbritannien.
I mitten av 1980-talet var han med och startade den engelska grenen av
Hizb ut-Tahrir, en internationell islamistisk organisation. Den grundades
ursprungligen i Jerusalem 1953, med målet att störta de odemokratiska
ledarna i Mellanöstern och ersätta dem med nya ledare och stater baserade
på islam.
Under Omar Bakri växte Hizb ut-Tahrir snabbt i popularitet, framför allt
bland muslimska studenter. Men i stället för att bekämpa diktaturerna i
Mellanöstern kom en stor del av verksamheten i England att inriktas på att
trakassera de studenter som vägrade följa gruppens konservativa, militanta
hållning:
”Vi uppmuntrades av Omar Bakri att fungera som gatugäng. Vi drog
genom Londons gator, slogs mot indiska sikher i väst och afrikanska kristna
i öst. Vi trakasserade muslimska kvinnor tills de började bära hijab. Vi
kände oss oslagbara”, berättar Maajid Nawaz. Han var en av de många unga
välutbildade studenter som drogs med i rörelsen och som först många år
senare lyckades bryta med sitt våldsamma förflutna.
När Omar Bakri tvingades bort från Hizb ut-Tahrir i mitten av 1990-talet
startade han i stället organisationen al-Muhajiroun. Dess medlemmar kunde
senare, i flera fall, kopplas till terrordåd.
Fram till attacken mot World Trade Center kallade sig Omar Bakri öppet
för bin Ladins man i Europa. Han påstod sig också ha värvat hundratals
unga frivilliga till väpnad kamp i islams namn.
Det är svårt att veta hur många av Omar Bakris påståenden som är sanna
och hur mycket som är tomt skryt för att göra sig själv intressant. Den
engelska säkerhetstjänsten MI5 tycks dock delvis bekräfta Omar Bakris
uppgifter. Minst 500 engelska muslimer lär ha åkt till Afghanistan för att
ansluta sig till al-Qaida – redan innan attacken den 11 september.

Omar Bakris världsbild är målad i svartvitt.

Han hävdar att det handlar om att skilja på sant och falskt, rättrogna och
hädiska, förtryckta och förtryckare. Bakri anser sig självklart tillhöra de
goda, de som i Allahs namn bekämpar dem han kallar ”Satans allians”. Och
denna kamp, jihad, måste ibland föras med vapen i hand.
Målet för kampen är i första hand USA, men inte enbart. Bakri har kallat
Israel för en ”cancersvulst” som måste avlägsnas. Han har uppmanat
Englands homosexuella att kasta sig från Big Ben och utlyst en fatwa mot
Pakistans ledare Musharraf.
Under sin tid som ledare för Hizb ut-Tahrir sammanfattade Omar Bakri
sitt budskap med orden: ”Vi behöver vapen, inte mat och bistånd. När kriget
har börjat kan vi äta våra motståndare.”
Omar Bakri föddes i Aleppo i Syrien. I likhet med Usama bin Ladin och
flera andra islamistiska ledare tillhörde familjen den övre medelklassen. De
hade gott om pengar, tjänstefolk och privatchaufför.
Omar Bakri engagerade sig politiskt redan i tonåren och tvingades fly
från Syrien efter att 1982 ha deltagit i Muslimska brödraskapets
misslyckade kuppförsök mot Hafez al-Assad.
Enligt Ziauddin Sardar, författare och professor i kulturella studier vid
London City University, kan rötterna till dagens militanta islamism hittas i
1960- och 70-talets islamistiska rörelser. Grupper som Muslimska
brödraskapet i Egypten och Jamaat-e-Islami i Pakistan bekämpade
auktoritära regimer och lovade sina anhängare framåtskridande, frihet och
rättvisa.
Trots sin popularitet lyckades ingen av rörelserna ta makten.
Revoltförsök slogs ner. Ledarna tvingades i landsflykt eller dömdes till
döden. I besvikelsen över uteblivna framgångar förändrades de muslimska
organisationerna, konstaterar Ziauddin Sardar: ”De intellektuella ledarna
ersattes av halvt illiterata demagoger. De blev precis lika auktoritära,
kunskapsfientliga och repressiva som de muslimska ledare de ursprungligen
ville störta. I stället för att tillåta en öppen debatt om vad dagens islam kan
innebära blev fundamentalistiska tankegångar först något värt att dö för och
senare något som – i rent hat – rättfärdigade mord och förstörelse.”
Det är en beskrivning som passar förvånansvärt väl in på Omar Bakri.

Jag tillbringar mina dagar i London med många och långa samtal med unga
engelska muslimer, bland annat vid moskén i Finsbury Park. Där vittnar i
princip alla jag pratar med om samma bemötande från majoritetssamhället:
okunskap, fördomar, ibland rena glåpord och rasism.
Trots en skärpt lagstiftning och förbättrade möjligheter för unga
muslimer att få anställning har England fortfarande en lång väg att vandra,
exempelvis har Amnesty kritiserat det brittiska rättssystemet för
institutionell rasism.
 ”Vårt 11 september kom långt innan 11 september”, förklarar 25-årige
Ali för mig. ”Vi muslimer har demoniserats, undvikits och attackerats så
länge jag kan minnas. Och ärligt talat är vi trötta på det.”
Det är i detta utanförskap som de militanta islamisterna fiskar. Det är
dessa unga män som Omar Bakri lovar en ny värdighet och erbjuder enkla
lösningar på komplicerade frågor: Attackera den som attackerar dig. Välj
Allah och islam, så löser sig alla dina problem, om inte i denna så i nästa
värld.
”Det engelska samhällets diskriminering av och fördomar mot muslimer
är mitt bästa vapen”, säger Omar Bakri till mig med ett litet skratt.
”Egentligen borde jag tacka dem, de gör mitt jobb så mycket lättare.”

Att personliga erfarenheter av diskriminering, utsatthet och rasism kan leda

till en radikalisering låter trovärdigt. Men det är samtidigt en alldeles för
enkel förklaring, menar Maajid Nawaz, en av de studenter som på 1980-
talet anslöt sig till Omar Bakris militanta rörelse Hizb ut-Tahrir.
”Rasism är inte en tillräcklig förklaring för en persons resa in i
extremism, det måste till mer. Det är många som utsätts för rasism, men de
flesta väljer ändå inte att ansluta sig till en islamistisk organisation. Det
behövs också en ideologisk grundmodell, som förklarar för dig att du utsätts
för dessa missförhållanden och denna rasism enbart för att du är muslim”,
säger Maajid Nawaz.
För honom, och många andra, blev de personliga erfarenheterna av
rasism, parat med den militanta islamismens ideologi – förmedlat av dess
vältalige profet Omar Bakri – allt som behövdes. Det fick dem att ta steget
fullt ut och engagera sig i en våldsam kamp, som de uppfattade som en
solidaritetshandling med världens muslimer.

Första gången jag träffar Omar Bakri är jag ensam, utan kameraman. Vi har
diskuterat på redaktionen om jag ska ta med mig dold kamera, men har
beslutat att det är för riskabelt.
Så fort Omar Bakri känner igen Mehdi Ghezali på fotot börjar han
berätta. Han påstår att det var han personligen som hjälpte den unge
svensken med kontakter i såväl Pakistan som Afghanistan. Han säger inget
om al-Qaida, eller om kopplingar till andra terrororganisationer, utan bara
att han hjälpt Ghezali med ”religiösa kontakter”.
 Jag vet inte om jag ska tro honom. Omar Bakri har ett rykte som duktig
demagog, men också som en person som älskar att framhäva sig själv. Vissa
avfärdar honom föraktfullt som ”Tottenhams ayatolla”.
Nästa dag – när jag kommer tillbaka tillsammans med en kameraman – är
situationen en helt annan. Nu vill Omar Bakri inte säga någonting. Han
berättar att han kommer ihåg den religiöse fotbollstokige svensken, men
säger sig inte ha något mer att tillägga.
Under de kommande dagarna träffar jag Omar Bakri ett flertal gånger. Vi
för långa samtal, om strukturell diskriminering mot Englands minoriteter,
om svårigheten att få arbete, om de verbala och ibland fysiska påhopp
många unga muslimer utsätts för. Och vi talar om hur övergreppen i
Guantanamo, som har kritiserats av en rad internationella
människorättsorganisationer, ökar känslan av vrede, utsatthet och
utanförskap. Och underlättar Omar Bakris rekryteringsarbete.
Omar Bakri kan vara både charmerande och övertygande. Jag kan förstå
att han kan så ett första frö hos en del unga män. Ett frö till det som kan
växa till ett slutligt beslut att söka sig till ett talibanläger, eller en al-
Qaidacell, i tron och förhoppningen att göra världen lite mindre orättvis.
Eller åtminstone ge världens muslimer upprättelse genom att delta i en
väpnad kamp mot de som utmålas som förtryckare.
Samtidigt påminns jag gång på gång om hur försvinnande få av Englands
och Londons muslimer det är som är beredda att lyssna på och följa män
som Omar Bakri.
I London har Omar Bakri kastats ut från flera av moskéerna. Han vill
gärna att vi gör den filmade intervjun med honom med en moské i
bakgrunden, samtidigt kan vi inte komma alltför nära eftersom flera av
församlingarna inte vill ha något som helst med honom att göra.
”De har till och med hotat mig med stryk”, berättar han.

Mitt i sin vältalighet och vänlighet kan Omar Bakri, utan att tveka, börja
prata om behovet av att ”döda fienden”, de ”otrogna”, de européer som han
menar deltar i förtrycket.
Till slut kan jag inte hålla mig från den självklara frågan.
”Men jag då. Vi har ju lärt känna varandra under de här dagarna. Skulle
du kunna döda mig? Enligt din retorik är ju jag också en del av fienden som
du bekämpar?”
 Omar Bakri tittar på mig med en forskande blick. Efter någon sekunds
eftertanke svarar han med ett litet leende på läpparna:
”Ta det inte personligt. Jag gillar dig, men jag skulle inte ha några som
helst problem med att skära halsen av dig – om det behövdes.”
Jag vet inte om han menar allvar, eller bara försöker driva med mig. Och
jag känner att jag inte heller har lust att få veta svaret på den frågan.

Efter sin vistelse i London åkte Mehdi Ghezali till Pakistans huvudstad
Islamabad. Anledningen var – enligt honom själv – att fortsätta sina
koranstudier. Men Ghezali trivdes inte i Islamabad. Han stod inte ut med
trafiken och det ständiga larmet i mångmiljonstaden. Han bestämde sig
ganska snart för att, tillsammans med en vän, åka vidare till Afghanistan,
till staden Jalalabad några mil väster om den pakistanska gränsen.
Här fann Mehdi Ghezali till slut den ro och frid han så länge sökt. Han
hyrde ett rum och tillbringade dagarna med att läsa Koranen och umgås
med familjen som han var inneboende hos.
I boken ”Fånge på Guantanamo” beskriver Mehdi Ghezali veckorna i
Jalalabad som stilla och harmoniska. Han låter nästan lycklig.

Under sin tid i Saudiarabien hade Mehdi Ghezali omfamnat wahhabismen

och den närbesläktade salafismen. Båda är konservativa tolkningar av islam
som förespråkar en återgång till islams rötter som de utformades 600 år
efter Kristus.
Wahhabism och salafism lämnar föga utrymme för demokrati,
modernism och kvinnors rättigheter. Men Mehdi Ghezali – och många
andra unga salafister – såg något annat. För honom var salafismen ett
projekt som förespråkar social jämlikhet med en betoning på allas lika rätt
och värde, helt enkelt en form av social utopi.
”Många flyttade med sina familjer till Afghanistan när det blev en
islamsk stat. Många där sade att det var det enda landet som följde Guds
lagar och som inte gjorde någon skillnad mellan fattiga och rika, kungar och
arbetare, utan följde det Gud har bestämt. Annars brukar det vara så i
världen att de rika eller de högt upp inte straffas och kommer undan utan
problem”, förklarade Ghezali i boken ”Fånge på Guantanamo”.
Mehdi Ghezali – och hans trosfränder – såg sig inte som bakåtsträvare.
De betraktade sig som förkämpar för en radikal tro med fokus på jämlikhet,
oavsett ekonomisk, social eller etnisk härkomst.

Men de fridfulla dagarna i Jalalabad fick en dramatisk vändning:

”Det var fruktansvärt, en katastrof för de drabbade”, säger Ghezali. ”När
11 septemberattacken kom hörde vi om den på radion, för vi hade ingen TV.
Vi trodde inte att det skulle ha något med Afghanistan att göra. Vi trodde
aldrig att det skulle bli krig i Afghanistan för det.”
Det var först när de amerikanska attackerna mot Afghanistan började en
dryg månad senare som Ghezali insåg att hans personliga säkerhet var i
fara. Rykten hade börjat gå om att utlänningar, som han själv, såldes till de
amerikanska trupperna av både enskilda och organisationer.
Och här någonstans går versionerna fullständigt isär.
Mehdi Ghezali kommer senare att hävda att han tog sig över gränsen till
Pakistan, där han greps av lokala myndigheter och överlämnades till
amerikanska trupper några dagar innan julafton 2001.
De amerikanska myndigheterna påstår att Ghezali greps tillsammans med
ett tjugotal utländska medborgare, varav ”några erkänt sig” tillhöra al-
Qaida.
Den 17 januari 2001 fördes Mehdi Ghezali till basen X-ray vid
Guantanamo Bay på Kuba. Han fick en orange overall, låstes in i en bur och
tilldelades sitt id-nummer: US9SWE000166.

Trots att Mehdi Ghezali kom att sitta fängslad i mer än två år i Guantanamo
blev han – i likhet med många av de andra fångarna – varken åtalad eller
dömd för något brott.
Han fick inte ens reda på vad han var anklagad för.
De amerikanska myndigheterna förklarade gripandet med att Mehdi
Ghezali var en ”illegal combatant”, en illegalt stridande och att de
misstänkte att han kanske kunde begå terrordåd i framtiden.
Mehdi Ghezali hävdade att han inte hade haft några som helst kontakter
med talibaner, eller med al-Qaida. Han hade rest till Pakistan och
Afghanistan som en del i ett religiöst sökande.
Dokument från USA:s försvarsdepartement, som blev offentliga för
några år sedan, tycks stödja Ghezalis version. De amerikanska psykologer
som undersökte Ghezali tyckte sig knappast se en hårdhudad terrorist, utan
snarare en ung, oerfaren och lättledd person, vars ”överidentifikation med
sin religion, verkar kompensera för en brist på självinsikt och
självförtroende”.
Det står ingenting i handlingarna om att Mehdi Ghezali deltagit i strid
eller i någon form av terroraktivitet. Han beskrivs som en osäker person,
som eventuellt, just på grund av sin svaga personlighet skulle kunna utgöra
en fara för USA i framtiden.
”Han kan anses vara en lättmanipulerad anhängare, som villigt låter sig
påverkas av andra, och han kommer att vara i hög grad sårbar till försök att
rekrytera honom till framtida terroristhandlingar. Hans pass och hemvist i
ett västligt land skulle med stor sannolikhet göra honom till en mycket
eftertraktad värvning.”
Även de svenska UD-tjänstemän som besökte Ghezali på Guantanamo
kom fram till en liknande slutsats. ”Han verkar vara”, skrev UD i sin
hemligstämplade rapport, ”en vek och känslosam person. Han är ingen
ledartyp, snarare mycket lättledd.”
Den 8 juli 2004 släpptes Mehdi Ghezali av de amerikanska
myndigheterna och flögs hem till Sverige. Även i Sverige inleddes en
utredning mot honom. Åklagaren valde att lägga ner den efter bara några
veckor, utan att ens inleda en formell förundersökning.
Därmed borde Mehdi Ghezali, både formellt, juridiskt och moraliskt
betraktas som oskyldig.
Men i mångas ögon var och förblev Mehdi Ghezali ”taliban-svensken”,
den förste svenske islamistiske gudskrigaren, en militant islamist och
terrorist, beredd att döda. Han blev en symbol, inte för något han bevisligen
gjort och blivit dömd för, utan som en del av den negativa bild av islam som
börjat ta en allt större plats i det mediala och politiska samtalet i Sverige.
Och det var en bild som skrämde många.
Om en fotbollsspelande svetsare från Örebro kan utvecklas till en
kallhamrad al-Qaidaterrorist, vem bland landets muslimer kan man då lita
på? Hur vet jag att mina grannar, kolleger på arbetet eller klasskamrater inte
gör samma resa in i den militanta islamismens värld – där vi alla kan bli
nästa måltavla?
Många tänkte dessa tankar, medvetet eller omedvetet.
Andra framförde tankarna öppet, som ett led i en politisk agitation. Att
Mehdi Ghezali varken åtalats eller dömts för något brott verkade inte längre
spela en så stor roll i sammanhanget.
 Eller som en man i Ghezalis hemstad Örebro – i samband med
frigivandet – uttryckte det när han av nyhetsprogrammet Aktuellt fick
frågan om hur den hemvändande Ghezali borde tas emot.
”Ett skott i pannan – och fort ska det gå!”
 SÖNDAG 17 SEPTEMBER 2006

De var nära, riktigt nära, men lyckades ändå inte nå ända fram.
I valet den 17 september 2006 fick Sverigedemokraterna nästan 3 procent
av rösterna. Men de sammanlagt 162  463 personer som röstade på partiet
räckte ändå inte för att klara partiet över fyraprocentsspärren.
Men det var ändå ett succéval.
Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt stöd jämfört med valet
2002. Och i flera kommuner, framför allt i det starka fästet Skåne, var
framgångarna direkt anmärkningsvärda. I Bjuv röstade 14,9 procent på
Sverigedemokraterna, i Svalöv 14,1 och i Kävlinge 13,1. I Landskrona fick
Sverigedemokraterna mer än 22 procent av rösterna och blev tredje största
parti, bara några tiotal röster från att bli kommunens näst största.
Den nye partiledaren Jimmie Åkesson hade all anledning att vara nöjd.
Våra framgångar har ”skakat om etablissemanget rejält”, sammanfattade
han valresultatet i partitidningen SD-Kuriren.
På partiets valvaka, på en restaurang i centrala Stockholm, stod långbord
med levande ljus under affischer på Jimmie Åkesson i storformat.
Partiledningen jublade tillsammans med ett hundratal gäster, allt från
familjemedlemmar till partisympatisörer.
”Det här visar den potential vi har inför nästa val”, förklarade en leende
Jimmie Åkesson för Rapport.

Det var ett parti med självförtroende och på stark uppgång som Kent
Ekeroth, tillsammans med sin tvillingbror Ted, hade anslutit sig till några
månader tidigare.
Kent Ekeroth kunde dock inte fira framgångarna med sina nya
partikamrater, åtminstone inte på plats i Sverige. Den 6 september, elva
dagar före valet, påbörjade han sin tjänstgöring på den svenska ambassaden
i Israels huvudstad Tel Aviv.
 Praktikplatser hos Utrikesdepartementet är få och eftertraktade och Kent
Ekeroth var både stolt och glad när han fick beskedet om sin tjänst. Han
hade nyligen avslutat sina studier i ekonomi vid Lunds universitet.
Möjligheten att arbeta internationellt för Sverige på plats i Tel Aviv skulle
bli en bra start på hans nya yrkesliv. ”Det är en bra merit för min fortsatta
karriär”, förklarade han senare för tidningen Sydsvenskan.
Vid sidan om sin praktikplats inledde Kent Ekeroth nu också sitt
engagemang hos Sverigedemokraterna på allvar. Två veckor efter valet
startade han bloggen kentekeroth.se.
Han tog upp ungefär samma frågor som han brukade diskutera redan
under skoltiden med sina klasskamrater och vänner: invandring, muslimer,
medier och brottsfrågor.
Han kritiserade medierna för att inte ange etnicitet på brottslingar, han
skrev om upplopp i franska och svenska förorter och han upprepade gång
på gång budskapet att Sverige står inför sitt snara sammanbrott.
Innehållet i Ekeroths texter var mörkt, hotande och dramatiskt.
Vissa av texterna lät som ekon från 1930-talets diskussioner om
befolkningsfrågan. Kent Ekeroth skrev att ”svenskarna” föder alldeles för få
barn och efterlyste ett aktivt stöd från staten till ett ökat barnafödande, för
att inte Sverige skulle försvinna som land: ”Istället för att uppmuntra
svenskar att föda barn, vill regeringen ersätta befolkningen av en annan.
När vårt samhälle slutligen drivs av andra grupper än svenskar själva
kommer Sverige inte längre existera annat än som ett namn på ett
geografiskt område”, skrev Kent Ekeroth den 23 oktober 2006.
Fyra dagar tidigare hade han, än en gång, varnat för västerlandets
sammanbrott. Orsaken var, som nästan alltid i Ekeroths texter, invandringen
eller muslimerna.
”En av de mest akuta frågorna som vi står för idag är förfallet i Väst och
då främst Europa. Det är en akut situation där moralisk och kulturell
relativism har urholkat och fortsätter att urholka Europa. Eftergiftspolitik,
totalt oansvarig immigrationspolitik, naivitet, vänsterinflytande kombinerat
med en fascination för islamism och förakt för det egna kulturarvet har tagit
Europa till randen av kollaps. Somliga kanske tycker detta låter
apokalyptiskt men är tyvärr den verklighet vi står inför idag.”
De första veckorna verkade Kent Ekeroth mest skriva i sin blogg som en
form av tidsfördriv i en ny stad. Han hade i princip inga läsare och ännu
färre kommentarer. Men det verkade inte påverka honom. Kent Ekeroth
fortsatte att sprida sina tankar om tillståndet i världen.
Allt detta skulle förändras i slutet av oktober – och anledningen var just
en av Kent Ekeroths texter på bloggen.
Som så ofta förr handlade den om ”invandrare”. Och i princip skilde
detta inlägg inte ut sig från de texter han tidigare skrivit, med ett undantag. I
stället för att som vanligt hävda att invandringen skulle få Sverige och
västvärlden att falla ihop, jämförde han nu dessutom ”invandrarna” med
förkylning och med den dödliga sjukdomen hiv:
”Problemet kan liknas vid hiv; det är inte hiv-viruset som dödar, utan
förkylningen kroppen inte kan bekämpa. På samma sätt är det med Europa.
Eftersom vi har blivit så svaga lyckas vi inte hindra massimmigrationen
som liksom förkylningen kommer att bryta sönder våra samhällen”, skrev
Kent Ekeroth.
Denna text skulle ge den 25-årige sverigedemokraten hans livs första
skandalrubriker i medierna. Men för Kent Ekeroth verkade jämförelsen
mellan människor på flykt – likt en gång hans mormor och mamma – och
dödliga sjukdomar varken konstig, inhuman eller ens problematisk.
Av Ekeroths blogg framgår att han blev uppriktigt förvånad när han
söndagen den 29 oktober blev uppringd av en svensk tidning, vilket han
också skrev på sin blogg från Tel Aviv, på en dator som saknade
bokstäverna å, ä och ö.
”Den 29 oktober pa eftermiddagen ringde Expressen mig. De borjade
fraga om jag var aktiv inom Sd och gick darefter vidare att fraga om min
blogg och darefter generella asikter om invandring och liknande. Jag blev
mycket forvanad”, konstaterade Kent Ekeroth.
Det märkliga samtalet sysselsatte Ekeroths tankar resten av dagen. Han
kunde för sitt liv inte förstå vad journalisten var ute efter. Att samtalet
kunde ha en koppling till det blogginlägg där han jämfört invandrare med
hiv föll honom inte ens in. Men han förstod att något inte stämde:
”Jag blev mycket forvanad … Sa jag borjade ana orad.”
Nästa morgon åkte Kent till sitt jobb på svenska ambassaden.
”Allt var som vanligt. men sa fragar nagon mig vad som hant, och om jag
last tidningen. Jag fragade da ’Vad star pa?’”, skrev Kent som fortfarande
inte förstod vad hans kolleger pratade om.
Varför skulle någon tidning ens komma på tanken att skriva om honom?
En nybliven sverigedemokrat som gör sin praktik på en svensk ambassad?
 Först när hans medarbetare berättade att flera tidningar ringt ambassaden
och att de eventuellt väntade på ett uttalande från utrikesminister Carl Bildt,
förstod Kent anledningen till uppståndelsen.
”Jag visste da vad det handlade om och invantade reaktionerna”, skrev
han på sin blogg.
Sedan gick allt mycket snabbt.
”Sa 14.40 den 30 oktober blev jag inkallad till ambassadoren dar han
angav ’vilseledande ansokningshandlingar’ och att Sverigedemokraterna ar
ett ’anti demokratiskt’ parti som motivering till min uppsagning. Argument
bet inte. ’Beslutet var fattat’”, skrev Kent Ekeroth på sin blogg.

Samtidigt som Kent Ekeroth blev inkallad till sin chef, ambassadören
Robert Rydberg, agerade också utrikesdepartementet i Stockholm. Till
medier som ringde förklarade UD att det var omöjligt att ha en person med
Kent Ekeroths åsikter på en svensk ambassad, framför allt inte i en av
världens mest konfliktdrabbade områden.
”Det här är ytterst besvärande, särskilt med tanke på att Mellanöstern är
en så politiskt känslig region. En sån person kan vi helt enkelt inte ha vid
ambassaden. Vi kommer att se till att hans arbete i Tel Aviv avslutas redan
under dagen”, förklarade UD:s personalchef.
Även ambassadören Robert Rydberg uttalade sig. ”Han får sluta av två
skäl. Dels var hans ansökan vilseledande. Dels är han aktivt verksam i en
rörelse som samtliga svenska riksdagspartier anser är odemokratisk och
främlingsfientlig”, sa han till Sydsvenskan.
För Kent Ekeroth var det bara att plocka ihop sina saker, ta adjö av de
senaste veckornas arbetskamrater och åka hem till Sverige igen. Hans
karriär inom den svenska utrikesförvaltningen var över – åtminstone för den
här gången.
Kent Ekeroth hade inte ens hunnit vara medlem i Sverigedemokraterna i
ett år förrän den första skandalen med honom var ett faktum.

Trots uppsägningen fortsatte Kent Ekeroth att försvara och rättfärdiga sin
jämförelse av hiv med invandring, både på sin blogg och för de journalister
som ringde honom. Ekeroth hävdade att hans jämförelse var relevant – om
än något tillspetsad. Dessutom, påstod han, hade han inte alls jämfört
invandring med hiv – utan med förkylning.
 ”Jag pa jamforde invandringen med en forkylning, inte HIV  …  Var det
en onodig kommentar? Jo det var det. Var det en hemsk kommentar? Ytterst
tveksamt.”
Det var som om Kent Ekeroth inte förstod att reaktionerna på hans
uttalande berodde på det faktum att han jämfört människor på flykt med
sjukdomar – inte exakt vilken sjukdom han jämförde dem med.
Till slut tog Ekeroth bort den ursprungliga texten från sin blogg, med
tillägget att han inte förstod att någon över huvud taget kunde bli upprörd
av en sådan småsak:
”Jag anvande en metafor som var onodig, det koper jag. Jag tog bort den
av den anledningen. Jag kunde gjort en mer passande liknelse, men tankte
tyvarr inte att media gor en hona av en fjader.”
Även Ted Ekeroth försvarade sin bror. Samma dag som Kent fick sluta på
ambassaden skrev Ted ett ilsket inlägg på sin egen blogg med rubriken
”Bananrepubliken Sverige”. Han hävdade att uppsägningen var det senaste
exemplet på det politiska förtrycket i Sverige. Även om hans bror använt
sig av en ”magstark jämförelse” borde Sydsvenskan och andra tidningar ha
förstått att inlägget bara var en ”kritik mot hur politiker vanskött
immigrationspolitiken”.
Mest upprörd verkade Ted Ekeroth vara över att UD påpekat att en
person med Kent Ekeroths åsikter inte kan arbeta på en ambassad i ett
”känsligt område” som Israel.
”Vilken fars”, skrev Ted Ekeroth. ”Kent är troligen den största Israelvän
som någon ambassad i Israel har anställd idag! Han har skrivit åtskilliga
artiklar där han försvarar Israels rätt till självförsvar och rätt att agera mot
islamistiska mördare. Han har alltid stått upp för den judiska staten i ord
och handling.”

Tvillingarna såg sig själva som stora ”Israelvänner”. Att därför tvingas bort
från ambassaden i just det land som de menade att de gjort så mycket för
verkade kännas djupt in i själen hos dem båda, något Kent Ekeroth också
skrev i sin blogg: ”Ska ocksa namnas att jag ar en stor Israel-van vilket alla
kan intyga (inkl de pa ambassaden).”
Bröderna hade engagerat sig helhjärtat för det som de ansåg vara Israels
sak. Under studieåren i Lund var de aktiva i studentorganisationen Fidim,
För Israel och demokrati i Mellanöstern, som startats med målet att förändra
den ”alltför negativa” bilden av Israel.
 De femtiotalet medlemmarna i Fidim arrangerade möten och seminarier
och gjorde sitt bästa för att påverka mediebilden av Israel. Ted Ekeroth var
under flera år ordförande och en flitig debattör. Han skrev regelbundet
debattartiklar, framför allt i olika lokaltidningar.
När exempelvis statsminister Göran Persson framförde de sedvanliga
kondoleanserna i samband med PLO-ledaren Yassir Arafats död hösten
2004, skrev Ted Ekeroth en ursinnig debattartikel där han kritiserade
Sveriges statsminister för att ha yttrat sig positivt om Arafat nu när denne
”äntligen” var död:
”Denne diktator har regerat som så många andra despoter – med hot, våld
och mord, och borde därför inte förtjäna en svensk statsministers ’sorg och
vemod’ när han äntligen är bortgången”, skrev Ted Ekeroth i en artikel som
publicerades i Kristianstadsbladet och i Piteå Tidning.

Bara några veckor innan Kent Ekeroth blev hemskickad från Israel var
också Ted Ekeroth huvudfigur i en skandal, även om den var av mindre
omfattning och skulle bli känd först ett år senare.
Våren 2006 utsågs Ted Ekeroth, som förste svensk någonsin, till
mottagare av priset Herzl Award, som delas ut av Sionistiska federationen
till yngre personer som utfört ”exceptionella insatser för Israel och
sionismen”.
Det var naturligtvis en mycket stor ära för Ted Ekeroth. Det fanns bara ett
problem.
Sionistiska federationen visste inte att Ted Ekeroth var medlem i
Sverigedemokraterna. Kort innan ceremonin insåg de att de höll på att dela
ut ett av de mer prestigefyllda prisen, kopplat till staten Israel, till en
medlem av ett parti som både bland sina grundare och ledare haft aktiva
nazister. Samma parti vars medlemmar bara något tiotal år tidigare
marscherat runt på Sverige gator med höjda högerarmar, vrålande slagord
som ”sieg heil” och ”judesvin”.
Ordföranden för den svenska sektionen av Sionistiska federationen, Bo
Sallmander, hade plötsligt en lika pinsam som obehaglig skandal att
hantera. ”Först försökte vi övertyga Ted Ekeroth att lämna
Sverigedemokraterna”, berättade Bo Sallmander senare. ”Jag sa att det var
dumt och skadligt för hans karriär. Jag påminde honom om dem som var
med i nazistiska organisationer på 30-talet, hur det kommit att förfölja dem
resten av livet.”
 Ted Ekeroth vägrade.
Till slut nådde parterna en kompromiss.
Sionistiska federationen bestämde sig för att ge priset till Ted Ekeroth.
De var rädda för att det skulle bli ännu större uppmärksamhet och en än
större skandal om de drog tillbaka priset i sista stund. Ted Ekeroth lämnade
i sin tur frivilligt organisationen, för att slippa bli utesluten.
Inom loppet av bara några veckor sommaren och hösten 2006 hade
tvillingarna Ekeroth orsakat två skandaler.
Den ene av bröderna blev utsparkad från svenska ambassaden i Israel.
Den andre fick ett uppskattat och hedersfullt pris – i en prisutdelning som
arrangörerna gjorde allt för att hålla så hemlig som möjligt.

Det tog ett år innan reportern Niklas Orrenius på Sydsvenskan avslöjade

spelet kring Herzl Award.
En mycket ångerfull ordförande för Sionistiska federationen försökte, så
gott han kunde, förklara situationen: ”Han fick ju inte priset för att han var
Sverigedemokrat utan för vad han gjort för Israel och sionismen”, sa Bo
Sallmander och tillade att han personligen inte kunde förstå hur en
”engagerad Israelvän” ens kunde komma på tanken att bli medlem i ett parti
som Sverigedemokraterna – med sina många och tydliga kopplingar till
nazismen.
I intervjun beskrev Sallmander Ted Ekeroth som en ”nyttig idiot”, för ett
parti som i hans ögon var ”en ulv i fårakläder”. Han gjorde också direkta
kopplingar mellan Sverigedemokraternas inställning till invandrare och de
judiska flyktingarnas försök att fly Förintelsen under andra världskriget.
”Att vara kritisk till invandring är otypiskt för den judiska minoriteten i
Sverige. För några decennier sedan hade kanske inte judar släppts in i
landet med en sådan inställning”, förklarade Bo Sallmander.
Ted Ekeroth slog tillbaka. ”Det här handlar bara om att Sionistiska
federationen vill framstå som politiskt korrekt. De vet att jag inte är nazist,
men är rädda för naziststämpeln som mitt parti har.”

Det var inte bara Sionistiska federationens ordförande som var förvånad
och förbannad över att personer från en familj, som drabbats så hårt av de
nazistiska massmorden, valde att engagera sig i ett parti som
Sverigedemokraterna.
 Frågan återkom ständigt – från dag ett – när tvillingarna anslöt sig till
partiet.
I intervjun med Sydsvenskan berättade Ted Ekeroth att hans medlemskap
i Sverigedemokraterna ofta väckte ”bestörtning” i ”judiska kretsar”, men
påstod att detta enbart berodde på de svenska medierna.
”Folk reagerar reflexmässigt. Det har fått sin bild av medierna – det är
klart att jag med mitt arbete för det judiska folket inte skulle vara med i ett
parti som är det minsta nazistiskt.”
På samma sätt som många frågade sig hur barnbarnen till överlevande
från Förintelsen kunde gå med i ett parti med så tydliga nazistkopplingar,
kunde man också vända på frågan.
Hur kom det sig att ett parti, som precis bytt partiledare, gjort sitt bästa
valresultat någonsin, blivit en maktfaktor i flera skånska kommuner och
som gång på gång försäkrade att man nu skulle bryta med sitt våldsamma
förflutna och bli ett mer ”vanligt” parti, samtidigt accepterade medlemmar
som jämförde ”invandrare” med potentiellt dödliga sjukdomar som hiv?
Det är tveksamt om något annat svenskt riksdagsparti hade låtit
uttalanden som dessa passera utan påföljd. Men hos Sverigedemokraterna
var syskonen Ekeroth inte bara välkomna. De togs emot med öppna armar
och kom att göra en snabb karriär i partiet.
Våren 2007, drygt ett år efter att han gått med i Sverigedemokraterna,
valdes Kent Ekeroth till partiets internationelle sekreterare.

Men tvillingarnas engagemang i Sverigedemokraterna var inte oomstritt.

Misstänksamheten kom inte bara utifrån. Även inom partiet, bland
medlemmar och sympatisörer, fanns många tveksamma röster mot
”Israelvännerna” och ”de två judarna”, som vissa brukade kalla dem.
Det var inte exakt den typen av medlemmar partiet hade haft tidigare.
Tveksamheten till syskonen Ekeroth fanns inte bara inom
Sverigedemokraterna, den var också utbredd inom det breda spektrum av
organisationer och enskilda som brukar kallas den ”nationella rörelsen”.
”Sverigedemokraterna valde in jude”, skrev nättidningen
den.svenske.com. och hävdade att detta ”understryker
Sverigedemokraternas avståndstagande från svensk nationalism och
svenska etniska intressen”. En skribent ifrågasatte de taktiska överväganden
som hen menade låg till grund för rekryteringen av bröderna: ”Bröderna
Ekeroth är judiska extremister som försöker omvandla
Sverigedemokraterna till ett proisraeliskt och antimuslimskt parti … Tror ni
detta är ett taktiskt drag för att tvätta bort ’naziststämpen’ eller kommer
partiet kanske gå ut med en ännu mer proisraelisk ställning?” skrev
signaturen och avslutade med förutsägelsen att bröderna Ekeroth skulle leda
till fler förlorade än vunna röster.
Signaturen infidel svarade med en egen analys av relationen mellan
bröderna Ekeroth och Sverigedemokraterna.
”Du har prickat in den genomsnittslige sverigedemokratens intellektuella
nivå ganska så bra. ’Öööööh! Öööööh! Israel dödar araber! Israel bra!
Ööööh! Judar bra! Ööööh! Ööööh!’ Och därmed var dagens
tankesmedjande hos Jimmie Åkesteins fans över för idag.”

Kent och Ted Ekeroth anslöt sig till Sverigedemokraterna i en brytpunkt i

partiets historia. Den antisemitism och tidvis rena nazism som följt partiet
sedan dess grundande började så sakta ersättas av en ny ideologi.
Den gamla fiendebilden med ”juden” och den ”judiska konspirationen”
som en central punkt, började bytas ut mot en ny ideologisk karta. Där blev
”invandraren” kvar – men ”juden” ersattes med ”muslimen” och ”islam”.
Sverigedemokraterna hade sett de lyckade ideologiska omsvängningarna
i Danmark och Norge. Tydliga antimuslimska och islamfientliga slagord
kunde uppenbart leda till omfattande valframgångar.
I Sverige hade detta ännu inte lyckats. Så sent som i valet 2002, efter
SVT:s Uppdrag gransknings valstugereportage, blev det uppenbart att
uttalanden om muslimer som barnafödande bidragssnyltare kunde få
katastrofala följder. Moderaternas valfiasko var ett tydligt bevis på detta.
Men det fanns en stor skillnad mellan grannländerna och Sverige.
Moderaterna i valstugereportaget uttryckte sig nedsättande om islam bara
när de trodde att det skedde i hemlighet. Sedan bad de om ursäkt och tog
avstånd. I Danmark och Norge hände det motsatta. Där hade Dansk
folkeparti och Fremskrittspartiet angripit islam och muslimer öppet och
medvetet – och sedan stått för sina åsikter.
Den taktiken hade visserligen Ny demokrati också försökt med – och
misslyckats – men det var för mer än tjugo år sedan, i en annan politisk
värld, i en helt annan samhällelig kontext.
Världen hade förändrats i grunden sedan dess. Först genom terrordådet
den 11 september 2001 och de efterföljande krigen. Sedan fortsatte ständigt
nya händelser att ge bränsle åt oro, rädsla – och hat.
 I mars 2004 dödades 191 personer i en samordnad attack med ett tiotal
bomber placerade på fyra tåg i Madridområdet mitt i morgonrusningen.
Närmare 2  000 personer skadades. Ett år senare, i juli 2005, dödades 51
personer i en liknande, samordnad och koordinerad våg av
självmordsbombare, i Londons tunnelbana samt på en buss. Fler än 500
personer skadades.
Några månader senare, hösten 2005, började de första reaktionerna och
protesterna mot Jyllandspostens publicering av ett antal karikatyrer på
profeten Muhammed, en kris som skulle eskalera till brända flaggor,
upplopp och attacker mot ambassader och konsulat.
Debatten och samtalen var känslofulla och högljudda. Rätten att kränka
och håna religioner och dess anhängare diskuterades i termer av
yttrandefrihet. I många av diskurserna hade inte bara enskilda konservativa
muslimer, eller organisationer, utan islam som helhet framställts som en
intolerant religion och som ett hot mot yttrandefrihet och grundläggande
demokratiska rättigheter.
Mitten på 2000-talets första decennium var en brytningstid på många sätt.
Det blev också början på en radikal omläggning av Sverigedemokraternas
ideologi.
Tecknen på en omsvängning hade funnits ett tag, inte minst i De fyras
gäng. Björn Söder, men framför allt Richard Jomshof, hade allt mer öppet
och tydligt börjat företräda en öppen islamfientlig linje – med en parallell
omvärdering av synen på staten Israel.
Brytpunkten blev tydlig i och med publiceringen av ett temanummer av
partitidningen SD-Kuriren sommaren 2006. En ”ISLAM SPECIAL”, som
tidningen skrev på förstasidan.
De flesta av artiklarna var skrivna av Richard Jomshof. Han lyfte i
princip fram alla de huvudsakliga argument som senare kom att prägla den
officiella sverigedemokratiska retoriken.
Jomshof började dramatiskt med att påstå att det fanns ”närmare en halv
miljon muslimer” i Sverige och att denna siffra ”växer allt snabbare, inte
bara genom massinvandring utan även genom en hög nativitet”.
I takt med det ökade antalet muslimer, hävdade Jomshof, kom allt fler
krav från denna grupp på att ”införa muslimska demokratifientliga
sharialagar”, allt med målsättningen att förändra det gamla konungariket i
norra Europa till ett land styrt enligt islams principer.
 Vilka som framförde dessa krav på sharialagar nämnde inte Jomshof. I
sina artiklar gjorde han inte heller någon skillnad på enstaka islamistiska
terrorister och de över en miljard mer eller mindre troende muslimer
världen runt. Han blandade begreppen på ett sätt så att det för varje läsare
framstod som tydligt att det var religionen i sig – och därmed all världens
muslimer – som utgjorde faran.
Jomshof påpekade visserligen att man inte kan ”dra alla muslimer över
en kam”, men tillade omedelbart att det är ”dags att inse att islam skiljer sig
från övriga världsreligioner genom sin utbredda och oerhörda fanatism”.
Och det muslimska maktövertagandet var inte bara en hypotes eller en
teoretisk möjlighet i en fjärran framtid, påpekade Jomshof. Faran var tvärt
om i högsta grad reell och dagsaktuell.
Om inte folket reagerade nu, omgående, skulle det vara försent. ”Snart
får vi som i England och Frankrike en situation där hela städer kontrolleras
av muslimska invandrare”, skrev Jomshof.
Sedan kom huvudpoängen – och den kanske viktigaste ideologiska delen
i den nya världsbild Sverigedemokraterna hade börjat bygga upp –
jämförelsen med och likställandet av islam och nazism.
Islam utgjorde inte bara ett hot vilket som helst – det kunde och borde
jämställas med världshistoriens mest brutala politiska kraft som skapat det
industriella massmordets systematik genom Förintelsen, hävdade Jomshof.
Precis som under andra världskriget gällde det nu att kämpa för
västerlandets överlevnad – då som nu handlade det om en strid på liv och
död. Den enda skillnaden var att den ideologi som då hotade fred och frihet
var nazism – nu var det islam.
”Det är nu dags att reagera och agera. På samma sätt som den
demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 1940-
talen, måste vi idag ta kampen mot islamismen”, skrev Jomshof. Han
fortsatte den historiska analogin med att påstå att samtliga etablerade partier
i Sverige knäböjer för islam – på samma sätt som de inte hade vågat stå upp
mot nazismen under andra världskriget.
”Från Sverige lär dock inte komma något stöd i denna kamp; här kröker
nämligen samtliga riksdagspartier, med Socialdemokraterna i spetsen, rygg
för islamisterna på samma sätt som man kröp för nazisterna då det begav
sig. Flatheten är skrämmande”, hävdade Jomshof.
Nazismens brott under andra världskriget var så omfattande, det
systematiska storskaliga, industriellt utformade massmordet på Europas
judiska befolkning av en sådan storlek, att det med fog kan sägas sakna
motstycke i världshistorien.
Om detta har det – trots ibland uppblossande diskussioner bland forskare,
historiker och debattörer – rått enighet i det professionella och offentliga
samtalet.
Så sent som våren 2016 avgick den miljöpartistiske bostadsministern
Mehmet Kaplan, dels för att han deltagit på en middag tillsammans med
företrädare för den högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna, men
också efter att han jämfört Israels ockupationspolitik i Palestina med
nazisternas agerande under andra världskriget.
Kaplan anklagades för att ha uttryckt sig omdömeslöst och tvingades i
praktiken att lämna sitt regeringsuppdrag.
I Sverigedemokraternas partiorgan jämfördes nu, sommaren 2006, en hel
religion, över en miljard människor, med nazisterna och deras folkmord. All
världens troende – eller för den delen icke-troende muslimer – pekades ut
som jämbördiga med nazismen.
Att gå till moskén för att be till sin gud jämställdes i den
sverigedemokratiska retoriken med Auschwitz gasugnar.
Och detta gjordes av ett parti som bara några år tidigare – i valkampanjen
1998 – bjudit in den tidigare SS-mannen och nazisten Franz Schönhuber,
som huvudtalare på ett av sina valmöten.

Det var till detta parti bröderna Ekeroth – med sin ensidiga, närmast hatiska
inställning till islam och muslimer – anslöt sig under just denna tid av
omprövning.
För de i partiet som företrädde den nya linjen – omsvängningen från
antisemitism till antiislamism och islamfientlighet – hade tvillingarna
knappast kunnat dyka upp mer lägligt.
De togs emot med öppna armar. Inte av alla, men av tillräckligt många
bland dem som såg tvillingbröderna som viktiga allierade i striden om
partiets nya vägval.
Ordföranden för Sionistiska federationen i Sverige, Bo Sallmander, hade
refererat till personer som bröderna Ekeroth som ”nyttiga idioter”.
En hel del krafter inom Sverigedemokraterna såg dem som betydligt
viktigare än så.
Efter att Kent Ekeroth kommit hem från Israel anmälde han sin uppsägning
till justitiekanslern, JK, och krävde ett skadestånd för ”de psykiska
påfrestningar som han utsattes för samt för att hela upplevelsen och
erfarenheten av praktiktjänstgöringen gick om intet genom UD:s agerande”.
Utrikesdepartementet försvarade sig med att Ekeroths aktiviteter, bland
annat hans bloggande, riskerat att skada både ambassadens och landet
Sveriges intressen.
Justitiekanslern valde i sitt beslut att ge Kent Ekeroth rätt. Hans
partitillhörighet och åsikter ”hade stor betydelse för beslutet att avbryta
praktiktjänstgöringen”, menade JK och stred därmed mot lagen.
Kent Ekeroth tilldömdes ett skadestånd på 30 000 kronor, varav 20 000
kr för kränkning.
Han hade visserligen fått lämna en eftertraktad tjänst på svenska
ambassaden i Tel Aviv, men han kunde trösta sig med att ha fått rätt av
justitiekanslern.
Dessutom var skadeståndet välkomna pengar för Kent Ekeroth som när
beslutet togs, år 2008, hade deklarerat en sammanlagd inkomst på 1  600
kronor.

Men nu var det fortfarande hösten 2006. Och det fanns andra, mer privata,
angelägenheter bortom uppsägningen att tänka på för familjen Ekeroth.
Rättegången mot bröderna Ekeroths mamma, Janina, gällande
bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll samt grovt skattebrott, skulle
snart inledas.
Stämningarna handlade om allvarliga brott.
De två nyblivna Sverigedemokraternas mamma riskerade att – vid
fällande dom – dömas till fängelse.
 LÖRDAG 14 APRIL 2007

Hemlighetsmakeriet var mycket omfattande.

Ingenting fick läcka ut i förväg. Arrangörerna hade inte ens berättat var
mötet skulle hållas. De samlade först deltagarna på en helt annan plats i
centrala Köpenhamn, där de avkrävdes legitimation. Först därefter åkte man
vidare till den hemliga mötesplatsen; Den danske kro, bredvid
Ørstedtsparken vid Nørreport i centrala Köpenhamn, en klassisk liten
kvarterskrog med danska specialiteter som ”sylte og æbleflæsk” på
matsedeln.
Det var lördagen den 14 april 2007 och det internationella nätverket av
counterjihadister skulle hålla sitt första möte, en två dagar lång konferens i
Köpenhamn. Målsättningen var att skapa en ny global motståndsrörelse, ett
nätverk av hängivna medlemmar med tillräcklig kraft att bekämpa islam –
och dess medlöpare.
”Det handlar i grunden om vår frihet”, förklarade Edward S May, i sitt
inledningsanförande. ”Det största hotet mot våra rättigheter kommer från
den djävulska sammankopplingen – den onda kombinationen av den
socialistiska statens makt, multikulturalismens gift och islams våldsamma
intolerans.”

En av dem som steg ombord på tåget i Malmö för att åka de cirka fyra
milen till Danmarks huvudstad, för att delta i konferensen, var
Sverigedemokraten Ted Ekeroth. Bredvid honom satt två av hans ”goda
vänner”, dels ”Reinhard” från det nätbaserade diskussionsforumet FOMI,
Forum mot islamisering, dels ”Fröken Sverige”, ansvarig för bloggen I mitt
Sverige.
Som de flesta andra på väg till mötet använde sig Ted Ekeroths
reskamrater enbart av sina pseudonymer.
”Mötet var planerat i största hemlighet och vi fick också ta oss dit utan
att berätta något för icke invigda”, skrev Fröken Sverige senare på sin
blogg. ”Först samlades vi på en mötesplats för att legitimera oss och få det
bekräftat att vi var rätt personer som dök upp. Sen tog vi oss lika diskret till
den trevliga krogen, där vi under många timmar upplevde ett mycket
intressant möte.”
Initiativtagaren och inspiratören till det nya nätverket var amerikanen
Edward S May. Även han var mer känd under sin pseudonym Baron
Bodissey, som han kallade sig på sin blogg Gates of Vienna, Wiens portar.
Redan under sitt inledningsanförande påpekade May för deltagarna att de
var del av en månghundraårig kamp och borde se sig som direkta arvtagare
till de modiga män som vågade sina liv i kampen mot nazismen.
”Radikala muslimer över hela världen har klargjort sina ambitioner. Likt
Hitler döljer inte heller de sin agenda”, sa Baron Bodissey. ”Islams mål är
enkelt, ett världsomfattande kalifat. Muslimernas mål är att utöka Allahs
styre över hela planeten. De som motsätter sig kommer att förgöras och
resten kommer att leva i slaveri. Det islamiska paradiset kommer inte att ha
några medtävlare, inga andra doktriner än Koranen och Haditherna och
ingen annan lag än sharia.”
”Den här planen är väldokumenterad i ett flertal källor. Det här är
någonting som alla i västvärlden redan borde veta. De som inte redan blivit
döva av politisk korrekthet vet”, sa Edward S May med stark betoning på
det sista ordet i meningen.
Den lite rundlagde mannen tittade uppfordrande på mötesdeltagarna. Han
påminde dem än en gång om att de tillhörde en utvald skara, de var bland
de få som insett faran med islam. För detta fåtal fanns fortfarande en
möjlighet till överlevnad. För den majoritet som ännu inte nåtts av insikten
om islams sanna väsen väntade ett lika säkert som dödligt öde: ”Alla andra
går i sömnen mot klippkanten.”
Islam har sitt jihad, sitt heliga krig, förklarade Edward S May. Nu var det
dags att västerlandet enades i sitt eget gudomliga krig – det var dags att
starta en counterjihadrörelse.
Konferensdeltagarnas respons var överväldigande.

Counterjihadrörelsens ideologiska rötter vilar på månghundraåriga

antimuslimska stämningar och stereotyper i Europa. Dess nutidshistoria kan
dateras ganska exakt till den 11 september 2001 och till de
konspirationsteorier som växte fram i terrordådets spår under
samlingsnamnet Eurabia.
 En av de första som använde begreppet Eurabia var den italienska
författaren och journalisten Oriana Fallaci. Fram till sekelskiftet var hon en
respekterad skribent på vänsterkanten, mest känd för sina intervjuer och
långa reportage med världens ledande makthavare.
För att få behandling mot en svår lung- och strupcancer åkte Fallaci kort
innan den 11 september till New York. Terrordådet mot tvillingtornen kom
att förändra hennes liv. Fallaci upplevde massmordet på plats. Hon såg de
brinnande tornen och hur de enorma byggnaderna i World Trade Center
förintades i ett gigantiskt moln av aska och damm.
För Oriana Fallaci blev det närmast en religiös upplevelse. Hon insåg,
förklarade hon senare, att den stora faran inte var hennes egen sjukdom –
cancern som sakta åt upp henne inifrån – utan att det fanns en mångdubbelt
värre fiende som lika obönhörligt, likt en samhällelig cancer, förtärde hela
västerlandet inifrån – islam.
Fallaci hade skådat ljuset.
”Mitt upprörda sinne skapar ett motgift mot cancern”, förklarade Oriana
Fallaci, avbeställde sin planerade strålbehandling i New York och åkte
tillbaka till Florens i Italien.

Hemma i Italien övergick Fallaci till våldsamma attacker mot allt som hon
menade hade med islam att göra i en artikelserie i tidningen Corriere della
Sera, som senare gavs ut i bokform med titeln; ”La rabbia e l’orgoglio”, på
svenska ”Vreden och stoltheten”.
Fallaci beskrev muslimer i termer av fanatiska självmordsbombare ”som
förökar sig som råttor”. Hon hävdade att kvinnorna i islam var de
”olyckligaste” i världen, men att de inte insett detta ”eftersom de inte vet
vad som händer utanför skynket som fängslar”.
För muslimska män kände Fallaci däremot bara äckel och avsmak, vilket
hon tydligt redogjorde för: ”Tack gode Gud att jag aldrig haft en
känslomässig eller sexuell relation med en arabisk man. Jag anser att det
finns något i deras religion som verkar motbjudande för kvinnor med god
smak.”
Fallaci hävdade att araberna redan tagit över Europa, därav begreppet
Eurabia. Hon påstod att de som vågade berätta sanningen ”kastas i
fängelse”.
Med sina texter hoppades Fallaci väcka Europas förslavade folk, med
målet att de via valsedeln skulle ge makten till ledare som den österrikiske
högerpopulisten Jörg Haider. Dessa folkvalda skulle sedan – med folkets
stöd – kasta ut alla muslimer:
”Jag vill inte se några sudaneser som pissar på våra monument”, sa
Fallaci i en TT-intervju 2004. Hon sammanfattade sitt budskap med orden:
”Europa existerar inte längre, här finns bara Eurabia.”
Fallacis böcker om islam hade enorma försäljningsframgångar i Italien,
med över en miljon sålda exemplar, och med översättningar till flera andra
språk – ett faktum som i sig effektivt motsa hennes teori om att alla som
vågade höja sin röst mot islam tystades.
Men hennes böcker blev också föremål för polisutredningar och åtal, med
motiveringen att hon med sina ”rasistiska” påståenden om muslimer gick
långt bortom lagstiftningens skrivningar om yttrandefrihetens gränser.
Fallaci försvarade sig med att hennes kritiker sysslade med ”intellektuell
terrorism under antirasismens täckmantel”, med målet att försvåra hennes
viktiga kamp ”mot islamsk terrorism.”

Våren 2005, året innan Fallaci dog i cancer, gav den egyptiskfödda brittiska
författarinnan Gisèle Littman ut boken ”Eurabia: The euro-arab axis”.
Littman var mer känd under sin pseudonym på nätet, Bat Ye’or, ”Nilens
dotter”. Hon tog utgångspunkt i Fallacis tankar om ett förslavat Eurabia,
men utvecklade detta vidare till en omfångsrik konspirationsteori. Littman
påstod att ett beslut om islamiseringen av Europa – och därmed skapandet
av Eurabia – fattades i största hemlighet under oljekrisen på 1970-talet.
1973 tog Frankrike initiativ till ett samtalsforum, the European-Arab
Dialogue, EAD, där representanter för europeiska stater och från de
oljeexporterande länderna därefter regelbundet möttes. Littman hävdade att
EAD i själva verket var ett forum för den osynliga makt som sedan dess
styrt världen.
Gisèle Littmans tes var lika enkel som omvälvande.
För att säkra en fortsatt import av olja gick Europas stater – i största
hemlighet – med på att betala en speciell skatt till de oljeexporterande
arabländerna, mot att dessa fick exportera sin muslimska befolkning till
Europa.
Islamiseringen och arabiseringen av Europa styrdes, enligt Littman, från
EAD:s återkommande möten. Där träffade europeiska ledare sina motparter
från Mellanöstern. Tillsammans la de upp strategin för det överenskomna
muslimska maktövertagandet.
 Besluten som fattades på dessa möten förmedlades sedan på något
oförklarligt sätt vidare till ledande politiker, chefer för tidningar, radio- och
tv-stationer, universitetsrektorer och andra makthavare i Europa. Dessa
genomförde de fattade besluten – naturligtvis även detta i största hemlighet.
Hela denna gigantiska komplott hade – trots de hundratals eller tusentals
inblandade – lyckats hållas hemlig för omvärlden ända fram tills hon
avslöjade det hela genom sin bok, hävdade Gisèle ”Bat Ye’or” Littman.
”Ye’ors bok påminner om en dålig nyskriven version av ’Sions vises
protokoll’, fast om muslimer”, konstaterade Simon Kuper i en förödande
recension i den engelska tidningen Financial Times.
Och han var inte ensam om jämförelsen.
Det var många som slogs av likheterna mellan konspirationsteorierna i
Littmans bok ”Eurabia” – och världshistoriens kanske mest kända
antisemitiska konspirationsteori ”Sions vises protokoll”, de påståenden om
en hemlig judisk sammansvärjning, med målet att erövra världsherraväldet,
som började cirkulera runt förra sekelskiftet.

Littmans något långsökta konspirationsteorier bidrog till att hennes bok inte
fick någon större uppmärksamhet på kultursidorna. Inte en enda svensk
tidning recenserade den. Däremot fick boken ett enormt genomslag i den
islamfientliga världen, bland politiska partier och bloggar, åren efter den 11
september.
Sverigedemokraternas partitidning SD-Kuriren publicerade en
entusiastisk recension när boken kom. Littmans konspirationsteorier
beskrevs som det slutgiltiga beviset på islams maktambitioner och den
europeiska politiska klassens förräderi. Islam var på väg att skapa ett
”dhimmi”, en form av andra klassens förslavade medborgare, av hela
västerlandets befolkning, skrev recensenten som avslutade sin text med en
uppmaning till storskaliga deportationer av Europas muslimska befolkning:
”Omfattande hemsändelse av muslimer bosatta i Europa är det enda som
kan förhindra Europas förvandling till ett dhimmiområde i utkanten av den
stagnerade muslimska världen.”
Bröderna Ekeroth var minst lika entusiastiska över Bat Ye’ors bok som
SD-Kurirens recensent.
”Europas omvandling till en muslimsk sfär” – till Eurabia – ”är inget
nytt”, skrev Ted Ekeroth på SD-bloggen. Han räknade upp alla de som han
menade hade deltagit i den enorma komplotten under de senaste
decennierna: ”personer från Europeiska kommissionen, utrikesministrar
från olika länder och andra mycket höga diplomater. Araberna
representerades av Arabförbundet.”
Den påstådda omfattningen av konspirationen gjorde till och med läsarna
av SD-bloggen något förvånade. Signaturen ”Rune” undrade försiktigt hur
”det varit möjligt att smyga detta program förbi den allmänna opinionen?”
Ted Ekeroth svarade svävande.
”Jadu, deras möten är såklart bakom stängda dörrar vilket gör det svårt
att hitta referenser till dokument om deras beslut”. Han lyckades sedan i ett
och samma stycke säga att konspirationen både var välkänd, ”folk har ju
vetat om det”, och beklaga att allmänheten inte känt till det hela. Det
berodde enligt Ekeroth dels på mediernas ointresse, dels på de flestas
ointresse av eller okunskap om internationell politik: ”Sedan har folk inte så
bra koll på politik på Europa-nivå vilket också är ett av de stora
problemen …”
Till och med Ted Ekeroth verkade känna att hans svar inte var särskilt
övertygande. ”Lite tankar bara”, avslutade han sin text.
Även Kent Ekeroth refererade regelbundet till konspirationsteorierna om
Eurabia, bland annat på den blogg han skrev under sin tid på svenska
ambassaden i Israel. Han använde Eurabia som en av sex huvudrubriker, vid
sidan om teman som ”invandring”, ”kulturbevarande” och ”vänster och
terrorism”.

Tankarna om en värld av sinsemellan olika och oförenliga civilisationer, i

ständig strid med varandra, började inte med counterjihadisterna, utan
baseras på bland annat koloniala föreställningar om olika kulturer med
skilda värden. Begreppet ”civilisationernas kamp” fick en förnyad aktualitet
i början av 1990-talet när den amerikanske statsvetaren Samuel P
Huntingtons artikel ”The Clash of Civilizations” publicerades i den
amerikanska tidskriften Foreign Policy.
Huntingtons tes, att världens påstått olika civilisationer stod inför en
avgörande strid, blev inte bara en av 1990-talets mest omdiskuterade utan
fick också mycket hård kritik. Men efter al-Qaidas terrorattack mot USA
lyftes Huntingtons tankegångar återigen fram.
”Efter 11 september framstod föreställningen om monolitiska, oförenliga
’civilisationer’ plötsligt lika lockande för såväl islamistiska extremister i öst
som islamfientliga politiker i väst”, konstaterar Doug Saunders i sin bok
”The Myth of the Muslim Tide”, ”Myten om den muslimska flodvågen”. I
boken gör han upp med många av de vanligaste myterna inom den
islamfientliga rörelsen, bland annat att ”muslimerna” snart kommer att vara
i majoritet i hela västvärlden genom sitt höga barnafödande.
Doug Saunders är en av flera skribenter som slagits av likheterna i den
världsbild, och retorik, som sprids av islamfientliga grupper – och militanta
islamister.
”Islamistiska extremister som Usama bin Ladin har alltid sagt att världen
är uppdelad i två oförsonliga civilisationer och att deras våldsamma kamp
rättfärdigas av västvärldens krig mot världens muslimer”, skriver Saunders.
”Många av aktivisterna kopplade till teorierna om Eurabia är, som vi har
sett, helt ense med de radikala islamisterna i denna syn på världen.”

Det var anhängare till Gisèle Littmans, alias Bat Ye’ors, teorier om Eurabia
som i allra största hemlighet träffades på Den danske kro i Köpenhamn
våren 2007.
Och det var knappast en tillfällighet att det var just Edward S May som
förde fram idén om att organisera motståndet mot islam.
Edward S May, född 1951, hade en bakgrund som vänsterorienterad
hippie under studentåren. Under signaturen Baron Bodissey hade han byggt
upp sin blogg Gates of Vienna till det kanske mest centrala forumet för de
antimuslimska samtalen på nätet. Bland sina anhängare var han närmast
mytisk.
Så här beskrevs Baron Bodissey av den danska webbsajten Snaphanen i
samband med counterjihadkonferensen: ”Hans intresse är etymologi och
Bach. Men han är lika hemtam i konsthistoria, folkvandringarna, Indien,
Kina, Afghanistan och islam, som i Shakespeares sonetter och Wilfred
Owens poesi – förutom alltså att vara ett politiskt rovdjur och en civiliserad
människa.”

Bloggens namn, ”Wiens portar”, syftar på det Osmanska rikets dominans av

stora delar av Central- och Östeuropa, som befästes med erövringskrigen
mot Ungern på 1500-talet och kulminerade med belägringen av Wien 150 år
senare, hösten 1683.
Slaget om Wien inleddes den 11 september 1683.
 Trots sitt underlägsna antal lyckades stadens försvarare, soldater från
bland annat de tyska rikena och Polen, besegra angriparna i ett av de större
och blodigare slagen i Europas historia.
Segern i slaget vid Wien har beskrivits som början på slutet på den
turkiska dominansen i östra Centraleuropa.
Namnet på Mays blogg var med andra ord noga valt utifrån dess
symboliska betydelse. Det underströks av bloggens banner eller sidhuvud,
ett kopparstick av 1600-talets Wien med orden: ”Vid belägringen av Wien
verkade islam förutbestämt att besegra det kristna Europa. Vi befinner oss
nu i en ny fas av ett mycket gammalt krig.”
Efter år av digitala kontakter tyckte Baron Bodissey att det var dags att
träffas i ”verkliga livet”. Han föreslog Danmark som mötesplats. Anders
Gravers, ordföranden för den danska organisationen Stoppa islamiseringen
av Danmark, nappade direkt. Gruppen, som beskriver sig själva som en
motståndsrörelse mot islam, inledde förberedelserna för den första
counterjihadkonferensen.

Stämningen steg snabbt på den Den danske kro. Bland de som vimlade runt
efter måltiden fanns många av de ledande personerna inom den
högerextrema och islamhatande bloggosfären.
Där fanns den norske bloggaren Fjordman, där minglade representanter
från det högerextrema nätverket Center for vigilant freedom, med
medlemmar från det svenska diskussionsforumet Fomi, Forum mot
islamisering. Och där, bland stimmande röster och immande ölglas, fanns
också Ted Ekeroth. Eller som Edward S May skrev på bloggen Gates of
Vienna: ”medlemmar av en svensk politisk gruppering”.
För många i den inrökta, mörka lokalen var det första gången de träffade
likasinnade i ”verkliga livet”. De flesta hade, bokstavligt talat, tillbringat
stora delar av sina liv i ensamhet, framför flimrande datorskärmar, hårt
slående på sina tangentbord.
Dessa nätets krigare förenades inte bara i sitt motstånd mot islam, de
hade också utvecklat en egen liten digital värld med egna regler, etiketter
och sociala koder. Alla använde sig exempelvis av alias, eller pseudonymer,
en sorts motsvarighet till idrottsvärldens artistnamn.
För utomstående framstod dessa alias som mer eller mindre löjliga:
”Fröken Sverige”, ”Zonka”, ”Fjordman”, ”Mist”, ”Skjoldungen” och
”Reinhard”. Själva bar de sina pseudonymer med högburet huvud och en
närmast barnslig stolthet, inte olikt tonåriga graffitimålare som i skydd av
mörkret sprayar hela städer med sina tags, med namn och tecken som för
utomstående inte säger något, men som för de invigda i denna undre värld
är lika betydelsefulla som ärorika.
Samtliga deltagare på det första counterjihadmötet i Köpenhamn vittnade
om känslan av att ha varit med om något stort och omvälvande. ”Hela
arrangemanget var en jävla succé  …  Efter talen vidtog de vindlande
debatterna och diskussionerna i mindre grupper, och alla kände att det här
bara var början på något potentiellt riktigt stort. Bloggare, politiker och
aktivister som kommer tillsammans och knyter personliga vänskapsband,
eller åtminstone lär känna varandra och ser hur vi kan hjälpa varandra”,
skrev den danske bloggaren Zonka.
Kanske var det bloggaren Fröken Sverige som sammanfattade
konferensens resultat tydligast. Det bästa var, konstaterade hon, ”möten
med andra människor som har bestämt sig för att de är beredda att riskera
allt, för att bekämpa islamiseringen”.

Konferensen i Köpenhamn kom att följas av många fler. Deltagarna

träffades i Bryssel den 18 och 19 oktober 2007, i Wien den 11 och 12 maj
2008 och sedan åter i Köpenhamn den 16 och 17 maj 2009.
På samtliga dessa möten, med undantag av konferensen i Wien, deltog
antingen Ted eller Kent Ekeroth.
Counterjihadrörelsen växte snabbt till att bli den största internationella
mötesplatsen för de som – för att återigen citera Fröken Sverige – var
”beredda att riskera allt, för att bekämpa islamiseringen.”
En av dessa personer som, bokstavligt talat, kom att tillbringa flera år av
sitt liv sittandes framför datorn med att följa counterjihadrörelsen, var en
före detta graffitimålare och tidigare medlem i det norska Fremskrittspartiet.
Han hette Anders Behring Breivik.
 MÅNDAG 31 MARS 2008

De blev inte så många, kanske ett fyrtiotal sammanlagt.

Sverigedemokraterna hade hoppats på betydligt fler deltagare när de
kallade till demonstration mot det planerade moskébygget på Hisingen i
Göteborg, framför allt när partiledaren Jimmie Åkesson skulle hålla tal.
Det var inte den första aktionen. Sverigedemokraterna i Göteborg hade
startat en brett upplagd kampanj redan två månader tidigare, den 1 februari
2008. Deras mål var att stoppa bygget av ett bönehus de menade inte hade i
staden att göra.
”Detta är ren kulturimperialism”, förklarade Sverigedemokraternas
tidigare partiledare och starke man i Göteborg, Mikael Jansson i SD-
Kuriren.
Kort efter att kampanjen startade placerade någon två avhuggna, blodiga
grishuvuden på den planerade moskéns mark.
Lördagen den 29 mars var det ändå minst sagt glest bland åhörarna när
Jimmie Åkesson tog till orda.
Bara några dagar tidigare publicerade Aftonbladet en
opinionsundersökning som visade att Sverigedemokraterna minskat till 2
procents stöd – och därmed förlorat nästan var tredje väljare sedan valet ett
och ett halvt år tidigare.
Det var med andra ord inte en speciellt bra helg för Sverigedemokraterna.

Denna helg hade bröderna Ekeroth dock annat att tänka på än ytterligare en
demonstration anordnad av Sverigedemokraterna, mot ännu ett
moskébygge.
De väntade på hovrättens beslut efter rättegången mot Janina Ekeroth för
grovt bokföringsbrott och skattebrott. Domen skulle meddelas måndagen
den 31 mars och kunde – i värsta fall – leda till fängelsestraff.
Hovrättens utslag skulle bli slutet på en nästan fyra år lång process. Den
hade följt bröderna Ekeroth under hela deras tid inom Sverigedemokraterna.
 Det hela hade börjat med ett beslut om revision av Janina Ekeroths
företag Ultraljud AB i januari 2004. Granskningen var en del av
Skattemyndighetens allmänna kontroll av läkarmottagningar. Då fanns det
inga misstankar om oegentligheter.
Men när myndigheten gick igenom företagets bokföring insåg de snabbt
att allt inte stod rätt till. Granskningen slutade i rätten.
Samtidigt som Kent och Ted Ekeroth blev medlemmar i
Sverigedemokraterna och gjorde en snabb karriär i partiet, bland annat
genom krav på hårdare tag mot kriminalitet, kallades deras mamma gång på
gång till polisförhör, misstänkt för grova och allvarliga brott.
Kent Ekeroth hade dessutom gång på gång kritiserat medierna för att de
inte namngav brottslingar, framför allt de med utländsk bakgrund.
”Men varför tycker du att det är så viktigt med namnpublicering?”
undrade en reporter i en radiointervju.
”För det första är svensk media ganska glada på att publicera namn och
bild när det är svenska förövare”, svarade Kent Ekeroth. ”Men så fort det är
en invandrare som gör något så säger man 14-åringen eller 17-åringen, eller
ungdomarna eller så vidare, för att man inte vill visa för svenska folket hur
stor del av brottsligheten som kommer från invandrarrelaterat håll. Och jag
menar att det är viktigt att folket får reda på exakt hur situationen är i
Sverige. Exakt vilka grupper det är som står för problemen. Och med den
kunskapen så kommer folket också få reda på hur man ska åtgärda
problemen.”
Ibland sammanföll Janina Ekeroths rättsprocess fullständigt med
sönernas politiska aktiviteter.
Tisdagen den 10 oktober 2006 kritiserade Kent Ekeroth på sin blogg, som
han skrev från Israel, återigen medierna för att undanhålla svenska folket
sanningen om vilka grupper som var ansvariga för landets brottslighet: ”I de
flesta fall försöker tidningarna desperat undanhålla vad för sorts personer
som verkligen ligger bakom.”
Samma dag offentliggjordes åtalet mot Kent Ekeroths mamma.
Båda de stora tidningarna i Skåne skrev om åtalet. Kvällspostens rubrik
löd: ”Skattefusk kan ge privatläkare fängelse.” Rubriken i Sydsvenskan var:
”Doktor åtalas för storsvindel – det är med råge grova skatte- och
bokföringsbrott.”
Båda tidningarna gjorde bedömningen att misstankarna mot Janina
Ekeroth gällde brott av en sådan omfattning att det motiverade en
namnpublicering, trots att ingen dom hade fallit.
Kent Ekeroths mamma namngavs, precis på det sätt som Kent Ekeroth
krävt så många gånger.
Däremot valde ingen av tidningarna att följa det andra huvudkrav som
Kent Ekeroth drivit, att ange brottslingars etnicitet.
Inte en enda tidning valde att berätta att det bakom namnet Janina
Ekeroth dolde sig en ”invandrare”, dessutom med ”utomeuropeisk
bakgrund”, för att citera Kent Ekeroth.

Janina Ekeroth fälldes i tingsrätten. Domen meddelades den 13 februari

2007, några veckor innan Ted Ekeroth deltog på det första
counterjihadmötet i Köpenhamn. Domstolen slog fast att Janina Ekeroth
gjort sig skyldig till bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll.
Påföljden blev en villkorlig dom samt 100 dagsböter à 250 kronor.
Därmed klarade hon sig undan ett fängelsestraff.
Åklagaren var inte alls nöjd och valde att överklaga.
Hovrättens dom offentliggjordes måndagen den 31 mars 2008. Janina
Ekeroth befanns skyldig till grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott och
dömdes till tio månaders fängelse. Med tanke på brottens grova art fick hon
också näringsförbud.

Ett brott handlar inte bara om gärningsmannen, det är något som i

varierande grad också påverkar och berör alla i hans eller hennes närhet.
Brottet blir något som alla måste förhålla sig till.
Straffpåföljder, böter eller fängelse, kan vara lätta att förespråka i största
allmänhet. Men det blir en helt annan sak när det plötsligt handlar om en
nära släkting, kanske till och med en far, mor eller ett syskon.
Hur förhåller man sig till det?
Hur reagerar och agerar man när brotten begås av de som står en allra
närmast? Ger man upp sin kärlek, bryter man banden, eller står man kvar
som ett stöd.
Och hur hanterar man de moraliska frågorna som oundvikligen väcks?
Hur går man vidare med sina egna tankar och funderingar. Vad gör man
med den egna sorgen, besvikelsen eller ilskan över det svek som varje brott
i visst mått innebär, genom att närstående bryter moralregler som ett
samhälle enats kring.
 Kent och Ted Ekeroth hamnade plötsligt inför dessa moraliska och
existentiella frågor. Och för dem blev dilemmat kanske ännu större än för
många andra anhöriga.
När domen föll var de inte bara offentliga personer. Båda hade dessutom
profilerat sig på kraven på hårdare tag mot kriminalitet och brottslingar.
Framför allt om det var ”invandrare” som begick brotten.
Det var en motsägelse som naturligtvis inte gick obemärkt förbi, framför
allt inte i sociala medier.
Det dröjde inte länge förrän kommentarerna började dyka upp. Många av
dem var ytterst nedlåtande och kränkande.

Kent Ekeroth har genom åren haft uppenbart svårt att prata om sin egen
invandrarbakgrund. De få gånger han har tagit upp ämnet har han varit noga
med att påpeka att hans mamma inte är som alla andra ”invandrare”, att
hans mamma minsann gjort rätt för sig.
Följande samtal på Twitter är ganska typiskt. Kent Ekeroth får en rak
fråga:
”Om jag har förstått det rätt så är du andra generations invandrare, så vitt
jag vet är din mamma en polsk judinna.”
”Och? Hon bidrar med mer skattepengar per mån än vad mnga gör på ett
år. Och räddar liv”, svarade Kent Ekeroth.
Det var hans vanliga svar.
Men nu kunde han inte ens säga detta längre. Betala skatt var exakt vad
hans mamma hade försökt undvika att göra, dessutom medvetet och under
flera års tid. Eller som Hovrätten över Skåne och Blekinge skrev i sin dom:
”Janina Ekeroth [har] under en följd av år gjort sig skyldig till skattebrott
såväl avseende arbetsgivaravgifterna som de egna inkomsterna vilka
tillsammans avsett mycket stora belopp och varit satta i system. Hon bör
med hänsyn till nyssnämnda förhållanden därför dömas för grovt
skattebrott.”

Den 21 augusti 2008 inställde sig Janina Ekeroth vid den öppna anstalten
Ringsjön i centrala Skåne, för att avtjäna sitt straff.
Kent Ekeroths mamma var nu – enligt all officiell svensk statistik – en
brottsdömd utomeuropeisk invandrare.
Med andra ord allt det som Kent Ekeroth sa sig hata mest av allt.
 TISDAG 4 NOVEMBER 2008

Det var som om jublet aldrig ville ta slut.

Vid elvatiden på kvällen, östkusttid, meddelade de amerikanska tv-
stationerna att Barack Obama valts till landets 44:e president. Stora delar av
landet exploderade i ett kollektivt lyckorus. Från de tiotusentals människor
som samlats på Obamas officiella valvaka i Grant Park i Chicago, till
människomassorna på Times Square i New York och de miljoner och åter
miljoner amerikaner som följde valvakan på pubar och restauranger, kyrkor
och torg, hos vänner och släktingar eller i sina hem.
Det var inte bara åtta år av republikanskt styre – med en uttalad
högerpolitik – som var över. Genom att välja den förste svarte presidenten i
landets historia hade det amerikanska folket också, än en gång, bidragit till
att förstärka den amerikanska drömmens kanske största och mest
grundläggande påstående, det om allas lika möjligheter. Tron att vem som
helst kan lyckas, oavsett bakgrund, sociala och ekonomiska möjligheter, om
han eller hon bara har en tillräckligt stark vilja.
”Det är helt otroligt, jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här
dagen”, konstaterade tv-stationen NBC:s kommentator. ”Landet är förändrat
för alltid. Dagens femåringar växer nu upp med vissheten att en
afroamerikan kan bli USA:s president. Varje sanning vi växt upp med, vad
gäller etnicitet, har förändrats denna natt.”
När Barack Obama och hans fru Michelle, hand i hand med de båda
döttrarna Malia och Natasha, till slut steg upp på den stora scenen i Grant
Park i Chicago hälsades de av ett hav av dansande och jublande människor.
”Inatt – på grund av vad vi har åstadkommit i dag, i detta val, i detta
avgörande ögonblick – har förändringens stund nått USA”, sa Barack
Obama.
Och medan människomassan framför honom skrek ut sin glädje
avslutade Obama sitt tacktal med att upprepa den mening, om att allt är
möjligt, som burit honom ända fram till posten som USA:s president: ”Yes,
we can!” Ja, vi kan!

Men alla var inte glada. Det fanns också många amerikaner som inte
jublade denna kväll, som inte tyckte sig se sina drömmar uppfyllas utan
snarare sin värsta mardröm besannas: USA hade valt en svart man till
president.
Och inte bara det. Eftersom Barack Obamas far kom från en delvis
muslimsk familj i Kenya, var han enligt vissa något ännu värre. Han var
muslim! Det spelade ingen roll att Obama sedan närmare tjugo år tillbaka
varit aktiv i en lokal protestantisk frikyrka i Chicago, för vissa amerikaner
var och förblev han en enda sak – en muslim.
Dessutom en svart muslim!
Och att ha en sådan man som USA:s president var otänkbart.

Angreppen började redan under valkampanjen. De kom först från olika

extrema grupper, men togs snart över av medier på högerkanten, i
talkshower i radio och tv och sedan direkt av delar av det republikanska
partiet.
Barack Obama kallades för ”imam Obama” eller hånades som ”senator
Barack Madrassas Obama”, en hänvisning till ett ofta upprepat och felaktigt
påstående att han under sina fyra barndomsår i Indonesien gick på en
”madras”, en muslimsk religiös skola. I själva verket var Obama inskriven
på den katolska skolan S:t Franciskus av Assisi.
Andra påstod att Obama inte ens var född i USA utan i Indonesien.
Därför borde han, enligt den amerikanska konstitutionen, inte ha fått ställa
upp i presidentvalet. Ryktesspridningen fick en sådan omfattning att Obama
till slut offentliggjorde sitt födelsebevis från Hawaii på en webbsida med
namnet Fight the smears, bekämpa smutskastningen.
De kraftigaste angreppen kom från islamfientliga grupper som i Barack
Obama inte såg en folkvald president utan en ”muslim”, med en hemlig
plan att få USA att ”underkasta” sig islam.
”Och nu har vi fått vår förste muslimske president, bara åtta år efter 11
september. Medierna kan fortsätta sitt krypande och sin underdånighet på en
miljon olika sätt, men Amerika röstade inte på ett ’muslimskt
presidentskap’ vilket detta är. Allt den här presidenten har gjort hittills har
bidragit till att förstärka USA:s underkastelse inför islam”, skrev
exempelvis Pamela Geller, en av de ledande företrädarna för de
islamfientliga nätverken i USA.

Bara några veckor efter valet av president Obama startade Kent Ekeroth
åter, efter en tids tystnad, den blogg som lett till att han med omedelbar
verkan tvingades lämna sin praktikplats på den svenska ambassaden i Tel
Aviv.
Kent Ekeroth fokuserade, som tidigare, på olika aspekter av invandring
och brottslighet. Och som så ofta tidigare fanns det en stor diskrepans
mellan Ekeroths personliga liv och hans politiska utspel. Bara några veckor
efter att hans mamma lämnade fängelset – likt andra svenska brottslingar i
förtid – skrev Kent Ekeroth i ett inlägg att det var dags att ”sluta dalta med
gärningsmännen”.
Andra artiklar hade rubriker som: ”Attackerna mot det svenska samhället
fortsätter”, ”Islamiseringen av Sverige fortgår” och ”Avsvenskningen
fortsätter  …” Kent Ekeroth hävdade bland annat att det pågick en
”muslimsk intifada” i Sverige där unga muslimer angrep svenska
institutioner.
Ett annat ämne som Kent Ekeroth började skriva allt mer om var staten
Israel. Han beskrev landet som en sista utpost mot hotet från islam och
därför värt allt stöd.
Ekeroth hävdade bland annat att Israel – trots att detta slagits fast i flera
FN-resolutioner – inte ockuperade något palestinskt territorium, vare sig i
Gaza eller på Västbanken. Allt tal om att det, enligt folkrätten, skulle pågå
en ockupation var bara ett påhitt, fullt jämförbart med nazisternas
propaganda av Israels fiender, ”araberna och vänstern”: ”De rapar istället
bara upp en rad påstående de hittat på någon socialistisk israelhatarsida och
fortsätter rapa upp det tills alla tror det är sant (Vänstern har verkligen läst
sin Goebbels).”
I december 2008 inledde Israel, med hänvisning till raketattacker från
Hamas, bombanfall mot Gaza och gick senare också in med marktrupper.
Förödelsen och dödandet var lika omfattande som ojämnt fördelat. Enligt en
rapport från FN dödades runt 1  400 palestinier. Majoriteten var civila.
Dödstalen på den israeliska sidan uppgick till 13 personer, 10 av dem var
soldater.
 Men för Kent Ekeroth verkade bara de israeliska dödsoffren existera eller
spela någon roll: ”Svensk media förminskar arabernas aggressioner mot
Israel, som t.ex. nu när Israel (återigen) utmålas som boven trots att det
återigen var arabisk aggression som ligger bakom”, skrev Ekeroth och
tillade: ”Självklart ska Israel göra vad vilken annan nation skulle göra;
försvara sitt land och sitt folk. Det är först efter arabernas aggression som
Israel blir tvunget att agera.”
En och annan artikel handlade också om EU, som Kent Ekeroth menade
att Sverige omedelbart borde lämna eftersom det ”utvecklats till en
odemokratisk byråkrati av enorma proportioner”.
Bortsett från sitt flitiga bloggande var 2008 ett år då Kent Ekeroth knappt
syntes eller hördes i de mer traditionella medierna. I mediearkivet Retriever,
som samlar artiklar från de större svenska dags- och veckotidningarna,
skrevs det bara drygt tio artiklar om honom det här året. De flesta handlade
om skadeståndet han fick från justitiekanslern efter att han blivit avskedad
från ambassaden i Tel Aviv.
Kent Ekeroth väckte också en viss uppmärksamhet när han med våld
knuffade undan en kvinnlig motdemonstrant i Umeå, men skriverierna
spred sig inte utanför lokaltidningarna.
Men om Kent Ekeroth inte syntes speciellt mycket utåt, började han
märkas desto mer internt. I egenskap av partiets internationelle sekreterare
dök han upp på allt fler evenemang, såväl politiska som mer sociala. Han
åkte bland annat med på de kryssningar som både partiet och dess
ungdomsförbund brukade anordna.
”Jag uppfattade honom som en trevlig person”, berättar en partikamrat
som lärde känna Kent just på en kryssning på Östersjön. ”Han var ju
visserligen lite egen, men … men så är vi ju människor.”
Många av omdömena om Kent Ekeroth sammanfaller med den bild som
tecknades av honom av hans klasskamrater på gymnasiet. I mångt och
mycket verkade han ha behållit sin personlighet. De partikamrater som är
villiga att berätta om honom, nästan alla anonymt, vittnar om en person som
saknar förmågan att lyssna, som ständigt fäller tvärsäkra utlåtanden och
idiotförklarar allt och alla som inte håller med honom.
”Han är socialt handikappad”, säger en partikamrat rakt ut. ”Det går
knappt att föra några samtal med honom utan att han exploderar.”
Andra ger en mer nyanserad bild.
 ”Jag tycker att Kent kunde vara riktigt rolig privat”, berättar Daniel
Assai, tidigare biträdande chef för riksdagskansliet och en av ytterst få
personer som är villig att ställa upp med sitt namn.
”Kent var faktiskt rolig att umgås med, men politiskt hade han problem.
Han lyssnade inte. Han attackerade. Han undvek all diskussion. En sån som
Almqvist kunde man alltid diskutera med, men med Kent kunde man inte
föra en diskussion. Han gick till attack direkt. Han var väldigt känslig för
kritik – och han kunde inte förlåta. I hans värld var man antingen vän,
fiende – eller en mupp.”
En sak återkommer ständigt när jag pratar om Kent och Ted Ekeroth med
deras nuvarande eller tidigare partikamrater: det öppna, oresonliga hat som
bröderna uppvisade mot allt som de ansåg hade med islam att göra.
Många av dem som kom i kontakt med tvillingarna säger att de blev
förvånade, ibland fundersamma, eller rent av förfärade. Även om partiet
byggt sin identitet på ett motstånd mot invandring – och tonläget blivit
därefter – så var det ändå många som reagerade på brödernas åsikter och
språkbruk.
”Det finns ingen i partiet, möjligen med undantag av hans bror, som har
så extrema åsikter som Kent Ekeroth”, säger en partikamrat. ”Kent drivs av
ett sjukligt starkt hat mot islam och muslimer. Hans drivkraft är så jävla
stark – och det är hatet som är hans drivkraft.”
”Kent har bara två färgskalor när det gäller islam – svart eller vitt”,
berättar en annan partikamrat. ”Han är besatt av kampen mot islam, och
oftast är det också det enda han kan och vill prata om. Så det är inte lätt att
umgås med honom.”
När Kent Ekeroth för första gången presenterades för medlemmarna i
partitidningen SD-Kuriren var det, föga förvånande, hans engagemang mot
islam som lyftes fram:
”Kent Ekeroth är känd på internet för sin hjärtefråga, kampen emot
islamiseringen som han anser vara en ödesfråga för Sverige och
Västvärlden.
Kent menar att om låter vi den fortgå kommer vår kultur och de
värderingar som ligger till grund för det framgångsrika och välmående
samhälle som Västvärlden skapat ersättas av en ideologi som går tvärtemot
det samhälle vi vill leva i.
Utvecklingen är mycket oroande när vi nu ser en fortsatt massinvandring
av muslimer och dessutom höga födelsetal bland den muslimska
befolkningen, vilket med dagens utveckling kommer leda till att vi i
framtiden kommer ha muslimska majoriteter runt om i Europa.”
Det dröjde inte länge förrän en och annan i partiet började muttra över
den internationelle sekreterarens ”besatthet” av islam. Andra tyckte att hans
ständiga utspel om Israel gick bortom det som Sverigedemokraterna skulle
syssla med. Politiken borde fokusera på att skapa ett svenskare Sverige i
stället för att lägga tid och energi på konflikten i Mellanöstern och på islam,
en religion som spelade en ganska marginaliserad roll i det svenska
samhället.
Eller som en av Ekeroths partivänner muttrande uttryckte det: ”Jag och
de flesta jag känner gick med i Sverigedemokraterna för att vi älskar
Sverige. Kent Ekeroth gick med för att han hatar muslimer!”

Presentationen av Kent Ekeroth i SD-Kuriren tog också upp hans

engagemang i counterjihadrörelsen, även om tidningen inte nämnde
organisationen med namn:
”Kent Ekeroth är även involverad i ett nätverk som arbetar för att
bekämpa islamiseringen av Europa, ett nätverk som har förgreningar i hela
Europa och även USA och består av framstående politiker, akademiker,
författare och bloggare. Nätverkets syfte är att samordna och utnyttja
varandras resurser för att motverka den skrämmande utveckling Europa är
i.”
Det var knappast en tillfällighet att det var just hans insatser inom
counterjihadrörelsen som lyftes fram. Både Kent och Ted Ekeroth hade
engagerat sig allt mer i uppbyggnaden av nätverket efter den första
kongressen i Köpenhamn.
Men likt i så många andra sammanhang de senaste åren uppstod ännu en
skandal runt tvillingbröderna – den här gången i det internationella
nätverket mot islam.
Och det handlade återigen om Sverigedemokraternas förflutna.

Den kanske största skillnaden mellan counterjihadrörelsen och andra

islamfientliga organisationer var de förras stora betoning på en ”Israelvänlig
linje”. Counterjihad såg Israel som en viktig allierad. För dem
representerade den judiska staten en sista utpost mot islam, med en roll inte
helt olik den som staden Wien påstods ha spelat för Europa på 1600-talet.
Då var det den habsburgska huvudstadens tappra invånare som försvarade
västerlandet, nu menade counterjihadisterna att Israel spelade samma roll.
Och därmed fanns det inte plats för någon form av antisemitism i
rörelsen.
Nu hade dock flera i nätverket insett att Sverigedemokraterna hade en
minst sagt problematisk bakgrund, med tydliga band och kopplingar till
rena nazistiska grupperingar.
Jazzmusikern och webbdesignern Charles Johnson, grundare av bloggen
med det i sammanhanget något oväntade namnet Little Green Footballs,
Små gröna fotbollar, var först att lyfta frågan.
I en bloggpost som väckte stor uppmärksamhet i nätverket påminde han
om Sverigedemokraternas bruna förflutna. Han publicerade en bild på de
ledande Sverigedemokrater som, iklädda naziuniformer, anordnat bokbål ett
tiotal år tidigare. ”Jag deltar i den här kampen för att jag är för frihet och
fria rättigheter … Jag accepterar inte att vi nått den punkt när vi omfamnar
denna typ av människor som våra allierade, enbart för att de hoppar på
vagnen i framgångens stund och säger de rätta sakerna när de befinner sig i
strålkastarljuset”, skrev Charles Johnson med tydlig adress till bröderna
Ekeroth och Sverigedemokraterna.
Den första interna konflikten inom counterjihadrörelsen var ett faktum.
Det var som om allt bröderna Ekeroth kom i närheten av inom den
nationella rörelsen, både i Sverige och internationellt, ledde till konflikter
och strider. De verkade inte kunna bli accepterade fullt ut av någon. När de
gick med i Sverigedemokraterna pekades de ut av vissa som ”judar”, som
försökte nästla sig in i partiet. Samtidigt utmålades de som ”nyttiga idioter”
av sina tidigare vänner inom Sionistiska federationen.
Och nu när de försökte engagera sig internationellt fick de kritik för att
de var medlemmar i ett parti med starka nazistkopplingar.
Oavsett hur bröderna navigerade verkade de få folk emot sig.

Konflikten växte snabbt.

Johnson och några av hans anhängare menade att partier som
Sverigedemokraterna och det belgiska Vlams Belang, med sina många
antisemitiska kopplingar historiskt och i nutid, inte hade i
counterjihadrörelsen att göra.
Ted Ekeroth svarade med att skicka ett mejl med mängder med
hänvisningar till Sverigedemokraternas ”Israelvänliga” uttalanden. På
counterjihadrörelsens andra konferens i Bryssel hösten 2007, ett halvår efter
det första mötet i Köpenhamn, höll Ted Ekeroth en presentation där han
besvarade anklagelserna mot partiet:
”Vi har begått allvarliga misstag tidigare som har gjort det lättare för våra
motståndare att sätta etiketter på oss”, sa han, men tillade att
”Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt eller främlingsfientligt parti, och
det är vår starka övertygelse att våra motståndare endast fortsätter att kalla
oss för dessa saker för att hindra en seriös diskussion om de problem som
Sverige upplever som ett resultat av massinvandringen och
mångkulturalismen.”
Alla blev inte övertygade av Ekeroths försvarstal. Diskussionerna om
Sverigedemokraterna och partiets förflutna fortsatte att rasa i veckor på
nätverkets olika bloggar och forum.
”Olyckligtvis är den svenske representanten Ekeroth medlem av ett
ganska vidrigt parti kallat Sverigedemokraterna, som från början var en
öppet rasistisk organisation. På senaste tiden har de försökt lägga sig till
med en ny fasad, men jag är inte övertygad”, skrev pseudonymen Dave of
Sweden.
”Jag skulle fortfarande vara försiktig med Sverigedemokraterna. De har
ett MYCKET fläckat förflutet. När jag växte upp var det partiet för hard-
core nynazister”, konstaterade signaturen Pelkor och menade att
Sverigedemokraternas försök att tvätta sitt förflutna var ungefär lika
trovärdigt som om Hitlers tyska nazistparti, ”NSDAP hade reformerats
2002 …”
Striden slutade dock med en seger för bröderna Ekeroth. De lyckades
övertyga medlemmarna inom counterjihadrörelsen om sin och
Sverigedemokraternas ”Israelvänliga” linje.
Både tvillingarna och Sverigedemokraterna fick vara kvar, medan deras
främste kritiker, Charles Johnson, lämnade rörelsen tillsammans med några
av sina meningsfränder.
Den amerikanske bloggaren skulle senare hänvisa till partier som
Sverigedemokraterna som: ”fascister och antisemiter som allierade sig med
amerikanska counterjihad för flera år sedan, vilket fick mig att en gång för
alla bryta med dem och deras hatfulla agenda”.
Även om en del kritiska röster försvann valde majoriteten av den anti-
muslimska rörelsen i USA att fortsätta verka inom counterjihadrörelsen.
Den antimuslimska rörelsen i USA påminde om sina europeiska
motsvarigheter. Även om terrorattacken den 11 september 2001 resulterade
i en enorm ökning av antalet enskilda och organisationer, baserades också
deras ideologi på sekelgamla stereotyper och myter.
De människor som under århundradenas lopp tagit sig till USA i jakten
på ett nytt liv bar med sig sina respektive ryggsäckar fyllda med
förutfattade meningar och fördomar om olika religioner – från judendom till
islam. Det utgjorde en tacksam grogrund för dem som nu valde att fokusera
på islam som den nya fienden. Och precis som i Europa kom
konspirationsteorierna om Eurabia att spela en viktig roll. Även i USA
lyftes hotet från islam – i form av immigration och den påstådda
”demografiska bomben” – fram som en samhällsfara.
Det var inte bara argumenten som liknade varandra. På samma sätt som i
Europa fanns det också ett mindre antal bloggare och debattörer som gick i
bräschen för den nya antiislamismens högt uppskruvade tonläge.
Bland de ledande personerna i USA var det framför allt tre namn som
utmärkte sig: Pamela Geller, Robert Spencer och Daniel Pipes. Alla tre hade
en solid bakgrund inom universitetsvärlden, med utbildningar och examina
från några av USA:s bästa universitet.

Daniel Pipes, med doktorsexamen i historia från Harvard, var en av de

första antimuslimska skribenter som slog igenom för en bredare publik med
boken ”Militant islam reaching America”, publicerad 2003. Som titeln
antyder hävdade Pipes att en ”militant islamism” hotade att ta över USA.
Pipes tes var att samtliga muslimer – inte bara de med vapen i hand eller
bombbälten runt magen – utgjorde ett hot mot USA. Pipes påstod att
muslimer helt enkelt inte kan leva i fred med sin omgivning, eftersom
religionen i sig är våldsam. Ett fredligt islam är en självmotsägelse. Förr
eller senare kommer varje rättrådig muslim att ta till vapen.
Enda sättet att skydda sig är att bjuda islam kraftigt motstånd överallt, så
snabbt och omfattande som möjligt, att slå till innan det är försent. Ett
exempel på dessa farliga muslimer var president Barack Obama, som enligt
Pipes ”praktiserar islam” – och därmed också utgjorde en fara för USA.
Som en konsekvens av sina teorier hade Daniel Pipes grundat sajten
Islamist watch, med målsättningen att ”bekämpa idéerna och
organisationerna bakom laglig islamism i USA och Västerlandet”.
Även Robert Spencer, med en examen i religion från University of North
Carolina, blev ett välkänt namn för en bredare amerikansk publik med
bestsellern ”The truth about Muhammed – founder of the world’s most
intolerant religion”.
Bokens titel, ”Sanningen om Muhammed – grundare av världens mest
intoleranta religion”, sammanfattar ganska väl dess innehåll. I likhet med
Daniel Pipes hävdade också Spencer, något kortfattat, att islam är en
våldsam och intolerant religion och därför inte bör tillåtas en plats i det
offentliga rummet.
Robert Spencer blev kanske mest känd för att ha myntat begreppet
”stealth-jihad” – på svenska ungefär det tysta, eller hemliga jihad. Teorin
gick ut på att även till synes laglydiga, på ytan integrerade muslimer, i
själva verket är terrorister i vardande som i princip när som helst kan
förvandlas till blodtörstiga krigare i islams tjänst.
Begreppet stealth-jihad presenterade Spencer först i sin skrift ”Stealth-
jihad: How radical islam is subverting America without guns or bombs”, på
svenska ”Hur det radikala islam undergräver Amerika utan vapen eller
bomber”. Den blev snabbt något av en bibel bland de islamfientliga
kretsarna i USA.
I Robert Spencers värld existerar varken fredliga eller oskyldiga
muslimer. Problemet ligger i själva religionen islam, som enligt Spencer
förespråkar krig och våld. Det leder, menar Spencer, till att endast de
troende, som är beredda att döda de otrogna, kan anses vara sanna
muslimer.
”Självklart är traditionell islam, vilket jag påpekat många gånger, varken
återhållsam/moderat eller fredlig”, förklarade Spencer för sina anhängare.
”Det är den enda stora bland världsreligionerna med en utvecklad doktrin
och tradition av krigsföring mot otrogna.”

Vid sidan av Daniel Pipes och Robert Spencer växte Pamela Geller fram
som den kanske viktigaste frontfiguren inom de islamfientliga kretsarna i
USA. Hon började sin karriär som journalist och redaktör på tidningar som
The New York Daily News och The New York Observer, innan hon allt mer
kom att intressera sig för konspirationsteorier om och kring islam. För att
kunna ägna all sin kraft åt sin nya kamp sa Geller upp sig och grundade
bloggen Atlas Shrugged, namngiven efter en bok av den ultraliberala
filosofen Ayn Rand.
 Även Pamela Geller gjorde sig ett namn utanför de islamhatande
kretsarna genom en bok, ”Stop islamization of America”. Hon har själv
beskrivit den som en ”handbok i laglig och fredlig motstånd mot
islamiseringen”. Bokens titel blev också namnet på den organisation som
hon grundade tillsammans med Robert Spencer.
”Stop islamization of America” växte snabbt till den kanske största
islamfientliga organisationen i USA. Den utvecklades till en form av
gräsrotsrörelse med aktiva antimuslimska aktivister i mängder av USA:s
delstater.
Gellers tankegångar om islam sammanfaller med de övriga ledande
islamfientliga teoretikerna. Hon har, i likhet med sina kolleger, pekat ut
president Obama, som hon brukar kalla ”muhammedan”, som ett av de
största hoten mot USA. Geller spelade också en avgörande roll i att sprida
de felaktiga konspirationsteorierna om Obamas ”muslimska skolgång”.
”Obama har svekfullt försökt dölja sin muslimska bakgrund och sin
agenda”, skrev Geller och hävdade att USA:s förste svarte president i själva
verket hade som målsättning att ”jihad ska segra” i sin kamp mot
västerlandet.

Daniel Pipes, Robert Spencer och Pamela Geller ingår, tillsammans med ett
flertal andra ledande personer, i det som forskare och författare har kallat
”the islamophobia network”, det ”islamofoba nätverket” i USA.
Åren efter terrorattacken den 11 september 2001 växte rörelsen snabbt i
styrka och omfattning. Mängder av läsare började följa rörelsens bloggar
och andra publikationer. De extrema teorierna om det våldsamma, krigiska
islam, och vikten av att bjuda motstånd, inspirerade många.
En av dem var Anders Behring Breivik.
Det 1  500-sidiga manifest som norrmannen publicerade i samband med
sitt massmord på Utøya, ”2083 – A european declaration of independence”
var full med referenser till och citat från de tre amerikanerna.
Den som verkade ha gjort störst intryck på den norske massmördaren var
Robert Spencer, vars namn återkom hela 162 gånger i manifestet. Men även
Daniel Pipes och Pamela Geller citerades dussintals gånger, med allt från
kortare citat till återgivande av långa intervjuer eller artiklar.
Sommaren 2010, samtidigt som Anders Behring Breivik var fullt
upptagen med arbetet på sitt manifest och klippte och klistrade in citat av
sin favoritförfattare Robert Spencer, bjöd Kent Ekeroth och
Sverigedemokraterna in amerikanen som sin internationella hedersgäst och
huvudtalare till Almedalen i Visby.
När Kent Ekeroth fick frågan hur han såg på anklagelserna om
islamofobi hos Robert Spencer svarade han. ”Islamofobi är när man har en
obefogad rädsla för något, men vår rädsla för islam är inte obefogad och det
kommer Robert Spencer att redogöra för.”

Men det var inte bara enskilda terrorister som Anders Behring Breivik, och
Sverigedemokrater som Kent Ekeroth, som läste Robert Spencer och de
andra islamfientliga amerikanska skribenterna.
Den islamfientliga rörelsen i USA lyckades även få ett genomslag i det
bredare offentliga samtalet. Mot slutet av 2000-talets första decennium,
samtidigt som Barack Obama påbörjade sin första period som president,
hade de islamfientliga nätverken lyckats bygga upp breda gräsrotsrörelser
och egna mediekanaler. De hade också skapat välbesökta bloggar och
publicerat ett antal böcker och skrifter som publicerades, köptes och
debatterades.
Den islamfientliga rörelsen hade dessutom fått ett avgörande genomslag
även i mer traditionella medier. Tv-stationer som Fox News och CBN,
Christian Broadcast Network och dagstidningar som Washington Times,
återgav många av de islamhatande nätverkens grundtankar. Eller tog dem
som utgångspunkt i sina reportage och nyhetssändningar.
Perspektivet, att islam inte är en religion bland andra, fick allt större
utrymme i medierna. Att de heliga skrifterna rymmer både hat och kärlek,
krig och fred, intolerans och medkänsla, hamnade i skymundan. Att islam
snarare är en hotfull, militant ideologi började bli utgångspunkt för allt fler
nyhetsinslag och reportage i allt fler mediekanaler i USA.
I amerikanska medier hade de tankegångarna – som
Sverigedemokraterna så sakta börjat ta sig till och marknadsföra under åren
kring Obamas första presidentskap – redan hamnat i debattens centrum.
Och fått ett enormt genomslag.
En opinionsundersökning i augusti 2010 visade att nästan var tredje
amerikan och en majoritet bland de republikanska väljarna, hela 52 procent,
höll med om påståendet att president Barack Obama ”sympatiserar med de
islamistiska fundamentalister som har som mål att införa islamsk
lagstiftning världen runt”.
De islamfientliga nätverken i USA spelade också en viktig roll för den
konservativa Tea Party-rörelsen som börjat växa fram. Flera av dess
ledande företrädare använde sig både av de islamfientliga nätverkens
begrepp och deras grundläggande ideologi. Och dessa tankar fick
genomslag även bland ledande företrädare för det republikanska partiet.
Newt Gingrich, tidigare talman i kongressen och ledande republikansk
politiker, är kanske den mest kände företrädaren för konspirationsteorierna
om islam på nationell nivå.
I ett tal som han höll 2010, som återgavs på New York Times förstasida,
varnade Gingrich för ”stealth-jihad”, ”den smygande jihad”, ett begrepp
som den republikanske ledaren lånat rakt av från Robert Spencer:
”Jag anser att sharia utgör ett dödligt hot mot friheten i USA och i den
övriga världen som vi känner den idag”, sa Newt Gingrich.
Gingrich var inte ensam om att omfamna konspirationsteorierna om den
allomfattande muslimska hemliga kampen för att införa sharialagar.
Två år senare, i valkampanjen 2012, upprepades teorierna om ”stealth-
jihad” också av den republikanske presidentkandidaten Rick Santorum. Han
påstod att teorin om en ”smygande jihad” utgjorde ”ett nytt existentiellt hot
mot USA”.

Förutom omfattningen av nätverken och deras genomslag i den offentliga

debatten fanns det ytterligare en stor skillnad mellan de islamhatande
nätverken i USA och deras motsvarigheter i Västeuropa: pengar och
finansieringsmöjligheter.
De goda möjligheterna till skatteavdrag på gåvor och donationer – samt
en tradition av välgörenhet – var bland de orsaker som bidragit till att de
islamfientliga kretsarna lyckats locka till sig stöd från finansiellt starka
privatpersoner och institutioner.
Och detta stöd handlade om hundratals miljoner svenska kronor.
En kartläggning av organisationen Center for American Progress visade
att de islamfientliga nätverken i USA från terrorattacken den 11 september
2001 och fram till 2009, fick sammanlagt 42,6 miljoner dollar i finansiellt
stöd. Det motsvarar ungefär 350 miljoner svenska kronor.
Det gigantiska ekonomiska stödet var en avgörande anledning till att de
islamfientliga nätverken kunnat växa sig starka i USA, konstaterade
författarna till rapporten, som de döpte till ”Fear Inc”, på svenska ungefär
”Aktiebolaget Skräck”, ett namn som de tyckte passade väl in på den
närmast industriella omfattningen på det hat och skräck som nätverken
spred.

De ständigt upprepade negativa bilderna av muslimer och islam, det

återkommande utpekandet av en hel religion och dess utövare som faktiska
eller blivande våldsmän och terrorister hade till slut fått ett rejält
genomslag.
”Vem skulle inte vara rädd? Med nya begrepp som ’stealth jihad’,
’smygande sharia’, ’islamfascism’, ’Islams Förenade Stater’, ’Eurabia’ och
’Londonistan’”, konstaterade författaren Nathan Lean som tittat närmare på
de islamfientliga grupperna och deras ekonomi.
I sin bok ”The islamophobia industry”, ”Den islamofoba industrin”
beskriver Lean hur islamhatet i USA utvecklats till en mycket lönsam
affärsverksamhet för de inblandade skribenterna, politikerna och
författarna.
”Rädsla säljer och den islamofoba industrin – en högerextrem grupp av
intellektuella bloggare, politiker, experttyckare och religiösa ledare – vet
detta allt för väl”, sammanfattade Nathan Lean: ”I åratal har de flitigt verkat
bakom kulisserna för att övertyga sina landsmän att muslimen är fienden,
genom att gräva upp spökena från den 11 september och dingla med dem
framför förfärade åskådares ögon för sin egen framgång och ryktes skull.
Och deras plan har lyckats.”
Att hata islam i USA hade helt enkelt utvecklats till ”big business”.

Det var dessa nätverk av islamhatare som bröderna Ekeroth kom i kontakt
med via counterjihadrörelsen under våren och hösten 2007.
Och de blev överförtjusta.
”Aktiebolaget Skräck” och ”Den islamofoba industrin”, för att citera
några av de begrepp som använts om de islamhatande grupperna i USA,
hade allt det som Sverigedemokraterna saknade vid denna tidpunkt.
Välbesökta bloggar, egna tidskrifter, väl uppbyggda gräsrotsrörelser och –
framför allt – pengar, enormt mycket pengar.
Kent Ekeroth, Sverigedemokraternas internationelle sekreterare, insåg
snabbt att det var här framtiden fanns.
Och han tänkte se till att Sverigedemokraterna blev en del av den.
 Förutom sitt engagemang i counterjihadrörelsen började Kent Ekeroth nu
allt oftare resa till USA, tidvis närmast pendlade han mellan Stockholm och
New York.
”Han pratade ofta om de enorma pengar som fanns i USA. Han sa att det
fanns finansiärer med hur mycket pengar som helst – och att det gick att få
del av detta. Det var klart att partiledningen lyssnade. Alla började ju
drömma om de här pengarna”, berättar en person i partiets ledning.

Det var inte bara i USA som medierna spred en negativ bild av religionen
islam och dess utövare. Ett liknande mönster återkom även i Sverige,
åtminstone enligt den forskning som finns kring medier och dess
skildringar.
En undersökning av samtliga inslag i Aktuellt, Rapport och Nyheterna
om islam mellan åren 1991 och 1995, utförd av professorn i journalistik
Håkan Hvitfelt, visade att en överväldigande majoritet av inslagen, 85
procent, handlade om våld i en eller annan form. Samtidigt beskrevs
kvinnor regelbundet som underordnade eller starkt förtryckta. Studien gavs
den talande rubriken ”Den muslimska faran – om mediebilden av islam”.
En liknande studie av artiklarna i Aftonbladet och Dagens Nyheter efter
terrordåden den 11 september kom fram till ett snarlikt resultat; 80 procent
av artiklarna om islam behandlade rasism eller andra problemorienterade
områden. En samtidigt utförd bildanalys av samma forskare, Marina
Ghersetti och Anna Levin, visade att två tredjedelar av sammanlagt 534
använda foton associerade till krig och våld.
Det var kanske inte så konstigt att det fanns en undrande och skeptisk
inställning till islam och muslimer bland vissa i Sverige. Och det var
stämningar som Sverigedemokraterna var beredda att spela på och använda
sig av.

Kent Ekeroth hade så sakta börjat bygga upp en egen position i partiet.
Rollen som internationell sekreterare hade han delvis fått för att ingen
annan var speciellt intresserad. I det nationalistiska partiet
Sverigedemokraterna var intresset för internationell politik inte speciellt
utvecklat. Det gav Kent Ekeroth, en av de få som brann för internationella
frågor, både en formell position och en möjlighet att skaffa en egen politisk
plattform.
 Kring åren 2008 och 2009 – via hans allt tätare internationella
nätverksbyggande och de ekonomiska möjligheter han frestade och lockade
med – hade hans ställning ökat till en maktfaktor.
Det då fortfarande ekonomiskt utsatta partiet såg i Kent Ekeroth, och i
hans internationella kontakter, den höna som skulle värpa de guldägg som
många i partiledningen länge drömt om.
Via Kent Ekeroth skulle Sverigedemokraterna få del av
miljonrullningarna inom den ”islamofoba industrin” i USA. Den värld, med
närmast oändliga pengar, som Kent Ekeroth målade upp, förtrollade resten
av partiledningen.
De gav honom inte bara sitt välsignande i jakten på dessa pengar, han
fick i princip också helt fria händer. Han kunde resa varthelst han önskade,
knyta kontakter med de han ansåg vara passande, helt enkelt göra precis
som han ville.
Vilket han också gjorde.
”Han fick helt fria tyglar och gjorde en massa mer eller mindre suspekta
resor här och var, utan att det rapporterades någonstans”, berättar en
ledande Sverigedemokrat och en av de första som senare kom att ifrågasätta
Ekeroths flitiga resande.
Om Kent Ekeroth lyckades få bidrag från någon av de amerikanska
organisationerna, stiftelserna eller rika privatpersonerna i ”Aktiebolaget
Skräck” har fram till idag inte gått att få klarhet i.
En av huvudanledningarna till detta är sekretessen vad gäller partistöd,
som länge omöjliggjorde all insyn i partiernas finansiering.
Vid sidan om Moderaterna är Sverigedemokraterna det parti som ivrigast
hävdat att donationer till politiska partier ska vara hemliga och
sekretessbelagda – och därmed göra det omöjligt för väljarna att veta vem
och vilka som egentligen finansierar de olika partierna.
Enligt Daniel Assai, den avhoppade tidigare biträdande kanslichefen på
Sverigedemokraternas riksdagskansli, förekom det flera gånger
diskussioner om bidrag till partiet. Men Assai kan inte bekräfta om det till
slut betalades ut pengar eller ej.
”Det har pratats om samarbete och då kommer frågan om pengarna också
upp. Jag var med på några såna samtal till en början, men sen fick jag inte
vara med. De litade inte på mig …”
 SÖNDAG 16 AUGUSTI 2009

Till slut fick de nog.

Söndagen den 16 augusti 2009 blockerade de ansvariga för
publiceringsverktyget WordPress sajten Politiskt inkorrekt.
Tonen hade blivit alltför rå, de rasistiska inläggen alltför många,
uthängningarna av personer med namn och adress för integritetskränkande
för att företaget skulle vilja associeras med sajten längre. Så de blockerade
helt enkelt samtliga funktioner.
”Vi är censurerade. WordPress har sedan igår eftermiddag blockerat oss
från att skapa nya poster samt möjligheten att editera gamla poster”, skrev
Isabelle, en av Politiskt inkorrekts redaktörer, upprört. Men hon lovade att
sajten snart skulle starta. ”Någon/några har med all säkerhet anmält till WP
och vi har våra misstankar om vad det handlar om. Läs mer och följ oss på
nya bloggadressen.”
Det var inte första gången det blåste kring sajten Politiskt inkorrekt. Den
hade väckt uppmärksamhet och återkommande kritik ända sedan starten den
23 oktober 2008.
Politiskt inkorrekt kallade sig själva för ”en motpol till de vinklade,
förvanskade och lögnaktiga artiklar som etablerade medier pumpat ut”.
Många av dem som kom i kontakt med sajten kallade den dock kort och
gott hatsajt, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på innehållet.
Hösten 2009 varnade till exempel signaturen Beppe för islam på sajten
Politiskt inkorrekt. Han kallade den ”en brutal religiös totalitär ideologi”
som snart skulle ta makten i Sverige: ”Det första som kommer hända är att
alla vänsterliberaler kommer stenas, åtminstone kvinnorna som alla hamnar
under kategorin horor enligt Sharia. Så lycka till med multi kulti, verkar bli
kul.”
Andra på sajten pratade om islam som ”dynga”, ledd av en
”pedofilprofet”.
 En skribent hävdade att det pågick en omfattande ”inavel bland
muslimer”, en annan jämförde islam med nazism, påstod att muslimer och
Hitlers nazister är ”blåkopior” av varandra och varnade för ett ”reellt
påtagligt hot mot det fria väst genom den så kallade islamiseringen …”
Vissa skribenter gick i polemik med varandra. ”Per Larsson” kritiserade
pseudonymen ”Raggarsvin” för att vara feg: ”Han vågade inte ens kalla
negern för neger, utan ’svartafrikan’  …  du får mig att känn ett tvång att
skriva något om raser. Negrerna i afrika ser jag med blotta ögat, är primitiva
så till den grad, att många tidiga människoarter såg mera utvecklade ut.
Aboriginerna likaså, de är åxå pinsamt primitiva i sin look.”
Brott och straff var ett återkommande tema hos Politiskt inkorrekt, nästan
alltid med fokus på ”invandrare”. Pseudonymen ”Städa upp” ansåg sig ha
kommit på ett bra sätt att få ner antalet ”invandrare”. Hans förslag var att
kasta ut släktingarna till tonåringar som begår brott: ”Är förövaren under 18
så ska hela familjen utvisas.” Pseudonymen LRB berättade att han inlett en
privat köpbojkott och ”ätit min sista pizza och köpt mitt sista paket cig av
en blatte”.
Flera skribenter beklagade att ”kulturberikarna”, ett ofta återkommande
begrepp för ”invandrare”, fick allt de pekade på samtidigt som
myndigheterna fullständigt struntade i ”svenskarnas” behov. Ibland ”känns
det som att allt är kört och man får känna sig som skit, när man inte älskar
kulturberikarna”, skrev en person.
Signaturen Robin gick mer rakt på sak:
”Jag är rasist och hatar araber, negrer och ALBABIANER!!! Alla är inte
muslimer men de flesta råkar vara det. Värre avskum än er finns inte. Jag är
inte rädd för skithål som er. Dra åt helvete!!!”

Politiskt inkorrekt stod för något nytt när de startade hösten 2008, men
kanske inte innehållsmässigt. Sajter, diskussionsforum och bloggar med
rasistiskt och allmänt hatiskt innehåll hade funnits tidigare. Det som var
nytt med Politiskt inkorrekt var interaktiviteten med läsarna och det
genomslag de snabbt lyckades få hos en bredare publik.
Upplägget var enkelt. Fokus på invandring och brottslighet med en
möjlighet för läsarna att – under skydd av anonymitet – säga i princip precis
vad som helst om ”zigenare”, ”negrer”, ”blattar”, ”muslimer” och alla andra
grupper som pekades ut som ett hot mot Sverige.
 Konceptet visade sig vara mycket framgångsrikt. Efter mindre än två år,
inför valet 2010, hade Politiskt inkorrekt enligt branschorganet Alexa
lyckats etablera sig som en av landets största nyhetssidor. Sajten låg på 15:e
plats, strax efter tidningar som Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet
och Dagens Media.
”I och med att internet blivit var mans egendom bröts
informationsmonopolet en gång för alla”, sammanfattade Politiskt
inkorrekt. Sajten menade att huvudanledningen till deras snabba framgång
var att de vågade säga sanningen om samhällsutvecklingen. ”Här kunde vi
presentera siffrorna, namnen, statistiken m m som annars aldrig skulle sett
dagens ljus.”

Hösten 2009 tillbringade hundratals, ibland tusentals, svenskar timme efter

timme framför sina datorer med att skriva den ena hatfyllda texten efter den
andra till Politiskt inkorrekt.
En av dem var Christoffer Dulny, en då 25-årig juridikstuderande från
Stockholm. Han var aktiv i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Efter
valet 2010 skulle Dulny bli anställd på pressavdelningen på
Sverigedemokraternas riksdagskansli, avancera till ordförande för
Stockholmsdistriktet med första plats på valsedeln till Stockholms stad och
med en hög placering på partiets riksdagslista, samt bli en nära medarbetare
till partiledaren Jimmie Åkesson.
Men i december 2009, när han än en gång kopplade upp sig till sitt konto
på Politiskt inkorrekt, hade han ännu inte nått så långt.
Just den här dagen hade Christoffer Dulny retat upp sig på TV4:s
granskande samhällsmagasin ”Kalla fakta”. Programmet skulle handla om
niqab, den huvudbonad som bärs av vissa muslimska kvinnor. En ung
kvinna, som vägrats bära niqab i sin skola, hade gått vidare med en anmälan
till DO, Diskrimineringsombudsmannen.
Det räckte för att få Christoffer Dulny att reagera: ”Skulle ni inte kunna
skaka fram en bild på henne utan niqaben och köra det som en grejj inför
söndagens program? Typ nåra timmar innan eller så? Vore kul!”

Det var varken första eller sista gången som den blivande
sverigedemokratiske toppolitikern var i kontakt med Politiskt inkorrekt. En
granskning som Expressen gjorde några år senare i samarbete med
Researchgruppen visade att Christoffer Dulny skrivit ett hundratal inlägg.
Många av dem innehöll nedsättande, rasistiska tillmälen om invandrare,
muslimer och romer.
I flera fall handlade det om tips på gärningsmän och deras påstådda
etnicitet, som Dulny menade borde anges. ”Våldtäktsmannen är medborgare
i Rumänien (måste ju vara en zigenare)”, skrev han i ett av sina tips och
bifogade domen. I ett annat tips skrev Dulny att gärningsmannen ”ska vara
av bosnisk härkomst”. Och i ett mejl med rubriken ”12 åring försökte våldta
90årig tant”, skrev han att gärningsmannen måste vara en ”invandrare”.
Men han hade inte identiteten: ”Kan ni skaka fram lite vem det är? Det går
trögt på FB [Flashback] just nu.”
I andra inlägg skrev Dulny att ”araber har våldsammare gener” och
hävdade att hela det svenska samhället stod inför sitt nära sammanbrott på
grund av alla muslimer: ”Vedervärdigt, det är bara en tidsfråga innan hela
fasaden krackelerar fullständigt och Svensson på allvar inser att deras äldre
ligger och dör i sina egna kroppsvätskor för att Ali 23 år ska kunna bli
servad med mat lagad i ett lyxkök.”
Christoffer Dulny var med andra ord en ganska vanlig skribent på
Politiskt inkorrekt: en arg ung man, ofta med direkta eller indirekta
kopplingar till Sverigedemokraterna, med gott om tid att sitta framför
datorn och i skydd av sin anonymitet spy ut sitt hat på nätet.

Med tanke på Sverigedemokraternas starka intresse för att skaffa sig nya,
alternativa informationskanaler var det något överraskande att partiet inte
var först med att skapa en plattform som Politiskt inkorrekt.
Sajten grundades i stället av några redan mer eller mindre etablerade
bloggare, alla med åsikter långt ut på högerkanten och nästan alla med bas i
Malmö.
En av dem växte snabbt fram som Politiskt inkorrekts ledarfigur. Han
kallade sig Gustaf Janson, men liksom resten av redaktionen använde han
inte sitt riktiga namn utan gömde sin identitet bakom en pseudonym.
I praktiken blev Gustaf Janson i mångt och mycket liktydig med Politiskt
inkorrekt. Han skrev inte bara en lång rad inlägg, artiklar och krönikor, han
var också ekonomiansvarig och skötte alla kontakterna med annonsörerna.
Dessutom stod han skriven som ägare till såväl sajtens server som till dess
donationskonto.
 ”Han var en arbetsmyra som försakade sin familj många gånger och
istället satt framför skärmen i timmar, allt för PI:s bästa”, skrev Politiskt
inkorrekt i en hyllningsartikel om Gustaf Janson efter hans plötsliga död
våren 2011.

Trots det intresse som andra medier visade Politiskt inkorrekt så lyckades
Gustaf Janson hålla sin identitet hemlig under flera års tid.
Att någon med en så hög maktposition – i ett så pass litet land som
Sverige – ändå lyckades hålla sig undan mediernas granskningar visar
tydligt på den slutna, hemlighetsfulla värld som sajten Politiskt inkorrekt
tillhörde.
Gustaf Jansons identitet avslöjades inte förrän efter hans död.
Ronny Hagström, som var Gustaf Jansons riktiga namn, visade sig vara
en person som levt ett minst lika motsägelsefullt och inkonsekvent liv som
Politiskt inkorrekt.
Sajten påstod sig stå för sanningen och hävdade att det var ett
”demokratiskt problem” att de traditionella mediernas etiska koder
föreskrev försiktighet med namnpubliceringar. Samtidigt såg Politiskt
inkorrekt inte några som helst problem med att dölja identiteten på sina
egna medarbetare.

Trots de många angreppen på ”invandrare” och ”muslimer” på Politiskt

inkorrekt, där de ofta utmålades som lata parasiter som levde på bidrag,
hade Ronny Hagström själv levt på bidrag i många år.
Ett av Ronny Hagströms största intressen hade i själva verket varit att
lura till sig så många och så höga bidrag från skattebetalarna som möjligt.
Åtminstone om man ska tro hans son Daniel.
”Han gjorde väldigt mycket för att slippa göra saker, att slippa jobba.
Han hatade att jobba”, berättade Daniel i en intervju i radioprogrammet
Medierna en tid efter pappans död.
Ronny Hagström, alias Gustaf Janson, hade egentligen aldrig haft ett
riktigt jobb i hela sitt liv. Han pendlade mellan arbetslöshet och olika
former av bidrag. Kortare perioder hade han tillfälliga ströjobb, bland annat
som datatekniker och vaktmästare på ett sjukhus. Vid ett tillfälle hade hans
handläggare till och med gett honom ett arbete på Arbetsförmedlingen för
att de inte visste vad de skulle göra av den socialt tillbakadragne mannen
som inte verkade vilja arbeta.
Datorer var egentligen Ronny Hagströms enda intresse. I likhet med
bröderna Ekeroth var han bland de första som kom att intressera sig för de
persondatorer som började dyka upp på 1980-talet. Han tillbringade dagar
och nätter framför de flimrande skärmarna. Det var kunskaper han skulle
använda sig av senare i livet.
Ronny Hagström fick diabetes i fyrtioårsåldern och sjukdomen
komplicerades av en form av hepatit, en allvarlig leverinfektion. Då
bestämde han sig för att det – en gång för alla – var dags att sluta med det
lönearbete han försökt hålla sig undan i så många år.
”Han sa att han aldrig mer tänkte jobba en dag i sitt liv. Och då var han
under femtio. Och det gjorde han inte heller”, berättar sonen Daniel.
De tio sista åren av sitt liv levde Ronny Hagström som sjukpensionär.
Till myndigheterna sa han att han helt saknade arbetsförmåga. I själva
verket jobbade han dygnet runt med att bygga upp Sveriges första riktigt
stora hatsajt.
Allt bekostades av de svenska skattebetalarna.

Mannen som hatade arbete och försörjde sig på att fuska till sig bidrag
ägnade all sin tid åt en sajt som anklagade invandrare för att vara lata
bidragsfuskare. Men det var inte den enda motsägelsen i Hagströms liv.
De dubbla måttstockarna blev – om möjligt – än tydligare i Ronny
Hagströms syn på islam, muslimer och brottslighet, samtliga huvudämnen
på Politiskt inkorrekt.
Sajten beskyllde inte bara invandrare och muslimer för att vara lata. Den
hävdade också att invandrare var mer kriminella än svenskar och krävde
gång på gång hårdare tag mot brottslighet. Samtidigt hade Ronny Hagström
själv en våldsam sida och han tvekade inte att bruka våld.
I åratal hade Ronny Hagström sagt till alla i sin omgivning att han tänkte
lämna skitlandet Sverige, för att flytta till ett land med bättre klimat och
lägre skatter. Till slut, våren 2008, gjorde han äntligen slag i saken, packade
alla sina tillhörigheter och beställde en lastbil för transporten.
Men innan han åkte tänkte Ronny Hagström avsluta några affärer.
”Det var en granne han inte tyckte om”, berättar sonen Daniel. ”Kvällen
innan han skulle resa så gick han ner och satte kniven i grannens bildäck,
slog sönder hela bilen med ett basebollträ och gick sedan upp i lägenheten
och anmälde sig till polisen. Sen drog han till Turkiet.”

Våren 2008, bara några månader innan han var med och grundade Politiskt
inkorrekt utvandrade Ronny Hagström till Antalya i Turkiet.
Det var hit – till ett muslimskt land – han valde att flytta från Sverige
som han menade höll på att falla sönder – på grund av muslimerna.
Det var här, i sin bostad i Antalya, som Ronny Hagström skrev i princip
alla sina artiklar, inlägg och krönikor till Politiskt inkorrekt. Många av
texterna var hatiska, nedlåtande och ironiserade över islam.
Ronny Hagströms son, Daniel, fick inte ekvationen att gå ihop. Han
berättade i radiointervjun att han ofta funderat på hur hans pappa själv
lyckades få ihop de uppenbara självmotsägelserna i sitt liv.
Hur hanterar en människa det faktum, att så mycket i det egna livet står i
en så uppenbar motsats till allt det som man själv påstår sig stå för?
Eller som Daniel själv sammanfattade mysteriet kring sin pappa Ronny
Hagström, alias pseudonymen Gustaf Janson, grundare och ledare av
Politiskt inkorrekt: ”Hur känns det att vakna upp till en minaret varje dag –
när du är islamofob?”

Hösten 2009 hade Politiskt inkorrekt börjat växa till en reell maktfaktor.
Tusentals människor hade nu ett gemensamt forum att mötas och samtala
på, en plats där åsikter kunde formas och bekräftas. Här kunde de lufta sina
känslor av rädsla, frustration, ilska eller rent av hat.
Politiskt inkorrekt, Ronny Hagström och gruppen kring honom, stod
formellt fria från Sverigedemokraterna. I praktiken blev banden allt tätare.
Bland dem som regelbundet medverkade på sajten fanns flera aktiva
sverigedemokrater. Som Chang Frick från Kristianstad, tongivande inom
ungdomsförbundet, som även skrev för partitidningen SD-Kuriren.
Redaktörerna på Politiskt inkorrekt dolde knappast att de – i likhet med
många av sajtens läsare – ansåg att Sverigedemokraterna var det enda parti i
det svenska politiska landskapet som kämpade emot de destruktiva krafter
som invandringen påstods stå för.
Sverigedemokraterna som så länge hade sökt ett bredare forum där deras
åsikter kunde spridas och debatteras hade nu fått just detta – även om
ledningen av sajten och samtalen skedde utanför partiets direkta kontroll.
 Sverigedemokraterna hade inte bara tillgång till en ny, kraftfull medial
plattform. Politiskt inkorrekt visade också tydligt, från starten 2008, att
striden inte bara handlade om att vara emot invandring i allmänhet –
kampen måste föras direkt mot islam och Sveriges muslimer.
Det var precis den linje som bröderna Ekeroth drivit under sina snart fyra
år i partiet.
Pseudonymen ”Per Larsson” sammanfattade nog ganska väl vad många
av Politiskt inkorrekts skribenter och läsare kände hösten 2009, ett år innan
det val som de trodde och hoppades äntligen skulle föra partiet hela vägen
in i riksdagen:
”Så småningom faller det sig naturligt att tala om att man tänker rösta på
SD inte för att man är rasist utan för att SD är de enda som vill vända den
onda spiralen och få ett stopp på massinvandringen och islamiseringen av
Sverige.”
 SÖNDAG 6 SEPTEMBER 2009

”Om du ska föra ett krig, om du ska utkämpa fältslag då behöver du trupper.
Och vi saknar trupper i större antal idag.”
Alan Lake tittade med en granskande blick på det sjuttiotal personer som
satt framför honom i en föreningslokal på Kockum Fritid i Malmö.
Den lite tunne, smale mannen, klädd i en svart kostym, vit skjorta och en
överdrivet stor blålila slips, som pratade om krig och behovet av trupper
och soldater såg inte ut som en person som själv skulle passa speciellt bra i
ett fältslag. Och det var precis det budskap han framförde. Nu fick det vara
slut på pratet, på de intellektuella diskussionerna. Nu gällde det att övergå
till den rena, råa, fysiska kampen, kort sagt: kriget. ”Den genomsnittlige
intellektuelle är glad att hamra på sin dator, men vi har nått slutet på den
vägen. Du kan skriva så smycket du vill till dina fans, de bryr sig inte” sa
Alan Lake och tittade på publiken, ”du måste samarbete med mer fysiska
grupper.”

Seminariet i Malmö, som Alan Lake deltog i, var anordnat av

Sverigedemokraterna och dess internationelle sekreterare Kent Ekeroth.
Han förklarade i partitidningen SD-Kuriren att mötet var början på en ny,
mer offensiv, hållning från partiet gentemot islam.
”Det finns ett skriande behov i Sverige av information som visar annat än
den tillrättalagda bild som naiv svensk media visar av islam, där man gång
på gång går ur sin väg för att skönmåla denna ideologi. Detta seminarium är
det första steget och planen är att fortsätta och utöka dessa seminarium allt
eftersom.”
Och det var ingen tillfällighet att Kent Ekeroth valde Alan Lake som den
förste internationelle gästen på Sverigedemokraternas seminarieserie om
islam. Den brittiske datateknikern, bankmannen och IT-miljonären hade
spelat en viktig, men än så länge relativt dold roll i uppbyggnaden av de
internationella islamhatande nätverken.
 Bara några månader innan seminariet i Malmö deltog Alan Lake i
grundandet av den militanta, antimuslimska organisationen English Defence
League, EDL. Den hade startats av lokala ”nationella” grupper i Luton efter
ett bråk med radikala islamister och hade snabbt lockat till sig personer som
Alan Lake.
EDL påstod sig stå för en ”fredlig kamp” mot ”islamiseringen”, men
organisationen blev snabbt uppmärksammad för sina demonstrationer som
ofta urartade i våldsamma slagsmål, upplopp och kravaller. EDL:s
medlemmar, många av dem fotbollssupportrar från de olika lagens
våldsamma firmor, tvekade inte att misshandla den som kom i deras väg
och såg ”muslimsk” ut. Filmer från organisationens sammankomster visade
brutala övergrepp på förbipasserande och hur grupper av fulla män jagade
sina ”fiender”, vrålande slagord som ”jag hatar pakis” och ”negrerna kan
dra åt helvete”.
Flera av de journalister som försökt bevaka EDL hotades. Några fick
direkta dödshot. En av dem var tidningen The Guardians reporter Jason N
Parkinson som efter en demonstration i Leeds fick ett dödshot från en av
EDL:s ledare via mejl. ”En fatwa har utfärdats mot dig min kommunistiske
vän. Njut av de pengar du har tjänat på EDL:s protester, för om vi ser dig
igen är det slut på dig.”
Parkinson konstaterade att det var märkligt att en organisation som
påstod sig bekämpa islam med ”fredliga medel” hotade att döda journalister
och tillade med illa dold sarkasm: ”Nu har en av organisatörerna utfärdat en
fatwa. Och jag som trodde att bara islamistiska extremister gjorde det.”

För Alan Lake utgjorde de våldsamma medlemmarna i English Defence

League den perfekta kombinationen till den mer ideologiska verksamhet
som han själv och andra arbetade med via nätet. Detta var också hans
huvudbudskap på seminariet i Malmö.
”Ni är ett politiskt parti. Ni vet bättre än jag vad det innebär att bygga
upp, att få upp siffrorna. Det är viktigast av allt”, sa Lake men tillade att det
inte räckte med de skötsamma medlemmar som skriver inlägg på bloggar
och hemsidor. Nu gällde det att ta nästa steg.
För att stoppa hotet från Eurabia och det islamiska maktövertagandet, och
för att få uppmärksamhet i medierna kring denna strid, måste man också
använda sig av våldets väg: ”En strategi som vi har i England är att närma
oss mer fysiska grupper som fotbollsfans. Och det här är människor som
gärna ger sig ut på gatorna”, förklarade Alan Lake.
Föredraget i Malmö var varken den första eller sista gången som Alan
Lake pratade om behovet av våld. I en intervju med norsk tv förklarade han
att radikala muslimer i England förtjänade att dö: ”För min del skulle jag
gärna avrätta den typen av människor.”
Bara några månader efter föredraget i Malmö publicerade han en lista på
”liberala idioter”, som han ansåg borde skickas in i de invandrartäta förorter
de varit med och skapat – och slås ihjäl. Bland dem som borde dödas ingick
bland annat Englands premiärminister David Cameron och ärkebiskopen
Rowan Williams.
Det ska bli ”härligt att se dem avrättade eller torterade till döds”, skrev
Alan Lake och uppmanade läsarna att skicka in egna förslag på kandidater
till dödslistan.
Det var just denne Alan Lake som Kent Ekeroth ansåg passade bäst för
att inleda Sverigedemokraternas seminarieserie om islam hösten 2009.

Alan Lake förespråkade inte bara våld. Han spelade också en viktig roll för
att koppla och länka ihop islamfientliga grupper i Europa och i USA. Alan
Lake introducerade exempelvis de våldsamma ”trupperna” inom EDL för
counterjihadister i USA, bland annat för nätverkets fixstjärna Pamela
Geller.
”Jag delar EDL:s målsättningar”, konstaterade Geller på sin blogg. ”Vi
behöver rationella, förståndiga grupper som motsätter sig islamiseringen av
Västerlandet.”
Genom sin allt starkare ställning inom Tea Party-rörelsen spred Pamela
Geller vidare tankarna om en allians mellan gatukämparna inom EDL och
den mer intellektuella delen av kampen.
När The Guardian undersökte kopplingarna mellan de islamfientliga
nätverken i USA och Europa hösten 2010 bekräftade en av Tea
Partyrörelsens organisationer, International Civil Liberties Alliance, de nära
band som knutits med europeiska organisationer i den globala kampen mot
islam. ”Det verkar som om USA och Europa nu agerar samstämmigt, och
när vi står enade kommer vi aldrig att misslyckas.”
Alan Lake pratade inte bara om behovet av våld på seminariet i Malmö.
Flera av de bilder han hade i sin Powerpointpresentation var också ytterst
blodiga, bland annat visade han ett foto på en svårt lemlästad kropp,
liggande på en form av obduktionsbord. Det avhuggna huvudet var placerat
på en svart sopsäck på ett bord bredvid resterna av kroppen.
Fotot var så vidrigt och makabert att flera i publiken flämtade till, trots
att Alan Lake bara visade det en kort stund.
Den här typen av bilder på döda och lemlästastade kroppar var vanliga
inom counterjihadrörelsen. De visades ofta upp som exempel på muslimers
grymhet.
En av dem som använde sig av den här typen av foton var Ted Ekeroth.
När en 15-årig pojke skickade en fråga till Sverigedemokraternas kansli
om partiets syn på islam fick han svar från Ted Ekeroth. I mejlet länkade
han till flera bilder på svårt sargade, sönderbrända kroppar och på barn och
vuxna som fått huvudet avhugget.
”Jag kan inte beskriva känslan, det var så hemska bilder”, sa pojken till
Svenska Dagbladet, efter att hans föräldrar larmat medierna om
bildmaterialet från Sverigedemokraternas kansli.
”Jag blev illamående”, förklarade pojkens mamma.
Ted Ekeroth verkade inte förstå familjens upprördhet.
Problemet var inte att visa bilder på lemlästade kroppar för barn,
kommenterade han på sin blogg, problemet var ”vänstervridna och oärliga
journalister” och deras ”nolltolerans mot verkligheten”: ”Att förmedla
baksidor med islam är inget man bör förmildra bara för att det är
chockerande. Det är som att avstå från att visa bilder från de tyska
koncentrationslägerna bara för att det är fruktansvärt brutala och otäcka
bilder.”

Samtidigt som Alan Lake manade till samarbete med grupper som var
beredda och kapabla till att använda våld, var han också noga med att
påpeka för Sverigedemokraterna i föreläsningssalen på Kockum Fritid att
vara försiktiga när de värvade nya medlemmar.
Alla förstod inte vikten av att bekämpa islam, alla förstod inte att
counterjihad handlade om liv och död. Alla hade inte den insikt som
krävdes för att förstå islams innersta, grymma väsen och hotet från Eurabia.
Att vara för öppen och ärlig med sina avsikter kunde därför slå tillbaka,
varnade Alan Lake. ”Du måste använda pseudonymer. Du måste ha, du vet,
fem mejladresser; en för dina vänner, en för counterjihad, en för dina riktigt
extrema counterjihad och för allt det andra.”
Vad Alan Lake inte berättade för publiken var i vilken grad han själv
använde sig av dessa tekniker. Det skulle dröja ytterligare några månader
efter seminariet i Malmö innan engelska medier avslöjade att den mystiske
Alan Lake, med sina många alias, i själva verket hette Alan Ayling och var
anställd på Europeiska utvecklingsbanken som datatekniker.
Det var en av många uppgifter som engelsmannen valt att hålla hemlig.

Några dagar före seminariet intervjuades Kent Ekeroth av Sydsvenskan.

”Jag är orolig för Eurabia”, sa Ekeroth till tidningens reporter Niklas
Orrenius. ”Islam är en dålig ideologi. Muslimer bär på odemokratiska
värderingar.”
För att få ett annat perspektiv på Ekeroths påståenden om hotet från
Eurabia ringde Orrenius också upp en av Sveriges främste experter på
islam: Jonas Otterbeck, islamolog vid Lunds universitet:
”Tanken om Eurabia är en klockren konspirationsteori”, sammanfattade
Otterbeck. ”Hela idén är så vansinnigt barock. Ett arabiskt enat nätverk som
vill ta över Europa? När de arabiska staterna inte ens klarar av att hålla
sams sinsemellan.”
Otterbeck konstaterade att tanken på Eurabia trots detta lyckats få ett
fäste även inom den bredare samhällsdebatten, inte minst i Danmark där
”rädslan för Eurabia” blivit ”gångbar politiskt” hösten 2009.
Hur stor är risken att denna utveckling sprider sig till Sverige, undrade
Orrenius.
Det beror till stor del på vad som händer i omvärlden, svarade Jens
Otterbeck.
”Oron för islamisering har inte varit så stark i Sverige. Det är ännu ingen
som sprängt en bilbomb i Stockholm och skrikit ’Jihad’.”

Alan Lake avslutade sitt tal i Malmö med att än en gång varna för det
kommande Eurabia, det muslimska maktövertagandet i Europa:
”Om fyrtio år är allt förbi. Om fyrtio år är Europa muslimskt, eftersom de
är i majoritet. Och om det en gång försvinner kommer det aldrig tillbaka,
tro inte att ni kan göra uppror eller nåt sånt. Ni kommer alla att bli
utplånade.”
 Publiken tackade Alan Lake för denna upplysning med en lång och varm
applåd.
Även Kent Ekeroth var nöjd och belåten, vilket han förklarade i nästa
nummer av SD-Kuriren: ”Det blev ett mycket lyckat evenemang; bra
uppslutning, intressanta talare och bra täckning i media.”
 LÖRDAG 10 OKTOBER 2009

Mordet var brutalt, på samma sätt som alla mord är brutala.

Att ta en människas liv är ett oåterkalleligt brott. Det kan inte göras
ogjort. Ett mord förvägrar inte bara en människa resten av hennes liv, det
lämnar också djupa, varaktiga sår hos alla dem som blir kvar.
Mordet på Trez West Persson var inget undantag.
Hon hade fyllt 20 år bara några månader tidigare. Som vanligt hade hon
firat födelsedagen med att samla släkt och vänner. Den 30 juli var en dag
som alla visste tillhörde Trez. Det var en dag då man träffades för att grilla
vid stranden, eller för att fira med en picknick i någon av Skånes många
vackra naturområden. Det brukade bli varma och nära sammankomster
fyllda med lek och skratt.

Den kväll som kom att bli den sista i Trez liv skulle hon egentligen ha
tillbringat hemma hos en tjejkompis. Men så ringde Xhafer Dani, en
barndomsvän till hennes förre pojkvän, och berättade att han skulle ha sin
första permission från ett längre fängelsestraff.
Egentligen kände de varandra inte speciellt väl. Trez hade börjat
brevväxla med Xhafer i fängelset, efter att han kontaktat henne. Det var inte
okomplicerat. Xhafer Dani hade fällts för rån och narkotikabrott. Till och
med Trez mamma undrade om det var så klokt att hålla kontakt med en
sådan person.
”Jag måste det … Ingen annan gör det. Han är ensam”, svarade Trez.
Det var ett typiskt Trez-svar skulle hennes vänner senare säga.
Trez West Persson var en person som ställde upp. Hon var den som alltid
fanns att tillgå, som brydde sig och stöttade. Likadant var det denna kväll. I
stället för att stanna kvar hos sin tjejkompis, prata, äta chips och titta på
film, ställde hon upp när Xhafer ringde.
Han hämtade henne i en vit Renault Clio som han lånat från sin syster.
De körde till Ögårdsparken, nära stadsdelen Almgården i Malmö, där de
stannade bilen och började prata.
Det var här Peter Mangs fick syn på dem.

Han var ute med sin cykel, iklädd sin specialsydda ”stridsväst”, med plats
för sina vapen, en 9-millimeters Glock och en 22-millimeters Unique,
lasersikte och andra nödvändiga tillbehör till det som han kallade
”verksamheten”; att döda Malmöbor som han ansåg vara ”invandrare” –
och därmed inte önskvärda.
När Mangs såg Xhafer Dani och Trez West Persson ansåg han sig ha
funnit kvällens mål.
Han stannade sin cykel, drog fram sitt vapen och smög fram till den
parkerade bilen. Sedan började han skjuta.
Polisens tekniker sammanfattade senare det som är svårt att beskriva som
något annat än ett blodbad: Trez West Persson och Xhafer Dani hade
”träffats av minst tio kulor eller kulfragment. Sex kulhål i bilen, tre i bilens
vänstra sida samt tre genom vindrutan.”
En av kulorna gick rakt igenom Trez skallben. En annan kula träffade
henne i handen. Xhafer träffades i bröstkorgen och i vänsterarmen.
Xhafer Dani överlevde, svårt skadad. Trez West Persson dog några
timmar senare på sjukhuset.
Fem år senare bar Trez familj fortfarande sorgen efter hennes död.
”Jag påminns om Trez dagligen. Det räcker med att komma in här på
fiket och se en prinsesstårta”, berättade hennes mamma Jeanette West för
tidningen Sydsvenskan. ”Trez älskade prinsesstårta.”

Trez West Persson blev ett av offren i det enmanskrig som Peter Mangs
förklarat mot Malmös ”invandrare”. För honom handlade det inte om att
mörda vem som helst. Varje mord och mordförsök var del i en större
politiskt motiverad kamp.
”För mig personligen var det här ett uppror med moralisk rätt, jag var
dissident” förklarade han senare i sin bok ”Mina äventyr i Svenssonland”.
Att den mördade denna kväll, Trez West Persson, inte var en av dem som
Peter Mangs kallade för ”invandrare” var något man måste räkna med,
klargjorde han:
”Nu var det kvinnan som dog och inte mannen. Men det var med i
beräkningen att så kunde det ske. Sker det så sker det. Man kan inte säkert
bestämma vem som träffas och man kan inte klandra sig själv”, förklarade
Peter Mangs. ”Jag har gjort fel i samhällets ögon. Men av rätt skäl … Det
var ett uppror.”

Vägen till kriget skulle ta tre decennier.

Peter Mangs, född 1973, växte upp i Lindängen, ett av Malmös socialt
mest utsatta områden, dit hans mamma Vivianne flyttade med de två
barnen, Peter och hans sju år äldre syster Nina, efter skilsmässan från
maken Rudolf.
De första skolåren, fram till högstadiet, gick relativt bra. Peter var ett
tystlåtet, men intelligent barn och fick goda betyg, fyror i de flesta ämnen
på den då femgradiga skalan. Han idrottade, spelade fotboll och tränade
taekwondo.
Ett annat stort intresse var datorer. Persondatorer var fortfarande
ovanliga, och när han fick en Commodore 64 av sin mamma samlades snart
ett litet killgäng hemma hos Peter där de tillbringade timmar framför
datorskärmen.
Medan de flesta andra i klassen började upptäcka sin sexualitet satt Peter
Mangs tillsammans med sina få nära killkompisar och försökte
programmera spel och skapa datormusik.
I mellanstadiet var han tidvis med i ett litet gäng av mobbare: ”Jag tog ut
min osäkerhet på andra, dolde min rädsla för att inte duga, inte räcka till
eller passa in, på andra som redan var utanför. Det ångrar jag”, berättade
han senare.
I de sena tonåren började Mangs bli allt mer tystlåten och inbunden, inte
minst efter att hans storasyster Nina, som tidigt fick allvarliga drogproblem,
dött av en överdos. Hans skolbetyg rasade, från fyror och femmor i
högstadiet till tvåor och treor i gymnasiet.
Peter Mangs sökte sin tillflykt i musiken. Han kunde sitta i timmar och
öva på olika ackord. På gymnasiet sökte han till musiklinjen och blev en
tekniskt skicklig basist, som både under och efter skoltiden spelade i flera
band. Men hans inhopp slutade alltid på samma sätt; antingen bad de andra
bandmedlemmarna den allt mer introverte och egensinnige Mangs att söka
sig ett nytt band, eller så tröttnade han själv och lämnade gruppen.
Peter Mangs började få allt svårare med sociala kontakter. Han inledde en
musikutbildning på en folkhögskola, men orkade inte fullfölja den. I stället
började han bygga basgitarrer, men affärerna gick uselt och han tvingades
snart ge upp.
Ingenting verkade fungera.
Han överlevde på socialbidrag och diverse arbetslöshetsersättningar och
tillbringade större delen av dagarna ensam i sin lilla hyresetta vid
Möllevångstorget.
I sin bok, ”Mina äventyr i Svenssonland”, beskriver Peter Mangs hur en
typisk fredagskväll kunde se ut: ”Jag var nyduschad och uppklädd i mina
finaste kläder: svarta läderbyxor, låga svarta läderkängor. Finaste parfymen,
nytvättat hår och en kort oxblodsfärgad skinnjacka. Jag hade till och med
två guldpiercingar i tungan.
Men jag hade ingen att vara med. Jag satt där själv i mörkret, bara
lampan borta vid köksfönstret var tänd. Det var min fredagskväll, exakt så
som jag upplevt den så många gånger tidigare …”

Peter Mangs vantrivdes, både med sig själv, livet och med Malmö.
Han hade hunnit fylla 24 år, men ingenting verkade gå hans väg. Till slut
bestämde han sig för att lämna Malmö och Sverige och flyttade till sin
pappa, Rudolf Mangs, som några år tidigare hade emigrerat till Florida.
Peter Mangs hade bestämt sig för att börja ett nytt, mer lyckat och
framgångsrikt liv som gitarrbyggare i USA. Men även denna plan slutade
som en misslyckad dröm. Han återvände till Malmö bara några månader
efter att han lämnat staden, ännu mer förkrossad och än mer tillintetgjord
efter ytterligare ett misslyckande.
Peter Mangs försökte, nästan desperat, att hitta en väg framåt i livet. Han
började olika kurser och utbildningar, bland annat till sjukskötare, men
lyckades aldrig avsluta det han påbörjade.
Han saknade ständigt pengar.
I ren desperation hyrde han tidvis ut sin lägenhet i andra hand, medan
han själv flyttade ner till sitt källarförråd. ”Ingen visste att jag bodde där
nere. Man fick vara tyst om någon av grannarna kom in och skulle leta i sitt
eget förråd. Förrådet var så litet att man fick ligga diagonalt där nere, men
det gick bra”, skrev Peter Mangs i sin bok och tillade, i ett tydligt försök att
hålla skenet uppe, att det egentligen hade varit riktigt mysigt att leva i
källarförrådet, som ”var som en sovplats i ett japanskt minihotell. Det var
spännande och inspirerande att bo där under drygt ett år.”
Peter Mangs började lägga allt mer tid på att hitta förklaringar till sina
ständiga misslyckanden. ”Vid den här tiden hade jag börjat läsa om
psykologi och leta information om de olika psykiska tillstånden. Jag var
missanpassad och ville liksom ha svar på varför det var så”, förklarade han.
När han hittade några artiklar om asperger, en diagnos som kännetecknas
av en nedsatt förmåga till socialt samspel med andra människor, tyckte han
att symptomen passade in på honom. Han började säga att han led av
sjukdomen och anmälde sig också till olika grupper och föreningar för
aspergerpatienter.
Genom dessa fick han en ny form av social närvaro, en krets av
människor att umgås med och ty sig till. Framför allt blev han vän med
Håkan Malke, en tre år yngre man som fått diagnosen asperger några år
tidigare.
Håkan Malke, som egentligen heter något annat, blev Peter Mangs
kanske ende riktige vän. De skulle umgås tätt ihop ända tills polisen grep
Peter Mangs drygt tio år senare.

Samtidigt som Peter Mangs letade efter orsaker till sina sociala och
personliga tillkortakommanden växte hans hat mot dem som han kallade
”invandrare”.
I Malmö, en stad där nästan varannan invånare har utländsk bakgrund, är
det i praktiken omöjligt att leva utan kontakter med Malmöbor som
antingen är födda utanför Sveriges gränser, eller har föräldrar, mor- och
farföräldrar som är det.
På samma sätt var det med Peter Mangs. Han hade en pappa från Finland
och umgicks under sin uppväxt regelbundet med andra Malmöbor med
liknande utländsk bakgrund som han själv. Det hade inte varit några större
problem, men nu började Peter Mangs ilska och frustration växa allt mer
mot dem han kallade ”invandrare”.
Han påstod att ”dom” levde på bidrag, inte gjorde rätt för sig och
parasiterade på samhället. Han störde sig på ”zigenares bristande respekt för
civilisationen”. Han irriterade sig på ”nysvenskar” som hade Mercedes när
han själv inte ens lyckats ta körkort.
Processen gick stegvis. Först tyckte han att ”dom” störde, sedan började
han avreagera sig genom att repa lacken och släppa ut luften ur däcken på
bilar på parkeringsplatsen utanför hans lägenhet, för att sedan kika ut
genom sitt köksfönster för att titta på ”nysvenskarna” som ”inspekterade
skadorna på plåtarna”.
Hans hat bara växte.
”Så fort det var nåt om Rosengård eller invandrare så reagerade Peter och
kallade dem för apor. Men ingen tänkte mycket på det, han sa ofta lite
konstiga saker”, berättade en tidigare arbetskamrat.
”Det handlar om dem som har behandlat mig illa: en del araber,
jugoslaver, zigenare och afrikaner”, förklarade Mangs. ”Det är de folken
som visat sig minst kompatibla med det västerländska samhället, anser jag.
Vissa folkgrupper uppvisar inkompatibilitet. Man blir ju inte rånad av
thailändska bärplockare – det är muslimer jag menar.”

Peter Mangs trodde inte bara att han led av asperger, en diagnos han till
slut, efter flera års kamp mot tveksamma läkare också fick, utan han
började också få tvångstankar. Han fantiserade om att döda och trodde sig
vara psykopat.
Allt mer oroad av sina inre demoner sökte Peter Mangs hjälp.
”Peter hade funderingar på dödande och över dödande av en människa”,
konstaterade den psykiatriker inom öppenvården som tog emot honom. I
journalen skrev han: ”det framkom mycket aggresivitet och lättkränkthet,
rädd för att skada någon”.
Vid ett annat möte berättade Mangs att han ”sympatiserat med nazismen,
den starkes rätt”.
Flera bland de psykiatriker och psykologer som träffade Peter Mangs
berättade i senare polisförhör att de fick obehagskänslor av honom. En av
dem reagerade på Mangs ”människoförakt”. Hans ”åsikter var omänskliga,
han var hård och empatilös”.
En annan psykiatriker funderade på tvångsvård, men tyckte inte att
Mangs uppfyllde kriterierna och skrev i stället en remiss till rättspsykiatrin.
Efter ett flertal besök hos olika läkare och psykiatriker, framför allt under
våren 2002, verkade Peter Mangs intresse för stöd och hjälp att avta.
Hans besök hos den svenska sjukvården upphörde.

Till slut lyckades Peter Mangs få jobb som tandtekniker. Det ensamma,
pedantiskt noggranna arbetet med att tillverka bryggor och andra
tandtekniska tillbehör tilltalade honom.
 Han hade dessutom funnit ett nytt intresse – vapen.
Peter Mangs blev medlem i flera skytteföreningar och tillbringade allt
mer tid på skjutbanan. Han blev snart en riktigt duktig skytt och placerade
sig bland de främsta i de tävlingar som han ställde upp i. En tävling som
anordnades av Limhamns skytteklubb vann han.
När han ansökte om vapenlicens hade han, som flerårig aktiv skytt, inga
problem med att få tillståndet hösten 2002. Ingen verkade medveten om att
han bara några månader tidigare sökt hjälpt för sina tvångstankar att döda.
Hösten 2002 och våren 2003 köpte han sina båda pistoler, Glocken och
Uniquen.

Det blev inledningen till det som Peter Mangs senare skulle kalla för
”verksamheten”. En del bestod i att kartlägga ”kriminella” invandrare. Via
domar från tingsrätten och med hjälp av söksajter som Ratsit började han
skapa profiler som han sparade under rubriken ”adresser till skurkar”.
I Peter Mangs register ingick personer från Malmös undre värld, men där
fanns också adresser och telefonnummer till kända kultur- och
medieprofiler som musikern Jason Diakité, mer känd under sitt artistnamn
Timbuktu, samt journalister på Sydsvenskan.
Han startade också ett register för ”judar”, där han skrev upp adresser och
korta personbeskrivningar på kända svenskar som exempelvis festfixaren
Micael Bindefeld, politikern Ulf Adelsohn och bokförläggaren Dorotea
Bromberg, som han beskrev på följande sätt; ”judisk
bokförläggare  …  specialiserad på att ge ut judiska böcker, som sedan får
stor publicitet m.h.a den judiska kultureliten i landet”.
Hans åsikter blev allt mer extrema.
De få personer som fanns i hans omgivning började reagera på hans
återkommande utläggningar om ”invandrare”. Till och med hans mamma
Vivianne fick nog. ”Du är en jävla rasist. Håll tyst på dig”, skrek hon åt
sonen.
Och hon var inte ensam.
Vid ett tillfälle, efter en av sina få dejter, lyckades Peter Mangs få med
sig en ung sångerska och musiker till sin lägenhet. Allting verkade gå bra
ända tills han började prata om ”niggers och judar”. Kvällen var definitivt
förstörd när Peter Mangs sa att han inte tyckte att vita svenska kvinnor bör
vara ihop med invandrare. Som ett exempel på förfallet i Sverige valde han
att återge det tillfälle när han ”sett en svensk tjej suga av en arab därnere på
uteplatsen” med tillägget att ”det tycker inte jag att de ska göra”.
Då reste sig hans sällskap och gick.
”När jag visade upp hela mig, i min komplexitet, då fungerade det inte”,
beklagade sig Peter Mangs senare. ”Att tala heminredning, det var okay,
men att berätta att man var rasist var inte okay. Att ge komplimanger var
bra, men att berätta om någon som gillade att döda invandrare, det var inte
bra.”

När Politiskt inkorrekt startade hösten 2008 blev det snabbt Peter Mangs
virtuella hem. Polisens rekonstruktion av hans dator visade att Mangs var
inne på Politiskt inkorrekt nästan varje dag. Ibland loggade han in flera
gånger om dagen för att läsa artiklar med rubriker som: ”Bulgariska
zigenare gör grannars liv till ett helvete”, ”Milda straff i skånsk
kopplerihärva” och ”Svensk våldtäktsman – gammelmedia jublar”.
Han blev snart också en flitig skribent och publicerade ett sextiotal
inlägg, oftast under pseudonymen ”UsamaBinLadulås”, men han använde
också alias som ”sune_bacon” och ”Amoralman”.
Många av hans inlägg handlade om brott begångna av de som Mangs
kallade ”invandrare”. Men han skrev också om Sverigedemokraterna, som
han menade var det enda politiska alternativet för dem som i likhet med
honom själv fått nog av ”invandrarna”.
”Min mor är pensionär, hon blev rånad på sin nyckelknippa av ett gäng
nysvenskar”, skrev han efter att Sverigedemokraterna visat en kritiserad
reklamfilm där burkaklädda kvinnor springer förbi svenska pensionärer i sin
jakt på bidrag. ”Det är delvis vad filmen handlar om, att det ’skaver’ mellan
våra kulturer”, skrev Mangs. ”Jag röstar på SD i Malmö kommunalval. Mer
till min mor, mindre till nysvenskarna, och de skäggiga barnen.”

När Peter Mangs hittade något intressant på Politiskt inkorrekt brukade han
tipsa Håkan Malke. Vännen började snart tröttna på Mangs ständiga flöde
av meddelanden. Trots att han själv inte heller hade mycket till övers för
”invandrare” tyckte Håkan Malke ändå att Mangs gick lite väl långt.
”Han har bombaderat mig med olika mejl om såna saker”, berättade
Håkan Malke i polisförhören. ”Vissa av dom grejorna har skickat har varit
intressanta, kanske 25  % men 75  % det är bara vanligt skitsnacka från
Sverigedemokraterna t ex. Det orkar jag inte med.”
Peter Mangs läste inte bara Politiskt inkorrekt. Han sökte sig också till
andra liknande forum på nätet, exempelvis Fria tider, som han genast
tipsade sin vän om med ordet: ”kanontidning”.
Mangs brukade också besöka de bloggar som skrevs av
Sverigedemokrater. Hos Per T K Wahlberg från Landskrona hittade han en
artikel om svarta afrikaner:
”Under många tusentals år har negern kunnat softa i värmen, käka lite
bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge, slåss med andra
negerhannar och äta upp dem, spela lite trumma, springa omkring lite,
fånga nån antilop, käka lite bananer, knulla lite, berusa sig på jästa frukter
eller örter, osv. Så har det hållit på under årtusendena utan att något
evolutionärt tryck i form av miljöfaktorer har tvingat negern att utvecklas i
en annan riktning.”
Per T K Wahlberg, som bland annat suttit i kulturnämnden för
Sverigedemokraterna, påpekade att beskrivningen framför allt gällde
”blånegern”, de svarta som bor söder om Sahara och som ”till sin natur [är]
som en korsning mellan ett oansvarigt, glatt och sorglöst barn, nån slags
sävlig skogsapa och en impulsiv, grym och bestialisk djävul.”
Peter Mangs tyckte att det var fantastiskt roligt och skickade omgående
ett meddelande till sin vän Håkan Malke: ”kontroveriella åsikter från en se
politiker i landskrona … KUL!!!!!”

Efter ett tag hamnade dock Peter Mangs i konflikt med Politiskt inkorrekt.
Allt gick bra så länge han skrev om ”invandrare” och ”muslimer”. Men
Peter Mangs hatade ytterligare en grupp – judarna. Vilket han också skrev.
Mangs hävdade att det fanns en judisk konspiration med målsättning att
behärska världen. Han påstod att ”judarna” redan dominerade världens
medier, kontrollerade den amerikanske centralbanken och var orsak till den
förödande mångkulturen.
Peter Mangs skrev att ”Israel vill samla judarna där och vill splittra andra
folk, göra dem dummare och mer kontrollerbara” och att Israel ”själva har
en raspolitik” och för ”en expansiv lebenraumpolitik”.
Peter Mangs sammanfattade sin syn på ”judar” i en mening: ”det är
otroligt många judar inom allt som jag ogillar …”
 Men nu fick han mothugg. Flera skribenter hävdade att han hade fel,
några av hans inlägg om judiska konspirationer plockades bort av Politiskt
inkorrekt.
En förvånad Mangs besvarade kritiken med allt mer besvikna och
irriterade inlägg: ”Vi lever för fan i Sovjet … Pravda på er!!!”
Det var uppenbart att Peter Mangs inte hade förstått den ideologiska
omsvängning som både Sverigedemokraterna och Politiskt inkorrekt
genomgått, där kritik mot islam i alla dess former var välkommen, men där
exakt samma eller snarlika hatiska inlägg om judar inte längre ansågs
rumsrena.
Utan denna kunskap blev Politiskt inkorrekts hållning svårgripbar. Och
Peter Mangs var en av dem som inte förstod, vilket gjorde att han helt
enkelt inte fick det hela att gå ihop. Varför kunde man inte få hata judar på
Politiskt inkorrekt när det var fullständigt accepterat att hata muslimer?
När ännu ett av hans inlägg om judar togs bort skrev Peter Mangs
upprörd: ”Jag känner mig diskriminerad här, jag får inte ens lägga ut fakta
och källhänvisningar som visar nåt annat än att alla muslimer är dåliga och
alla judar är bra  …  Så skapar SD en klar profil där man tvättar sitt bruna
förflutna genom att ta ställning för Israel/judar och mot muslimer.”
Som så ofta förr vände sig Peter Mangs till sin ende riktige vän.
”Han förstod inte det”, berättade Håkan Malke senare för polisen. ”Han
blev avstängd därifrån för att dom är projudiska i politiskt inkorrekt.”
Peter Mangs började i stället vända sig allt mer mot sajten vaken.se där
konspirationsteorier om judar fortfarande stod högt i kurs, på samma sätt
som de tidigare gjort hos Sverigedemokraterna innan de ersattes av
konspirationsteorierna om Eurabia – det stundande muslimska
maktövertagandet.

Peter Mangs hade inte bara problem med sociala kontakter i allmänhet, han
hade också svårt att närma sig kvinnor. Han ville gärna ha någon att dela sitt
liv med, men det lyckades liksom aldrig, trots att han ivrigt försökte.
Peter Mangs och Håkan Malke talade ofta om detta.
”Både han och jag har ju stora problem med det där med kvinnor”,
förklarade Håkan för polisen.
De både vännerna beslöt sig för att börja dejta tillsammans, för att ge
varandra stöd och mod, men inte heller det lyckades speciellt bra. ”Vi
försökte träffa några kvinnor, men jag blir bara deprimerad varje gång jag
försöker något”, berättade Håkan Malke.
När dejtingförsöken misslyckades bestämde de sig för att gå på porrklubb
i stället. Håkan Malke var inte speciellt nöjd nu heller, medan Peter Mangs
verkade få utlopp för sina drömmar och fantasier:
”Han gillar ju mulatter och negresser. Han hittade ju några snygga där
som han … som han gick iväg med och gjorde … dom dansade för honom
och så. Så … han var ju nöjd med det. Han tyckte det var bra.”
Peter Mangs var ofta inne på dejtingsajter. På ”Elanas Models” träffade
han Anna, en yngre rysk kvinna från staden Volgograd. Peter Mangs blev
överförtjust. Efter en tids kontakt bokade han en flygbiljett och besökte
Anna i några dagar. Peter Mangs verkade ha mycket höga förhoppningar på
resan och reagerade starkt när även denna relation tog slut, i princip innan
den ens hade hunnit börja.
”Jag vet inte vad som hände”, skrev Peter Mangs senare i sin bok. ”Jag
visste inte vad jag skulle göra med mig själv, och gick på knäna
känslomässigt … Självfallet var detta droppen för mig. Min sorg var oerhört
smärtsam, men jag tillät mig inte känna det så mycket.”

Peter Mangs förklarade sina misslyckanden med att han var alltför
”sensuell” och ”känslig”. Till Håkan Malke brukade Peter Mangs ofta säga;
”Kvinnor vill vara tillsammans med en Woody Allen-typ, men i sängen bli
våldtagna av en alfahanne.”
Peter Mangs tyckte att citatet, som brukar tillskrivas psykiatrikern Sten
Levander, väl sammanfattade den kvinnliga naturen. Han beklagade ofta att
han inte var tillräckligt brutal och dominant för att uppfylla denna – som
han såg – kvinnliga önskan.
I sin bok återkom han flera gånger till att han inte klarade av att vara ”en
man som var dominant och hade koll på allting”, eller att han inte lyckats ge
kvinnor känslan av att ”känna tryggheten i att mannen hade kontrollen”.
Han började fantisera om att kvinnorna skulle falla för honom när de fick
reda på att han i själva verket var en brutal mördare.
”Han tror till och med att om han blir välkänd brottsling så ska tjejer
skriva brev till honom när han sitter i fängelse”, berättade Håkan Malke för
polisen. ”Det är en sak som han har tänkt att han … ett raggningssätt som
han har tänkt … Det är ju bisarrt men … så är det.”
 Till slut föreslog Håkan Malke sin vän att börja besöka webbsajter för
”arabisk matchmaking”, med motiveringen att kvinnor från Mellanöstern,
vana vid att förtryckas i ett patriarkalt mansdominerat samhälle, troligtvis
skulle passa Peter Mangs konservativa syn på kvinnor betydligt bättre än
svenska, frigjorda kvinnor.
”Jag tror till och med att jag har övertygat honom om att det kanske hade
varit bra för honom också”, berättade vännen för polisen. ”Han är liksom
lite mer, han är mer traditionell om man säger så när det gäller förhållanden.
Han tycker inte heller om det här med att alla skall vara likadana, både män
och kvinnor.”

Trots alla personliga motgångar såg Mangs sig själv som en speciell person,
med särskilda gåvor och möjligheter, med en intelligens skyhögt över
genomsnittet och med en lika ovanlig som skarpsinnig förmåga till att tolka
samhället.
I sina egna ögon var Peter Mangs något av en utvald.
Som ettåring opererades han för en skallskada genom en så kallad
trepanering, vilket innebär att små hål borras i kraniet för att lätta på
trycket. Mangs var övertygad om att ingreppet hade gjort honom
överintelligent, medan resten av omgivningen stod kvar på en nivå långt
under honom själv.
”För mig kändes alla andra människor inskränkta, och socialt inavlade”,
skrev Peter Mangs. ”Jag stod aldrig ut med andra människor, de kändes alla
som högst inavlade grupperingar.”
Peter Mangs ansträngde sig inte speciellt mycket för att dölja sitt förakt
för omgivningen.
”Man fick en känsla av att han tyckte att han stod över oss andra. En
svagt hotfull känsla som är svår att sätta fingret på. Det kändes som om det
fanns en undertryckt aggression hos honom, till och med ett förakt för oss
andra, att han såg sig som en övermänniska”, berättade en tidigare
arbetskamrat i ett reportage i tidskriften Fokus.
Övertygad om sin egen förträfflighet ansökte Mangs till MENSA, en
organisation för de ungefär 2 procent av världens befolkning som har en
intelligenskvot över 130. Men även detta blev en besvikelse. Peter Mangs
resultat på intagningsprovet blev ”bara” 117.
”Det var väldigt tungt att få beskedet, jag grät”, berättade Mangs. ”Dels
för att jag hade överskattat min förmåga och hade även hånat ’de dumma’
vilka man nu officiellt tillhörde. Men det kändes även uppgivet för att detta
var ännu en socialgrupp som uteslöt mig. Min intelligens var ju samma som
innan, det var bara min självbild som blev korrigerad.”

Det som han kallade ”verksamheten” – sitt krig mot Malmös ”invandrare” –
var ett av de få områden där Mangs kände sig framgångsrik. Han lyckades
genomföra mord efter mord utan att gripas av polisen.
Mangs hämtade inspiration från webbsidor som Politiskt inkorrekt, men
hans förebilder låg också längre bak i tiden. En av dem var John Ausonius,
Lasermannen, som åren 1991 och 1992 sköt elva personer i Stockholm och
Uppsala.
”Han sa att det var hans idol mer eller mindre”, berättade Håkan Malke.
”Han sa att det var någon som han såg upp till.”
Båda vännerna hade läst boken ”Lasermannen” och diskuterat den
sinsemellan. Mangs var dock inte helt nöjd. Under sin häktningstid
berättade han för en psykolog att ”han tycker den boken som är skriven är
inte riktigt bra”.

Peter Mangs hade också många utländska influenser, framför allt från olika
milisrörelser i USA och från de ”Lone Wolfs”, ensamvargar, som utifrån
ideologisk övertygelse inlett enmanskrig mot samhället.
En av dessa var Joseph Paul Franklin. Han hade varit aktiv i såväl Ku
Klux Klan som i det amerikanska nazistpartiet innan han till slut tröttnade
på partipolitiken och bestämde sig för att i stället agera på egen hand.
Franklin gav sig ut på en resa i USA med målet att döda så många
”rasförrädare” som möjligt. På hans dödslista fanns judar och svarta, men
också kvinnor som umgicks eller levde ihop med svarta män. Varje vit
kvinnas högsta uppgift i livet var – enligt Franklin – att skaffa fler vita barn
med vita män, som en del i kampen för den vita rasens överlevnad.
De kvinnor som svek denna uppgift förtjänade att dö.
Franklin letade ofta upp blandade par, i parker eller i parkerade bilar,
varpå han dödade dem båda, alltid i samma turordning. ”Om man skjuter
den svarta mannen först kommer kvinnan bara stå där som en dum jävla
idiot. Det var riktigt kul, det hände varje gång.”
Det tog flera år innan polisen till slut lyckades gripa Franklin. Han
dömdes för sju mord, men var misstänkt för ytterligare ett femtontal mord i
ett tiotal delstater i USA.
Joseph Paul Franklin, som bytt till sig förnamnet Joseph som en
hedersbetygelse till Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels, hoppades
att hans enmanskrig skulle få efterföljare och på sikt leda till en revolution
från USA:s vita befolkning.
”Planen var att starta ett raskrig”, förklarade Franklin. ”Våld var det enda
som kunde åstadkomma något. Så snart tillräckligt många tog efter skulle
spänningen mellan svarta och vita stiga …”

En annan person som fångade Mangs intresse var Timothy McVeigh, en vit
milisman och högerextremist som 1995 sprängde en federal byggnad i
Oklahoma City, med en hemmagjord bomb tillverkad på en blandning av
konstgödsel och kemikalier.
Den våldsamma explosionen, den mest omfattande terroraktionen i USA
vid tillfället, tog sammanlagt 168 liv, bland dem 19 barn.
Även Timothy McVeigh hoppades att han med sin aktion skulle inspirera
till fler angrepp mot de myndigheter som enligt honom inte tillvaratog den
vita befolkningens intressen.
Joseph Paul Franklin och till viss del även Timothy McVeigh var tidiga
företrädare för det ”ledarlösa motstånd” som från 1980-talet utvecklades till
en ideologisk grundsten i delar av den högerextrema världen. Det växte
också fram en hel litterär genre om de ensamvargar som genom sin modiga
kamp skulle få den vita befolkningen att resa sig i det ”fullskaliga
raskriget”.
Författaren William Pierces bok ”Turner Diaries”, om raskrigaren Earl
Turner, blev den första bästsäljaren i genren och något av en kultbok i den
högerextrema miljön.
Uppföljaren ”Hunter” var baserad på Joseph Paul Franklins mördarturné
och var, till skillnad mot den mer skönlitterära ”Turner Diaries”, tänkt som
en form av manual för framtidens raskrigare. Även den blev en storsäljare
och översattes till ett flertal språk, bland annat svenska.
Peter Mangs hade läst båda böckerna – och tyckte att de var mycket
intressanta.

År 2001 började Mangs sammanställa sina ideologiska funderingar i boken

”Den germanska filosofin”, en blandning av filosofi och rasmytologi, starkt
påverkad av Friedrich Nietzsche.
I likhet med den tyske filosofen var också Mangs influerad av tankarna
om övermänniskoidealet. Mangs menade att ett litet antal upplysta, utvalda
personer, det fåtal som likt honom själv hade tillräckligt med insikt,
intelligens och mod att agera, därmed också hade en moralisk rätt att
härska.
Viljan till makt är i själva verket det högsta målet i varje människas
utveckling, bara den som är beredd att gå emot alla former av lagar, regler,
förordningar och auktoriteter kan vara en sann människa: ”Den som böjer
sig för Gud kan inte vara Gud”, förklarade Mangs. ”Hitler var definitivt en
Gud, eftersom han inte böjde sig för någon eller något.”
Malmöpolisen som hittade manuset till Mangs bok brydde sig, förutom
ett kortare utdrag, inte ens om att lägga till den i förundersökningen, kanske
för att de övertygat sig själva om att Peter Mangs var en ”ensam galning”,
utan andra motiv till sina gärningar än lusten att döda.
Bokmanuset låg länge undangömt i polisens arkiv tills professorn i
religionshistoria, Mattias Gardell, hittade det. Och när Gardell senare
träffade Peter Mangs i fängelset för en rad intervjuer till sin bok
”Raskrigaren”, var Mangs tydlig med att betona den ideologiska grunden
till skjutningarna i Malmö.
I Mangs ögon var han en del i en obruten kedja av frihetskämpar, alla
med samma mål – kampen för den vita rasen: ”Verksamheten var ett
uppror”, berättade Mangs. ”Det var ett frihetskrig. Jag gjorde anspråk på
platsen. Territoriet … Att ta liv för att tjäna ett högre syfte.”
Mangs hoppades att han, liksom de tidigare vita kämpar som inspirerat
honom, i sin tur skulle kunna inspirera nya efterföljare. Hans motto var
enkelt:
”Våld löser alla problem om du slår hårt nog.”

Sommaren 2003, två år efter att han börjat skriva sin bok ”Den germanska
filosofin”, inledde Peter Mangs sitt ”raskrig”.
Fredagen den 13 juni sköt den då 31-årige Mangs ihjäl Kooros Effatian,
en frånskild tvåbarnsfar, i hans lägenhet på Gånglåtsvägen 47 i Malmö.
Peter Mangs smög sig upp på översta våningen i det åtta våningar höga
hyreshuset, gömde sig bakom en vindsdörr och väntade.
När Kooros Effatian öppnade sin ytterdörr hoppade han fram med vapnet
i hand och tvingade den förvånade mannen tillbaka in i lägenheten. Med
vapnet riktat mot hans huvud tvingade han till sig Kooros Effatians
kontanter, bankkort och koder innan han sköt honom med ett närskott i
bröstet.
Sedan gick Peter Mangs och tömde Kooros Effatians konto i närmaste
bankomat.
Peter Mangs beskrev senare mordet på följande sätt: ”Ingenting hade
hänt … Jag hade bara dödat en sån där. En människa utan värde.”

När Politiskt inkorrekt startade hösten 2008 loggade Peter Mangs ofta in för
att läsa om sina egna brott.
Skjutningarna i Malmö var ett återkommande tema på Politiskt inkorrekt.
Precis som Mangs hade räknat med utgick polisen länge ifrån att det
handlade om interna uppgörelser inom kriminella kretsar.
När Peter Mangs skottskadade en 16-årig pojke som råkat cykla förbi
honom av en tillfällighet, men som Mangs bedömde var ett passande mål på
grund av hans svarta hår, var polisens utredare övertygade om motivbilden.
”Polisen tror att den skottskadade 16-åringen själv har förklaringen till
varför han blev skjuten i huvudet”, berättade tidningen Kvällsposten.
”Därför lägger man ner mycket kraft och energi på att kartlägga den skjutne
16-åringen liv. Pojken har nyckeln.”
Och medan polisen la sin tid och energi på att söka spår efter de skyldiga
i helt fel riktning fortsatte Peter Mangs sitt raskrig på Malmös gator.
Och han skrev om det – om än i förtäckta ordalag – på Politiskt
inkorrekt:
”Jag har aspergers (rättstavat) Man ser/känner ofta ingen skillnad mellan
saker och människor. Att krossa en flaska eller en människa är samma sak.”

Mangs världsbild formades inte bara via litteraturen och de många

timmarna han tillbringade på olika webbforum och sajter. Hans inställning
påverkades och förstärktes också av de få människor som fanns i hans
omgivning; både av vänner och familjemedlemmar.
Hans närmaste vän, Håkan Malke, tyckte inte heller om ”invandrare”.
Pappan till en annan vän, som tog värvning i Främlingslegionen under
Algerietkriget, brukade berätta för Peter Mangs hur det kändes att döda
svarta människor: ”Bara att öppna kulsprutan och ösa på. Att döda negrer är
som att döda råttor.”
 Peter Mangs pappa Rudolf kallade sig ”nationalist” och berättade öppet
att han hatade invandrare, judar och muslimer. Dagen då Olof Palme
mördades beskrev Rudolf Mangs som en av de lyckligaste i sitt liv: ”Jag var
så jävla glad den morgonen då jag såg att han var skjuten … då firade jag.”
I likhet med sin son tillbringade också Rudolf Mangs mycket tid på
sajten Politiskt inkorrekt, som han menade var de enda som vågade
rapportera den ”sanning svensk PK-media censurerar: muslimernas plan är
att ta över världen och döda alla som inte är muslimer”.
För professorn i religionshistoria, Mattias Gardell, erkände Rudolf
Mangs att han känt till sonens enmanskrig. Och inte bara det. Pappan
berättade att han också var stolt över sin son, som i hans ögon var en av de
få som ”försökte göra något åt eländet”.
Problemet var inte sonens mördande, sammanfattade Rudolf Mangs,
problemet var att han var för tidigt ute.
Hösten 2009, när Peter Mangs sköt Trez West Persson satt
Sverigedemokraterna inte i riksdagen. De hade fortfarande inte lyckats
påverka samhällsdebatten och synen på islam och muslimer i någon större
omfattning, beklagade sig pappan.
När Rudolf Mangs samtalade med Mattias Gardell i sitt hem i Boca
Raton i Florida hade det hunnit bli februari 2015. Sverigedemokraterna
hade suttit i riksdagen i mer än fem år. I valet ett halvår tidigare hade
närmare 12 procent av väljarna lagt sin röst på partiet.
Om Peter Mangs ”inlett verksamheten idag, när Sverigedemokraterna är
Sveriges tredje största parti, hade det funnits en bättre jordmån”,
konstaterade Rudolf Mangs. ”Vi får se hur det går. Om svensken vaknar är
han inte att leka med. En dag kanske Peter står staty. Så är det med oss
Mangsare”, sa Rudolf med ett småleende, ”vi är före vår tid.”

En vecka efter att Peter Mangs mördade Trez West Persson offentliggjorde
bröderna Ted och Kent Ekeroth att de startat ”Antiislamiseringsfonden”,
med målsättningen att samla in pengar till arbetet mot islamiseringen av
Sverige.
Redan tidigare hade Kent Ekeroth upplåtit ett av sina privata bankkonton
för insamlingar till sajten Politiskt inkorrekt, en viktig insats för att
upprätthålla den sajt som Peter Mangs älskade att läsa. Eller som han själv
uttryckte det.
”Det räcker att läsa Politiskt inkorrekt så får man sanningen.”
 SÖNDAG 18 OKTOBER 2009

”Hejsan allesammans! Kan ni gissa vad jag ska snacka om här idag?”
Kent Ekeroth, klädd i en brun kavaj med gulgrön skjorta, tittade på
publiken framför sig.
”Islam!” ropade någon från de bakre bänkraderna.
Kent Ekeroth höjde högerhanden i luften, knäppte med fingrarna och sa:
”Islam, så är det! Som alla vet så är islam min favoritfråga.”

Det var den tredje och avslutande dagen på Sverigedemokraternas

landsdagar, partiets årliga högsta beslutande sammankomst. Den här gången
hade man samlats i Krigsflygskolans nerlagda lokaler i skånska
Ljungbyhed, drygt fyra mil öster om Helsingborg.
Kent Ekeroths tal var påannonserat som en av mötets höjdpunkter. Det
hade tisslats och tasslats om det redan i förväg. Missa inte Ekeroths tal, det
är jäkligt viktigt, hördes det från flera håll. När det började satt hela
partiledningen på första bänkraden.
Ekeroth harklade sig och inledde sedan ett tal som skulle bli avgörande
för Sverigedemokraternas framtida politiska inriktning. Det var en form av
linjetal som stakade ut ett ideologiskt vägval och en delvis ny inriktning på
partiets politik.
Talet i Ljungbyhed skulle också bli startskottet för en ny politisk offensiv.
I likhet med Alan Lakes anförande i Malmö knappt två veckor tidigare
talade också Kent Ekeroth i termer av krig. Även han varnade för
undergång och död och uppmanade till kamp för överlevnad.
Redan inledningsmeningarna slog an tonen: ”Varje civilisation kommer
förr eller senare till ett vägskäl. Vid det vägskälet går man antingen under i
krig eller så dör man med en suck. Eller så kämpar man för sin överlevnad.”

Inför de drygt åttiotalet Sverigedemokraterna målade Kent Ekeroth upp en

bild av en ständigt pågående kamp mellan två väsensskilda civilisationer;
Islam och Västerlandet.
De två hade – enligt Ekeroth – aldrig försonats och aldrig levt i fred med
varandra. Genom århundraden hade de ständigt bekämpat varandra i ett krig
– som pågått ända sedan islam grundades för 1 400 år sedan.
Och det var detta eviga krig som Västerlandet nu måste föra till sitt slut.
Det handlade om ett antingen eller, undergång eller fortsatt kamp för
överlevnad. Fienden var lika grym som målmedveten. Generation efter
generation av muslimer hade levt med detta enda mål för ögonen; att
besegra Västerlandet. Och de skulle inte ge sig förrän de uppnått en
fullständig seger.
”Vi är idag inne i en ny fas i ett uråldrigt krig”, sa Ekeroth och tittade
stint på publiken. ”Detta är 1  400 år gammalt och det har inte förändrats
nämnvärt under den här tiden  …  Europa har tidigare i historien stått öga
mot öga mot islam på slagfältet. De muslimska erövringskrigen la under sig
allt från Spanien i väst till Indien i öst. På 1400-talet erövrades
Konstantinopel och på 1600-talet belägrades Wien.
Och de här erövringarna i islams namn är inte förvånande. Muhammed
själv spred islam med svärdet. Och enligt islams skriftlärda så har muslimer
en skyldighet att inleda angrepps- och erövringskrig mot icke-muslimer, till
dess att världen lyder under sharia.”

Talet hade lika gärna kunnat hållas på ett av de counterjihadmöten som

bröderna Ekeroth regelbundet deltog i. Nu, bara två och ett halvt år efter att
counterjihadrörelsen grundades i all hemlighet på en mörk krog i
Köpenhamn, framfördes det öppet inför ett parti som enligt de flesta
opinionsundersökningar var på väg mot en plats i Sveriges riksdag.
Talet sändes dessutom i en av Sveriges Televisions kanaler.
Hösten 2009 var counterjihadrörelsen inne i sin kanske mest expansiva
fas. Nätverket var fullt av självförtroende. I USA hade man fått ett
ordentligt fotfäste i Tea Party-rörelsen. I Europa fanns bröderna Ekeroth
centralt placerade inom Sverigedemokraterna, dessutom hade flera andra
högerpopulistiska partier närmat sig eller börjat samarbeta med
counterjihadisterna, däribland det belgiska Vlaams Belang och det
österrikiska Frihetspartiet FPÖ.
Bara några månader innan Sverigedemokraternas Landsdagar hade Kent
Ekeroth deltagit i nätverkets fjärde internationella konferens, som återigen
hölls i Köpenhamn. Huvudtalare var Serge Trifkovic, tidigare nära
medarbetare till ledarna för Republica Serbska; general Ratko Mladic och
den för folkmord dömde Radovan Karadzic.
Serge Trifkovic, som hade regelbunden kontakt med Mladic och
Karadzic under de dagar då massakern i Srebrenica pågick, hade ett viktigt
budskap till counterjihadisterna. Enligt honom hade Västvärlden begått ett
av historiens kanske största misstag genom att stödja den bosniska sidan
under krigen i det forna Jugoslavien. Därigenom hade muslimerna fått ett
fotfäste mitt i Europa. Genom sitt maktinnehav i Sarajevo hade de skapat en
landtunga, en ”Grön korridor”, som de använde för att föra in ”faktiska eller
potentiella jihadister” i Europa.
USA och Europa borde snarare ha hjälpt serberna att besegra de
muslimska bosniakerna, så som de hade besegrats i Srebrenica, menade
Trifkovic.
Det var just för att undvika den sortens misstag i framtiden – att bistå
muslimska stater som Bosnien och att ta emot hundratusentals muslimska
flyktingar i Europa – som Kent Ekeroth och de andra counterjihadisterna
kämpade.

Samma höst som Kent Ekeroth höll sitt tal i Ljungbyhed publicerade
Edward S May, ansvarig för counterjihadrörelsens viktigaste blogg Gates of
Vienna, ett counterjihadistiskt manifest som samlade rörelsens ideologiska
grundtankar.
Edward S May inledde manifestet med påståendet att islam ”varit i krig
med Västerlandet” ända sedan grundandet för 1  400 år sedan och att
”muslimer världen runt fortfarande anser sig vara i krig med icke-
muslimer”.
”Tyvärr har Väst glömt att detta krig existerar. Vi fortsätter sträva under
illusionen att islam är en vanlig religion, likt judendom, hinduism och
buddism”, skrev May och påpekade att counterjihadrörelsen var bland de få
som insett att islam inte var en religion – utan en ”totalitär politisk
ideologi”.
Edward S May sammanfattade counterjihadrörelsens mål i tre
huvudpunkter:
För det första gällde det att hejda den pågående ”islamiseringen” genom
att stoppa all muslimsk invandring och förbjuda offentligt utövande av
islam. För det andra borde samtliga muslimer som inte kunde, eller ville,
underkasta sig en fullständig assimilering deporteras. Slutligen måste alla
former av stöd och bidrag till muslimska länder omedelbart upphöra.
Dessa tre mål, sammanfattade Edward S May, var tyvärr omöjliga att nå
inom dagens parlamentariska system, som dominerades av en politiskt
korrekt elit som lydde under sin ledande ideologi; multikulturalismen.
Därför förespråkade May snarare en form av revolution.
Vi måste ”utveckla en gräsrotsrörelse som kommer att ersätta den
existerande politiska klassen i våra länder samt eliminera den rådande
multikulturella ideologi som möjliggör islamiseringen och som, om den får
hållas, kommer att leda till förstörelsen av den västerländska
civilisationen.”
Det counterjihadistiska manifestet fick en snabb spridning.
Dagarna efter att Edward S May laddat upp det på Gates of Vienna
översattes det till spanska, italienska, holländska och franska. Den 23
november, tre dagar efter publiceringen, översattes det också till svenska.
Counterjihadrörelsen hade nu ett övergripande dokument, en ideologisk
grund att samlas och enas kring.
Det var ytterligare ett styrkebesked från den snabbt växande rörelsen.
Av kommentarerna att döma var inte alla anhängare, trots det positiva
mottagandet av manifestet, ännu redo att axla ansvaret för den avgörande
striden mot islam, åtminstone verkade det inte så i det inlägg som postades
av pseudonymen Thrasymachus: ”Jag är kanske lite full, nu när det är
fredag och allt. Men jag måste bara säga: den här posten ger mig ståkuk.
Stolt att tillhöra er.”
Många andra tog det counterjihadistiska manifestet på betydligt större
allvar.

Counterjihadrörelsens tankegångar delades inte bara av bröderna Ekeroth.

Hösten 2009 hade stora delar av den övriga ledningen inom
Sverigedemokraterna, inte minst bland De fyras gäng, börjat anammat en
liknande domedagsinspirerad retorik och språkbruk.
Richard Jomshof varnade i en artikel i SD-Kuriren för att svenskarna
snart skulle vara en minoritet i sitt eget land.
”Risken är stor att islam är majoritetsreligionen bland ungdomar under
15 år kring år 2050”, skrev Jomshof och tillade att muslimska flyktingar –
och deras barn – inte bara var fullt jämförbara med de nazistiska trupper
som våldförde sig på Europa under andra världskriget. De var betydligt
värre.
Muslimerna i Europa och i Sverige kommer, skrev Jomshof,
”oundvikligen att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det
sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin –
långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”
Även Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog, använde
regelbundet termer och begrepp lånade direkt från counterjihadrörelsen.
I sitt tal inför Sverigedemokraternas valupptakt till EU-valet i maj 2009
fokuserade Karlsson inte på Sveriges relation till EU av idag, utan valde i
stället att prata om kampen mot det osmanska riket på 1500-talet och slaget
vid Wien 1683, drygt fyra hundra år innan Europeiska unionen skapades.
Det talet belönades med mötets längsta applåd.
Vid andra tillfällen var Mattias Karlsson mer rakt på sak. ”Hur kan det
komma sig att vi svenskar inte får kritisera en lära som vill förgöra oss?”
undrade han i SD-Kuriren hösten 2009.
Vindarna inom partiet blåste i den riktning som counterjihadrörelsen och
Kent Ekeroth hade pekat ut.
Och därför var det knappast helt oväntat att Kent Ekeroths linjetal hölls
just denna höst, på Sverigedemokraternas Landsdagar i Ljungbyhed,
söndagen den 18 oktober 2009.

I princip var Kent Ekeroths tal ett återgivande av samtliga bärande element
inom den counterjihadrörelse som han, tillsammans med sin bror Ted, spelat
en viktig roll i att bygga upp och etablera.
Allt fanns med. Konspirationsteorierna kring Eurabia. Det påstådda snara
maktövertagandet av beräknande muslimer. Föreställningen om det
tusenåriga ständigt pågående kriget mellan islam och väst. Och
jämförelserna och likställandet mellan religionen islam och nazismen.
Flera av Kent Ekeroths formuleringar var ordagrant tagna från
counterjihadrörelsen. En av hans inledningsmeningar, ”Vi är idag inne i en
ny fas i ett uråldrigt krig”, var exakt samma citat som pryder bloggen Gates
of Viennas sidhuvud.
På samma sätt som counterjihadisterna hävdade också Kent Ekeroth att
ingenting hade förändrats inom islam under de 1  400 år som religionen
existerat. Målet var och förblev detsamma: att underkuva världen och nå
världsherravälde. Så var det på på Muhammeds tid på den arabiska halvön
på 600-talet – och så var det fortfarande bland dagens unga svenska
muslimer födda och uppvuxna i Rosengård, Tensta eller Södermalm.
Det enda som skilde sig åt var metoderna.
”Denna idé om jihad som krigföring i vid mening med flera olika medel,
går tillbaka hela vägen till Muhammed. Demografisk expansion och
smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig om
maktövertagande när de blivit fler och starkare. Det vi upplever i Europa
idag är absolut inget nytt. Libanon och Kosovo är två närliggande exempel
på precis den här utvecklingen. Vi befinner oss bara i en tidigare fas.”

Kent Ekeroth upprepade gång på gång att Sverige och Västerlandet stod på
tröskeln till sin egen förintelse.
”Detta kan vara slutet på det fria och öppna samhälle som vi värnar”, sa
han och påpekade att det tyvärr bara var Sverigedemokraterna som verkade
förstå den stora och akuta faran.
Problemet var alla de ”nyttiga idioter” inom politiken och medierna, som
vägrade inse att all världens muslimer – på grund av religionens integrerade
våldsdyrkan – utgjorde reella och potentiella hot, oavsett om de var troende
eller ej.
”Nu hör vi ofta i debatten att det finns islamism och att det finns moderat
islam”, sa Kent Ekeroth. Hunnen så här långt i sitt tal hade han hetsat upp
sig själv rejält. Det gick inte att undvika att höra den hånfulla tonen när han
efter en kort konstpaus fortsatte att tala: ”Frågan ni bör ställa er själva; var
Muhammed moderat eller radikal muslim?  …  En man som avrättar
krigsfångar, en man som tar slavar, har sex med nioåriga flickor, beordrar
lönnmord på politiska motståndare och inleder oprovocerade angreppskrig.
Allt enligt islams egna skrifter. Är detta moderat? Islam blir inte bättre än
Muhammed och Koranen. Och Koranen hetsar till våld mot icke-
muslimer!”

Enligt Kent Ekeroth hade svenska muslimer redan inlett aktiviteter som
kunde ses som en del av den slutliga striden. ”Vi har sett förstörelse i
Rosengård till stridsropet Allah Akbar. Vi har sett hur samhället anpassas
till islam, där muslimska invandrare attackerar svenskar, kvinnor och
homosexuella. Hur polis, ambulans, brandkår, bussar, skolor,
byggnadsarbetare attackeras av importerade gäng – som tack för att vi tog
emot dem”, sa Ekeroth innan han återigen blev avbruten av applåder.
Han väntade i några sekunder innan han fortsatte med hög röst:
”Om detta är deras tack, då har jag bara en sak att säga dem: Tack och
adjö! Åk hem!”
Återigen avbröts han av applåder och var till slut tvungen att hyssja åt
sina partikamrater för att få dem så pass tysta att han kunde fortsätta. Kent
Ekeroth lovade sina partikamrater att Sverigedemokraternas intåg i
riksdagen skulle bli ”början på slutet på denna mångkulturella galenskap”.

Det ungefär femton minuter långa anförandet av Kent Ekeroth,

Sverigedemokraternas internationelle sekreterare, var troligtvis ett av de
mest aggressiva och hatiska politiska tal som någonsin hållits i Sverige.
Det var fullt med krigsmetaforer. Det innehöll en tydlig distinktion på
goda och onda och pekade dessutom ut en stor del av Sveriges befolkning
som ett direkt och dödligt hot mot majoritetssamhället.
En av dem som förfärades när han hörde talet var Jan Hjärpe, professor i
islamologi. Han menade att Ekeroths skuldbeläggande av en stor del av
Sveriges befolkning, med utgångspunkt i deras religion, bar raka paralleller
till nazisternas retorik på 1930-talet. ”Det är precis vad nazistisk
propaganda gick ut på. Är man en jude så är man skurk och utgör fara för
den germanska nationen och för världen. Samma sak säger
Sverigedemokraterna om muslimer nu.”

Kent Ekeroths tal var på sätt och vis också ett mycket ideologiskt tal, vilket
särskilde det från de flesta andra tal hållna av svenska politiker.
I den svenska politiska debatten brukar företrädare från de andra
partierna, oavsett om de står för liberala, socialdemokratiska eller
konservativa tankar och idégods, vara någorlunda överens om de
grundläggande spelreglerna. De påstår sig alla stå för en pragmatisk och
reformistisk politik, med syfte att skapa bättre förhållanden och möjligheter
för en så stor del av befolkningen som möjligt, även om de pekar ut olika
medel för att nå detta mål.
Denna enighet kan av vissa ibland uppfattas som nästan lite tråkig och
färglös. Det är inte ovanligt att de politiska debatterna hamnar på en
detaljnivå och behandlar teknikaliteter inom exempelvis
socialförsäkringssystemen som; bör nivån på ersättningar till sjukskrivna
och arbetslösa ligga på 70 eller 80 procent, ska ersättningen utgå från första
dagen eller med någon eller några dagars karens, bör vårdnadsbidrag finnas
eller inte och i så fall på vilken nivå?
Kort sagt de frågor som rör de flesta svenskars vardagsliv.
Kent Ekeroths tal, färgat och påverkat av counterjihadismen, skiljde sig
fullständigt från de reformistiska diskussionerna om exempelvis
socialförsäkringssystemets omfattning. Talet var djupt ideologiskt i den
meningen att den utgick ifrån en klar politisk idé byggd på en ideologi som
inte baseras på ett jämlikt ”vi”, utan på en uppdelning i ett farligt ”dom”,
som hotar att förinta ett ”oss”.
Och därför måste ”dom”, krossas av majoriteten, av ”oss”, innan de
hinner förverkliga sina onda planer.
Kent Ekeroths tal påminde om 1800-talets socialdarwinistiskt präglade
ideologier på den yttersta vänster- och högerskalan – från anarkister till
fascister – som såg våld och krigshandlingar som möjligen beklagansvärda,
men fullt legitima medel för att uppnå sina politiska mål – och slå ut sina
fiender, som beroende på ideologisk hemvist pekades ut som antingen
storfinansens företrädare, borgarklassen, storbönder i form av kulaker –
eller judar.
För att nå det utopiska slutmålet måste fienden krossas och förgöras.
Ekeroths framställning påminde – utifrån nutida referenser – mer om
”Game of Thrones” och ”Stjärnornas krig” än svensk reformivrande
socialpolitik.
Det var ett tal med tydliga onda och goda, där den eviga striden mellan
ondskans och det godas imperium påstods handla om inget mindre än den
enes död och den andres överlevnad. Något mitt emellan erbjöds icke.
Kent Ekeroth var själv tydlig med att han inte enbart talade om kriget och
våldet som en metafor. Det handlade inte om retorik och om tomma ord,
utan om en visserligen beklaglig, men samtidigt nödvändig del av kampen
för ett bättre samhälle:
”Konfrontationer är aldrig bra, men samtidigt får man inte rygga för
konfrontationer – om det på sikt gör så att man får ett mer fredligt, ett friare
och bättre samhälle”, förklarade Kent Ekeroth i en radiointervju några
månader efter sitt tal i Ljungbyhed. ”Den striden måste man tyvärr ta
ibland, med förhoppningen att samhället blir bättre och fredligare. Och det
är det vi menar att vi gör.”
Ekeroth avslutade sitt tal i Ljungbyhed som han började – med en
krigsmetafor.
Han jämförde sin egen och Sverigedemokraternas kamp mot islam och
Sveriges muslimer med den strid som Winston Churchill utkämpade mot
nazisterna under andra världskriget.
Det var nu åter dags för blod, svett och tårar citerade Ekeroth Churchill.
Kampen mot islam var inte bara livsnödvändig, det var också ett sätt att
hedra de miljoner som dött på Europas slagfält i kampen mot Hitlers
arméer. Churchill hade inte knäböjt inför nazismen och det tänkte inte heller
Sverigedemokraterna göra inför islam, förkunnade Ekeroth.
”Det är vi som står upp emot islamiseringen av vårt hemland. Det är vi
som står upp för den frihet som så många människor offrat sina liv för. Och
det är vi – och ingen annan – som ser till att Sverige aldrig kommer att dö ut
i en stilla suck.
2010 ska vi ta vårt Sverige tillbaka!
Tack!”

Kent Ekeroth hann knappt tala färdigt förrän applåderna började smattra.
Snart ekade hela salen av publikens bifallsyttringar.
Den förste som reste sig för att hylla Ekeroth var partisekreteraren och
historieläraren Richard Jomshof. Hans exempel följdes snabbt av den
övriga partiledningen på första bänk. De ställde sig alla upp, en efter en;
ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist, partiets chefsideolog
Mattias Karlsson och ledaren själv – Jimmie Åkesson.
Till slut stod de allihop. Partiledningens exempel följdes av den övriga
publiken som reste sig i sina bänkrader. De stod där och slog frenetiskt ihop
sina handflator.
Applåderna verkade aldrig vilja ta slut.
”Så jävla bra!” ropade någon i publiken.

Dagen därpå, den 19 oktober 2009, publicerade Aftonbladet en debattartikel

av Jimmie Åkesson där han pekade ut Sveriges muslimer och den
islamisering som han påstod hotade Sverige som ”vårt största utländska hot
sedan andra världskriget”.
Aftonbladets beslut att publicera Åkessons artikel väckte en enorm
debatt.
 Tidningen bidrog till hets mot landets muslimer, menade vissa. Andra
hävdade att det var viktigt att låta även de grövsta av åsikter komma fram,
framför allt när de framfördes av ett parti som enligt flera
opinionsundersökningar mycket väl kunde sitta i Sveriges riksdag efter
nästa val.
Uppmärksamheten kring Åkessons utspel kom helt att överskugga Kent
Ekeroths tal dagen innan.
Få såg kopplingarna och parallellerna mellan Ekeroths öppet
counterjihadistiska budskap och Åkessons utspel. Nästan ingen noterade
likheterna och sambanden mellan Ekeroths tal och Åkessons debattartikel,
som tidvis var en ordagrann återgivning av den internationelle sekreterarens
tal under Landsdagarna.
En av de få som kopplade ihop de två händelserna var Sydsvenskans
reporter Niklas Orrenius, en av de journalister som mest aktivt och
närgånget granskat Sverigedemokraterna under årens lopp.
Medan flera av de stora tidningarnas ledarskribenter kritiserade både
Aftonbladets publicering och Åkessons utpekande av Sveriges muslimer
som ett hot jämförbart med nazismen, konstaterade Orrenius att
debattartikeln i Aftonbladet i själva verket var en betydligt mer återhållen
version av Ekeroths framförande.
”Retoriken var snarast nedtonad jämfört med hur det lät på partiets
kongress i Ljungbyhed i helgen”, konstaterade Orrenius.
Det skulle dröja ytterligare två år – till ett sprängdåd i Oslo och ett
efterföljande blodbad på ön Utøya – innan media skulle se likheterna och
parallellerna mellan den nya sverigedemokratiska retoriken och den
counterjihadistiska ideologi som spreds av ledande företrädare som Kent
Ekeroth.
Och som ivrigt lästes av en ung norsk man som äntligen trodde sig ha sett
ljuset.

Hösten 2009 kan ses som en vändpunkt i Sverigedemokraternas historia.

Partiet som grundades av flera tidigare nazister, som marscherat med
höjda högerarmar under hakkors och vars ledande företrädare bränt böcker
av judiska överlevande hade nu, tjugo år senare, definitivt och slutgiltigt
utsett en ny huvudfiende i stället för judarna – muslimerna.
Hösten 2009 innebar inte bara ett skifte i Sverigedemokraternas retorik
och ideologi, det var också slutpunkten i en pågående samhällelig rörelse
som förändrade hela det offentliga samtalet i Sverige, det menade i alla fall
Karin Eriksson, politisk reporter på Expressen, i boken ”Noll Noll –
decenniet som förändrade världen”.
Enligt Eriksson hade framväxten av de två politiska blocken, det blåa
borgerliga och det röda vänsteralternativet, cementerat en ordning där de
två tävlade om regeringsmakten genom att ständigt triangulera, låna av
varandras politik, till den grad att den egna politiken urholkades i jakten på
regeringsmakten.
För många väljare framstod blocken som så lika varandra – och så
likartat färglösa – att det lämnade ”fältet öppet för utmanare med en annan
dagordning”.
Sverigedemokraterna hade helt enkelt fått en politisk plattform att verka
ifrån.
Karin Erikssons jämförde Uppdrag gransknings avslöjande i
valstugereportaget inför valet hösten 2002, som tvingade bland andra
Kristianstadspolitikern Christer Ewe att avgå, med Ekeroths tal i
Ljungbyhed i oktober 2009.
”Drygt sju mil och sju år från Christer Ewes valstuga i Kristianstad håller
Sverigedemokraternas landsdagar vid Ljungbyhed park hotell hösten 2009.
Ingen som blickar ut över salen kan ana att det här är en rörelse med vissa
rötter i rasistiska BSS, Bevara Sverige svenskt. Här syns inga skinnskallar
eller bomberjackor. Den genomsnittlige deltagaren är en prydlig yngre man
i kostym. Här finns en parallell till valstugorna 2002: Det är inte svårt att få
folk på Sverigedemokraternas landsdagar att tala illa om muslimer.
Skillnaden är att det inte behövs någon dold kamera för att dokumentera
påhoppen. SVT 24 är på plats och bandar när Sverigedemokraternas
internationella sekreterare Kent Ekeroth går upp i talarstolen för att ge sin
syn på islam.”
Det tog inte ens ett decennium, konstaterar Karin Eriksson i sin bok.
Sverigedemokraternas uttalanden, betydligt grövre än det som fällde
Moderaterna i valet 2002, bara sju år tidigare, hade nu inte bara blivit
accepterade i en ständigt pågående normaliseringsprocess, utan användes
dessutom öppet som ett sätt att profilera ett parti i sin kamp att nå en
riksdagsplats.

Kent Ekeroths tal väckte uppmärksamhet också internationellt.

 Hans vänner inom counterjihadrörelsen publicerade en översättning av
talet på bloggen Gates of Vienna. ”Vi fick goda nyheter om SD precis innan
vi skulle publicera”, skrev Edward S May, ”partiet fick 7,2 procent i senaste
opinionsmätningen, en ökning på mer än en procent sedan förra
mätningen.”
Sverigedemokraterna var också mycket nöjda med sin nya strategi.
”Landsdagarna i Ljungbyhed 16–18 oktober innebar ett massmedialt och
politiskt genombrott utan dess like för Sverigedemokraterna!” konstaterade
partitidningen SD-Kuriren i sitt nästa nummer. ”Summa summarum av allt
detta är att Sverigedemokraterna nu definitivt har etablerat sig på den
politiska kartan och med största sannolikhet är på väg rakt in i riksdagen.”
 TISDAG 20 APRIL 2010

Tisdagen den 20 april 2010, bara några veckor innan tioårsdagen av sin
egen studentexamen var Kent Ekeroth tillbaka på Katedralskolan, där han
tillbringat tre år på det naturvetenskapliga programmet.
Han kom inte ensam. Ekeroth hade sällskap med fem av sina vänner från
SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Och som på så många andra
skolor som Sverigedemokraterna besökte valåret 2010 hade många elever
samlats för att protestera. Ett hundratal av dem stod vid den stora eken, mitt
på skolgården, och skanderade: ”VI VILL INTE HA SD HÄR! VI VILL
INTE HA SD HÄR!”
”Det är helt absurt. Hur kan SD komma till en mångkulturell skola som
Katte. Jag är iranier och född här men ser mig som svensk. Ingen ska ta det
ifrån mig”, berättade en av eleverna till den utsände reportern från
Sydsvenskan.
Alla ropade inte slagord. Flera av demonstranterna försökte diskutera
med Sverigedemokraterna. En och annan elev verkade – även om de höll
sig i bakgrunden – hålla med de gästande politikerna. Några av dem kom
fram för att tala med Sverigedemokraterna efter att tumultet lagt sig.
Kent Ekeroth var förbannad över mottagandet på sin gamla skola.
”När vi kom fram var hela platsen där vi skulle vara helt fullspäckat av
folk”, skrev han på sin blogg. ”Väl där satt ett gäng invandrare, troligen
från mellanöstern, och blockerade vårt bord och var aggressiva. De skrek
om att vi inte har någon rätt att vara där, att de blir ’kränkta’ och de var
allmänt aggressiva.”

Kent Ekeroths minne verkade vara kort.

Tio år tidigare hade han själv betett sig på samma sätt när Katedralskolan
fick besök av politiker från partier som han inte gillade, det vill säga allt
från Socialdemokraterna och vänsterut på den politiska kartan.
 Nästan alla Ekeroths tidigare klasskamrater som jag pratar med återger
sina minnesbilder från just dessa besök: hur Kent Ekeroth brukade ställa sig
tätt bredvid de besökande politikerna och full av aggressivitet försökt
provocera fram en konfrontation. Något som han sedan stolt berättade: ”De
ska inte finnas här på vår skola! De där jävla kommunisterna, de har ingen
rätt att komma hit”, brukade han säga till sina klasskamrater.
Nu skrev Kent Ekeroth på sin blogg att de protesterande elevernas
demonstration var något typiskt för ”MENA-invandrare”, en vanlig
omskrivning på sverigedemokratiska sajter och bloggar för svenskar med
bakgrund i Mellanöstern och Afrika.
”Det roliga är att MENA-invandrare bevisar SD:s tes varje gång; de visar
oerhört tydligt att demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet inte gäller fullt ut
för dem, eller bara så länge man tycker ’rätt› enligt dem”, skrev Ekeroth.
”De agerade hotfullt genom att ställa sig precis framför en för att mucka
gräl, genom hot och gester. De visar verkligen precis på det som SD säger;
att vissa invandrargrupper helt enkelt inte passar in i Sverige.”

Kent Ekeroth ägnade sedan flera år tillbaka i princip all sin tid åt partiet,
både yrkesmässigt och privat. Det var inget ovanligt. Många
Sverigedemokrater levde sina liv i och för partiet. Man arbetade med
partikolleger, man umgicks med partivänner på sin fritid och man blev kär i
och gifte sig med andra aktivister.
Bland de i partiledningen som träffat sin nya partner inom partiet fanns
Jimmie Åkesson. Hans flickvän Louise Erixon var aktiv inom
ungdomsförbundet och även hennes mamma, Margareta Larsson, Åkessons
blivande ”svärmor”, hade en hög position inom partiet.
Även Kent Ekeroths sociala umgänge bestod till stor del av
partikamrater.
Han brukade spelade badminton och squash, eller en och annan
schackmatch, men framför allt ägnade han sig åt olika tv-spel, framför allt
fotbollsspelet Fifa 2009.
Han kunde sitta i timmar och spela, ensam eller tillsammans med några
partikamrater, tills dessa tröttnade och gick hem. Ibland vände han
fullständigt på dygnet.
Om han lyckades vinna brukade han stolt berätta detta på sin
Facebooksida:
 ”Kan sova gott nu när jag visade William Hahne och Eric Myrin hur Fifa
2009 ska spelas”, skrev han i ett inlägg: ”Extra roligt blir det att Hahne blir
rasande när han förlorar.”
Vid ett annat tillfälle, när han slagit ungdomsförbundets ordförande
Gustav Kasselstrand i schack, fotograferade han brädet med det vinnande
draget och publicerade bilden med den nöjda kommentaren: ”Schackmatt
mot Gustav när jag endast behövt ta en pjäs – hans bonde :) oerhört snyggt
faktiskt :)”
Oavsett vad det handlade om verkade Kent Ekeroth göra allt för att
vinna.
”Han är extremt tävlingsinriktad och därmed också världens sämsta
förlorare”, berättar en partikamrat. ”Det var kul att spela mot honom just
därför. Jag brukade spöa honom och då var han verkligen den sämsta
förloraren. Han blev fruktansvärt arg. Så det var ju förbannat kul att tävla
mot honom.”
”Jag vet ingen som är en så dålig förlorare”, berättar en annan
partikamrat. ”Han får totala raseriutbrott. Han blir högröd i hela ansiktet
och slänger racketen i väggarna. Han blir helt vansinnig varje gång han
förlorar.”

De många mötena och föredragen runt om i landet och den allt mer
uppburna positionen inom partiet – och i offentligheten – innebar en ny
dimension i Kent Ekeroths liv.
Den tidigare så blyge tonåringen hade börjat träffa tjejer.
En stor del av förändringen berodde, enligt Kent Ekeroth själv, på en bok
som han inte verkade kunna få nog av att läsa och som han ständigt tipsade
sina vänner om: ”The Game”, eller ”Spelet” som den heter på svenska, av
Neil Strauss.
”Han var besatt av olika raggningsfilosofier, framför allt av ”The Game”,
som han var extremt intresserad av och ofta ville prata om”, berättar en av
de Sverigedemokrater som brukade umgås med Kent Ekeroth.
Bokens undertitel, ”En inträngande analys av raggningsexperternas
hemliga sällskap”, sammanfattar innehållet ganska väl. Den handlar om en
framgångsrik rockskribent som, trots att han har allt som man kan önska sig
av livet, inte lyckas få till det med tjejer. Han känner sig socialt utanför,
blyg och tafatt.
 Förändringen inträffar när han går med i ett sällskap för
raggningsexperter. Plötsligt får han nytt självförtroende, rakar av sig det allt
tunnare håret, skaffar pipskägg och vågar stöta på de vackraste av kvinnor.
Rockskribenten får inte bara framgång, han blir en raggningsexpert – en
av världens bästa.
Hemligheten, enligt Neil Strauss, är en raggningsteknik som baseras på
grundtanken att män och kvinnor är två helt skilda varelser. Bara den som
vågar vara en riktig man, det vill säga kraftfull, burdus och rättfram, har
framgång hos det andra könet.
Det gäller att vara en ”alfahanne”, ett uttryck som återkommer på nästan
varje sida i boken. Genom att till en början låtsas negligera kvinnor, eller
vara direkt oförskämd mot dem, kan man få vilken kvinna som helst att bli
intresserad, sära på benen och dra av sig trosorna.
Boken både hånades och förlöjligades av många kritiker.
”Det är en bok för killar som runkar för mycket”, skrev Sydsvenskan
elakt i samband med utgivningen av ”Spelet”, men för många män blev
boken, i likhet med som för Kent Ekeroth, något av en bibel. Spelet blev en
gigantisk försäljningssuccé och toppade bestsellerlistor i flera länder när
den publicerades i mitten av 2000-talet.
En av de män som föll handlöst för Neill Strauss budskap var Kent
Ekeroth.
”Kent brukade prata om att man måste våga ta chansen, för det hade
Strauss skrivit”, berättar en partivän. ”Och det gjorde han verkligen. Han
testade ständigt, han raggade på varenda tjej som kom i närheten. Och
ibland hade han ju så klart också framgång.”

Trots att Sverigedemokraterna ansträngde sig för att ge en bild av att vara
ett parti som alla andra – var den interna vardagen något helt annat.
Våren 2009 fick svenska folket en bild av hur livet inom
Sverigedemokraterna kunde se ut, när det granskande programmet Kaliber
på Sveriges Radio följde partiet under några månader med dold kamera.
Och det var knappast en smickrande bild som kom fram.
De smygtagna bilderna visade bland annat hur ledande personer inom
partiet festade på en färja mellan Stockholm och Estlands huvudstad
Tallinn. De åt och drack medan ungdomsförbundets ordförande Erik
Almqvist berättade ”roliga” historier: ”Vet ni vad en somalier med sesamfrö
på huvudet kallas?” frågade Almqvist sina kamrater och gav sedan själv
svaret: ”En quarter pounder.”

När Sverigedemokraterna senare samlades i en hytt uppstod allsång, men

det var inte klassiska visor som ”Vem kan segla förutan vind”, eller ”Uti vår
hage” som politikerna sjöng, som man skulle kunna tro med tanke på
partiets betoning av svensk kultur. Sverigedemokraterna sjöng och skrålade
till vit makt-musik och nazistiska kampsånger från 1930-talet, bland annat
”Friheten leve”, skriven av Sven Olov Lindholm, ledaren för det svenska
nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet.
De två ledarna för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, ordföranden
Erik Almqvist och vice ordföranden William Petzäll skrålade glatt med i
refrängen:

”Vi se borgarnas bleka fanor slakna

och hur marxismen står i brand
då vi höja vårt rop:
Sverige vakna kring härjat land!”

När de sjungit färdigt diskuterade de två sångarna texten.

”Friheten leve, den är ju faktiskt ganska cool, tycker jag”, sa William
Petzäll.
”Ja, faktiskt, den är riktigt cool”, svarade Erik Almqvist.
Båda två verkade ha lärt sig texten utantill.

Den sång som verkade väcka störst entusiasm bland Sverigedemokraterna

var dock något nyare. Den handlade inte om nazismen utan om mordet på
Sveriges tidigare statsminister Olof Palme. I det glada, sjungande sällskapet
fanns också partiledaren Jimmie Åkesson.
Han gjorde inte den minsta ansats att lämna hytten eller avbryta den sång
som ekade mellan väggarna och vars refräng åtföljdes av taktfasta
dunkanden:

”Olof Palme gick på bio, tja la la la la la la la

han kom ut strax efter tio, tja la la la la la la
Lisbet såg pistolen blänka, tja la la la la la la la
 strax därefter blev hon änka, tja la la la la la la la
Skottet brann, blodet rann.
Olof Palme han försvann!
Olof Palme gick på bio, tja la la la la la la”

Sverigedemokraterna hanterade den efterföljande krisen som de skulle göra

så många gånger i framtiden. Först vägrade de att prata med den redaktion
som satt på materialet. Trots att Åkesson redan lovat att delta i en intervju
ändrade sig partiledaren snabbt när han, som utlovat, fick se materialet
innan sändning.
”Vi kommer att kommentera det här, men vi kommer att kommentera för
seriösa medier”, sa Åkesson innan han la på luren.
När han senare uttalade sig försökte Åkesson tona ner hela affären med
att det var perifera medlemmar i partiet som sjungit och att han själv
uppfattade sången om Olof Palme som en kritik mot polisutredningen kring
mordet.
Sverigedemokraterna slapp dock inte helt ifrån de tuffa frågorna.
”Var du med när det här sjöngs? Sjöng du till och med med?” undrade
Janne Josefsson i tv-programmet Debatt.
”Öööhhh, jaaa!” svarade Åkesson. ”Jag beklagar det. Jag förstår att det
här är oerhört känslosamt för många människor. Och jag förstår att det här
är känsligt för många människor som upplevde Olof Palme som en stor man
och som är väldigt känslomässigt berörda av mordet på honom.”
”Varför sjöng du med då?”
”Som sagt, jag har aldrig reflekterat över den här sången som nåt annat
än ett sarkastiskt sätt att beskriva Palmeutredningen … ”
En sak var tydlig i Sverigedemokraternas krishantering. De försökte göra
allt för att få diskussionen till att handla om journalistiska arbetsmetoder,
snarare än vad som avslöjats om partiets inre liv. Och de var framgångsrika.
Den debatt som följde efter Kalibers avslöjande kom till stor del att
fokusera på journalisternas arbetssätt, med dolda inspelningar, snarare än
om vad de lyckats avslöja.
Att partiets högsta ledning glatt sjöng allsånger om mordet på Olof Palme
och nazistiska kampsånger från andra världskrigets tid hamnade i
bakgrunden.
Ingen av de stora tidningarnas ledarsidor, varken Aftonbladet, Expressen,
Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, krävde Jimmie Åkessons avgång.
 Frågan är hur de hade reagerat om någon annan partiledare sjungit
samma sång.

Ju närmare valet 2010 kom och ju fler opinionsundersökningar som visade

att partiet var på väg att ta sig in i riksdagen, desto mer ökade
misstänksamheten, några kallar det paranoian, inom partiet.
Nu fanns det eftertraktade positioner som välbetalda riksdagsmän att se
fram emot. Nu handlade det inte längre om oavlönat ideellt arbete med att
dela ut affischer, foldrar och broschyrer. Nu hägrade både makt och pengar.
Daniel Assai, som hade lyckats arbeta sig upp till posten som biträdande
kanslichef, berättar om en kultur där misstron ökade till den grad att till slut
ingen verkade lita på någon annan. Partikamrater angav varandra, eller
började samla på bevis för att använda vid senare tillfällen. Det handlade
om allt från partidokument och mejlväxlingar till hemliga inspelningar av
det som sades på olika möten eller i privata sammanhang.
”Problemet var att det där med inspelningar nästan blev policy i partiet”,
berättar Daniel Assai. ”Jag var chockad, det var därför jag började spela in
själv till slut.”
Daniel Assai säger att han förstod omfattningen av de hemliga
inspelningarna först när några ledande partimedlemmar spelade upp band
för honom 2008. Det var ungefär då som inspelningarna tog fart på allvar.
Partiet hade då fortfarande sitt partikansli, som de kallade för Bunkern, i en
källarlokal på Södermalm.
”Man sa till mig att de spelar in samtal, i Bunkern och allt. På
styrelsemöten och sånt”, berättar Assai. ”Man vet aldrig när det spelas in,
men jag känner till många samtal som har spelats in.”
En av dem som enligt Daniel Assai var mest aktiv med att spela in var
Linus Bylund, som senare blev Jimmie Åkessons presstalesman under
riksdagstiden.
”Linus är värst, Linus spelar in både med journalister och med sig själv.
Han har all utrustning. Så Linus har hållhakar på nästan alla.”
En annan flitig inspelare, enligt Daniel Assai, var Kent Ekeroth.
”Kent spelar in allt, precis allt. Jag vet att han spelat in massor med
samtal med mig exempelvis”, säger Daniel Assai och tillägger med ett torrt
skratt. ”Jag tror han spelar in när han sover också, om han snarkar eller
inte.”
När jag pratar med Sverigedemokrater runt Kent Ekeroth bekräftar flera av
dem den bild som Daniel Assai ger. Några av dem berättar att Kent inte
bara spelar in sina partikamrater och händelser ”på stan”, som i samband
med järnrörsskandalen. Ekeroth använder sig av inspelningar även i de mest
intima av stunder.
”Han var rädd för ’kiss and tell’-tjejer”, berättar en partivän. ”Så han sa
att han brukade spela in allt om han lyckats få hem en tjej, så att de inte
kunde dra våldtäktskortet. Han satte sin telefon på record. Det där är något
han sysslar med ganska frekvent. Det är inte bara mot tjejer. Det är en
paranoia han har. Han har ganska mycket material på Karlsson och Åkesson
också, det är därför de inte kan sparka honom.”
”Det där med att han spelar in sina tjejer, det har han berättat för mig
också. Helt öppet”, berättar en annan partikamrat. ”Det var inget han
hymlade med. Jag kan visserligen förstå det. Ingen vill ju utsättas för
påståenden om våldtäkt, så det var väl en ren försvarsinställning – men jag
tycker ändå att det går lite över gränsen.”

Samtidigt som Kent Ekeroth engagerade sig i den svenska valrörelsen

fortsatte han sitt internationella arbete, Den 27 mars, en dryg månad innan
sitt besök på Katedralskolan, deltog han, tillsammans med representanter
från bland annat belgiska Vlaams Belang och det österrikiska Frihetspartiet,
FPÖ, på en internationell ”Antiminaretkonferens” i den tyska staden
Gelsenkirchen.
Konferensen anordnades av Bürgerbewegung pro Nordrhein-Westfalen,
mer känt under förkortningen Pro NRW. Partiet kallar sig ”islamkritiska”,
men betecknas som högerextrema av såväl forskare som poliser och
politiker i Tyskland.
Inrikesministern i delstaten Nordrhein-Westfalen har kallat Pro NRW:s
medlemmar för ”nynazister i kritstrecksrandiga kostymer”. När
delstatspolisen våren 2012 utförde en jätterazzia mot militanta
högerextremister, fann de hos den Pro NRW närstående militanta
grupperingen ”Freundeskreis Rade” mängder med skjutvapen, knivar samt
en gammal nazisthjälm.
Flera tidigare nazister är aktiva inom Pro NRW. Den biträdande
partiledaren, Kevin Hauer, har bland annat poserat på foton framför en
målning på Adolf Hitler. På ett annat foto gör han nazihälsningen iklädd
endast kalsonger.
 År 2010, samma år som Pro NRW bjöd in Kent Ekeroth till konferensen i
Gelsenkirchen började det tyska Författningsskyddet punktbevaka partiet.
Beslutet togs i enlighet med den lag som ger tyska staten rätten att förbjuda
partier och organisationer som är ”författningsfientliga” och hotar
demokratin genom en aktiv ”aggressiv hållning gentemot den bestående
ordningen”.
”Pro NRW missaktar med sina uttalanden och krav de i grundlagen
fastslagna mänskliga rättigheterna, framför allt rätten till människovärde
och diskrimineringsförbudet”, skrev Författningsskyddet i sin motivering
till övervakningsbeslutet. ”Vissa folkgrupper och religioner, framför allt
muslimer, framställs som oönskade, icke-integrerbara andra klassens
människor. Med denna form av skildringar underblåser pro NRW
avståndstagande och rädsla i befolkningen.”
Delstatens inrikesminister, Ingo Wolf sammanfattade
Författningsskyddets syn på partiet med konstaterandet att Pro NRW är
”farliga för vår demokrati”.
”Jag ska ner för att kolla läget, och se hur vi kan samarbeta”, förklarade
Ekeroth sin medverkan i konferensen för Sveriges Radio.
”Men det finns många som betraktar de här partierna som islamfientliga
och ultrahöger? Hur kommenterar du det?” undrade reportern.
”Ja, vi blir ju klassade som ultrahöger i Sverige, men det är ingen
beskrivning jag känner igen mig i alls. Det här är partier som har en
gemensam nämnare. Vi ser allvarligt på islamiseringen av Europa. Islam är
en ideologi som på många sätt inte är förenlig med ett öppet västerländskt
samhälle”, svarade Ekeroth.

På sitt tal på konferensen, anordnat i det vackra renässansslottet Horst

upprepade Kent Ekeroth sitt budskap från partiets Landsdagar förra hösten.
Islam måste bekämpas, varje annat alternativ innebär den egna
undergången.
”Varje civilisation kommer förr eller senare nå ett vägskäl, då man
antingen går under i krig eller i en stilla suck. Eller så kämpar man för sin
överlevnad”, sa Ekeroth och möttes, precis som i Ljungbyhed av rungande
applåder.
Kent Ekeroth pratade inte bara om faran från islam. Han påstod också att
Sverige inte längre var en demokrati utan en ”politiskt korrekt diktatur”.
 Sverigedemokraternas internationelle sekreterare avslutade sitt tal med
ett löfte till de närmare 300 deltagarna på konferensen. ”Moskéer är
symboler för muslimsk makt och dominans. Och vi kommer inte att tillåta
dem. Vare sig i vårt älskade Sverige eller i Europa!”
Hans tal möttes av applåder och jubelrop.

Även om det förekom en viss mediebevakning inför konferensen, fanns det

bara en svensk journalist på plats på slottet Horst utanför Gelsenkirchen,
trots att mötet utgjorde en av de största samlingarna av Europas
högerpopulistiska, främlingsfientliga och högerextrema partier i modern tid.
Reportern Christoph Andersson, som arbetade på en dokumentär till
Sveriges Radio, fick på nära håll uppleva riskerna med att bevaka denna
europeiska högerpopulistiska scen. Ett tv-team från den tyska kanalen ZDF
blev utan förvarning attackerade av ett antal konferensdeltagare. ”Plötsligt
uppstår rena lynchstämningen mot reportern och hans team”, skrev
Andersson senare i en artikel i Sydsvenskan. ”Två Pro NRW-politiker vrålar
direkt i reporterns öron. En av dem sticker till och med sina fingrar rakt i
hans ansikte. Gång på gång.”
Därefter blev tv-teamet utkastade, medan konferensdeltagarna vrålade:
”NAZIS RAUS, NAZIS RAUS!” ”Ut med nazisterna!”
När Andersson frågade Ekeroth vad han ansåg om våldet mot
journalisterna fick han svaret. ”Händelsen är irrelevant i förhållande till
kampen mot islam.”

Hela uppträdet bevakades av det tyska Författningsskyddet, som var på

plats som en del av sitt arbete för att försvara den tyska demokratin.

I sin rapport från konferensen fokuserade Författningsskyddet framför allt

på ledaren för det belgiska Vlaams Belang – Filip Dewinter. I sitt anförande
beskrev han islam som en ”erövringsreligion”, berett att när som helst
”kasta sig över det svagaste offret”. Och han jämförde mångkultur med
dödliga sjukdomar som aids. ”På samma sätt som aids skadar en människas
fysiska motståndskraft, undergräver mångkulturen den demografiska
motståndskraften hos hela folk och civilisationer.”
Detta uttalande, i princip ordagrant med Kent Ekeroths tidigare
jämförelse mellan hiv och invandring, kommenterade Författningsskyddet
på följande sätt:
”Här genljuder jämförelser, som man annars bara hör hos ortodoxa
högerextremister … Människor från andra kulturer eller med annan
religionstillhörighet blir på detta sätt uppenbart sedda som dödliga
sjukdomar, som på ett oåterkalleligt sätt skadar ’folkets’ immunsystem.”
Det tyska Författningsskyddet reagerade också på DeWinters uttalanden om
att ”det nu handlar om att … tränga tillbaka islam dit den hör hemma: på
andra sidan Medelhavet” och ”vi måste våga kräva ett Europa för européer
och varför inte därefter en strävan att återskapa Istanbul till
Konstantinopel”.
Det tyska Författningsskyddet var tydliga i sin analys.
”Dessa yttranden frånkänner inte bara muslimer deras grundlagsskyddade
rätt till religionsfrihet utan förnekar också denna befolkningsgrupp rätten att
existera och leva i Europa. Detta står i fullständig motsägelse till vår
frihetliga demokratiska grundlag.”

Kent Ekeroth hann knappt hem från konferensen i Tyskland innan han
hamnade mitt i en av vårens medialt mest uppmärksammade händelser i
Sverige.
Måndagen den 29 mars – dagen efter att antiminaretkonferensen i
Gelsenkirchen avslutats – började ett bråk på en parkeringsplats i
Landskrona mellan en yngre man och ett äldre par. Det som började med
några hårda ord slutade i fullständig tragik. Den yngre mannen knuffade till
den 78-åriga kvinnan som föll och slog sig så svårt att hon måste föras till
sjukhus, där hon avled två dagar senare.
Spekulationerna om gärningsmannens identitet inleddes omedelbart på
olika nätforum som Flashback och Politiskt inkorrekt.
En av dem som engagerade sig var Kent Ekeroth. På sin blogg startade
han en vadslagning. Han undrade ”om någon vill sätta emot att mördaren är
en kulturberikare”.
Kent Ekeroths kollega, Stefan Olsson, ledare för Sverigedemokraterna i
Landskrona, utlovade en belöning på 5 000 kronor för tips som ledde till att
gärningsmannen greps.
Nätet fylldes med hatiska inlägg. En Facebookgrupp med namnet ”Vi
som vill få fast svinet som misshandlade gamla paret i Landskrona” fick
snabbt nästan 20 000 medlemmar.
Den hårda tonen på nätet överraskade många.
 ”Även för den mest förhärdade nätanvändare är hatet som spytts ut på
nätet den gångna helgen chockartat”, skrev lokaltidningen Helsingborgs
Dagblad och konstaterade att samtalstonen ”var en orgie i osmakligheter”.
Vid det här laget var stämningen i Landskrona rejält uppjagad.
”Vi äldre vågar inte gå ut på kvällar och knappt på dagarna”, berättade en
pensionär för Sveriges Television. Även polisen ökade sin bevakning. ”Vi
har en större synlighet och rör oss ute i staden”, kommenterade Tommy
Lindén, chef för kriminalenheten i nordvästra Skåne.

Mitt i detta spända läge anhölls en 23-årig Landskronabo. Polisen hann

knappt börja förhöra den misstänkte mannen innan Kent Ekeroth
publicerade den 23-årige Landskronabons namn och födelsesiffror, med
tillägget att mannen är ”libanesisk muslim”.
Namnpubliceringen fick omedelbara följder. Den 23-årige misstänkte
mannens familj, syskon och föräldrar blev nerringda. Folk vrålade och
skrek till dem. De fick motta flera dödshot.
Det uppstod något av en lynchstämning.
För att försöka lugna situationen beslöt en organisation för palestinska
flyktingar att kalla till en presskonferens. Tillsammans med tre andra
kulturorganisationer i Landskrona läste de upp ett uttalande som manade till
försoning och förkastade alla former av våld.
Med på mötet var också två av den misstänkte mannens bröder, som
vittnade om de hot som hela familjen fått utstå. De läste också upp ett
meddelande:
”Till alla Landskronas invånare och till svenska folket.
Med all respekt delar vi sorgen med den 78-åriga kvinnans familj,
anhöriga och kära.
Vi är väldigt tagna och mår inte alls bra, våra barn är hårt drabbade och
skrämda. Olyckshändelsen orsakade en enorm sorg i vårt liv.”

Även stadens kyrkor och muslimska församling gjorde vad de kunde för att
lugna stämningen. En tvärreligiös manifestation mot våld – och för
försoning och integration – fyllde Sofia Albertina kyrka i centrala
Landskrona till sista plats.
”Våld har ingen etnicitet, våld har ingen religion. Det har här handlat om
vad en enskild människa har gjort”, sa Othman al-Tawasalbeh, imam i
Landskrona.
Hans kollega, kyrkoherden Bengt Karlgren, höll med och uppmanade de
över 600 besökarna att inte blanda ihop dåd begångna av enskilda personer
med hela befolkningsgrupper. Kyrkoherden vände sig också – åtminstone
indirekt – till de som i likhet med Kent Ekeroth publicerade obekräftade
uppgifter på nätet.
”Hatet är hotet mot vår framtid” sa Bengt Karlgren. ”Låt inte skvallrets
folkdomstol styra, för där finns det ingen som står för domsluten. Låt inte
Facebook döma, det har vi domstolar till.”

Ledningen i Sverigedemokraterna var bland dem som inte delade

kyrkoherdens åsikt att rättvisa skipas inom domstolsväsendet, inte på
Facebook. De gav Kent Ekeroth sitt fulla stöd för hans namnpublicering.
”Vi tycker att man ska vara restriktiv med det, men vi kan också tycka att
det kan finnas en poäng med att ibland lyfta fram enskilda fall”, sa Mattias
Karlsson, partiets pressekreterare, till Sveriges Television.
”Men är det en politikers sak att på sin blogg lägga ut namn och
personnummer på en person som är misstänkt för ett brott?” undrade
reportern.
”Om det är en del i en större diskussion kring kriminalpolitik, till
exempel invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, så kan det vara
relevant”, svarade Karlsson.
De flesta läsarna av Kent Ekeroths blogg jublade och hyllade honom,
men inte alla.
”Ni är bara för mycket. Ett parti som hänger ut MISSTÄNKTA förövare.
Oavsett detta falls utfall så är ni alltså för att MISSTÄNKTA ska hängas ut.
Anhängare vill kasta ut hela familjen, släkten … helst jagade av fackeltåg.
Ni vill vara med och styra Sverige efter en svensk modell? Är det er
svenska modell?” skrev en läsare som presenterade sig med signaturen
”mer och mer rädd för SD än något annat”.
Andra var mer försiktiga i sin kritik.
”Du borde ta bort personnumret, personen är bara misstänkt och som
riksdagskandidat kan det skada dig ifall någon anmäler”, uppmanade
signaturen Nortexius.
Kent Ekeroth följde inte uppmaningen. Han lät den misstänkte mannens
namn och personuppgifter stå kvar. Han passade också på att raljera över
den kritik han fått för att ha använt ordet ”kulturberikare” i samband med
det tragiska dödsfallet.
Kent Ekeroth menade att ordet ”kulturberikare” var skojigt och dessutom
”ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media”.
”Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans
mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa
invandrargrupper så tydligt visar. Gammelmedia pratar floskler om hur
mycket vi blir ’berikade’ men när denna berikning sedan innebär rått och
oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök
att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta
begrepp klockrent att använda.”

De flesta kommentatorerna i de större medierna kritiserade

Sverigedemokraterna för namnpubliceringen, men flera konstaterade
samtidigt att de inte var speciellt förvånade.
Bara några dagar tidigare hade Sverigedemokraterna offentliggjort sina
tre fokusområden inför valet i september; invandringspolitik,
kriminalpolitik och äldrepolitik. En vecka senare var en Landskronabo med
”invandrarbakgrund” anhållen, misstänkt för att ha misshandlat en ”svensk”
pensionär till döds.
”Händelsen är som skräddarsydd för Sverigedemokraterna”, konstaterade
Expressen i en artikel med rubriken: ”SD vill ha en martyr”.
”Jag är inte förvånad att de agerar på det här sättet”, kommenterade den
socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, men tillade att han inte var
säker på att det skulle gynna Sverigedemokraterna att så öppet försöka
vinna politiska poäng på ett tragiskt dödsfall.
”Det kan vara så att det i valmanskåren finns en känsla att det här är en
sådan allmännelig tragedi, nästan en nationell händelse, att det blir fult att
göra det till partipolitik. Så det kan också slå tillbaka mot partiet.”
Den misstänkte mannens advokat påpekade att intensiteten i näthatet och
namnpubliceringarna hotade hela rättsprocessen. ”En del kanske inte vågar
träda fram och vittna till min klients fördel när de ser det här”,
kommenterade Urban Janson.
Skribent efter skribent påpekade det förkastliga i att utifrån ett enskilt
dåd, av en ensam gärningsman, brännmärka en hel grupp.
 Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar var en av dem som menade att
detta sätt att resonera var fullständigt tokigt. Han tog utgångspunkt i de
uppmärksammade våldtäktsfallen i den lilla orten Bjästa, där
lokalbefolkningen tog förövarens sida mot den utsatta unga flickan.
”Vad ska vi dra för slutsats av det”, undrade Kadhammar, ”att etniska
svenskar i tonåren är sexualdårar. Att befolkningen i Bjästa hänger sig åt en
pervers kultur där pojkar tillåts göra vad de vill med skolflickorna?”
Kadhammar avslutade artikeln med konstaterandet att det finns skillnader
mellan såväl individer som kulturer, men att detta knappast var relevant i
detta fall. ”Att slå ihjäl åttioåriga damer på parkeringsplatser bejakas inte i
någon kultur.”

Kent Ekeroth svarade på sin blogg att Kadhammar har fullständigt fel.
”Hans inlägg visar tydligt på att han inte förstår vad det handlar om. Jag
har i princip aldrig skrivit om enskilda galningars våld. Varför? Jo, för att
sådant våld visar inte på någon systematik överhuvudtaget. Däremot är
invandrares våld mot svenskar något som är systematiskt, alltså något som
inte bara är slumpmässiga enstaka fall, utan något som ligger i det faktum
att vissa invandrargrupper har en kultur, och därmed normer, värderingar
och en mental inställning, vilket föranleder våldsamt och respektlöst
beteende.
Våldet från kanske i främsta hand personer från MENA-länderna har inte
att göra med enstaka psykiskt sjuka personer, som var fallet t.ex. med
Anders Eklund. Nej, det våldet bottnar i att de har helt andra föreställningar
om hur våld används, hur kvinnor kan behandlas, heder med mera”, skrev
Ekeroth.
”Att som Kadhammar och hans journalistkollegor in i det sista förneka,
förlöjliga och förtäcka det faktum att olika grupper är i olika mån benägna
att ta till våld är direkt verklighetsfrämmande.”
Mer tydlig hade Kent Ekeroth knappast kunnat vara.
När ”svenskar” som Anders Eklund begår brott som våldtäkt, handlar det
om ”enskilda galningar” och psykisk sjukdom. När ”invandrare” begår
exakt samma, eller liknande handlingar, är brotten en del av ett system och
en kultur av ”våldsamt och respektlöst beteende”.
En av dem som påpekade bristen på logik i detta sätt att argumentera var
signaturen Snurre Sprätt på Kent Ekeroths egen blogg.
Han upprepade, om än något brutalare, det som många kommentatorer
redan påpekat om det inkonsekventa i att bedöma liknande brott helt olika
beroende på gärningsmannens bakgrund.
”Kent Ekeroth!
Varför inte skriva om Mats Alm! Som slår ihjäl en thailändska …
Betyder det att ALLA dalkarlar/svenskar är mördare då? …
Vad har gått snett i din uppväxt Kent? … ”
 TORSDAG 3 JUNI 2010

Det var en vacker försommarmorgon.

Solen hade redan börjat lysa upp huvudstadens gator, där tre
Sverigedemokrater var på väg hem efter en sen utenatt. Men det var de
värda, tyckte de. De hade arbetat och slitit med partiets valrörelse. Och då
var det inte mer än rätt att få slappna av.
Om detta var männen – Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian
Westling – helt eniga.
De tre partivännerna skulle bara ta en sista hamburgare på det nattöppna
McDonald’s på Kungsgatan när de stötte på komikern Soran Ismail.
Han var ett välkänt namn efter mängder med framträdanden i
radioprogram som Morgonpasset och tv-klassikern Parlamentet. En av
Soran Ismails återkommande måltavlor var Sverigedemokraterna. Han hade
drivit med partiet i sina sketcher, men också varit tydlig med sina åsikter.
När Jimmie Åkesson pekade ut Sveriges muslimer som det största hotet
mot Sverige sedan andra världskriget, i den uppmärksammade artikeln i
Aftonbladet, svarade Soran Ismail genom att kalla honom ”Riksmongot
nummer ett”.
Det var snarare Sverigedemokraterna, replikerade Soran Ismail, som
utgjorde ett hot mot landets demokrati genom en politik som ”skapar hat
och utanförskap”.
Nu sprang de på varandra på McDonald’s.
”SORAN!” skrek Erik Almqvist och tog några snabba steg framåt och
greppade tag i komikerns axel.
”Vänligen sluta knuffas”, sa Soran Ismail med lugn röst.
”VA!” skrek Almqvist medan han filmade med sin mobilkamera. Bakom
honom stod Kent Ekeroth, även han hade tagit fram sin mobilkamera som
han nu riktade mot Soran Ismail.
”Jaha. Här står två Sverigedemokrater och filmar. Varsågoda, ni är
välkomna att filma”, sa Soran Ismail med närmast överdrivet vänlig röst.
 ”ÄR DU RASIST? ÄR DU SVENSKFIENTLIG?” skrek Almqvist och
pekade mot hans bröst.
”Nej, det är jag inte alls. Jag älskar Sverige som få andra”, svarade Soran
Ismail. ”Du försöker provocera mig.”
”Film är väl bara verkligheten”, sa Kent Ekeroth med ansiktet gömt
bakom sin påslagna mobilkamera.
”Jag har inte sagt något annat”, svarade Soran Ismail lugnt.
Ordväxlingen fortsatte utanför restaurangen.
”HAN ÄR SVENSKFIENTLIG! HAN ÄR RASIST”, skrek Erik
Almqvist återigen. När en av restauranggästerna försökte lugna ner
stämningen fräste Almqvist åt honom: ”Säg ingenting om din
svenskfientliga polare, för ni kommer att få problem i framtiden  …  Håll
inte på och jävlas med svenskarna.”
”Jag jävlas inte”, svarade Soran Ismail. ”På riktigt! Det finns få som
älskar Sverige så mycket som jag.”
”Jag märker inte det!” sa Almqvist.
”Nej, men jag beklagar att det inte innebär att hata muslimer som för
dig”, sa Soran Ismail med en suck. Sedan försökte han återuppta samtalet
om vem som egentligen är svensk.
”Jag står och argumenterar … ”
”Ja, men du argumenterar som en liten fitta”, avbröt Erik Almqvist.
”Okay … det är ditt argument. Det var bra sagt”, sa Soran Ismail.
”Jaa!”
Soran Ismail tittade länge på Sverigedemokraten som precis kallat honom
för en ”liten fitta”. Sedan sa han, med en röst drypande av ironi och
sarkasm: ”Det var moget och vettigt och intelligent …”

Solen hade nu gått upp över ett sommarvarmt Stockholm. Det såg ut att bli
en fin dag. I två av den senaste veckans opinionsundersökningar hade
Sverigedemokraterna hamnat på, eller strax ovanför, riksdagsspärren på 4
procent. Det innebar att partiet därmed skulle få plats i riksdagen – och
troligtvis bli vågmästare.
I en annan mätning hamnade partiet strax under spärren.
Stämningarna i landet stod och vägde. Skulle Sverigedemokraterna ta
plats i riksdagen eller inte.
”I mitt syfte förstör ni Sverige”, sa Soran Ismail.
 ”I mitt syfte beter du dig som en babbe just nu. Och du har ingenting här
att göra! Det är mitt land”, svarade Erik Almqvist.
Som vanligt var han välklädd, i en gråblå kavaj med vit skjorta under.
Han upprepade samma mening om och om igen. ”Det här är mitt land!”
”Men det är mitt land också”, påpekade Soran Ismail.
”Nej, det är inte ditt land! Det är mitt land!”
”Varför inte? Det står ju Sverige på mitt pass?”
”Jaa, men det är mitt land … du identifierar dig inte med Sverige.”
”Jag är svensk”, svarade Soran Ismail. ”Jag är ledsen, det är inte upp till
dig. Jag är svensk.”
”Jo, det är upp till mig” svarade Erik Almqvist.
Nu bröt Kent Ekeroth in i samtalet.
”Vi får se den 19 september vad svenskarna tycker … ”

Flera förbipasserande hade nu stannat till för att lyssna på bråket.

En uppenbart berusad yngre man, med en ölburk i handen, undrade med
irriterad röst vad som stod på. Sedan gick allt mycket snabbt. Erik Almqvist
höjde bägge armarna, med vänsterhandens knutna näve utsträckt en dryg
halvmeter och högerhandens knutna näve framför ansiktet, beredd att slå
till. Han såg ut som en boxare, eller snarare någon som försöker se ut som
en boxare – redo för strid.
Den fulle mannen lyfte bägge sina händer i luften, för att visa att han inte
hade någon avsikt att slåss.
”Grabbar, kolla här! Två mot en”, sa han med hånfull röst.
”Släpp din burk! Släpp din burk”, skrek Almqvist och knuffade till den
berusade mannen så att han tappade burken på marken. När han böjde sig
ner för att plocka upp den måttade ledaren för Sverigedemokraternas
ungdomsförbund en spark mot honom med sin högerfot.
”Vad gör du? Vad gör du?” upprepade den berusade mannen innan han
sluddrade: ”Ge mig en box så kan jag knulla dig efteråt.”
”Lär dig prata svenska. Prata svenska för fan”, sa Christian Westling med
hånfull röst.
De tre Sverigedemokraterna flyttade sig några meter från den berusade
mannen.
”Vad är det för fel på folk i det här jävla landet?” sa Christian Westling.
”Eeyyy”, svarade Kent Ekeroth. ”Med vår politik blir det inga fler såna.”
Nu ingrep ytterligare en förbipasserande.
”Varför började du slå den där killen?” undrade en ung kvinna vänd mot
Erik Almqvist.
”Ursäkta, han försökte greppa  …  han försökte sno min mobiltelefon”,
svarade Kent Ekeroth med upphetsad röst.
”Varför kan ni inte sköta det man mot man? I stället för att gå tre mot
en?”
”Eeeeyyy”, sa Kent Ekeroth med agiterad röst. ”Jag gick inte mot nån
förrän han försökte sno min mobiltelefon.”
”Ni själva försökte ju slå honom  …  Driver ni med mig?” sa den unga
kvinnan förvånat och slog ut med armarna.
”Han tog ju min mobiltelefon så fort jag tog upp den”, nästan vrålade
Ekeroth.
”Asså ni”, suckade kvinnan och skakade misstroget på huvudet. ”Dina
kompisar  …  När ni sprang ut på gatan, höll inte de knytnäven i hand
såhär?” sa hon och visade hur Erik Almqvist hade knutit nävarna.
Nu ingrep Erik Almqvist i samtalet.
”Jaja, …”, suckade han. ”Skit i den här lilla horan. Skit i henne nu. Kom
så går vi.”
Ingen av hans vänner sa emot honom, ingen av dem reagerade på hans
ordval.
”Nu går vi!” fyllde Kent Ekeroth i.
Den unga kvinnan stod förvånad kvar och tittade mot Erik Almqvist.
”Kallade du mig precis för … Du kallade mig precis för hora?” sa hon.

De tre Sverigedemokraterna närmade sig åter den berusade mannen. De var

fortfarande tre mot en. Erik Almqvist höjde återigen sina knutna nävar, likt
en boxare.
Den unga kvinnan som försökt stoppa de tre männen höjde handen mot
Kent Ekeroths telefon och bad honom sluta filma.
”Släpp den där”, sa hon.
”EEEYYYY”, vrålade Kent Ekeroth. ”JAG GÖR VAD FAN JAG VILL!
FATTAR DU! BACKA!” skrek han och knuffade till kvinnan som flög in i
bilen bakom henne med en kraftig duns.
”VAD FAN GÖR DU? Knuffar du på en brud eller?” skrek den berusade
mannen upprört till Kent Ekeroth.
”Hon försökte knuffa på mig!”
 ”Hörru! Vet du vad OG gör med såna där?” sa den berusade mannen och
tittade föraktfullt mot Ekeroth.
”OG, OG, OG”, härmade Christian Westling med hånfull röst.
”Men såg du vad han gjorde?” sluddrade den berusade mannen.
”Lär dig svenska”, sa Christian Westling.
Erik Almqvist halvböjde sig ner mot den berusade mannen och väste:
”Blatte lover! Blatte lover!”

De tre Sverigedemokraterna gick skrattande vidare på Kungsgatan.

”Håll med om att det är så jävla kul att säga såna saker bara för att
jävlas”, sa Erik Almqvist.
”Har du stängt av?” undrade Christian Westling och tittade mot Ekeroths
mobiltelefon.
”Nej, jag tänker inte stänga av förrän de är borta heller”, svarade Ekeroth.
”Det är ingen som kommer efter oss”, sa Erik Almqvist. ”Så det är lugnt.
Alla blev rädda för oss. Alla står kvar. Ingen följer efter oss.”
De tre männen tog sig uppför trapporna till Regeringsgatan.
Väl där uppe bestämde de sig för att beväpna sig, trots att de precis
konstaterat att ingen följde efter dem. Vid en byggarbetsplats låg en hög
med järnrör på marken. De plockade upp var sitt rör.
Erik Almqvist gick längst fram med sitt rör i båda händerna, höjt i
slagläge. Bakom honom gick Christian Westling, även han med ett järnrör i
händerna och längst bak, med ett järnrör i ena handen och mobilkameran i
den andra, gick Kent Ekeroth.
De tre männen rörde sig sakta framåt.
”Alltså vi vill inte göra någonting! VI FÖRSVARAR OSS, VI
FÖRSVARAR OSS”, ropade Ekeroth gång på gång, oklart till vem.
När Erik Almqvist och Christian Westling försiktigt tittade nerför
trapporna mot Kungsgatan – samma väg som de precis kommit upp –
hördes plötsligt ljudet av en siren.
”Det var snuten va?” sa Westling.
”Ja”, svarade Almqvist.
”Fan vad bra”, sa Westling.
Nu verkade spänningen ha blivit för mycket för Kent Ekeroth.
”Måste kissa …” sa han.
”Det är dumt att stå där”, invände Erik Almqvist.
De tre männen la ifrån sig sin beväpning. Det klirrade när järnrören träffade
asfalten. Sedan gick de ner till Kungsgatan, där polisen just brottat ner den
berusade mannen.
”Kan ni släppa lite, det gör fett ont”, jämrade han sig liggande på
marken.
”Behåll honom, han hotade oss”, sa Erik Almqvist medan Kent Ekeroth
fortsatte att filma med sin mobiltelefon.
”Är du snäll och flyttar undan”, sa en av polismännen och viftade med
handen mot Ekeroth.
De tre Sverigedemokraterna backade några steg. Efter en kort
överläggning gick Erik Almqvist återigen fram till polismännen. Han
upprepade att den berusade mannen hade hotat dem.
”Full och dum! Det är det vi har”, svarade polismannen och nickade mot
den berusade mannen. ”Men om du känner att du vill anmäla …”
”Jo … men vi struntar i det i alla fall …”, svarade Almqvist.
”Ja, men det är upp till dig”, upprepade polismannen.
”Ja  …  hm  …  vi kanske ringer imorrn i så fall”, svarade Erik Almqvist
och tillade med en lika artig som vänligt belevad röst. ”Ni får jobba nu
ikväll i stället för oss. Ha det bra. Tack ska ni ha!”

Kvällen, natten och morgonen var över. Den första morgontrafiken med alla
de hundratusentals stockholmare som arbetade denna torsdagsmorgon med
att städa, köra ut post, vårda sjuka och gamla, ta hand om dagisbarn eller
bemanna kassor i små och stora affärslokaler, hade så sakteliga börjat ta sig
till sina arbetsplatser.
De tre Sverigedemokraterna skulle i sin tur äntligen gå hem och lägga sig
och sova efter en lång natts festande.
”Det är så uuunnderbart det här”, sa Westling med ett skratt.
”Det funkar alltid att vara ögontjänare”, flinade Erik Almqvist.
I bakgrunden hördes Kent Ekeroths hesa skratt. Han filmade fortfarande
med sin mobilkamera.
Solens morgonstrålar lyste upp Stockholm, dess vatten och broar.
Rullgardiner drogs upp, fönster öppnades. Om tre dagar skulle
huvudstadens och det övriga landets invånare fira sin nationaldag.
De tre Sverigedemokraternas skratt studsade och ekade mellan
byggnaderna.
”Fattar ni hur bra det här är?” upprepade en av dem porlande av skratt.
De tre männen verkade genuint lyckliga.
 TISDAG 14 SEPTEMBER 2010

Det skulle bli en dag av framgång.

Så var det i alla fall tänkt.
Fem dagar före valdagen, tisdagen den 14 september, skulle partiledaren
Jimmie Åkesson personligen lägga sin symboltyngda röst, genom att
poströsta i Kulturhuset vid Sergels torg i centrala Stockholm.
Sverigedemokraterna hade satsat stort, med pressrelease och allt.
Partiet kände tillförsikt.
Efter en mindre nedgång i opinionen på senvåren visade nu den ena
undersökningen efter den andra att Sverigedemokraterna – 22 år efter att
partiet bildades av en handfull aktivister från organisationen Bevara Sverige
svenskt och några tidigare nazister – var på väg att ta sig in i Sveriges
riksdag.
När Jimmie Åkesson anlände till Kulturhuset vid lunchtid väntade
journalister från både svenska och internationella medier.

Samma dag, bara några timmar tidigare, hade Soran Ismail laddat upp ett
klipp på YouTube. Det innehöll några korta sekvenser från händelserna
utanför McDonald’s på Kungsgatan den 3 juni. De något skakiga, men ändå
tydliga bilderna visade hur ordföranden för Sverigedemokraternas
ungdomsförbund, riksdagskandidaten och tillika pressekreteraren Erik
Almqvist med höjda knytnävar framför ansiktet, som redo för strid, riktade
en spark mot en man som försökte plocka upp en ölburk.
”Ojdå! Det där var ju inte så jättelämpligt kanske. Undrar hur det hade
reagerats på om det var ett annat partis pressekreterare som gjorde sådär”,
sa Soran Ismail och tillade syrligt. ”Jimmie Åkesson kanske återigen skyller
på att det är en perifer medlem, han är ju trots allt bara pressekreterare, Erik
Almqvist.”
Soran Ismail förklarade bakgrunden till filmen: att han blivit
konfronterad av tre Sverigedemokrater och att han och en vän beslutat att
”plocka upp telefonen och filma hur de här människorna är privat”.
Trots att klippet var kort fick det omedelbart tusentals delningar.
Det fångade också mediernas intresse. Expressen var först ut. De ringde
omedelbart Soran Ismail och skickade därefter en reporter för att
konfrontera partiledaren för Sverigedemokraterna med bildmaterialet.

Jimmie Åkesson, klädd i en ljusblå skjorta och gråsvartrandig tröja, med en

vit jacka ovanpå som skydd mot höstvindarna hade precis lämnat sin röst
inför pressuppbådet. Han log och såg både lättad och lycklig ut, ett
ansiktsuttryck som omedelbart förändrades när Expressens reporter Fredrik
Sjöshult visade honom klippet med Erik Almqvist.
”Vi måste iväg nu”, sa en av Åkessons medarbetare så fort han såg
bilderna.
”Vi får ta det sen”, sa Jimmie Åkesson kort och började med snabba,
bestämda steg ta sig uppför trapporna från Sergels torg till Brunkebergs
torg.
”Tycker du att det är okej att folk uppträder så på stan?” envisades
reportern som nu även han småsprang bredvid partiledaren i trappan.
”Du får återkomma om det via pressekretariatet!”
”Är det okej att en ledande företrädare för er sparkar mot en annan
person?”
”Som du förstår har jag ingen aning om vad den där filmen visar. Det var
ett väldigt kort klipp”, fräste Jimmie Åkesson innan han försvann ur
synhåll.
Bara någon timme senare publicerade Expressen en artikel med bild på
en tydligt stressad och irriterad partiledare. Inledningen på artikeln löd:
”Här flyr Jimmie Åkesson (SD) undan Expressens frågor om filmen som
visar hur en av hans närmaste män sparkar mot en person en tidig
Stockholmsmorgon.”

Jimmie Åkesson drog sig tillbaka till en pizzeria på Södermalm för att äta
en sen lunch. Med honom var hans flickvän Louise Erixon samt Daniel
Assai.
Partiledaren var rasande. Han muttrade och skrek. Allt hade verkat så
klart inför riksdagsinträdet. Och nu – bara fem dagar innan valdagen –
seglade en ny skandal upp som riskerade att förstöra allt det som han och
partiet hade byggt upp.
”Dom har varit ute på stan och klantat till det!” sa Åkesson lika mycket
till sina två lunchkamrater som till sig själv. ”Jag vill inte förlora valet för
att de har klantat till det.”
Partiledaren upprepade gång på gång att han inte tänkte låta Erik
Almqvist stå i vägen för partiets inval i riksdagen. ”Då får Erik gå! Då får
Erik hellre gå!” sa Jimmie Åkesson.
Sedan tog han upp sin mobiltelefon och ringde Erik Almqvist.
Daniel Assai, som är den som återberättar händelsen, minns att han
reagerade på Jimmie Åkessons starka känsloutbrott. Den annars så
reserverade och kontrollerade partiledaren skrek och vrålade åt Erik
Almqvist och undrade vad fan han och Kent Ekeroth egentligen hade gjort
den där morgonen.
Erik Almqvist försvarade sig med att Soran Ismails påståenden var falska
och påstod att det fanns andra filmer som kunde bekräfta hans version.
Det verkade lugna ner Jimmie Åkesson. Efter ytterligare några korta
samtal hade partiledningen pratat ihop sig om en strategi. Partiet skulle
klippa ihop en ”motfilm” så snabbt som möjligt av det filmmaterial som
Almqvist talat om. För att motverka spekulationer tills motfilmen var klar
skulle partiet dessutom omedelbart skicka ut en pressrelease. Fokus skulle
ligga på budskapet att de tre Sverigedemokraterna blivit angripna och
enbart hade försvarat sig.
Om inte det hjälpte skulle Erik Almqvist omedelbart få lämna sin post,
för att rädda det som räddas kunde, förklarade Jimmie Åkesson.
”Ni får ta tag i det här”, sa han till Daniel Assai. ”Fixa det här! Men
filmen måste upp ikväll, annars får vi göra en pudel och försöka gå vidare.”
Daniel Assai körde därefter själv Jimmie Åkesson till hans flickvän
Louise Erixons lägenhet, där partiledaren tänkte tillbringa resten av dagen.
Det sista Åkesson sa innan han skildes från Daniel Assai var: ”Ring mig så
fort filmen är klar, så kommer jag och tittar på den.”
Jimmie Åkesson har en helt annan version. När jag kontaktar honom låter
han hälsa, via partiets pressavdelning, att han ”aldrig ätit lunch på någon
pizzeria” med Daniel Assai.

Sverigedemokraternas valrörelse hade, förutom den skandal som nu

verkade segla upp, varit framgångsrik. Och både Erik Almqvist, som
allmänt betraktades som partiets framtida toppnamn, och Kent Ekeroth hade
spelat viktiga roller.
Framför allt Kent Ekeroth hade tagit på sig en enorm arbetsbörda. Han
hade hållit mängder med offentliga tal, deltagit på skolbesök och skrivit
debattartiklar. Dessutom hade han som vanligt varit mycket aktiv på sociala
medier, inte minst på sin Facebooksida och på sin blogg.
Många av hans texter handlade om islam, men Ekeroth skrev också ett
och annat inlägg om exempelvis klimathotet och om feminism, frågor som
han kort och föraktfullt avfärdade som ”idiotier”:
”Den dag etablissemanget säger ifrån mot mångkultur, massinvandring,
klimathysteri, feminism med mera är en bra dag”, skrev Ekeroth. I ett annat
inlägg beklagade sig Ekeroth över de ”feministgalningar” som i en
debattartikel föreslagit att leksaker – som lego – borde anpassas efter både
flickors och pojkars lek: ”Bara i ett land som totalt förvillat sig i sådana
meningslösheter och verklighetsfrånvarande navelskådande teorier kan ta
sådana stolligheter på allvar”, skrev Ekeroth. ”Men medan tokfeministerna
kufar vidare i sin surrealistiska bubbla har verkligheten, som skulle skrattat
högt om den hade ett medvetande, sin gilla gång.”
Politiker från de andra partierna avfärdade Ekeroth med uttryck som
”äckliga” och ”idioter”. Folkpartiet stod han över huvud taget inte ut med:
”Jag hatar FP. De är liberaler, mångkulturalister, de vill ha öppna gränser.”
I ett inlägg tackade Kent Ekeroth Danmark för att ”de står upp för svensk
demokrati” gentemot ”våra äckligt PK-iga politiker och journalister” och
sammanfattade: ”Sveriges hela politiska och mediala klimat äcklar mig. Det
är som Orwells ’1984’.”
Ekeroth kritiserade också regelbundet olika frivilligorganisationer och
deras arbete. ”Ship to Gaza”, den internationella rörelse som under
sommaren anordnade en båtkonvoj med förnödenheter till invånarna i det
instängda Gaza, där bland annat författaren Henning Mankell deltog,
avfärdade han som ”islamistkramande israelhatare”.
Ett annat återkommande tema var påståendet att Sverige inte längre hade
yttrandefrihet. De etablerade, politiskt korrekta medierna hade skapat ett
åsiktsförtryck som även upprätthölls av lagstiftningen. Ekeroth vände sig
speciellt mot lagen om hets mot folkgrupp, som han menade var
odemokratisk.
”Jag har missaktning för ’personer med kommunistisk tro’ och för
personer med ’nazistiskt tro’ och detta får man uttrycka öppet i Sverige.
Men varför kan man då i Sverige idag åtalas för ’missaktning för personer
med muslimsk tro’?” undrade Ekeroth i ett av sina inlägg.
Kent Ekeroths bild av Sverige var genomgående mörk och dyster.
”Nej, Sverige är så äckligt politiskt korrekt att jag börjar tro vi är värre
ute än självaste England. Den svenska eliten består bara av en massa
lismande, falska, fega, naiva och dumsnälla stackare som försöker
överträffa varandra i floskler. Sedan sover de gott i tron att de varit ’goda’
och ’toleranta’ så att de kan få en klapp på axeln av sina lika dumma
politiskt korrekta vänner. Det är sorgligt.”

På många platser möttes Ekeroth och hans partikamrater av protester. De

som deltog var allt från skolungdomar till sjuksköterskor, byggnadsarbetare,
brandmän och arbetslösa, med andra ord ett tvärsnitt av Sveriges
befolkning.
Demonstrationerna var ingen tillfällighet. Flera undersökningar hade
visat att Sverigedemokraterna, trots sitt växande stöd, var landets mest illa
omtyckta parti. I en undersökning från SOM-institutet uppgav två av tre
tillfrågade att de tyckte illa om partiet, hälften av samtliga tillfrågade gav
dem extremvärdet ”ogillar starkt”.
Inget annat svenskt parti har ens varit i närheten av de siffrorna.
SOM-institutet sammanfattade: ”Sverigedemokraterna är i särklass det
mest hatade riksdagspartiet i Sverige.”
Kent Ekeroth skrev ibland om protesterna på sin blogg och
Facebooksida, men i stället för att fokusera på den politiska dimensionen
brukade han spekulera kring det som han påstod var motdemonstranternas
etniska tillhörighet.
De elever som protesterade när han återvände till Halmstad kallade han
en ”invandrarmobb”. Efter ett möte på Teknikum i Växjö skrev han: ”Kan
ni gissa vilka som var aggressiva, hotfulla, våldsamma, spottades och inte
förstod eller respekterade att vi i Sverige har rätt att uttrycka våra åsikter
fritt?”
När flera hundra demonstranter mötte upp i Malmö och överröstade de
sverigedemokratiska talarna med en mindre orkan av visslingar, burop och
skrik skrev Ekeroth på sin blogg: ”Mellanösternfolket tillsammans med
socialisterna visade återigen sitt sanna jag på Gustav Adolfs torg i Malmö.”
Några timmar senare la han till några meningar:
”Vänsterpacket har gått över gränsen. Nu är det krig.”
Samtidigt som Ekeroth engagerade sig i valkampanjen i Sverige bedrev han
ett fortsatt intensivt internationellt arbete med ständiga resor till Europa och
USA. Han deltog på möten och konferenser med diverse högerpopulistiska
partier och fortsatte också sitt arbete med att bygga upp och stärka
counterjihadrörelsen.
I en intervju med journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford,
inför en bok om Sverigedemokraterna, beskrev han sina vänner i
counterjihadrörelsen som ”ett internationellt nätverk som bekämpar islam”.
”Han kallar det Counter-Jihad”, skrev de två journalisterna. ”I det
hemliga nätverket finns människor som han beskriver som framstående
författare, politiker och etablerade intellektuella. Få är svenskar.”
En del i Kent Ekeroths arbete bestod i att bjuda in ledande företrädare
från counterjihadrörelsen till den seminarieserie som han och partiet inledde
med Alan Lakes besök i Malmö hösten 2009. Det tredje och sista seminariet
anordnades bara några veckor innan valdagen, den 30 augusti i Göteborg.
Bland talarna fanns den österrikiska aktivisten Elisabeth Sabaditsch-
Wolff, som på counterjihadrörelsens huvudsajt, Gates of Vienna, beskrevs
som ”vår österrikiska korrespondent”. På mötet i Göteborg beskrev hon
islam som ”ondskefull” och jämförde religionen, på samma sätt som
Ekeroth gjort tidigare, med en ”sjukdom”.
Bara några månader senare, i november, skulle hon åtalas och senare
dömas till dagsböter för hets mot folkgrupp för liknande uttalanden i
Österrike.

Höjdpunkten på seminarieserien med Ekeroths vänner och kolleger från

counterjihadrörelsen inträffade i juli, när Robert Spencer bjöds in som en av
Sverigedemokraternas huvudtalare under Almedalsveckan.
Robert Spencer, som sedan tidigare drev webbsajten Jihad Watch, hade
också grundat organisationen Stop Islamization of America och framstod nu
som counterjihadrörelsens kanske viktigaste ideologiska inspiratör.
Under sitt besök talade Spencer, som lanserat begreppet stealth-jihad, det
tysta eller smygande jihad, om den muslimska planen att genom bland
annat islamisk lagstiftning ta över makten, något som han menade redan
hade skett i exempelvis Malmö.
”Det muslimska kollektivet vill utöka inflytandet i väst för att etablera
enklaver i Västeuropa. Som i Malmö där islamisk lag i realiteten råder”,
förklarade Spencer.
 Han kritiserade också medierna, som han kallade ”thoughtless sheep”,
tanke- och viljelösa får, för att de inte hade insett det dödliga hot som islam
och muslimer utgjorde.
Tidskriften makthavare.se skrev om besöket under rubriken
”Islamhataren Robert Spencer hos SD”. Aftonbladet använde samma ord,
”islamhatare” i sin rubrik. Dagens Nyheter valde däremot att använda
Sverigedemokraternas egen beteckning. I tidningens artikel från seminariet,
där Kent Ekeroth kallade Robert Spencer en ”hjälte”, beskrevs Spencer som
en ”islamkritiker”.

Robert Spencers sätt att argumentera hade genom åren fått kraftig kritik,
inte minst från de som på olika sätt arbetar med religiösa frågor.
Reaktionerna på hans bästsäljande bok ”The Truth About Muhammed –
Founder of the World’s Most Intolerant Religion”, utgör ett tydligt exempel.
”Som alla böcker skrivna i hat är hans nya bok en depressiv läsning”,
sammanfattade Karen Armstrong, en av världens mest kända
religionshistoriker, i en recension i tidningen Financial Times. Hon
anklagade Spencer för att ha gjort sig skyldig till mängder av faktafel, men
framför allt för att ensidigt och konsekvent ha lyft fram islams våldsamma
sidor – och samtidigt noga ha förtigit islams budskap om kärlek, tolerans
och nåd.
En sådan ensidig beskrivning skulle kunna få vilken religion som helst att
framstå som en handbok i hat och våld, menade Armstrong. ”Det är som en
beskrivning av kristendomen baserad på de krigiska beskrivningarna i
Uppenbarelseboken utan att nämna Bergspredikan [och dess
kärleksbudskap]”.
Man behöver inte vara speciellt bevandrad i religion för att inse att de tre
stora monoteistiska världsreligionerna, kristendom, islam och judendom,
samtliga har heliga skrifter som innehåller uppmaningar till våld – samtidigt
med ett genomgående budskap av kärlek och tolerans.
Gamla testamentet har mängder med texter som kan läsas som
uppmaningar till både mord och folkmord. ”Om du ger folket i vårt våld
skall vi viga deras städer åt förintelse” bönfaller Israels folk sin gud i 4
Moseboken 21:3. De blir bönhörda vilket slutar i ett blodbad. ”Herren hörde
Israels bön och de vigde dem åt förintelse.”
Till och med Jesus uppmanade till mord, ibland för den minsta av
förseelser. I Markusevangeliet 7:10 citerar han Moses: ”Visa aktning för din
far och din mor” och: ”Den som smädar sin far eller sin mor skall dö.” I 2
Moseboken 31:15 stadgas dödsstraff för den som arbetar på helgdagen.
”Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med
döden.”
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Samtidigt är det inte svårt att finna kärleksbudskapen i de olika
religionerna. En av Koranens mest citerade verser, sura 5:32, slår fast att
dödandet av en oskyldig människa är som att döda hela mänskligheten, på
samma sätt som den som räddar ett människoliv anses rädda hela
mänskligheten.
Detta kärleksbudskap återkommer även inom kristendomen och
judendomen. Alla tre religionerna har också sin version av den så kallade
gyllene regeln, ”du skall älska din nästa såsom dig själv”, som kan ses som
en för mänskligheten gemensam etisk och moralisk grundprincip.
”IS är inte mer autentiskt muslimskt än British National Party är typiskt
brittiskt eller Ku Klux Klan genuint kristet”, sammanfattade
religionshistorikern Karen Armstrong.
Ledarna för de katolska, protestantiska, muslimska och judiska
församlingarna i Sverige var inne på samma tankegångar när de några år
senare, efter det brutala mordet på den franska katolska prästen Jaques
Hamel, som fick halsen avskuren framför altaret i sin kyrka i Normandie
sommaren 2016, gemensamt tog avstånd från våld och terrorism.
”Man kan utnyttja olika suror och bibelverser för att försöka legitimera i
stort sett allt från heligt krig till pacifism – utan att för den sakens skull ha
förstått det minsta av Bibelns eller Koranens budskap”, skrev de religiösa
ledarna och manade till besinning mot terrorns krafter. ”Rädsla och
aggression är dåliga rådgivare. En situation där hets utges för realism och
samverkan för naivitet är kontraproduktiv. Tro, kunskap och kultur är bättre
alternativ.”

Samtidigt som Spencer talade i Visby satt en ung man i Norge och skrev på
ett manifest som han tänkte publicera i samband med det terrordåd som han
förberett sig för under flera års tid.
På samma sätt som Kent Ekeroth såg också Anders Behring Breivik
Robert Spencer som en hjälte och inspiratör som han noga följde och läste:
”Vad gäller islam kan jag rekommendera i stort sett allt som Robert Spencer
har skrivit”, skrev Breivik i sitt manifest.
 I sina dagboksanteckningar beskriver Breivik just de dagar då hans idol
Robert Spencer besökte Sverigedemokraterna. I juli 2010 grävde Breivik
ner sina vapen i en gömma i ett ”myggrikt område”, ett hårt arbete som gav
honom ”mardrömslika minnen”.
Ett år senare grävde Breivik åter upp vapnen. De var fullt
funktionsdugliga. Den enda större förändringen han gjorde, innan han
begav sig mot Utøya, var att byta ut en del av sin hålspetsammunition till
”soft point”-ammunition, eftersom han kommit fram till att dessa ”var mer
praktiska för målsättningen att åstadkomma maximal skada hos ohyran”.

Anders Behring Breivik nämnde också Sverigedemokraterna ett flertal

gånger i sitt manifest. Han beskrev partiet som det enda möjliga valet för de
som är emot mångkultur och hävdade, i likhet med Kent Ekeroth, att
”Sverige i praktiken upphört att existera som ett demokratiskt land”. Han
citerade gillande en annan skribent med kopplingar till
counterjihadrörelsen: Bruce Bawer, en amerikansk författare, sedan flera år
bosatt i Norge: ”Sverigedemokraterna har utsatts för händelser som
påminner om den kinesiska Kulturrevolutionen. Iscensatta ’folkliga
protester’ av medlemmar av andra politiska partiers ’ungdomsförbund’ har
lett till att Sverigedemokrater avskedats från sina jobb … Vid flera tillfällen
har ligister lojala till de härskande partierna stoppat sverigedemokratiska
möten och misshandlat partiets ledare.”
Breivik, som uppenbart följde den svenska inrikespolitiken, konstaterade
att förändringens tid nu äntligen nått även Sverige. ”Sverigedemokraterna
kommer med stor sannolikhet att inom en nära framtid bli ett betydande
parti”, skrev han belåtet.
Sverigedemokraternas utveckling var början på något nytt. Det var det
första steget i en vidare förändring av hela det europeiska politiska
landskapet, hävdade Breivik. ”Nyligen har jag också, för första gången sett
synbara sprickor i den censurens mur som omger det offentliga samtalet i
Sverige. Förändringens vind blåser – över hela Europa.”

Kent Ekeroth hade länge haft närmast fria händer att bygga upp
Sverigedemokraternas internationella arbete, så var det också i valrörelsen
2010.
 ”Vi har medvetet valt bort det”, berättade Jimmie Åkesson i en intervju.
”Vallokalundersökningar från 2006 visar att noll procent av våra väljare
tycker att utrikespolitik är en viktig fråga.”
Det var få som tyckte till om eller kommenterade Ekeroths arbete. De
kritiska röster som fanns vågade inte riktigt föra fram sina synpunkter, trots
att en och annan partimedlem började undra vad Kent Ekeroth egentligen
gjorde på alla sina resor.
Partiets internationelle sekreterare arbetade visserligen flitigt med att
bygga upp counterjihadrörelsen, men andra resor verkade mer som en
ursäkt för att festa.
En av dem som deltog på en konferens med Ekeroth berättar om hur det
kunde gå till. De flög till en större stad, checkade in på sitt hotell i en lyxig
kategori, anmälde sig till konferensen, pratade med några av deltagarna och
gick sedan och festade i flera dagar, för att därefter återigen flyga hem.
”Jag fattade aldrig syftet med resan”, berättar partikamraten. ”Varför ska
man resa runt till Paris, New York och London när man träffar folk på en
konferens i ungefär två timmar och sen festar i två dagar. Det var vad vi
gjorde. Festade i två dagar. Och partiet betalade hela resan. Jag vet
verkligen inte vad det gav partiet.”

Men det fanns en aspekt av Ekeroths internationella arbete som började

oroa åtminstone några av de närmaste medarbetarna. Trots att Kent Ekeroth
ständigt befann sig på resande fot, åt gott, representerade och bodde på fina
hotell, så saknade han, enligt sin egen deklaration, alla former av inkomster.
Åren 2008 och 2009, när Kent Ekeroth byggde upp såväl
Sverigedemokraternas internationella verksamhet och samtidigt spelade en
viktig roll i framväxten av det counterjihadistiska nätverket, deklarerade
han för en inkomst på 1 600 kr. Sammanlagt. Per år.
Att ekvationen inte gick ihop var uppenbart.
”Kent nolltaxerade, samtidigt som han reste med dyra flyg, gick på
restauranger och levde som om han redan var en riksdagsledamot. Han
kunde ta flyg från Bromma för att åka och spela badminton. Det blev
ganska mycket pengar”, berättar Daniel Assai.
Han var en av dem som undrade vad som skulle hända om tidningarna
började undersöka det hela. Till de fåtal medier och journalister som
undrade vad Kent egentligen levde på, hävdade Ekeroth att han arbetade för
ett finansföretag i Danmark. Han vägrade dock att säga vilket bolag det
handlade om.
När jag började kontrollera uppgifterna om Ekeroths påstådda inkomster
från Danmark visade sig sökandet snart vara en återvändsgränd.
Sekretessen för inkomster och arbetsgivare i Danmark är – till skillnad mot
Sverige – mycket sträng.
I princip är inga uppgifter offentliga, vilket innebär att Ekeroths
påståenden inte kan kontrolleras.
Så frågan är fortfarande hur Kent Ekeroth tjänade sina pengar under
dessa år. Det är en fråga som han hittills konsekvent vägrat att besvara.

Efter att Sverigedemokraternas ledande företrädare kommit överens om

taktiken startade partiet sin dementimaskin.
Klockan 16.37, exakt en timme och en minut efter att Expressen la upp
artikeln med bilden på partiledaren som springande försöker undvika att
besvara reporterns frågor om Erik Almqvists beteende, publicerade
Sverigedemokraterna en pressrelease.
Partiet gick ut mycket hårt. Tonen sattes redan i rubriken: ”Erik Almqvist
redogör för grälet med Soran Ismails gangsterkamrat.”
Sverigedemokraterna hävdade att det som hade hänt utanför McDonald’s
på Kungsgatan i själva verket var ett överfall på en politiker av en
yrkeskriminell – iscensatt av komikern Soran Ismail.
”Mannen som syns på det aktuella videoklippet tillhörde Soran Ismails
gäng”, skrev Sverigedemokraterna och tillade att mannen dessutom
”tillhörde det kriminella gänget Original Gangsters”.
Sedan följde ett citat av Erik Almqvist:
”Då jag tidigare utsatts för flera överfall och ett mordförsök kopplat till
mitt politiska engagemang uppfattade jag situationen som mycket
obehaglig.”
I pressreleasen utlovade Sverigedemokraterna dessutom – precis som
planerat – att ”senare under kvällen” presentera ett eget videoklipp ”som
styrker Almqvists version”.
Sverigedemokraterna hade satt tonen. Nu gällde det bara att producera
den video som bekräftade den bild partiet ville sprida.
När Daniel Assai kom till partihögkvarteret var Linus Bylund redan på
plats.
”Erik Almqvist kommer snart. Han har filmen som kan motbevisa Sorans
påståenden”, berättade Bylund lugnande.
Daniel Assai kände att han, för första gången under denna kaotiska dag,
kunde slappna av. Det hela verkade lösa sig. Han satte sig och började
småprata med Linus Bylund i partihögkvarteret.
Daniel Assai tyckte om att umgås med Linus Bylund. Han kunde vara
både rolig och slagfärdig. Bylund hade, i likhet med Assai, gjort en snabb
karriär i partiet och var nu en av Åkessons närmaste medarbetare.
Bylund var också en duktig trubadur. Han hade skrivit partiets egen sång,
”Blåsippans väg” och spelade dessutom regelbundet i Vikingarockbandet
Korpöga.
I likhet med flera andra ledande Sverigedemokrater fanns även Linus
Bylund i brottsregistret. Han hade, tillsammans med en vän, trakasserat och
hotat personalen i en porrvideobutik på Södermalm i Stockholm.
När polis kom till platsen vägrade Bylund att avlägsna sig och det hela
slutade med att polisen tvingades brotta ner honom och belägga honom med
handfängsel.
Målet gick vidare till Svea hovrätt som dömde Bylund till villkorlig dom
för våld mot tjänsteman.
Partihögkvarteret som de båda männen satt och samtalade i kallades
internt för Bunkern, uppkallad efter den plats där Adolf Hitler tillbringade
sina sista dagar och timmar i livet i Berlin våren 1945.
Lokalen låg längst in i en fönsterlös källarlokal, bakom en bilparkering,
belägen under ett ungkarlshotell på Södermalm i Stockholm.
När jag själv besökte Bunkern i samband med en intervju städade min
värd snabbt undan en mängd ölburkar och tomma vin- och spritflaskor,
samt försökte väcka en partimedlem som låg och snarkade i en helt
nerfläckad soffa.
Till slut reste sig mannen och gick muttrande för att lägga sig i ett annat
rum, efter att först ha öppnat en ölburk som han hällde i sig ljudligt
rapande.
En av de som brukade sova över i Bunkern vid sina Stockholmsbesök var
Jimmie Åkesson.
Medan Daniel Assai och Linus Bylund samtalade ringde telefonen. Det
var Erik Almqvist som berättade att han var på väg. Han ville dessutom, för
säkerhets skull, kontrollera att inte Jimmie Åkesson befann sig i Bunkern.
”Se till att Jimmie inte är med”, sa Erik Almqvist.
”Varför det?” undrade Daniel Assai.
”Det finns saker som jag inte vill att Jimmie ska se!” svarade Almqvist.

En stund senare satte sig ett antal män framför en datorskärm, redo att
redigera Sverigedemokraternas ”motfilm”. En av dem var Kent Ekeroth.
Han kom med sin film på en USB-sticka. De andra var Daniel Assai, en
redigerare samt Erik Almqvist själv.
Även Sven-Olof Sällström, partiets förstanamn i EU-valet året innan,
fanns på plats i Bunkern, men han säger att han bara ”kollade kanske i typ
15 sekunder på en filmsekvens”.
Linus Bylund satt kvar i ett rum bredvid.
Stämningen var dämpad. Erik Almqvist verkade ångerfull. Han
upprepade flera gånger att han var väldigt full den där morgonen.
”Han påstod att han inte mindes något”, berättar Daniel Assai.
Redigeraren spolade fram och tillbaka, men hur männen än tittade på
sekvensen där Almqvist sparkade mot mannen med ölburken, hittade de
inget som bekräftade Almqvists version av att det var han som blev
överfallen.
Möjligtvis kunde några sekunder av filmen tolkas till
Sverigedemokraternas fördel, men hur redigeraren än försökte räckte
bilderna helt enkelt inte till för att klippa ihop en ny version, som
bekräftade Almqvists påståenden om vad som hade hänt.
Till slut föreslog en allt mer pressad och nervös Erik Almqvist att de
skulle titta igenom hela filmen, för att om möjligt kunna hitta något
användbart.
När redigeraren började spola framåt i materialet dök scenerna med
järnrören upp.
Det blev helt tyst i rummet.
Sedan skrek en av männen rakt ut, minns Daniel Assai. ”VA
FAN! … Deleta det där. Om det där kommer ut är det kört!”
Erik Almqvist försökte lugna ner sina partikamrater. ”Vi ska deleta, vi
ska deleta”, upprepade han.
Medan Erik Almqvist och redigeraren fortsatte att försöka klippa ihop en
version gick Daniel Assai ut till Linus Bylund.
”Du, dom där scenerna är inte bra”, sa Daniel Assai.
Efter ett kortare samtal beslöt Assai och de andra Sverigedemokraterna –
på förslag från Almqvist – att inte säga något om järnrörsscenerna till
Jimmie Åkesson. De hade alla sett hur slutkörd deras partiledare var, hur
det hårda programmet under valrörelsen hade dränerat honom på all kraft.
Partivännerna fruktade att han var nära ett sammanbrott.
”Jimmie var helt utkörd och trött. Vi ville inte att han skulle balla ur, så vi
beslöt att hålla honom borta, under redigeringen i alla fall, så att han inte ser
de där scenerna, för då kommer han att gå upp i taket”, berättar Daniel
Assai.

Eftersom bilderna från Kungsgatan inte räckte till beslöt man att Erik
Almqvist i stället skulle hålla ett längre tal. Linus Bylund satte sig bakom
kameran medan Erik Almqvist – med allvarlig min – började berätta sin
version.
Tonen var minst lika hård som i pressreleasen. Erik Almqvist kallade
Soran Ismail för en ”avdankad komiker som ingen skrattar åt”. Han
hävdade att Soran Ismail försökt få sin ”kompis” att ”misshandla” honom.
Almqvist påstod också att Soran Ismail ”valt ett väldigt, väldigt selektivt
utdrag ur händelsen”.
Sverigedemokraten tittade sammanbitet rakt in i kameran.
”Hela det här händelseförloppet sammanfattar ganska väl vad det är för
människor som vi har att göra med bland våra värsta motståndare”, sa
Almqvist. ”Soran Ismail och bekanta inom grovt kriminella nätverk, som
ger sig på Sverigedemokrater, inte bara genom personangrepp på internet,
utan också rent fysiskt och dessutom nu genom att försöka förtala, framför
allt mig, i efterhand, via nätet.”
Sverigedemokraternas ”motfilm” publicerades på nätet samma kväll,
tisdagen den 14 september, precis som partiledaren önskat och som
Sverigedemokraterna tidigare meddelat i en pressrelease.

Sverigedemokraternas motfilm var på många sätt uppseendeväckande.

Påståendet att en av Sveriges mest etablerade och folkkära komiker, med
mängder av statusfyllda uppdrag och ett välkänt engagemang i demokrati-
och människorättsfrågor, i själva verket skulle leva ett dubbelliv, med
vänner från Original Gangsters, den organiserade brottsligheten i
Stockholm, som han dessutom försökte få att misshandla ledande
Sverigedemokrater, bar mer än ett spår av osannolikhetens prägel.
Men medierna verkade tro på Erik Almqvist och på
Sverigedemokraterna. Motfilmen var skickligt redigerad – och framstod
som trovärdig.
Sverigedemokraternas taktik hade lyckats.
De tidningar, radio och tv-program som rapporterade om händelsen
fokuserade på det våld som Sverigedemokraterna påstod att en av deras
toppolitiker hade blivit utsatt för:
”Var du rädd”, frågade en reporter från Aftonbladet.
”Det är klart att jag var”, svarade Erik Almqvist.
Till och med Expo, Sveriges mest ambitiösa granskare av svensk
extremism och främlingsfientlighet, valde att rikta in sig på våldet – mot
Sverigedemokraterna.
”Det förekommer omfattande och systematiskt våld mot SD-
representanter. Militanta vänsterextremister använder våld mot SD som ett
politiskt vapen, medan SD själva inte är kända för att attackera sina
motståndare”, kommenterade Daniel Poohl, chefredaktör på Expo. ”SD
upprör väldigt många och drabbas av grövre våld än andra partier. Politiskt
våld är oacceptabelt, det hotar inte bara SD utan hela det demokratiska
samhället.”

Daniel Assai kände sig väldigt kluven. Å ena sidan hade partiet agerat i en
akut krissituation. Å andra sidan kunde den film de producerat ses som ett
av de mest flagranta exemplen på hur ett parti medvetet presenterar
allmänheten en fullständigt förvrängd bild av verkliga händelser.
Daniel Assai uppfattade Sverigedemokraternas motfilm som ett sätt att
mer eller mindre ljuga hela det svenska folket rakt upp i ansiktet.
Filmproduktionen i Bunkern bidrog i hög grad till att han senare
bestämde sig för att fullständigt lämna Sverigedemokraterna, trots att han
visste att det skulle få svåra följder för honom personligen och för hans
familj i form av trakasserier och hot.
Även om Jimmie Åkesson själv inte var på plats i Bunkern under
redigeringen av motfilmen kom ordern direkt från honom, säger Daniel
Assai:
 ”Han var så rädd. Rädslan för att det där kan bli som en snöboll som kan
fälla … så att vi inte kommer in i riksdagen … det var överhängande. Och
då var det viktigt att reda ut det där. Och det gjorde vi också!”

Det är inte svårt att föreställa sig minerna hos Kent Ekeroth, Erik Almqvist
och Jimmie Åkesson när de läste igenom tidningarna de följande dagarna.
Deras plan hade lyckats. Skandalen var avvärjd.
Sverigedemokraterna verkade få sista ordet när Erik Almqvist i partiets
”motvideo”, tittade rakt in i kameran och – med en lätt darrning på rösten –
pekade ut Soran Ismail som en liten feg, ynklig lögnare: ”Väldigt lågt,
Soran! Väldigt smutsigt! Men sanningen kommer alltid fram!”

Det var bara en sak. När Sverigedemokraterna, efter att ha klipp ihop
motfilmen på kvällen den 14 september, återigen tog sig upp i dagsljuset, ut
ur mörkret i Bunkern hade de missat en liten, men viktig detalj.
Kent Ekeroth var noga med att ta med sig den USB-sticka som innehöll
filmen från hans mobilkamera. Han var lika noga med att senare radera
materialet.
Men ingen av männen verkade ha tänkt på att redigeraren inte arbetade
gentemot USB-stickan, utan på en version av filmen som först laddades ner
på den dator de suttit vid.
Och där blev filen kvar.
På en dator på Sverigedemokraternas kansli, i en fönsterlös lokal i
underjorden, uppkallad efter Adolf Hitlers Bunker.
 SÖNDAG 19 SEPTEMBER 2010

Sveriges Television publicerade sin vallokalsundersökning klockan åtta på

kvällen. Den möttes av ett enormt jubel på Sverigedemokraternas valvaka.
Partiet fick 4,6 procent av rösterna.
Det som så många Sverigedemokrater drömt om så länge – och andra
fruktat – var på väg att besannas. Sverigedemokraterna var, 22 år efter sitt
grundande, på väg in i Sveriges riksdag.
På partiets valvaka, anordnad på Restaurang Thomas, en fönsterlös
källarlokal på Gärdet i Stockholm, utbröt en glädjefest. Skratt och tårar
blandades. Champagneskålar utbringades. Snapsar tömdes. Framför den
stora tv-skärmen i den bortre änden av lokalen samlades unga
kostymklädda män, vissa med fluga andra med slips, som med höjde
knytnävar unisont skanderade: ”SD! SD! SD!”
”Det här är väldigt glädjande siffror”, sa en uppspelt Björn Söder till
reportern från Sveriges Television. På följdfrågan, om vad som var partiets
målsättning, svarade Söder leende: ”Det är att bli Sveriges största parti!”
Det blev Sverigedemokraternas kväll – och natt. När
röstsammanräkningen var klar hade partiet nått hela 5,7 procent av rösterna.
William Petzäll, en 22-årig lokalpolitiker från Borås, som valts in som en
av partiets tjugo nya riksdagsledamöter, nästan skrek när han berättade den
glada nyheten för en av sina vänner på mobiltelefon: ”Jag bara går omkring
och njuter. Vad tror du? 60  000 kronor i månaden och gratis
övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar! Ha,
ha … ”
När Jimmie Åkesson anlände till Sverigedemokraternas valvaka kring
klockan halv elva på kvällen, blev ljudnivå nästan jämförbar med hur det
brukar låta på Råsunda efter ett landslagsmål av Zlatan. Hoppande och
skuttande av glädje omringade partikamraterna sin ledare, skrikande:
”JIMMIE, JIMMIE, JIMMIE!”.
 Den 31-årige partiledaren såg nästan lite rädd ut. Han tittade oroligt på
sina partimedlemmar, innan han med några snabba steg hoppade upp på den
lilla scenen och – med en blomsterkvast i handen – ropade: ”Nu är vi i
riksdagen!”
Det jubel som följde gjorde det tidvis svårt att höra partiledaren.
”Idag har vi tillsammans skrivit politisk historia. Det är så fantastiskt”, sa
Åkesson innan han avbröts av partimedlemmarna som nu började sjunga:
”JIMMIE ÅKESSON, TJALALALALA,
JIMMIE ÅKESSON, TJALALALALALA,
JIMMIE ÅKESSON …”
Det var inte första gången Sverigedemokrater sjöng sin egen version av
den gamla jamaicanska barnsången, ”Brown girl in the ring”, som också
blev en stor internationell hit i discokultbandet Boney M:s version 1978.
Två decennier tidigare, på 1990-talet, framfördes samma melodi ofta av
de skinheads som då utgjorde en stor del av Sverigedemokraternas
medlemmar. Låten sjöngs på partiets olika evenemang och demonstrationer,
fast då med texten:
”Sverige åt svenskarna, tjalalalala,
Sverige åt svenskarna, tjalalalala …”

Glädjen hos de sjungande och vrålande Sverigedemokraterna var nu så stor

att några av de inhyrda vakterna och partifunktionärerna oroligt försökte få
dem att ta några steg tillbaka från partiledaren, ropande: ”Backa! Backa!”
ropade vakterna.
Jimmie Åkesson tittade lite besvärad på sina sjungande, skrålande
partikamrater.
Med sitt mångåriga förflutna i partiet kände han naturligtvis till melodin
– och den text som brukade sjungas av Sverigedemokraterna under de år
han själv blev intresserad av och senare medlem i partiet.
Det var också till partiets förflutna som Sverigedemokraternas
pressekreterare Mattias Karlsson hänvisade när han fick frågan hur de – till
skillnad mot Ny demokrati – skulle klara sig kvar i riksdagen.
”Det går inte att jämföra Ny demokrati med Sverigedemokraterna”, sa
Karlsson. ”Vi har 20 års politisk erfarenhet, vi har en stabil grund att stå på,
vi har en gräsrotsrörelse som är uppbyggd från grunden. Vi är ett mycket
mer stabilt parti, med mycket mer erfarenhet.”
Ny demokrati var i högsta grad närvarande denna kväll. Partiets grundare
och tidigare ledare, Bert Karlsson, var inbjuden av Sveriges Television som
expertkommentator under valvakan.
Det hade gått nitton år sedan Bert Karlsson – med titeln Folkledare –
förde in Ny demokrati i riksdagen. Partiet hade, från i princip den dag det
grundades, fått hård kritik för sin främlingsfientliga och xenofoba politik.
Bert Karlsson hade exempelvis offentligt framfört sitt önskemål om att
dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerbergs dotter skulle bli smittad av
hiv – helst av en ”invandrare”.
”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting.
Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de
skapar.”
Just denne person ansåg Sveriges Television vara bäst lämpad att
kommentera Sverigedemokraternas riksdagsinträde.
Bert Karlsson hade under sin tid som ledare för Ny demokrati inte bara
fått kritik för sina främlingsfientliga och xenofoba utspel, utan också för
sina sexistiska och kvinnoförnedrande uttalanden.
Det skulle inte dröja många minuter den här kvällen heller.
När valvakans reporter, Kristian Luuk, gick in i sminkrummet och glatt
frågade, ”Hallå Bert, får jag störa dig?” svarade Bert Karlsson med ett brett
flin.
”Det är ingen fara … fast jag föredrar ju hellre din fru!”
Kristian Luuk blev helt paff.
Allt han fick ur sig var: ”Lägg ner det där nu! Lägg ner det där nu!”

När Jimmie Åkesson anlände till Sveriges Televisions valvaka fick han en
vänskaplig kram av Kristian Luuk, som med ena armen på hans skuldra
frågade partiledaren – som precis fört ett parti, startat av aktivister från
Bevara Sverige svenskt och tidigare nazister in i Sveriges riksdag – om han
var hungrig: ”Har du fått något att käka?”
Stora delar av sändningen gick i samma tonläge.
När den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin, vars parti gjort sitt
sämsta valresultat genom tiderna, försökte tona ner den hurtfriska
stämningen med att påpeka att det, med tanke på Sverigedemokraternas
intåg i riksdagen, var en ytterst allvarlig kväll i Sveriges nutidshistoria, blev
svaret från programledaren: ”Ja, men det är väl kul!”
 Kritiken mot Sveriges Televisions nya skojfriska upplägg av valvakan,
inspirerad av bland annat den danska televisionen, var skoningslös.
”Den scen som utspelades när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie
Åkesson senare på kvällen anlände till SVT-huset kan – ihop med Luuks
möte med Bert Karlsson – gå till historien som en av SVT:s mest
förnedrande stunder. Inte bara under denna valrörelse, utan någonsin”,
sammanfattade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.

Sverigedemokraterna hade inte bara lyckats ta sig in i riksdagen, de hade

dessutom också fått rollen som vågmästare.
När ledarna för de fyra borgerliga partierna anlände till Sveriges
Televisions traditionella partiledarintervju på valvakan var de alla eniga; de
skulle inte på något sätt samarbeta med Sverigedemokraterna. Tydligast var
statsministern Fredrik Reinfeldt. Hans svar på programledarens fråga om
han kunde tänka sig ett samarbete med det nyvalda riksdagspartiet var lika
tydligt som kategoriskt:
”Nej!”
”Inget alls?”
”Nej!”
”Innebär det att du hellre skulle utlysa nyval än ta ens passivt stöd av
SD?”
”Låt oss se vilken parlamentarisk situation det blir först. Vi har sagt att vi
ska samtala och det vill vi göra först”, sa Fredrik Reinfeldt.

Jimmie Åkesson anlade en mer försonande ton. ”Jag räknar med att alla
partier är beredda att ta ansvar. Vi är beredda att samarbeta med alla. Jag
hoppas att de andra också är det”, sa Åkesson.
Men han var också tydlig med att Sverigedemokraterna fortsatt skulle stå
upp för sina krav. ”Vi vill ha inflytande på bland annat kriminalpolitiken,
invandringen och äldrepolitiken.”
Det nya riksdagspartiets partisekreterare Björn Söder var tydligare med
vad partiet ville åstadkomma i riksdagen. ”Att minska asyl- och
anhöriginvandringen med 90 procent, att gå tillbaka till den
assimileringspolitik som gällde på 50- och 60-talen”, sammanfattade Söder.
Lika stor som glädjen var hos Sverigedemokraterna och deras väljare, lika
stor verkade förstämningen, eller rent av sorgen, vara hos stora delar av
Sveriges befolkning. Lars Ohly vägrade till exempel att ens sitta i samma
rum som Jimmie Åkesson och lämnade demonstrativt Sveriges Televisions
sminkloge när Sverigedemokraten kom in.
Stämningen på de andra partiernas valvakor var dämpad. Alla är förlorare
ikväll var en vanlig kommentar. På Socialdemokraternas valvaka grät
partimedlemmar öppet framför kamerorna när det stod klart att
Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.
De närmaste dagarna utbröt stora demonstrationer runt om i landet.
I Stockholm samlades omkring 10  000 personer på Sergels torg i en
spontan demonstration på initiativ av en 17-åring. I Göteborg samlade ett
”sorgetåg” nästan lika många deltagare, medan tusentals människor i
Malmö deltog i en protestmarsch från Möllevångstorget mot Gustav Adolfs
torg, där demonstrationståget hela tiden växte när förbipasserande anslöt
sig.
Demonstrationer anordnades också i städer som Umeå, även här skedde
samlingen spontant på initiativ av enskilda som postade upprop på
Facebook.
Över hela Sverige samlades tusentals och åter tusentals av landets
medborgare för att skrika ut sin avsky och protest mot
Sverigedemokraterna.

Det kom också många utländska reaktioner på valresultatet.

De stora tidningarna i Europa och USA konstaterade att högerpopulismen
och främlingsfientligheten nu hade fått fäste även i det så välmående
Sverige.
”En politisk jordbävning”, kallade New York Times
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. ”En skammens dag”, citerade
CNN en svensk kvinnlig väljare.
Men det kom också gratulationer till det nyvalda riksdagspartiet. Bland
de första som hyllade Sverigedemokraternas valresultat var Kent Ekeroths
vänner inom counterjihadrörelsen.
”Sverigedemokraterna samlade fantastiska 5,8 procent av väljarna och
kommer att skicka ungefär tjugo representanter till riksdagen”, skrev sajten
Gates of Viennas ledare Edward S May och tillade att valresultatet innebar
att en av rörelsens främsta företrädare nu var riksdagsledamot. ”En av de
nya ledamöterna blir Kent Ekeroth, som är välkänd hos läsarna av Gates of
Vienna som en ledande aktivist inom counterjihadrörelsen.”
Paul Weston, en annan framträdande medarbetare på Gates of Vienna,
passade också på att hylla det nya riksdagspartiet: ”Många gratulationer till
Sverigedemokraterna, framför allt till Kent Ekeroth, en modig man med
principer.”
Paul Weston var en ganska typisk medlem av det nätverk som Ekeroth
varit med och byggt upp. I det engelska valet 2010 ställde han upp som det
högerkonservativa UKIP:s kandidat i London, men lyckades, till skillnad
mot Ekeroth, inte ta sig in i parlamentet.
Några månader senare blev Weston i stället ordförande för det nystartade
British Freedom Party, grundat av medlemmar från det våldsbejakande
English Defence League och det fascistiska British National Party.
Paul Weston delade inte bara många av Kent Ekeroths värderingar, även
hans sätt att uttrycka sig var snarlikt. Weston kallade politikerna från de
etablerade partierna för ”en hög makthungriga galningar utan principer” och
avfärdade de engelska ledamöterna i Europaparlamentet som ”jasägande
apor”.
På samma sätt som Ekeroth och andra counterjihadister jämförde också
Weston regelbundet islam med nazism. Han hävdade att islam inte var en
religion utan en ”ondska som måste stoppas”. I Westons värld rådde redan
ett krig mellan islam och väst, även om alla inte hade förstått detta. ”Vi
kanske inte inser att vi är i krig med islam, men islam anser sig vara i krig
med oss. Och det är ett krig som vi förlorar. Territoriellt, demografiskt,
politiskt och demokratiskt.”
I en intervju med den engelska sajten Politics förklarade Weston att
invandring kan jämföras med ”etnisk rensning”. För att hejda folkmordet på
den brittiska befolkningen måste invandringen stoppas, annars väntade ett
regelrätt inbördeskrig i England mellan den vita arbetarklassen och
”invandrarna”.
”Men det förstår inte du”, förklarade Weston till reportern Marina Kim.
”För du är kvinna. Kvinnor förstår inte krig. Män fyllda med testosteron
kommer alltid att hitta anledningar till ett krig.”

Kent Ekeroth gjorde knappast sina vänner inom counterjihadrörelsen

besvikna.
 Redan i sin första intervju som nybliven riksdagsman, bland skrålande
och festande partikamrater på valvakan, berättade Ekeroth att islam – som
han återigen jämförde med nazism – inte hade någon plats i hans framtida
Sverige.
På samma sätt som Paul Weston varnade även Kent Ekeroth för att
”invandringen på sikt kan leda till inbördeskrig i Sverige”.
Kent Ekeroth förklarade också att det är omöjligt att vara både svensk
och troende muslim. ”Om man tror på islam och följer islam fullt ut – då
kan man inte vara svensk”, sa Ekeroth.
Det räcker inte att minska invandringen, förklarade Ekeroth vidare. Nu
gällde det också att få bort de invandrare, framför allt muslimer, som redan
fanns i Sverige. Och i den kampen var alla medel tillåtna, både
”återvändandestöd” i form av pengar, men också betydligt mer drastiska
medel. Det gäller att föra en politik som var så hård att invandrarna förstod
att de inte hade någon framtid i landet.
”Det ska ske på frivillig basis med kraftigt höjda återvändarbidrag, men
vi ska också se till att de känner att de inte kan leva som i sina hemländer
här i Sverige. Det ska vara både morot och piska”, sa Ekeroth.

Tongångarna var inte nya. Det var inte första gången svenska politiker
förespråkade en politik med målsättningen att tvinga bort landets
minoriteter.
År 1923 lämnade en statlig utredning om romernas situation i Sverige,
den så kallade Lösdriveriutredningen, sitt slutbetänkande.
Det var en tid då rasbiologin stod högt i kurs i Sverige. Världens första
rasbiologiska institut hade grundats två år tidigare i Uppsala, men teorin om
att mänskligheten var uppdelad i olika, från varandra särskiljande raser,
hade drivits av Svenska Sällskapet för Rashygien sedan dess grundande
1909.
Stora delar av den svenska statsledningen och kulturella eliten var
övertygade om sanningen i rasbiologins tankar. Tusentals samer, judar och
andra förment underlägsna folkslag fick sina kranier mätta utifrån det
skallindex som den svenska professorn Anders Adolf Retzius uppfann på
1800-talet.
Den statliga Lösdriveriutredningen kom fram till slutsatsen att en
integration av landets romer inte var möjlig och att det därför gällde att ”på
ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet”. Problemet var dock att de
flesta romer var svenska medborgare, vilket gjorde att staten inte bara
kunde slänga ut dem.
Lösningen som föreslogs var att i stället föra en politik som var så
förtryckande att romerna självmant valde att lämna landet:
”Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras
medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisa, kan deras försvinnande
ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar läggas på
deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna
landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.”
Nästan hundra år efter det att en statlig svensk utredning föreslagit
statligt sanktionerade trakasserier av en grupp svenska medborgare, med
målsättningen att få dem att lämna landet, hade Sverige fått en nyvald
riksdagsman som föreslog i stort sett samma politik.
Skillnaden var att det nu gällde att få Sveriges muslimska medborgare att
lämna landet – inte dess romer.
Några veckor senare utsåg Sverigedemokraterna Kent Ekeroth till
partiets rättspolitiske talesperson, det vill säga Sverigedemokraternas
förslag på landets framtida justitieminister – med ansvar för lagstiftning och
rättsväsende.

Kent Ekeroth återkom i sina uttalanden – gång efter gång – till det krig som
han påstod hotade om inte invandringen av framför allt muslimer stoppades,
på samma sätt som han ständigt återupprepade sin jämförelse mellan islam
och nazism.
Det här var sedan länge två av counterjihadiströrelsen huvudargument.
En annan tankefigur och retoriskt grepp som började bli allt vanligare
bland counterjihadisterna var jämförelsen mellan invandring och den
etniska rensning som orsakat tiotusentals människors död under krigen i det
forna Jugoslavien.
Det var inte bara Paul Weston som påstod att den vita engelska
befolkningen var utsatt för en ”etnisk rensning”, även counterjihadrörelsens
kanske största fixstjärna, pseudonymen Fjordman använde sig av samma
liknelse för att beskriva utvecklingen i bland annat Sverige:
”Det är dags att vi inser att den förnedring, fördrivning och gradvisa
förstörelse som vita utsätts för från Kanada till Sverige, inte är något
tillfälligt resultat av en misslyckad politik, utan det medvetna resultatet av
en ond politik, den största kampanjen av etnisk rensning som
världshistorien skådat.”
Av detta följde att de skyldiga måste straffas. Om detta var
counterjihadisterna eniga. Bland dem som borde ställas inför rätta fanns
politiskt korrekta journalister, forskare, politiker och konstnärer, kort sagt
alla de som aktivt stöttat eller inte motsatt sig det mångkulturella projektet.
Det fanns också Sverigedemokrater som drömde om de rättegångar som
skulle följa när de kom till makten. En av dem var Linus Bylund, som växt
fram som Jimmie Åkessons kanske närmaste medarbetare. Han beskrev
sina tankar i partitidningen SD-Kuriren ett drygt år före valet:
”Hur ska vi någonsin kunna förlåta dem, de ledande socialdemokrater,
moderater, folkpartister med flera, alla dessa mångkulturens värsta
pådrivare? De vidrigheter som dessa människor i berått mod gjort mot vårt
folk skall aldrig förlåtas, det kan aldrig förstås, det är ett som är säkert!”
Bylund föreslog rättegångar i form av en ”sanningskommission”, där de
skyldiga offentligt skulle få möjlighet att erkänna sin skuld och därefter
göra avbön inför hela det svenska folket: ”För jag vill ha en ursäkt, nej, jag
kräver en ursäkt, och jag vet att miljoner svenskar känner som jag.”

Det var knappast förvånande att Edward S. May, alias Baron Bodissey, Paul
Weston, Fjordman, Alan Lake, Robert Spencer och de andra ledande
personerna inom counterjihadrörelsen jublade över Sverigedemokraternas
framgångar i riksdagsvalet hösten 2010.
Det här visade att nätverket var på rätt väg. Nu hade man en röst, och inte
vilken som helst, utan en av rörelsens ”ledande aktivister” som valts in i ett
europeiskt parlament.
Det var mer än deltagarna på det första hemliga mötet på en mörk, inrökt
bar i Köpenhamn tre år tidigare hade kunnat drömma om. Men nu var de
där. Mitt i politikens finrum. I Skandinaviens största land – Sverige.
Tack vare Kent Ekeroth.

Det gick inte att ta miste på Paul Westons glädje över

Sverigedemokraternas valresultat. Han gratulerade inte bara Kent Ekeroth.
Weston konstaterade också att det nu var dags för alla dem som hittills
motsatt sig counterjihadrörelsen att frukta för sin egen framtid.
 Sverigedemokraternas framgång i valet den 19 september 2010 var den
gnista som i sin förlängning skulle sätta resten av världen i brand.
”Börjar ni liberaler/vänsterfolk känna kontrarevolutionens första kalla
vindar än? Den traditionella konservatismen börjar sakta vakna till den
medvetna skada som ni har åsamkat era medmänniskor. Den är på
uppåtgående i hela Europa och i Staterna. Trodde ni verkligen att vi bara
skulle låta oss utnyttjas”, skrev Paul Weston i samma inlägg där han
gratulerade Kent Ekeroth.
”Det är dags att ni börjar tänka över vad ni har gjort och vad ni står för.
Inom tio år kommer Högern att ha makten i hela den Västliga världen, och i
detta ögonblick anser vi er vara medlöpare och förrädare.
Och ni KOMMER att ställas till svars.”
 TISDAG 5 OKTOBER 2010

De hade klätt upp sig som inför en skolavslutning, i nyinköpta kostymer

med välstrukna skjortor och matchande slipsar. Partiledaren Jimmie
Åkesson kom, dagen till ära, i folkdräkt från Blekinge, med knätofsar,
randig väst och rund svart hatt, hyrd på Skansen.
Det var dags för riksdagens traditionella öppnande och för första gången
sedan parlamentarismens genombrott i Sverige drygt hundra år tidigare
fanns representanter från Sverigedemokraterna på plats.
Det var ett högtidligt ögonblick. Som vanligt samlades alla i Storkyrkan;
de nyvalda riksdagsledamöterna och landets statschef, kung Carl XVI
Gustaf, tillsammans med sin familj.
Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, höll tal. Hon lyfte fram
riksdagsledamöternas stora ansvar, men hon tog också upp den senaste
tidens diskussioner om rasism och främlingsfientlighet och de
demonstrationer som anordnats runt om i landet.
”Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika
delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det
som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika
mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte
värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i
olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra
skillnad på människor.”
De orden blev för mycket för de närvarande Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson tittade på sina partikamrater, sedan reste han sig, tog sin
svarta runda hatt och tågade med snabba bestämda steg ut ur Storkyrkan.
Hans partikamrater såg först lite undrande ut, men sedan reste sig samtliga
tjugo riksdagsledamöter upp ur bänkraderna och följde sin ledare.
De snabba stegen hade ökat till ett småspringande. Jimmie Åkesson tog
täten bredvid sin sambo Louise Erixon – även hon klädd i folkdräkt – tätt
följda av Kent Ekeroth och Björn Söder. De uppretade
Sverigedemokraterna stannade inte förrän de sprungit nerför trapporna till
Slottskajen.
”Jag tror aldrig att jag har känt mig så kränkt”, förklarade en ursinnig
Jimmie Åkesson för Aftonbladets reporter. Till nyhetsbyrån TT sa
partiledaren att han ”skakade av upprördhet”.

De övriga gästerna i Storkyrkan tittade förvånat efter Sverigedemokraterna.

De hade mycket svårt att förstå deras beteende. ”När de lämnade visade de
upp sig som de som biskopen pratade om”, förklarade Kristdemokraternas
ledare Göran Hägglund upprört. ”Det är en skandal. Det var extremt
olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och
gå.”
Moderaternas gruppledare, Anna Kinberg Batra, kallade
Sverigedemokraternas beteende för exceptionellt: ”Om man blir så
provocerad när någon talar om alla människors lika värde så att man reser
sig och går ut, då visar man tydligt att man är ett extremparti.”
”Predikan i en svensk kyrka är ofta full av ställningstaganden”,
kommenterade Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. ”Om
flyktingfrågor, om migrationsfrågor, mot rasism. Och att dom marscherar ut
som en armé, högljutt och ilsket, bekräftar den bild som många av oss har
om Sverigedemokraterna.”
Några timmar senare hade Jimmie Åkesson lyckats lugna ner sig,
åtminstone lite grand. På en presskonferens förklarade han sig vilja be
kungen om ursäkt, men försvarade samtidigt partimedlemmarnas uttåg ur
Storkyrkan. Åkesson menade att biskopens formuleringar, om allas lika
värde, kunde jämställas med hyllandet av militant vänsterextremism.
”Vi är inget rasistiskt parti. Men demonstrationerna i går var riktade mot
oss. Jag tror inte någon förstår hur det är att leva under hot av extrema
vänstergrupper. När biskopen hyllar dessa kan vi förstås inte sitta kvar.”

Trots de upprörda stämningarna var det ändå mest segerkänslan från den
där underbara valnatten – söndagen den 19 september 2010 – som hängde
kvar hos Sverigedemokraterna.
För många var det en livsdröm som hade gått i uppfyllelse.
De gamla kämparna, de som anslöt sig till partiet redan på 1990-talet,
hade fått sin revansch. Detta gällde inte minst för de fyras gäng; Jimmie
Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson, kvartetten
som gett allt för partiet – och många gånger också fått betala ett högt socialt
pris.
Den känslan delades av de andra aktivisterna inom partiet. De hade alla
varit med om att skriva politisk historia i Sverige.
Med undantag av Ny demokrati hade det aldrig tidigare funnits ett parti i
Sveriges riksdag som så tydligt byggde hela sin existens på en enda fråga:
motståndet mot invandring och mångkultur.
Nu hade de nått ända fram.
Livet var en fest. Nu hade partiet allt; både makten och härligheten,
åtminstone var det så många kände, inte minst de första veckorna och
månaderna efter valet. ”Alla vi som hade kämpat oss in i riksdagen kände ju
varandra. Det var en liten organisation och vi hade jobbat tillsammans mot
samma mål. Riksdagen. Och nu var vi där. Det var en fantastisk stämning,
från ungefär ett år innan vi kom in i riksdagen och sen ungefär till 2011. Vi
var alla som en ’Big Happy Family’”, berättar en ledande Sverigedemokrat.
”Allting var Happy Clappy!”

Det nya livet i riksdagens korridorer och i plenisalen kombinerades med

fester, mängder med fester. De flesta anordnades i de
övernattningslägenheter som ledamöterna boende utanför Stockholm
tilldelats av riksdagen. Oftast samlades man hos Erik Almqvist, eller i Kent
Ekeroths riksdagslägenhet i Gamla stan.
”Han var ju fortfarande skriven i Lund, men bodde i praktiken bara i den
där lägenheten på Lilla Nygatan”, berättar en partikamrat. ”Jag var ofta där
på fester. Kent var en av få personer i högre ställning som anordnade den
typen av fester där även helt vanliga människor kunde komma förbi. Jag tog
till exempel flera gånger med mig kompisar som Kent inte alls kände – och
det var helt självklart för honom. Ibland undrade jag varför han riskerade att
hamna i sådana här situationer, där i princip vem som helst kunde komma
förbi.”
Festandet pågick ofta till gryningen. Och det fanns alltid mängder med
alkohol, vilket kunde resultera i mindre trevliga överraskningar. Så här
skrev Kent Ekeroth på sin Facebooksida efter en av de vilda festerna, i ett
inlägg som han postade sent på eftermiddagen, kl 14.42, söndagen den 20
mars 2011:
 1) Vem hällde chokladsås på toaletten hos mig igår? 2) Hur kunde tre st
toalettrullar ta slut igår ?
Svaret från partikamraten Christoffer Dulny kom snabbt:
”Det var inte chokladsås.”
Bland de personer som ”gillade” samtalet på Ekeroths Facebooksida –
om vem som lämnat vilka vätskor efter sig på hans fest – fanns både
Jimmie Åkessons flickvän Louise Erixon och hans pressekreterare Linus
Bylund.

Kent Ekeroth hade uppenbart lärt sig från sina erfarenheter av den
misslyckade återföreningsträffen med klasskamraterna i gymnasiet. Nu
fanns alltid både gott om sprit och högljudd musik på hans fester.
Men en sak hade inte förändrats.
Hans övernattningslägenhet i Gamla stan var lika spartansk inredd som
lägenheten i Lund. Väggarna var närmast tomma. De få tillhörigheter som
Ekeroth hade låg oftast pedantiskt hopsamlade i ordentliga högar.
”Det var en typisk ungkarlslägenhet, tom och kal, med en tv-skärm där
han alltid brukar sitta och spela tv-spel, och inte mycket mer”, berättar en
av festdeltagarna.
En av de få möbler som partiets internationelle sekreterare hade i sin
lägenhet var en bokhylla. Den innehöll mängder med böcker. Nästan alla
handlade om islam. Bland böckerna fanns också Koranen.
”Han har en massa böcker om islam hemma”, berättar en av
partikamraterna. ”Han är helt besatt av islam. Han läser Koranen, han läser
Haditherna, de muslimska levnadsreglerna, och hur de ska tolkas och så
vidare. Han vill lära känna fienden – som han brukar uttrycka det!”

Det dröjde inte länge förrän de ständiga festerna hos Ekeroth började gå
hans grannar på nerverna. De kunde inte sova. Det var ett ständigt
springande och skrikande på nätterna. På morgnarna var trapphuset och
porten fyllda med cigarettfimpar och tomma ölburkar.
Ofta började festerna kring klockan ett-två på morgonen, efter att
krogarna kring Stureplan hade börjat stänga. Trots tidpunkten skruvade
deltagarna på efterfesterna upp musiken till högsta nivå.
”Jag accepterar inte det här längre, Det här är arbetslägenheter, vi är i
Stockholm för att arbeta”, beklagade sig Ekeroths socialdemokratiska
granne Helene Petersson, våren 2011. Då hade hon gång på gång försökt få
slut på festandet en trappa ner, men trots att hon klagat direkt till Kent
Ekeroth och även vänt sig till riksdagens säkerhetschef hände ingenting.
Festerna och oväsendet fortsatte.
”Det är ett jävla liv, rent ut sagt. Så har det aldrig varit förut. Många
gånger ska vi upp tidigt nästa dag och jobba”, förklarade vänsterpartisten
Lena Olsson.
Vissa av grannarna vågade inte ens klaga.
”Om ni skrev det i tidningen skulle jag inte våga gå hem i kväll. Så
obehagligt är det”, sa en kvinnlig riksdagsledamot till Aftonbladet och
tillade att hon skaffat sig hörlurar för att kunna sova.
Kent Ekeroth själv slog ifrån sig alla klagomål.
”Jag har haft vänner över på helgerna. Det är inget konstigt”, sa han till
Aftonbladets reporter.
”Men flera grannar uppger att de också har blivit störda på
vardagsnätter?”
”Det handlar om någon enstaka gång, i sådana fall”, svarade Kent
Ekeroth kort.

I början var ”alla” med på festerna; folk från partiledningen, personal på det
nyinrättade riksdagskansliet, vänner och kompisar.
Men ju fler veckor och månader som passerade, desto färre blev
partipotentaterna och desto fler de unga, ofta tonåriga gästerna från SDU.
Och deras kompisar.
”Att en riksdagsman på över trettio bast festar med en massa SDU-tjejer i
en ungkarlslägenhet är ju  …  hm  …  det sänder ju ut en viss typ av signal
vad det här är för typ av person”, berättar en medlem i ungdomsförbundet.
Att männen i partitoppen, de flesta av dem i trettioårsåldern, intresserade
sig för de unga kvinnorna i ungdomsförbundet var i och för sig inget
ovanligt. Partiledaren Jimmie Åkesson hade själv börjat dejta den tio år
yngre Louise Erixon medan hon fortfarande var en tonårig aktivist i
ungdomsförbundet. De två blev senare ett par, gifte sig, skaffade barn och
flyttade in i en villa i Sölvesborg.
Även Kent Ekeroth hade ett tag liknande funderingar.
En tid efter riksdagsinträdet berättade Ekeroth för en av sina
partikamrater att han förälskat sig i en av SDU-tjejerna. Nu hade han börjat
fantisera om ett nytt liv. Han pratade om att stadga sig, bilda familj och
sluta det eviga jagandet efter ständigt nya erövringar.
”Han funderade på att flytta ihop med henne och skaffa barn”, berättar
partikamraten och tillägger lite syrligt: ”Det är ganska intressant att
analysera. Hon var då 18 år eller nånting ditåt – och han var över trettio.”
Men till slut blev det inget, varken giftermål eller barn. Enligt
partivännen tog Kent Ekeroth uppbrottet hårt. Ett tag verkade han närmast
deprimerad.
Sedan tog han sig samman – och fortsatte sitt jagande.

Synen på kvinnor har varit ett återkommande tema hos

Sverigedemokraterna. Partiet har, ända sedan sitt grundande, fullständigt
dominerats av män både bland de aktiva och hos väljarna.
Samtliga sju personer som grundade partiet 1988 var män. Partistyrelsen
som valdes av riksårsmötet 1996, samma år som Jimmie Åkesson för första
gången deltog, bestod av arton män samt en kvinna. Bilderna i partiorganet
SD-Kuriren från årsmötet visar man på man på man. Fotona påminner om
de segregerade kaféer som man ibland kan se i stadsdelar som Tensta,
Rinkeby eller Kreuzberg i Berlin, där enbart män umgås med andra män,
rökande och drickande.
”Vi pratade en hel del i baren efter middagen på kvällen, drack några
pilsner och spelade dart”, beskriver Åkesson sina minnen från sitt första
riksårsmöte 1996.
Nästan femton år senare hade fördelningen mellan män och kvinnor inom
Sverigedemokraterna inte förändrats speciellt mycket.
Av de 20 ledamöter som valdes in i riksdagen 2010 var 17 män och 3
kvinnor. Med denna fördelning hade Sverigedemokraterna inte bara sämst
procentuell andel kvinnor i sin riksdagsgrupp i Sverige, de låg också i den
nedersta tredjedelen i hela världen vad gäller kvinnlig representation.
Ett stort antal muslimska länder hade i september 2010 fler kvinnor i sina
nationella parlament än vad Sverigedemokraterna hade i sin riksdagsgrupp;
bland dem fanns länder som Turkmenistan, Bangladesh, Förenade
Arabemiraten, Uzbekistan, Pakistan, Bosnien och Irak.
Om de övriga svenska rikspartierna skulle ha haft en lika låg andel
kvinnliga ledamöter som Sverigedemokraterna, det vill säga 15 procent,
hade Sverige omgående sjunkit från 2:a till 79:e plats bland världens länder
vad gäller kvinnorepresentation i de nationella parlamenten.
 ”En i vår tid ständigt aktuell värdekonflikt är den mellan muslimsk
kvinnosyn och svensk jämställdhetslagstiftning”, skriver Jimmie Åkesson i
sin memoarbok ”Satis Polito”.
Kampen för jämställdhet verkade dock inte ha kommit speciellt långt
inom Sverigedemokraterna hösten 2010 – åtminstone inte om man ska
döma utifrån antalet kvinnor på ledande poster i partiet.

Inför valet skickade Jimmie Åkesson ett mejl till landets redaktörer:
”Vi förväntar oss inte en större bevakning än vad som är rimligt i
förhållande till vår storlek  …  Det vi förväntar oss är att vi får synas i
program, insändare och debattartiklar, att våra politiska förslag bereds
samma utrymme som övriga partiers …”
Partiledarens önskemål byggde på ett antagande som varit centralt i hela
partiets historia: påståendet att Sverigedemokraterna inte syns och hörs i
medierna.
Det här var inget nytt. Även Ny demokrati påstod att partiets huvudfråga;
invandringen, tystades ner. Locket var på, menade de. Samma sak påstod
också andra högerpopulistiska partier runt om i Europa, inte minst Dansk
folkeparti och dess ledare Pia Kjaersgaard.
Problemet med påståendet är att det inte stämmer, åtminstone inte enligt
den forskning som finns. Både invandringsfrågor och Sverigedemokraterna
har fått stor uppmärksamhet i medierna, framför allt i relation till den
betydelse de för tillfället haft i samhällsdebatten.
I valet 2006 hade Sverigedemokraterna, enligt de sammanställningar som
regelbundet görs av professorn i journalistik vid Göteborgs universitet, Kent
Asp, en ”stor exponering” jämfört med de andra småpartierna i valet, även
om uppmärksamheten kring Feministiskt initiativ var ännu större.
Till valrörelsen 2010 exploderade medieintresset kring
Sverigedemokraterna. ”Partiet fick mer än tio gånger så stor
uppmärksamhet i nyhetsmedierna jämfört med valet 2006”, konstaterade
Kent Asp. Hans studie visade bland annat att Sverigedemokraterna fick
mest uppmärksamhet efter Socialdemokraterna och Moderaterna, trots att
Sverigedemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och
Kristdemokraterna, var riksdagens tre minsta partier.
Den omfattande studiens slutsats var tydlig och klar:
”Sverigedemokraterna fick en oskäligt stor uppmärksamhet i valet.”
 Kent Asp konstaterade att mediernas bevakning av Sverigedemokraterna
i valrörelsen 2010, på samma sätt som fyra år tidigare, präglades av en
kritisk hållning. Men även här var bilden tudelad. I sina huvudfrågor
lyckades Sverigedemokraterna ofta själva sätta agendan.
”En stor del av partiets framträdanden handlade inte om sakfrågor, men
när de kom fram var det i sakfrågor de själva önskade. Nyhetsmediernas
rapportering var alltså både gynnsam och ogynnsam för
Sverigedemokraterna”, sammanfattade Kent Asp sin studie.

Under valåret 2010 pågick en debatt om medierna skulle ta in annonser från

Sverigedemokraterna eller ej. Så sent som vid valet 2002 var exempelvis
Dagens Nyheter tydliga med att de vägrade att publicera alla former av
annonser från Sverigedemokraterna. ”Även om de framträtt i finare dager
på senare tid, känner jag misstro mot deras nya fasad”, förklarade
tidningens dåvarande chefredaktör Hans Bergström.
Nu hade situationen förändrats. Aftonbladet vägrade fortsatt annonser,
medan Expressen och de två morgontidningarna, Svenska Dagbladet och
Dagens Nyheter avgjorde från fall till fall.
Våren 2010 meddelade också TV4 att de – för första gången – skulle låta
Sverigedemokraterna annonsera i kanalen.
Beslutet fick kritik från flera håll. TV4:s reporter och programledare
Lena Sundström, som nyligen skrivit en bok om Danmark, varnade i en
intervju för att Sverigedemokraterna skulle utnyttja annonsmöjligheten till
att – i likhet med Dansk folkeparti – producera en reklamfilm som var så
grov i sin hets mot landets muslimer att den av juridiska skäl inte skulle
kunna gå att sända.
”Då kommer TV4 att få ett problem och då får man en jättedebatt på
halsen där Sverigedemokraterna säger ’vi är censurerade, vi är underdogs,
vi är stoppade’.”
Det var exakt vad som hände fyra månader senare.
I september lämnade Sverigedemokraterna in en film där ett halvt dussin
burkaklädda kvinnor springer förbi en ensam, stapplande blond kvinnlig
pensionär i jakten på pensionspengar.
Det var troligtvis fler burkaklädda kvinnor i Sverigedemokraternas
reklamfilm än det då fanns i hela Sverige.
TV4 valde först att stoppa annonsen, med motiveringen att den innebar
hets mot folkgrupp, varpå Sverigedemokraterna gjorde en ny version till
TV4 samt la ut den ”ocensurerade” versionen på nätet.
Effekten blev den förväntade.
Det uppstod en stor diskussion i medierna om reklam kontra
yttrandefrihet, samtidigt som hundratusentals personer sökte upp
Sverigedemokraternas film på nätet för att se vad debatten handlade om.

Det var inte första gången partiet agerade på detta sätt.

Inför kyrkovalet 2009 skickade Sverigedemokraterna in en annons till
Sydsvenskan med texten: ”Nej till islamisering! Ja till kyrkliga
skolavslutningar!”
Tidningens chefredaktör, Daniel Sandström, valde att inte publicera
artikeln med motiveringen att den hetsade mot muslimer.
Han hade inte räknat med fortsättningen.
”Det kom ett pressmeddelande efter två minuter, som liksom låg färdigt och
klart att skickas ut i samma ögonblick som jag hade fattat det här beslutet”,
berättade han i boken ”Problempartiet”. ”En halvtimme senare hade jag
Sydnytt nere i foajén … Jag var ju tvungen att förklara för läsarna vad som
hade hänt. Jag var till och med tvungen att upprepa vad de hade velat säga.
Vilket gjorde att de slapp betala för en annons vars budskap de ändå fick
återgivet i tidningen.”
Lena Sundström, som redan innan valet varnat för Sverigedemokraternas
taktik, var inte speciellt förvånad över debatten som utbröt kring
”Burkafilmen”.
”Sverigedemokraterna är väldigt strategiskt skickliga för de vet att ett av
deras starkaste kort är att spela underdogrollen, att de är censurerade och
stoppade.”

Förutom de etablerade medierna hade Sverigedemokraterna ytterligare en

kanal som de andra partierna saknade; en pålitlig röst med hundratusentals
läsare, vars oreserverade stöd de alltid kunde räkna med: Politiskt inkorrekt.
Sajten hade bara ökat och ökat i popularitet. Redan under våren 2010
hade Politiskt inkorrekt, enligt mätbolaget Bloggtoppen.se, blivit Sveriges
mest lästa politiska blogg. På andra plats låg Fria Nyheter, även den med
sympatierna hos Sverigedemokraterna.
Den snabba ökningen av antalet läsare överraskade även ledningen
bakom Politiskt inkorrekt. Ronny Hagström, alias Gustaf Janson, insåg
snabbt vilken kraft och vilka politiska möjligheter den stora läsarskaran gav.
Politiskt inkorrekt hade blivit en maktfaktor. Och det var en makt som
man tänkte använda sig av. Nu skulle Politiskt inkorrekt göra allt som stod i
deras makt för att hjälpa Sverigedemokraterna in i riksdagen.
”När våra besökssiffror började rusa iväg mot närmast otroliga siffror,
exempelvis över 8,2 miljoner besök under 2010, förstod vi att vi hade
mycket stora möjligheter att påverka våra läsare åt ett visst håll”, skrev
Gustaf Janson i ett mejl till Sverigedemokraternas pressansvarige Martin
Kinnunen.
Tidigare hade bröderna Ekeroth hjälpt Politiskt inkorrekt att samla in
pengar. Nu ställde Politiskt inkorrekt – trots att de saknade formella band
till Sverigedemokraterna – samtliga sina resurser till partiets förfogande.
Gustaf Janson beskrev själv Politiskt inkorrekts arbete för
Sverigedemokraterna i valrörelsen 2010 på följande sätt: ”Vi har
förbehållslöst ställt redaktionellt utrymme till SD:s förfogande i obegränsad
omfattning. Vi har publicerat debattartiklar och repliker på debattartiklar
närhelst någon från Sverigedemokraterna så önskat, vi har publicerat
pressmeddelanden som SD önskat få offentliggjort till en bred läsarskara, vi
har tillhandahållit annonsutrymme för sverigedemokratiska politikers
personvalskampanjer till priser som i sammanhanget närmast är att betrakta
som gratis, vi har på alla tänkbara sätt ställt vårt arbete och vår nyhetsblogg
till Sverigedemokraternas obegränsade förfogande.”
Gustaf Janson var övertygad om Politiskt inkorrekts betydelse för
valresultatet: ”Vi vågar hävda att vi varit Sverigedemokraternas absolut
bästa valarbetare överhuvudtaget.”
Det var en analys Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson
delade: ”Utan internet hade vi inte varit där vi är idag. Jag är väldigt
tacksam för att de här människorna finns”, sa han några månader senare i en
intervju.
Partiets presschef, chefsideologen Mattias Karlsson, höll med:
”Det är andra partier som misslyckats i sociala medier. Vi har varit
mycket nöjda med hur vi har lyckats där och jag tror att förklaringen är att
våra sympatisörer söker alternativ information på internet eftersom de inte
litar på mainstream-media.”

Valåret 2010 innebar inte bara ett medialt genombrott för

Sverigedemokraterna, partiet försökte också anlägga en mer tillgänglig ton
mot de medier som de så länge hetsat mot.
De flesta av de ledande Sverigedemokraterna gjorde sig anträffbara på ett
helt annat sätt än tidigare, de ställde upp på intervjuer och försökte ofta visa
sig från sin bästa sida; pålästa, trevliga och med återkommande leenden.
Men det fanns ett undantag: Kent Ekeroth.
Han höll konsekvent fast vid en avvisande och närmast aggressiv
hållning mot medierna. De journalister Ekeroth gick med på att träffa
noterade – inte utan förvåning – hans tvära, många gånger burdusa
uppträdande.
”Kent Ekeroth är på detta sätt annorlunda än de flesta andra
sverigedemokrater vi träffar. Han är annorlunda för han säger samma sak
som han skriver på sin blogg”, konstaterade exempelvis journalisterna
Annika Hamrud och Elisabet Qvarford i sin bok ”Svensk, svenskare”.
”Kent Ekeroth är inte trevlig, han är inte smidig. Så är inte de andra. De är
trevliga på ett vardagligt sätt och när man har träffat dem kan det vara svårt
att förstå att det är samma personer som använt väldigt hårda ord i sina
bloggar.”
De två journalisterna reagerade inte bara på Ekeroths osympatiska
bemötande, utan också på hans buttra, entoniga malande. ”I två timmar blir
vi överösta av ord. Kent Ekeroth ger inget utrymme för lättsamhet, han är
dyster från början till slut och han vet hela tiden bäst … Kent Ekeroth kan
svara på allt och drar sig inte för den typ av cirkelargument som vi känner
igen från rättshaverister.”

Sverigedemokraternas riksdagskansli fylldes snabbt med de nya

ledamöterna och den stab av tjänstemän som nu anställdes, flera av dem
flickvänner till partiledningen eller påläggskalvar inom ungdomsförbundet.
Partiet hade, jämfört med tidigare, fått nästan oändliga resurser. De
anställde inte bara ny personal, de köpte också mängder med teknisk
utrustning som mobiltelefoner och datorer. För att spara åtminstone lite på
utgifterna beslöt man att fortsätta använda de gamla datorerna från
Bunkern.
En av de datorer som placerades i det nya riksdagskansliet var den som
ett antal Sverigedemokrater hade samlats kring några veckor tidigare för att
göra en hårt redigerad version av en film som visade vad som hände på
Kungsgatan sommaren 2010.
 På datorns hårddisk låg fortfarande en kopia kvar av Kent Ekeroths
originalfilm.

De som inte kände till Kent Ekeroth sedan tidigare fick snart stifta
bekantskap med honom. Precis som i gymnasiet, där han av sina
klasskamrater beskrevs som en pysande kastrull som bara väntade på att
koka över, kom hans återkommande vredesutbrott snart att bli ett
samtalsämne bland kollegerna.
”Han fick ju sina utbrott med jämna mellanrum”, berättar en i personalen.
”Han satt och skrek rakt ut, slog saker i väggarna och kastade saker. Jag och
min kollega brukade skratta: Jaha, nu är Kent igång igen, brukade vi säga.”
Ekeroths utbrott riktade sig inte enbart mot tjänstemännen på kansliet,
även hans kolleger i riksdagen kunde råka illa ut. När riksdagsmannen
Markus Wiechel vid en omröstning inte lyckades trycka rätt på
voteringsknappen, trots att Kent Ekeroth personligen gick fram för att
hjälpa honom, exploderade partiets internationelle sekreterare. Han vrålade
och skrek.
”Det var Wiechels första omröstning”, berättar en partikamrat. ”Vi
förlorade ju omröstningen på grund av det. Efteråt stod Kent och bara skrek
helt vilt åt honom. Folk såg livrädda ut. Jag tror det finns folk i partiet som
är rädda för Kent. Han har en väldigt burdus stil. Han kan skälla ut folk
hämningslöst som han anser har gjort fel.”
Kent Ekeroth blev snabbt något av kontorets ordningsman.
Han ringde, mejlade eller skrev sina förhållningsorder till sina kolleger,
ibland helt öppet på sin Facebooksida: ”Ogillar skarpt att
riksdagstelefonerna bara visar växelnumret när man blir uppringd från dem.
Vet m.a.o. inte vem det var som ringde mig nyss … usch för sånt!”, var ett
av flera liknande meddelanden.
Att det var helgdagar, eller arbetsfria lördagar och söndagar, verkade inte
störa eller bekymra Ekeroth.
Till och med på juldagen, den 25 december 2010, strax innan klockan nio
på kvällen, eller 20.44 för att vara exakt, när de flesta satt och åt julmat,
tittade på någon film på tv eller umgicks med familj och vänner, satt
Ekeroth och skällde ut sina kolleger och partikamrater på sin Facebooksida:
”Alla i riksdagen: Kontakta heldesk och se till att ert personliga jobbnr
syns när ni ringer. Omgående vore bra :) Fick igen ett samtal kl 12 idag,
men vet inte från vem … Vem är den skyldiga?”
 Det är kanske inte så konstigt att många jag pratar med lyfter fram
tomheten kring Kent Ekeroth.
”Jag ser honom som en mycket ensam människa”, säger en partikamrat.
”Han umgås mycket med andra människor. Han söker efter en form av
gemenskap, men han verkar ofta väldigt uttråkad, ofta väldigt ensam,
väldigt trött på allting. Han verkar behöva sysselsätta sig med saker för att
kompensera sin ensamhet.”
”Kent kan vara en otroligt social människa”, säger en annan
partimedlem. ”Han är väldigt trevlig. Han kan stå och prata med andra
människor och så där, men i slutändan tror jag att det är mycket av ett spel
mot partikamrater och andra. Han vet när han ska skratta, han vet när han
ska vara trevlig – men i slutändan tror jag han är ganska ensam och bitter.”
 MÅNDAG 6 DECEMBER 2010

Det var en brokig skara som steg in i den gula, bepansrade Volvobussen i
den israeliska staden Ashkelon vid Medelhavets strand.
Stora delar av den europeiska högerpopulistiska och främlingsfientliga
högern var på plats. De satte sig, en efter en, i den luftkonditionerade
bussen. Där fanns det österrikiska högerpopulistiska FPÖ:s partiledare,
Heinz-Christian Strache. Där satt ledaren för det belgiska Vlaams Belang,
Filip Dewinter. Lite längre bort placerade sig René Stadtkewitz, ordförande
för det nybildade tyska, islamfientliga partiet Die Freiheit.
Några stolsrader bort satt flera ledande counterjihadister, som Elisabeth
Sabaditsch-Wolff, huvudtalare på islamseminariet i Göteborg, samt Paul
Weston, ordförande för British Freedom Party, som överlycklig skrivit på
Gates of Vienna efter Sverigedemokraternas valframgång att detta var
början på den Europeiska nationella högerns ”kontrarevolution”.
Och där satt också counterjihadisten och Sverigedemokraten Kent
Ekeroth.
”Just ett vackert sällskap”, konstaterade Tysklands kanske mest ansedda
dagstidning Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, syrligt.
”Man får gnugga sig i ögonen”, kommenterade den tyska veckotidningen
Die Zeit och ställde två uppenbara frågor. Vad gör denna högerpopulistiska
”angreppsstyrka” egentligen i Israel?
”Och vad innebär detta för Israel?”

Frågorna var inte oväntade.

Flera av de deltagande partierna hade – på samma sätt som
Sverigedemokraterna – en historia av antisemitiska och rent av nynazistiska
strömningar. Det var inte bara Sverigedemokrater som skrikit judesvin i
sina demonstrationer, eller bränt böcker av judiska författare, det var en
bakgrund som återfanns även i de andra partierna – och bland dess ledande
företrädare.
 Heinz-Christian Strache, ledare för det österrikiska FPÖ, Freiheitliche
Partei Österreichs, var ett av flera exempel. Han föddes 1969 i en südettysk
familj som tvingats lämna sitt hem i nuvarande Tjeckien i samband med
folkförflyttningarna efter andra världskriget.
Strache blev redan som tonåring medlem i den högernationalistiska
studentföreningen Wiener pennale Burschenschaft Vandalia, vars
medlemmar ägnade sig åt hyllningar av nationen under sitt motto ”Ära,
frihet och fosterland.”
Här lärde Strache känna flera av de kommande årens mest betydande
österrikiska högerextremister, exempelvis Gottfried Küssel, senare ledare
för den militanta nynazistiska kamporganisationen VAPO, som
organiserade militärövningar och regelbundet deltog i den årliga
stödmarschen för den fängslade Rudolf Hess, minister i den första
nazistiska regeringen och ställföreträdande ledare vid sidan av Adolf Hitler.
I mitten av 1980-talet deltog Heinz-Christian Strache själv i nynazistiska
träningsläger i Österrike. Deltagarna, klädda i uniform, hade skjutövningar
och tränade sig i närstridskamp med gummibatonger.
När österrikiska medier avslöjade träningslägren nekade Strache först
och avfärdade artiklarna som ”dumheter”. När det senare även dök upp
bilder på de beväpnade, uniformsklädda deltagarna, ändrade han sig,
erkände sitt deltagande, men försvarade sig med att han och de övriga
kämparna inte använt riktiga vapen, utan att det enbart handlade om
”paintball”.
Några år senare greps Strache, beväpnad med en startpistol, på ett möte
med det tyska högerextrema partiet DVU, Deutche Volksunion.
Då hade Strache redan påbörjat sin politiska karriär i det österrikiska
FPÖ. När partiets mångårige ledare Jörg Haider tvingades bort från
ordförandeposten 2005 tog Strache över.
Som partiledare väckte Heinz-Christian Strache först uppmärksamhet för
sin oförsonliga inställning till homosexuella, men han skiftade ganska snart
fokus till Österrikes muslimska befolkning, som han pekade ut som den nya
huvudfienden.
I en uppmärksammad demonstration mot ett muslimskt kulturcenter gick
Strache i täten med händerna runt ett stort kors. Det var inte olikt en sentida
efterföljare till de båda prästerna fader Merrin och fader Karras, som i
kultfilmen Exorcisten på exakt samma sätt, med korset upplyft framför sig,
försökte driva ut djävulen ur den besatta flickan Regans kropp.
 Det är inte svårt att förstå de tyska tidningar som undrade vad personer
som Heinz-Christian Strache och Kent Ekeroth egentligen gjorde på sin
”pilgrimsresa” i Israel.
Die Zeits artikel om resan hade rubriken ”Israels falska vänner.”

Bussresan gick från Medelhavet till de av Israel ockuperade områdena på

Västbanken. De olika stoppen verkade göra ett stort intryck på deltagarna.
Efter att gruppen besökt en israelisk militärpostering vid gränsen mot
Gaza skrev Paul Weston följande på bloggen Gates of Vienna. ”Den fysiska
gränslinjen mellan Israel och Gaza är också den bildlika gränsen mellan
Islam och Västerlandet; eller rättare sagt mötesplatsen mellan godhet och
ondska, där ondskan har fått beskedet; hit men inte längre.”
Senare under resan höll Paul Weston ett tal. Hans försäkran om den
europeiska nationella högerns stöd till Israel bar närmast bibliska
undertoner. ”När vi åkallar Gud för att hjälpa oss att besegra ondskan, då
står vi tillsammans med Israel. När vi åkallar förrädarna, de undfallande,
propagandisterna och de antivästliga hatarna inom Europas politiska och
mediala klass, då står vi återigen tillsammans med Israel. Vi är fast
förankrade tillsammans i denna kamp, och tätt förankrade kommer vi att stå
kvar eller falla.”
Resan arrangerades i samarbete med counterjihadrörelsen.
Det här var nätverkets andra stora framgång på kort tid. Först hade en av
rörelsens ”ledande aktivister”, Kent Ekeroth, valts in i den svenska
riksdagen. Och bara några månader senare hade counterjihadrörelsen
lyckats samla stora delar av den europeiska nationella högern till en
solidaritetsresa till Israel, med officiella samtal med företrädare från
politiska partier och bosättarorganisationer.
Gates of Vienna skrev i triumfatorisk ton om den ”delegation från
Europeiska Counterjihad, som tillsammans med medlemmar från de
nationella partierna inom den ’Nya högern’ tillsammans besökte Israel”.
Det var ett glatt sällskap som åkte runt i den gula Volvobussen.
Vid besöket på den israeliska gränsposteringen tog resenärerna på sig
delar av den israeliska arméns utrustning, stridsvästar och hjälmar, och
målade sig under muntra skratt med kamouflagefärg i ansiktet.
Kent Ekeroth ser både stolt och glad ut på de bilder som deltagarna tog
på varandra. Han ler lyckligt mot kameran. Hans kavaj har ersatts av den
tunga israeliska stridsvästen, ansiktet är nerkletat med färg.
 I den dokumentärfilm som den österrikiska tidningen Kronen-Zeitung
gjorde om resan hörs deltagarna gång på gång, skrattande ropa: ”Kom igen
nu, allihopa, gruppbild, gruppbild!”
Efter att de tvättat av sig kamouflagefärgen kramade resenärerna om de
israeliska värnpliktiga och yrkessoldaterna. ”Vad dessa unga människor gör
är att dag och natt försvara oss och vår frihet. I stället för att demonisera
dem, borde vi tacka dem”, skrev Elisabeth Sabaditsch-Wolff.

Därefter fortsatte resan in på ockuperat territorium, en benämning som

counterjihadisterna menar är helt felaktig. ”På måndagen åkte den
Europeiska Counterjihadrörelsen, i en skottsäker buss, in i det som de
okunniga/Liberaler/Vänstern kallar Västbanken, men vad historiker –
israeler och andra – känner som Judéen och Samarien”, skrev Paul Weston
och tillade: ”De västliga liberaler som utropat detta område som ’ockuperat’
är kända historiskt som Nyttiga Idioter”.
Under ett samtal på universitet i staden Ariel på Västbanken förklarade
Kent Ekeroth att målet med resan inte bara var att visa sitt stöd för Israel, de
deltagande partierna och counterjihadrörelsen önskade naturligtvis också
erhålla något i gengäld.
”Vi är här för att samarbeta, men det måste också fungera åt andra hållet,
så att våra partier i Europa får legitimitet”, sa Kent Ekeroth sittande på en
stol i den ring som deltagarna format med sina värdar.
”Vi har problem med de judiska organisationerna i Europa”, fortsatte
Ekeroth. ”De arbetar mot oss. De kallar oss rasister och antisemiter … bla
bla bla … och allt det där. Jag tror att påtryckningar från Israel skulle kunna
hjälpa oss på sikt.”
Även detta samtal filmades av den österrikiska tidningen Kronen
Zeitung. När reportern hörde Ekeroth säga att målet med resan var att ge
”legitimitet” åt den europeiska nationella högern, kunde han inte låta bli att
fälla den sarkastiska kommentaren: ”Jaha, så allt handlade om en vittvätt!”

Det var inte första gången som Kent Ekeroth kritiserade de judiska
organisationerna i Sverige. I en intervju för boken ”Svensk, svenskare”
beklagade han sig över de svenska judarnas oförstående inställning till
Sverigedemokraterna och kampen mot islam.
 De enda man kan lita på, förklarade Ekeroth, var de polskjudiska familjer
som hade samma bakgrund som han själv. ”Polskjudiska är mer jordnära,
lite hårdare och har lättare att fatta detta med islam. Stockholmsjudarna
fattar inte. De är värre än folkpartister och försvarar det mångkulturella
samhället.”
I en intervju med Newsweek förtydligade Kent Ekeroth sin inställning.
”Du kan inte vara mot islamiseringen av Europa och samtidigt stödja
araberna i Israel”, sa Ekeroth. Han förtydligade sitt svar med ännu en av
sina ständigt återkommande krigsmetaforer. ”De judar som bekämpar oss i
stället för den riktiga fienden gräver sina egna gravar.”

Dagen därpå, tisdagen den 7 december, togs resesällskapet emot i det

israeliska parlamentet Knesset. Efter de sedvanliga rigorösa
säkerhetskontrollerna hälsades de välkomna av bland andra
regeringsledamoten Ayoub Kara, från det borgerliga högerpartiet Likud.
Delegationen bjöds på en guidad tur i byggnaden och satte sig sedan i
överläggningar med en av ledarna för det ultranationalistiska Shaspartiet,
Rabbi Nissim Zeev.
Shaspartiet grundades 1984 av ett antal inflytelserika rabbiner, under
ledning av Rabbi Ovadia Yosef, som ett försök att samla de ultraortodoxa
sefardiska judarna politiskt.
Partiets målsättning är att staten Israel ska styras utifrån traditionell
judisk lag, halacha. Partiet är emot återlämnandet av ockuperad mark, de
har motsatt sig stora delar av fredsprocessen och har goda kontakter och
nära band med bosättarrörelsen.
Trots sin betoning av det man kallar religiösa värden har Shaspartiet
genom åren skakats av flera skandaler, där ledamot efter ledamot har åtalats
och dömts för brott som bedrägeri, förfalskning och tagande av mutor.
Partiet och dess ledare har också skapat rubriker genom sina hätska utfall
mot palestinier. I april 2010, bara ett halvår innan besöket från Kent
Ekeroth och hans vänner inom counterjihadrörelsen, hävdade partiets
grundare Rabbi Ovadia Yosef att det nu var dags att utplåna ”araberna”, en
gång för alla:
”Det är förbjudet att visa dem barmhärtighet”, förklarade rabbinen under
en ceremoni inför den judiska påsken. ”Man måste skicka missiler på dem
och förinta dem. De är onda och fördömda!”
 Shaspartiet har genom åren också fått återkommande kritik för sin
konservativa syn på kvinnor, bland annat har flera kvinnoorganisationer
uppmanat väljarna att inte rösta på partiet så länge de bara har män på sina
partilistor.
Shaspartiets inställning till homosexuella är lika kompromisslös som
deras syn på kvinnor. Rabbi Nissim Zeev, som tog emot och ledde samtalen
med counterjihadisterna i Knesset, har liknat homosexualitet vid en
sjukdom, som han hävdar är ”lika farlig som fågelinfluensan”.
Rabbi Nissim Zeev har krävt ett totalförbud mot samkönade relationer
och föreslagit inrättandet av ”rehabiliteringsläger” för Israels homo- och
bisexuella män och kvinnor där ”psykologer, psykiatriker och socialarbetare
ska hjälpa dem att återvända till ett normalt liv, på samma sätt som på
avvänjningskliniker för drogmissbrukare”.
Enligt Rabbi Nissim Zeev borde två års inlåsning på dessa
”rehabiliteringsläger” vara en lämplig tidslängd. Det viktiga är att de
homosexuella inser att ”deras livsstil håller på att förstöra vår existens”.
Det var denna Rabbi Nissim Zeev och hans Shasparti som
counterjihadisterna såg som sin naturliga samtalspartner och allierade i
Israel.

Israelresan avslutades med att deltagarna gemensamt skrev under ett

fördrag som de kallade Jerusalemdeklarationen. Undertecknarna slog fast
sitt ”reservationslösa stöd till staten Israels existensberättigande”, samt
förklarade att de ”står längst fram i frontlinjen i kampen för de västliga
demokratiernas värdegemenskap”.
Counterjihadisterna var mycket nöjda.
”Jag tror att den här resan var en succé för alla”, skrev Elisabeth
Sabaditsch-Wolff på bloggen Gates of Vienna. ”Israelerna kunde förklara
sina säkerhetsproblem; den nya Europeiska Högern kunde framgångsrikt
visa att man inte nödvändigtvis är antisemit bara för att man tillhör högern,
och den europeiska Counterjihadrörelsen kunde knyta kontakter på alla
sidor och visa att även de har något att säga.”
Sabaditsch-Wolff förklarade att det var viktigt att counterjihadrörelsen
från och med nu fick en huvudroll i det politiska spelet om Mellanöstern.
”Den europeiska counterjihadrörelsen gjorde ett mycket starkt intryck på
de israeliska och europeiska politikerna. Flera liknande konferenser är
planerade de kommande åren, och det är av största vikt att de alla äger rum
med counterjihadrörelsens medverkan.”

Innan resesällskapet lämnade Israel passade deltagarna på att besöka Yad

Vashem, ett av världens viktigaste museum, forskningscenter och
minnesplats över Förintelsens offer.
Tillsammans vandrade de runt bland foton på mördade män, kvinnor och
barn. Heinz-Christian Strache, som i sin ungdom deltagit i nynazistiska
träningsläger, tittade under tystnad, sida vid sida med de andra i
resesällskapet, på utställningen om Förintelsen som berättade om både offer
och ansvariga, där inte bara bödlarna utan också hetsande politiker,
tjänstvilliga byråkrater och andra som möjliggjort massmorden lyftes fram.
Enligt tradition tar de besökare som går in i Yad Vashems minnessal på
sig den judiska kippan – som ett tecken på respekt för Förintelsens offer.
Även deltagarna på counterjihadresan tog på sig huvudbonader.
Men partiledaren för FPÖ, Heinz-Christian Strache och partiets
”chefsideolog”, Andreas Mölzer, placerade inte den judiska kippan på sina
huvuden, utan var sin studentmössa från de tysknationella
studentorganisationerna Burschenschaft.
Dessa studentmössor, som på tyska brukar kallas Biertonnen, Öltunnor,
hade de båda politikerna inte bara packat ner i sina väskor inför Israelresan.
De verkade också tycka att just dessa studentmössor, från de organisationer
som samlat så många av andra världskrigets värsta bödlar och
krigsförbrytare och som fortsatt att vara en grogrund för efterkrigstidens
nynazistiska rörelser, var den mest lämpliga huvudbonaden att hedra
Förintelsens offer med.
Skandalen var ett faktum.
”Ett pinsamt misstag eller medveten provokation?” undrade Der
Standard, en av de österrikiska tidningar som slog upp nyheten stort.
Den österrikiska extremhögern jublade. Medlemmar i de fortfarande
existerande Burschenschaft-sällskapen berättade att de hade skrattat sig
”sönder och samman” när de hörde nyheten.
En som hade något svårare att inse komiken i det hela var Ariel
Muzicant, från den judiska församlingen i Wien. Han menade att Straches
val av huvudbonad var en ytterst medveten och beräknad politisk handling.
Det var ”en signal till nazisterna i de egna leden. Titta, jag åker visserligen
till Israel – men med en öltunna på huvudet”.
På samma sätt som när ett stort antal representanter från Europas
extremhöger och högerpopulistiska partier samlades i tyska Gelsenkirchen
några månader tidigare, med Kent Ekeroth som en av huvudtalarna, var det,
med några få undantag, i princip tyst i svenska medier om Israelresan.
Bevakningen i de internationella medierna, framför allt i tyskspråkiga
tidningar, var desto större. Resan kommenterades flitigt, från tidskrifter som
Newsweek till nyhetsbyråer som Reuters. De flesta såg resan som del av en
ny politisk strategi från den europeiska extremhögern.
”Det är fortsättningen på kampen mot moskéer med andra medel. Helt
enkelt efter maximen: Min fiendes fiende är min vän”, sammanfattade
Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ.
Den tyska tidningen Jüdische Allgemeine var inne på samma linje. De
menade att den europeiska extremhögerns närmande till Israels högerkrafter
byggde på en cyniskt maktpolitisk analys: ”För de flesta högerpartier utgör
stövelnazister ingen önskvärd målgrupp och de utgör inte heller
antalsmässigt ett attraktivt väljarunderlag. Därför riktar man sitt fokus mer
på borgerligt-konservativa väljargrupper.”
Veckotidningen Die Zeit påpekade att den nya alliansen mellan Europas
extremhöger och israeliska ”bosättare, religiösa extremister och
högerpartier” skulle skada Israel och leda till att landet ”isolerades och
delegitimerades” i ännu högre grad i omvärldens ögon, något som inte bara
skulle skada Israel utan hela fredsprocessen.
”Högerpopulisternas besök är den senaste och kanske mest baksluga
attacken på Israels anseende den senaste tiden. Europeiska högerpolitiker
som kallar på kamp mot Islam från israelisk mark. Inget skadar mer än
dessa falska vänner.”

Innan de lämnade Yad Vashem la Kent Ekeroths vänner och kolleger bland
counterjihadisterna ner en krans för att hedra Förintelsens offer. De lämnade
också en hälsning i Yad Vashems minnesbok, som de senare också
publicerade på bloggen Gates of Vienna.
”Vi kommer att arbeta tillsammans för att säkerställa att ’ALDRIG MER’
verkligen innebär aldrig mer.
Undertecknat: Det Europeiska Counter Jihad
7 dec 2010”
Exakt tolv dagar efter att deltagarna lämnat sin hälsning till Förintelsens
offer, den 19 december 2010, skrev Fjordman, counterjihadisternas kanske
viktigaste röst och ideologiska inspiratör, följande på Gates of Vienna, om
sin syn på framtiden för Europas muslimer:
”Det finns bara en möjlig förklaring, den enda som aldrig nämns i västlig
mainstream media: Att Muslimer och deras kultur är fullständigt oförenlig
med våra värderingar och samhällen.”
Fjordman föreslog också en långsiktig lösning på det som han kallade
problemet:
”Islam och de som praktiserar religionen måste fullständigt och för alltid
avlägsnas från samtliga Västvärldens länder.”
 LÖRDAG 11 DECEMBER 2010

Explosionen hördes i hela centrala Stockholm.

Bomben detonerade exakt klockan 17.02 på Bryggargatan, mitt i
Stockholms affärskvarter och mitt i den pågående julhandeln. Mängder med
människor var ute och handlade denna näst sista helg innan julafton.
Bilder från övervakningskameror visade hur folk skrikande försökte ta
sig bort från platsen för explosionen. De sprang åt alla håll.
Kvar låg en ensam, svårt skadad, 28-årig man. Runt hans mage fanns
resterna av en mycket kraftig sprängladdning.
Mannens namn var Taimour Abdulwahab. Dagen efter skulle han ha firat
sin 29:e födelsedag, men så blev aldrig fallet.
Taimour Abdulwahab dog av sina skador, liggande på den snötäckta
Bryggargatan.

Bara tio minuter tidigare hade en annan bomb, kopplad till flera gastuber,
exploderat i en vit Audi Avant, parkerad i gathörnet Olof Palmes gata och
Drottninggatan, två-tre kvarter längre bort. Trots den kraftiga explosionen
var det bara några få parkerade bilar och närliggande hus som skadades. Det
var allt.
Det var inte det resultat gärningsmannen hade hoppats på. Hans avsikt
var att döda så många som möjligt med de två sprängladdningarna, det var
åtminstone så Taimour Abdulwahab uttryckte sig i det avskedsmejl, med
ljudfiler, han skickade till nyhetsbyrån TT och till SÄPO strax innan
bomberna detonerade.
Som motiv till sitt dåd nämnde han både konstnären Lars Vilks
rondellhundar och tystnaden kring de svenska truppernas närvaro i
Afghanistan.
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred
vara över honom, och era soldater i Afghanistan, och er tystnad på allt
detta, så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö – lika som våra bröder
och systrar och barn ska dö.” Men i stället för det planerade massmordet var
det ”bara” två personer som skadades lätt.
Den ende som dog var gärningsmannen.

Taimour Abdulwahab föddes 1981, samma år som bröderna Ekeroth, i Iraks

huvudstad Bagdad. När han var i tioårsåldern flydde familjen till Sverige
och hamnade till slut i Tranås. Flytten från en mångmiljonstad i ständig
rörelse till en lantlig svensk idyll, med omkring 10 000 invånare, kan inte
ha varit helt lätt. Den första tiden beskrivs Taimour Abdulwahab som ett
ganska oroligt barn.
”Taimour hamnade i mycket skit och slogs mycket, men han lugnade ner
sig i perioder. Under den hårda ytan var han en schyst och bra kompis. Jag
har senare tänkt att han nog hade svårt att hitta sin plats i det svenska
samhället”, berättar en vän.
Det tog några år, men så sakta började Taimour Abdulwahab och hans
familj, två systrar och föräldrar, bli accepterade som Tranåsbor. De fick
vänner och kamrater och började acklimatisera sig till det lilla samhällets
lugna rytm.
Taimour Abdulwahab gjorde som de flesta andra ungdomar i Tranås –
han satsade på idrotten. Han blev en duktig basketbollspelare som
uppskattades av både lagkamrater och tränare. De flesta kommer ihåg
honom som en öppen, levnadsglad tonåring.
”Som jag minns det var han kanske mer social än genomsnittet. Han var
en kille som gillade att ha kul, som gillade livet”, berättade en förvånad
skolkamrat i en intervju i Dagens Nyheter dagen efter sprängattentatet.
På gymnasiet läste Taimour Abdulwahab på den naturvetenskapliga
linjen, som allmänt anses vara den ”svåraste” utbildningen. Hans starkaste
ämnen var biologi och franska, annars var betygen medelgoda.
Efter studentexamen bestämde Taimour Abdulwahab att det var dags för
honom att söka sig vidare från Tranås. Han visste först inte riktigt vart han
skulle ta vägen, men valde till slut Luton, en stad i ungefär Göteborgs
storlek, drygt fem mil norr om London. Ganska snart efter ankomsten
började han studera till sjukgymnast på universitetet.

Åren i Luton skulle förändra den 20-årige Tranåsbons liv på flera sätt.
 På universitetet träffade han Mona Thwany, en psykologistudent som i
likhet med honom själv var uppvuxen i Sverige, med föräldrar från
Rumänien respektive Irak.
Kanske var det den liknande bakgrunden, kanske var det något annat av
de oräkneliga skäl som brukar leda till förälskelser, som gjorde att de båda
föll för varandra.
”Han var attraktiv och rolig. Han hade alla de egenskaper som jag sökte
hos en äkta man. Han var en bra människa, han var en bra muslim”,
berättade Mona Thwany senare i en tv-intervju.
Vänner beskriver de två som oskiljaktiga. På en bild från Mona Thwanys
examensdag på universitetet står hon lyckligt leende bredvid Taimour, som
håller om henne, ledigt klädd i en ljus, gråbrun kostym med uppknäppt vit
skjorta.
Hennes föräldrar står till höger och vänster om paret, även de med stolta,
glada leenden.
”Portrait of a happy family”, ”Bilden av en lycklig familj”, skrev den
engelska tidningen Daily Mail om fotot några dagar efter
självmordsattentatet.
2004, bara ett år efter Taimour Abdulwahabs flytt till Luton, gifte sig
paret. De döpte sin första dotter till Amira, den andra dottern, som föddes
ett och ett halvt år senare fick namnet Aisha.

Om det finns en startpunkt i Taimour Abdulwahabs radikaliseringsprocess

är det i så fall den invasion som en koalition, ledd av USA och
Storbritannien, inledde våren 2003 mot Irak.
Anledningen till angreppet var de massförstörelsevapen som USA
hävdade att Saddam Husseins regim hade tillgång till. Påståendet verkade
trovärdigt. Femton år tidigare, i mars 1988, hade Saddam Husseins trupper
bombat den kurdiska staden Halabja med senapsgas. Massakern, känd som
Den blodiga fredagen, dödade uppemot 5 000 människor, mer än dubbelt så
många skadades. Många dog omedelbart, andra kvävdes sakta till döds, i
sina egna spyor av grönt slem och uppstötta inälvor.
Den irakiska regimen hävdade att de gjort sig av med alla
massförstörelsevapen sedan dess, men USA och Storbritannien beslöt ändå
att starta kriget.
Saddam Hussein och hans regim föll bara några veckor senare, men den
glädje och lättnad som många irakier till en början kände över diktaturens
fall tog snart slut. Staten Irak slutade i princip att fungera och gled in i en
form av inbördeskrig där olika miliser och grupperingar slogs mot
ockupationsstyrkorna – eller mot varandra – för att säkra sin egen makt i det
politiska vakuum som uppstått.
Och inte hittade koalitionstrupperna några massförstörelsevapen heller.
Drygt tio år efter invasionen, sommaren 2015, bekräftade Michael
Morell, CIA:s tidigare näst högste chef, till slut det som många misstänkt i
åratal; det fanns inte några massförstörelsevapen i Irak i samband med
kriget – och CIA visste om detta från början.

Taimour Abdulwahab var fullständigt emot kriget.

Likt tusentals andra européer och amerikaner sympatiserade han med den
stora antikrigsrörelse som ordnade väldiga demonstrationer från New York
via London till Stockholm och Berlin.
Vänner berättar att han, när kriget startade, inte kunde sluta prata om
striderna, övergreppen, bomberna och sammanfallets kaos i sitt barndoms
hemland. De felaktiga uppgifterna om massförstörelsevapen gjorde honom
rasande.
Bilderna från Abu Ghraib-fängelset, med nakna irakiska fångar staplade i
högar, eller krypande på alla fyra, kedjade med hundkoppel som skrattande
amerikanska soldater höll i händerna, spädde på hans ständigt ökande
känslor av ilska, förödmjukelse – och hat.
På sin Facebooksida publicerade Taimour Abdulwahab filmer på hur
amerikanska soldater förnedrade en irakisk man iförd ögonbindel. Andra
inlägg handlade om övergrepp på muslimer i Tjetjenien.
Taimour Abdulwahab blev allt mer övertygad om att västvärlden inlett ett
krig, inte bara mot hans barndoms Irak, utan mot all världens muslimer.

I Luton fanns goda möjligheter att träffa likasinnade. Taimour Abdulwahab

kom dit 2003, två år efter terrorangreppet i New York. Redan då var staden
något av ett centrum för Englands militanta islamister.
De första hatpredikanterna, som Shejk Omar Bakri, verkade i staden. Och
de lyckades rekrytera en hel del anhängare.
De fyra militanta islamister som dödade mer än 50 människor och
skadade runt 700 i samordnade attacker mot kollektivtrafiken i London den
7 juli 2005, hade alla kopplingar till staden.
 Det var i Luton männen samlades och det var härifrån de startade den
resa som slutade med blodbadet i London.
Taimour Abdulwahab verkade allt mer dras in i dessa kretsar.
Samtidigt som ett antal Lutonbor, framför allt yngre män, radikaliserades
tog den överväldigande majoriteten av stadens muslimer avstånd från dessa
militanta grupperingar.
Taimour Abdulwahab hamnade mitt i spänningsfältet mellan majoriteten
och den lilla våldsamma gruppen.
Våren 2007 började han besöka Luton Islamic Centre, också känt som Al
Ghurabaa-moskén. Församlingsmedlemmarna välkomnade honom. Till en
början framstod den nye svenske besökaren som ”en trevlig, mjuk och glad
person”, som var ”omtyckt för att han var hjälpsam”, men efter bara några
veckor började han dra till sig uppmärksamhet av helt andra anledningar.
Flera i församlingen vände sig till centrets ordförande Quadeer Baksh. De
var både oroliga för och upprörda över Taimour Abdulwahabs åsikter.
”Allt handlade om Irak och Afghanistan. Han sa att västliga regeringar
inte hade rätt att vara där och att alltför många muslimer var tysta. Han sa
att vi borde vara mer proaktiva och ta saken i egna händer, även om han inte
direkt förespråkade våld. Det var ganska allvarligt eftersom några i
församlingen började lyssna på honom.”
Quadeer Baksh försökte till en början att prata med den nye
församlingsmedlemmen. Han bemötte Abdulwahabs argument, det ena efter
det andra. Han ägnade mycket tid åt att genom olika korancitat visa att
islam är mot våld, att religionen förbjuder dödande och att begreppet jihad
ska förstås som en inre rening, en kamp mot de inre demonerna, inte som en
väpnad strid mot påstådda yttre fiender.
”Jag trodde att det hela skulle vara slut i och med detta, men han bara
fortsatte”, berättar Quadeer Baksh.
Till slut bestämde han sig för att konfrontera Taimour Abdulwahab,
ansikte mot ansikte, inför hela församlingen.
Strax före slutet på ramadan, när moskén var överfull med medlemmar,
ställde sig Quadeer Baksh upp och gick – än en gång – igenom Taimour
Abdulwahabs ”vantolkningar” av islam.
Reaktionen blev mycket kraftig. ”Han hoppade upp och rusade ut. Sen
såg vi honom aldrig mer – men jag hörde att han gått med i det Muslimska
sällskapet på universitetet och fortsatte att predika sina extrema åsikter där”,
berättar Quadeer Baksh.
 Det var varken första eller sista gången som Al Ghurabaa-moskén
konfronterade de extremister som, enligt Quadeer Baksh, försökt
”infiltrera” församlingen.
”Vi kastar ut dem från vår moské. Vi är hjärtligt trötta på dem. Vi ser dem
som problem. De har fullständigt vantolkat islam.”

Efter sin examen i psykologi startade Mona Thwany en skönhetssalong, i en

lokal som hon hyrde på samma gata där familjen hade sin lägenhet i
stadsdelen Bedfordshire. Verksamheten gick bra, med kunder från både
grannskapet och övriga Luton.
Taimour Abdulwahab hade det betydligt svårare att skaffa arbete och
utkomst. Han fick vissa ströjobb, bland annat som försäljare av mattor, men
långa perioder var han arbetslös.
Samtidigt försökte han hålla skenet uppe och målade upp en
framgångsrik bild av sig själv till vänner och bekanta. Till en vän i Tranås
hävdade Taimour Abdulwahab att han hade ett framgångsrikt jobb inom IT-
sektorn, men vännen trodde inte riktigt att det var sant.
Samtidigt som han ansträngde sig för att hitta ett arbete påbörjade
Taimour Abdulwahab en period med resor. Han kunde vara borta i veckor,
ibland i månader. Till sin fru och andra familjemedlemmar påstod han att
det handlade om affärs- och jobbresor, i själva verket sökte han kontakt med
jihadister, bland annat i Jordanien, något som han erkände och bad om
ursäkt för i sitt avskedsbrev. ”Förlåt för mina lögner. Jag åkte aldrig till
mellanöstern för att jobba eller tjäna pengar, jag åkte dit för jihad.”
Taimour Abdulwahab talade allt oftare och allt mer hetsigt om kriget i
Irak. Men Mona Thwany trodde aldrig att hennes man skulle gå från ord till
handling. Mycket av det han sa om kriget i Irak påminde om det som man
kunde se och höra i nyhetssändningar på tv och radio. Hon uppfattade inte
sin man som mer kritisk mot USA än vad vissa kommentatorer var. Hon
trodde att allt handlade om ord. Dessutom var hon kär.
”Jag älskade honom och vi hade ett bra äktenskap”, berättade hon i en
intervju några veckor efter att maken detonerade sin självmordsbomb.
”Men det innebär inte att jag kände till något. Han levde ett dubbelliv!”

Taimour Abdulwahab verkade sakna gränser. Förutom de många och långa

resorna tillbringade han allt mer tid på internet, surfande på sidor som
bekräftade bilden av utsatta, förföljda muslimer.
Han började också prata om att skaffa sig en andra fru. Det blev som en
fix idé. Han tjatade, bönade och bad och till slut gick hans fru med på
förslaget. Taimour satte omgående in en annons på dejtingsajten Muslima.
”Jag vill gifta mig igen, och skulle vilja ha en stor familj. Min fru har gått
med på det här”, skrev han. ”I framtiden skulle jag vilja flytta till ett
arabiskt land och slå mig ner där …”
Drömmarna om en andra fru verkade dock mest vara fantasier. Paret
fortsatte att leva ihop. Sommaren 2010 föddes deras tredje barn, en pojke.
På Taimours enträgna begäran döptes han till Osama.
I sitt avskedsbrev, som han skickade strax innan sprängdådet, skrev
Taimour Abdulwahab även några rader till sina allra närmaste:
”Försök att förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa
sker mot islam och profeten Mohammed  …  Jag hoppas ni kan förstå mig
någon gång. Jag kunde aldrig ha berättat allt detta för er eller någon annan.
Min kära fru och barn, jag älskar er. Jag älskar dig, min fru. Min kärlek för
dig var aldrig en lögn. Förlåt mig när jag inte berättade något för dig. Pussa
barnen från mig. Säg till dem att pappa älskar dem, kommer alltid att älska
dem.”

Fredagen den 19 november 2010, drygt tre veckor innan

självmordsattentatet, reste Taimour Abdulwahab – som han sa – till Sverige
för att fira jul med sina föräldrar och syskon i Tranås.
”Han var som vanligt”, berättar Mona Thwany. ”Han sa hejdå, som alltid,
på samma sätt som han alltid brukade när han skulle hälsa på sin familj i
Sverige. Salam aleikum, puss och kram, sen gick han.”
Det var sista gången Mona Thwany såg sin man i livet.
Dagarna i Tranås använde Taimour Abdulwahab till att förbereda
attentatet. Han köpte en vit Audi via Blocket och han åkte runt till olika
affärer för att köpa tillbehör till bomberna; aluminiumpulver, spik och
ståltråd.
Tidigt på morgonen, lördagen den 11 december, satte han sig i Audin och
påbörjade den 27 mil långa bilresan från barndomshemmet i Tranås till
Stockholm. Han stannade och tankade i Herrbeta, på E4:an mellan
Linköping och Norrköping. Bensinstationens övervakningskamera visade
att han troligtvis redan hade tagit på sig bombbältet under sin gråsvarta
vinterjacka.
 Nästa övervakningsfilm, från en klockaffär i centrala Stockholm, visade
hur han vandrade fram och tillbaka mellan de tusentals människorna på
Drottninggatan och den betydligt mindre, mörkare, relativt folktomma
Bryggargatan.
Klockan tio i fem exploderade gastuberna i Taimour Abdulwahabs vita
Audi. Drygt tio minuter senare, när han återigen gått in på den nästan
folktomma Bryggargatan, sprängdes bomberna som han bar runt sin mage
och i en ryggsäck på ryggen.
Taimour Abdulwahab låg kvar på den snötäckta gatan. Enligt ett vittne
hängde delar av hans tarmar ut ur den sönderslitna magen. Han levde i
ytterligare några minuter, rörde sig svagt och jämrade sig, innan han
tystnade.
Sverige hade fått sin första självmordsbombare.
En självutnämnd 28-årig jihadist från Tranås i Jönköpings län, från det
som brukar kallas det svenska bibelbältet, hade begått den första
”islamistiska” attacken i Sverige.
I sitt avskedsbrev skrev Taimour Abdulwahab: ”Nu har islamiska staten
uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en
verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.
Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert
krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert
dumma support till grisen Vilks.”
Taimour Abdulwahab uppmanade också andra att följa i hans spår.
”Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det
dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det
är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta
ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.”

Reaktionerna på bombdådet blev mycket kraftiga:

”Terrorn är här”, skrev Expressen. Tidningen ägnade fem uppslag,
sammanlagt tio sidor, samt löpsedel och förstasida åt nyheten. Bland
rubrikerna fanns: ”ERA BARN SKA DÖ” och ”Chocken på gatan”.
Aftonbladet hade rubriker som ”Polisen i krismöte” och ”Trots alla
tecken lyckades inte Säpo stoppa attentatet”.
Svenska Dagbladet konstaterade – lite mer återhållet – det som många,
med molande oro, redan hade insett: ”Ren tur att inte fler dog i
sprängningen.”
 Nyheterna om självmordsbombaren toppade samtliga nyhetssändningar i
flera dagar. Det blev också en stor nyhet internationellt, inte minst i
England där den svenske terroristen hade bott de senaste tio åren.
Taimor Abdulwahabs familj reagerade med chock och bestörtning.
Hans svärfar, Ali Thwany, en internationellt framgångsrik arkitekt med
uppdrag i bland annat Jordanien, valde att gå ut offentligt i ett brev som han
skickade till flera svenska tidningar. ”Jag förklarar härmed vårt
avståndstagande från händelsen. Vi har inte med det att göra på något sätt.
Det som hänt har bara med honom personligen att göra.”
Svärfadern kallade Taimour Abdulwahab för en ”terrorist” och hävdade
att han lurat och hjärntvättat dottern: ”Hon levde med en skurk som
utnyttjade henne i religionens namn … Hon visste inte att hennes man var
kriminell. Han berättade aldrig om sitt privatliv, kontakter eller suspekta
resor.”

Några veckor efter attentatet valde också Mona Thwany att gå ut offentligt i
en intervju med TV4.
Samtalet visade en ung, märkbart tagen kvinna som vacklar mellan den
kärlek hon känt för sin man, far till hennes tre barn, och det totala
avståndstagandet från hans dåd.
Hennes känslor lyser igenom när hon försöker berätta om den lika
smärtsamma som bittra balansgång mellan känslor av skuld, ilska,
förtvivlan och kärlek som alla nära anhöriga till gärningsmän går igenom.
Hon berättar hur oändligt ont det gör.
Mona Thwany fick höra om attentatet från en av makens systrar. Hon
ringde och sa till henne att titta på nyheterna. Bilderna som flimrade förbi
var ogreppbara. ”Rubrikerna handlade om en självmordsbombare i
Stockholm. Jag började … jag kunde inte … jag började skaka. Jag var helt
chockad”, berättar Mona Thwany.
”Jag förstod ingenting. Är det han, eller är det inte han? Så då ringde jag
tillbaka till hans syster och frågade henne; Är det Taimour? Är han borta?
Hon svarade ja, han är borta!”
Det dröjde inte länge efter beskedet förrän telefonen började ringa. Det
var medier från hela världen som ville höra hennes kommentarer. Något
senare kom polisen. Hon blev förhörd, ett tag trodde polisen att hon var
inblandad, eller kände till dådet, sedan släpptes misstankarna mot henne.
 Två dagar efter sprängattentatet fick hon hjälp av polisen. Efter att ha
mottagit flera mordhot fördes hon och de tre barnen till ett skyddat boende.
”Jag har väldigt blandade känslor, det är både vrede och saknad. Men ja,
jag är arg”, berättar Mona Thwany. ”Jag är emot alla former av dödande, av
alla offer och oskyldiga människor. Jag fördömer hans handlande och jag
fördömer alla former av terrorism. Om jag hade vetat vad han tänkte göra
hade jag hindrat honom. Och det är nog också därför han inte berättade för
mig.”

Mona Thwany och hennes familj var inte ensamma om att fördöma
självmordsattentatet. Redan samma kväll, lördagen den 11 december,
anordnade föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa, tillsammans
med bland andra Kristna fredsrörelsen och Scouterna en demonstration på
Sergels torg. ”Vi kände att vi måste visa att vi inte accepterar våldet”,
förklarade Yasri Khan, ordförande för Svenska muslimer för fred och
rättvisa.
Förutom i Stockholm anordnade lokala muslimska föreningar
demonstrationer i både Malmö och Göteborg. Många svenska muslimer
kände sig djupt drabbade.
”Vi är en grupp svenska irakier som känner oss väldigt ledsna och
berörda. Vi går igenom ett kollektivt trauma”, förklarade den
Centerpartistiska riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani.
Timmarna och dagarna efter självmordsattentatet fördömde den ena
svenska muslimska företrädaren efter den andra terrorattentatet.
”Det är en chock för mig, både som stockholmare och muslim. Att någon
med en förvrängd verklighetsuppfattning utför ett sådant dåd är ofattbart”,
sa Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige.
Mahmoud Khalfi, imam och ordförande vid Stockholmsmoskén, sa att
han var rädd för att terrordådet skulle påverka det svenska samhället under
en lång tid framöver. ”Det här är ett steg tillbaka för vårt
integrationsarbete”, sa imamen.

I princip samtliga företrädare för Sveriges politiska partier, organisationer,

kyrkor, församlingar och föreningar som uttalade sig uttryckte sin avsky
över dådet.
Men det fanns ett undantag.
 Nyheten om attentatet hade knappt hunnit publiceras av medierna innan
den ena Sverigedemokraten efter den andra började – jubla.
”#Äntligen” utropade Alexandra Brunell, anställd som partiledaren
Jimmie Åkessons sekreterare, på Twitter.
”Sverige har förmodligen utsatts för en av sina första terrorattacker. Jag
hatar att säga det, men vad va det vi sa?” skrev riksdagsmannen William
Petzäll i en liknande skadeglad ton.
Sverigedemokraterna i Norrbotten verkade inte heller speciellt sorgsna.
”Nu har sjuklövern fått som dom så länge önskat. Ett mångkulturellt
Sverige med bomber och granater!” skrev de på Twitter.
Sverigedemokraternas tonläge både förvånade och upprörde.
”Det visar bara vilket osmakligt parti det där är”, skrev Vänsterpartiets
ledare Lars Ohly. ”Det är som om de nästan välkomnar den här typen av
hemska dåd. Sådana partier har inget existensberättigande för de
uppmuntrar bara till hat och våld.”
Dilsa Demirbag-Sten var en av flera skribenter som, med utgångspunkt i
historiska erfarenheter, varnade för att ”kollektivt skuldbelägga” hela
grupper av en befolkning – enbart utifrån deras religion, kultur eller
etnicitet.
”Vi vet att främlingsfientliga krafter kommer att spela på den rädsla som
likt kvicksilver sprider sig och kan förgifta ett helt samhälle. Vi har sett det
förr. Några få individers handlingar kan försätta ett helt samhälle i chock
och uppvigla till hat som i förlängningen äter den tillit som mödosamt
byggts upp mellan invånarna.”
Kent Ekeroth svarade omedelbart på sin hemsida:
”I vanlig ordning kommer Dilsa Demirbag Sten och babblar om att vi ska
inte skuldbelägga en hel grupp bla bla bla. Varför inte? Islam som ideologi
ger upphov till denna sorts beteende och dessa åsikter är utspridda i den
muslimska världen.”
I en intervju med Expressen förklarade Kent Ekeroth:
”Jag har varnat för den här ideologin länge, så för min del var det bara en
tidsfråga innan de skulle göra någonting i Sverige. Vi måste stoppa
invandringen från muslimska länder och sluta ge efter för muslimska
påtryckningar i Sverige.”

Taimour Abdulwahab var inte den ende politiske extremist som var aktiv
denna lördagseftermiddag i Stockholmstrakten.
 Strax före klockan 17.00, i princip på minuten när Abdulwahabs vita
Audi exploderade, startade den årliga högerextrema Salemmarschen, i orten
med samma namn, drygt 30 kilometer sydväst om Stockholm.
Det var elfte gången som marschen anordnades, som en form av
”minnesmanifestation” för den tonårige pojke som dödades i ett slagsmål i
Salem år 2000.
Bakgrunden var tragisk.
Den 17-årige Daniel Wretström, som medierna snabbt döpte till
”skinnskallen”, hade hamnat i en häftig dispyt med en jämnårig flicka efter
en fest. Meningsutbytet slutade med att Daniel Wretström slog till flickan i
ansiktet.
Ryktet spred sig snabbt att en ”skinnskalle” och ”rasist” hade slagit en
tjej. Ett lokalt gäng av killar bestämde sig för att agera. När de hittade
”gärningsmannen” vid en busshållplats uppstod snabbt ett bråk. Daniel
Wretström blev först misshandlad. Därefter knivhöggs han flera gånger, det
dödande hugget träffade honom rakt i halsen.
Gärningsmannen dömdes senare till rättspsykiatrisk vård, efter att han
bedömts lida av ”en allvarlig psykisk störning”.
Trots att den dödade pojkens familj flera gånger offentligt vädjat om att
inte använda sonens tragiska död i politiska syften hade Salemmarschen
utvecklats till den skandinaviska högerextrema rörelsens kanske största
manifestation.
Som mest samlades nära 2 000 deltagare. Bland arrangörerna återfanns i
princip alla större högerextrema organisationer, som Nationaldemokraterna,
Nationell Ungdom, Info-14 och Nationalsocialistisk front.
”Han är vår generations Horst Wessel”, skrev den engelska
organisationen Blood and Honor om den mördade 17-åringen, med
hänvisning till den tyske nazist som mördades 1930 och därefter upphöjdes
till nationalsocialisternas kanske viktigaste ”martyr”.

Årets demonstration samlade, enligt polisens uppskattningar, ungefär 700

deltagare. De vandrade med tända facklor genom centrala Salem. I täten bar
de en stor banderoll med texten: ”STOPPA SVENSKHATET”.
Motdemonstranter höll, stående tysta i långa led, upp plakat med namn
på personer som dödats i rasistiska våldsdåd i Sverige, bland annat John
Hron, som 1995, 14 år gammal, slogs ihjäl av fyra nynazister i samhället
Kode.
 Salemmarschen hade, som vanligt, ett flertal utländska deltagare och
gäster. En av dem var Udo Pastörs, från det tyska högerextrema partiet
NDP, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Han höll ett uppskattat
tal där han kallade utomeuropeiska invandrare för ”infiltratörer” och krävde
att dessa skulle försvinna för att ge plats, ”Lebensraum”, livsrum, åt vita
européer.
Efter hans tal stegade en annan av de utländska gästerna, trubaduren
Frank Rennike, upp på scenen och framförde en hyllningssång till Adolf
Hitler och hans kamp för att skapa ett vitt och rasrent Tyskland.

Kvällens huvudtalare var Dan Eriksson, välkänd inom högerextrema

kretsar, bland annat för sina kopplingar till Info-14. Han inledde med att
hävda att invandrare – som han kallade en ”svartbrun kryddluktande massa”
– skulle leda till väpnad kamp i Sverige eftersom varje ”mångetniskt
samhälle bara kan leda till inbördeskrig”.
Men fokuset i Dan Erikssons tal låg på – Sverigedemokraterna.
Kvällens huvudtalare var noga med att påpeka att förändringens vind nu
hade börjat blåsa, tack vare Sverigedemokraterna. Dan Eriksson hyllade det
nya riksdagspartiet. Han menade att partiet, bara några månader efter valet,
lyckats påverka och förändra hela samhällsdebatten. Som exempel lyfte han
fram diskussionen om ”svenskfientlighet”. Begreppet hade, påpekade Dan
Eriksson, ursprungligen myntats av extremhögern, men hade därefter tagits
över av Sverigedemokraterna som nu flitigt använde det i debatterna i
Sveriges riksdag.
Dan Eriksson hade gjort sin research väl.
Den 4 november 2010, bara några veckor efter att Sverigedemokraterna
tågade in riksdagshuset, påstod William Petzäll att ”svenska ungdomar
utsätts för svenskfientlighet i form av rasism, trakasserier, hot och överfall”.
Den 9 december, bara två dagar innan bombattentatet i Stockholm och
högerextremisternas marsch i Salem, hävdade Erik Almqvist att
”massinvandringen splittrar Sverige” och att ”såväl främlingsfientlighet
som svenskfientlighet är alltför vanligt förekommande runt om i landet”.
Ytterligare några månader senare skulle Almqvist, tillsammans med
Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson, lägga fram en motion
med krav på ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”.
Dan Eriksson såg mycket stolt och nöjd ut när han berättade hur
extremhögerns retorik, tack vare Sverigedemokraterna, tagit plats i den
svenska riksdagen.
Hans tal möttes av jubel och applåder.
Journalisten Christoph Andersson, som var på plats i Salem, konstaterade
att det var tur att demonstranterna som jublade framför scenen inte kände
till händelserna som pågick samtidigt, bara några mil längre bort.
”Jag frågar mig vad som kunnat hända i och runt Salem om de
högerextrema fått veta vad som hänt i city. Deras politiska självförtroende
har länge varit på topp och nu kröntes det av ett islamistiskt
självmordsattentat”, skrev Andersson.
”Dådet gör att leden sluts på den yttersta högerkanten. Ideologiska
skillnader mellan högerpopulister och extremister suddas ut. Dådet kan
också underlätta ultrahögerns rekrytering av skolungdomar. Risken är stor
att radikala islamister gör samma sak bland förorternas unga muslimer.
Frågan är hur alla vi andra ska möta extremisternas hat och försöka stoppa
det.”

Dagarna och veckorna efter attentatet blev hektiska för Kent Ekeroth.
Både svenska och internationella medier hörde av sig till
Sverigedemokraternas internationelle sekreterare för att höra hur han såg på
händelserna.
Till BBC förklarade Ekeroth att de svenska muslimer som, i likhet med
organisationen Svenska muslimer för fred och rättvisa, tagit avstånd från
terrordådet ”är en liten obetydlig del inom islam och att de i relation till
övriga islam är extrema eftersom de avviker från mainstream …”
I en intervju med den danska tidningen Politiken gick Kent Ekeroth så
långt som till att jämföra islam med en självmordssekt.
”Islam är en våldsideologi, ja närmast en dödskult. Det ser man när man
läser de muslimska texterna. Det är inte en tillfällighet att muslimska
auktoriteter citerar Koranen och Hadhiterna, för de texterna rättfärdigar
självmordsideologi och attentatsplaner.”
Kent Ekeroth berättade för den danska journalisten att han skrivit en lång
artikel om detta faktum, men att ingen svensk tidning velat publicera den.
”De är självklart inte intresserade av att visa islams sanna ansikte.”
”Islams sanna ansikte?” undrade reportern.
”Ja, det har de bevisat inom loppet av de senaste 1  400 åren”, svarade
Kent Ekeroth.
Den nyblivne riksdagsmannen verkade trivas med uppmärksamheten.
Måndagen den 13 december, två dagar efter att Taimour Abdulwahab
sprängt sig själv till döds, sammanfattade Kent Ekeroth på följande sätt på
sin Facebooksida: ”fått mycket gjort idag; gått igenom motionerna (igen)
för behandling i Justitieutskottet imorgon; skrivit medskick till Sveriges
förhandlare rörande Frontex; haft debatt om islam och terrordådet på BBC;
skrivit debattartikel om terrordådet (se min blogg); + lite övrigt. Bra dag!”
Det var inte ofta Kent Ekeroth lät så här positiv på sociala medier.
De flesta av inläggen på hans Facebooksida, blogg eller Twitter brukade
innehålla mer eller mindre fientliga utfall mot dem han kallade invandrare
och muslimer, mot politiker från andra partier, mot enskilda journalister
eller mot medierna i allmänhet.
Men just idag, den första vardagen och arbetsdagen efter helgens
självmordsbomb i centrala Stockholm, var tonläget annorlunda.
Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson, Kent Ekeroth, lät
uppriktigt glad.
 SÖNDAG 10 APRIL 2011

”Svenskar är GALNA. Vi är extrema extremister när det handlar om

migrationspolitik!”
Kent Ekeroth viftade med händerna medan han talade, allt mer ivrigt för
varje skratt och applåd hans ord åstadkom. Publiken var entusiastisk.
”Sverige kan inte överleva ensamt. Även om vi lyckas att rädda vårt land,
så måste detta också ske i alla andra Europeiska länder, annars kommer
Sverige att bli en isolerad ö i ett islamiskt hav!” sa Ekeroth och fortsatte:
”Vi ser den Europeiska unionen som vår fiende och en stor del av problemet
med massinvandring och islamisering. Men vi ser Europas nationer som
vänner och allierade!”
Kent Ekeroth hann knappt avsluta den sista meningen förrän publiken
återigen började applådera. Han tittade nöjt på de jublande människorna
framför sig.

Denna söndag talade Kent Ekeroth på det belgiska högernationalistiska

Vlaams Belangs partikonferens i Antwerpen. Han inledde sitt tal med
konstaterandet; ”Det är skönt att vara hos likasinnade.”
Hans ordval var ingen tillfällighet. De två partierna har en hel del
gemensamt.
Vlaams Belang grundades i slutet av 1970-talet, under namnet Vlaams
Blok, med målet att skapa ett självständigt, flamländsktalande Flandern och
därmed splittra och bryta upp Belgien som stat.
Vlaams Blok hade länge svårt att få något större stöd för denna idé och
det var först när partiet ändrade fokus, från kampen för självständighet till
en strid mot Belgiens invandrare, som de började stiga i
opinionsundersökningarna. Med slagord som Eigen volk eerst!, ”Det egna
folket först” och krav på återvandring för landets samtliga invandrare fick
partiet sina första stora valframgångar i slutet av 1980-talet, samtidigt som
Sverigedemokraterna grundades.
 De traditionella belgiska partierna – från vänster till höger – svarade med
att enas kring en politisk ”Cordon sanitaire”, en form av renhetens eller
anständighetens gräns, med innebörden att varken samarbeta med eller göra
sig beroende av högerextrema partier.
Trots detta fortsatte Vlaams Blok att växa. Retoriken blev grövre. Och
skandalerna kring partiet växte. I en tv-intervju 2001 ifrågasatte Roeland
Raes, Vlaams Bloks chefsideolog och vice ordförande, Förintelsen. Han
hävdade att antalet mördade judar var överdrivet, att nazisterna inte använt
gaskammare på det sätt som historikerna angett och avslutade med att säga
att han betvivlade äktheten i Anne Franks dagbok.
”Masken har fallit från Vlaams Bloks grimaserande ansikte”,
konstaterade den belgiska tidningen La Libre Belgique.
Tre år senare, hösten 2004, slog Belgiens högsta domstol fast att Vlaams
Bloks retorik, bland annat kravet på att utvisa samtliga landets invandrare,
var rasistiskt och innebar ett allvarligt brott mot landets grundlag, med dess
skrivning om allas lika värde. I praktiken innebar domslutet ett förbud mot
Vlaams Blok.
Reaktionerna blev starka. Bland dem som kritiserade domstolens beslut
fanns Sverigedemokraternas vice partiledare Björn Söder. Att förbjuda ett
parti rätten till att driva kravet att delar av ett lands befolkning ska utvisas –
enbart på grund av deras härkomst – var ett slag mot demokratins
grundtanke om åsiktsfrihet, menade Sverigedemokraten.
”Tisdagen den 9 november 2004 var en av de mörkaste dagarna i Europas
efterkrigstid. Att olagligförklara ett demokratiskt och fredligt verkande parti
på grund av att man inte delar deras åsikter är djupt förkastligt”,
kommenterade Björn Söder.
Vlaams Bloks svar på domslutet var att lägga ner partiet och omedelbart
låta det återuppstå under det nya namnet Vlaams Belang.
Partiets nye ledare Filip Dewinter inledde samma omstöpning av Vlaams
Belang som Sverigedemokraterna genomgått. Partiet gick från att vara mer
eller mindre uttalat antisemitiskt till att bli antimuslimskt och islamfientligt.
”Islam är nu inte bara Europas utan hela världens fiende nummer ett”,
förklarade Dewinter i en intervju med den israeliska tidningen Haaretz.
Vlaams Belang utvecklades snabbt till Europas kanske mest
islamfientliga, eller ”islamofoba” parti, som Dewinter uttryckte det i
samband med en annan intervju.
I denna syn på islam möttes Kent Ekeroth och Filip Dewinter.
Kent Ekeroth avslutade sitt tal på Vlaams Belangs partikonferens med att
utlova seger i det han kallade ett ”fältslag som idag pågår om Europa”.
”På samma sätt som Europa en gång besegrade de muslimska angreppen
vid Wiens stadsportar, så kommer vi idag att agera som beskyddare och
förvaltare av de offer som dessa människor gjorde år 1683. Låt oss inte
svika deras minne.”
Vid de orden avbröts Ekeroth än en gång av publikens applåder. Han
väntade några sekunder innan han avslutade sitt tal med några utrop som lät
som ett avlägset eko från 1600-talet. ”För kung! För kung och fosterland.
Och för framtida segrar! Låt oss ta vårt Europa tillbaka!”
Hans ord drunknade i jubel och applåder. Flera i publiken reste sig upp
och skrek ut sitt bifall.

Samtidigt som Kent Ekeroth uppmanade medlemmarna i Vlaams Belang i

Antwerpen att fortsätta det han kallade Europas månghundraåriga krig mot
islam, tågade hundratusentals invånare i Syrien i enorma demonstrationer,
med krav på demokrati och Assadregimens avgång.
De första protesterna började i huvudstaden den 15 mars, efter att
regimen arresterat ett antal graffitimålare för att ha sprejat budskapet;
”Folket vill att regimen ska falla.”
Protesterna spred sig snabbt. I mitten av april, när Kent Ekeroth
uppmanade till strid mot ”islam”, pågick stora demonstrationer över hela
Syrien. I princip samtliga de större städernas gator, från Raqqa till Aleppo,
var fyllda med demonstranter som krävde ett nytt, demokratiskt och fritt
Syrien, där folket fick välja sina ledare i fria, hemliga val.
Vintern och våren 2011 var revolutionernas tid.
Startpunkten för det som kom att kallas den arabiska våren var tydlig,
även om ingen förstod det just då, när det hände.
Den 17 december 2010 brände sig den tunisiske gatuförsäljaren
Mohamed Bouazizi till döds. Det var både ett skrik på hjälp och en desperat
protest mot det politiska förtryck och den allmänna ekonomiska och sociala
misär som så länge präglat vardagslivet i Tunisien.
Mohamed Bouazizis självmord blev början på en frihetsrörelse. På några
dagar fylldes landets gator och torg av protesterande män, kvinnor och barn.
Regimen svarade med brutalt våld, men en knapp månad senare, den 14
januari 2011, tvingades Tunisiens envåldshärskare Zine El Abidine Ben Ali
att avgå.
 Därmed hade fördämningarna brustit.
På liknande sätt som 1989, när Berlinmuren föll och människomassor
fyllde gator och torg i Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien med krav på
enpartidiktaturens slut, gick nu också befolkningarna i länder som Bahrain,
Libyen och Egypten ut på gatorna med liknande krav.
Den 11 februari 2011 tvingade folkmassorna Hosni Mubarak, Egyptens
ledare, att avgå. Några dagar senare började stora demonstrationer i
Bahrain. De följdes av liknande demonstrationer i Libyens näst största stad
Benghazi.
Sedan stod Syrien på tur.

Medan deltagarna i den arabiska demokratirörelsen – bokstavligt talat –

riskerade sina liv i land efter land fortsatte Kent Ekeroth sin vanliga retorik.
I inlägg efter inlägg, i anförande efter anförande, i tal efter tal manade han
till fortsatt strid mot islam.
Det framgick tydligt att demokratirörelserna i Nordafrika och
Mellanöstern inte passade in i Kent Ekeroths världsbild av islam, som en
form av militant självmordssekt som intet annat ville än besegra
Västerlandet på slagfältet.
Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson kallade de gigantiska
demonstrationerna för demokrati och yttrandefrihet i Tunisien för
”oroligheterna”. Han skrev att Sverige ”bör stödja försök att lugna ner det
hela”.
Kent Ekeroth uttalade inget stöd till de demonstranter som ropade på fria
val. Hans utspel handlade om de lycksökare som han menade skulle försöka
ta sig till landet i norr, på grund av ”Sveriges rykte som naivt litet land som
tror på allt folk säger och därefter ger livstids försörjning”.
På sin Facebooksida beskrev Kent Ekeroth sin vånda: ”Har ångest över
alla nya kulturberikare som förväntas komma från arabvärlden p.g.a.
’frihetsrevolutionerna’. Varför inte stanna där och bygga upp sina länder om
det som händer där nu är så fantastiskt.”
I ett inlägg lyfte han fram ”behovet av att stänga gränserna mot Afrika”. I
ett annat efterlyste han ”en mur av militärskepp i Medelhavet”.

I en annan artikel på sin blogg beskrev Kent Ekeroth de cirka 32  000
människor som sökte asyl i Sverige under år 2010 med utgångspunkt i korta
beskrivningar av varje land och dess befolkning.
”Vilka länder kommer dessa från? Jo fantastiska Serbien (zigenare som
invandrar), Somalia (finns det något mer misslyckat land?), Afghanistan
(tätt efter Somalia i misslyckande), Irak (den grupp som var mest
överrepresenterad i våldtäktsstatistiken SD presenterade), Kosovo
(kosovoalbanerna är inte direkt kända för att bete sig bra. Fråga
Landskronaborna).”
Kent Ekeroth sammanfattade:
”Alltså; Sverige fortsätter att ta föga smickrande invandrargrupper som
bevisat sig totalt oförmögna att skapa hållbara, demokratiska, fria och
jämlika samhällen. Sen undrar våra politiska korrekta varför det kostar
enorma mängder pengar, skapar våld och otrygghet och gör att svenskar
inte känner sig hemma i sitt eget land. Verklighetsfrånvaron är total.”
Medan media och politiker världen runt noga följde och kommenterade
den tunisiska frihetskampen vid årsskiftet 2010 och 2011, handlade Kent
Ekeroths första blogginlägg, detta revolutionernas år 2011, om födseln av
årets första barn i Malmö, som i vanlig ordning presenterades av
Sydsvenskan.
Bilden i tidningen visade en liten söt, nyfödd flicka, 52 centimeter lång
och 3,5 kilo tung.
Kent Ekeroth jämförde henne med en tidsinställd bomb.
”Första barnet i Malmö 2011  …  heter föga förvånande Ahmed i
efternamn”, skrev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson:
”Symptomatiskt för Malmö – symptomatiskt för islamisering –
symptomatiskt för den demografiska bomben.”
 FREDAG 22 JULI 2011

Han sa att han hette ”Martin Nilsen”.

Mannen, klädd i en polisuniform, hade först stannat sin bil några meter
bort. Efter en stund – som av tvekan – steg han ut ur bilen och gick fram till
ungdomarna som satt på bryggan och bad dem ringa någon av de ansvariga
på ön mittemot. Han ville bli hämtad av färjan. ”Rutinmässig kontroll på
grund av terrorangreppet i regeringskvarteret”, sa mannen i polisuniform.
”Det har beslutats att det ska placeras ut poliser på vissa platser … för att
säkra att det inte händer något mer.”
Arrangörerna av det norska Socialdemokratiska ungdomsförbundets,
AUF:s, årliga sommarläger på ön Utøya hade ingen anledning att bli
misstänksamma. De hade hört nyheten om sprängattentatet i Oslo och
gjorde som polismannen sa.
Den gamla landstigningsbåten M/S Thorbjörn, samma typ som använts
av svenska kustjägare i decennier, la ut för att hämta mannen i
polisuniform. Monica Bøsei, lägrets alltiallo och extramamma för de
besökande ungdomarna under årtionden, allmänt känd som ”Mor Utøya”,
åkte med för att hämta honom.
När båten återigen la till vid den gamla, murkna träbryggan på Utøya, var
lägrets två vakter, Trond Berntsen och Rune Havdal, på plats. De hjälpte
mannen i polisuniform att lyfta upp hans bagage, en större väska, ur båten
och började sedan tillsammans gå upp längs med den smala stig som ledde
till öns huvudbyggnad.
Lägrets tre vuxna deltagare blev mördarens första offer.
Han lyfte sitt vapen, en Glock, och sköt Trond Berntsen, som gick
framför honom, med ett närskott i huvudet. Sedan vände han sig snabbt om
och avlossade nästa skott mot Monica Bøsei. Han ställde sig bredbent över
de två kropparna, som nu låg i det fuktiga gräset, sköt två skott i mannens
huvud och sedan ytterligare två skott i kvinnans kropp. Rune Havdal
försökte förtvivlat fly, men träffades i ryggen av nästa skott och föll omkull.
Mördaren gick fram och sköt – liksom tidigare – ett direkt dödande närskott
rakt i huvudet på den liggande mannen.
Anders Behring Breivik – som mannen i polisuniform hette – hade
oskadliggjort de potentiella hot som hade kunnat stoppa hans planer. Nu
fanns det nästan bara ungdomar kvar på ön, de flesta tonåringar.
De ungdomar som överlevde den massaker som följde har vittnat om hur
metodiskt Anders Behring Breivik gick tillväga. Han sköt de ungdomar som
kom tillräckligt nära. De som spelade döda, eller skadade föll omkull, gick
han fram till och sköt, för säkerhets skull, med närskott i huvudet eller
genom vitala kroppsdelar.
De ungdomar som gömde sig försökte han locka fram: Det är över, ni kan
komma fram, det är lugnt, jag är polis, ropade han. De som trodde på
honom och kom fram sköt han.
Två timmar efter att Anders Behring Breivik hade stigit i land på Utøya
var ön täckt med kroppar. Han dödade sammanlagt 69 personer på ön,
många med närskott genom huvud, bröst och rygg.
Frånsett de tre vuxna som Anders Behring Breivik började med att mörda
nere vid bryggan, samt ytterligare två vuxna besökare på ön, var samtliga
offer barn och ungdomar.

Massmordet på Utøya var den andra delen i en noga uttänkt plan.

Några timmar tidigare hade Anders Behring Breivik parkerat en skåpbil
fylld med sprängämnen i centrala Oslos regeringskvarter. Bomben,
tillverkad av bland annat konstgödsel, detonerade exakt klockan 15.25.22.
Explosionen orsakade svåra skador på det 17 våningar höga hus som bland
annat inrymde det norska Justitiedepartementet samt statsministern Jens
Stoltenbergs kansli.
Flera andra byggnader i närheten skadades.
Åtta personer dödades. Det hade kunnat sluta betydligt värre.
Breivik hade egentligen tänkt spränga bomben några timmar tidigare,
men blev av olika anledningar försenad. Eftersom det var fredag
eftermiddag hade många anställda redan hunnit gå hem. Hade bomben
sprängts kring lunchtid, enligt de ursprungliga planerna, hade dödstalet
kunnat bli betydligt högre.
Medan förvirrade överlevande irrade runt i det moln av rök och aska som
explosionen åstadkom var Anders Behring Breivik redan på väg norrut i sin
bil, en vit Fiat Doblo med registreringsnummer VH 24605.
 Hans GPS var inställd på ön Utøya.

Den fråga som ständigt återkom efter det värsta terrordådet i Skandinaviens
historia var: Vad är det för en människa som kan begå sådana handlingar?
Anders Behring Breivik hade hunnit fylla 32 år när han påbörjade sitt
massmord.
Hans uppväxt präglades av ett tidigt uppbrott. Han hade knappt hunnit
fylla ett år när hans pappa, Jens Breivik, lämnade familjen och fortsatte sitt
liv som diplomat utomlands, med en ny kvinna.
Anders Behring Breivik, hans sex år äldre syster Elisabeth och mamman
Wenche blev kvar i Norge. De hade inte bara förlorat en pappa utan också
den ekonomiska stabilitet och trygghet som hans inkomst från det norska
Utrikesdepartementet hade inneburit. Efter skilsmässan flyttade Wenche
med de två barnen till en lägenhet i den mer arbetarklassdominerade
stadsdelen Skøyen i västra Oslo.
Enligt den norska rättspsykiatriska undersökning som utfördes efter
massmordet hade Breivik sin första kontakt med psykiatrin som fyraåring,
då hans mamma kontaktade barnavårdsnämnden för att få hjälp. Wenche
kände att hon – som ensamstående mamma – inte klarade av sin pojke, som
hon beskrev som ”kravende”.
Barnavårdsnämnden startade en utredning, men inte bara om den
fyraårige pojken utan också om hans mamma. Hon bedömdes vara
”borderline” och myndigheterna funderade ett tag på att ta ifrån henne
vårdnaden av såväl sonen som hans sex år äldre syster.
”Med det starkt patologiska förhållandet mellan Anders och modern blir
det mycket viktigt att komma med åtgärder som tidigt kan förebygga en
allvarlig snedutveckling hos pojken. Det bästa vore om han kunde komma
över i ett stabilt fosterhem”, konstaterade en psykolog.
Trots detta valde barnavårdsnämnden att inte gå vidare med ärendet.
Anledningen var enkel. Mamman vägrade att släppa sina barn. Hon
”motsätter sig starkt detta”, konstaterade nämnden i ett nytt utlåtande. Efter
att ha legat intagen i en månad släpptes Anders Behring Breivik hem,
därefter upphörde kontakterna – åtminstone tillfälligt – med
barnavårdsnämnden.
Stadsdelen Skøyen förändrades under Anders Behring Breiviks uppväxt på
1980-talet. Den gamla arbetarstadsdelen fick nya invånare från de grupper
av flyktingar och invandrare som sökte sig till Norge under dessa år.
Familjen en trappa ner kom exempelvis från Chile. Deras dotter Eva var
länge Anders Behring Breiviks bästa vän, vars närhet han ständigt sökte.
Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad tecknar i sin bok,
”En av oss”, en bild av ett ensamt barn. Anders Behring Breivik var pojken
som alltid blev över, barnet som ingen ville vara med i lekparken eller i
sandlådan, han som alltid stod lite vid sidan om. Pojken som de andra
barnen, av någon anledning, drog sig undan från.
Kanske för att han, som grannflickan och bästa vännen Eva berättade,
alltid ville bestämma och alltid ansåg sig veta och kunna allt bäst. Kanske
för att Anders inte kunde leka som de andra barnen. När han väl fick vara
med gick han för hårt fram. Han slogs, skrek och plågade de andra barnen.
En av grannflickorna spottade han i huvudet. Han brukade klämma ihjäl
myror och humlor, ivrigt skrikande: ”Du ska dö.” Större husdjur plågade
han med kulspets- och blyertspennor.
När en mamma vid ett tillfälle sa ifrån, hämnades Anders med att
regelbundet pissa in genom hennes brevinkast – och i hennes källarförråd.

Anders Behring Breiviks barndom bestod av ett gränsland.

Arbetarklassens höghus i bostadsområdet Skøyen övergick i Smestads
lummiga fruktträdgårdar och villor, bebodda av Oslos ekonomiska och
kulturella elit. Gränserna var tydliga och blev det kanske än mer när Anders
Behring Breivik, som ett av få barn i Skøyen, hamnade i Smestads skola, en
av landets bättre skolor dit till och med kungafamiljen hade skickat sina
barn.
Anders passade liksom inte riktigt in, det kände både han och de andra
barnen. De gick i polotröjor och märkeskläder, Anders Behring Breivik
brukade ha en jacka med huva.
I de tidiga tonåren började han hänga med ett gäng hiphopare och
graffitimålare, många av dem hade ”utländsk bakgrund”.
Hiphopkulturen var då ganska ny i Norge. Gänget gick på konserter i
ungdoms- och kulturhuset Blitz. De battlade, tävlade om vem som var bäst
på breakdance, och om vem som kunde göra den snyggaste taggen,
namnteckningen.
 Som alla andra i gänget tog Breivik ett ”artistnamn”, som han sedan
sprejade över så stora delar av Oslo han kunde. Efter en längre tids
fundering valde han Morg, namnet på en ovanligt grym figur i den tecknade
serien Marvel Comics, som satte sig i respekt genom att hänsynslöst döda
alla som inte följde hans vilja.
Trots Morgs försök att bli en i hiphopgänget ville det sig inte riktigt här
heller. Han stack ut. Han var lite för ivrig att smälta in, vilket de andra
ungdomarna omedelbart reagerade på. De såg honom som udda, en person
som trodde sig vara en betydligt bättre graffitimålare än vad han var, en av
dem som inte förstod sin plats i hiphopvärldens hierarki.
Det hela slutade våldsamt. Några av killarna i Anders Behring Breiviks
eget gäng gav sig på honom, sparkade och slog tills förnedringen var
fullständig.
Morg lämnade gänget för att aldrig mer återvända.
Graffitimålandet hade också ställt till med andra problem.
Anders Behring Breivik blev gripen av polisen vid flera tillfällen när han
försökte stjäla sprejburkar. Eftersom stölderna fortsatte blev
barnavårdsnämnden inkopplad.
Pappan Jens Breivik, som Anders brukade besöka på somrarna i hans och
den nya familjens sommarhus i norra Frankrike, reagerade mycket starkt.
Han hotade med att bryta kontakten med sonen om han inte skärpte sig och
stölderna upphörde.
Anders svarade med ännu en stöld – och han åkte återigen fast, den här
gången med 43 burkar sprejfärg. Det blev för mycket för pappan. Han hade
fått nog av sin 15-årige son och bröt all kontakt med honom.
Det hade även hans gamla kompisar i hiphopgänget gjort, samt i princip
alla andra i skolan också.
Anders Behring Breivik var ensam, mobbad. En förlorare. Något som
redaktörerna för avgångsklassernas årsbok 1995 obarmhärtigt påpekade:
”Förr var Anders en del av ’gänget’, men sen blev han ovän med alla”.

I gymnasiet läste Anders Behring Breivik på den ekonomiska linjen.

Tiden som hiphopare var över. Nu hade han fått en ny passion i livet: att
tjäna pengar. Han blev som besatt av olika affärsverksamheter och pratade
ofta och länge – i malande tempo – med de andra i klassen om sina olika
idéer.
 Han började sälja och köpa aktier. Pengarna kom från lönen han fick som
telefonförsäljare hos Telia. Tidvis gick affärerna riktigt bra. Som mest
tjänade han närmare 200  000 kronor på några lyckade transaktioner, en
mycket stor summa pengar för en tonåring från stadsdelen Skøyen.
Ander Behring Breivik kände att han äntligen hade hittat en verksamhet
som passade honom. Han la allt mer av sin tid på att följa aktiekurser, allt
mindre på lektionerna. I tredje och sista klass hoppade han av gymnasiet
helt och hållet. Nu skulle han äntligen lyckas, eller som han själv
sammanfattade sin livsfilosofi i ett inlägg på Fremskrittspartiets hemsida:
”Get rich or die!”
Medan hans gamla klasskamrater tog studentexamen och började läsa på
universitet startade Breivik företag på företag. Han försökte sig på
telefonförsäljning, som han redan hade erfarenhet av, men framgången
uteblev. Då övergick han till att sälja reklamplatser till företag, men inte
heller det konceptet fungerade.
Till slut lyckades han ändå både formulera och genomföra en
framgångsrik affärsidé. Upplägget var, tyckte han, lika enkelt som genialt.
Anders Behring Breivik, som själv hade hoppat av gymnasiet och saknade
alla former av universitetsutbildning, började sälja falska
utbildningsdiplom.
Snart strömmade kunderna till hans webbsajter bestfakediploma.com och
superfakedegree.com. Det var bara att välja. Genom att kryssa i en ruta för
bachelor, master eller doctors degree, kunde den som ville stoltsera med en
akademisk titel, eller behövde den för att söka ett jobb, snabbt få ett diplom
hemskickat med posten.
Affärerna gick strålande.
Intäkterna från försäljningen slussade Breivik vidare till konton i
skatteparadis som Antigua och Bahamas, eller så investerade han i nya
aktier. Han köpte dyra kostymer och började umgås bland Oslos unga
affärsjetset, där han hittade några nya ”vänner”. Han gick ofta på krogen
och berättade gärna om sina stora inkomster, dock utan att avslöja alltför
närgångna detaljer om sin ”affärsverksamhet”.
Livet lekte.
Men de goda dagarna tog slut nästan lika snabbt som de hade börjat. De
många falska universitetsdiplom som plötsligt dök upp väckte intresset hos
såväl riksåklagaren som justitiedepartementet. Även medierna började nosa
på historien. Aftenposten hade en stor artikel om svindlerierna, dock utan
att nämna några namn.
Anders Behring Breivik insåg att det var dags att sluta, innan ont blev
värre.

Under åren i Oslos finansvärld hade Breivik också börjat engagera sig i
Fremskrittspartiet. Han lockades av partiets budskap, han kände att de förde
fram ett viktigt budskap. Han lyssnade ivrigt när partiets företrädare angrep
invandrarna.
”Vi kan inte låta varenda afrikan sticka ner ett sugrör i statskassan. Vi ska
ha våra plånböcker för oss själva”, förklarade exempelvis Jan Simonsen i
Stortinget. ”Socialutgifterna är tillräckligt höga. Kriminaliteten är
tillräckligt hög. Det måste finnas ett parti i Norge som vågar säga nej …”
Anders Behring Breivik kände att det här var partiet för honom. Han
tyckte om att de sa ifrån i invandringsfrågor, men han tilltalades också av
Fremskrittspartiets inriktning på en liberal marknadsekonomi, med krav på
lägre skatter och mindre byråkrati för landets företagare.
Breivik avancerade snabbt i partihierarkin. Han blev styrelsemedlem i en
stadsdelsförening i Oslo, men sedan verkade det ta stopp. Trots all den tid
han under en period la ner på partiet avancerade han inte längre. Det var
alltid någon annan som till slut blev nominerad till de viktigare posterna.
Det var som det brukade vara för Anders Behring Breivik. Han fick vara
med, men bara på ett hörn, inte fullt ut. Till slut tröttnade han. Och lämnade
allt.

Samtidigt som intäkterna från de falska diplomen försvann började de

norska aktiekurserna att sjunka, åtminstone de som Anders Behring Breivik
hade köpt. Tillgångar blev snabbt skulder.
Breivik började dra sig undan mer och mer. Han slutade att festa, han
träffade inte längre sina vänner, han slutade klä upp sig i de fina
kostymerna. Mest satt han och stirrade in i sin datorskärm. Till slut orkade
han inte ens lämna in företagens årsredovisningar.
Konkurserna var snart ett faktum.
Precis som under högstadiet hade han, för ett kort tag, fått vara med i ett
sammanhang. Han hade fått umgås med de som räknades socialt, men nu
hade han återigen misslyckats – och förlorat allt.
 Utblottad och nästan helt utan sociala kontakter flyttade den 27-årige
Breivik, på mammans förslag, tillbaka till sitt gamla pojkrum på Hoffsveien
i Oslostadsdelen Skøyen.
Han vägrade att söka arbete och slog högljutt fast att han aldrig tänkte
acceptera någon form av stöd från myndigheterna – vare sig a-kassa eller
socialbidrag – eftersom han uppfattade detta som förnedrande.
I stället spenderade han nästan all sin tid surfande på internet. Det första
året tillbringade han nästan enbart med att spela internetspelet World of
Warcraft, dag som natt. Ofta vände han helt och hållet på dygnet och tittade
bara ut i köket ibland för att få i sig lite mat som mamman ställt fram.
”Det var som om at han falt i et ’sort hull’”, berättade systern Elisabeth
senare i den rättspsykiatriska utredningen. Hon ”kunne ikke forstå hvordan
en person med hans evner kunne sette seg i en stol og spille 24-7 og si at
han var lykkelig. Hun mente han kastet bort livet sitt etter at dette fortsatte i
lang tid med ingen ende i sikte.”
Mamman Wenche stod för samtliga utgifter och skötte också all
markservice åt sonen, från städning till matlagning, disk och tvätt av kläder.
Mamman berättade i den rättspsykiatriska undersökningen att sonens
tillstånd gradvis eskalerade. Hon började nästan bli rädd för sitt eget barn.
”Han var ’opptatt av smitte, eget utseende, og var ubehaglig intens, irritabel
og sint. Han blev økende opptatt av å formidle politikk og historie, og mor
følte seg presset av ham. Hun beskriver at hun hade vanskelig for å forstå
hva han ville formidle. Hun beskriver observanden som helt hinsides, og
trodde på alt tullet han sa.’”

Wenche var också orolig över att hennes son verkade så ointresserad av
kvinnor. Medan alla hans gamla manliga klasskamrater och släktingar
stadgade sig, skaffade sig fru och barn, förblev sonen lika mycket singel
som han alltid varit.
I sin bok berättar Åsne Seierstad att Breivik under åren i
Fremskrittspartiet och i Oslos finansvärld brukade kalla sig för
”metrosexuell”. Han sminkade sig och klädde sig ofta en smula ”feminint”.
När Breiviks kanske närmaste vän, en sen kväll efter ett antal drinkar,
föreslog att han skulle ”komma ut” som homosexuell, blev Breivik först
förlägen, sedan förbannad.
Förutom en ren vänskapsrelation med en medlem i Fremskrittspartiet
kunde ingen av de i hans närhet som blev intervjuade i den rättspsykiatriska
undersökningen, dra sig till minnes att han skulle ha haft någon relation
med kvinnor.
I slutet på 2004, några månader innan sin 26-årsdag, började Anders
Behring Breivik besöka en dejtingsajt med kvinnor från Ukraina. Efter att
ha gått igenom en mängd bilder fastnade han till slut för två kandidater,
men eftersom han inte kunde bestämma sig bad han sin mamma att avgöra.
Wenche pekade på den ljusare av de två flickorna. Det visade sig att hon
hette Natasja.
Några veckor senare anlände hon till Oslo. De inledde en relation, men
den varade inte speciellt länge. Breivik anklagade henne för att bara vara
intresserad av att shoppa, hon påstod att han var en manschauvinist som inte
respekterade kvinnor.
Sedan åkte hon tillbaka till Ukraina.
Anders visade inga större känslor, åtminstone inte utåt, men Wenche var
förkrossad. Hon trodde sig äntligen ha fått en svärdotter. Hon hade tagit en
bild på paret redan samma kväll som den nya ”flickvännen” anlände. Den
hade hon framme i sin lägenhet långt efter att Natasja hade lämnat Norge.

I den rättspsykiatriska undersökningen berättade Breivik att han hade köpt

sex.
”Han leide to prostituerte i Praha i 2010. Han hadde tenkt å gjøre det
samme før ’operasjonen’ 22. juli, men det ble ikke noe av.”
I det manifest som Breivik skickade ut kort före sprängningen i Oslo och
massmorden på Utøya skrev han att kvinnors huvudsakliga uppgift var att
föda barn. Han kritiserade också kvinnors medkänsla, deras ”suicidala
empati”, som han påstod var den huvudsakliga anledningen till att
västvärldens kvinnor inte röstade på den nationella högern.
”Ungefär 70% av Europas män stöder vår kamp, medan bara 30% av
kvinnorna står bakom oss”, beklagade han sig.
Breivik påpekade att det var viktigt för varje sann revolutionär, som stred
för Västerlandets sak, att vara beredd att döda även kvinnor på slagfältet:
”Om du tvekar så mycket som en sekund inför det faktum att din
motståndare är kvinna kommer du att misslyckas. Du måste därför
omfamna och göra dig redo för tanken på att döda kvinnor, även väldigt
attraktiva kvinnor.”
I sitt manifest skrev Breivik att han lämnade Fremskrittspartiet efter att ha
tappat tron på det parlamentariska systemets möjligheter att förändra
samhället.
”Till slut insåg jag att det var omöjligt att förändra systemet demokratisk
och lämnade den vanliga politiken.”
Surfande på sitt pojkrum i Skøyen gav han sig ut på jakt efter nya
ideologiska meningsfränder. Och han hittade dem snart. Hos
counterjihadrörelsen. Här fanns allt det Breivik hade letat efter.
Counterjihadisterna kämpade inte bara mot islam. Här fanns också hatet och
motståndsviljan mot feministerna, mångkulturalisterna,
Socialdemokraterna, mediemänniskorna, vänstern, kulturarbetarna och alla
andra grupper som sålt ut den egna nationen.
Breivik kände att han äntligen hade hittat hem. Han började läsa alla de
ledande counterjihadisterna; Alan Lake, som Ekeroth bjudit in till
islamseminariet i Malmö, Bat Ye’or som myntat den teori om Eurabia som
bröderna Ekeroth och flera andra Sverigedemokrater omfamnat och Robert
Spencer, Sverigedemokraternas hedersgäst i Almedalen sommaren 2010.
Breivik slukade i princip allt de skrev, men hans stora favorit blev
Fjordman.
Fram till massmorden på Utøya var Fjordman, förutom för den inre
kretsen inom counterjihadrörelsen, bara känd under sitt alias. Efter dådet,
när han bland annat suttit i flera tuffa polisförhör, bestämde sig Fjordman
för att till slut uppge sin riktiga identitet.
Det visade sig att den inom högerkretsar närmast mytiske signaturen
Fjordman dolde en 36-årig supporter till Fremskrittspartiet, vid namn Peder
Jensen. Han hade studerat teknologi och kultur vid universitetet i Oslo, men
också arabiska i både Norge och på det amerikanska universitetet i
Egyptens huvudstad Kairo.
”Det är många hundratusen över hela världen som har läst vad jag
skrivit”, förklarade Fjordman stolt för den norska dagstidningen Verdens
Gang.
En av dem som förtjust länkat till Fjordmans artiklar var den svenske
riksdagsmannen Kent Ekeroth.
Och Fjordman i sin tur dolde inte sin beundran för bröderna Ekeroth.
”Ted Ekeroth är en modig man”, skrev Fjordman på Gates of Vienna
hösten 2009. ”Han är mycket modigare än mig. Det krävs ryggrad för att
göra det han gör i vilket land som helst, men särskilt i Sverige. Om Sverige
överlever som en nation i framtiden är det tack vare att det fortfarande finns
några personer som han kvar.”

För Anders Behring Breivik blev den norske bloggarens texter något av en
uppenbarelse. Han hade äntligen hittat någon, som i likhet med honom
själv, inte bara förkastade parlamentarismen, utan dessutom också öppet
förespråkade våld som ett medel i kampen mot islam.
”Mitt råd till västerlänningar är att omedelbart beväpna sig, först och
främst mentalt med kunskap om fienden och en stolthet i den egna kulturen
och härkomsten, men också fysiskt, med vapen och kunskapen att hantera
dem”, skrev Fjordman exempelvis den 19 september 2008.
Anders Behring Breivik var helt överväldigad.
”Till min stora överraskning insåg jag att Fjordman hade skrivit om
många av de ämnen som jag skrev om. Den enda skillnaden var att han var
en professionell essäist men inte jag. Våra åsikter är väldigt lika med
undantag av att jag faktiskt också personligen tog till vapen i min kamp”,
skrev han i sitt manifest.
Breiviks respekt och beundran för Fjordman verkade gränslös.
”Jag har läst hundratals författare de senaste åren, många av dem är bra.
Men med Fjordmans essäer känner jag mig verkligen i samklang. Han är
troligtvis den mest talangfulle essäisten inom den Europeiska högern.”
På sajten document.no, en sorts norsk motsvarighet till Politiskt
inkorrekt, rekommenderade Breivik alla att läsa counterjihadistiska nätsidor
”som gatesofvienna, brusselsjournal, Jihadwatch, religionofpeace etc.”, men
lyfte särskilt fram Fjordman, som han menade bjöd fantastisk läsning: ”Les
Fjordmans verk ’Defeating Eurabia’. Dette er f eksempel den perfekte
julegave til familie og venner.”
Han pratade jämt om Fjordman, berättade Breiviks mamma i den
rättspsykiatriska utredningen, ”som han beundret fordi han skrev så godt”.
I sitt manifest citerade Breivik Fjordman sammanlagt 111 gånger.

Breivik hyllade inte bara Fjordman, utan hela counterjihadrörelsen.

På document.no skrev han den 14 september 2009, en vecka efter att
Ekeroth bjudit in Alan Lake till islamseminariet i Malmö: ” Det pan-
Europeiske/US miljøet rundt Robert Spencer, Fjordman, Atlas, Analekta +
50 andre EU/US bloggere (og Facebook grupper) er selve epicenteret for
politisk analyse og har vært det noen år.”
Den 3 december 2009, bara några veckor efter Ekeroths tal på
Sverigedemokraternas Landsdagar, där han klargjorde att det var dags att ta
strid med islam – eller gå under, som översattes och publicerades på Gates
of Vienna, skrev Breivik att även han nu hade bestämt sig för att lägga all
sin tid och kraft, och de ekonomiska tillgångar han hade, på att sprida
counterjihadrörelsens budskap.
”Jeg bruker nå disse midlene til å kunne jobbe fulltid med å
videreutvikle/markedsføre Viennaskolen (Vienna school of thought) som
Fjordman, Bat Yeor, Spencer + mange andre allerede har bidratt så mye
till.”
Till sin syster Elisabeth berättade Breivik, enligt den rättspsykiatriska
utredningen, ”at det skal komme til borgerkrig om 80 år og at han ønsket å
slåss mot islamsk innvandring og overtagelsen av Europa”.

På samma sätt som counterjihadisterna konsekvent återvände till slaget i

Wien, var också Breivik närmast besatt av det slag som bland annat gett
namn åt counterjihadrörelsens viktigaste debattforum: bloggen Gates of
Vienna, Wiens stadsportar.
Ekeroth och Breivik var inte ensamma om den världsbild som tog sin
utgångspunkt i ett mytologiserat slag på 1600-talet. Även
Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson tillhörde dem som
offentligt drömt sig århundraden tillbaka, till svärden, hästarna och
kanonerna i blodbadet utanför Wien 1683.
Det blev också utgångspunkten för namnet på Breiviks manifest: ”2083 –
A European Declaration of Independence”.
Fyra hundra år efter slaget i Wien, år 2083, skulle Europas folk åter resa
sig mot de muslimska skarorna, döda ockupanterna, på samma sätt som vid
staden Wiens portar, och utropa en ny ”deklaration om självständighet”.
Det var åtminstone det Breivik hoppades på och önskade sig.

I april 2011 hyrde Anders Behring Breivik en gård i Åmot kommun i

Hedmark fylke. Där konstruerade han den bomb han redan tidigare hade
köpt ingredienserna till. Den 13 juni gjorde han en första, mindre
provsprängning.
 Den 4 juli grävde han upp de vapen som han gömt ett år tidigare, i
samband med Robert Spencers besök hos Sverigedemokraterna i
Almedalen.
En månad senare, den 22 juli, parkerade han sin skåpbil framför
regeringskvarteren i centrala Oslo. Bomben detonerade exakt klockan
15.25.22.
Därefter började han köra norrut mot ön Utøya.
Några timmar tidigare hade Anders Behring Breivik skickat ut sitt
manifest till ett tusental mottagare via mejl.

Bombdådet i Oslo blev snabbt en världsnyhet. Den svenska nyhetsbyrån TT

skickade ut sitt första meddelande klockan 15.42, sexton och en halv minut
efter explosionen. ”TT-FLASH: En kraftig explosion i Oslo har skadat flera
personer och förstört byggnader i regeringskvarteren.”
Redan i de första inslagen spekulerade ett stort antal medier i att det
handlade om ett terrordåd – utfört av al-Qaida, eller någon dem närstående
grupp.
En av de som uttalade sig var Sveriges Televisions utrikeskommentator,
Bo Inge Andersson.
”En sådan noggrann planering har hittills alltid tytt på grupper som har
arbetat med al-Qaida som förebild”, konstaterade han och pekade också ut
det troliga motivet: ”En lokal orsak är att en irakisk-kurdisk fundamentalist,
mullah Krekar, just åtalats för hot mot ledaren för norska Høyre … Men det
finns ett större perspektiv. Och det handlar om Afghanistan och Libyen. I
båda oroshärdar deltar norska styrkor på olika sätt – liksom fallet är med
Sverige.”
Även Dagens Nyheters politiske kommentator, Henrik Brors, verkade
helt övertygad om att islamistiska terrorister låg bakom dådet.
Han påstod till och med att norrmännen delvis fick skylla sig själva:
”Terrorattentatet i Oslo kommer som en chock för Norge. Men det borde
det inte göra. Varje land som agerar internationellt i dag riskerar att bli en
måltavla  …  Norge har också avstått från att införa delar av den skärpta
kriminallagstiftningen som införts i EU bland annat för att stärka
samarbetet mot terrorism. Attentatet i Oslo blir en dyrköpt väckarklocka för
det norska samhället.”
Precis som i samband med Taimour Abdulwahabs bombdåd i centrala
Stockholm ett drygt halvår tidigare, satte även denna terrorattack igång en
livlig aktivitet hos Sverigedemokraterna.
Partiets riksdagsledamöter, tjänstemän och förtroendevalda delade
omgående sina tankar om dådet på sociala medier.
Som vanligt var Kent Ekeroth bland de första. Medan överlevande från
bombexplosionen i Oslo fortfarande kämpade för sina liv och Breivik
metodiskt sköt ihjäl barn och ungdomar på Utøya, twittrade
Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman:
”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i
Norge”.
Lite senare lade han till:
”Nej, jag kommer inte att kalla er islamofober.”
Partiledaren Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund använde
samma tonläge. Nu fick det vara slut med allt jävla daltande om muslimer,
menade han. ”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla
muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”
twittrade Bylund.

Delar av partiledningen försökte få sina medlemmar att hålla igen.

Redan klockan 16.15, bara en halvtimme efter TT:s första flash skrev en
uppenbart orolig Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas pressansvarige:
”I preventivt syfte vill jag uppmana samtliga att vara extra försiktiga på
bloggar, twitter och Facebook för att undvika att upprepa de negativa
skriverier som skedde i samband med sprängningarna i sthlm. Vi har inget
intresse i att spekulera eller komma med känsloladdade kommentarer.”
En knapp timme senare upprepade Kinnunen sina varningar:
”När det nu tycks vara bekräftat att människor avlidit pga det inträffade
och att man befarar fler så vill jag ytterligare understryka behovet av att vi
inte kommenterar detta på ett sätt, som på något sätt av illvilliga
journalister, kan uppfattas som skadeglädje eller känslolöst uppträdande.”
Men det tycktes inte hjälpa.
Trots de upprepade varningsorden fortsatte Kent Ekeroth, Linus Bylund
och andra ledande Sverigedemokrater att publicera sina kommentarer på
olika sociala medier.
När det stod klart att gärningsmannen inte var en muslimsk terrorist, utan en
blond, blåögd norrman, som dessutom varit aktiv i Fremskrittspartiet, spred
sig oron snabbt bland de ledande Sverigedemokraterna.
Partiets pressansvarige, Martin Kinnunen, mejlade återigen sina
partikamrater:
”Ingen bör skriva något på eget bevåg i det här läget. Situationen har
blivit lite känsligare sedan det står klart att den gripne har varit medlem i
FRP samt haft ett förtroendeuppdrag i en mindre lokalförening. (Han gick
ur 2004.) Försök från media med att associera oss med det inträffade
pågår.”
I Norge hade debatten redan börjat.
Fremskrittspartiet hade varnat för ett muslimskt maktövertagande i Norge
redan på slutet av 1980-talet. Partiledaren Carl I Hagen hade läst upp ett
förfalskat brev som han påstod bekräftade planerna. Nuvarande partiledaren
Siv Jensen tillhörde också dem som hade varnat för hotet från en
”smygande islamisering”.
Nu ställde flera medier och politiker frågan om den här typen av
uttalanden hade spelat en roll i formandet av Breiviks världsbild.
Partiledaren Siv Jensen reagerade med ursinne. Hon gick så långt som till
att jämföra de frågor som hade börjat ställas kring Fremskrittspartiets
retorik med Breiviks massmord.
”Jag tycker det som har hänt är avskyvärt men jag tycker att det är lika
avskyvärt att vissa medier försöker att koppla samman mannens illdåd och
Fremskrittspartiet”, sa Jensen till NRK.
Uttalandet utlöste en flodvåg av kritik. Siv Jensen fick snabbt backa och
be om ursäkt. Den norska partiledaren lovade dessutom att se över och tona
ner Fremskrittspartiets retorik om islam och muslimer.

Även Sverigedemokraterna gjorde allt de kunde för att undvika en

diskussion om eventuella kopplingar mellan den norske massmördarens
världsbild och Sverigedemokraternas ideologiska grund.
Ett sätt var att lägga munkavle på medlemmarna.
”Inga mer hemmasnickrade analyser nu! Partiet är under massiv attack
och måste tala med en röst”, skrev Mattias Karlsson på partiets interna
Facebookgrupp.
Partisekreteraren Björn Söder var ännu tydligare.
 I ett mejl, avsänt fem dagar efter massmordet, förklarade han att den
yttrandefrihet som partiet vanligtvis hyllade och alltid brukade hänvisa till
när de själva blev kritiserade för olika utspel, inte längre gällde, åtminstone
inte internt inom partiet. Från och med nu fick ingen annan än
partiledningen yttra sig om händelserna i Norge.
”Jag vill härmed bestämt påtala att inte uttala sig angående det som skett
i Norge. Uttalanden görs enbart från partiledningens sida. Alla andra bör
bestämt avhålla sig från att uttala sig, skriva debattartiklar eller inlägg på
internet.”

För varje dag som gick grävde medierna, både i Sverige och internationellt,
fram allt mer material kring Breivik. Hans kopplingar till
counterjihadrörelsen hamnade snart i blickpunkten.
I en artikel, som fokuserade på den amerikanska grenen av det
internationella nätverket, konstaterade New York Times att Breivik ”i
mycket hög grad påverkades av en liten grupp amerikanska bloggare och
författare som i flera års tid varnat för hotet från islam”.
Den amerikanska dagstidningen var inte ensam om den analysen.
De ideologiska banden mellan counterjihadisternas världsbild och den
norske massmördarens idévärld var många och tydliga. Det var knappast en
tillfällighet att manifestet innehöll hundratals citat från ledande
counterjihadister.
Bloggen Gates of Vienna hade år efter år fyllts med artiklar om det
pågående kriget mot islam, där den ena texten efter den andra direkt eller
indirekt, via återkommande jämförelser med den väpnade kampen mot
nazismen, uppmanade till en kamp på liv och död mot islam.
Den 9 juni 2011, bara sex veckor innan Breivik inledde sitt massmord,
kunde han läsa följande text av sin favoritförfattare Fjordman, på Gates of
Vienna.
”Ja, islam som religion är inneboende våldsamt. Nej, den kan inte
reformeras, och islam i varje form, sätt eller skepnad hör inte hemma i Väst.
Islam och alla som praktiserar religionen måste fullständigt och fysiskt
avlägsnas från västvärlden.”
Några veckor tidigare hade Fjordman, i en text med rubriken ”Preparing
for Ragnarök”, ”Förberedelser för Undergången”, påpekat att det inte bara
gällde att utplåna islam, utan också alla dem – politiker, journalister och
människorättsaktivister – som bidragit till att islam, och därmed
mångkulturalism, fått fotfäste i västvärlden:
”Vi måste se till att de som kämpat för den giftiga idén om mångkultur
och massinvandring av främmande stammar försvinner med den. Om det
händer kan vi ge våra efterkommande en ny start och lägga grunden för en
ny renässans, där den europeiska civilisationen återigen kan blomstra.”
När Breivik inledde sitt massmord den 22 juli 2011 riktade han sig –
precis som Fjordman förespråkade – inte bara mot praktiserande muslimer,
utan mot dem som i enlighet med counterjihadrörelsens tankar spelat en
huvudroll i spridandet av multikulturalismens idéer: i detta fall den norska
socialdemokratin och dess framtida ledare i ungdomsförbundet AUF.
Trots blodbadet på Utøya och i Oslo fortsatte Kent Ekeroth att försvara
sina vänner inom counterjihadrörelsen.
Den 26 juli, fyra dagar efter massmordet och exakt 47 dagar efter att
Fjordman efterlyst ett ”fullständigt och fysiskt avlägsnande” av samtliga
Europas muslimer, skrev Ekeroth följande om Fjordman på sin blogg:
”Fjordmans texter ger för övrigt inget utrymme till de hemskheter
Breivik utfört överhuvudtaget. Tvärtom går de ut på att bevara demokrati,
öppenhet och Västerlandet.”

De andra ledande aktivisterna inom counterjihadrörelsen reagerade på

liknande sätt. Vissa förnekade, precis som Ekeroth, alla kopplingar mellan
counterjihadrörelsen och förespråkandet av våld. Andra påpekade att de
aldrig haft någon personlig kontakt med Breivik, fördömde dödandet, men
förklarade samtidigt att de hade förståelse för hans dåd.
Alan Lake gick så långt som till att hävda att offren fick skylla sig själva.
”Tydligen, enligt en lång bekännelse som Anders Behring Breivik la upp
på nätet, så gjorde han detta för att protestera mot att Islam tar över stora
delar av Europa” skrev han två dagar efter massmordet. ”Genom att
attackera de vänsterpolitiker som möjliggjort detta, så fick de faktiskt vad
de förtjänade”, sammanfattade Alan Lake med det engelska uttrycket; ”the
chickens have come home to roost”.
Pamela Geller tog också avstånd från Breivik, men passade samtidigt på
att fördöma det socialdemokratiska ungdomslägret, som hon på sin blogg
kallade ”ett antisemitiskt indoktrineringsläger”.
Hon publicerade också bilder från lägret där några av de deltagande
ungdomarna höll upp skyltar med texten ”Bojkotta Israel” och ”Upphäv
blockaden av Gaza”. Detta var fullkomligt oacceptabelt, hävdade Geller.
”Dödandet var fruktansvärt. Men det som de här barnen lärdes och blev
instruerade att göra var också groteskt”, skrev Pamela Geller och menade
att det var i detta sammanhang massmorden måste ses:
”Breiviks måltavla var de kommande ledarna för det parti som bär
ansvaret för att ha översvämmat Norge med muslimer som vägrar att
anpassa sig, som begår grova våldsdåd mot infödda norrmän, däribland
våldsamma gängvåldtäkter, utan att straffas, alltmedan de lever på bidrag.”
Till en av bilderna på de deltagande ungdomarna från lägret på Utøya
skrev Geller bildtexten: ”Notera att ansiktena ser mer ut som från
mellanöstern, eller blandade, snarare än rena norska anletsdrag.”

Samtidigt gjorde Sverigedemokraternas partiledning allt de kunde för att få

stopp på vidare spekulationer.
De reagerade med ilska och upprördhet så fort partiet nämndes i samband
med massakern i Norge. I en intervju med Sveriges Radios P1 den 26 juli
upprepade partiideologen Mattias Karlsson gång på gång att Breivik var en
”psykiskt sjuk människa”, som inte var ”en representant för någon ideologi
över huvud taget”, utan enbart stod ”för ondska och död”.
”Som privatperson, tvåbarnspappa och politiker så mår jag nästan fysiskt
illa av att man försöker kleta på en barnamördare på oss, på något sätt göra
oss ansvariga”, sa han med en röst som darrade av upprördhet.
”Finns det något självkritiskt samtal, eller någon självrannsakan inom
Sverigedemokraterna?” undrade programledaren.
”Det som jag tror är farligt är att använda den här händelsen för att
försöka tysta det fria, öppna demokratiska samtalet”, svarade Karlsson.
”Det var inte svar på min fråga. Har ni något samtal om självrannsakan,
om självkritik?”
”Nej! Det finns ingen anledning till att ha någon självrannsakan för att en
galning mördar barn”, svarade partiets chefsideolog.
Partiledaren Jimmie Åkesson var inne på samma linje.
”Jag kan inte heller acceptera att man försöker hålla mig, eller mitt parti
ansvarig för vad den här … massmördaren har gjort. Jag kan inte acceptera
att man kopplar ihop oss med hans förvirrade, konspiratoriska svartvita
världsbild”, sa Åkesson i sitt sommartal i hemstaden Sölvesborg.
”Man måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik utan att
hållas ansvarig för vad den här massmördaren har gjort. Kritik mot
massinvandringen och multikulturalismen är inget brott, det är en
demokratisk rättighet”, fräste Jimmie Åkesson.
Hans sommarklädda anhängare, som samlats nere vid hamnen i centrala
Sölvesborg, gav honom en varm applåd.

Till slut hann tiden ikapp Sverigedemokraterna.

Onsdagen den 14 december 2011, fem månader efter attacken på Utøya,
sände Uppdrag granskning ett helt program om kopplingarna mellan Anders
Behring Breivik, counterjihadrörelsen och Kent Ekeroth.
Programledaren Karin Mattisson förklarade att man granskat ”dem som
förklarat ett krig mot islam”.
I programmet citerades texter där Fjordman uppmanar till våld.
Filmsekvenser visade anhängare till English Defence League som
misshandlar engelsmän som de kallar ”pakis” och vrålar ”negrerna kan dra
åt helvete”.
Programmet visade också Alan Lakes uttalande att ungdomarna på Utøya
fick ”vad de förtjänade”, ”the chickens have come home to roost”.
I stället för Kent Ekeroth skickade Sverigedemokraterna fram sin
chefsideolog Mattias Karlsson för att kommentera uppgifterna.
”Hur reagerar du när du hör de här citaten”, undrade Karin Mattisson.
”Det är väldigt obehagligt, det låter närmast stört”, svarade Mattias
Karlsson. ”Det är så långt ifrån vad vi som parti tycker som man kan
komma egentligen.”
”Tycker du att sådana här citat uppmuntrar till våld?”
”Hmm  …  ja, det skulle man väl i någon mening kunna
säga … hmm … speciellt det där med Alan Lake.”
”Det finns många citat om våld i den här rörelsen, i det här nätverket.
Vad tänker du om att Kent Ekeroth, er internationelle sekreterare, är
involverad i den här rörelsen?”
”Om man formulerar sig på det sättet som du precis gjorde skambelägger
man en hel rörelse som är väldigt löst definierad, väldigt bred, består av
tusentals människor runt om i världen, som egentligen …”, svarade Mattias
Karlsson, innan han efter en kort paus sammanfattade sin syn på
medlemmarna i counterjihadrörelsen:
”Det enda som de har gemensamt är att … hmm … det är det man har
uttryckt, är för demokrati, för yttrandefrihet, för jämställdhet mellan könen
och för den västerländska kulturen.”
Mattias Karlsson var som vanligt mycket välklädd.
Till intervjun hade han tagit på sig en tredelad gråsvart kostym och en
välsydd vit skjorta med en matchande sidenslips vars ljusgrå blommönster
stod i relief mot det gråblå sidenblänkande tyget.
En närbild visade hans välmanikyrerade, pedantiskt noggrant kortklippta
naglar.
Hela hans uppenbarelse signalerade ett avstånd från de vrålande,
siegheilande, barbröstade aktivisterna i English Defence League som
Uppdrag granskning precis visat.
Samma aktivister som Alan Lake förespråkat ett nära samarbete med i
det seminarium som Sverigedemokraterna anordnade med honom i Malmö.
Under stora delar av intervjun hade Mattias Karlsson ett märkligt, nästan
roat småleende på läpparna.
När han fick frågan om det var ”bra för Sverigedemokraterna” att Kent
Ekeroth var engagerad i counterjihadrörelsen skrattade han till:
”Nja, det kommer ju inte att bli bra nu … haha … när ni sänder det här
såklart  …  och det är klart, det är inte bra att man har kontakt med
människor som inte står upp för demokratiska värderingar och alla
människors lika värde.”
Efter att först ha beskrivit counterjihadrörelsen som goda demokrater och
förkämpar för kvinnors jämställdhet ändrade sig Mattias Karlsson plötsligt.
Han erkände att det kunde finnas en och annan bland counterjihadisterna
som förespråkade våld, men tillade att han var helt säker på att Kent
Ekeroth i så fall inte hade känt till det.
”Sverigedemokraterna som parti har aldrig haft någon kontakt med någon
som förespråkar våld, eller som står för extremism. Att Kent Ekeroth som
individ har haft det beror på att dessa uttalanden inte kan ha varit kända för
honom. Jag är helt övertygad om det!” sa Mattias Karlsson.
Han såg nästan ut som om han trodde på det själv.
 MÅNDAG 26 SEPTEMBER 2011

Den där underbara känslan av att befinna sig i ett lyckorus varade i ungefär
ett år. Ingen av dem jag pratar med kan riktigt förklara hur och varför det
tog slut, men den period som en Sverigedemokrat beskrev som ”Happy
Clappy”, när de alla var som en stor familj, där alla drog åt samma håll, tog
slut hösten 2011.
Den första riktiga sprickan uppstod nästan på dagen ett år efter det så
framgångsrika valet.
Den 26 september 2011 meddelade riksdagsledamoten, tidigare
ordföranden i ungdomsförbundet och ett av partiets mest lysande unga
stjärnskott, William Petzäll, att han tänkte lämna Sverigedemokraterna, men
behålla sin riksdagsplats som oberoende, politisk vilde.
Avhoppet var inte helt oväntat.
Det hade stormat kring Petzäll ända sedan riksdagsinträdet, framför allt
på grund av hans återkommande alkohol- och drogproblem. Petzäll, som nu
hade hunnit fylla 23 år, hade haft missbruksproblem sedan 16-årsåldern och
gripits av polisen ett stort antal gånger.
I februari 2011 blev hans problem offentliga när Petzäll, än en gång –
påverkad av såväl alkohol som droger – greps av polisen efter en privat fest
i en lägenhet i Trelleborg.
William Petzäll försvarade sig med att han bara tagit
”blodtryckssänkande medicin”, men valde ändå att ta en ”time-out” från
riksdagsarbetet för att påbörja en behandling mot sina problem.

Knappt två månader senare, den 25 mars 2011, var han tillbaka i
riksdagsarbetet. Det verkade som om Petzäll hade återhämtat sig. Han
skötte sitt arbete i riksdagen, var med på voteringar och utskottsmöten, men
problemen var inte över.
I början på juli, under Almedalsveckan, bland de hundratals festerna, de
oändliga mingelpartyna och de nattliga sjöslagen på Visbys många
sommaröppna uteserveringar fick Petzäll ett återfall.
En artikel i Expressen visade tydligt omfattningen på
Sverigedemokraternas alkoholintag.
Tidningens team råkade passera Visbys systembolag samtidigt som Kent
Ekeroth, rödbränd av solen, iklädd blå ärmlös T-shirt och bruna shorts,
tillsammans med bland andra William Petzäll körde ut en hel kundvagn full
med öl och vin från Systembolaget.
De hade köpt så mycket alkohol att flaskorna inte ens fick plats i den
stora BMW:n som säkerhetspolisen ställt till partiets förfogande, utan Kent
Ekeroth fick placera två stora påsar med öl bredvid sig inne i bilen.
Att likt Kent Ekeroth köpa alkohol i de mängderna tillsammans med en
alkoholist, som dessutom nyligen avslutat en behandling, kan väl närmast
jämföras med att spruta tändvätska på glödande kol.
Resultatet var inte svårt att räkna ut.
”Den person som bjöd var väl medveten om min sjukdom”, berättade
Petzäll senare för Expressen, dock utan att ange några namn.
När tidningens reporter ringde upp Kent Ekeroth vägrade han – mycket
irriterad – att svara på frågan om han bjudit William Petzäll på alkohol.
”Ursäkta, hörde du vad jag sa nyss? Jag hänvisar till pressavdelningen”, sa
han.

I augusti kallade partiledningen Petzäll till ett krismöte på det nya

partikansliet i Kristianstad. Enligt Jimmie Åkessons bok ”Satis Polito”
meddelade han, tillsammans med bland andra Mattias Karlsson,
partiledningens dom:
”Vi har inte längre förtroende för dig och vi vill att du lämnar riksdagen.”
Enligt Åkesson accepterade Petzäll beslutet, men några månader senare,
efter nya återfall och ytterligare vårdperioder på behandlingshem,
meddelade Petzäll att han hade ändrat sig. Han tänkte lämna
Sverigedemokraterna, men sitta kvar som en så kallad politisk vilde.
Plötsligt hade Sverigedemokraterna förlorat ett av sina 20 mandat.
Avhoppet äventyrade dessutom Sverigedemokraternas roll som
vågmästarparti, nu skiljde bara två mandat mellan regeringen och den
samlade oppositionen.
Reaktionerna från de tidigare partikamraterna ger en ganska bra bild av
stämningen och tonläget inom Sverigedemokraterna.
 ”Sveket är totalt hoppas du är nöjd ditt kräk”, skrev Christoffer Dulny,
anställd på partikansliet och ett av Sverigedemokraternas toppnamn i
Stockholm, på sin Facebooksida.
Victoria Wärmler, kommunpolitiker för Sverigedemokraterna i Grums,
twittrade till Petzäll och länkade vidare till en blogg med följande text:
”Idag framstår du som en opportunistisk pundare och närig spoling. Gör det
enda hedervärda och ställ din riksdagsplats till förfogande.”
Partiets ekonomisk-politiske talesperson, Erik Almqvist, gick så långt
som till att utmåla Petzäll som en simpel bedragare som försökt pressa
partiet på pengar, något som han senare dock tog tillbaka.
Det fanns också de som försökte lugna ner känslorna:
”Uppmanar er att ta bort dessa kommentarer. Tjänar ingenting till att
hetsa upp stämningen”, vädjade partiets pressekreterare Eric Myrin.
Riksdagsledamoten Carina Herrstedt mejlade: ”…  nu är pajkastningen
igång. Vad tjänar partiet på detta? Personligen tycker jag att det är väldigt
lågt …”
När William Petzäll kom tillbaka till riksdagen för sitt första
framträdande som politisk vilde, var han så nervös, orolig och rädd för sina
tidigare partikamrater att han – för säkerhets skull – hade sin mobil
påslagen hela dagen, i ständig kontakt med sin mamma Annika.
”Jag fick peppa honom, säga att han är jättestark som gör detta”,
berättade hon senare. ”Hade partiet stöttat honom så hade han inte varit så
livrädd att han behövde ha mamma i luren.”

Petzälls avhopp blev en tydlig bekräftelse av förändringen i partiet. Det

tidigare så tätt sammansvetsade gänget av segrare hade förändrats.
I takt med partiets framgångar, inte minst de ekonomiska resurser som nu
fanns att fördela – och ta för sig av – ökade misstänksamheten, misstron –
och avunden.
Att hålla sig väl med partiledningen hade numera även en tydlig
ekonomisk dimension.
En riksdagsplats innebar månadslöner kring 60  000 kronor, fri bostad i
huvudstaden för de som inte kom från Stockholm, samt i princip
obegränsade resor med allmänna kommunikationsmedel och taxi.
En plats som tjänsteman på riksdagskansliet i Stockholm, eller
partikansliet i Kristianstad, betalades med 30 000 kronor och uppåt. Nivåer
som många Sverigedemokrater tidigare bara kunnat drömma om.
 ”Vi hade alla jobbat mot samma mål, men med riksdagsinträdet kom
pengar, löner och makt allt mer in i bilden”, berättar en Sverigedemokrat.
”Sakta men säkert försvann den här känslan av en Big Happy Family. Makt
och pengar korrumperar, det är bara att inse. Många hos SD kommer ju från
ingenting, om jag ska vara elak. De saknar högre utbildning. Många har
aldrig haft ett riktigt jobb och har levt på bidrag på landsbygden i södra
Sverige och Skåne. Och nu plötsligt fick de månadslöner på upp mot
100  000 kronor. Utan att ha något att falla tillbaka på. Och då blir det att
man slåss med näbbar och klor för att bibehålla sina positioner.”
Samtidigt som partiet växte försökte ledningen, inte minst de fyras gäng,
att behålla sin helt dominerande ställning i partiet. Det ledde till slitningar.
Flera av de externa krafter som partiet lyckats locka till sig reagerade
mycket starkt när de insåg att de förväntades uppfylla partiledningens
önskningar, snarare än att ta egna initiativ.
”Jag är totalt missnöjd med hur ledningen styr partiet”, förklarade
exempelvis Stefan Lundkvist, länge sedd som en av Sverigedemokraternas
framtidsmän, när han till slut valde att lämna partiet 2012.
”Det råder en skriande inkompetens och nepotism – man ser partiet som
sin egen privata lekstuga, man skor sig, sina flickvänner, sina
kompisar  …  Alla övriga engagerade ser man som inkräktare och farliga
konkurrenter om makten.”
Stefan Lundkvist gick så långt som till att jämföra det interna partilivet
med en osund ”sekt”: ”Skräcken är total och det föder bara ögontjäneri och
fjäsk uppåt, samtidigt som alla förtalar alla bakom ryggen.”

Hösten 2011 såddes också de första frön som senare skulle växa till
allvarliga konflikter och mängder med uteslutningar – som till slut kom att
drabba hela partiets ungdomsförbund.
I november 2011 publicerade Gustav Kasselstrand och William Hahne,
ordförande respektive vice ordförande för ungdomsförbundet, en
debattartikel i Aftonbladet där de krävde att Sverigedemokraterna skulle
ompröva sin politik i Mellanöstern och erkänna staten Palestina.
”Sverigedemokraternas hållning i Israel–Palestina-konflikten är oerhört
onyanserad. Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig
som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren.
Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda”, skrev
Kasselstrand och Hahne.
 De båda ledarna för ungdomsförbundet pekade också på den uppenbara
självmotsägelsen att ett parti som Sverigedemokraterna, som pratade högt,
vitt och brett om olika nationaliteters rätt till självbestämmande och en egen
kultur, samtidigt förvägrade palestinierna just detta.
”SDU är och kommer fortsatt att vara ett nationalistiskt ungdomsförbund.
Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation.
Detta gäller givetvis också palestinierna, varför en tvåstatslösning i
regionen är självklar”, sammanfattade Gustav Kasselstrand och William
Hahne.
Kritiken var allvarlig. Dessutom kom den från partiets innersta kärna.
Kasselstrand och Hahne utgjorde inte bara ledningen för
ungdomsförbundet, båda två hade dessutom fått jobb på riksdagskansliet,
hjärtat i partiets politiska blodomlopp.
Trots att de två inte nämnde några namn var det uppenbart vem och vilka
de avsåg när de skrev om personer som, utifrån sin ”personliga agenda”,
drivit partiets mellanösternpolitik i en ”misslyckad” riktning.
Kent Ekeroth blev vansinnig. Han jämförde debattartikeln med tonläget i
nazistpartiet Nationalsocialistisk front, NSF. ”Det är sånt man läser på
NSF:s hemsida eller för den delen hör i Hamas tal. På den nivån är det och
det är det som var det värsta med deras artikel”, skrev Ekeroth på Erik
Almqvists Facebook.
Även de andra ”Israelvänliga” inom partistyrelsen, som Björn Söder och
Richard Jomshof, reagerade. Sedan gick det hela mycket snabbt. Två dagar
efter debattartikeln höll delar av partistyrelsen, däribland Jimmie Åkesson,
Mattias Karlsson och Richard Jomshof ett möte där de, enligt
mötesprotokollet, konstaterade att Kasselstrand och Hahne hade
”grundläggande attitydsproblem”.
Lite mer än en vecka senare sparkades William Hahne från sitt jobb på
riksdagskansliet.
Sverigedemokraterna, som beskrev sig som yttrandefrihetens största
vänner – åtminstone när det handlade om att kritisera islam och muslimer –
hade återigen straffat en av sina egna, för att han hade utnyttjat sig av just
denna yttrandefrihet.

Det tog några veckor, men sedan hade den största besvikelsen efter William
Petzälls avhopp lagt sig. Samtalstonen blev åter något lugnare, de värsta
påhoppen och de hotfulla och hatiska inläggen på sociala medier upphörde.
 Men det fanns ett undantag. Kent Ekeroth. Hans ilska verkade bara växa,
dag för dag.
Det började med namninsamlingen, ”Ge oss vår röst tillbaka”, som först
publicerades på webbsajten upprop.nu, men senare också på Avpixlat när
sajten startade någon vecka senare.
Texten i uppropet vände sig direkt till William Petzäll:
”Jag är en av de 16 981 svenskar som tack vare ditt agerande har förlorat
min röst. Du representerar inte längre mig och du representerar inte längre
en Sverigevänlig politik och jag kräver därför att du avträder din plats till en
person som faktiskt arbetar för det jag tror på.”
Först bland undertecknarna stod Mats Dagerlind, en av de ledande
personerna bakom Avpixlat, därefter Jan Milld, tidigare utgivare av
tidningen och sajten Blågula frågor. Kent Ekeroths namn stod på tredje
plats.
Uppropet lyckades samla över tusen namnunderskrifter.
Men det skulle följa mer. Under flera månaders tid återkom Kent Ekeroth
ständigt till samma tema: Petzälls svek. Han verkade nästan inte kunna
prata om någonting annat, oavsett om det handlade om en social kväll på
krogen eller mer arbetsrelaterade möten. Hans ton var lika hård som
skoningslös.

Petzälls tid som politisk vilde i Sveriges riksdag blev kort, den varade inte
ens i ett års tid. Den 1 september 2012 hittades han död – efter en överdos –
i sin mammas lägenhet i Varberg.
Inte ens detta verkade få Kent Ekeroths ilska att lägga sig.
En tid efter dödsfallet samlades ett antal Sverigedemokrater för att fira en
av riksdagskollegernas födelsedag. En av dem som var med beskriver i ett
mejl vad som hände på festen, en tid efter William Petzälls begravning:
”Jag minns tydligt hur han tidigt om kvällen och i nyktert tillstånd på en
födelsedagsfest hos en riksdagskollega i Skövde högt och tydligt
deklarerade att han skulle ’pissa på hans grav’ syftandes på William Petzäll.
Många tog illa vid sig, men ingen sa något.”
 SÖNDAG 23 OKTOBER 2011

De tog avstamp i sagornas och myternas värld, i en berättelse som återfinns

i mängder av kulturer och tidsåldrar, från forntidens Egypten till dagens
Harry Potter. Men det var kanske inte just den mångkulturella bakgrunden
som skribenterna tänkte på när de publicerade den nya sajtens allra första
inlägg, söndagen den 23 oktober 2011.
”På samma sätt som fågeln Fenix i den grekiska mytologin återuppstod
ur askan av sig själv, reser sig nu Avpixlat ur stoftet av Politiskt inkorrekt.
Nya fjädrar men samma själ.”
En ny sajt var född. Dess lika omdiskuterade som kritiserade och
framgångsrika företrädare, Politiskt inkorrekt, gick i graven.
Avpixlat hade inte ens hunnit publicera sitt första inlägg innan
spekulationerna började; vem eller vilka är det som står bakom efterföljaren
till Politiskt inkorrekt, allmänt beskriven som Sveriges största hatsajt.

Politiskt inkorrekt hade spelat en viktig, om inte avgörande roll i

valrörelsen hösten 2010, och det dröjde inte heller länge efter valnatten
förrän Sverigedemokraterna började fundera på om man inte borde knyta
den formellt självständiga sajten ännu närmare partiet.
Många menade att detta var ett naturligt steg i det vidare samarbetet.
Bara några veckor efter valet skrev partiets pressekreterare Christoffer
Dulny ett mejl till Politiskt inkorrekts ledare Gustaf Janson, alias Ronny
Hagström:
”Vi inser vikten av att hålla goda och nära kontakter med redaktionen för
politisktinkorrekt och skulle därför vilja etablera ett närmre samarbete. I
första hand skulle vi vilja få någon slags gräddfil i er mailbox där ni snabbt
kan se om vi skickat något men också någon form av kontaktnummer så vi
kan nå er ifall det är extra brådskande, t.ex. idag så skrivs det mycket skit
om vår pressekreterare William Hahne och i sådana situationer är det
väldigt viktigt att vi snabbt kan lägga upp vår egen version på er hemsida
för att få ut vår bild av det hela så snabbt som möjligt. Vad tycker ni?”
Reaktionen blev positiv. Gustaf Janson svarade snabbt:
”Det är en bra idé, tycker jag. Vi kunde ju till att börja med sätta upp en
helt egen epostadress för er att använda. Vi får så ohemult mycket mail
varje dag så det är lätt att de viktiga sakerna ’drunknar’ i flödet.”
Några timmar senare var ”gräddfilen” mellan Politiskt inkorrekt och
Sverigedemokraterna upprättad, via den nya mejladressen: SD-
mail@politisktinkorrekt.info.

Snart började parterna också föra samtal om ett än tätare samarbete, men
den tidigare så goda stämningen försämrades när Politiskt inkorrekt
påpekade att de kanske borde få ett ekonomiskt bidrag – som tack för
hjälpen i valrörelsen.
Till en början var Sverigedemokraterna positivt inställda. Erik Almqvist,
som tagit över ansvaret för samtalen, föreslog olika modeller för
samarbetet. Ett var att partiet skulle ”ta ansvar för vissa fakturor”, ett annat
förslag handlade om köp av reklamplats.
Men samtalen bröt snart ihop, framför allt när Sverigedemokraterna insåg
att stödet – som inte var tänkt att bli offentligt utan skulle ske i hemlighet –
skulle bli svårt att sköta rent bokföringstekniskt.
”Att t  ex sätta in en stor summa på ett bankkonto kan vi inte göra. Det
skulle bli grova anmärkningar av så väl revisorn som av ekonomichefen.
Partiet skulle kunna bli anklagade för bokföringsbrott”, förklarade Martin
Kinnunen, Sverigedemokraternas pressansvarige, i en mejlväxling med
Gustaf Janson.
Det var inte en förklaring som föll i god jord. Redaktionen bakom
Politiskt inkorrekt reagerade med ursinne. I ett mejl, skickat den 6 februari
2011, anklagade Gustaf Janson Sverigedemokraterna för att ha svikit sina
löften gentemot partiets kanske bästa valarbetare.
”När vi via kontakter med Sverigedemokratiska politiker, av vilka några
idag är riksdagsmän, framförde en diskret förfrågan om det fanns
möjligheter att på något sätt få ekonomiskt stöd för att täcka våra kostnader
var det flera som mer eller mindre klart utlovade att bara valutgången blev
den önskade så skulle det nog lösa sig ganska omgående”, skrev Gustaf
Janson.
Hela hans mejl utstrålade ilska och besvikelse:
 ”Vi känner oss svikna, åsidosatta och ignorerade  …  Så behandlar man
inte en vän. Man bryter heller inte gamla löften.”
Martin Kinnunen försökte lugna ner känslorna.
”Jag kan försäkra er om att partiet är mycket tacksamma för det arbete
som ni gjort med er blogg och gärna ser ett framtida samarbete och stöd.
Tro ingenting annat”, skrev Sverigedemokraternas pressansvarige, men
tillade att formerna för detta samarbete måste diskuteras närmare parterna
emellan.
”Partiet kommer inte betala ut några pengar om man inte vet vilka det är
man samarbetar med. Ett möte måste, som jag ser det, vara ett krav. Men att
tolka det som att man skulle vara ovilliga att hjälpa er är fel.”
Men Gustaf Janson verkade inte ha någon större lust att lämna sin exil i
Turkiets värme för att åka till den kalla svenska vintern. Han meddelade att
tidigare fattade beslut av ledningen inom Politiskt inkorrekt gällde:
”Sedan en tid tillbaka har vi därför tagit ett principbeslut att i mesta
möjliga mån undvika att publicera material som är direkt relaterat till
Sverigedemokraterna, dess politiker och partiets gärning. Detta meddelade
vi också i ett inlägg på webbplatsen den 15/1 2011, något som väckte
mycket starka reaktioner och medförde vilda spekulationer om varför vi
fattat det beslutet. Inlägget har i dagsläget över 1000 kommentarer  …”
Några veckor senare dog Gustaf Janson – eller rättare sagt Ronny Hagström
– i sitt hem i Antalya på den turkiska sydkusten.

Det oväntade dödsfallet skakade om hela den värld som fanns runt Gustaf
Janson, inte minst Sverigedemokraterna. Inte nog med att det hade uppstått
en konflikt mellan partiet och dess viktigaste informationskanal, dessutom
dog sajtens eldsjäl mitt i detta bråk.
Dödsfallet fick omedelbara praktiska konsekvenser, inte minst
ekonomiska. Eftersom stora delar av Politiskt inkorrekts tillgångar fanns på
Gustaf Jansons privata bankkonto kom de övriga redaktionsmedlemmarna
inte längre åt pengarna.
Uppgivenheten spred sig snabbt. De övriga redaktionsmedlemmarna
insåg snart att ingen av dem hade tiden, orken eller lusten att lägga lika
mycket kraft och energi på sajten som Gustaf Janson hade gjort från sin exil
i Turkiet.
Hösten 2011 började läget bli akut.
 Inom Sverigedemokraternas partiledning inleddes intensiva diskussioner
om hur man skulle gå vidare. Några tyckte att partiet helt enkelt skulle ta
över Politiskt inkorrekt, andra menade att det var bättre att starta en egen
blogg, fast utan att avslöja kopplingarna till partiet. Oavsett upplägg var alla
överens om att partiet måste försäkra sig om en fortsatt stark röst på nätet.

Jimmie Åkesson var pådrivande i diskussionerna, berättar Daniel Assai.

Som biträdande chef på partiets riksdagskansli satt han ibland med i samtal
om partiets medie- och informationsstrategier. Åkesson hade en tydlig
vision.
”Han har alltid drömt om att bygga ett medieimperium, som ska köra
över etablerade medier som Expressen och Aftonbladet”, berättar Daniel
Assai.
Att ta över Politiskt inkorrekt var tänkt att bli det första steget i detta
bygge.
Eftersom de kvarvarande redaktionsmedlemmarna i Politiskt inkorrekt
gjort klart att de inte orkade fortsätta arbetet med sajten, föddes idén att helt
enkelt köpa domännamnet av dem. Det verkade som en billig och bra
lösning.
Kent Ekeroth tog på sig uppgiften att ringa redaktionen. Det utgångsbud
som han hade förberett låg på 50  000 konor, berättar Daniel Assai. Han
skrattar till vid minnet när vi pratar om de där höstdagarna 2011. Assai
råkade springa på Kent Ekeroth i partikansliets korridor på riksdagen när
han precis hade avslutat samtalet med Politiskt inkorrekt.
”Nu har jag pratat med de där IDIOTERNA!” vrålade Kent Ekeroth. Han
var alldeles röd i ansiktet av ilska och upphetsning. ”De där IDIOTERNA
fattar ingenting. De ska lägga ner, men de vill inte sälja domänen!”

Daniel Assai berättar att han, Kent Ekeroth och Jimmie Åkesson gick in på
partiledarens rum för att diskutera situationen. Även Erik Almqvist var
med.
Kent Ekeroth redogjorde för samtalet. Han hade närmast blivit utskrattad.
Redaktionsmedlemmarna på Politiskt inkorrekt hade uppfattat budet på
50  000 kronor, för rättigheterna till namnet på en av Sveriges största
politiska sajter, som en blandning mellan skämt och provokation. De hade
svarat i samma stil. ”När budet är på en, eller två miljoner, kan ni höra av er
igen. Då kanske vi har tid att sitta och lyssna på er!”
Kent Ekeroth ansåg att det var lönlöst att diskutera vidare. ”De är
blockerade”, sa han, ”de vill bara lägga ner:”
”Vad gör vi nu”, undrade någon.
Jimmie Åkessons svar var kort och koncist: ”Vi startar eget!”
Daniel Assai berättar att partiledaren därefter gav några korta
instruktioner. ”Namnet är inte det viktiga. Se bara till att det blir samma
slagkraft som Politiskt inkorrekt”, sa Jimmie Åkesson.
Sen var mötet över.
Jimmie Åkesson har en annan version. Partiledaren säger, via
Sverigedemokraternas pressavdelning, att han ”inte varit inblandad i några
diskussioner kring starten av” Avpixlat.

Arbetet på sajten, som fick arbetsnamnet Nya Politiskt inkorrekt, inleddes

omedelbart. Den som var mest drivande var Kent Ekeroth, berättar de
Sverigedemokrater som jag pratar med.
Partiet ordnade flera arbetsmöten med de inblandade, oftast höll man till
på något av rummen på Sverigedemokraternas riksdagskansli.
”Jag var med på några av dessa möten, om jag minns rätt var det två
gånger jag var med”, berättar en av deltagarna. ”Vi var ett antal personer
som satt där och diskuterade olika aspekter kring det som blev Avpixlat,
bland annat namnet. Det var partiet och Kent som låg bakom och startade
sajten. Och det var Kent som höll i dessa möten och ordnade det praktiska.”
En av huvudfrågorna var om partiet skulle berätta att de stod bakom den
nya sajten eller inte. Diskussionerna gick fram och tillbaka. Kent Ekeroth
hörde till dem som tyckte att partiet skulle verka i lönndom.
Den 18 oktober, bara fem dagar innan den planerade starten av den nya
sajten, skrev han ett mejl till de inblandade i projektet, däribland Erik
Almqvist och Richard Jomshof. Ekeroth berättade att han var klar med de
flesta av de praktiska förberedelserna, bland annat hade han kontaktat
webbhotell i USA där servrarna kunde placeras, men nu var det viktigt att ta
beslut i den avgörande frågan: skulle partiet berätta att det var de som stod
bakom den nya sajten eller inte:
”Rörande PI är det brådis. Jag håller just nu på att ordna kontakt med en
hostingleverantör fr usa och så. Det nya PI kommer även köras genom WP
tills vidare”, skrev Ekeroth och tillade: ”Vi behöver omgående ta beslut om
PI ska förknippas med oss. Själv e jag mkt tveksam. Har en känsla av att PI
blir för bakbundet och återhållet om det ska ske i vår regi. Bör diskutera
detta imorn förmiddag.”
Partiledningen valde till slut att gå på Kent Ekeroths linje.
Sverigedemokraterna skulle starta och stå bakom den nya sajten, men allt
skulle ske i största hemlighet.
Beslutet var på många sätt historiskt. Frågan är om något svenskt
riksdagsparti någonsin tidigare inlett en så omfattande
desinformationskampanj. Sverigedemokraterna hade redan sedan tidigare
mycket nära band till Sveriges största hatsajt. Nu skulle man ersätta den
med en ny sajt i egen regi – men hemlighålla detta för svenska folket.
Beslutet godkändes av Jimmie Åkesson, berättar Daniel Assai.
”Sverigedemokraterna är ett toppstyrt parti, du kan inte göra någonting utan
att Jimmie har gett sin välsignelse uppifrån.”

De inblandade höll sig till överenskommelsen.

Utåt, mot medier och allmänhet, förnekade man konsekvent alla
kopplingar till den nya sajten. Den strategin hade man redan använt sig av
när det gällde samarbetet med Politiskt inkorrekt. Trots de mängder med
personliga vittnesmål och mejl som visade motsatsen hävdade Björn Söder,
så sent som i september 2011, när hans partikamrater redan arbetade för
fullt på den nya sajten, att partiet inte hade, eller hade haft, några som helst
band till Politiskt inkorrekt.
”Politiskt inkorrekt är ingen nyhetssajt som vi i Sverigedemokraterna har
någonting att göra med. Vi har inget publiceringsansvar för vad som skrivs
där eftersom vi inte har någonting med Politiskt inkorrekt att göra”, påstod
partisekreteraren Björn Söder i radioprogrammet Medierna den 24
september.

Samtidigt som partiets företrädare förnekade banden till den gamla

hatsajten Politiskt inkorrekt, fortsatte det intensiva arbetet på
Sverigedemokraternas riksdagskansli. Bland det sista som bestämdes inför
lanseringen av den nya sajten var namnet.
Även Daniel Assai blev involverad.
”Jag började också titta på domäner och försökte hitta ett bra namn. Jag
vet inte om det var Jimmie eller Kent, eller vem som kom på namnet
Avpixlat, men alla tyckte att det var bra.”
Kent Ekeroth registrerade personligen domännamnet avpixlat.se. Senare
registrerade han också varumärket Avpixlat, genom den av honom startade
Föreningen för Sverigevänliga intressen. Adressen Ekeroth angav i sin
ansökan gick till hans riksdagslägenhet i Gamla stan.
På samma sätt som med Politiskt inkorrekt upplät han också ett av sina
privata bankkonton till sajten.
Söndagen den 23 oktober publicerades det första inlägget på Avpixlat.
Daniel Assai berättar att alla, inklusive partiledaren Jimmie Åkesson, var
mycket nöjda: ”Det var nåt som liknade Politiskt inkorrekt, men den här
gången var det partiet som ägde det hela till 100 procent.”

I princip hela partiledningen hjälpte till med att sprida information om den
nya sajten. Först ut var Kent Ekeroth. Han gjorde reklam för sajten redan
veckan innan den startade. Den 16 oktober skrev Ekeroth på sin blogg att
”det går rykten” om att en efterföljare till Politiskt inkorrekt snart ska
lanseras, som ”kommer satsa ännu hårdare”. Att det var han själv som låg
bakom den nya sajten undvek han dock att nämna. Ekeroth avslutade sitt
inlägg med meningen: ”Vi ses på andra sidan PI – kampen fortsätter!”
När Avpixlat väl startade var Kent Ekeroth återigen bland de första att
berätta nyheten. Kort efter att det första inlägget publicerats på Avpixlat
skrev Kent Ekeroth ett eget inlägg på sin blogg: ”Jag hoppas du kommer
följa Avpixlat såsom du följde PI – jag vet att jag kommer göra det ”.
Rubriken på inlägget var: ”PI är död, länge leve Avpixlat.”
Ekeroth tipsade också om Avpixlats donationskonto, som han länkade
till, samtidigt som han uppmanade alla att bidra med pengar. Att
donationskontot var ett av hans egna bankkonton nämnde han inte heller
med ett enda ord.
Även de övriga i partiledningen gjorde vad de kunde.
Richard Jomshof twittrade: ”Sidan Avpixlat tar över efter PI. Den är väl
värd ett besök.”
Ted Ekeroth, tidigare ansvarig för Sverigedemokraternas IT-verksamhet,
tipsade om den nya sajten på partiets Facebookgrupp: ”avpixlat.info ersätter
Politiskt Inkorrekt. Sprid info =).”
Till och med partiledaren själv, Jimmie Åkesson, passade på att göra
reklam för Avpixlat. I en intervju med Sydsvenskan en dryg månad efter
starten hyllade han sajten som en mycket viktig och ”sund” röst i det
offentliga samtalet.

På samma sätt som efter Sverigedemokraternas framgångsrika val hösten

2010, då ledande counterjihadister skickade hyllningar och hälsningar till
det nya riksdagspartiet, gratulerade Kent Ekeroths vänner inom
counterjihadrörelsen också den nya sajtens tillkomst.
Robert Spencer, Anders Behring Breiviks favoritförfattare, spelade till
och med in en speciell gratulationshälsning på video som han publicerade
på sin sajt Jihad Watch och på Youtube:
”Jag är mycket lyckligt över att Avpixlat startar”, sa Spencer och
menade, på samma sätt som Jimmie Åkesson, att sajten var en ny och viktig
aktör i det offentliga samtalet i Sverige.
”Som ni alla vet är pressfriheten och yttrandefriheten under mycket hårt
tryck från islamister som vill tysta och kriminalisera alla ärliga samtal om
islamsk jihad och islamsk terrorism som sker i Sverige och i resten av
världen”, skrev Spencer.
Kent Ekeroth publicerade omedelbart ett inlägg på sin blogg om den
glada nyheten under rubriken ”Robert Spencer hälsar till Avpixlats läsare”.

Partiledningen gjorde inte bara reklam för den nya sajten, de medverkade
också som skribenter. En av sajtens många anonyma, pixlade författare var
Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson.
Veckan efter att Avpixlat startade skickade Karlsson in en artikel om den
antirasistiska stiftelsen Expo, där han hävdade att Expo samarbetade med
vänsterextremister. I sitt mejl var Sverigedemokraternas chefsideolog noga
med att påpeka att hans namn inte skulle framgå. ”Om ni väljer att
publicera den bör det ske i redaktionens namn, inte mitt.”
Tre dagar senare skickade Mattias Karlsson in ännu en artikel, den här
gången ville han väcka debatt om ett riksdagsbeslut angående stödet till
organisationen och kampanjen ”En bok för alla”.
Mattias Karlsson var återigen mycket tydlig med att han ville verka
anonymt, i det fördolda: ”Skulle ni välja att publicera den vill jag inte
heller denna gång att mitt namn nämns i samband med artikeln.”
Samtidigt som de ledande personerna inom Sverigedemokraterna var fullt
upptagna med sitt arbete med Avpixlat, allt från att registrera domännamnet,
skaffa servrar i USA, skriva anonyma artiklar och sprida information kring
den nya sajten, fortsatte samma personer envist att förneka allt samröre med
Avpixlat.
”Vi har inget med den där hemsidan att göra”, fnyste partiets
pressansvarige Martin Kinnunen till Aftonbladet.
Mattias Karlsson gick steget längre. Han försökte framställa sig själv som
kritisk till hela projektet. Samma dag som Jimmie Åkesson hyllade Avpixlat
i Sydsvenskan avfärdade Karlsson hånfullt sajtens skribenter – en grupp
som han själv ingick i – som ”anonyma nättroll”.
Det tog fyra år innan Expressen, via kopior på de avsända mejlen,
lyckades avslöja Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson.
”Hur kommer det sig att du har skrivit artiklar anonymt på Avpixlat”,
undrade reportern David Baas.
”Har jag gjort det? Det är ingenting jag känner till”, svarade Mattias
Karlsson.
Han lyckades till och med se förvånad ut.
Först då visade reportern kopiorna på mejlväxlingen mellan Karlsson och
Avpixlat. Sverigedemokraternas chefsideolog såg ytterst besvärad ut och
fick plötsligt mycket bråttom att komma iväg.
I ett sms erkände Karlsson senare att han själv tillhörde Avpixlats
”anonyma nättroll”, för att citera honom själv. Mattias Karlsson försvarade
sig med att det kunde vara ”potentiellt problematiskt att figurera med mitt
namn”, eftersom han då riskerade att förknippas med allt annat som stod på
sajten.

Den ende som erkände kopplingarna mellan Sverigedemokraterna och

Avpixlat i samband med den nya bloggens tillkomst hösten 2011 var Kent
Ekeroth, men det verkade mest handla om ett plötsligt, ogenomtänkt behov
av bekräftelse.
När de medverkande i radioprogrammet Alltid Nyheter började tala om
att Martin Kinnunen och Linus Bylund låg bakom Avpixlat påpekade
Ekeroth att de två inte alls var ansvariga. ”Det är mitt egna  …  mitt eget
initiativ och projekt”, muttrade Ekeroth.
Det tog inte många minuter innan uttalandet utlöste en mindre storm på
Twitter. Den ena skribenten efter den andra skrev att det som många hade
misstänkt nu var bekräftat: Sverigedemokraterna låg bakom den nya
hatsajten Avpixlat.
Ekeroth tog omedelbart tillbaka sitt uttalande och hävdade att han endast
talat om det ekonomiska ramverket kring Avpixlat. ”Nej, det är inte mitt
projekt. Det jag talade om, vilket framgår tydligt, är att insamlingen av
pengarna är mitt eget initiativ – inte sajten som sådan. Precis som jag
hävdat hittills”, skrev Ekeroth i ett mejl till Nyheter24.

En av dem som började tröttna på dubbelspelet och de ständiga lögnerna

om Avpixlat var riksdagskansliets vice chef Daniel Assai. Han kände tidvis
nästan ett fysiskt illamående av partikamraternas förnekanden.
”Det där var bullshit. Det var i Sveriges riksdag, i de lokalerna, i partiets
eget kansli, där man tog besluten. Jag var med, Jimmie var med. Alla var
med”, säger Daniel Assai.
Hösten 2011 blev en definitiv vändpunkt för Daniel Assai. Hans tvivel
om Sverigedemokraterna hade vuxit till något som liknade ett
avståndstagande. Han berättar att Breiviks massmord blev en väckarklocka.
När han läste om den norske mördarens tankar och idévärld kände han igen
såväl ideologin som formuleringarna från de interna samtalen och
diskussionerna inom Sverigedemokraterna.
Och det skrämde honom. Väldigt mycket.
Daniel Assai kände att han inte orkade med dubbelspelet längre. Han
stod inte ut med att ständigt uppvisa två ansikten, ett internt och ett helt
annat utåt, något som sattes på sin spets kring Avpixlats tillkomst.
Assai säger att han slutligen började inse partiets taktik.
Allt handlade om ett dubbelspel. Man ville både locka nya väljargrupper
genom att framstå som ett vanligt, respektabelt parti, samtidigt som man
ville behålla den gamla, hårda kärnan av väljare vars främlingsfientlighet
utgjort partiets bas.
”De hade byggt en fasad som ska visa ett mittenparti, icke-rasistiskt och
allt annat sånt”, säger Daniel Assai. ”Men det som egentligen är den riktiga
agendan är fascistisk, den som de pratar om internt.”
När jag frågar Daniel Assai hur han, och de andra Sverigedemokraterna,
orkade leva i denna ständigt dubbla värld, där inte ens de mest centrala
ledarna inom partiet verkade ha några som helst problem med att ljuga
svenska folket rakt upp i ansiktet, svarar Assai efter att ha funderat en liten
stund.
 ”Det handlar om synen på sanning. I de flesta andra, vanliga partier,
anses det fult att ljuga. Den som blir påkommen med en lögn riskerar att
omedelbart uteslutas eller kastas ut. Inom Sverigedemokraterna är det
precis tvärt om. Den som ljuger för partiet visar att han eller hon är beredd
att göra vad som helst för partiets skull, att han eller hon är en riktigt,
övertygad aktivist. Inom Sverigedemokraterna ses lögner för partiet som en
styrka.”

Tonen i Avpixlat påminde i hög grad om föregångaren Politiskt inkorrekt.

Även Avpixlat ”hängde ut” det som de kallade kriminella invandrare med
namn och adress. Angreppen på islam och muslimer fortsatte.
Sajten saknade ansvarig utgivare, servern var placerad på ett webbhotell i
USA som Kent Ekeroth, enligt sin egen mejlväxling, ordnat fram.
Avpixlats ansikte utåt, Mats Dagerlind, var öppen med att redaktionen
medvetet valt denna konstruktion för att kringgå den svenska lagstiftningen.
”Avpixlat skulle bli dränkta i förtals- och hets mot
folkgruppsanmälningar. Risken är att sverigedemokrater inte skulle
behandlas korrekt och att om vi hade en sådan så skulle ansvarig utgivare
sitta i fängelse hela tiden”, förklarade Dagerlind i en intervju med Dagens
Nyheter.
Dagerlind påpekade att han inte såg någon anledning att följa svensk
lagstiftning, som exempelvis om hets mot folkgrupp: ”Man kan inte ha
respekt för en lag där det står att det är okej att säga att etniska svenskar är
idioter.”

Avpixlat publicerade inte bara artiklar, de försökte också aktivera och

engagera sina läsare. Kampen skulle inte bara föras virtuellt, på nätet, utan
också i det reella, verkliga livet.
Exemplen var många. Inför firandet av Lucia uppmanade Avpixlat sina
läsare att fotografera luciatåg på skolor och daghem, och därefter skicka
bilderna till polisen som en hjälp i arbetet med att identifiera och utvisa
barn vars föräldrar eller familjer saknade uppehållstillstånd.
Inlägget var inget undantag. Barn – ofta unga flickor – återkom
regelbundet som måltavlor hos Avpixlat.
Inför ett möte anordnat av Sverigedemokraterna på Långholmen i
centrala Stockholm, beslöt sig fyra 16-åriga flickor för att protestera mot
sammankomsten. De skrev ett antal slagord: ”Alla är lika värda”, ”Inför fri
asyl” och ”SD=SS”, som de fotograferade och publicerade på sina
Facebooksidor.
Det hann inte ens gå 24 timmar innan en av Avpixlats många anonyma
sökhundar grävt fram flickornas telefonnummer och adresser. Allt
publicerades, inklusive en länk till flickornas Facebooksidor, med följande
uppmaning:
”Sådana här aktioner brukar oftast göras för att man vill få en reaktion.
Det tycker vi tjejerna har gjort sig förtjänta av. Utan övertramp till näthat
och hot bör de få veta vad medborgarna anser om den här sortens tilltag.”
Därmed var hatets kranar öppnade.
När en av flickornas föräldrar, som bestämt sig för att göra en
polisanmälan, skrev ut kommentarerna senare på kvällen upptog de 80 A4-
sidor i utskriven form.
En av de mer sansade inläggen löd: ”Din antidemokratiska jävla slyna.
Dra till de jävla länderna själv och se hur kul det är med Islam.”
Andra skrev betydligt grövre meddelanden.
Flera av Avpixlats skribenter menade att tonårsflickorna borde utsättas
för sexuellt våld, helst våldtäkt. De fyra flickorna blev lika förvånade som
förskräckta över det hat som plötsligt fyllde deras inkorgar och
Facebooksidor.
”Jag läste att en gruppvåldtäkt skulle sitta bra, klä av henne naken och
sätt ut henne i Rinkeby. Jag satt och darrade i en timme”, berättade en av de
utsatta tonårsflickorna senare för Sveriges Television.

En annan tonårig som råkade illa ut var den 17-åriga Stockholmstjej som i
en kommentar skrev att Jimmie Åkesson hade gjort ”bättre nytta” i ”en
kondom”. Många skulle nog hålla med om att det var en lika onödig som
kränkande kommentar, men det var ingenting mot den reaktion som följde
på Avpixlat:
”Du förtjänar att bli gruppvåldtagen och sedan lämnad för att förblöda”,
skrev en av de anonyma skribenterna. En annan tillade: ”Jag hoppas att du
blir sönderknullad av 6 muslimer”.
En skribent kallade 17-åringen för en ”asylmadrass som hatar svenska
män”, medan en annan önskade henne ”lite kulturberikning i form av en
gruppvåldtäkt där männen joddlar på menaspråk och hon hade inte varit lika
kaxig och imbecill”.
 Signaturen AggeSWE var en av flera skribenter som manade på den
digitala lynchmobben: ”När man är sex år gammal lär man sig ’ger man sig
i leken får man leken tåla’. Dessutom, skall hon lära sig bli vuxen och ta
ansvar, kör hårt tillbaka!”
Något senare konstaterade signaturen Mike besviket att den 17-åriga
flickan inte längre var sökbar via sitt namn på Facebook:
”Nu har aset skaffat skyddat konto!”

Det var inte bara privatpersoner som utsattes för nätattacker som startades
på och via Avpixlat. Hatet och hoten riktade sig också till politiker och
företrädare för myndigheter och fackförbund. Ofta handlade det om
personer som offentligt vågat rikta någon form av kritik mot
Sverigedemokraterna.
Detta hände exempelvis en kvinnlig ordförande för fackförbundet Hotell
och Restaurang i Stockholm, efter att hon deltagit i en diskussion med
Mattias Karlsson på Svenska Dagbladets insändarsida kring
frågeställningen om medlemskap i facket var förenligt med att vara aktiv
Sverigedemokrat.
”Du ska gruppvåldtas av somalier kommunist”, var en av
kommentarerna. I ett annat inlägg kallades hon ”kossa”. En av skribenterna,
som kallade henne för ”landsförrädare”, meddelade att han inte bara tänkte
agera på nätet. ”Jag är hemma vid dig”, skrev han i ett inlägg som den
kvinnliga fackordföranden uppfattade som så hotfullt att hon omedelbart
ringde polisen.
När pseudonymen Ricky skickade ett stort antal bilder till henne på
mördade barn – mest unga flickor – valde den kvinnliga
fackförbundsordföranden att konfrontera honom på diskussionstråden.
”Varför skickar du de här bilderna på lik till mig”, skrev hon.
Svaret var kort: ”Jag vill att du ska tänka efter vilken sida du står på
givetvis”.
Lite senare förtydligade mannen: ”Du förtalar SD och kallar dem
rasister”.

De flesta uppmaningar till hot och förföljelser var anonyma, men inte alltid.
När Ungdomsstyrelsen, som fördelar det statliga stödet till
ungdomsorganisationer, beslöt att inte ge något bidrag till
Sverigedemokraternas ungdomsförbund, vände sig den
sverigedemokratiske riksdagsledamoten Thoralf Alfsson direkt till de han
kallade för ”fotsoldaterna”:
”Beslutet är helt och hållet politiskt! Skandal är bara förnamnet! Om
mina läsare reagerat”, skrev Alfsson, ”så hoppas jag att ’fotsoldaterna’ nu
rycker ut! Ungdomsstyrelsen och varenda ledamot i Ungdomsstyrelsen
skall granskas in på bara skinnet.”
Det dröjde – som vanligt – inte länge förrän namn och mejladresser till
anställda på Ungdomsstyrelsen publicerades. Därefter började hoten välla
in.
När Svenska Dagbladet konfronterade Thoralf Alfsson svarade han först
att hans inlägg var ”ironi”, men tillade sedan: ”Ungdomsstyrelsen får väl ta
konsekvenserna av det beslut man tagit.”

I den debatt som följde på Breiviks massmord sommaren 2011 hade

Sverigedemokraterna gjort allt för att distansera partiet från
gärningsmannens tankevärld och de många ideologiska kopplingarna till
counterjihadrörelsen.
På Avpixlat var stödet till Kent Ekeroths vänner inom counterjihad
tillbaka med full kraft. Bara några månader efter Breiviks massaker länkade
Avpixlat öppet till rörelsens huvudsajter som Gates of Vienna och Jihad
Watch. Båda fanns med på den blogroll där Avpixlat listade webbsajter som
de rekommenderade till sina läsare.
Bland de andra webbsajter som Avpixlat rekommenderade fanns både
Kent och Ted Ekeroths bloggar.
Avpixlat fortsatte också att sprida counterjihadrörelsens huvudtes som
Breivik gjort till sin egen: vikten av att inte bara attackera islam och
muslimer, utan även alla de som förespråkat eller möjliggjort det
mångkulturella samhället; politiker, kulturarbetare och inte minst medier.
Avpixlat publicerade bland annat en video med Pamela Geller, där hon
hävdade att de politiskt korrekta medierna bedrev ett krig riktat mot
medborgarna: ”Titta runt och se att bomberna och kulorna kommer från de
etablerade medierna. Det är anledningen till att Obama valdes, anledningen
till att du inte vet vad som händer”, skrev Pamela Geller.
Vad Pamela Geller ansåg att man borde göra med denna krigförande
aggressor – medierna och dess journalister – var inte svårt att räkna ut.
Avpixlat gick på många sätt långt bortom de gränser som hade gällt på
Politiskt inkorrekt. ”PI tog bort våldsbejakande kommentarer. Avpixlat låter
långa trådar ligga kvar där tre–fyra personer förespråkar våldsanvändning
mot muslimer och tjugo personer trycker på gilla-knappen”, konstaterade
exempelvis Henrik Johansson, anställd på fackförbundet IF Metall, som
specialstuderat de svenska hatsajterna.
”Med Avpixlat trappades counter-jihad-retoriken upp. Pamela Geller och
Tommy Robinson är förebilderna. Tonen mot muslimer och romer har
skärpts på Avpixlat jämfört med Politiskt inkorrekt.”
Det var denna sajt – och detta innehåll – som Sverigedemokraternas
partiledare Jimmie Åkesson hyllade i en intervju med Sydsvenskans
reporter Niklas Orrenius. Partiledaren kallade Avpixlat för den ”sunda
delen” av internet.
”Avpixlat hör till den sunda delen?” undrade reportern.
”Ja. Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som
andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra”, svarade Jimmie
Åkesson.

Avpixlat försökte hålla sig ajour med de dagsaktuella politiska händelserna

och var ofta snabba på att kommentera skeenden i Sverige och i omvärlden.
Men inte alltid. Ibland misslyckades redaktionen.
Våren 2013 utbröt svåra kravaller i Stockholmsförorten Husby. Den
tändande gnistan var polisens dödsskjutning av en 68-årig man, men både
de boende och utomstående forskare och debattörer lyfte också fram de
allvarliga sociala problem som Husby, i likhet med andra förorter, brottats
med under lång tid; en hög arbetslöshet, ekonomisk och social fattigdom
och en utbredd känsla av utanförskap.
Natten mot den 20 maj såg Husby ut som en krigszon. Ett stort antal bilar
hade satts i brand och det pågick något som medierna beskrev som
regelrätta ”slag” mellan ungdomar och polis. Tidvis var situaionen mycket
allvarlig. Polisen attackerades med stenar och olika tillhyggen och både
brandpersonal, som försökte släcka bränderna, och journalister som
bevakade händelserna angreps.
Expressens politiske reporter Niklas Svensson rapporterade direkt iklädd
skottsäker väst.
På morgonen var upploppen en huvudnyhet, även internationellt. Allt
från Al Jazeera till BBC rapporterade, flera av dem med nyhetsvinkeln att
bilden av den svenska idyllen och modellen verkade rämna.
För en gångs skull var det tyst på Avpixlat.
Anledningen skulle avslöjas av Aftonbladet ett drygt år senare när de fick
tillgång till en mejlväxling mellan Avpixlat och Kent Ekeroth. Den
uppenbart inte speciellt morgonpigga redaktionen låg nämligen och sov,
trots att det hunnit bli eftermiddag.
En ursinnig Kent Ekeroth försökte förgäves få liv i sina medarbetare. ”Vi
MÅSTE verkl se till att kunna nå varandra, samt att starta tidigare på
eftermiddagen. Seriöst …”, mejlade Kent Ekeroth.
Något senare på dagen hörde han återigen av sig till redaktionen.
”Det är ju direkt löjligt att ingen av er någonsin svarar.”
Just den här morgonen, när Husby brann och debatten om orsakerna
redan diskuterades högljutt, verkade Avpixlats redaktion inte ens komma
upp ur sina sängar.

De mejl som Aftonbladet fick tillgång till gav en bra bild av hur
arbetsgången på Avpixlat såg ut. Kent Ekeroth mejlade regelbundet
förhållningsorder till redaktionen: ”Kom igen nu – gör sidan intressant och
levande. Just nu ser det dött ut.”
Andra gånger beklagade han sig över inlägg som redaktionen hade tagit
bort. ”Vad är det med moderatorn? Varför tas sådana inlägg bort om de inte
är hotfulla.”
Ekeroth hade också synpunkter på vilket material som publicerades, eller
ej. ”Lägg upp den här youtubevideon i stället för från riksdagen”.
Sammantaget framstod det tydligt att Kent Ekeroth hade en arbetsledande
roll på Avpixlat.
Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson reagerade på samma sätt
på Aftonbladets avslöjande som hans partikollega Mattias Karlsson gjort
efter att Expressen avslöjat att han medverkat som anonym skribent på
Avpixlat; först en total förnekelse, därefter – när bevisen lagts fram –
ersattes lögnen med några urskuldande bortförklaringar.
Kent Ekeroth, som tidigare förnekat alla kontakter med Avpixlat, ändrade
sig nu plötsligt. De tidigare icke-existerande banden mellan honom och
hatsajten hade nu plötsligt blivit både många och starka: ”Jag har mycket
goda kontakter med Avpixlat”, skrev Kent Ekeroth till Aftonbladets
reporter.
 Kent Ekeroth skickade svaret från samma mejlkonto som han hade
använt i sin mejlväxling med Avpixlats redaktion.
Trots att Ekeroth själv erkänt sina nära band till Avpixlat fortsatte
Sverigedemokraternas ledning sitt envisa förnekande. ”Vi tycker inte att
mejlväxlingarna visar att han är inblandad i det redaktionella arbetet på
något sätt”, kommenterade partiets pressansvarige Martin Kinnunen. När
Aftonbladet bad om en intervju med Jimmie Åkesson viftade Kinnunen bort
det hela. ”Vi kan inte se någon anledning till att Åkesson skulle
kommentera detta. Ekeroths kontakter med den här hemsidan  …  Jag har
svårt att se att det skulle ha relevans i dag”, sa Kinnunen.

Avpixlat blev snabbt framgångsrikt. Ett drygt halvår efter starten var
bloggen uppe i en halv miljon unika besökare i månaden.
Stärkta av framgångarna bestämde sig Sverigedemokraterna för att
introducera fler digitala kanaler med samma upplägg; synbart fristående,
men med partiet i full kontroll i bakgrunden.
I mars 2012 startade Facebookgruppen ”Nu får det vara nog”. Sidan
registrerades av partiets kommunikationschef Joakim Wallerstein, men detta
framgick inte på något som helst sätt utåt.
Tonen var lika hätsk – eller ännu värre – än på Avpixlat.
Den ena uppmaningen efter den andra om mord och massmord på
”invandrare” och ”muslimer” framfördes helt öppet: ”Dränk dom
jävlarna”,”Utrota dem bara. Inget annat” och ”En stor bomb räcker”, var
några av kommentarerna.
En av skribenterna sammanfattade sin syn på ”invandrare”: ”Sjukt folk.
O dom är välkommen i Sverige? Jag mår dåligt av detta.”
”Nu får det vara nog” var bara en av ett flertal Facebookgrupper som
Sverigedemokraterna startade. De flesta var mer ”specialiserade” än
Avpixlat och riktade sig mot mer specifika, utvalda grupper. En
Facebookgrupp hade partiet Feministiskt initiativ som sin måltavla, en
annan pekade ut Moderaterna som sin huvudfiende.
Den Facebooksida som fick mest uppmärksamhet var kanske
”Våldtäktskartan”, som bland annat försökte visa på ett samband mellan
invandrare, kultur och våldtäkter. Målsättningen beskrevs på följande sätt:
”Sverige har det senaste decenniet haft en kraftig ökning av våldtäkter.
Den nya sidan ’våldtäktskartan’ syftar till att sprida information kring de
svenska våldtäkterna och därmed säkra att debatten kring våldtäkterna
aldrig tystnar.”
Facebooksidan påstod att den inte hade några kopplingar till
Sverigedemokraterna eller Avpixlat. I själva verket var även denna sida – i
hemlighet – registrerad av partiets kommunikationschef Joakim Wallerstein.
Genom de många olika sajterna kunde Sverigedemokraterna snabbt
skapa uppmärksamhet kring sina frågor. De olika plattformarna och
kanalerna erbjöd också tydliga ”stordriftsfördelar”.
När exempelvis ”Våldtäktskartan” startades i början av 2013 fick
Facebookgruppen omedelbart draghjälp av Avpixlat, som rekommenderade
sidan för sina läsare. Resultatet visade sig snabbt. Enbart mellan den 28
januari och 2 februari 2013 steg antalet gillamarkeringar för
”Våldtäktskartan” från 1 735 till 6 904.
Det innebär mer än 1  000 gillamarkeringar om dagen, eller ungefär en
markering varje minut, dygnet runt.
Det verkade som om det från hösten 2011 – när Avpixlat startade – och
de följande månaderna och åren uppstod något av en folkrörelse på nätet,
med mängder av individuella Facebooksidor och bloggar som alla
fokuserade på samma fråga: invandringen och alla dess påstådda negativa
konsekvenser.
I själva verket stod ett av Sveriges riksdagspartier – Sverigedemokraterna
– bakom många av dessa Facebooksidor, bloggar och hemsidor.
Hösten 2015, fyra år efter att Avpixlat introducerades, avslöjade
Expressen Sverigedemokraternas roll i denna synbara explosion på nätet.
Den som stod för avslöjandet var reportern David Baas, en av de svenska
journalister som mest närgånget och kanske mest framgångsrikt granskat
Sverigedemokraterna. Bevisen bestod bland annat av mejlväxlingar.
När David Baas första gången ringde Sverigedemokraternas
kommunikationsexpert Joakim Wallerstein, för att fråga varför han och
partiet registrerat alla dessa Facebooksidor, slängde Wallerstein på luren.
När Wallerstein ringde tillbaka, fyra dagar senare, var
Sverigedemokraternas kommunikationsexpert lite mer öppenhjärtlig. ”Ja, vi
jobbar med olika varumärken helt enkelt”, förklarade han. ”Det är ett lättare
sätt att komma ut. Ibland är det lättare att få till en dialog om vårt namn inte
står med. Och det är det som var syftet med de här grupperna, att kunna
börja prata om saker, frågor som vi tycker är intressanta men inte behöva
klistra på dem på oss eller befläckas med olika fördomar mot partiets
namn.”
Hans förklaring lät mycket lik den programförklaring som Avpixlat
angav när de startade hösten 2011, efter att Politiskt inkorrekt lagts ned.
”Nya fjädrar men samma själ.”
 ONSDAG 14 NOVEMBER 2012

Det skulle bli ett av de mest uppmärksammade och omtalade avslöjandena i

svensk mediehistorik. Och Expressen, med de båda reportrarna David Baas
och Christian Holmén, hade förberett sitt scoop ytterst noggrant.
De började med att konfrontera Erik Almqvist, naturligtvis utan att
berätta att de hade tillgång till Kent Ekeroths film, som bevisade
sanningshalten i varenda fråga de ställde.
Erik Almqvist, Sverigedemokraternas finanspolitiske talesperson och
därmed partiets kandidat till posten som Sveriges kommande
finansminister, fick gott om tid och möjligheter att bemöta och kommentera
händelserna natten till den 3 juni 2010.
”Du ska ha sagt ’blatteälskare’?”
”Nej!”
”Babbe?”
”Det har jag absolut inte gjort.”
”Du har aldrig sagt såna saker?”
”Garanterat inte, garanterat inte. Nej, nej, nej!”
”En kvinna som vi pratat med säger att du kallade henne för hora?”
”Det är absolut inte sant.”
”Så det är lögn, de som säger det.”
”Ja.”
”Vi har också vittnen som säger att din kollega Kent Ekeroth med våld
ska ha knuffat in en ung kvinna i en bil.”
”Nej, nej, nej. Det stämmer inte det där.”
”Det stämmer inte?”
”Nej!”
”Det är lögn om man påstår nåt sånt?”
”Ja!” svarade Erik Almqvist.
Sverigedemokraten verkade mycket självsäker, svaren kom snabbt, utan
större tvekan. Almqvist fick också frågor om den motfilm som han,
tillsammans med flera andra ledande Sverigedemokrater, klippte ihop i
partihögkvarteret Bunkern.
”Den där filmen som du la ut på Youtube, var det en rättvisande bild av
det som hände där?”
”Ja, det tycker jag. Det här är så långt tillbaka i tiden så jag minns inte
exakt hur det var, men absolut!”
”Men du har i alla fall inte sagt saker som blatte-älskare eller babbe?”
”Nej, nej. Självklart skulle jag inte säga det … dels för att jag inte är en
sån människa som säger såna saker och tänker inte på det sättet. Dessutom
tror jag att det säger sig självt att man som pressekreterare inte går och
säger sånt …”
”Vet du vad babbe betyder?”
”Hm … ja … det är väl ett ord för … för folk med invandrarbakgrund,
antar jag. Det har jag hört förut i alla fall.”
”Tyckte du att Soran Ismails klipp var missvisande för vad som
egentligen hände där?”
”Jaja, absolut …”
”Du ville berätta sanningen genom att lägga ut ditt svarsklipp?”
”Ja, ja, ja!”
”Tack så mycket!”
”Tack!”

Erik Almqvist förstod det inte då, men nu var det bara en tidsfråga innan
Expressen skulle avslöja att han just ljugit hela svenska folket rakt upp i
ansiktet.
Och Erik Almqvist var inte ensam om lögnerna.
När Expressen publicerade intervjun med hans förnekanden, tisdagen den
13 november 2012, fick Almqvist snabbt eldunderstöd. Kent Ekeroth skrev
på sin Facebooksida: ”Anonyma politiska meningsmotståndare går ut med
anklagelser i uttalade SD-fientlig slaskmedia. Inga bevis, namn eller andra
belägg behöver presenteras i Sverige där media har total immunitet.”
Även Christian Westling, den tredje järnrörsmannen, valde lögnens väg.
Också han påstod att Expressens uppgifter var felaktiga. ”Paniken är total
bland media efter 11,2  % igår. Nu gräver man upp gammalt trams och
lägger till uppenbara lögner. Patetiskt är bara förnamnet … Men då jag var
med vid händelsen så kan jag förtydliga att något sådant inte har skett.”
Det var inte bara de tre männen som deltog under järnrörsnatten som
förnekade allt. Även stora delar av partiledningen bekräftade deras bild.
Daniel Assai har berättat att han i samband med partiets riksdagsinträde
hösten 2010 kontaktade Martin Kinnunen. Assai redogjorde för filmens
innehåll samt bad Kinnunen, i egenskap av partiets pressansvarige, att
agera.
Kinnunen svarade att det bästa var att glömma hela saken.
Trots att Kinnunen, enligt Daniel Assai, mycket väl kände till innehållet
på Kent Ekeroths film, valde också han att stödja sina ljugande kamrater.
”Börjar få flashbacks från 2010 efter opinionsframgångarna för SD.
Pseudodebatter, hätska utspel, kampanjjournalistik åter vardagsmat”, skrev
partiets pressansvarige på Twitter.
Linus Bylund, som enligt Assai var den som höll i kameran vid
produktionen av Sverigedemokraternas motfilm, där Erik Almqvist, precis
som vid Expressens konfrontation, blåljög för svenska folket, uttalade sig
också på Twitter:
”@Martin_Kinnunen frågar mig även varför man väljer just
@erikalmqvist om man ska ljuga ihop något sådant. Så totalt out of
character.”
Till och med Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder gick till
offentligt angrepp mot Expressen: ”Desperationen på Expressenredaktionen
över SD:s framgångar i opinionen är uppenbar …”
De stod upp för varandra, ledningen inom Sverigedemokraterna.

En av de få som höll tyst denna dag och som inte kritiserade Expressen
offentligt var partiledaren Jimmie Åkesson.
Han började – allt mer orolig – misstänka att tidningen kanske inte hade
synat alla sina kort på en gång, åtminstone var det den bild han gav i sin
memoarbok ”Satis Polito”: ”Själv började jag ana oråd när Expressen
publicerade sin första artikel, som lutade sig mot ovan nämnda anonyma
vittnesmål. Det hör inte till ovanligheterna att den tidningen bygger sina
kampanjartiklar på just anonyma källor, som det är omöjligt att försvara sig
mot. Det här var dock väldigt grova och dessutom konkreta anklagelser.
Kunde ens Expressen komma med något sådant utan att ha mer på
fötterna?” undrade partiledaren.
Strax före midnatt, exakt klockan 23.41, messade Expressens reporter
David Baas till Erik Almqvist. Han berättade att tidningen hade tillgång till
en filminspelning från den aktuella kvällen och bad om en kommentar.
Almqvist ringde inte tillbaka, i stället kontaktade han omedelbart sin
partiledare.
”Framåt midnatt den kvällen bekräftades det som jag hade anat och under
dagen lyckats få allt fler att oroa sig för. Det fanns en inspelning”, skriver
Åkesson.
Klockan hade hunnit bli midnatt.
Nu var det bara för partiledningen att vänta ut natten. Och försöka lägga
upp en strategi för hur man skulle bemöta partiets kanske största skandal
sedan grundandet.
”Den natten blev lång för många av oss, och det var ett trött gäng som
samlades till ett nytt möte på morgonen. Vi kunde konstatera att vi befann
oss så nära ett värstascenario det gick att komma”, konstaterade Åkesson i
sin bok.

Expressen publicerade filmen klockan 06.00 på morgonen, onsdagen den 14

november. Den slog, för att använda en sliten klyscha, ner som en bomb.
Medan hundratusentals svenskar började sin onsdagsmorgon med att
förvånat titta på hur ledande Sverigedemokrater trakasserade stockholmare,
däribland komikern Soran Ismail, med att påstå att de inte var riktiga
svenskar, samt genom att kalla dem för ”hora”, ”fitta” och ”babbe”, satt
partiledningen i krismöte för att lägga upp sitt nästa drag.
Daniel Assai, som vid det här laget inte längre tillhörde den innersta
kretsen, blev uppringd av Martin Kinnunen vid sextiden på morgonen. ”Jag
undrar om en sak … har du tillgång till råmaterialet till filminspelningen för
två år sedan när Almqvist, Kent och Westling var inblandade i bråk”,
undrade Kinnunen.
”Nej, jag har inte den”, svarade Assai.
Martin Kinnunen envisades. Han sa att partiledningen behövde filmen för
att kunna bemöta Expressens publicering.
”Du sa till mig någon gång på kansliet att man fick klippa i den eftersom
det fanns saker som inte var så bra, kommer du ihåg det?” fortsatte
Kinnunen.
Han verkade besviken när han insåg att Assai inte hade filmen. ”Jag sa
att jag inte hade det och att jag inte mindes dialogerna”, berättar Daniel
Assai.
”Det enda jag mindes då var det där med järnrören. Men de
koncentrerade sig på om jag kom ihåg det där med babbe och såna där
grejer.”

Till slut, efter timmar av diskuterande fram och tillbaka, hade

partiledningen bestämt sig. De skulle anordna en presskonferens så snabbt
som möjligt där Jimmie Åkesson skulle meddela Almqvists avgång. Vad
gällde Kent Ekeroth skulle han, åtminstone tills vidare, få stanna kvar på sin
post.
Partiet tänkte offra en – för att få behålla den andre.
Alla var inte nöjda med beslutet.
När Daniel Assai fick höra talas om den planerade presskonferensen
ringde han både Martin Kinnunen och Linus Bylund och föreslog att partiet,
i stället för att i all hast annonsera någons avgång, skulle tillsätta en
utredning för att i lugn och ro försöka få fram alla fakta i målet. Men hans
förslag vann inget gehör.
”De tyckte inte att jag skulle lägga mig i. De sa att de sköter det här”,
berättar Daniel Assai.

Sverigedemokraternas presskonferens inleddes klockan elva i riksdagens

pressrum. Jimmie Åkesson såg besvärad ut. ”Det här är ingen rolig dag, om
inte den värsta, så är det i alla fall en av de värsta dagarna i mitt politiska
liv, både på ett politiskt och personligt plan, naturligtvis”, sa Åkesson innan
han snabbt gick över till dagens huvudbudskap. ”Jag har pratat med Erik
Almqvist idag, han har uppmanats och accepterat att lämna sina uppdrag
som ekonomiskpolitisk talesperson, hans ledamotsplats i partistyrelsen och i
partiets verkställande utskott. Jag har också uppmanat honom att allvarligt
fundera över sin roll som ledamot i Sveriges riksdag.”
Anförandet var kort.
I den efterföljande frågestunden fick det stora pressuppbådet bara några
få minuter på sig att ställa sina frågor, innan Åkesson avbröt dem med
orden. ”Nu måste jag gå vidare till nästa möte, jag tackar för visat intresse!”
Det var tydligt att partiledaren inte ville trassla in sig i långa
komplicerade resonemang som kunde förvärra situationen, eller omedvetet
avslöja än mer om skandalen. Ledningen – eller åtminstone stora delar av
den – kände till att det fanns betydligt mer att berätta. De kunde inte annat
än hoppas att Expressen inte hade tillgång till resten av Kent Ekeroths film,
som visade hur de tre ledande Sverigedemokraterna beväpnade sig med
järnrör.
Den återkommande frågan, hur det kom sig att Kent Ekeroth fick stanna
kvar när Erik Almqvist lämnade sina uppdrag, besvarade Åkesson kort och
avvärjande. ”Vi har inte haft anledning idag, att närmare fundera över
Kent”, sa partiledaren.
Daniel Assai, som såg presskonferensen på tv, var inte speciellt förvånad
över partiledarens strategi. Utifrån de samtal han haft under dagen och
tidigare visste han att partiledningens största oro var att det skulle komma
fram att flera ledande partiföreträdare deltagit i produktionen av motfilmen,
och därmed inte bara kände till vad som hade hänt – utan också deltagit i
mörkläggningen av en av de största skandalerna i Sveriges politiska
historia. ”Man var så rädd att det skulle komma fram att fler än Almqvist
visste om de där scenerna”, säger Daniel Assai.

En dryg timme efter att Jimmie Åkesson lämnat scenen var det Erik
Almqvists tur att prata med medierna. Sverigedemokraternas partisymbol,
blåsippan, som prytt väggen bakom Jimmie Åkesson var nu bortplockad,
annars var allt sig likt.
Erik Almqvist lät ångerfull: ”Det här är den värsta och mest skamfyllda
dagen i mitt liv”, sa han. Men det dröjde inte länge förrän den självkritiska
tonen övergick i en längre självömkande utläggning om den svåra
personliga situation som Erik Almqvist påstod sig ha varit i sommaren
2010.
”Jag hade blivit av med mitt arbete, relationer och vänner på grund av
min partitillhörighet”, berättade han med gråtmild röst. ”Då i ruset såg jag
en chans att ge igen. Jag ångrar mig oerhört idag.”
Almqvist påpekade också, gång på gång, att han varit så berusad att han
inte längre mindes något. Allt var ett svart töcken när han försökte tänka
tillbaka. ”Jag var ganska berusad. Jag har faktiskt inga minnesbilder av vad
som hänt.”
Av den svåra berusningen och minnesluckorna följde också – hävdade
Erik Almqvist – att man inte kunde anklaga honom för lögn. Det hela var
mycket logiskt. Det går nämligen inte att ljuga om något man inte minns.
”Jag har inte ljugit för någon journalist. Jag har ingen minnesbild av det jag
sa den kvällen”, förklarade Erik Almqvist.
Bara några timmar senare var Erik Almqvists minnen från kvällen dock
åter plötsligt mycket tydliga, konstaterade Expressenjournalisten David
Baas syrligt i sin bok ”Bevara Sverige svenskt”. ”Erik Almqvist som under
presskonferensen skyllt på att han inte mindes vad som hänt under
fyllenatten på Kungsgatan verkade nu ha återfått sitt minne. När jag sent på
kvällen mot torsdagen ringde upp honom för att ställa frågor om järnrören
kunde han till och med hänvisa till en speciell sekvens i den då
opublicerade delen av filmen för att styrka sin förklaring.”
Erik Almqvist hävdade att de lyft upp järnrören som en rolig grej, som ett
kul sätt att avsluta en lång och blöt natt. ”Vi har liksom bara stått för oss
själva och skojat med att plocka upp var sitt rör och sen lagt ned dem igen
och sen gått ned och väntat på polisen.”

Det var som Jimmie Åkesson hade misstänkt. Expressen hade inte visat upp
hela sitt material på en gång. De hade sparat sitt trumfkort ytterligare en
dag.
Klockan 07.01 på morgonen, torsdagen den 15 november, publicerade
Expressen – för andra dagen i rad – filmsekvenser från Kent Ekeroths
mobiltelefon.
Om tidningens läsare hade haft svårt att tro sina ögon när de såg
onsdagens bilder så var det ingenting jämfört med reaktionerna på de
filmsekvenser som publicerades dagen därpå.
Ingen hade sett svenska riksdagsledamöter bete sig på detta sätt tidigare.
En av landets förtroendevalda, Kent Ekeroth, knuffade en kvinna med
våld mot en bil. Därefter beväpnade han sig, tillsammans med sina två
vänner, med järnrör.
Allt detta filmades av Kent Ekeroth som, i likhet med sina partivänner,
hördes skratta och ha roligt.
Men nu var Sverigedemokraterna bättre förberedda än dagen innan. De
visste vad Expressen skulle publicera. Strax innan klockan åtta på
morgonen kom partiets svar i form av ett pressmeddelande:
”Kent Ekeroth har på eget initiativ i samråd med partiledningen beslutat
att tills vidare ta timeout från sitt uppdrag som rättspolitisk talesperson.
Orsaken är den uppkomna situationen som gör att utsikterna för Kent
Ekeroth att företräda partiet på ett bra sätt för tillfället är mycket
begränsade.”
Till skillnad mot Erik Almqvist ställde Kent Ekeroth inte upp på någon
presskonferens. Framför allt aktade han sig väldigt noga för Expressens
reportrar, som kunde ämnet och därmed riskerade att ställa besvärliga
följdfrågor.
Kent Ekeroth valde – som så många gånger förr – tystnaden.

När jag några år senare pratar med vänner samt skol- och arbetskamrater till
Kent Ekeroth visar det sig att de alla reagerade olika på järnrörsskandalen.
Niklas Lovén, en av dem som stod Kent närmast under gymnasieåren,
säger att han både kände en ”väldig besvikelse”, men också förvåning.
Framför allt när han såg sin gamle vän knuffa den unga kvinnan in i bilen.
”Jag hade aldrig sett, eller hört talas om våldsamheter från hans sida när
vi umgicks”, säger Niklas Lovén.
Samtidigt fanns det också en form av igenkänning i bilderna, berättar den
gamle gymnasievännen, inte minst när han såg Ekeroth och de andra två
Sverigedemokraterna beväpna sig med järnrören. ”Det var samma Kent
som jag lärde känna, som i trängda lägen först tänker på att skydda sig själv
och vänder taggarna utåt. I det kände jag igen honom. Det var talande att
det inte var han som gick längst fram med järnrören, han gömde sig bakom
kameran.”

Henrik Stålsäter, som brukade spela rollspel med Kent i högstadiet och som
ingick i samma ”nördgäng”, det lilla sällskap av tonårspojkar som
betraktade sig själva som överlägsna de andra eleverna och därför brukade
kalla varandra för ”de upplysta”, berättar att också han först reagerade med
förvåning.
Men inte så mycket över det faktum att Sverigedemokraterna plockade
upp järnrören, utan för att det först verkade som om Ekeroth – till skillnad
mot de andra två männen – inte beväpnade sig.
”Men varför håller inte Kent i ett järnrör? Varför är inte han med i det
här, var min första tanke”, berättar Henrik innan han tillägger med ett stort
skratt: ”Men sen dök han upp, med såväl järnrör som mobilkameran i
högsta hugg. Och då tänkte jag: Här är han, här är den Kent som jag
kände.”
 Att följa Ekeroths agerande under skandalen var som att resa tillbaka i
tiden till högstadiet. Det var som att återuppleva vännens beteende under
högstadiets många rollspel, säger Henrik Stålsäter. Kent Ekeroth verkade
använda sig av samma mekanismer nu som då. Det gällde att spela ett spel,
att förvirra och förvilla motståndarna och att få igenom sin egen bild och
tolkning av händelserna.
”Som rollspelare lärde vi oss att ställa oss in hos folk, att exempelvis
fjäska för lärarna, för att få dem att tro att man var något annat än den man i
själva verket var”, säger Henrik Stålsäter.
”Som rollspelare fick man mycket prestige om man kunde påverka andra,
få dem att dansa efter din pipa, det som vi idag brukar kalla för
manipulation. Och det var det jag kände igen direkt med järnrörsskandalen;
den vane rollspelaren som återigen försöker manipulera sin omgivning.”
Även Daniel Assai håller med om bilden av Kent Ekeroth som en
beräknande, manipulativ person, något som han menar framgår av de
filmade sekvenserna. Medan Erik Almqvist och Christian Westling verkade
agera obetänksamt och spontant, och bland annat vräkte ur sig sexistiska
kommentarer, framstod Kent Ekeroth på ett helt annat sätt; som den
tänkande, planerande strategen med målet att alltid vara steget före sin
omgivning.
”När de tar upp järnrören skriker ju Kent: ”Vi ska försvara oss! Vi ska
försvara oss!” säger Daniel Assai. ”Men till vem säger han egentligen det?
Inte till de andra två, utan till en tänkt publik. Han har helt enkelt räknat
med att filmen en dag kan hamna i orätta händer. Så han skriker redan nu –
till sin eventuella publik – att de inte vill angripa utan bara försvara sig. Det
är typiskt Kent! Han försöker alltid tänka två steg framåt.”

Kent Ekeroth ställde endast upp i en intervju, med en reporter från

nyhetsbyrån TT. Han förklarade att han filmade för att ha bevismaterial,
ifall ord skulle stå mot ord i ett senare skede. Han menade också att knuffen
han gav kvinnan inte ”var så väldigt hård”, och tillade att han ”avlägsnade
kvinnan med minsta möjliga kraft”.
Till skillnad mot Erik Almqvist klarade sig Ekeroth därmed från att
trassla in sig i olika lögner som motsade varandra. I den första intervjun
med Expressens David Baas om järnrören, på onsdagskvällen den 14
november, var Almqvist noga med att påpeka att de tre männen beväpnade
sig med järnrören på skämt. ”Ja, det framkommer om du ser till hela klippet
att vi skrattar och har skoj”, sa Almqvist.
Dagen efter – när Expressen visat filmen – lät hans förklaring helt
annorlunda.
”Vi har varit utsatta för personer som faktiskt också har försökt att
misshandla oss. Vi var oroliga ett tag”, sa Erik Almqvist i TV4:s
morgonsoffa. ”Anledningen till varför vi lyfte upp de här störarna där uppe,
det är att en kille skriker att han är OG, alltså ett kriminellt nätverk.”
Det här blev också partiets officiella linje utåt, trots att den helt skilde sig
från vad Erik Almqvist först sagt. Precis som i samband med den första
motfilmen, var partiet måna om att frammana en bild av tre rädda, jagade
Sverigedemokrater, som flyr för sina liv och som tvingas försvara sig med
järnrör.
Den officiella myten de försökte sprida var att järnrörsnatten i själva
verket var ett övergrepp av grovt kriminella personer, riktat mot två av
partiets riksdagsmän och därmed i förlängningen mot den svenska
demokratin. ”Vi har ofta fått försvara oss, ibland mot grovt våld och
livsfarliga vapen. Jag kan förstås inte veta hur trion på Kungsgatan
upplevde hotbilden i den aktuella situationen, men jag är väl medveten om
att det generellt fanns (och finns) anledning att känna sig hotad”, skrev
Jimmie Åkesson i sin memoarbok ”Satis Polito”.
”I min värld är det inte särskilt konstigt att de kände sig hotade och
därför plockade upp första bästa tillhygge för att avskräcka eventuella
angripare.”
Två år senare påstod Jimmie Åkesson att han inte ens visste vad
järnrörsskandalen var för något. När han av SVT:s reporter Anna Hedemo
fick en fråga om natten när några av partiets högsta företrädare trakasserat
stockholmare med epitet som ”hora”, ”fitta” och ”blattelover”, svarade han
med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Jamen snälla, berätta! Vad är järnrörsskandalen för någonting?”
”Ja, men det vet väl du vad det var?” svarade reportern.
”Nej, förklara …”, sa Jimmie Åkesson.

Avslöjandet om järnrörsskandalen kom ytterst olämpligt för

Sverigedemokraterna, inte bara på grund av vad Kent Ekeroths filmer
visade utan också med tanke på att Jimmie Åkesson bara någon månad
tidigare, i ett brev till medlemmarna, deklarerat att det från och med nu
gällde ”nolltolerans” inom partiet.
”Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, socialkonservativt parti med
en nationalistisk grundsyn. I vårt parti finns inget utrymme för extremister,
rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska
eller privata utsvävningar”, skrev partiledaren och betonade vad som gällde
framöver:
”Från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden
ges högsta prioritet. Den som känner sig träffad av eller har problem med
dessa skarpa formuleringar bör genast lämna Sverigedemokraterna
frivilligt. Det skulle bespara oss en hel del arbete. Den som ändå väljer att
stanna kvar, kommer inom kort att bli föremål för personärende och
uteslutning.”
De hårda formuleringarna hade förstärkts och understrukits av Jimmie
Åkessons närmaste medarbetare Linus Bylund i en intervju i Aktuellt, där
han klargjorde att de ”bonnläppar” och ”idioter” som sökt sig till partiet nu
inte längre var välkomna.
”Vi har dels en brokig historia som inte vi är särskilt stolta över, i vissa
skeden i alla fall. Men det är också så att ett budskap som prånglas ut om att
de här dumma rasisterna, de här dumma bonnläpparna, de här idioterna är
de som är SD. Då är det klart att är man idiot, bonnläpp och rasist så kanske
man tror att man hör hemma i vårt parti”, förklarade Linus Bylund.
Det var mer än en ledarskribent som undrade hur det kom sig att Kent
Ekeroth, med tanke på partiets så kallade nolltolerans, inte uteslöts.
Daniel Assai, som verkat och arbetat i både Ekeroths och partiledaren
Jimmie Åkessons närhet under flera år, var en av dem som menade att
frågan inte var så enkel.
”Kent Ekeroth är inte en person. Han har organiserat, han har byggt egna
kontakter inom media och med Avpixlat. Han har sin blogg. Han har allt;
med alla kontakter runt omkring. Kent Ekeroth är ett eget nätverk. Han är
del av en ideologi, eller en linje inom Sverigedemokraterna. Slår du mot
Kent då slår du mot den delen av partiet. Och Jimmie har inte råd att förlora
den biten.”
Andra Sverigedemokrater som jag pratar med håller med om Assais
analys. Ekeroths roll inom partiet, inte minst hans ledande funktion i
partiets viktigaste kommunikationskanal utåt, Avpixlat, räddade honom
kvar.
 Men det fanns också andra skäl till den olika behandlingen av de två
huvudpersonerna i järnrörsskandalen. Erik Almqvist var populär. Han hade
börjat bygga upp en egen maktbas, inte minst bland de många vännerna och
kollegerna inom Ungdomsförbundet.
Almqvist beskrevs, både internt och externt i medierna, som
”kronprinsen”, som en möjlig efterträdare till Jimmie Åkesson.
Den bilden skrämde flera i partiledningen.
De började uppfatta Erik Almqvist som ett hot. Järnrörsskandalen blev en
bra förevändning att göra sig av med honom. På samma sätt som
partiledningen några år senare skulle sparka ut hela sitt Ungdomsförbund.
”Kent Ekeroth är i slutändan 110 procent lojal mot partiledningen. Han
vet om att det är tack vare dem han har ett existensberättigande. Med tanke
på hur kontroversiell han är, med den stämpel han har, så är det väldigt
viktigt för honom att hela tiden vara godkänd av partiledningen. Och det i
sin tur säkerställer att han kan fortsätta härja som han gör med sin extrema
agenda”, berättar en av Sverigedemokraterna i partistyrelsen och tillägger
att situationen var närmast den motsatta med Erik Almqvist.
”Man började bli rädd för honom. Någonstans kände man att det kanske
var lika bra att bli av med Erik. Man kände att man måste offra en av dem.
Helst hade man velat ha kvar båda, men det gick ju inte, så då fick Erik gå.”

Partiledningens tankesätt under järnrörsskandalen framgår tydligt av den

mejlväxling som avslöjades av Expressen drygt tre år senare.
I ett mejl till den övriga partiledningen, som refererade till ett möte med
ledningen dagen innan, konstaterade Martin Kinnunen att partiet offrat
Almqvist just för att kunna behålla Ekeroth. ”Vi har använt oss av Erik och
kritiserat honom stenhårt med värderingsargument för att försöka rädda
Kent, så att rädda kvar bägge i riksdagen känns utsiktslöst om vi ska kunna
behålla någon slags trovärdighet. Jag uppfattade det som att alla var eniga
kring detta igår.”
Nu manade Kinnunen partiet att också tänka på Erik Almqvists framtid.
Han föreslog en lösning där Almqvist officiellt avgick, men där han, i
hemlighet, fortsatte att jobba kvar för partiet.
”Kanske är det bästa att han själv säger upp sitt medlemskap så att vi inte
tvingas utesluta honom. En lösning som belönar honom för den lojalitet
som det visar på att lämna mandatet, om han nu gör det, måste fram fort.
Han får bara en månads fallskärm och blir av med bostaden. Tankesmedja,
samtiden el nåt där han ligger lågt ett tag men börjar bygga upp
verksamheten vore bra”, skrev Kinnunen.
Även Erik Almqvist tyckte att det lät som en framkomlig väg. Han kunde
tänka sig att avgå, men ville då ha en ekonomisk kompensation
motsvarande en riksdagslön mandatperioden ut, samt ett fortsatt jobb för
partiet.
”Jag nämnde ju en summa som krävs för att finansiera motsvarande lön +
arbetsgivarkostnader. Baserat på 2012 års löneuppräkningstakt för
riksdagslöner så står jag så klart fast vid den summa jag nämnde (även om
det är en avrundning och summan egentligen är 110 996 kr under vad jag
har kalkylerat som realistiska omkostnader)”, skrev Almqvist i ett mejl till
Jimmie Åkesson och den övriga partiledningen.
Efter en längre tid av diskussioner enades parterna till slut om en lösning.
Erik Almqvists nystartade bolag fick närmare fyra miljoner kronor av
partiet för att bygga upp en ny tidskrift på nätet som formellt stod obunden,
men i själva verket kontrollerades av partiet genom Erik Almqvist.
Formellt sett, utåt mot allmänheten, tog Sverigedemokraterna avstånd
från den skandaliserade Erik Almqvist. Hans uppträdande beskrevs av
Jimmie Åkesson som ”fullständigt oacceptabelt”. Men internt, utanför
allmänhetens ögon och öron, fortsatte Almqvist att arbeta för partiet som
om ingenting hade hänt.
Nu med rollen som ansvarig för att lansera en ny tidning.
Lösningen påminde i mångt och mycket om upplägget kring Avpixlat.

Den 28 december tog en enig partistyrelse beslut om att bevilja det

ekonomiska stödet till Erik Almqvist, eller belöningen för hans lojalitet,
som Martin Kinnunen hade uttryckt det i ett mejl.
Dagen därpå skickade partiledaren Jimmie Åkesson själv ut
informationen till den övriga partiledningen i ett mejl avsänt klockan 15.28:
”Läget just nu: Vi försöker få till en avsiktsförklaring/föravtal för att få
vederbörande att meddela media om sitt beslut. Bifogar förslag, som ni
gärna får lämna era synpunkter på.”
Partiets vice ordförande, Jonas Åkerlund, var en av dem som svarade på
partiledarens mejl: ”Ser bra ut. Erik vill naturligtvis få garantier för att han
verkligen får sina pengar efter att oåterkalleligen ha lämnat riksdagen,
samtidigt som vi behöver garantier för att han inte sitter kvar efter att ha fått
pengar. Jag har inget som helst förtroende för honom.”
 Misstron satt djupt i partiet, även bland medlemmarna i den absoluta
toppen.
Lördagen den 29 december 2012 röstade även Sverigedemokraternas
verkställande utskott ja till att betala ut ersättningen till Almqvist.

För att dölja transaktionerna mellan partiet och Erik Almqvist slussades
pengarna i flera steg. Den 7 januari 2013 förde Sverigedemokraterna över
3,7 miljoner kronor till sitt dotterbolag Blåsippan AB, som veckan därpå,
den 14 januari skickade pengarna vidare till det nystartade bolaget Samtid
och Framtid AB, som därefter satte in pengarna till Almqvist, genom hans
likaledes nystartade bolag Mediakonsulterna Europa AB.
Sommaren 2014 startade nättidningen Samtiden. Den var formellt
självständig och tidningens chefredaktör Jan Sjunnesson blev snabbt en
återkommande gäst, i egenskap av en ”oberoende röst”, i olika mediala
sammanhang.
I själva verket styrde den ”avhoppade” Sverigedemokraten Erik Almqvist
Samtiden från sin exil i Budapest, dit han flyttat efter järnrörsskandalen.
Efter ett år hade Sjunnesson fått nog av skådespelet. Han hoppade av sitt
jobb och avslöjade det hemliga upplägget för Dagens Nyheter.
”Jag har bara varit en maskot, jag har inte haft något inflytande över vad
som publicerats. Erik Almqvist är den som styrt”, sa Jan Sjunnesson och
förklarade att han inte längre stod ut med det förnedrande dubbelspelet.
”Jag har låtsats vara chefredaktör. Det är en pinsam uppgift.”

Spelet kring järnrörsskandalen, de många lögnerna och självmotsägelserna,

var det som till slut också fick Daniel Assai att ta det slutliga beslutet att
lämna Sverigedemokraterna. Han kände att det helt enkelt inte var möjligt
att vara kvar. Daniel Assai trodde att han gick med i ett parti som kunde
reformeras, som kunde bli som ett parti som alla andra. Det tog honom
några år att inse att Sverigedemokraterna var något helt annat än ett vanligt
riksdagsparti.
Idag tvekar Assai inte att kalla Sverigedemokraterna för en ”rasistisk
sekt” och ett parti som helt enkelt är farligt för Sverige. Mörkläggningen av
järnrörsskandalen, som i princip hela partiledningen deltog i, från
produktionen av den första motfilmen till de fortsatta lögnerna i samband
med avslöjandet, var droppen som fick bägaren att rinna över för Daniel
Assai.
”Ett parti som beter sig på det här sättet? Vad händer om de tar makten
över ett helt land? ” säger Daniel Assai undrande. ”Vad händer med alla
miljarder? Med ansvaret för försvaret, företagandet. Om de beter sig så här
internt, vad skulle då hända med andra frågor och skandaler på nationell
nivå?”
 TISDAG 27 NOVEMBER 2012

Motattacken mot Expressen och de andra svenska medier som publicerat

järnrörsfilmen kom knappt två veckor senare.
Det var ett välorganiserat angrepp som leddes från Avpixlats redaktion.
Och de hymlade inte med vad det hela handlade om. Nu skulle
”gammelmedia” och ”fulmedia” få smaka på sin egen medicin.
”Den senaste journalistiska trenden är som bekant att lägga ut
mobilfilmade klipp där personer i påverkat tillstånd uppför sig illa och
sedan hävda att klippen visar inte bara de enskilda personernas utan hela
den grupp de tillhör ”rätta ansikte”, skrev Avpixlat.
Sajtens anonyma redaktion tillkännagav: ”Vi hakar förstås på den trend
som Expressen initierat.”
Klockan 15.58, tisdagen den 27 november, laddade redaktionen upp sitt
svarsklipp. Men det var inte några folkvalda riksdagsmän på Avpixlats
bilder, inte journalister, inte några tjänstemän på någon myndighet eller ett
statligt verk.
Filmklippet visade en ung kvinna som utsattes för ett lika brutalt som
förnedrande sexuellt övergrepp av ett antal yngre män. Kvinnans ansikte
var synligt och gick relativt enkelt att identifiera.
Avpixlats anonyma redaktion förklarade syftet med filmen:
”Naturligtvis bör klippet föranleda en bred diskussion i media bland alla
Sveriges proffstyckare beträffande muslimska invandrarungdomars rätta
ansikte, med svepande och generaliserande fördömanden av hela denna
grupp.”
Redaktionen gav filmklippet rubriken ”Muslimska invandrarungdomars
rätta ansikte”.
För säkerhets skull hade man också försett filmen med texten:
”VARNING! Starka bilder med sexuellt och förnedrande innehåll!”
Samma kväll som Avpixlat publicerade filmen berättade partiledaren
Jimmie Åkesson, i programmet Hübinette på Sveriges Television, att Kent
Ekeroth troligtvis skulle kunna återvända till det ordinarie partiarbetet efter
sin timeout.
Det hela verkade mest vara en fråga om tid.
”Det är upp till honom att långsiktigt bygga upp sitt förtroende”, sa
partiledaren.

Om Kent Ekeroth och de övriga i nätverket kring Avpixlats redaktion hade

tänkt att filmen på den brutala sexuella skändningen skulle få bort fokus
från den skandal som partiets rättspolitiske talesperson varit inblandad i
hade de räknat fel.
Åtminstone den här gången.
Avpixlats uthängning av den unga kvinnan startade inte en debatt om
muslimska mäns ”rätta ansikte”, som redaktionen hade hoppats, i stället
uppstod än en gång en diskussion om människosynen hos den anonyma
redaktion som utsatte ett offer för en grov sexuell skändning för ytterligare
lidande och smärta.
En fråga som återkom var: Vilken av de båda skändningarna är
egentligen värst? Det sexuella övergreppet eller den digitala våldtäkt som
Avpixlat gjorde sig skyldiga till genom att publicera bilder av övergreppet,
där offrets ansikte öppet visades upp för alla som klickade in på bloggen.
Efter massiv kritik – även inifrån de egna leden – backade redaktionen.
Först satte de frågetecken efter påståendet om ”muslimska ungdomars
rätta ansikte”, senare hävdade de att ”de korta sekvenser då ansiktet
skymtar är så suddiga och skakiga att de svårligen kan bidra till
identifiering”. Därefter påstod de sig sakna ”tekniska resurser” för att
avidentifiera kvinnans ansikte.
Till slut tog de bort filmen helt och hållet, med den åtföljande texten: ”Vi
tar tillfälligt ned videoklippet och lägger upp det igen när vi frågat
Expressen hur man pixlar ett ansikte.”

Datumet för Avpixlats försök att vända mediernas och allmänhetens intresse
från järnrörsskandalen till en diskussion om muslimers brottslighet såg till
en början ut att vara väl valt.
Morgonen efter publiceringen av filmen, onsdagen den 28 november,
offentliggjorde åklagaren sitt beslut att lägga ned förundersökningen mot
Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling. Enligt åklagaren var
uttryck som ”babbe” och ”blattelover” visserligen ”missaktande”, men föll
ändå inte under brottet hets mot folkgrupp eftersom orden, när de fälldes,
enbart spreds till en mindre grupp av människor. Åklagaren valde även att
fria de tre männen – trots att de beväpnat sig med järnrör – eftersom han
inte ansåg sig kunna bevisa att männen också hade tänkt använda sin
beväpning till att misshandla någon.
De tre järnrörsmännen, som de blivit kända som i medierna, var därmed
– åtminstone juridiskt sett – friade från brottsmisstankar.
”Det var vad vi förväntade oss”, kommenterade en lättad Martin
Kinnunen.
På samma sätt som Jimmie Åkesson hade gjort kvällen innan passade
också partiets pressansvarige på att uttrycka sitt stöd för Kent Ekeroth.
”Det visar väl också att de här väldigt många tvärsäkra anklagelserna i
media om att Kent Ekeroth ska ha beväpnat sig med metallföremål med
syfte att begå brott, inte har haft någon bäring”, sa Martin Kinnunen.

Sverigedemokraterna fick dock inte glädja sig speciellt länge. Bara några
timmar senare exploderade nästa skandal.
På tisdag kväll den 27 november, samtidigt som Jimmie Åkesson uttalade
sitt stöd för Kent Ekeroth i Sveriges Television, satte sig den
sverigedemokratiske riksdagsledamoten och medlemmen i partistyrelsen,
Lars Isovaara, på en känd Stureplanskrog. Han hade precis lyssnat klart på
ett föredrag på Kungliga Vetenskapsakademien och kände att han behövde
skölja ner mötet.
Klockan hade passerat ett på morgonen när en påtagligt berusad Isovaara
lämnade krogen och gav sig ut i den blåsiga, snöiga vinternatten. På väg
hem till sin riksdagslägenhet trillade han flera gånger omkull med sin
rullstol. Vid ett av dessa tillfällen fick han hjälp av två män som hjälpte
honom upp.
Den höggradigt berusade riksdagsmannen, för övrigt
Sverigedemokraternas näringspolitiske talesperson, noterade att de
hjälpsamma männen var mörkhåriga.
Lars Isovaara lyckades vingla vidare i vinternatten, men i närheten av
riksdagshuset upptäckte Sverigedemokraten att hans ryggsäck saknades.
Han ringde omedelbart polisen och anmälde väskan som stulen. Isovaara
påstod att de två män som hjälpt honom upp i rullstolen var identiska med
tjuvarna.
 Isovaara försökte också ta sig in i riksdagen, men hindrades av en
ordningsvakt som inte släppte in honom eftersom han saknade ID-
handlingar.
Sverigedemokraternas näringspolitiske talesperson var vid det här laget
helt vansinnig, inte minst på ordningsvakten som han ansåg inte hade ett
tillräckligt nordiskt utseende.
När polisen kom till platsen vid tvåtiden på morgonen hörde de Isovaara
göra ”grymtande grisljud” mot riksdagsvakten, samtidigt som han spottade
mot honom.
”Han blev förbannad på vakterna som är invandrare. Såna som dig vill
jag inte ha med att göra, säger han och spottar i luften för att markera”,
förklarade kommissarien Torsten Stålnacke senare för Expressen och
tillade: ”Han härmar även en gris i målsägandes närvaro vilket målsägande
uppfattar som kränkande.”
Polisen upprättade omedelbart en anmälan mot den sverigedemokratiske
riksdagsledamoten.
Klockan fyra på morgonen var Isovaara fortfarande vaken och han var
om möjligt ännu mer förbannad. Reportern David Baas berättar i boken
”Sverige åt Svenskarna” hur riksdagsledamoten ringde till Expressen och
försökte få dem att publicera en ”flash” på det faktum att han blivit rånad.
När David Baas ringde upp honom senare på dagen hävdade Isovaara att
två män med ”helt klart utländskt ursprung” hade rånat honom.
Riksdagsmannen påstod sig vara i ”chock” och hävdade att de
grisliknande grymtanden som polismännen hört enbart var hans ”snyftande
och snörvlande”.
Då hade Sverigedemokraterna redan hunnit skicka ut en pressrelease om
händelsen. De berättade inte bara att partiets näringspolitiske talesperson
blivit utsatt för ett grovt rån, de redogjorde också för gärningsmännens
etnicitet:
”Natten mot den 28 november utsattes Sverigedemokraternas
riksdagsledamot Lars Isovaara i närheten av riksdagshuset för en grov stöld
av två okända personer med invandrarbakgrund. I samband med att
Isovaara föll omkull med sin rullstor bestal personerna Isovaara på en
ryggsäck innehållande bland annat en plånbok.”

På eftermiddagen samma dag ringde en av vakterna från Stureplanskrogen

där Isovaara tillbringat gårdagskvällen på i riksdagshusets entré. Vakten
ville lämna tillbaka en väska – tillhörig en riksdagsman vid namn Lars
Isovaara.
Det visade sig att Sverigedemokraten inte alls hade blivit bestulen.
Förklaringen till den försvunna väskan var betydligt enklare än så.
Efter att ha hällt i sig några rejäla glas hade Lars Isovaara glömt kvar
väskan på krogen. Den hittades av personalen. De kände mycket väl till den
sverigedemokratiske riksdagsmannen. Han var en återkommande gäst på
krogen och enligt vad personalen berättade för medierna hade Isovaara
uttalat sig ”rasistiskt och nedlåtande” om krogens anställda vid flera
tillfällen.
De två mörkhåriga män som Isovaara och Sverigedemokraterna, via en
pressrelease, offentligt pekat ut som kriminella invandrare var inga
förslagna tjuvar, utan snarare två barmhärtiga samariter som försökt hjälpa
en svårt berusad medmänniska som trillat omkull med sin rullstol i den
mörka vinternatten.

Till skillnad mot Kent Ekeroth och Erik Almqvist avgick Lars Isovaara bara
några timmar efter att Expressen hade rapporterat om händelsen. Den
upphittade väskan blev hans fall. Fram till dess hade Lars Isovaara fått
partiets fulla stöd i sina påståenden om de kriminella invandrare som
bestulit honom.
Sverigedemokraterna utsåg Markus Wiechel, kommunpolitiker i
Norrköping, som Isovaaras efterträdare i riksdagen. Redan samma dag
avslöjade flera medier att Wiechel var dömd vid två tillfällen, bland annat
för förtal efter att han på sin blogg pekat ut en socialdemokrat som dömd
för misshandel, vilket inte stämde.
Det var svårt att inte se de närmast tragikomiska likheterna mellan
Isovaaras felaktiga utpekanden av ”invandrare” som kriminella väsktjuvar
och ersättaren Markus Wiechels lika felaktiga uthängning av en
socialdemokrat som kriminell, men Jimmie Åkesson valde att vifta bort de
frågor som ställdes om Wiechels brottsregister på presskonferensen.
”Om man tittar på vad det är han är dömd för handlar det om saker som
skrivits på hans blogg. Vi bedömer inte det så allvarligt att han inte kan
företräda partiet”, sa Jimmie Åkesson.
Ungefär ett halvår senare avslöjade Expressen att Wiechels nätaktiviteter
inte bara handlade om felaktiga utpekanden av politiker som brottslingar.
En film på Youtube, som påstods visa ”häxbränning” i Afrika,
kommenterade Wiechel med orden: ”satans jävla aphelveten” och la senare
till: ”Det gör att jag vill döda folk”.

November 2012 var en ovanligt händelserik månad inom svensk

inrikespolitik och debatt. Samma dag som skandalen kring Isovaara
exploderade inledde Aftonbladets kulturredaktion en granskning av
hatsajterna, med målsättningen att testa gränserna för yttrandefriheten.
”Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige”, skrev tidningens
kulturchef Åsa Linderborg. ”Vi på Aftonbladet Kultur är trötta på talet om
att nån borde anmäla skiten. Nån är alltid nån annan. Vi inleder nu därför i
samarbete med en jurist en egen granskning … för att se om det finns några
utsikter att ta saken ännu längre – att äntligen pröva lagen om hets mot
folkgrupp.”
Vissa applåderade beslutet, andra var mer kritiska. Kulturchefen på
konkurrenten Expressen menade att det inte var kulturjournalistikens roll att
pröva yttrandefrihetens, dessutom skulle en striktare tillämpning av lagen
om hets mot folkgrupp knappast få bort hatet:
”Det är en rörande naiv inställning. Hatarna skulle inte sluta hata. De
skulle lösenordsskydda sina sajter och distribuera böckerna under jord, med
sämre insyn som följd”, skrev Karin Olsson, kulturchef på Expressen.

Skandalen kring Lars Isovaara verkade få Avpixlat att göra ett uppehåll i
sina angrepp på det de kallade ”fulmedia”, men knappt två veckor senare,
när den värsta uppståndelsen kring den grymtande riksdagsmannen hade
lagt sig, gick Avpixlat återigen till attack.
Den här gången handlade det inte om en enskild artikel, utan om en brett
upplagd kampanj. I stället för att ”hänga ut” offer för sexuella övergrepp var
Avpixlats fokus nu riktat mot ett annat mål, något som tydligt framgick av
kampanjens namn: ”Granska PK-eliten, nu synas åsiktsöversittarna.”
Redaktionen på Avpixlat var tydliga med att kampanjen var en
”motreaktion” mot mediernas avslöjande av järnrörsskandalen. Den
anonyma redaktionen hävdade – på samma sätt som Jimmie Åkesson – att
någon skandal aldrig ägt rum.
Avpixlat beskrev de tre männen som offer. De hade visserligen yttrat
några ”klumpiga ord på fyllan” men det var också allt, menade Avpixlat.
Därefter hade de tre Sverigedemokraterna enbart försökt försvara sig, först
från en ”gängkriminell invandrare”, sedan från ”en rabiat kvinna som
försvarade rånaren”.
Det som hade hänt var en attack på folkvalda politiker och borde också
beskrivas på detta sätt, menade Avpixlat.
Bloggens anonyma skribenter hävdade att medierna inte hade ägnat sig åt
en objektiv granskning. Bevakningen av det som att kom bli känt som
järnrörsskandalen, var snarare en del av ”förföljelsen och de odemokratiska
metoderna mot sverigevänliga personer”.
”Fulmedias agerande under de senaste veckorna har gjort det ganska
tydligt vilka metoder man har för avsikt att använda för att i brist på
demokratiska dito försöka stoppa Sverigedemokraternas tilltagande
framgångar och sannolika dundersuccé i valet 2014”, skrev Avpixlat.

Redaktionen runt Kent Ekeroth gjorde klart för läsarna att det nu – en gång
för alla – var dags att visa de etablerade medierna att ingen kunde ge sig på
ledande Sverigedemokrater utan att det fick allvarliga konsekvenser.
”Grundidén bakom vår motkampanj är därmed att ni alla”, förklarade
Avpixlat, ”uppmuntras att samla in material för att effektivt kunna visa upp
hyckleriet och falskheten bakom den oärliga smutskastning som
uppenbarligen är det enda medel PK-mobben nu anser sig ha kvar för att
hindra den svenska demokratin från att ha sin gång.”
Redaktionen för Avpixlat – som själva vägrade visa sina ansikten – bad
läsarna att samla in ”alla typer av information, foton, ljud- och
videomaterial som dokumenterar någon form av negativt beteende eller
några kontroversiella åsikter uttryckta av sjuklöverpolitiker, journalister
eller övriga medlemmar av den självutnämnda PK-eliten”.
Redaktionen gav dessutom sina läsare handfasta råd och tips om hur de
bäst kunde trakassera medlemmar av ”PK-eliten”: ”Så fort ni ser en
sjuklöverpolitiker, journalist eller övrig PK-förespråkare ute på stan
(Södermalm i Stockholms innerstad är ett hett tips rent geografiskt), slit då
fram mobilkameran och ställ er helt sonika intill dem och filma dem.”
Avpixlat påpekade att de förstod att en del av sajtens läsare kunde tycka
att det tog lite väl mycket tid och energi i anspråk att bara vänta på att deras
offer skulle dyka upp av en tillfällighet, men även för dessa otåliga hade
Avpixlat goda råd att komma med:
”För den händelse ni skulle finna det långtråkigt att vänta på att
slumpmässigt snubbla över ett passande tillfälle är det ju förstås aldrig fel
att vara sin egen lyckas smed”, skrev Avpixlat och föreslog läsarna att
utföra ”uppsökande verksamhet”, genom att exempelvis ”ligga i buskar
med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på
dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera”.
För att underlätta för läsarna att hitta offer att trakassera publicerade
Avpixlat en praktisk vägledning i hur man, via olika söktjänster, hittar
hemadresser och telefonnummer till privatpersoner. De praktiska tipsen och
råden illustrerades med en bild på sökresultat för Aftonbladets chefredaktör
Jan Helin och tidningens kulturchef Åsa Linderborg.
Avpixlat avslutade med att berätta att redaktionen tänkte spara
uppgifterna, för att använda vid senare tillfällen:
”Allt insamlat material kommer arkiveras och katalogiseras internt hos
Avpixlat och sedan publiceras vid diverse strategiskt lämpliga tidpunkter
framöver, typiskt när saker och ting av någon anledning behöver sättas i
perspektiv.”

Avpixlats anonyma redaktörer visste naturligtvis mycket väl vad deras

uppmaning skulle leda till. Som vanligt när Avpixlat bad sina läsare att
agera dröjde det inte länge förrän hatfyllda sms, nattliga samtal med
flåsande män och hatmejl med de numera välkända önskningarna av
gängvåldtäkter, sexuella skändningar, sönderklippta blygdläppar och
klitoris, för att bara ta några exempel, började strömma in.
En av de huvudsakliga måltavlorna var Åsa Linderborg – just den person
som Avpixlat använt som exempel på en av de ”åsiktsöversittare” som
förtjänade att ”uppsökas”.
I slutet av december valde Åsa Linderborg att öppet berätta om hatet och
hoten. Hon publicerade också några av de många mejlen och sms:en:
”Kan den äckliga horan Lindeborg bara sluta, lägga sig ned och dö?”
”En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar
fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.”
”Svenskarna hatar dig din feministiska kommunist jävel.”
Andra mejl var direkt hotfulla: ”Det har ju visat sig förut att någon känt
igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på
gatan eller i ett varuhus”, skrev en person.
I ett brev, poststämplat i Malmö, skrev en annan av de anonyma
skribenterna: ”När får svenska folket läsa/höra om det första mordet på en
svensk mediaJournalist?”
 Även inläggen på olika nätsajter pratade öppet i termer av mord:
”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig
omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.”
En person, som lyckades få tag i Linderborgs mobilnummer, skickade
meddelande efter meddelande till henne, nästan alltid mitt i natten: ”Jag
hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla
dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”
Till sist ingrep tidningens säkerhetsavdelning.
Aftonbladets kulturchef tvingades lämna sitt hem för boende på en
skyddad adress i några dagar. Hennes bostad säkrades, med bland annat
extra kraftigt skyddsglas för fönstren, innan hon tilläts flytta hem igen.
Medan kulturchefen för Sveriges största tidning bodde på skyddad adress
fortsatte näthatet med direkta anspelningar på mord. ”Sådana som Åsa vill
jag se med bakbundna händer, hukandes framför ett dike.”

Åsa Linderborgs beslut att visa näthatets ansikte väckte starka reaktioner.
Många menade att det var modigt att så öppet våga berätta om
förföljelserna, om hot och hat.
Avpixlat svarade med öppet hån.
”Idag går Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, ut och exploaterar sig
själv som ett offer för hat och hot som ett led i tidningens hetskampanj mot
alternativa medier, eller ’skiten’ som de så taktfullt valt att kalla oss”, skrev
Avpixlat.
I den som vanligt osignerade artikeln tog Avpixlat, tio dagar efter att de
uppmanat sina läsare att ”uppsöka” PK-eliten och pekat ut Åsa Linderborg
som ett lämpligt offer, ett ”starkt avstånd” från ”varje agerande som utgör
kränkningar”. Avpixlat uppmanade också sina läsare att inte bete sig som
människorna i de ”underutvecklade kulturer som vi vill skydda oss emot”.
Samtidigt upprepade bloggens anonyma redaktörer återigen att de inte
längre tänkte acceptera den ”systematisk hets- och hatkampanj mot
Sverigedemokrater och hela den Sverigevänliga folkrörelsen” som man
hävdade att tidningar som Aftonbladet sysslade med:
”De senaste månaderna har fulmedias åsiktsfascister till sin förfäran dock
tvingats bevittna hur opinionssiffrorna för landets enda Sverigevänliga
riksdagsparti börjat skjuta i höjden och hur alternativa Sverigevänliga
medier drar till sig alltfler läsare samtidigt som tidningsdöden drar fram
som en farsot över dem själva”, skrev Avpixlat och tillade – med en tydlig
referens till järnrörsskandalen: ”Hos landets journalistkår har idag alla
spärrar satts ur funktion och alla fördämningar släppt. Det har inte hjälpt.
Den Sverigevänliga opinionen stärktes i stället.”

Hösten 2012 förändrades det offentliga samtalsklimatet i Sverige.

Avpixlat hade funnits i ett års tid. Tidigare hade bloggen flera gånger
uppmanat sina läsare till att förfölja enskilda personer som vågat kritisera
partiet. Nu skruvade den anonyma redaktionen upp retoriken. De
uppmanade och hetsade öppet sina digitala stormtrupper att ge sig på
företrädare för medier och andra delar av ”PK-eliten”.
Avpixlat, den sajt som enligt mängder av muntliga och skriftliga källor –
allt från mejlväxling till uttalanden från nuvarande och tidigare
partimedlemmar – grundades i Sverigedemokraternas riksdagskorridorer, på
direkt order från partiledaren Jimmie Åkesson, med Kent Ekeroth som
ansvarig drivande person, förklarade att de inlett en ny, avgörande strid mot
det de kallade ”PK-eliten”.
De som Avpixlat kallade en politiskt korrekt elit, skulle också kunna
beskrivas som det svenska demokratiska systemets fundament; folkvalda
politiker från de övriga sju riksdagspartierna, företrädare för oberoende
medier utanför Sverigedemokraternas kontroll, samt alla de medborgare
som inte delade partiets värderingar.
Deras tid var nu förbi, skrev Avpixlat.
Vi ”står inför ett paradigmskifte i svensk politik” där ”kulturvänsterns
och den värdenihilistiska liberalismens tid är förbi” och ”förnuftets och
ansvarets socialkonservatism och nationalism är här för att stanna”,
hävdade Avpixlat.
”Vi ska inte förvänta oss mer av den svenska åsiktseliten än av en
totalitär regim eller bananrepubliks diktator när deras makt hotas. När den
tunna påmålade fasaden av demokrati krackelerar kommer åtskilligt
vämjeligt att läggas i dagen av åsikter och handlingar”, skrev Avpixlat.
Nu gällde det att gemensamt kämpa för att krossa ”åsiktsmonopolet och
propagandamedias hegemoni”, för att i stället införa en situation där
”fulmedia” ersatts av sanningssägare som Avpixlat, det vill säga en
situation där ”verklig yttrande och pressfrihet” råder och ”demokraturen
börjar ge vika för verklig demokrati”.
Avpixlat uppmanade sina läsare att göra sig redo för denna slutliga,
avgörande strid; som äntligen skulle föra Sverigedemokraterna, dess vänner
och allierade som Avpixlat, med dess anonyma, pixlade skribenter, till
makten.
”Som i japansk kampsport ska vi använda deras egen kraft emot dem,
låta dem falla på eget grepp. Låt fienden stå ensam med skammen, låt
Linderborg och fulmedia precis som kravallvänstern och islamisterna visa
sig i hela sitt demokratiska underskott för var och en att se och förfäras
över. Så vinner vi den politiska kampen, så vinner vi tillbaka vårt Sverige.”

Tre dagar senare visade Avpixlat hur detta nya Sverige – med dem vid
makten – skulle kunna se ut och vad medierna i så fall skulle tillåtas att
skriva om.
Den 23 december 2012, dagen innan julafton, inledde Avpixlat ytterligare
en av sina kampanjer denna hatets höst. Nu bad man sina läsare om hjälp
med att sätta press på Sundsvalls Tidning, som publicerat en serie artiklar
om den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Johnny Skalin. Tidningens
granskning hade lett till flera uppmärksammade avslöjanden. Man hade
bland annat kunnat visa att Johnny Skalin under flera års tid försörjt sig på
olika former av socialbidrag – med hänvisning till nersatt arbetsförmåga –
samtidigt som han arbetat mycket intensivt för Sverigedemokraterna.
I en utredning hade Skalin bland annat sagt till Försäkringskassan att han
ville avsluta ett anmodat jobb i en korvkiosk, med motiveringen att han
”kände en extrem trötthet och kunde behöva upp till två dygn för att
återhämta sig efter ett fyratimmarspass.” Försäkringskassan gick med på
hans begäran.
Samtidigt blev Skalin vald till ordförande för Sverigedemokraterna, först
i Sundsvall och senare i hela länet. Han satt i kommunfullmäktige där han
deltog i trettiotalet möten om året. Han var med om
organisationsförändringar i lokalavdelningar och han spelade också en
viktig roll – åtminstone enligt sig själv – i att föra Sverigedemokraterna till
riksdagen 2010.
”Det var riktigt mycket jobb. Vi tog fram en alternativ riksbudget. Där
var jag såklart huvudman bakom det. Det tog flera månader”, berättade
Johnny Skalin för Sundsvalls Tidning.
Under hela denna tidsperiod, från 2007 till riksdagsinträdet 2010, fick
Skalin som officiellt var sjukskriven, ersättning från Försäkringskassan.
Samtidigt fick han tidvis också lön från Sverigedemokraterna.
 Under vissa perioder lyckades Skalin dessutom också få studiebidrag från
CSN.
Flera tjänstemän, både påArbetsförmedlingen och Försäkringskassan,
reagerade på situationen, men det var som om det fanns en rädsla för att
ifrågasätta den kände lokalpolitikerns bidrag, berättade Sundsvalls Tidning.
Efter riksdagsvalet 2010 utsågs Johnny Skalin – som aldrig haft en
anställning i hela sitt liv – till Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske
talesperson.
Sitt första riksdagsframträdande, den 12 oktober 2010, inledde Skalin
med konstaterandet: ”I vårt Sverige ska skattebetalarna känna att de får ett
mervärde av skatteinbetalningarna av staten.”
I Johnny Skalins fall var detta uppenbart ett mångbottnat budskap med
flera olika tolkningsmöjligheter.

Johnny Skalin hade också profilerat sig som en uttalad motståndare till
invandring – inte minst anhöriginvandring.
”Hur många fler invandrare, utöver dem vi redan har, anser koalitionen
att Sundsvall på ett gott sätt kan ta emot?” dundrade Skalin i
kommunfullmäktige i Sundsvall och krävde ett svar på frågan: ”Finns det
någon övre gräns för vad som kan anses vara en rimlig nivå på
invandringen?”
Nu kunde Sundsvalls Tidning avslöja att Skalin själv gift sig med en
kvinna från Ryssland, som fått uppehållstillstånd i Sverige som –
anhöriginvandrare.
Skalins fru hade blivit inskriven på SFI, Svenska För Invandrare, men
hade konsekvent undvikit att delta på lektionerna, något som vissa
Sverigedemokrater menade i princip borde räcka för utvisning.
När Sundsvalls Tidning ställde frågor om detta förklarade Johnny Skalin
att hans fru inte var som alla andra invandrare. ”Hon är välutbildad och
anpassar sig i hög grad till det svenska samhället”, förklarade Johnny
Skalin.
Dessa avslöjanden fick Avpixlats redaktion att explodera.
”Sundsvalls Tidning har, om möjligt, sänkt nivån för svensk hyena- och
boulevardjournalistik ytterligare beträffande vad man kan tillåta sig för att
misskreditera aktiva Sverigedemokrater och andra Sverigevänner”, skrev
man i en osignerad artikel.
 ”Det enda motiv som Sundsvalls Tidning haft är en vilja att misskreditera
SD-politiker genom att försöka teckna en bild av att de inte lever som de
lär.”
Avpixlat var inte ensamma om att kritisera artikelserien, den blev anmäld
till Pressens Opinionsnämnd, PON, som senare också valde att klandra
publiceringen, inte för artikelserien och avslöjandena i sig, utan för att
tidningen alltför detaljerat återgett Johnny Skalins sjukdomsdiagnos.
Även Expressen och Aftonbladet, som återgett uppgifterna från
Sundsvalls Tidning, klandrades av samma anledning.
Men det var tydligt att Avpixlat inte var nöjda med det pressetiska
systemet. De önskade inte bara ursäkter och tillrättalägganden i efterhand,
utan kontroll över vad som fick skrivas eller inte om Sverigedemokraterna
och dess företrädare.
På samma sätt som i kampanjen mot de rikstäckande tidningarna bad
Avpixlat återigen sina läsare om hjälp med att kartlägga enskilda
journalister, denna gång på Sundsvalls Tidning.
”Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till
våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för
vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara
är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. Det gäller
framför allt ansvarig utgivare och chefredaktör … prata med deras grannar
och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant –
gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och
personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att
förtälja  …  uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder,
betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse,
liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte
vill ska komma till allmänhetens kännedom.”
Avpixlats redaktion var öppna med att de tänkte använda uppgifterna för
en form av utpressning:
”Huruvida vi sedan faktiskt publicerar en artikel med hela denna
kartläggning beror helt och hållet på hur Sundsvalls Tidning väljer att agera.
Gör man en pudel på ledarplats där man erkänner att man agerat djupt
oetiskt och drivits av en politisk agenda som gränsar till vendetta i stället
för att bedriva objektiv nyhetsvärdering och kritisk granskning … då kan vi
tänka oss att trycka på Delete-knappen och avblåsa vidare granskning av
ST. I annat fall tycker vi att Å, J med flera förtjänar att leva i ovisshet om
vilka uppgifter de kan komma att få läsa om sig själva här på Avpixlat i
framtiden – samma ovisshet som ST nu låter Sverigevänner leva i.”
Sundsvalls Tidning vägrade att böja sig för hotet om utpressning, trots att
Avpixlats uppmaning – som alltid – ledde till mängder med hot- och
hatmejl. De vällde in till redaktionen i en omfattning tidningen aldrig
upplevt tidigare:
”Jag hoppas att det inte skrämmer några journalister till tystnad”,
kommenterade tidningens reporter Peter Jonsson, men tillade att de många
hoten riskerade att påverka hela det offentliga, demokratiska samtalet.
”Jag är lite rädd för att tonfallet i kommentarsfälten och på nätet tystar
vanliga sansade människor som vill diskutera de här frågorna utifrån en
annan infallsvinkel. Och det är väl kanske allvarligare.”

Samtidigt som Avpixlat hetsade sina läsare att uppsöka och kartlägga
journalister runt om i landet, var Kent Ekeroth och den övriga
partiledningen fullt upptagna med att diskutera om det fanns andra, legala
och öppna former för att få slut på skriverierna kring järnrörsskandalen.
Kent Ekeroths förslag var att stämma tidningar, radio och tv för intrång i
hans upphovsrätt. I början av december bad han en jurist som han kände att
göra en utredning om rättsläget. Juristen konstaterade att Ekeroths film
troligen inte hade ”verkshöjd”, det vill säga att det inte handlade om den typ
av konstnärligt skapande som upphovsrättslagen avser.
Det ”kan inte antas att Kent Ekeroth spelat in den nämnda filmen som ett
led i en konstnärlig, litterär eller eljest individuellt andligt skapande
process”, konstaterade juristen. ”Han har snarast gjort en upptagning av de
faktiska förhållandena på den plats där han befann sig, dvs. ägnat sig åt en
närmast rent maskinell produktion”.
Trots detta slutade utredningen i konstaterandet att det eventuellt fanns
möjligheter för Kent Ekeroth att begära skadestånd med ”åtminstone 1 000
kronor”, men eventuellt också med ”väsentligt högre” belopp ”med tanke
på den enorma exponering som skett, och därmed missbrukets karaktär.”
Kent Ekeroth tyckte sig ha hittat den perfekta lösningen. Genom att
inleda en rättsprocess trodde han sig kunna sätta stopp för vidare
publicering av järnrörsfilmen – och dessutom tjäna miljonbelopp.
Han mejlade omedelbart partiledningen för att berätta den glada nyheten.
”Skickade utredningen till en juristvän och han sa ”troigen ett par miljoner”
då han tänkte på expressens intäkter pga av detta.”
 I ett senare mejl förtydligade Ekeroth fördelarna med en stämning. ”Det
handlar ju om att Expressen fälls samt ev får förbudstalan. Då är ju mycket
vunnet.”
Kent Ekeroths vilja att driva en rättsprocess satte igång en omfattande
mejlkorrespondens inom partiledningen. Jimmie Åkesson menade att det
fanns både för- och nackdelar. På plussidan listade han att den ”framtida
spridningen av filmen kan begränsas” och att ”Kent kan göra något gott för
ev ekonomisk ersättning (svältande barn etc)”. På minussidan fanns risken
att en process gav ”intryck att man försöker släta över egna misstag”.
Jimmie Åkesson uteslöt inte att gå vidare juridiskt, det viktiga var att
påverka den allmänna opinionens bild av vad som egentligen hade hänt.
”Minnet är som bekant mycket kort, och jag vågar påstå att en
framgångsrik juridisk process mot fr a Expressen kan vara till vår fördel
långsiktigt eftersom sådant tenderar att fastna i just minnet. Den stora
massan kommer inte att minnas alla detaljer kring det här, men man minns
huvuddragen. Om det sista som sägs om saken är att ’Expressen fälls’
(oaktat för vad), så kan det vara till vår fördel.”
Partiets chefsideolog Mattias Karlsson höll med. ”Jag delar Jimmies
bedömning. Tycker det kan vara värt risken. Om än nätt och jämnt.”
Björn Söder påpekade att det viktiga var att få bort filmen ur väljarnas
minne, annars kunde det påverka partiet även i nästa val. ”Fast kan Kent
vinna slipper vi se filmen rulla 24 timmar om dygnet i valrörelsen 2014.
Det är det vi har att vinna, som jag ser det.”

Kent Ekeroth fortsatte att ligga på. Till slut verkade det som om till och
med Jimmie Åkesson kände att det blev svårt att hantera partikamraten.
”Jag är kluven, men inser samtidigt att det blir svårt att få hnm att acceptera
annat än uppbackning.”
Den som var mest negativ var partiets pressansvarige Martin Kinnunen.
Han menade att hela frågan om en rättsprocess i grunden handlade om Kent
Ekeroths ego:
”Inget att vinna för partiet. Kommer skapa mycket uppmärksamhet för en
händelse som vi inte vill associeras med. Tror vi hamnar på minus även om
kent skulle vinna efter en massa processer. Detta handlar bara om att kent är
sur och vill ge igen  …  Enda anledningen till att backa Kent är om man
tycker att det viktigaste är att göra honom glad (eller inte sur).”
 Kinnunen var också noga med att påpeka att om Kent gick vidare
juridiskt, så skulle det på inga villkor få synas utåt att partiet och
partiledaren var inblandade. Det gällde att skapa intrycket av att det hela var
Kents eget initiativ.
”Om man ska göra nåt vore det också att föredra om man kan skydda
partiledningen från att bli inblandade”, skrev Martin Kinnunen. ”Enda
möjligheten att försöka styra bort en process från Jimmie är genom att inte
på något sätt vara inblandad i rättsprocessen utan hänvisa till att anmälan är
ett eget initiativ från Kent.”
När Expressen avslöjade denna mejlväxling våren 2016 hade Kent
Ekeroth redan stämt ett flertal tidningar och tidskrifter, men också Sveriges
Television. Partiledningen hävdade, precis som Kinnunen hade föreslagit,
att rättsprocesserna var Kent Ekeroths egna initiativ.
Expressen ringde Ekeroth för att få en kommentar. Han slängde på luren.
När reportern David Baas sökte upp honom i riksdagen upprepade Ekeroth
samma kommentar gång på gång: ”Som sagt, skicka gärna ett mejl så får du
svar på dom frågorna – om jag känner för det!”
”Jag vill att du svarar nu, Kent!” envisades Baas.
”Jo, men det är mycket man vill här i världen”, svarade Ekeroth.
Lite senare skickade Kent Ekeroth ett mejl där han meddelade att han
inte tänkte svara på några som helst frågor.

Medan partiledningen veckorna efter järnrörsskandalen funderade på hur de

skulle få stopp på mediernas bevakning av händelserna – och eventuellt
samtidigt kunna tjäna miljonbelopp på Kent Ekeroths film – fortsatte
Avpixlat sin kampanj – även den med samma målsättning: att få medierna
att upphöra med sin bevakning av järnrörsskandalen.
Och hot- och hatmejlen fortsatte att välla in, med önskningar om
gängvåldtäkter, ”kulturberikning” och regelrätta anspelningar på mord.
Synen på det som på engelska brukar kallas ”hate speech” varierar från
land till land. Frågan handlar i grunden om yttrandefrihetens gränser. Vad är
en rimlig och relevant åsikt och när övergår den till en brottslig handling i
form av förtal, hets mot folkgrupp eller någon annan lagstiftning.
Tyskland, med sina erfarenheter av förtryck och diktatur, är bland de
länder som har den strängaste synen på ”hate speech”. Landets
regeringsföreträdare har exempelvis tryckt på Facebook för att hot- och
hatrelaterade inlägg ska tas bort. Det startas regelbundna rättsprocesser mot
enskilda som uttalat sig hotfullt eller nedvärderande på internets olika
forum.
I juli 2016 utförde tysk polis en samordnad razzia i hela landet, där
uniformerad personal slog till mot ett sextiotal lägenheter i 14 av
republikens delstater, för att säkra bevis mot internets anonyma spridare av
hat och hot. Ett sextiotal personer greps, mängder med datorer,
mobiltelefoner och surfplattor togs i beslag.
De gripna misstänktes för att bland annat ha spridit hatmejl till politiker,
journalister och aktivister inom olika människorättsorganisationer, kort sagt
de som Avpixlat och Sverigedemokraterna brukar kalla ”PK-eliten”.
Den tyska motsvarigheten till rikspolischefen, Holger Münch, förklarade
att razzian var ett sätt att stoppa den tilltagande ”verbala radikaliseringen”
på internet.
”Dagens tillslag visar tydligt: Den federala polisen och delstatspolisen
står fast beslutna i kampen mot hat och hot på internet.” Inrikesministern
Thomas de Maizière förklarade razzian med att den tyska ledningen varken
accepterar fysiskt eller verbalt våld: ”Våld, även verbalt, oavsett form och
sammanhang är inte och kommer aldrig att acepteras  …  Rättsprinciperna
gäller även på internet.”
Även justitieministern Heiko Maas uttalade sig: Rasism och
främlingsfientlighet är ”lika oacceptabelt i sociala forum som på gatorna”,
förklarade Maas och betonade vikten av att i tid stoppa ”utbredningen av
hat och hot på internet”, inte minst eftersom det verkar finnas ett samband
mellan de som hetsar till hat och de som senare väljer att agera:
”Radikaliseringen av samtalstonen på nätet leder ofta till våldsdåd också på
gatorna”, varnade justitieministern.
Omsatt till svenska förhållanden skulle de tyska myndigheternas och
politikernas inställning till hat och hot på internet mycket väl kunnat leda
till att svensk polis stormade Kent Ekeroths riksdagslägenhet för att säkra
bevis för hans ledande roll på Avpixlat, samtidigt som poliser grep Mats
Dagerlind och de andra – anonyma – redaktörerna på det som har kallats
Sveriges största hatsajt.
I Tyskland är det inte alls omöjligt att Kent Ekeroth hade kunnat bli både
åtalad och dömd för sitt arbete med Avpixlat. I Sverige har ett riksdagsparti
utsett honom till sin rättspolitiske talesperson och därmed – den dagen
Sverigedemokraterna får ett reellt politiskt inflytande – partiets förslag på
landets kommande justitieminister.
Reaktionerna på Avpixlats kampanjer hösten 2012 var ganska blandade.
Aftonbladets ledarsida hörde till dem som lyfte frågan om hatsajternas
verksamhet till en vidare diskussion om gränserna för yttrandefriheten och
den svenska demokratin.
”När sidor som Avpixlat samlar det anonyma näthatet i riktade kampanjer
mot enskilda journalister är det pressfriheten som är under attack, inte bara
personerna”, skrev Anders Lindberg och ställde sig själv och läsarna frågan:
”I Sverige har vi ett starkt skydd för pressfriheten. Inga myndigheter
skulle drömma om att lägga sig i tidningars arbete eller förfölja journalister.
Men hur hanterar vi att ett av riksdagens partier, genom ombud, gör just
detta?”
Andra mediepersoner och organisationer såg saken annorlunda.
I februari 2013, inte ens två månader efter att Avpixlat startat den
kampanj i vars spår bland annat Aftonbladets kulturchef tvingats lämna sitt
hem för ett skyddat boende, anordnade Publicistklubben, en av den svenska
mediebranschens viktigaste och mest prestigefyllda organisationer, en
paneldebatt med rubriken: ”Går näthatet att stoppa?”
I inbjudan citerades ett av de mejl som skickats till Aftonbladets
kulturchef: ”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på
sitt huvud.”
En av de inbjudna paneldeltagarna var Mats Dagerlind – inofficiell
redaktör och ansiktet utåt för Avpixlat, samma sajt som uppmuntrat till det
näthat som Publicistklubben nu ville debattera.
Beslutet väckte kritik från flera håll.
”Att bjuda in en företrädare för Avpixlat att diskutera näthatet är fullt
jämförbart med att bjuda in konspiratoriska antisemiter att diskutera
Bonniers eller hoten mot den judiska församlingen i Malmö”, skrev
exempelvis debattören Mattias Irving i tidningen Medievärlden. Han
kallade beslutet ”aningslöst”.
Publicistklubbens ordförande, Stina Dabrowski, höll inte med.
”Vi finns till för att bevara och försvara yttrandefriheten. Vi måste prata
med varandra … Är det något de tjatar om på Avpixlat så är det att det finns
en PK-elit som styr. Jag tror det är mycket farligare om man tystar ner
dem”, sa Stina Dabrowski och tillade att hon var övertygad om att det
skulle komma något gott ur diskussionen. ”Jag tror det kommer bidra till
lite frisk luft. De är ju människor, inte monster.”
 MÅNDAG 12 MAJ 2014

Plötsligt var de bara där! Måndag morgon den 12 maj 2014.

De hundratusentals stockholmare som satte sig på tunnelbanan för att
som vanligt åka till jobbet, ta sina barn till dagis eller besöka vänner och
familj, möttes alla av de stora reklamtavlorna: ”DET ÄR DAGS ATT
STOPPA DET ORGANISERADE TIGGERIET PÅ VÅRA GATOR”.
Det gick inte att värja sig mot budskapet, det gick inte att titta bort.
Överallt hängde samma, utpekande affischer med uppmaningen att stoppa
och få bort dem: tiggarna.
Sverigedemokraterna hade startat sin valkampanj inför EU-valet som
skulle hållas två veckor senare, söndagen den 25 maj 2014.
Partiets affischkampanj väckte mycket stor uppmärksamhet.
Många tog väldigt illa upp. Diskussionerna om de som i debatten fått
namnet EU-migranter, mestadels utsatta romer från Rumänien och dess
grannländer, var en relativt ny fråga som seglat upp i takt med att allt fler
städer landet runt plötsligt upplevt samma inslag i gatubilden; män och
kvinnor, men ibland också barn, som satt i gathörn med små plastmuggar,
ofta med en handtextad brun kartongbit som kort berättade att de behövde
pengar till barnens skolgång, till en sjuk förälder eller släktings
läkarräkningar. Eller helt enkelt medel till att överleva.
Debatten hade tidvis varit högljudd, men nu var det många som tyckte att
Sverigedemokraterna gick över alla gränser. Storstockholms Lokaltrafiks,
SL:s växel, blev fullständigt nerringd av förbannade, frustrerade och
besvikna resenärer.
”De som hör av sig är arga. Dels på budskapet, men många hör av sig
och är arga över att SD får annonsera”, berättade SL:s kommunikationschef
Suss Forssman-Thullberg.
Även SL:s Facebooksida fylldes med inlägg:
”Jag vet inte om jag kan utnyttja tunnelbanan som färdmedel eftersom ni
har tapetserat tunnelbanestationer med rasistisk och lögnaktig propaganda.
Jag känner mig inte välkommen”, skrev en av resenärerna.
En annan avreagerade sig på Twitter: ”Usch det här var illa, värre än
befarat. Jag mår illa. Vi måste bekämpa fattigdom inte de fattiga!”
Trycket mot SL växte timme för timme.
SL:s presschef förklarade att bolaget var tvungna att sätta
affischkampanjen i ett vidare sammanhang: ”Dilemmat är att det är en
bedömningsfråga där man måste väga yttrandefrihet och rätten att driva
kampanj mot individens rätt att inte bli kränkt.”
Vid tvåtiden på eftermiddagen meddelade SL, via sin Facebooksida, att
de beslutat att låta affischerna sitta kvar, trots folkstormen: ”Vår bedömning
är att inget av budskapen innebär ett allvarligt brott mot vare sig gällande
lagstiftning eller riktlinjer.”
En av dem som välkomnade SL:s beslut var Ivar Arpi, redaktör på
tidskriften Neo men på väg att byta jobb till Svenska Dagbladets ledarsida.
”Folk blir säkert stötta även av miljöpartiets budskap, det är ju politisk
propaganda och det ligger i sakens natur att folk blir upprörda. Kom med
egna förslag på hur man ska lösa situationen för tiggare istället för att vilja
förbjuda”, skrev Ivar Arpi.

Det var inte första gången en diskussion om romer, en av Europas kanske

mest utsatta minoriteter, hamnade i samhällsdebattens mitt. Bara några
månader tidigare, i september 2013, hade Dagens Nyheter avslöjat att
Skånepolisen upprättat ett hemligt register över landets romer.
Registret, med arbetsnamnet ”Kringresande”, innehöll mer än 4  000
personer, varav ett tusental barn. Ett femtiotal av dem hade inte ens hunnit
fylla tre år. Anledningen till att alla dessa personer hade hamnat i det
gigantiska personregistret var att de hade romsk bakgrund.
”Registret visar inte brottslighet. Många vuxna som hamnat där är
ostraffade. Det handlar om en kartläggning av släktband: ett biologiskt
baserat register”, sammanfattade Dagens Nyheter. Tidningen konstaterade
att registret fanns tillgängligt hos ett stort antal polismyndigheter, förutom
polismyndigheten i Skåne hade också Rikskriminalen i Stockholm och
kriminalunderrättelsetjänster i ett flertal städer tillgång till det.
Polisens första reaktion på Dagens Nyheters avslöjande var en total
förnekelse.
”Det finns inget sådant register”, sa presstalesmannen vid Skånepolisen,
Lars Förstell.
 När tidningen publicerat utdrag erkände polisen att registret fanns, men
hävdade först att det enbart var en ”analysfil”. Några timmar senare, på en
presskonferens, kom det första uttalandet som liknade en form av
självkritik. Vi känner ”starkt obehag” inför registren sa tre lokala
polischefer i Skåne.
Rikspolischefen Bengt Svenson var tydligare. ”Jag tror och hoppas vid
min gud att det här är det enda registret av den här karaktären.”
Dagen därpå avslöjade Dagens Nyheter, och tidningens reporter Niklas
Orrenius, att det fanns ännu ett register, där ytterligare ett tusental svenskar
registrerats, enbart på grund av deras etniska eller biologiska bakgrund. En
av dem var Soraya Post, sakkunnig vid Europarådet med ansvar för romska
frågor.
”Jag är född här. Det är mitt land, det här. Jag är helt ostraffad och har till
och med föreläst för polisen om mänskliga rättigheter! Det som polisen har
gjort är ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, kommenterade Soraya Post
och tillade att hon hoppades att avslöjandet skulle väcka en debatt om
Sveriges roll i ett globalt förtryck mot en utsatt minoritet: ”Nu kan man inte
skylla på Sarkozy eller Berlusconi eller Ungern längre. Det här är inte ’där
borta’ – det är här. En svensk myndighet som ska ge medborgarna trygghet
har registrerat oss!”

Knappt ett halvår senare, i mars 2014, publicerade regeringen en vitbok om

den svenska statens behandling av den romska minoriteten under det
senaste seklet. På flera sätt utgjorde vitboken, som en delegation arbetat
med under flera års tid, det diskussionsunderlag som Soraya Post hade
efterlyst.
Vitbokens slutsatser var tydliga. Sveriges romer hade utsatts för en
regelbunden och systematisk diskriminering, som dessutom hade förvärrats
genom den tystnad som så länge rått i frågan.
”Okunskap om romer och om de övergrepp och kränkningar romer har
utsatts för bidrar till att lägga den största delen av skulden för nuvarande
utanförskap hos den romska gruppen”, konstaterade Erik Ullenhag i
rapportens förord. Den borgerliga alliansregeringens integrationsminister
manade till en nystart i relationerna mellan majoritets- och
minoritetsbefolkningen:
”Vi har en historia att skämmas för när det gäller Sveriges romer. Låt oss
nu se till att vi har en framtid att vara stolta över.”
Samma morgon som regeringens vitbok skulle presenteras var en av de
inbjudna hederstalarna vid ceremonin, Diana Nyman från Romska rådet i
Göteborg, på väg in till restaurangen på Hotel Sheraton i centrala
Stockholm, där hon tillbringat natten som regeringens gäst, för att äta av
hotellets frukostbuffé.
För att fira den högtidliga dagen hade Diana Nyman klätt upp sig i den
traditionella finsk-romska dräkten.
När en av hotellets kvinnliga anställda fick syn på Diana Nyman rusade
hon efter henne, grep regeringens hedersgäst i armen, och föste henne ut ur
rummet medan hon högljutt upprepade; frukosten är bara för hotellets
gäster.
Diana Nyman försökte förgäves förklara att hon var gäst på hotellet, att
rummet var betalt, dessutom, av Sveriges regering och att hon skulle tala
vid en ceremoni som handlade om övergrepp mot romer – men det hjälpte
inte.
I stället för en frukostbuffé i den ljusa, solbestrålade restaurangen,
hämtade personalen en kopp kaffe till henne i lobbyn.
”Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som
inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag
försökt snylta mig in”, förklarade Diana Nyman. ”Det var ingen på hotellet
som reagerade eller ingrep.”
Den närmast tragikomiska händelsen på Hotel Sheraton fick nästan lika
stor uppmärksamhet som vitboken.
”Det är gräsligt, en annan gräslig sak är att detta för många är en del av
vardagen”, förklarade Erik Ullenhag och meddelade samtidigt att
regeringskansliet skulle se över sina affärsförbindelser med hotellkedjan.
Ledningen för Sheraton slog först ifrån sig. ”Vi har givetvis som policy
att inte diskriminera någon. Det måste handla om ett missförstånd”, sa
hotellets tillförordnade vd Thomas Johansson.
Dagen därpå ringde han personligen upp Diana Nyman, men inte för att
be om ursäkt eller för att diskutera en eventuell gottgörelse.
Den ställföreträdande vd:n för Hotel Sheraton, Thomas Johansson, hade
något helt annat att säga. ”Han ringer mig och inleder med att personalen på
hotellet känner sig ledsna och kränkta. Och att upplevelsen från dem inte är
densamma som min”, berättade Diana Nyman. ”Jag utsattes för
diskriminering på offentlig plats och blev kränkt som person inför andra
människor. De tycker att de kan behandla mig på ett annorlunda sätt på
grund av min etniska tillhörighet.”

Det hade inte ens hunnit gå två månader efter kaoset kring regeringens
vitbok när SL klistrade upp Sverigedemokraternas affischer i huvudstadens
tunnelbanesystem.
De starka reaktionerna berodde både på att många uppfattade att
Sverigedemokraterna gav sig på en redan utsatt grupp, men också på att
partiets påstående, att tiggeriet skulle vara organiserat, verkade sakna stöd i
såväl forskning som i praktisk erfarenhet hos de som till skillnad mot
Sverigedemokraternas partiledning och kommunikatörer, arbetade med EU-
migranter i sitt vardagliga liv.
Till en början påstod Sverigedemokraterna att de hade belägg för sitt
påstående.
”Länsstyrelsen har presenterat en rapport den 8 maj där de visar på
människohandel och tiggeri. Det är organiserat, det är vad vi utgår ifrån”,
förklarade partiets kommunikationsstrateg, Joakim Wallerstein.
Även Richard Jomshof, ansvarig för partiets informationsfrågor,
hänvisade till samma källa: ”Vi har här en rapport från Länsstyrelsen i
Stockholm där man säger att 305 till 555 personer kan ha utnyttjats för
tiggeri i termer vad man kallar exploatering”, hävdade Jomshof.
”De kan inte ha läst rapporten, den visar tydligt att det inte går att
generalisera”, svarade Länsstyrelsen. Patrik Cederlöf, nationell samordnare
mot prostitution och människohandel, och en av de ansvariga bakom
rapporten, förklarade att de med begreppet ”organiserat” inte avsett någon
kriminell verksamhet, utan att familjer och vänner samarbetat för att
exempelvis ordna resan till och den efterföljande vistelsen i Sverige.
”Det handlar om social utsatthet. Fattigdom”, sammanfattade Patrik
Cederlöf.
Inte heller polisen sa sig känna till någon form av kriminell organiserad
brottslighet kopplad till länets tiggare.
”Polismyndigheten i Stockholms län har aldrig påstått att de ingår i
kriminella ligor, det tror vi inte heller. Detta handlar inte om organiserad
brottslighet. Vi tror att det finns familjekonstellationer som kommer hit,
men det är inte vare sig konstigt eller olagligt”, förklarade Varg Gyllander,
pressansvarig för polisen i Stockholms län.
 Varg Gyllander påpekade att han inte heller kände till någon annan aktör
– förutom Sverigedemokraterna – som hävdade ett samband mellan tiggeri
och organiserad kriminell verksamhet.
”Jag känner inte till någon forskning som visar på det och jag ser inget
stöd för att göra den kopplingen.”
Dagens Media var en av de tidningar som pressade Sverigedemokraterna
på ett konkret svar.
”Har ni någon fakta som understöder att det är organiserat?” undrade
reportern.
”Nej, egentligen inte. Det är inte min sak att ta fram. Vi baserar det på
Länsstyrelsens rapport och våra egna upplevelser”, svarade partiets
kommunikationsstrateg, Joakim Wallerstein.
Sverigedemokraternas informationssekreterare Henrik Gustafsson var
ännu tydligare. Han menade att hela frågeställningen om källor och vad
som eventuellt var sant eller falskt var direkt löjlig. ”Oavsett budskap vi
väljer att kommunicera finns det de som säger att det antingen är rasistiskt
eller att vi som parti är rasistiskt. De som hävdar det hade hävdat precis
samma sak om vi gjort en annons med busiga katter på.”

Månaderna innan Sverigedemokraternas affischkampanj hade två rasistiskt

präglade övergrepp fått stor uppmärksamhet.
Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, hade ett antal män i Malmö
angripit deltagarna i en feministisk manifestation. Fyra personer skadades,
däribland den i Malmö kände MFF-supportern och människorättsaktivisten
Showan Shattak, som fick skallbenet krossat och en lunga punkterad av ett
knivhugg. Han svävade länge mellan liv och död på sjukhuset.
”Kämpa Showan” blev ett återkommande uttryck på fotbollssupportrars
banderoller och målades och sprejades på husväggar inte bara i Malmö och
i andra svenska städer, utan också över stora delar av Europa.
I Malmö samlades mer än 10  000 människor på ett solidaritetsmöte på
Möllevångstorget, i en av de största demonstrationerna i stadens historia.
Samtliga riksdagspartier – med undantag av Sverigedemokraterna – deltog.
Polisen grep snabbt en av de misstänkta gärningsmännen, nynazisten
Andreas Carlsson, aktiv i bland annat Svenskarnas Parti. När polisen kort
därefter släppte honom flydde Carlsson omedelbart till Ukraina, där han
bland annat påstods ha engagerat sig, tillsammans med andra svenska
frivilliga, i en av de extremnationalistiska milisrörelserna.
 Under vistelsen i Ukraina hånade Carlsson polisen genom att flera gånger
posta bilder på sig själv på sociala medier.
Det skulle dröja nästan två år, till senhösten 2015, innan ukrainsk
säkerhetspolis lyckades lokalisera och gripa den efterlyste Andreas
Carlsson, som därefter lämnades ut till den svenska polisen.

Angreppet på internationella kvinnodagen i Malmö påminde om den

högerextrema attacken mot en antirasistisk demonstration i
Stockholmsförorten Kärrtorp några månader tidigare. Den 15 december
2013 överföll en större grupp högerextremister, från bland annat Svenska
Motståndsrörelsen, oväntat ett hundratal deltagare i organisationen Linje
17:s demonstration mot extremhögern på torget i Kärrtorp.
Angriparna var beväpnade med påkar och sköldar och kastade flaskor
och knallskott när de plötsligt rusade fram ur skogsbrynet. Barnfamiljer
flydde över torget, men ett antal vänsteraktivister stannade kvar och gick till
motangrepp.
Den våldsamma sammandrabbningen slutade med att ett trettiotal
högerextremister greps av polisen, de flesta för våldsamt upplopp. Även
några av de vänsteraktivister som besvarade angreppet greps, en av dem
dömdes senare för försök till dråp.
Bilderna från övergreppet fick mycket stor uppmärksamhet och veckan
därpå samlades mer än 15  000 personer, återigen i Kärrtorp, i en av de
största demonstrationerna mot rasism i Sveriges historia. På samma sätt
som vid attacken i Malmö deltog representanter från samtliga
riksdagspartier – med undantag av ett, Sverigedemokraterna.

Våren 2014 blev också upptakten för en rad attacker mot romer runt om i
Sverige, både mot enskilda personer men också mot deras fordon och
bosättningar. Det första fallet som uppmärksammades nationellt av
medierna inträffade den 10 mars 2014, när chefen för Hemköp på
Stigbergsgatan i Göteborg fyllde en spann med vatten som han sedan gick
och hällde ut över en kvinna som tiggde utanför butiken.
Journalisten Per Adolfsson, som råkade gå förbi, blev vittne till
övergreppet.
”Butikschefen klev precis ut och hällde en spann vatten över kvinnan
som satt på gatan utanför och tiggde”, skrev han på sin Facebooksida.
 Lite senare lyckades Adolfsson och några andra förbipasserande hindra
butikschefen från att hälla ännu en spann vatten över den redan genomblöta
kvinnan.
Dagen därpå, när kvinnan satt kvar på sin ”vanliga plats”, hällde
butikschefen ytterligare en spann med vatten över henne, nu för fjärde
gången sammanlagt.
På onsdagen samlades flera hundra människor i en spontan
demonstration framför Hemköpsbutiken.
Det hela slutade i rätten. Trots vittnesuppgifter nekade butikschefen till
övergreppen och påstod att han bara ”råkat stänka” lite vatten på kvinnan.
Det var en förklaring som tingsrätten i Göteborg inte trodde på och mannen
dömdes till 50 dagsböter à 200 kronor, samt till ett skadestånd på 10  000
kronor.
Men butikschefen fick också motta hyllningar och stöd. Avpixlat kallade
övergreppet för ”något okonventionella metoder” för att få bort en
”tiggande zigenare”.
”Det var förbannat bra jort av handlaren hade jag bott i närheten skulle
jag blivit kund där”, kommenterade signaturen Birger.
”Chefen på Hemköp blev av med arbetet, hans barn blev mordhotade och
kärringen ligger kvar”, beklagade sig signaturen Pulle Gull. Han tillade att
behandlingen av den stackars butikschefen var den typen av övergrepp på
svenskar, som på sikt riskerade att leda till inbördeskrig. ”Det skulle inte
förvåna mig om det blir ett inbördeskrig i Sverige snart, när vanliga
människor får nog och sätter ner foten rejält. Jag hoppas att vårt land kan
utvecklas framåt, utan hat och våld. Men som det ser ut i dagsläget, med allt
hat som piskas upp av våra skräptidningar och vänstervridna TV-kanaler, så
verkade det knappast bli bättre – tvärtom!”
Avpixlats anonyma redaktörer var inne på liknande funderingar:
”Avpixlat sanktionerar inte den här sortens metoder men om politikerna
inte tar sitt ansvar och stoppar invasionen av utländska tiggare kan vi
dessvärre befara att få se åtskilligt av det här slaget från tilltagande
vanmäktigt frustrerade näringsidkare och stadsbor som får sin närmiljö
invaderad.”

Sverigedemokraternas annonskampanj blev snabbt EU-valets mest

omdiskuterade fråga. Miljöpartiet svarade med att lägga om sin valstrategi.
Klockan fem i tolv, fredagen den 16 maj, fyra dagar efter att
Sverigedemokraterna fyllt Stockholms tunnelbana med sina affischer,
ändrade Miljöpartiet innehållet på alla sina digitala valaffischer. Det nya
budskapet löd:
”SD använder sin stora valkassa till att slå mot tiggare.
Sparka inte på den som ligger.
#slåpåmigiställetsd”
Två dagar tidigare hade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin skrivit en
debattartikel på samma tema. ”Det blåser kalla vindar över vår kontinent.
Det har kanske inte varit så svårt att växa upp i Europa som rom, jude eller
muslim sedan 1940-talet  …  Det är en gräns som passeras. Vi har haft
valaffischer i Sverige som slagit hårt förr. Men alltid mot politiska
motståndare. Aldrig neråt, aldrig mot dem som är allra mest utsatta, inte
mot dem som inte kan försvara sig.
Så Sverigedemokrater. Häng gärna ut mig på era affischer. Använd er
stora valkassa till att försöka sänka miljöpartiet, just som ni lovat. Men
sparka inte på dem som ligger. Att ge sig på någon som inte kan försvara
sig, är det sådant ni tycker ska vara svenskt?”
Den miljöpartistiske EU-kandidaten Jakop Dalunde uttryckte sig något
mer rakt på sak på Twitter: ”Det är dags att stoppa den organiserade
rasismen från inflytande i våra parlament.”

Sverigedemokraterna spred inte bara obekräftade påståenden om att

tiggeriet skulle vara organiserat och kopplat till kriminalitet. Under
valrörelsen upprepade de också sekelgamla vandringssägner, som
exempelvis att tiggarna i själva verket inte alls är fattiga, utan tjänar enorma
belopp som de investerar i dyra märkesbilar och lyxiga mobiltelefoner.
”Såg precis ett gäng romer sitta i ett köpcentrum o fippla med sina
mobiler. Vad säger man, fattigdom är relativt eller? #tiggeri #bluff ”,
twittrade Kent Ekeroth en dryg vecka innan Sverigedemokraterna startade
sin affischkampanj.
Det fanns Sverigedemokrater som gick ännu längre.
Richard Jomshof, som kortvarigt efterträdde Kent Ekeroth som partiets
rättspolitiske talesperson, hävdade att allt tal om romers fattigdom var
överdrivet. I själva verket var situationen i Rumänien på många sätt
betydligt bättre än vardagslivet i krisens Sverige.
”Det är så att när man tittar på situationen i Rumänien så är min bild att
den är ganska överdriven. Jag tror till och med att det är lättare att få jobb i
Rumänien än vad det är att få jobb i Sverige”, sa Richard Jomshof.
Sverigedemokraten berättade inte vilken statistik han baserade sina
uppgifter på, kanske för att all tillgänglig statistik visade exakt det motsatta.
Medan Sverige år 2014, enligt den officiella sammanställningen i
Eurostat, hade en arbetslöshet på 8 procent var andelen arbetslösa bland
Rumäniens romer runt 30 procent, närmare fyra gånger högre jämfört med
Sverige.
Om man tittar på sysselsättningsgraden, det vill säga andelen som har
jobb, blev siffrorna än tydligare. Sommaren 2014 låg sysselsättningsgraden
i Sverige på närmare 70 procent. Samtidigt hade inte ens var tredje rom i
Rumänien ett jobb att gå till. Och bland denna minoritet var det ytterligare
bara en av tre som hade ett fast arbete. De få romer som hade ett jobb i
Rumänien sommaren 2014 överlevde på tillfälliga anställningar, en dag här,
en vecka där, oftast ingenting.
Jomshof var mycket kritisk till både mediernas och de andra politiska
partiernas beskrivning av situationen i Rumänien.
”Det har varit mer känslobaserat, det har varit mer styrt av någon sorts
politisk korrekthet än av en strävan att ta reda på vad som verkligen är
sant”, sa Sverigedemokraten som hävdade att det var lättare för en rom att
få jobb i Rumänien än för en svensk i Sverige. ”Man har inte velat diskutera
frågan i sak, det förvånar mig”, sa Jomshof.

Slutet av maj bjöd vackert försommarväder i stora delar av Sverige. Orter

som Karlstad, Gävle, Mariestad och Uppsala noterade värmerekord med
temperaturer kring 30 grader eller mer.
På valdagen till EU-valet, den 25 maj, var värmen över. Åskväder rasade
i stora delar av landet, regnet vräkte ner. Den som var vidskeplig kunde
säkert se det som en form av förebud eller tecken.
Trots det usla vädret tog sig mer än hälften av väljarna till valurnorna, en
rejäl ökning sedan det förra EU-valet 2009. De häftiga politiska
diskussionerna verkade ha påverkat väljarnas benägenhet att rösta.
Sverigedemokraterna gjorde ett mycket starkt val. Partiet nästan
tredubblade sitt stöd, från 3,3 procent till 9,7. På valnatten jublade
överlyckliga medlemmar och valarbetare.
Men Sverigedemokraterna var ändå inte valets riktigt stora vinnare. Den
största segraren var Miljöpartiet, som så tydligt markerat sitt motstånd mot
Sverigedemokraternas budskap.
 Miljöpartiet fick över 15 procent av rösterna och blev landets näst största
parti efter Socialdemokraterna. Dessutom blev de gröna störst i både
Stockholm och i Göteborg. Det var en enorm framgång.
”I ett läge där Le Pen stormar fram i Frankrike och Dansk folkeparti
vinner röster i Danmark så är det humanismen som segrar i Sverige”,
kommenterade en lycklig men hes Gustav Fridolin. Språkröret pekade på
sitt hjärta när han fortsatte. ”Det gör mig så oerhört lycklig här inne. Jag är
stolt som miljöpartist och ännu mer stolt som svensk. Vi visar Europa att
det finns ett land som vill annat än att gå rasisternas väg igen.”
Även Feministiskt initiativ blev en stor segrare. Med 5,5 procent av
rösterna fick partiet för första gången en representant i Europaparlamentet.
Den historiska platsen gick till en av partiets mest profilerade politiker;
Soraya Post, en av de personer som fanns med i Skånepolisens register över
svenska romer.
”Det är banbrytande. Det är historiskt på världsnivå”, kommenterade
Soraya Post, men tillade att hon ändå inte kunde känna sig riktigt glad
denna kväll. ”Samtidigt är det blandade känslor, stor glädje och en historisk
framgång för feministerna samtidigt som jag tycker det är väldigt otrevligt
att veta att så många rasister kommer in i parlamentet och blir så starka i
exempelvis Frankrike. Det är inte kul.”

Samma kväll satte sig Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas

chefsideolog, vid sin dator för att sammanfatta sina tankar kring
valresultatet. Partiet hade fått nästan tio procent av rösterna, var tionde
svensk väljare ansåg att just Sverigedemokraterna borde företräda dem i
Bryssel. För första gången hade man nu representanter i Europaparlamentet,
på en internationell nivå.
Samtidigt hade Miljöpartiet gjort ett ännu bättre val. Tillsammans med
Feministiskt initiativ var de två partierna – som Sverigedemokraterna pekat
ut som sina huvudfiender – mer än dubbelt så stora som
Sverigedemokraterna.
Mattias Karlsson konstaterade att den kamp som partiet fört i två
decennier hade gått in i en ny, avgörande fas. Nu handlade det inte längre
om dagspolitiska frågor som arbetsmarknad, utbildning, vård och omsorg.
Det var betydligt allvarligare än så. Det handlade om liv eller död. Om
kampen för överlevnad:
 ”Efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och
vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och
kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår
civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en
ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”
Mattias Karlsson hade redan tidigare låtit som en kopia av
counterjihadisterna språkbruk. Synen på politiken som en del av en dödlig
kamp, en strid på liv och död, hade funnits hos honom i flera års tid, men nu
tog Sverigedemokraternas chefsideolog det definitiva steget in i den värld
som counterjihadrörelsen och andra extrema grupper rört sig i under så
många år.
Nu stod den slutliga striden för dörren, meddelade Mattias Karlsson.
Och som ett led i denna kamp på liv och död hade partiet satsat stora
delar av sin kampanjkassa på att angripa en av Europas och Sveriges mest
utsatta grupper, de som i debatten kallades EU-migranter, eller mer exakt,
romer. Män, kvinnor och barn som inte såg någon annan möjlighet till
överlevnad än ett förödmjukande tiggeri på gator och torg.
Sverigedemokraterna var övertygade om att just kampen mot tiggeriet
hade gett dem den stora framgången i EU-valet.
”Tiggerikampanjen måste jag säga var en av de mest lyckade kampanjer
vi någonsin genomfört”, sa en mycket nöjd och glad Jimmie Åkesson i sitt
tal några veckor senare i Almedalen.
Partiledaren passade också på att tacka alla som bidragit till att föra ut
budskapet:
”Det är fantastiskt, Sverigevänner! Det gör mig oerhört glad, oerhört stolt
att vi lyckades åstadkomma ett så fantastiskt resultat. Stort tack till alla som
kämpade i den kampanjen!”

Efter EU-valet exploderade våldet mot romer.

Lördagen den 7 juni, två veckor efter valdagen, blev en romsk man svårt
misshandlad på Tekniska högskolans tunnelbanestation. Angriparen slutade
inte slå förrän några ordningsvakter lyckades dra undan honom från sitt
offer.
Till polisen uppgav mannen att han utförde misshandeln eftersom han
”hatade tiggare”. ”Ett lågvattenmärke av sällan skådat slag. Oprovocerade
grejer är aldrig roligt. Ingen brottslighet är kul men det finns grader i
helvetet”, kommenterade Victor Adolphson, yttre befäl vid
Stockholmspolisen.
Det var bara ett i den våg av övergrepp, attentat, misshandelsfall,
skadegörelse och anlagda bränder som nu skulle följa.
I juni misshandlades en romsk kvinna i Värnamo av flera män. Samma
månad anhölls en 60-årig man i Eslöv som slagit en tiggande romsk man i
huvudet med en käpp. I Lund blev en romsk kvinna nersparkad av en 75-
årig man.
I Värnamo fortsatte övergreppen. En rumänsk familj fick sin buss
vandaliserad, flera boplatser attackerades, bland annat med stenkastning.
Övergreppen fortsatte, dag efter dag.
I mitten av augusti angreps romer i Huskvarna av ett gäng som krossade
deras bilfönster med hammare och slet bort registreringsskyltarna. Samma
helg, söndagen den 17 augusti, misshandlade en man i 70-årsåldern en
romsk man utanför en butik i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg.
Gärningsmannen sparkade och slog, samtidigt som han vrålade ”Stick hem
till ditt land!”.
Misshandeln upphörde först när några förbipasserande lyckades stoppa
mannen. Vittnena som ingrep uppgav att gärningsmannen var ytterst
välklädd.
Tre dagar senare misshandlades en romsk man utanför en butik i Ytterby
av en förbipasserande som knäade honom i mellangärdet.
Övergreppen bestod inte bara av fysiskt våld.
Den 14 augusti stal en man i skånska Sjöbo en Ipad från sin sons dagis,
som han därefter gav till en romsk kvinna som satt och tiggde utanför Coop
i samhällets centrum. Mannen log och sa att det var en present. Sedan smög
han sig undan, ringde polisen, anmälde Ipaden som stulen och pekade ut
kvinnan som tjuven.
Kvinnan greps kort därefter av en polispatrull.
”Uppgiften om att en tiggande kvinna skulle ha stulit en Ipad från en bil
kom från en anonym man så vi skickade dit en patrull som visiterade
kvinnan och då hittade plattan på henne”, berättade polisen Ewa-Gun
Westford för Dagens Nyheter.
När kvinnan gång på gång upprepade att hon fått Ipaden i present bad
polisen – till slut – att få låna filmerna från butikens övervakningskamera.
Då avslöjades hela historien. Bilderna visade tydligt hur mannen, som
höll sin son i handen, gav Ipaden till den romska kvinnan.
 ”Sjöbo är inte så stort så mannen var inte svår att identifiera. Först
förnekade han allt men efter att ha fått se filmen blev han överbevisad och
frihetsberövades istället för kvinnan”, sa Ewa-Gun Westford. ”Vi tyckte alla
att det var oerhört lågt. Det är under all kritik att utsätta en av de svagaste i
samhället för något sådant.”
Mannen dömdes senare till fyra månaders fängelse för stöld och falsk
tillvitelse.

Fällande domar, som i Sjöbo, var dock ett undantag.

En kartläggning av tidningen Expo om övergrepp mot romer under 2014
visade att polisen gång på gång avskrev ärenden med hänvisning till att
bevis saknades, eller att brotten ändå inte gick att utreda.
Detta hände exempelvis i Limhamn efter att en romsk tiggare blivit
slagen med en påse i ansiktet. Polisen, som senare anmäldes för tjänstefel,
tog till en början inte ens upp en anmälan.
Det mönstret upprepades i fall efter fall.
Polisen valde, ofta väldigt snabbt, att lägga ner hela förundersökningen,
eller att ibland inte ens ta emot och upprätta en anmälan.

Den 14 augusti, samma dag som mannen i Sjöbo gav den tiggande romska
kvinnan en stulen Ipad, avslöjade tidningen ETC att Sverigedemokraterna
planerade en ny affischkampanj till riksdagsvalet en månad senare. Temat
skulle vara exakt detsamma som till EU-valet. Stoppa det organiserade
tiggeriet.
Den här gången skulle budskapet klistras upp på bussar i Malmö,
Stockholm, Lund, Helsingborg och Södertälje.
Avslöjandet väckte återigen starka reaktioner. Flera chaufförer meddelade
att de vägrade köra bussar med Sverigedemokraternas budskap. ”Jag har
själv invandrarbakgrund och vill inte åka runt med sådana meddelanden”,
berättade Perihan Aydin, fackligt skyddsombud vid ett av bolaget Keolis
garage i Stockholm.
En annan chaufför i Stockholm, som inte vågade uppge sitt namn av
rädsla för att utsättas för trakasserier från anhängare till
Sverigedemokraterna, påpekade det ologiska i bolagets beslut att tillåta
reklamen.
 ”Det är klart att man mår dåligt över det. Sedan blir det också paradoxalt,
för på måndag träder ett nytt avtal i kraft som bland annat innebär att Keolis
ska ta ansvar för att sanera rasistiskt klotter på busshållplatserna mer
effektivt. Och samtidigt ska vi köra runt med reklam för
Sverigedemokraterna, det är konstigt.”
De bolag som Sverigedemokraterna köpt reklamplats av till sin nya
kampanj reagerade olika. Ledningen för Skånetrafiken beslöt att säga nej
till tre av de redan beställda reklamskyltarna, bland annat den med texten
”Stoppa det organiserade tiggeriet”. ”Vi har bedömt att vissa av annonserna
kan tolkas som rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska
värderingar som gäller i samhället”, kommenterade försäljningschef
Camilla Bunke.
Sverigedemokraterna reagerade med ursinne.
”Det är skandalöst att ett offentligt ägt företag på detta sätt gör sig till en
politisk aktör i valrörelsen. För oss känns det som ett rent sabotage”,
kommenterade partiets presschef Martin Kinnunen.

Fredagen den 15 augusti 2014 började Sverigedemokraternas affischer att

klistras upp på bussarna. I Södertälje valde skyddsombudet på
fackförbundet Kommunal att omedelbart stoppa arbetet, med hänvisning till
arbetsmiljöskäl.
”Skyddsstoppet är till för att skydda personalen och vår arbetsgivare”,
förklarade huvudskyddsombudet Hård Lars Andersson och påpekade att
många chaufförer upplevde det som djupt stötande att köra runt med
Sverigedemokraternas budskap, samtidigt som det fanns risk för såväl
skadegörelse som hot från allmänheten.
På frågan om beslutet inte stred mot principen om yttrandefrihet var
skyddsombudets svar kort och bestämt.
”Blanda inte ihop politik och arbetsmiljö. Jag agerar för att skydda
arbetsgivarens värdegrund och de anställdas psykosociala och fysiska
arbetsmiljö. Vad jag tycker om SD som privatperson är en helt annan sak”,
sa Hård Lars Andersson.
Tre dagar senare hävdes skyddsstoppet av Arbetsmiljöverket, men då
hade det ansvariga bolaget redan bestämt sig för att inte längre tillåta
Sverigedemokraternas affischer.
I Stockholm och på de andra orterna genomfördes dock kampanjen som
planerat. Runt om i Sverige körde bussar i kollektivtrafiken runt med
baksidan täckt av ett budskap i stora bokstäver: ”STOPPA DET
ORGANISERADE TIGGERIET”.

Tidigt i gryningen, söndagen den 31 augusti, två veckor efter att

Sverigedemokraternas kampanj startade, började det brinna i ett läger med
romer i Stockholmsförorten Högdalen.
Enligt vittnen började branden samtidigt på fyra olika platser i lägret.
Klockan var då kring fyra på morgonen. Branden fick ett explosionsartat
förlopp. Två personer skadades svårt. En av dem, en 41-årig tvåbarnsfar,
avled senare av sina skador.
Sveriges Radios program Verkligheten avslöjade att en grupp på
Flashback hetsat mot de romska lägren. Medlemmarna publicerade bilder
och filmer från olika läger samt pekade ut deras exakta position på kartor.
Tråden hade över 1 000 inlägg.
Medlemmarna uppmanades att agera: ”Sten, kniv, molotovcocktail eller
kalashnikov spelar ingen roll – jag tänker applådera alla och envar som drar
sitt strå till stacken”, skrev en anonym skribent. En annan skrev kort och
gott: ”Bränn ner skiten!”
En av de bosättningar som pekades ut som ett lämpligt mål för attacker
var lägret i Högdalen.
Trots att branden slutade med ett dödsfall verkade polisen, som på så
många andra håll i Sverige detta supervalår 2014, inte speciellt intresserade
av att utreda vad som egentligen hade hänt.
Enligt Anna Silver från organisationen HEM, som bistår EU-migranter,
inledde polisen en undersökning först efter påtryckningar från aktivisterna.
Polisens tekniker kom inte förrän efter sju timmar och först då spärrades
lägret av. Endast fem av de hundratalet boende förhördes som vittnen.
När Sveriges Radio kontaktade polisen angående branden kände de inte
ens till den grupp som hetsat på Flashback, eller att lägret i Högdalen var ett
av de utpekade målen. Först efter reportaget började polisen försöka komma
i kontakt med fler vittnen, men eftersom de flesta av de som bott i lägret
hunnit åka tillbaka till Rumänien, eller till andra platser i Sverige, och
polisen varken hade tagit personuppgifter eller mobilnummer till dem,
avstannade arbetet.
Söderortspolisen valde att anmäla sig själva till avdelningen för interna
utredningar, för att granska deras insatser i samband med branden i
Högdalen.
 Beslutet väckte mycket stark kritik i Avpixlat.
Ӂterigen ser vi hur polisledningen kastar sina underlydande kollegor till
vargarna för att gå polisfientlig media till mötes.”
Avpixlats anonyma redaktörer, som tidigare beskrivit lägret i Högdalen
som ”smitthärdar för allvarliga sjukdomar”, menade att enda anledningen
till polisens anmälan av sig själva var trycket från den ”vulgära
agendajournalistik” som ”vänsterliberal media” ägnar sig åt.

Trots sin så kallade ”timeout” efter järnrörsskandalen hösten 2012, hade

Kent Ekeroth fortsatt sitt arbete med Avpixlat. På en fråga från en reporter
hur länge hans uppehåll från politiken egentligen hade varat svarade
Ekeroth med ett skratt: ”En vecka!”
Kent Ekeroth var involverad både i det redaktionella arbetet med
Avpixlat, men han la också ner en hel del tid på skötseln av det bankkonto
där han samlade in pengar till bloggen.
Våren 2013 plockade Ekeroth ut pengar från kontot var och varannan
dag. Måndagen den 25 februari tog han ut 15 000 kronor via bankomat. Två
dagar senare, på onsdagen, stod han återigen framför bankomaten. Nu tog
Ekeroth ut 5  000 kronor. Samma dag plockade han ut ytterligare 5  000
kronor, en manöver han sedan upprepade än en gång.
Sedan dröjde det en dryg månad innan han återigen började ta ut pengar.
Även denna gång handlade det om flera uttag på några tusen kronor var.
Tisdagen den 2 april tog han ut 5 000 kronor vid tre olika tillfällen.
Uttagen fortsatte på samma sätt under maj månad.
De stora summorna och de många transaktionerna på Kent Ekeroths
konto väckte till slut också Skattemyndigheternas intresse: ”Medel i stor
omfattning har fortsatt att under 2012 och 2013 att flyta in på dina konton”,
konstaterade Skatteverket och bad om en förklaring.
Det visade sig att Kent Ekeroth inte kunde, eller ville, berätta vad han
gjort med pengarna som han plockat ut från sitt privata bankkonto – som
också fungerade som donationskonto till Avpixlat.
För år 2013 handlade det om närmare en halv miljon kronor.
”Vid en genomgång av kontot har uttag, överföringar och betalningar om
totalt 405 303 kronor genomförts, som synes sakna koppling till kostnader
för verksamheten kring Avpixlat”, konstaterade Skatteverket.
Kent Ekeroth återkom med en del kvitton, men det saknades fortfarande
underlag för närmare en kvarts miljon kronor. Skatteverket beslutade att
påföra Kent Ekeroth ett skattetillägg på de oregistrerade uttagen på
sammanlagt 241 332 kronor.

I brevväxlingen med Skatteverket hävdade Kent Ekeroth att han saknade

alla kopplingar till det arbete som utfördes på Avpixlat och på det numera
nerlagda Politiskt inkorrekt. ”Du har uppgett att du inte haft någon del i
arbetet med hemsidorna (avpixlat.info och politisktinkorrekt.info) och du
ingår inte i den grupp som driver dem”, konstaterade Skatteverket.
Denna brevväxling avslutades den 11 juni 2013.
Exakt 16 dagar senare, den 27 juni, avslöjade Aftonbladet den
mejlväxling som visade att Kent Ekeroth hade en form av arbetsledande roll
gentemot redaktionen på Avpixlat.
Dagen därpå erkände Ekeroth själv, i en intervju med Dagens Nyheter, att
han hade regelbunden kontakt med redaktionen för Avpixlat. De hade
kontakt varje vecka, tidvis dagligen, eller ”hyfsat ofta”, som Ekeroth själv
uttryckte det.
”Jag uppmanar dem om vad de ska göra”, förklarade han sin roll
gentemot Avpixlats redaktion och tillade. ”Sedan gör de som de vill.”
Det var ett helt annat besked än Sverigedemokraternas rättspolitiske
talesperson hade lämnat till Skatteverket bara några veckor tidigare.

Skatteverkets granskning av Kent Ekeroth visade inte bara att han saknade
kvitton för hundratusentals kronor, samt att han uppgett oriktiga uppgifter
om sin relation till Avpixlats redaktion, Skatteverket kunde också visa att
Ekeroth använt pengar skänkta till Avpixlat till sina egna, privata utgifter.
Torsdagen den 11 juli 2013 överförde Kent Ekeroth 129 803 kronor från
donationskontot, märkt med texten ”Skatt 2011” till sitt eget skattekonto
hos Skatteverket, där pengarna bokfördes två dagar senare.
”Denna betalning kan inte anses vara en kostnad för Avpixlats
verksamhet utan är en privat levnadskostnad för dig. Detta bekräftas även
av dig i ditt svar på övervägandet”, sammanfattade Skatteverket.
Kent Ekeroth hade helt enkelt använt de insamlade medlen till att betala
sin egen privata skatt. Något han också öppet erkände för Skatteverket.
Det var kanske inte det ändamål som de många givarna som satt in
pengar på Kent Ekeroths konto hade tänkt sig att bidra till. De trodde sig
delta i kampen för det fria ordet – mot PK-etablissemanget.
 I själva verket gick en stor del av de insamlade pengarna åt till att betala
Kent Ekeroths skatteskulder.

Flera av de Sverigedemokrater som jag talar med berättar att de uppfattade

att Kent Ekeroth hade förändrats efter järnrörsskandalen, åtminstone lite
grand. Hans våldsamma vredesutbrott återkom, men han verkade hålla igen.
Det dröjde längre tid mellan utbrotten.
Ibland kunde han bli riktigt personlig. Vid några tillfällen verkade han
dela med sig även av sina innersta tankar. ”Det hände emellanåt att han
pratade med mig om tristessen som han kände. Han kunde säga att allting
kändes meningslöst. Ibland sa han att han till och med funderat på att lämna
politiken, skaffa nåt annat jobb och bilda familj istället”, berättar en av
partikamraterna.
”Jag uppfattade honom redan från början som en mycket ensam
människa, som sökte efter en gemenskap”, berättar en annan
Sverigedemokrat. ”Han kunde ringa och fråga om vi skulle hänga lite, gå ut
och ta en bira eller något. Han var ofta väldigt uttråkad, ofta väldigt ensam,
väldigt trött på allting. Han behövde sysselsätta sig med saker för att
kompensera sin ensamhet … han … hmm … äh … egentligen tror jag inte
att han gillar partikamraterna heller.
Jag uppfattade det som om han började fundera på ett helt annat liv,
bortom politiken. Jag tror att han egentligen led ganska mycket av att vara
så hatad och uppmärksammad som han hade blivit. Jag tror att han
funderade på om politiken, hela hans engagemang, egentligen var värt
priset.”
Kent Ekeroth gav själv uttryck för dessa funderingar. I
radiodokumentärserien Riksdagen berättade han om sina drömmar om ett
annat liv: ”Om jag skulle fritt få välja, om man ändå skulle haft en dräglig
tillvaro rent ekonomiskt, så skulle jag jobba med utrotningshitade djur
någonstans, i nåt varmt land. Med delfiner … eller med andra djur. Eller i
regnskogen och sånt. Det skulle jag egentligen vilja göra. Bo på någon farm
mitt ute i ingenstans i Afrika, eller i Sydamerika, eller kanske i
Asien … Det är min personliga önskan, det skulle vara roligt att göra.”

Kent Ekeroth började också få nya vänner, utanför politiken och bortom
partiets egna medlemmar. En av dem var Berth Milton, grundare av
porrimperiet Private, som gjort honom till multimiljonär men också till en
av Sveriges mest omskrivna och största skattesmitare.
Som mest var ”Porrkungen”, som Berth Milton brukade kallas i media,
skyldig svenska staten 946 miljoner kronor, närmare en miljard, innan
ungefär halva skatteskulden preskriberades i slutet av 2014.
I början på december 2014 träffades Berth Milton och Kent Ekeroth på
Stureplan. De åt middag på Riche och åkte sedan till en gemensam efterfest
hos Milton.
”Han är skön”, kommenterade Porrkungen sin nyfunne vän. ”Jag har inga
problem med att han är sverigedemokrat. Jag krökar med kommunister
också”, sa Milton till Expressen.
Flera av gästerna på Riche hade lagt märke till de båda männen: ”När de
gick med hela sällskapet hade de armarna om varandra, riktigt grabbigt.
Man såg att de verkligen var kompisar”, berättade en av gästerna.
Några veckor senare åkte Ekeroth till sin nyfunne väns flera hundra
kvadratmeter stora villa på ön Mauritius, belägen vid Indiska oceanens
kritvita strand, granne med en golfbana. Den enorma lyxvillan ingick i de
tillgångar som Porrkungen gömt undan från de svenska
skattemyndigheterna.
Här roade sig de båda männen med bad och sol. Semesterbilderna visade
Kent Ekeroth simmande i det gröna, kristallklara vattnet, med bubblorna
från syrgastuberna på ryggen virvlande kring hans cyklopförsedda ansikte.
Det såg ut som om Kent Ekeroth och Berth Milton hade en väldigt fin
semester.
Att politiker ska kunna ha ett privatliv där de kan umgås med vem de vill
är en princip som de flesta redaktörer för svenska medier är överens om. I
det här fallet, där en representant från riksdagens justitieutskott, med ansvar
för landets lagstiftning, umgicks privat med en av Sveriges mest ökända
skattesmitare, fick vänskapsbanden en officiell karaktär som gjorde att flera
medier valde att skriva om de två männens vänskapsrelation.
”Vad tror du Sverigedemokraternas väljare tycker om att du umgås med
Sveriges värsta skattesmitare?” undrade en reporter från Aftonbladet.
”Att jag känner Berth Milton tror jag vare sig SD:s väljare eller andra
bryr sig om det minsta”, svarade Kent Ekeroth. ”Vad jag gör eller inte gör
på semestern har du lika lite att göra med som jag har att göra med vem
eller var du är på semester.”
Supervalåret 2014, med val till både Europaparlamentet och riksdagen,
präglades av återkommande protester mot Sverigedemokraterna. Samtidigt
som bilden av partiet i medierna, framför allt på en del ledarsidor, verkade
bli mindre kritiskt och konfrontativt, växte det lokala, mer folkliga
motståndet.
Våren 2014 beslöt Sverigedemokraterna att Jimmie Åkesson, som ett led
i kampen om ”arbetarrösterna”, skulle besöka ett 60-tal arbetsplatser på ett
20-tal orter runt om i landet.
Resultatet blev inte som Sverigedemokraterna hade hoppats.
På arbetsplats efter arbetsplats, i stad efter stad, möttes
Sverigedemokraternas partiledare av protester och demonstrationer. Och det
handlade inte om ”vänsterpack” eller ”flumvänster”, som
Sverigedemokraterna brukade vifta bort sina kritiker med. De som nu
protesterade var de människor som partiet brukade beskriva som ”vanligt
folk”, relativt lågavlönade offentliganställda runt om i landets större och
mindre städer.
När Åkesson kom till Umeå universitetssjukhus möttes han av personal –
sjukvårdare och undersköterskor – som höll upp plakat med texten: ”Inga
rasister på vår arbetsplats.”
En läkare försökte stoppa besöket med hänvisning till
”patientsäkerheten”. Både läkaren och hans chef, som försvarade beslutet,
fick motta mängder med hot, däribland rena mordhot.
Läkaren tvingades under några dagar, för säkerhets skull, vistas på
hemlig adress. På frågan vem som kan ha legat bakom hoten svarade hans
chef: ”Det är uppenbart att det är Sverigedemokrater, rasister och nazister
som skriver.”
Liknande protester uppstod vid besöket på Skånes universitetssjukhus i
Malmö. Mer än 250 bland personalen skrev under protestlistor mot besöket.
Även här fick de som gick ut med sina namn offentligt mängder med hot.

På brandstationen i Botkyrka möttes Åkesson av banderoller med texten:

”Brandmän mot rasism”. Samma sak hände på en brandstation i Malmö. Ett
stort antal av brandmännen förklarade att de tänkte köra iväg bilarna om
Sverigedemokraternas partiledare släpptes in på stationen: ”SD står för
rasism. Jag vill inte hamna på samma bild som Åkesson. Våra bilar ska
helst inte göra det heller”, förklarade en av brandmännen för Dagens
Nyheter.
 De ständiga hot som drabbat dem som vågat uttala sig mot
Sverigedemokraterna började nu ge resultat. Ingen av de tre brandmän som
organiserade protesten vågade gå ut med sina namn offentligt.
”Vi vill inte bli hotade. Flera av oss har familj. Tyvärr är det ju så att man
riskerar hot om man säger ifrån mot SD och Åkesson”, sa en av
brandmännen som kallade sig Ulrik till Dagens Nyheter.
De som protesterade mot Sverigedemokraterna och deras politik
drabbades inte bara av anonyma hot och hat. Carina Herrstedt, ordförande
för Sverigedemokraternas kvinnoförbund, gick steget längre. Hon menade
att alla de offentliganställda – inom bland annat sjukvården och brandkåren
– som deltagit i protesterna mot Åkesson borde bestraffas. Detta skulle ske
hårt och kännbart, helst genom att de blev uppsagda från sina anställningar,
i en form av politiskt motiverade massuppsägningar.
De ”borde helt enkelt tvingas se sig om efter ett annat jobb”, skrev
Carina Herrstedt, Sverigedemokraternas andre vice ordförande, på sin
blogg.
Jimmie Åkessons pressekreterare och stabschef Linus Bylund viftade
bort protesterna som ”trams”. Han sa att brandmän och andra som
protesterat inte ens förtjänade att tas på allvar: ”Jag har gråtit hela dagen för
att de ska gömma sina brandbilar för oss. Om de vill göra studiebesök hos
oss i riksdagen ska jag gömma min häftapparat.”
Linus Bylund menade att protesterna och demonstrationerna, oavsett
form och innehåll, bara var bra för partiet: ”Uppmärksamhet är ju ändå
uppmärksamhet. Klart vi gynnas.”

Veckan innan riksdagsvalet publicerade Expressen en granskning, utförd i

samarbete med Researchgruppen, som visade att ett stort antal aktiva
politiker från Sverigedemokraterna, gömda bakom anonymitetens
skyddande masker, ägnat sig åt att sprida hotfulla och hatiska kommentarer
på Avpixlat.
En lokalpolitiker i Lerum skrev: ”vi är invaderade av en gräshoppssvärm
som förtär vad vi sått för morgondagen”. I en annan text kallade han
papperslösa för ”de illegala parasiterna” och hävdade att det är ”Bättre att
Sverige blir invaderat av kackerlackor än av afrikaner.”
Lokalpolitikern föreslog också offentliga bokbål, denna gång med
exemplar av Koranen som bränsle, och sammanfattade sin syn på islam
med orden: ”Muslimerna = cancern på moder jord.”
 Ordföranden för Sverigedemokraterna i Tomelilla, som dessutom var
nämndeman i Ystads tingsrätt, uttryckte sig på ett liknande sätt: ”Fram med
sopkvastarna och ut med slöddret”, skrev han och manade samtidigt
deltagarna i Avpixlats kommentatorfält att inte längre likna ”asylsökande
zigenare” med olika djur och fåglar: ”Jämför inte de stackars korparna med
zigenare. Det är orättvist mot korparna.”
Så fortsatte det i kommentar efter kommentar, från den ena folkvalda
politikern efter den andre.
Sammanlagt hittade Expressen och Researchgruppen arton
sverigedemokratiska politiker som hade medverkat anonymt på Avpixlat,
eller på andra liknande sajter. Bland dem fanns Christoffer Dulny,
ordförande för partiets viktiga Stockholmsavdelning och medarbetare till
Jimmie Åkesson på riksdagskansliet.
Sverigedemokraterna svarade med att be de avslöjade politikerna att
lämna sina uppdrag. Det var något märkligt, med tanke på att partiet själva,
genom Kent Ekeroth, erbjudit sina partikolleger den arena som de använt:
Avpixlat.
Samtidigt meddelade Sverigedemokraterna att man inte tänkte låta
Expressens medarbetare delta på partiets valvaka. Det var ett unikt beslut.
Aldrig tidigare hade ett svenskt riksdagsparti så tydligt försökt styra vem
som skulle tillåtas skriva om dem.
När de övriga större tidningarna meddelade att de tänkte bistå Expressen
med material från sina medarbetare twittrade Kent Ekeroth besviket:
”Konkurrerande medier lägger konkurrensen åt sidan. Nu ska de hjälpa
Expressen att sända valvakan. Solidaritet minsann.”
”Bra gjort. Visar att ni inte kan stoppa media”, kommenterade en av Kent
Ekeroths följare.
Svaret från Ekeroth kom snabbt:
”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Sverigedemokraterna höll sin valvaka i Wasahallen, vackert belägen på

Djurgården i centrala Stockholm, med en strålande utsikt över huvudstadens
vattendrag.
Skillnaden från den fönsterlösa källarlokal på Gärdet som partiet använde
för sin valvaka fyra år tidigare var lika tydlig som symbolisk.
”Ompaketeringen fortsätter”, skrev Niklas Orrenius i Dagens Nyheter.
”Om SD-valvakan för fyra år sedan hade hockeystämning och luktade red
bull och vodka, så är 2014 års SD-vaka mer städad. Mindre testosteron, mer
bubbelvin och pastellfärger.”
Fyra år tidigare hade Sveriges Television fått kritik för den glättade tonen
under valvakan och för att man bland annat bjudit in Bert Karlsson som
”expertkommentator”.
På årets valvaka var det Sveriges Radio som fick ta emot kritik.
Till en paneldebatt bjöd nyhetsredaktionen in representanter från tre av
landets största tidningar; Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska
Dagbladet. Dessutom hade Sveriges Radio – på samma sätt som
Publicistklubben tidigare – valt att låta Mats Dagerlind, inofficiell redaktör
och ansiktet utåt för Avpixlat, medverka.
Avpixlats redaktion var överförtjusta.
”Det tillhör inte vanligheterna att Avpixlat får slå sig ned i en expertpanel
i public service i så ’fint’ sällskap som Dagens Nyheters chefredaktör Peter
Wolodarski” skrev en av bloggens anonyma skribenter.
Andra var betydligt mer kritiska.
”Publicistiskt är inte Avpixlat en tidning som alla andra utan en rasistisk
och hatisk nätpublikation”, menade exempelvis journalisten Anders G
Bergquist i branschtidningen Journalisten.
Till skillnad mot Publicistklubben försökte Sveriges Radio inte ens att
försvara sitt beslut, utan bad villkorslöst om ursäkt. ”Avpixlat har tidigare
uppmanat sina läsare att förfölja journalister”, konstaterade nyhetschefen
Anne Lagercrantz och producenten Magnus Westberg: ”Vi inser att det var
fel och ogenomtänkt att i det här sammanhanget bjuda in en representant för
Avpixlat.”

Den första vallokalsundersökningen publicerades som vanligt av Sveriges

Television klockan åtta. Den gula stapeln för Sverigedemokraterna bara steg
och steg. Den stannade först efter att ha passerat 10 procent.
Kent Ekeroth, som stod längst fram vid scenen, ivrigt stirrande in i
storbildsskärmen, höjde armarna och vrålade rakt ut: ”Woohoo! Woohoo!”
När inslag från valvakorna, med närbilder på dystra och besvikna
valarbetare och medlemmar hos Miljöpartiet och Moderaterna – som båda
tappade stort – visades pekade Ekeroth skadeglatt skrattande på skärmen
och ropade: ”Kolla på dom! Kolla på dom andra! Det är bara ett parti som
kommer att jubla efter den här kvällen!”
 När samtliga röster räknats visade det sig att partiet hade ökat till hela
12,9 procent. Sverigedemokraterna hade blivit riksdagens tredje största
parti, långt före Miljöpartiet.
En segerrusig Kent Ekeroth meddelade Dagens Nyheters reporter att de
lögnaktiga, kampanjande medierna inte lyckats hindra Sverigedemokraterna
från dess framgångar. ”Vi går framåt. Och hur mycket gammelmedia än
ljuger så kan de inte stoppa oss.”

Attackerna mot romer fortsatte efter valnatten.

Enligt en sammanställning av tidskriften ETC begicks ett trettiotal grova
övergrepp mot romer under 2014, det handlade om allt från fysiska
övergrepp till mordbränder.
I november började det brinna i ett tältläger i Malmö, på samma sätt som
det tidigare gjort i Högdalen. Även i Malmö la polisen ner sin
förundersökning, trots att de konstaterade att branden var anlagd.
Samma månad krävde historikern Heléne Lööw, tillsammans med
forskaren Christer Mattsson, i en debattartikel i Dagens Nyheter, att polisen
måste börja ta de många angreppen på allvar.
”Det finns en röd tråd mellan att ladda upp filmer på sociala medier där
man förnedrar tiggare genom att spotta på dem, lägga skräp i deras muggar,
slänga till dem bananer eller på annat sätt förminska dem och användandet
av presumtivt dödligt våld. Allt är en serie av avhumaniserande responser
som hatmiljöer alltid ritualiserat innan situationer förvärrats  …  Vi som
arbetar i fältet och fler med oss minns mycket väl hur brandattentat mot
flyktingförläggningar, religiösa byggnader och andra lokaler som kunde
kopplas till minoriteter eskalerade i slutet av 1980- och början av 1990-
talet”, skrev Heléne Lööw och Christer Mattsson och vände sig direkt till
polisledningen.
”Vi uppmanar därför Rikspolisstyrelsen att omgående starta en nationell
sammanställning av alla former av brott som riktas mot tiggarna för att följa
utvecklingen och tidigt upptäcka tecken på organiserat våldsutövande. Detta
gjordes på 1990-talet vid attentaten mot flyktingförläggningarna och kom
att bli en viktig pusselbit för att förstå den våldsamma miljö som då växte
fram och den växelverkan som finns mellan ryktesspridning och konkreta
fysiska handlingar … På detta sätt kommer vi att veta bättre vad som redan
sker och därmed kunna förutse vilken utveckling som kan väntas. Då finns
tid att utarbeta preventiva strategier – och inte minst kommer detta att
påminna oss alla om det moraliska nederlaget för vårt samhälle när de
svagaste av svaga i sina böner om barmhärtighet riskerar att i stället få
stryk.”
 ONSDAG 7 JANUARI 2015

År 2015 började med ett blodbad.

Onsdagen den 7 januari tvingade sig två svartklädda, maskerade män
beväpnade med automatgevär, in på den franska politiska satirtidningen
Charlie Hebdos lokaler i centrala Paris.
De båda männen, som snart visade sig vara bröderna Said och Cherif
Kouachi, hade först åkt fel. De var tvungna att fråga en förbipasserande
som, intet ont anande, vänligt pekade ut rätt byggnad för dem.
Redaktionen satt i sitt veckomöte, som alltid hölls på onsdagar, när de två
beväpnade männen stormade in. För någon sekund rådde förvirring.
Journalisterna, formgivarna och tecknarna som satt runt konferensbordet
tittade förvånat upp, sedan hördes en av männen vråla ”Allahu Akbar”, Gud
är stor, innan de avlossade sina vapen. De båda männen sköt den ena
medarbetaren efter den andra. När de trodde sig ha dödat samtliga i rummet
gick de vidare i redaktionslokalerna för att hitta fler offer.
En kvinnlig frilansjournalist, som förgäves försökt gömma sig, skonades
av de två männen som sade: ”Vi skjuter inte kvinnor!”
Said och Cherfi Kouachi lämnade Charlie Hebdos lokaler lugnt gående.
En av dem skrek till några förbipasserande: ”Säg till medierna att vi tillhör
al-Qaida i Jemen.”
Under tiden hade polismannen Ahmed Merabet hunnit fram till platsen.
Det utbröt en kort eldstrid. En film tagen av ett vittne visar hur
polismannen faller omkull, varpå en av männen springer fram och skjuter
honom med ett närskott i huvudet, innan de två terroristerna hoppar in i sin
svarta bil och med en rivstart försvinner, körande norrut.
Sammanlagt var nu tolv personer döda.

Nästa morgon, torsdagen den 8 januari, medan den franska polisen sökte
efter de båda gärningsmännen i den största terroristjakten i Frankrikes
historia, utbröt återigen skottlossning, då en kvinnlig polis dödades i
Parisförorten Montrouge med ett skott i ryggen. Även en förbipasserande
man sköts och skadades. Först trodde den franska polisen att
skottlossningen saknade samband med gårdagens mord, men det skulle
snart visa sig att de hade fel.
Ett dygn senare, vid lunchtid fredagen den 9 januari, tog sig en man, även
han svartklädd, beväpnad med ett automatvapen och med en skottsäker
väst, in i kosher-butiken Hyper Casher i stadsdelen Porte de Vincennes i
östra Paris.
Han riktade sitt vapen mot de vettskrämda kunderna i butiken och
förklarade att de nu alla var hans gisslan.
I ett kort telefonsamtal med polisen sa mannen: ”Ni vet vem jag är!”
Han presenterade sig också för sin gisslan: ”Jag är Amedy Coulibaly,
malier och muslim. Jag tillhör Islamiska staten.”
Därefter tog han lugnt ut en smörgås från en av kyldiskarna och sa till sin
gisslan att göra likadant om de var hungriga.

Det visade sig snart att Amedy Coulibaly var samma person som hade
skjutit ihjäl den kvinnliga polisen dagen innan. Polisen tog inga risker.
Butiken omringades av tung beväpnad personal.
Ett butiksbiträde, som såg att Amedy Coulibaly vårdslöst placerat en
revolver bakom sin rygg, rusade fram, hann gripa tag i vapnet, rikta det mot
gisslantagaren och trycka av, men vapnet klickade. Terroristen sköt
omedelbart ihjäl honom.
Ytterligare tre personer i gisslan, en trebarnspappa, en pensionär och en
ung student, vars pappa var rabbi i staden Tunis i Tunisien, dödades innan
polisen stormade lokalen vid femtiden och sköt ihjäl Amedy Coulibaly.
Ungefär samtidigt stormade polisen också den lokal i det lilla samhället
Dammartin, nära flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris, där bröderna
Kouachi, ansvariga för massakern mot Charlie Hebdos medarbetare, hade
förskansat sig.
Även de dödades i polisinsatsen.

Offren för terrordåden speglade väl det franska samhället.

Den polisman, Ahmed Merabet, som sköts i huvudet utanför Charlie
Hebdos redaktionslokaler var troende muslim. Den mördade poliskvinnan,
Clarissa Jean-Philippe, hade sina rötter i de franska kolonierna Martinique.
Samtliga dödade i kosherbutiken Hyper Casher var judar. Bland de som
dödades i Charlie Hebdos redaktionslokaler fanns både Stéphane ”Charb”
Charbonnier, en av Frankrikes mest kända serietecknare och
korrekturläsaren Mustapha Ourrad, som hade flyttat till Frankrike från sitt
hemland Algeriet bara något år innan massakern.
Terrorn slog mot allt och alla som kom i dess väg, men under de dagar
som följde riktades mycket av fokuset på offren för massakern på Charlie
Hebdos redaktionslokaler och på frågan om yttrandefrihet.
Att terrorn drabbade hela det franska folket var något som flera försökte
påpeka medan slagordet ”Je suis Charlie”, ”Jag är Charlie”, spred sig över
världens sociala medier.
Signaturen @Aboujahjah, skrev: ”Jag är inte Charlie, jag är Ahmed den
döda polismannen. Charlie förlöjligade min tro och min kultur och jag dog i
försvaret av hans rätt att göra det.”
Även polismannen Ahmed Merabets bror, Malek Merabet, förmedlade ett
liknande budskap.
”Min bror var muslim och han blev dödad av två terrorister, av två falska
muslimer”, sa Malek Merabet. ”Islam är en kärlekens och fredens religion.
Vad gäller min brors död är det en stor förlust. Han var väldigt stolt att bära
namnet Ahmed Merabet, stolt att representera polisen och att försvara
Republikens värden – frihet, jämlikhet och broderskap.”
Dagarna efter terrorattackerna utsattes mängder med franska muslimer
för verbala och fysiska övergrepp. Malek Merabet var en av dem som
manade till lugn och nationell samling.
”Måla inte alla med samma pensel, bränn inte moskéer – eller synagogor.
Ni attackerar människor. Det kommer inte att få tillbaka våra döda och det
kommer inte att ge de efterlevande frid …” sa den mördade polismannens
bror.

De blodiga dagarna i Paris hade också sina hjältar, det var åtminstone det
epitet som Lassana Bathily gavs av medier världen runt efter gisslandramat
i kosherbutiken Hyper Casher.
Det 24-årige butiksbiträdet, en asylsökande praktiserande muslim från
Mali, riskerade sitt eget liv för att rädda de andra i gisslan. När skräckslagna
kunder rusande försökte ta sig undan den beväpnade mannen genom att
springa ner till källaren, visade Lassana Bathily dem vägen till kylrummet,
öppnade dörren, stängde av kylan och elen och sa till dem: ”Vänta här, var
tysta, jag går och hämtar hjälp.”
Lassana Bathily lyckades ta sig ut ur butiken via en brandtrappa, men
flykten höll på att kosta honom livet, men inte från gisslantagarens kulor
utan av den franska polisen som trodde att den svarte mannen som kom
springande ut ur butiken var en av terroristerna. Lassana Bathily tvingades
ner på marken med osäkrade skjutvapen mot sitt huvud, belades med
handbojor och hölls fängslad i mer än en och en halv timme innan polisen
insåg sitt misstag.
Med sin goda kännedom om lokalerna blev butiksbiträdet Lassana
Bathily en nyckelperson i polisens förberedelse av stormningen. Han kunde
ge exakta uppgifter om lokalens utseende, placeringen av dörrar och fönster
och var gisslantagaren befann sig.
Lassana Bathily hyllades stort efter dramats upplösning. Efter att i flera
år ha levt under avvisningshot tilldelades den asylsökande Bathily
omgående franskt medborgarskap och blev inbjuden till presidentpalatset
där han hälsades av president François Hollande med orden: ”Äntligen, här
kommer min favoritfransman”.
Hyllningarna kom från hela världen.
Den israeliska tidningen Times of Israel kallade Lassana Bathily för
”Den ofrivillige hjälten, muslimen som räddade judar”.
Lassana Bathily försökte tona ner sin egen roll. Han berättade i flera
intervjuer om traumat och chocken, och om sorgen över att ha förlorat en av
sina bästa vänner, Yohan Cohen, den judiske butiksanställde som dödades i
attacken.
”Nej, jag är ingen hjälte”, sa Lassana Bathily. ”Jag gjorde bara det som
måste göras!”

På samma sätt som offren för terrordåden utgjorde ett tvärsnitt av

Frankrikes befolkning var också gärningsmännen en del av dagens franska
samhälle.
Alla tre, bröderna Said och Cherif Kouachi och Amedy Coulibaly, var
födda och uppvuxna i Frankrike och det var också här de radikaliserades.
Det de alla hade gemensamt – förutom att vara fransmän – var att ”samtliga
växte upp i det franska samhällets marginaler”, skrev engelska The
Guardian.
Den franska dagstidningen Libération kallade dem för ”Frankrikes barn.”
 De båda bröderna Said och Cherif Kouachi växte upp i ett av Paris
många socialt och ekonomiskt utsatta områden. Pojkarna var bara några år
gamla när deras pappa dog och mamman ensam fick ta hand om de fem
barnen.
Bröderna hann knappt bli tonåringar innan de också förlorade sin
mamma. Enligt en socialarbetare var det Said och Cherif Kouachi som
hittade sin döda mamma, liggande på golvet i lägenheten, när de 12 och 14
år gamla kom hem från skolan en dag 1994.
Det är inte helt fastlagt om mamman begick självmord eller dog av en
överdos.
Syskonen splittrades och Said och Cherif, som alltid stått varandra
mycket nära, flyttades till ett hem för föräldralösa barn i den lilla byn
Treignac i centrala Frankrike. Där växte de upp, tre personer i samma rum,
och där bodde de kvar tills de slutade gymnasiet.
Kamraterna från barnhemmet säger att bröderna inte utmärkte sig från de
andra barnen. Den äldre brodern, Said, var mer eftertänksam, den yngre
Cherif mer hetsig i temperamentet. Båda beskrivs som intelligenta, Said
blev till och med vald som klassens talesperson.
De spelade i byns fotbollslag. Cherif visade en sådan talang som
anfallare att många trodde att han hade en framtid som professionell
spelare. Ingen av bröderna visade det minsta intresse för islam under
skolåren. Den starkaste dröm de hade verkade vara att lämna den lilla byn,
som inte ens hade två tusen invånare, för att kunna leva ett mer ”vanligt
tonårsliv” i Paris.
”Om de hade någon religion så var det Paris”, förklarade en av deras
klasskamrater.
Båda bröderna flyttade direkt efter avslutad skolgång. Paris erbjöd allt
det de hade drömt om. De försörjde sig på tillfälliga småjobb, som bland
annat pizzabud, gick på barer, jagade tjejer och rökte marijuana.
Cherif, den yngre av bröderna, slutade att spela fotboll. Drömmen att bli
proffs ersattes av nya planer. Likt många andra ungdomar i hans situation
ville Cherif nu bli en berömd rapstjärna. Han spelade med i olika band,
skrev låtar och sjöng.

På samma sätt som för Taimour Abdulwahab inleddes brödernas

radikaliseringsprocess efter USA:s angrepp mot Irak våren 2003.
 Cherif började tillbringa allt fler timmar framför tv-skärmen, upprört
kommenterande bilderna från slagfälten och den förnedrande tortyren i Abu
Ghraib-fängelset.
Hans ilska växte för varje månad som kriget och striderna i Irak fortsatte.
Cherif började – för första gången i sitt liv – att besöka några av de lokala
moskéerna. Där lärde han känna den radikale islamisten Farid Benyettou.
Han brukade bjuda in grupper av yngre troende till sin lägenhet för att
övertyga dem om sin radikala tolkning av islam och om vikten av att ta till
vapen och ansluta sig till den beväpnade kampen, till jihad.
Förutom att predika organiserade Farid Benyettou också resor för de
villiga till slagfälten i Irak och senare även Syrien.
Den franska polisens avlyssning av Farid Benyettous lägenhet visade hur
bröderna Kouachi besökte lägenheten helg efter helg. Hatpredikanten talade
om rätten att döda i islams namn. När en av gruppens medlemmar, som tagit
sig till Falluja i Irak, omgående blev dödad, innan han i princip hann delta i
några strider, förklarade Benyettou att deras tidigare vän var i paradiset i en
fågels kropp, omgiven av 72 oskulder.

Gruppen kring Farid Benyettou brukade också träffas i den vackra parken
Buttes Chaumont i centrala Paris, dels för att fortsätta sina samtal, men
också för att träna inför det ”heliga kriget”.
Den franska säkerhetspolisen verkade inte riktigt kunna ta gruppen på
allvar. De framstod som både naiva och oprofessionella när de, klädda i
träningskläder, sakta joggade fram i parken eller försökte sig på några
armhävningar. Medlemmarna agerade ”häpnadsväckande amatörmässigt”,
konstaterade en fransk domstol senare.
Men de ideologiska och personliga band som byggdes under samtalen
och vistelsen i parken, som också gav nätverket dess inofficiella namn,
Buttes Chaumont-gruppen, skapade ett embryo som skulle växa till det
nätverk som några år senare skulle spela en huvudroll i att sprida terror och
död över Europa.
”Det blev den första franska jihadskolan”, konstaterade den franska
tidningen Le Monde.
Två år efter det amerikanska angreppet på Irak hade Cherif Kouachi tagit
sitt beslut; han skulle ansluta sig till jihad, det heliga kriget mot USA och
Västvärlden.
 Men det verkade som om Cherif ändå hade sina tvivel, både om islam
verkligen tillät dödande och mord, men också om sin egen lämplighet som
soldat. Hans stridsutbildning bestod i princip av att ha tittat på några bilder
på kalashnikovs på internet, kombinerat med joggingrundorna i Buttes
Chaumont-parken.
Den franska polisen, som genom sin avlyssning mycket väl kände till den
då 22-årige Cherifs planer, grep honom bara några timmar innan hans flyg
till Syrien, en flight med Alitalia med avgångstid klockan 06.45 på
morgonen den 25 januari 2005, skulle lyfta.
Cherif verkade uppenbart lättad.
”Jag hade tänkt hoppa av flera gånger, jag ville inte dö där nere”,
berättade han i polisförhören. ”Men när jag insåg att jag skulle betraktas
som en ynkrygg resten av mitt liv om jag fegade ur, så bestämde jag mig för
att åka, trots alla mina betänkligheter.”
”Han var en förvirrad ung man som var fullständigt livrädd”, förklarade
Cherifs försvarsadvokat senare under rättegången.
Tio år senare verkade Cherif Kouachi ha övervunnit både sin rädsla och
tvekan, när han tillsammans med sin två år äldre bror Said, beväpnade med
automatvapen tog sig in på Charlie Hebdos redaktionslokal.

En förklaring som flera av dem som kände bröderna lyfter fram var Cherif
Kouachis fängelsetid. Han tillbringade nästan två år i Fleury-Mérogis,
Europas största anstalt med mer än 4 000 interner. Fängelset, som en gång
byggdes som ett uttryck för modern fångvård, hade förfallit till ett
kaosliknande tillstånd, med ständig överbeläggning i trånga celler, där fukt
och mögelskadade väggar och krånglande värme- och ventilationssystem
skapat förhållanden som beskrevs som både ovärdiga och omänskliga.
Anstalten hade också utvecklats till en form av utbildningscenter för
radikala militanta islamister, där flera av Frankrikes mest ökända
hatpredikanter delade korridorer, matsalar, rastplatser och celler med
sökande unga män från socialt utsatta förorter.
Det dröjde inte länge förrän Cherif Kouachi, på samma sätt som innan
den misslyckade resan till Syrien, blivit närmast förtrollad av en av dessa
hatpredikanter; Djamel Beghal, dömd till ett flerårigt fängelsestraff för att
ha planerat att spränga den amerikanska ambassaden i Paris.
Djamel Beghal var sedan länge ett välkänt namn inom militanta
islamistiska kretsar. Han hade utbildats i ett av Usama bin Ladins läger i
Afghanistan och hade senare också umgåtts i kretsarna kring Finsbury Park-
moskén i London, däribland med Amu Hamza och Shejk Omar Bakri, som
jag själv hade träffat och intervjuat i London femton år tidigare, då han
leende förklarade att han inte skulle ha några problem med att döda mig om
det behövdes i kampen.
Trots att Djamel Beghal hölls isolerad under stora delar av sin fängelsetid
lyckades han hålla regelbunden kontakt med de andra internerna. Cherif
Kouachi var inte den ende som ivrigt sög i sig hatpredikantens budskap, en
annan av de unga lärjungarna var Amedy Coulibaly, som senare skulle
storma in i kosherbutiken Hyper Casher.
”Det här var en grupp ungdomar nästan helt utan utbildning, utan
politiska mål, oerfarna, socialt marginaliserade, småkriminella och
arbetslösa. I sin mentor, som var ungefär i deras egen ålder, fann de en
manipulatör. De sökte efter en identitet”, förklarar journalisten och
författaren Jacques Follorou som skrivit en bok om arvet efter bin Ladin.
”Om Buttes Chaumont var en informell skola i jihadism så var fängelset
platsen för högskolestudier i samma ämne”, sammanfattade Jacques
Follorou.
De gamla vännerna från fängelsetiden agerade gemensamt under
blodbadet i Paris. ”Vi samordnade attacken. De startade vid Charlie Hebdo,
jag tog hand om polisen”, meddelade Amedy Coulibaly i ett samtal med en
fransk tv-station inifrån kosherbutiken. ”Det vi gör är fullständigt legitimt,
med tanke på era handlingar. Ni har förtjänat detta ett bra tag. Ni attackerar
kalifatet, ni angriper Islamiska staten – Vi angriper er! Man kan inte gå till
angrepp utan att det får följder!”

Det har skrivits oändliga artiklar och böcker om de unga européer som
anslutit sig till militanta islamistiska terrorgrupper och dess nätverk.
Det finns både likheter och skillnader. Vissa verkar, i likhet med Taimour
Abdulwahab och Cherif Kouachi, ha påbörjat sin radikaliseringsprocess
utifrån mer ideologiskt färgade skäl, som ett resultat av ilska och vanmakt
inför mördandet i Irak och Syrien och de förnedrande bilderna från Abu
Ghraib. Andra jihadister verkar mer ha sökt en form av identitet, uppbrott
och spänning, eller en ny väg ut ur ett liv präglat av småkriminalitet.
Många verkar, minst sagt, okunniga om islam. Två unga jihadister som
greps i England efter att ha återvänt från strider med IS i Syrien hade en tid
innan sin avresa beställt boken ”Islam for dummies”, ”Islam för nybörjare”,
på Amazon. De hade också köpt böckerna ”The Koran For Dummies” och
”Arabic For Dummies”.
Flera internationella medier, och experter, har kallat denna typ av unga
män för ”wannabe jihadists”.
Läckta dokument från den engelska underrättelsetjänsten MI5:s
avdelning för beteendevetenskap och gärningsmannaprofiler visar att
”många av de som är engagerade i terrorism långt ifrån är religiösa
fanatiker och inte utövar sin religion regelbundet. Många saknar all religiös
kunskap … och kan betecknas som religiösa nybörjare.”
De brittiska analytikernas slutsats var att ”en väletablerad religiös
identitet snarare skyddar mot en militant radikalisering.”

Det finns skillnader också vad gäller gärningsmännens uppväxtmiljöer.

De tre terroristerna i Paris hade alla en bakgrund i socialt och ekonomiskt
marginaliserade områden och radikaliserades utan tidigare utbildning.
Taimour Abdulwahab upplevde en helt annan uppväxt i det svenska
bibelbältets Tranås och studerade sedan på universitet.
Oavsett uppväxtvillkor, social bakgrund och utbildningsnivå verkar alla
ha haft personliga erfarenheter av diskriminering, öppet såväl som mer i det
fördolda, av utpekanden, av en annorlunda behandling, av upplevelsen att
inte erkännas som ”riktiga” fransmän, svenskar, belgare eller engelsmän.
Därför bör man också söka efter orsakerna till radikaliseringsprocesserna
i de länder där de unga männen är födda och uppvuxna, snarare än i islams
läror, det menar i alla fall Hisham al-Ayawan, en av Libanons ledande
forskare på ämnet politisk islam.
”Det viktigaste är inte att IS kan rekrytera folk i Europa. Det viktiga är att
ta reda på hur det kom sig att västerlänningar som lever i bra och
välfungerande system i väst väljer att bli jihadister? Det problemet måste
undersökas i det västerländska samhället och inte i själva rekryteringen”,
säger Hisham al-Ayawan.
”Jag tror att sådana individer, redan innan de konverterar till islam, är
våldsbenägna. I så fall är det ett socialt problem i det västerländska
samhället och inte ett islamskt. Det måste diskuteras och analyseras ur den
vinkeln. Vi pratar om individer som inte behöver pengar och som lever
fritt.”
Varje historia bakom en radikaliseringsprocess, varje bakgrundsteckning
är individuell, men samtidigt också del av ett större sammanhang. Många av
de unga rekryterna verkar – i likhet med Cherif Kouachi – ha känt både
skräck, rädsla och moraliska tvivel inför sitt beslut, men sedan ändå gett sig
av till flygplatsen och det väntande flyget under trycket från kamraterna i de
radikala nätverken.
Oavsett den personliga, individuella anledningen till beslutet att ta till
vapen, eller fästa en bomb på sin kropp, visade attackerna i Paris att
fenomenet unga, radikaliserade, militanta européer var ett fenomen som
kommit för att stanna, inte bara i Frankrike utan också i Belgien,
Storbritannien, Danmark, Sverige samt i en mängd andra europeiska stater.
Terrorn hade allt mer blivit en del av en europeisk vardag.
I januari 2015, i samband med attackerna i Paris, räknade den franska
säkerhetspolisen med att över tusen unga fransmän hade anslutit sig till
militanta islamistiska grupperingar, över 70 hade dött i strid.
Enligt den svenska säkerhetspolisen var motsvarande siffror för de
svenska rekryterna kring tre hundra. Ett fyrtiotal av dem hade dött på
slagfälten, ett hundratal av de frivilliga krigarna hade återvänt till Sverige.
Under 2015 föll också de första domarna i Sverige för terrorbrott, när den
32-årige Hassan Mostafa Al-Mandlawi och den två år yngre Al Amin
Sultan, båda från Göteborg, dömdes till livstids fängelse för terrorbrott
begångna i Syrien under 2013.
Båda männen uppgav att de hade gett sig av till Syrien för att bistå i
kampen mot Assads regim och för att, genom humanitära insatser, stoppa
det blodbad som regeringstrupperna utförde mot sina muslimska landsmän.
I stället för att delta i en befrielsekamp verkade de båda göteborgarna ha
anslutit sig till islamistiska grupperingar som utövade minst lika brutalt våld
som den regim de sa sig bekämpa.
Åklagarens bevisläge var starkt. De båda männen hade filmer i sina
mobiltelefoner som visade gärningarna, bland annat hur tillfångatagna män
från strider kring den syriska staden Aleppo mördades.
Bilderna var så grova att de närvarande på rättegången knappt orkade
titta.
I en filmsekvens säger en leende Al-Mandlawi, medan han slaktar en
kyckling, att ”det är en helt annan njutning” och ”mycket roligare att döda
människor på det sättet”.
Senare filmklipp visar hur medlemmar i de båda svenskarnas stridsenhet
gjorde just detta, skar halsarna av de fångar som med dödsskräck lysande ur
ögonen såg sina bödlar närma sig de sista sekunderna i sina liv.
 Tingsrätten konstaterade: ”I mordfilmerna är både Hassan Al-Mandlawi
och Al Amin Sultan dessutom med i den grupp som jublar när det andra
offret får sitt huvud avlägsnat från sin kropp.”
”Varje kväll när jag har lagt mig har jag sett ett huvud som hänger i
luften”, förklarade en av nämndemännen för Tidningarnas Telegrambyrå.

De brutala bilderna i de båda göteborgarnas mobiltelefoner var också en

tydlig illustration på vilka som utgjorde majoriteten av offer i det påstått
heliga krig som grupper likt IS förde.
Antalet dödade i islamistisk terrorism i Europa och USA är, trots den
närmast monstruösa brutaliteten, fortfarande en bråkdel av de tusen och åter
tusen dödsoffer som IS, Islamiska staten, eller Daesh som de heter på
arabiska, lämnat efter sig i länder som Syrien och Irak.
Staden Raqqa, belägen vid floden Eufrats strand, är en god illustration till
situationen i Syrien.
Efter att protesterna mot Assadregimen började våren 2011 spred de sig
snabbt till Raqqa, en relativt välmående stad i nordöstra Syrien omgiven av
stora jordbruksområden och flera viktiga dammar. Tusentals människor gav
sig ut på stadens gator och krävde frihet och demokrati.
När Raqqa föll i oppositionens händer våren 2013 uppstod en kort period
av öppenhet och åsiktsfrihet En ny stadsförvaltning valdes. Läkare, lärare
och journalister organiserade sig, flera kvinnogrupper bildades. Staden blev
känd som ”Revolutionens hotel”.
”Vi ville bli fria, så enkelt var det”, förklarade en av Raqqas många unga
invånare. ”Raqqa blev den första befriade staden i Syrien.”
Bara några månader senare etablerade IS en mindre bas i närheten av
Raqqa. Till en början var det få i staden som gav de några tiotalet
soldaterna, med sin svarta flagga, någon större uppmärksamhet. Men snart
utfördes det ena terrordådet efter det andra. Ledande journalister och
politiker mördades, kvinnor som inte täckte sig attackerades, våldtogs eller
mördades.
Bombdåden blev snabbt fler i takt med att IS tog in hundratals soldater
från Irak. I början av 2014 hade IS tagit kontroll över staden och utropade
Raqqa som huvudstad i sitt gudomliga kalifat.
Fruktansvärda scener följde.
Kort efter maktövertagandet korsfäste IS en man i centrala Raqqa. Det
makabra dödsstraffet upprepades gång på gång. Ruttnande korsfästa lik
hängde snart runt om på stadens gator och torg.
En speciell moralpolis, Khansaabrigaden, upprättades som tvingade
stadens kvinnor att klä sig heltäckande. Allt skulle vara svart, även skorna.
Den som visade minsta hårlock kunde bli misshandlad, våldtagen eller
dödad. IS placerade ut järnburar i staden, fyllda med kranier, där kvinnor
som inte följde föreskrifterna låstes in.
”De började hugga huvudet av folk, de korsfäste människor. De skapade
panik i hela staden”, berättar en stadsbo som lyckades fly.
Minoriteter som kristna och yazidier förklarades i princip som fritt
villebråd, män mördades, kvinnor såldes öppet som sexslavar.

Övergreppen i Raqqa är relativt väldokumenterade tack vare ett antal yngre

Raqqa-bor, kvinnor och män, som kort efter IS:s maktövertagande startade
nätverket ”Raqqa Is Being Slaughtered Silently”, ”Raqqa slaktas i tysthet”,
som via en Facebooksida och sin hemsida dokumenterat övergreppen, men
också försökt skildra livet i sin hemstad innan IS maktövertagande.
”Jag levde ett helt normalt liv, jag hängde med vänner på kaféer och
barer”, berättar Abdel Aziz al-Hamza, en av redaktörerna, i ett längre
reportage i tidskriften The New Yorker. ”Folk verkar glömma att
hundratusentals civila är helt vanliga människor precis som oss. Jag är inte
en terrorist. Det finns så otroligt många människor i Syrien, helt vanliga
människor, som inget annat vill än att leva i ett fritt demokratiskt Syrien.”
Flera i nätverket har dödats, andra har tvingats fly, några finns kvar och
fortsätter – under ständigt dödshot – att rapportera.
Efter att ha tagit kontroll över Raqqa startade också IS en brett upplagd
kampanj på sociala medier för att göra reklam för sin nya huvudstad. Och
snart strömmade de utländska jihadisterna, från länder som Frankrike,
Sverige och Tyskland, in i staden.
”Du ser dem överallt på gatorna. De älskar snabbmatsställen och
internetkaféer. De älskar Nutellachoklad och de bär runt på mängder med
burkar med Red Bull. Choklad! Cheesecake! Folk är utfattiga och så ser de
det här. Men IS vill att deras västerländska rekryter ska vara lyckliga och
låter dem hållas”, berättar en av journalisterna från nätverket ”Raqqa Is
Being Slaughtered Silently”.
En annan tillägger att Raqqa, vid sidan av mördandet, de avhuggna
huvudena och järnburarna med fångar, påminner om hipsterkvarteren i
Williamsburg och andra trendiga stadsdelar i hans nya hemstad: ”Det var
som New York. Som ett andra New York. Där var folk från Australien. Från
Belgien. Från Tyskland. Från Frankrike. Det var som en global flodvåg!”

Torsdagen den 8 januari 2015, dagen efter massakern på Charlie Hebdos

redaktion, hade FN registrerat sammanlagt 3 719 959 flyktingar från Syrien.
Av dessa närmare fyra miljoner människor bodde en överväldigande
majoritet i de kringliggande grannländerna; Libanon, Jordanien och Turkiet.
Några månader senare skulle grupper av dessa flyktingar fortsätta sin
flykt undan våld och terror mot ett nytt mål: Europa.
 TORSDAG 3 SEPTEMBER 2015

Han låg där i vattenbrynet, med ansiktet neråt, nästan som om han sov.
Röd T-shirt, blåa kortbyxor, knäppta barnskor. Armarna sträckta längs
med sidorna, benen lätt hopdragna.
Vid första anblicken såg det ut som en idyll, en bild på en liten sovande
pojke. Först den som tittade närmare insåg vad fotot egentligen visade.
Pojkens ansikte låg i vattnet. Han var död. Drunknad.
Den lite lätt pojkaktigt, knubbige treåringen var en av de tiotusentals
människor som förlorade livet i sina försök att nå Europas stränder, i det
hav som under romartiden fick namnet Mare Nostrum, Vårt Hav,
Medelhavet.
Pojkens namn var Alan Kurdi.
Få foton har, kanske med undantag av bilden på den napalmindränkta
flickan Phan Thi Kim Phúc, som skräckfyllt rusade mot kameran mitt under
Vietnamkriget, väckt så starka globala reaktioner.
Bilden på den döde Alan Kurdi blev en liknande kraftfylld symbol, inte
för ett krig mellan en stormakt och en liten stat i Sydostasien, utan för de
hundratusentals flyktingar som hösten 2015 sökte sig till Europa.
Fotot publicerades den 3 september 2015. Fram till dess hade mycket av
debatten och diskussionerna handlat om siffror, om hur många tusen som
kom varje dag. För många var debatten abstrakt och ogripbar. Med Alan
Kurdi fick höstens flyktingströmmar både ett namn och ett ansikte.
Och det var ett obarmhärtigt, smärtsamt tydligt ansikte.

Det var få som kunde förutse vad som komma skulle.

Året 2015 började ungefär som tidigare år. Ända fram till juli var antalet
asylsökande till Sverige färre än året innan. I juni sökte exempelvis 6 600
personer asyl, en klart lägre siffra än samma månad år 2014.
Men allt fler signaler pekade på att något utöver det vanliga höll på att
hända.
 I april började allt fler båtar med flyktingar från Syrien, men också från
länder som Irak och Afghanistan och staterna i norra Afrika ta sig över
Medelhavet. I de hårda vårvindarna kapsejsade den ena fullastade båten
efter den andra, med katastrofala följder.
Strax före midnatt den 18 april sjönk en överfylld båt, på väg från Libyen
till den italienska ön Lampedusa. Trots räddningsaktioner kunde bara ett
50-tal av båtens uppemot 700 passagerare räddas. Mer än 600 människor
drunknade enbart denna natt.
FN:s flyktingkommissionär, António Guterres, var en av många politiska
ledare som uttryckte sin chock och avsky. Han uppmanade Europas länder
att omedelbart starta omfattande räddningsaktioner, men också till att
försöka angripa flyktingproblematikens grundorsaker.
”Jag hoppas att EU kommer att visa sig vuxna situationen och anta en
avgörande roll för att stoppa fler liknande tragedier”, sa Guterres.
Men döden på Medelhavet fortsatte.
Innan år 2015 tog slut skulle uppemot 4 000 människor mista sina liv i
Medelhavets vågor under sina försök att nå Europa.

Vändpunkten kom i augusti. Nu var det tydligt för alla att något nytt höll på
att hända. Antalet flyktingar ökade snabbt.
I Sverige fördubblades antalet asylsökande jämfört med juni månad.
Totalt sökte närmare 12  000 människor asyl, vilket innebar närmare 400
personer om dagen.
Flyktingläger över hela Europa fylldes snabbt, från Grekland till
Österrike.
I Ungern, som sextio år tidigare hade upplevt en egen flyktingtragedi, då
närmare 200  000 ungrare flydde landet efter att sovjetiskt pansar krossat
den folkliga revolutionen 1956, fick nu uppleva liknande scener, fast nu
som mottagarland.
Tiotusentals flyktingar anlände till Ungern. I Budapest samlades tusentals
av dem runt stadens järnvägsstationer där de slog upp sina tält, eller sov
under bar himmel.
Ungern svarade med att stänga sina gränser. I Grekland meddelade
myndigheterna att man inte klarade av mottagningen längre.
På några dagar i augusti månad hade flyktingfrågan blivit den mest
diskuterade i hela Europa. Nya tragedier rapporterades nästan dagligen. Och
döden slog inte bara till på Medelhavet.
 Den 28 augusti öppnade österrikisk polis dörrarna till en kylbil som
lämnats övergiven på en motorväg nära den ungerska gränsen. Synen som
mötte polisen var grotesk. I kylrummet låg liken efter 71 flyktingar, kvävda
i den hermetiskt tillslutna kylavdelningen. Bland de döda fanns en nästan
nyfödd liten flicka.
Sex dagar senare, den 3 september, publicerades bilderna på Alan Kurdi.
Det var som om det inte fanns annat än död och sorg att rapportera om.

Nu gick händelseförloppet mycket snabbt.

Två dagar efter att bilderna på den döde Alan Kurdi publicerades,
lördagen den 5 september, hade en grupp av flyktingarna i Budapest fått
nog av kaoset och misären i de provisoriska läger som växt upp i den
ungerska huvudstaden.
Ungefär tusen flyktingar beslöt sig för att – till fots – ge sig av vidare
västerut. De plockade ihop sina ryggsäckar, tält och väskor och började,
bärande på sina få tillhörigheter och med sina barn i famnen, eller med ett
fast grepp om deras händer, att vandra på motorvägen till Wien. Deras mål
var Tyskland.
Denna flyktingarnas förtvivlade marsch kom att förändra historien. Det
var som om Europas folk och ledare inte orkade ta in mer av elände och
bilder på döda barn, kvinnor och män från Medelhavet och från låsta
frysbilar, det verkade som om trycket, både det känslomässiga och det
emotionella, men också det fysiska från mängden av människor som sökte
sig undan krig och förtryck, blev för starkt.
Ungern, som bara några veckor tidigare stängt sina gränser, beslöt sig för
att återigen öppna dem. Samma beslut fattades av både Österrike och
Tyskland. Ungern satte in bussar och extratåg för att hjälpa de flyktingar
som ville ta sig vidare västerut.
Plötsligt utspelades scener runt om i Europa som inte synts sedan
Berlinmurens fall hösten 1989, eller kanske så långt tillbaka som andra
världskrigets slut.
De syriska flyktingarna hälsades som hjältar vid gränsen till Österrike.
Hundratals och tusentals frivilliga och aktivister mötte dem med applåder
och handskrivna plakat med texten; ”Refugees Welcome”.
Liknande scener utspelades i Tyskland. Även här möttes flyktingar som
korsade gränsen av jublande och applåderande människor. Tusentals
frivilliga anmälde sig för att ta emot flyktingar i sina hem, erbjuda kläder,
mat eller husrum. På hus efter hus i Berlin och i andra städer hängde
invånarna ut lakan, flaggor och banderoller, med samma text: ”Refugees
Welcome”.
I Sverige samlades hundratals frivilliga vid färjelägena i Skåne och vid
järnvägsstationerna i Malmö, Stockholm och Göteborg. De ställde sig i
provisoriska tält och vid spontant uppsatta bord för att erbjuda mat, kläder,
leksaker eller bara värme och omtanke.
Unga läkarstudenter erbjöd första hjälpen, juridikstuderande försökte
hjälpa till med att förklara den svenska lagstiftningen, mor- och farmödrar
bakade bullar. Mängder med stöd- och solidaritetskampanjer drogs igång,
bland dem Röda korsets och Expressens kampanj #jagvillhjälpa”.
Söndagen den 6 september, tre dagar efter att bilden på Alan Kurdi
publicerats och dagen efter att flyktingarna i Budapest börjat sin vandring
på motorvägen västerut samlades mer än 15  000 människor, trots ett
ihållande ösregn, på Medborgarplatsen i Stockholm för en av de kanske
största flyktingmanifestationerna i stadens historia.
”Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor”,
förklarade statsministern Stefan Löfven inför den jublande
människomassan.
Dagen innan hade Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckt sig
på ett liknande sätt. Hon förklarade att de öppna gränserna och det stora
antalet flyktingar som anlänt inom loppet av bara några dagar skulle kräva
uppoffringar, men också ge möjligheter i ett land med en åldrande
befolkning i behov av arbetskraft.
Angela Merkels sammanfattning av läget blev snart Tyskland mest
omtalade citat: ”Wir schaffen das!”, ”Vi fixar det!”
Det stora folkliga stödet för att ta emot de asylsökande märktes också i
opinionsundersökningarna.
I september 2015, när antalet asylsökande i Sverige återigen fördubblats
på en månad, till över 24 000 människor, och flyktingmottagandet därmed
nått lika höga nivåer som under kriget i Bosnien, svarade 44 procent av
deltagarna i en undersökning gjord av Dagens Nyheter och Ipsos, att de
ville att Sverige skulle ta emot FLER flyktingar.
Var tredje tyckte att mottagningen låg på en bra nivå och endast en
minoritet av de tillfrågade, en av fem, eller tjugo procent, ansåg att
flyktingmottagandet borde minska.
 Stödet för de öppna gränserna hade därmed nästan fördubblats sedan en
tidigare undersökning i början av året. ”Det är en uppseendeväckande stor
förändring”, kommenterade statsvetaren Marie Demker.
Det skulle förändras, men i september 2015 blåste flyktingvänliga vindar
över Europa och Sverige.

En som inte gladde sig dessa septemberveckor, medan det folkliga stödet
och solidariteten uttrycktes som starkast, var Kent Ekeroth.
Det framgick tydligt för alla de som följde honom på sociala medier.
Ekeroth verkade tillbringa en stor del av sina dagar ivrigt twittrande och
med ständiga uppdateringar av sin blogg. Och det var inte mycket positivt
han hade att säga. Han upprepade ständigt uttryck som sjukt, stört och
idiotiskt.
När Sydsvenskan rapporterade att Lunds kommun skulle upplåta en tom
skola, som stått oanvänd i flera år, till asylsökande familjer länkade Ekeroth
till artikeln med kommentaren ”Mitt stackars Lund”.
En liknande artikel i Aftonbladet, om att tomma affärslokaler i Hamburg
skulle erbjudas som bostäder åt asylsökande, kommenterade Ekeroth med:
”Vansinnet totalt”.
Efter att Sveriges Radio den 14 september rapporterat att asylsökande
börjat ta sig till Sverige via färja, lämnade Sverigedemokraternas
rättspolitiske talesperson omedelbart in en polisanmälan, vilket han
meddelade via Facebook. ”Sådär. Har nu anmält Stena Line för
flyktingsmuggling. Ärendenummer: 5000-K1173622-15.”
Kent Ekeroth verkade bli lite gladare när han läste nyheten att Ungern,
tillsammans med tre andra stater, röstat nej till EUs förslag att solidariskt
fördela 100  000 av de asylsökande mellan medlemsstaterna: ”Idiotiska
Europa. Heja Ungern med flera.”
Några dagar tidigare hade han laddat upp ett klipp som visade förtvivlade
flyktingar som desperat ryckte och sparkade på det staket som Ungern på
rekordtid byggt längs gränsen till Serbien – och därmed stoppat en tidigare
öppen väg in i Europa. ”Ser fram emot när Sverige tar hit dem. Blir säkert
jättebra”, skrev Ekeroth på sin Facebooksida.
Han fick snabbt medhåll: ”Fram me eld kastaren på dom”, skrev en av
Ekeroths vänner, en annan fyllde i: ”Tuffa när ingen skjuter tillbaka. Därför
flyr de fega.”
Ekeroth lät kommentarerna ligga kvar.
 Så höll det på, dag efter dag, vecka efter vecka.
När Sydsvenskan rapporterade att ett antal palestinier fått
uppehållstillstånd blev Ekeroths kommentar: ”Stört. Finns 1000 andra
ställen de borde skickats till istället.”
Han reagerade på liknande sätt när Migrationsverket meddelade att de
räknat upp prognosen för antalet asylsökande under årets tre sista månader
till 100 000 personer: ”Det sjukaste någonsin i svensk historia. En samlad
Sjuklöver+media begår nu största sveket mot egna folket. Vidrigt”, skrev
Ekeroth.
Sverigedemokraternas representant i justitieutskottet var inte heller
speciellt nöjd när media rapporterade att Migrationsverket planerade att
använda tält för att råda bot på bostadsbristen, vilket han också meddelade
på Facebook:
”Vilka renodlade idioter. Flytta folk från deras egen kulturella zon för att
sätta dem i tältläger här och sabba vårt land istället. Avgå alla. Vi behöver
en sanningskommission i det här landet.”

Kent Ekeroth var inte den ende Sverigedemokrat som kände förtvivlan inför
de asylsökande som sökte sig till Sverige hösten 2015 – och det massiva
folkliga stödet för dem. Även partiet beslöt sig för att agera – och det hårt
och bestämt.
Torsdagen den 15 oktober kallade Sverigedemokraterna till
presskonferens.
Tonen i pressreleasen var dramatisk: ”Sverigedemokraterna ändrar kurs.
Information om hur partiet kommer att agera i detta mycket allvarliga läge
för Sverige.”
Tonläget bidrog troligen till det stora pressuppbåd som fanns på plats när
Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson, Paula Bieler och Richard Jomshof
vandrade in i lokalen, under fotoblixtarnas smattrande sken.
Partiledaren Jimmie Åkesson inledde med att hävda att såväl polis som
regering tappat kontrollen över situationen i landet: ”I praktiken råder ett
slags undantagstillstånd i Sverige idag. Och det kräver särskilda politiska
insatser”, sa Åkesson.
Mattias Karlsson upprepade sin partiledares budskap.
”Den kris vi just nu upplever är den allvarligaste kris som det svenska
samhället har genomlevt i modern tid  …  Den rödgröna regeringen har
fullständigt tappat kontrollen över gränsen och över landets ekonomi. Och
vi står inför en social och ekonomisk kollaps!”
Paula Bieler, partiets integrationspolitiska talesperson, förtydligade de två
föregående talarnas budskap: ”Sverige står inte inför en systemkollaps. Vi
är redan där.”
Efter att ha beskrivit det svenska samhällets sammanbrott gick de fyra
Sverigedemokraterna över till att tala om hur partiet tänkte bemöta detta
påstådda sönderfall.
Sverigedemokraterna skulle – från och med denna presskonferens –
försättas i ett ”valrörelsetillstånd”. Partiets företrädare skulle lämna
riksdagen korridorer och utskott för att i stället påbörja ett opinionsarbete på
gator och torg, med målet att nå en folkomröstning om invandringsfrågan.
Dessutom skulle Sverigedemokraterna inleda en annonskampanj
internationellt.
”Vi kommer att lansera den största kampanjen i partiets historia”,
förklarade Richard Jomshof.
”Nu vänder vi oss också direkt till dem på väg hit”, förtydligade Paula
Bieler, ”för att se till att ingen längre ens ska tänka tanken att det är lönt att
ta sig hit till Sverige. För det är det inte idag!”
Den församlade presskåren såg något skeptisk ut.
”Men vad är det som är en förändring”, frågade en reporter, ”ni har ju
tyckt så här hela tiden? Vad är det nya?”
Den enkla, raka frågan verkade fullständigt överraska Paula Bieler. Hon
försökte flera gånger, hummande, komma på ett svar, tills Mattias Karlsson
räddade situationen: ”Alltså … hmm … det vi pratar om är inte en politisk
kursändring … Det är en förändring av hela vårt sätt att arbeta och att vara
som politiskt parti”, sa Karlsson.
”Vi har gjort vad vi har kunnat inom ramen för riksdagen. Det vi måste
göra nu är att vända oss direkt till folket. Vi vet ju att vi har den tysta
majoriteten med oss i den hår frågan  … vårt mål är att skapa ett så starkt
opinionstryck på de övriga partierna, och inom de övriga partierna, så att vi
tvingar fram en kursändring.”

Drygt ett dygn efter Sverigedemokraternas presskonferens började det

brinna i en planerad flyktingförläggning i skolan i Kånna, strax utanför
Ljungby.
 Branden som startade kring halv två, natten mot lördagen den 17 oktober,
fick ett våldsamt förlopp: ”Redan långt innan vi kom fram såg vi att skolan
var övertänd. Såg höga lågor. Och det enda vi kunde göra var att försöka
skydda omkringliggande byggnader. Så vi gjorde inga släckningsförsök”,
förklarade Markus Hedin i Ljungby Räddningstjänst.
På morgonen var allt som återstod av den planerade
flyktingförläggningen en skorsten som ensamt reste sig ur de rykande
ruinerna.
”Vi rubricerar det som grov mordbrand, ett av de grövsta brotten i
Sverige och som kan ge sex år upp till livstid”, kommenterade Calle
Persson, polisens presstalesman, till tidningen Smålänningen.

Det rök fortfarande ur ruinerna i Kånnaskolan när Kent Ekeroth, morgonen

efter den misstänkta mordbranden, anlände till Trelleborg för att inleda
Sverigedemokraternas nya, utomparlamentariska kampanj.
Trots vädret, med regn och dimma, hade flera hundra personer samlats på
torget.
Flera högerextrema grupperingar hade manat sina medlemmar att sluta
upp. Organisationen Motgift hade exempelvis informerat om Ekeroths tal
både på Facebook och på sin hemsida:
”Demonstrationen mot massinvandringen äger rum lördagen den 17
oktober, klockan 12, på Rådhustorget i Trelleborg. Alla nationella i södra
Sverige MÅSTE samordna sig och åka dit och visa sitt stöd! Det kvittar om
man gillar SD eller inte. Detta är för Sveriges skull, för vårt folk, för våra
barn och för vår framtid!
Samla ihop bra folk i just din stad och samåk(bil/buss/tåg) till Trelleborg.
Ta med banderoller, klibbor, flyers mm
OM INTE VI … VEM?
OM INTE NU … NÄR?”
Uppropet gav resultat. Folk ställde upp. När Kent Ekeroth började sitt tal
fanns flera ledande personer och grupperingar inom den svenska
extremhögern på plats, bland dem partiledaren för det nyligen nedlagda
nazistiska Svenskarnas parti, Stefan Jacobsson.

”I 27 års tid har det här partiet varnat för den situation som vi är i idag”,
förklarade Ekeroth medan han vandrade fram och tillbaka i sin korta, svarta
skinnjacka och bruna byxor framför det blågula partytält som
Sverigedemokraterna ställt upp på torget i Trelleborg.
”För Sverige innebär detta vår undergång. Det innebär på ganska kort sikt
slutet för Sverige som en svensk nation”, sa Ekeroth och tog en kort paus
medan publiken ivrigt applåderade.
”Det skär i mig varje dag, med tilltagande styrka, när man läser om hur
dom bokstavligen invaderar det här landet. Det här som vi pratar om nu är
inte någon flyktinginvandring. Låt dom inte lura er att tro att det är en
flyktinginvandring … De som kommer till vårt land, dom är respektlösa. De
är så respektlösa att de i strid med alla regler, alla lagar vandrar genom hela
Europa  …  Och vilka är det som kommer? Är det barn? Nej! Är det
kvinnor? Nej! Det är unga, arga män som kommer. Och unga arga män från
en kultur som inte respekterar kvinnor över huvud taget.”
Kent Ekeroth tittade uppfordrande på sin publik.
”Vad tror ni kommer att hända med vårt land? Vad hände på en IKEA-
affär för inte så länge sedan? Och nyligen kunde man läsa om folk som
precis invandrat hit som börjar våldta  …  Kriminalitet och invandring går
hand i hand”, sa Ekeroth innan han återigen avbröts av applåder. Han tog en
kort paus innan han fortsatte.
”Ingen vill ha integration. Svenskar vill inte ha integration, invandrare
vill inte ha integration. Man vill leva med dom som är som en själv! … Vi
har rätt att bo i ett svenskt Sverige! Och det är dags för de sju andra
partierna att fatta det!”

Kent Ekeroth hade lagt upp sitt tal retoriskt skickligt.

Han började med att varna för Sveriges kommande undergång. Sedan
övergick han till att uppmana publiken att agera, att göra allt för att stoppa
den väntande katastrofen.
”Vi har ingen tid att spara längre, inte om vi vill bo i ett Sverige som är
svenskt, inte om vi vill bo i ett Sverige där vi kan känna oss hemma … Vi
måste överklaga när de bygger moskéer, vi måste överklaga när de bygger
nya invandrarboende och vi måste göra det på alla sätt. Vi måste överklaga
byggloven, vi måste överklaga hur beslutet togs, vi måste undersöka, vända
på varenda sten för att göra det så svårt för dem som möjligt”, sa Ekeroth
innan han än en gång avbröts av applåder.
”Vi har ingenting att skämmas för längre”, fortsatte Ekeroth. ”Alla ni
som står här idag och applåderar ska vara stolta; för att ni är ändå den
spjutspets som vi behöver för att ta vårt land tillbaka.
Ni ska vara stolta över er själva att ni vågar komma hit idag. Ni ska vara
stolta över er själva när ni står upp mot den politik som inte har en
förankring hos svenska folket. Vi är motståndsrörelsen mot
etablissemanget, mot media!”
Kommen så långt avbröts sverigedemokraten återigen av publiken, det
var som om applåderna inte ville ta slut.
Kent Ekeroth tittade på åskådarna framför sig, innan han avslutade sitt tal
med en direkt uppmaning till publiken.
”Ni måste gå ut på gator och torg, ni måste gå man ur huse. Varje dag,
varje dag, och visa dom att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket
har en lång stubin … Men när den stubinen har brunnit klart, då SMÄLLER
det!
Vi ska visa dom NU! Att NU är det dags!
NU SMÄLLER DET! JA!”
”JAAA!” vrålade publiken till svar.

De högerextrema grupperingar som fanns på torget var närmast lyriska:

”Cirka 500 pers, stor uppslutning trots väder och dimma. Ingen vänster
alls. Det här går inte att beteckna som något annat än en dundersuccé”,
skrev pseudonymen ”Bullington, legitimerad näthatare”, på sajten Motgift.
Pseudonymen ”Folkland” fyllde i:
”Ekeroth var oväntat radikal i sitt tal. Sade bland annat att invandringen
riskerar att förinta vår nation och att vi har en moralisk rätt till ett svenskt
Sverige. Trodde inte man vågade ta orden ’svenskt’ och ’Sverige’ i sin mun
samtidigt på det sättet. Mycket trevligt!”
Även de som tidigare varit skeptiska till Kent Ekeroth medgav – om än
något motvilligt – att Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson
förtjänade allt beröm som fanns att få.
”Personligen har jag alltid haft vissa problem med Kent, inte minst att
han många gånger obönhörligen har satt sionismen och den egna judiska
identiteten framför svenskarna”, skrev Rasmus Björnberg på sajten
Nyanserat.se, grundat av bland andra medlemmar från det nynazistiska
Svenskarnas parti.
”När Kent mitt i talet proklamerar att ”Vi är Sveriges motståndsrörelse”
höll jag på att trilla av stolen jag inte satt på, men att inte applådera skulle
vara en förolämpning – så jag applåderade, både en och fyra gånger, eller
när jag nu tappade räkningen … Det Kent gjorde idag var att legitimera alla
närvarande svenskars kamp om tillvaron.”
Signaturen ”Snus” höll med om analysen.
”Måste halvt motvilligt erkänna att även jag är grovt imponerad av
Ekroths tal. Vi kan inte längre skjuta upp vårt motstånd, det finns ingen
morgondag i ett svenskt Sverige om inte VI agerar nu. Gå man ur huse!”
Bara några timmar efter att Kent Ekeroth avslutat sitt tal på torget i
Trelleborg, natten mot den 18 oktober, tände någon eller några okända
gärningsmän eld på ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om
Kungsbacka.
Manskap från tre stationer, sammanlagt ett 20-tal brandmän, bekämpade
elden som skadade stora delar av byggnaden.

På samma sätt som Sverigedemokraternas annonskampanj våren 2014, för

att stoppa det påstådda organiserade tiggeriet, sammanföll med en mängd
attacker mot romer runt om i Sverige, utbröt nu – i direkt anslutning till
starten på partiets utomparlamentariska kampanj och Kent Ekeroths tal i
Trelleborg – en våg av attentat och anlagda bränder mot
flyktingförläggningar.
Det brann från söder till norr. Dag efter dag.
Tisdagen den 20 oktober nådde lågorna ett asylboende i Munkedal i
Bohuslän. Fjorton personer evakuerades, ingen av dem kom till skada.
Dagen därpå, onsdagen den 21 oktober, utfördes nästa misstänkta
mordbrand, denna gång mot ett hus i Perstorp som kommunen planerat att
använda som flyktingboende.
Men det var inte bara flyktingförläggningar som brann denna hatets höst i
Sverige.
Strax efter klockan tio, torsdagen den 22 oktober, tog sig en person
iklädd en svart slängkappa, med en tysk militärhjälm på huvudet och en
Darth Vader-liknande mask för ansiktet, in på skolan Kronan i Trollhättan.
I händerna bar han ett långt svärd.
De första eleverna som såg mannen trodde att det handlade om någon
som klätt ut sig till helgens Halloweenfirande. De skrattade och pekade och
frågade till och med om de fick ta en bild på mannen och sig själva, vilket
den maskerade mannen gick med på.
Sedan började han sitt mördande.
 Sammanlagt hann gärningsmannen, en 21-årig man vid namn Anton
Lundin Pettersson, döda tre personer innan han blev ihjälskjuten av polis
som stormade skolan. Samtliga offer var mörka eller hade mörkt hår. En av
dem fick svärdklingan intryckt trettio centimeter i magen.
Polisen konstaterade snabbt att det handlade om ett rasistiskt motiverat
dåd, gärningsmannen hade lämnat ett avskedsbrev i sin lägenhet.
I polisens förundersökning framträder bilden av en ensam, tyst och
inbunden person, med ett stort intresse för datorer och tv-spel, samt för
internet, som också var den plats där Anton Lundin Pettersson hämtade sitt
hat och radikaliserades.
Dagarna innan massmordet sökte han efter tal av Adolf Hitler. Anton
Lundin Pettersson hade redan tidigare sparat en bild på Anders Behring
Breivik på sin dator. Han köpte också den tyska hjälmen, en kopia från
andra världskriget, som han bar under sitt dödande på skolan, samt det en
meter långa svärdet.
”Han har konsumerat och sparat ner bilder och filmsekvenser som har ett
innehåll som på olika sätt uttrycker rasism, islamofobi och nazism”,
konstaterade polisen i sin gärningsmannaprofil.

Anton Lundin Pettersson verkade ha misslyckats med det mesta han försökt
sig på i sitt unga liv. Trots längre perioder på Arbetsförmedlingen, med flera
praktikplatser, slutade de aldrig med den fasta anställning han drömde om.
Vännerna beskrev honom som en tystlåten person som mest verkade vara
intresserad av dataspel, som World of Warcraft som han kunde sitta och
spela i timmar och dagar.
Ingen verkade ha reagerat på Anton Lundin Petterssons inställning till
”invandrare”. Han brukade visserligen ofta ”skoja” och ”skämta” om
invandrare, exempelvis kallade han kvinnor i slöja för ”påskkärringar”, men
det var inget som var unikt för honom, många andra i umgängeskretsen
uttryckte sig på liknande sätt.
Vid något tillfälle hade en av vännerna noterat att Anton Lundin
Pettersson gick över gränsen. I stället för att kalla chokladbollar för
”negerbollar”, som de flesta andra, brukade han säga ”gambiaskalle med
mjäll”.
Anton Lundin Pettersson hade ett svärd i familjehemmet som han ofta
satt och putsade. Vid ett tillfälle hade han huggit sönder äpplen med svärdet
i trädgården och sagt till en vän ”att han skulle vilja prova och göra samma
sak mot människor”.
Vännen hade uppfattat uttalandet som ett skämt.
Vid ett annat tillfälle, med en annan vän, högg Anton Lundin Pettersson
itu en vattenmelon med sitt svärd och förklarade att det var för att ”visa det
optimala snittet”.
Efteråt ”satte sig Anton och polerade svärdet”, berättade vännen i
polisförhöret.
”Vår bedömning är att Anton kopplat egna upplevda misslyckanden till
invandringen och att han vänt sin besvikelse, oro och aggressivitet mot
samhället som enligt honom under en längre tid gjort felaktiga
prioriteringar av människor med behov av stöd”, sammanfattade polisen sin
gärningsmannaprofil: ”Personer med invandrarbakgrund har för honom
blivit kollektivt medskyldiga i detta.”

Bara några timmar efter morden i Trollhättan, exakt klockan 13.39,

publicerade Sverigedemokraterna i Lund, ledda av Ted Ekeroth, en lista på
planerade flyktinganläggningar i kommunen på sin Facebooksida.
Inlägget innehöll både adressuppgifter och detaljerade kartor.
Att just i dessa dagar av mordbränder mot asylboende, dessutom bara
några timmar efter ett av de värsta rasistiska våldsdåden i Sveriges historia,
innan kropparna av de mördade i Trollhättan ens hunnit kallna, publicera
detaljerade kartor på asylboenden, fick många att känna att
Sverigedemokraterna passerat anständighetens yttersta gräns.
”De går nazisters och främlingsfientligas ärenden när det gäller att
försöka göra det extremt publikt vart det föreslås flyktingboenden. Det är
oerhört dåligt omdöme och det visar bara att deras öppningar mot extrema
rörelser är tydliga”, kommenterade socialdemokraten Björn Abelson
upprört till tidningen Sydsvenskan.
Ted Ekeroth viftade bort kritiken.
”Det är typiskt vänsterflum. Det handlar om offentlig information.
Vänstern vill göra det omöjligt för oss att informera medborgarna om det de
redan borde ha blivit informerade om”, sa han till Sydsvenskan.
”Är du inte orolig för att det kan trigga brott?” undrar reportern.
”Vi motsätter oss all form av våldsverkan. Skulle någon vilja begå våld
mot folk eller byggnader så kan de ta reda på var de ligger på egen hand. De
behöver inte oss för det. Vårt syfte är bara att informera medborgarna så att
de som vill kan klaga och reagera”, svarade Ted Ekeroth.
Fyra dagar senare, på kvällen måndagen den 26 oktober, började det
brinna på en mottagning för ensamkommande asylsökande barn i Lund, där
det också bodde funktionshindrade barn.
Personalen lyckades släcka branden innan något av barnen kom till
skada.
”Det finns ingen naturlig förklaring”, konstaterade Torbjörn Krokström,
inre befäl vid räddningstjänst Syd.
Varken Ted Ekeroth eller Sverigedemokraterna kommenterade branden.
Det gjorde däremot en privatperson som, på samma Facebooksida där
partiet publicerat adresslistan tre dagar tidigare, skrev: ”Ni fick som ni ville.
Kanske dags att polisanmäla er själva för stämpling nu?”

Samtidigt som Sverige – bokstavligt talat – stod i lågor pågick det politiska
spelet i flyktingfrågan. I oktober hade antalet asylsökande till Sverige
återigen fördubblats, för tredje månaden i rad, och var nu uppe i närmare
40 000 personer. Det innebar över 1 000 nya asylsökande om dagen.
Tyskland försökte, med stöd av Sverige, förgäves trycka på de andra
länderna inom EU att ta ett större ansvar. I september enades länderna
visserligen om ett kvotsystem, men det berörde bara 160  000 av de över
700 000 asylsökande som fram till dess anlänt till Europa.
Minoritetsregeringen, bestående av socialdemokrater och miljöpartister,
vände sig till de andra riksdagspartierna för att gemensamt försöka hitta en
lösning.
Fredagen den 23 oktober, dagen efter massmordet i Trollhättan,
meddelade Stefan Löfven på en presskonferens att sex av åtta
riksdagspartier hade nått en överenskommelse om migrationspolitiken. Den
innebar flera skärpningar av politiken, bland annat fick Moderaterna
igenom sitt krav på att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga,
samtidigt som en tvingande lag infördes för landets kommuner att ta emot
asylsökande.
Vänsterpartiet, som deltagit i diskussionerna, valde till slut att ställa sig
utanför överenskommelsen. Jimmie Åkesson, som inte ens var inbjuden till
samtalen, avfärdade den nya politiken med det lätt hånfulla konstaterandet.
”Man försöker hejda en flodvåg med hink och spade.”
Och Sverige fortsatte att brinna.
Samma dag som regeringen meddelade den nya tvärpolitiska
överenskommelsen brann det i en blivande flyktingförläggning i Ärla, i
Eskilstuna kommun.
Tre dagar senare, måndagen den 26 oktober, uppstod nya bränder, dels
den i Lund, dels i ett planerat flyktingboende i Oskarshamn, där vittnen såg
två yngre män springa från platsen med en dunk.
För varje brand började allt fler röster kommentera sambandet i tid
mellan de många anlagda bränderna och Sverigedemokraternas
utomparlamentariska kampanj, som inleddes med Kent Ekeroths tal på
torget i Trelleborg.
Lokaltidningen Sydöstran beskrev talet som ”uppviglande” och kalade
Ekeroth för en ”hatretoriker”: ”Ekeroth är en arg ung man som inte öppet
propagerar för våld. Men hans tal är brutala. Han uppmanar åhörarna att
stoppa fler asylboenden, att stoppa massinvandringen”, skrev tidningen på
ledarplats. ”Retoriken går inte att missförstå. Mot bakgrund av vad som
hände i förra veckan i Trollhättan är hans tal en provokation.”
Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg drog, i likhet med flera
andra kommentatorer, paralleller till attackerna på det tidiga 1990-talet:
”Men det SD nu gör är mycket farligare”, menade Lindberg. ”Genom att
mitt i krisen bedriva en hatkampanj mot flyktingar och släppa in
uniformerade nazister på mötena skapar de en grogrund för att enskilda tar
saken i egna händer.”
I Värmlands Folkblad skrev Mikael Svensson en artikel som var mer
eller mindre direkt riktad till Kent Ekeroth: ”Nej, det är inte du som tänder
på en flyktingförläggning, inte heller håller du i kniven där i skolkorridoren.
Men som dyngspridare blir du den som lånar ut din tändare eller räcker över
vapnet till den person som i slutändan tar steget från tanke till
våldshandling. Fy fan för dig. Skämmes!”

Trycket på Sverigedemokraterna att tona ner sin retorik och ta avstånd från
våldsdåden ökade för varje dag. Partiet vägrade med motiveringen att de
inte hade med mordbränderna att göra.
De undvek noga att över huvud taget diskutera frågan.
När partiledningen förstod att programmet Studio Ett i Sveriges Radio
tänkte ta upp frågan med Jimmie Åkesson i en sedan tidigare inbokad
intervju den 26 oktober, krävde de att samtliga frågor om en eventuell
koppling mellan partiets utomparlamentariska kampanj och de anlagda
bränderna skulle strykas.
När redaktionen vägrade ställde Sverigedemokraternas partiledare
omedelbart in sin medverkan, något som Sveriges Radio informerade om
via Twitter: ”Jimmy Åkesson drar sig ur intervjun i Studio Ett. Redaktionen
kunde inte gå med på att inte själva få avgöra vilka frågor som skulle
ställas.”
Om Sverigedemokraterna hade trott att kritiken och frågorna skulle
upphöra om de valde en tystnadens strategi, räknade de fel, åtminstone
denna gång.
Allt fler verkade ha svårt att först hur det kom sig att
Sverigedemokraterna, som konsekvent brukade kräva av Sveriges och
världens muslimer att ta avstånd från våldsdåd begångna av enskilda
militanta islamister, inte själva gick ut och tog avstånd från de bränder som
nu pågick.
”Karlsson och Åkesson vill inte att deras parti på något sätt ska kopplas
till bränderna. Men gå då ut och ta avstånd. Visa vad som gäller. Säg ifrån.
Slå fast en gång för alla att den som använder våld och eld inte är en person
som partiet vill ha att göra med”, skrev Dagens Nyheter på ledarplats.
Tidningen konstaterade också att det inte var ”orimligt” att beteckna de
senaste veckornas attacker som ”terrorism”.
De var inte ensamma om den bedömningen.
”Höstens attacker mot flyktingboenden måste betraktas som en form av
terror”, konstaterade exempelvis tidningen Expos chefredaktör Daniel
Poohl.

Men Sverigedemokraterna fortsatte att tiga. Och bränderna bara fortsatte.

Den 27 oktober krossade någon, eller några, okända gärningsmän ett
fönster på ett planerat asylboende i skånska Färingtofta och kastade in en
flaska innehållande ett brännbart ämne.
Dagen därpå, onsdagen den 28 oktober, uppstod en brand i ett planerat
boende för 70 personer på en förskola i Stockholmsförorten Danderyd.
Senare på natten hällde någon eller några in ett brännbart ämne genom ett
fönster på ett HVB-hem i Tjörnarp och tände på. Samtliga tio personer som
sov i rummet lyckades ta sig ut oskadda.
Samma dag, den 28 oktober, meddelade polisen att man beslutat att sätta
in helikoptrar med värmekameror för att bevaka landets asylboenden
nattetid.
Inrikesministern Anders Ygeman kallade attackerna för ”ynkliga och
avskyvärda”.

Först då, samma dag, onsdagen den 28 oktober, valde Jimmie Åkesson att
till slut bryta sin tystnad kring den våg av ”terrorism”, för att citera Dagens
Nyheter, som drabbat Sverige under de senaste veckorna.
Det som för politiker från alla länder och ideologiska läger varit en
omedelbar självklarhet; att fördöma och ta avstånd från terrordåd, vilket
skett efter varje attack och våldsdåd i Frankrike, England, Norge eller
Sverige hade Jimmie Åkesson kategoriskt vägrat att göra.
Det tog dagar och veckor innan Sverigedemokraternas partiledare till slut
– och först efter att ha utsatts för ett enormt medialt och politiskt tryck – tog
till orda:
”Ingen har rätt att utöva våld. Mordbrand och hot är grov brottslighet
som ska bestraffas. Brottslighet med politiska motiv ska bestraffas särskilt
hårt, eftersom det skadar inte bara ett enskilt brottsoffer utan hela
samhället”, skrev Sverigedemokraternas partiledare på sin Facebooksida.
”Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare?
Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni
förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni
inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett
större sammanhang?”
Alla var inte imponerade av den senkomna reaktionen.
I Aftonbladet konstaterade Lena Mellin att Åkessons avståndstagande
inte kändes speciellt äkta så länge ledande medlemmar i partiet, som
bröderna Kent och Ted Ekeroth, ständigt ”förråade” debatten, genom tal
som det i Trelleborg, eller genom Ted Ekeroths tidigare uppmaning till att
bränna Koranen offentligt.
”Det är fint av Jimmie Åkesson att engagera sig offentligt mot
mordbränder, våld och förråande debatt. Men hans engagemang kan lätt
förväxlas med krokodiltårar om han inte tar itu med det inom sitt eget
parti”, skrev Lena Mellin.

Hösten 2015 blev den våldsammaste i Sveriges politiska nutidshistoria.

 En kartläggning av tidskriften Expo visade att det från den 15 oktober, då
Sverigedemokraterna meddelade att de tänkte börja arbeta
utomparlamentariskt, till slutet av månaden, då Jimmie Åkesson
uppmanade till ett stopp för bränderna, begicks sammanlagt 14 attacker, i
princip ett angrepp om dagen.
”Det har skett fler attacker mot asylboenden under 2015 än under de
föregående fyra åren tillsammans. Flest attacker skedde under hösten. I
oktober var terrorvågen mer intensiv än någonsin tidigare. Värre än när
Sverige drabbades av den förra attackvågen under tidigt 1990-tal”,
sammanfattade Expo.
Många hade dragit paralleller till den våg av attentat som begicks mot
enskilda flyktingar och flyktingförläggningar i början av 1990-talet. Expos
chefredaktör Daniel Poohl konstaterade att jämförelsen visserligen var
intressant, men i praktiken ganska meningslös.
”För den som ändå vill lägga vår tid sida vid sida med 90-talets första
hälft så finns det egentligen bara en upptäckt att göra.
Det är inte som på 90-talet.
Det är värre.”
 FREDAG 13 NOVEMBER 2015

Trots att det hade hunnit bli mitten av november var vädret fortfarande
behagligt varmt i Paris. Mängder med människor satt på
utomhusserveringarna vid barerna, restaurangerna och kaféerna kring Place
de la République. De åt och drack, skrattade och diskuterade, höll med
varandra eller argumenterade. Det var med andra ord en helt vanlig kväll,
fredagen den 13 november 2015.
Det skulle snart förändras.
Klockan 21.25 stannade en svart Seat på Rue Alibert, utanför baren Le
Carillon. Två män i baksätet, beväpnade med automatgevär, hoppade ut och
började sedan skjuta rakt in bland gästerna.
Det tog ett tag innan folk förstod vad som hände. Flera av dem som
överlevde attacken berättade senare att de först hade trott att de hörde
fyrverkerier. Det var först när de såg blodiga, döda gäster falla omkull, eller
själva träffades av kulornas kraft, som de förstod vad som hände.
Då var många av gästerna och personalen redan döda.
Efter att ha tömt sina magasin laddade gärningsmännen om, sprang över
gatan och fortsatte sedan skjuta mot restaurangen Petit Cambodge och dess
gäster.
Sammanlagt avlossade gärningsmännen mer än etthundra skott. Sedan
sprang de tillbaka till sin väntande bil och körde iväg med en rivstart.
Kvar låg femton döda och minst lika många skadade.
Gärningsmännen i den svarta Seaten körde bara några kvarter söderut,
där hoppade de återigen ut ur bilen, höjde sina automatvapen och började
skjuta.

Fem minuter innan attacken på Rue Alibert detonerade en

självmordsbombare sin sprängladdning utanför fotbollsstadion Stade de
France i nordöstra Paris, där det pågick en vänskapsmatch mellan Frankrike
och Tyskland.
 Kort därpå exploderade en andra bomb, därefter sprängde sig en tredje
självmordsbombare.
Åskådarna flydde i panik. Tusentals av dem försökte ta skydd nere på
gräsplanen. President François Hollande, som var på matchen, fördes i
säkerhet av beväpnade poliser.

Klockan tjugo i tio bromsade ännu en svart bil, denna gång en Volkswagen
Polo, in framför rockklubben Bataclan. De tre männen i bilen, även de
beväpnade med automatvapen, sprang in i konsertlokalen och avlossade
sina vapen rakt in bland publiken.
Kvällens konsert, med det kaliforniska bandet Eagles of Death Metal,
hade hållit på i ungefär en halvtimme. Precis som vid den första attacken
vid restaurangerna och kaféerna vid Place de la République, trodde många
bland de 1 500 konsertbesökarna att ljuden de hörde var fyrverkerier. Andra
trodde att det var en del av showen. När det ena offret efter det andra föll
ihop, döda och blodiga, utbröt panik. Publiken försökte förtvivlat ta sig ut,
bort från skottlossningen, men de få utgångarna var redan spärrade av döda
kroppar.
”Jag vadade genom blod. På vissa ställen låg det centimeterdjupt. Jag
fick klättra över liken för att kunna ta mig ut”, berättade en av de
överlevande för BBC.
Sammanlagt dog 89 personer på Bataclan, närmare tre hundra skadades.
Under skottlossningen vrålade en av gärningsmännen: ”Hämndens timme
har slagit.” En annan skrek: ”Ni har bombat våra bröder och systrar i Syrien
och Irak. Varför är vi här? Vi har kommit tillbaka hela vägen från Syrien för
att göra detsamma med er!”
De tre gärningsmännen tog en del av gästerna som gisslan innan polisen
till slut, klockan kvart över tolv, stormade lokalen och dödade de tre
terroristerna i en våldsam eldstrid. En av polisernas sköldar träffades av 27
skott.
När morgonen grydde över Paris lördagen den 14 november 2015 var
130 människor döda, 350 var skadade.
Samma dag tog IS, Islamiska staten, på sig ansvaret för blodbadet.

Bland de tiotalet gärningsmän som identifierades var alla franska eller

belgiska medborgare. De var födda eller uppvuxna i förorter till Paris och
Bryssel. De var, för att återigen citera Le Monde, ”våra barn”.
Deras bakgrund liknade tidigare gärningsmäns. Några av dem hade
tillbringat en tid i krigets Syrien under sin radikaliseringsprocess, andra
hade beträtt hatets väg utan att lämna Europa.
Enligt vissa inte helt bekräftade uppgifter hade två av gärningsmännen
tagit sig till Europa enbart för att delta i blodbadet i Paris.

Reaktionerna präglades av chock, avsky och avståndstagande. Bland alla

röster var det kanske en som stack ut mer än de flesta andra.
Fransmannen Antoine Leiris, som förlorade sin fru Helene i massakern,
konstaterade i ett Facebookinlägg, som snabbt delades hundratusentals
gånger, att han inte tänkte ge förövarna glädjen och tillfredsställelsen av att
sjunka till deras nivå. ”Mitt hat får ni inte”, skrev Antoine Leiris:
”I fredags kväll stal ni livet på en exceptionell person, mitt livs kärlek,
mamman till min son, men mitt hat får ni inte.
Jag vet inte vilka ni är och jag vill inte veta det, ni är döda själar. Om den
här guden som ni dödade blint för gjort oss till sin avbild är varje kula i min
frus kropp ett sår i hans hjärta.
Så nej, jag kommer inte ge er tillfredsställelsen av att jag hatar er. Ni vill
det, men att svara på hat med ilska skulle vara att falla till föga för samma
okunnighet som gjort er till dem ni är.
Ni vill att jag ska vara rädd: Att jag ska se på mina medmänniskor med
misstänksam blick, ni vill att jag ska offra min frihet för min säkerhet. Ni
har förlorat.
Jag såg henne i morse. Till sist efter nätter och dagar av väntan. Hon var
lika vacker som när hon lämnade mig i fredags kväll, lika vacker som när
jag blev handlöst förälskad i henne för över tolv år sedan.
Självklart är jag förkrossad av sorg. Jag ger er denna lilla seger, men den
kommer vara kortlivad.
Jag vet att hon kommer att vara med oss varje dag och att vi kommer
hitta varandra i ett paradis av fria själar som ni aldrig kommer att få tillgång
till.
Vi två, min son och jag, kommer att vara starkare än varje armé i världen.
Jag kan inte slösa mer tid på er för nu måste jag gå tillbaka till min son som
just vaknat från sin vila.
Han är bara 17 månader gammal, han kommer att äta sitt mellanmål
precis som alla andra dagar, sedan kommer vi leka precis som alla andra
dagar. Den här lilla pojken kommer att vara lycklig och fri i hela sitt liv.
För ni kommer aldrig få hans hat heller.”

Elva dagar efter massmordet i Paris, tisdagen den 24 november 2015,

meddelade statsministern Stefan Löfven och Miljöpartiets språkrör Åsa
Romson, på en gemensam presskonferens, att minoritetsregeringen enats
om att införa ytterligare restriktioner på migrationsområdet.
”Det smärtar mig att meddela att Sverige inte klarar att ta emot i samma
takt som i dag”, sa statsministern och konstaterade att 80 000 asylsökande
sökt sig till Sverige enbart under de två senaste månaderna. Miljöpartiets
språkrör hade tårar i ögonen när hon, medan rösten stockade sig, framförde
sitt och regeringens budskap: ”Jag ska vara helt ärlig. Vi har haft, under den
senaste tiden, ett antal väldigt svåra debatter i partiet, just kring
verklighetsbilden. Men de senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om
att  …  bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska  …  kommunalråd  …  är
att”, sa Åsa Romson medan hon svalde och försökte hålla igen
tårarna, ”… att ändå göra någonting.”
De nya åtgärderna innebar bland annat id-kontroller på tåg och bussar,
skärpta försörjningskrav för anhöriga samt införandet av tillfälliga
uppehållstillstånd även för barn.
Med dessa skärpta regler anpassade sig Sverige till EU:s miniminivåer
för flyktingmottagandet. Statsminister Stefan Löfven var mycket kritisk mot
sina kolleger runt om i Europa, som han menade inte hade tagit sin del av
ansvaret: ”Nu måste vi visa att vi inte längre kan göra mer. Syftet med de
åtgärder vi nu genomför är att skapa ett andrum i Sverige”, sa Löfven.
”Det här är inte beslut som vi vill fatta, det här är beslut vi är tvingade
till”, sa Åsa Romson och tillade självkritiskt. ”Både jag och mitt parti har
slagit vakt om en human asylpolitik i Sverige. Med de här reglerna kommer
det att skapa mer osäkerhet.”

Sverige hade redan tidigare infört gränskontroller på Öresundsbron. Genom

det nya beslutet skärptes kontrollerna ytterligare.
Samtidigt restes nya murar och staket också i övriga Europa. Ungern
hade redan stängt sin gräns mot Serbien. I slutet av november började
Makedonien bygga ett stängsel längs sin gräns mot Grekland.
 Den 29 november presenterade EU ett samarbetsavtal med Turkiet som i
praktiken innebar att Turkiet, mot miljardstöd och löften om visumfrihet för
landets egna medborgare, lovade att stoppa flyktingarnas vidare väg in i
Europa.
Några dagar senare började Österrike bygga ett stängsel mot Slovenien.
Ett kvarts sekel efter Berlinmurens fall, när det som många trodde och
hoppades var Europas sista murar försvann, var flera av kontinentens länder
återigen fullt upptagna med att bygga och resa nya gränshinder, murar och
staket mellan sig själva och omvärlden.

Fredagen den 27 november inledde Sverigedemokraterna sina landsdagar

på hotell Scandic Star i Lund, bröderna Ekeroths hemstad.
När Jimmie Åkesson gick fram till talarstolen på lördagen, för sitt
traditionella partiledartal, möttes han av stående ovationer.
Sverigedemokraterna i den stora konferenssalen applåderade, visslade och
skrek. Jublet verkade aldrig vilja ta slut. Jimmie Åkesson såg nästan lite
generad ut när han försökte få tyst på publiken. ”Tack ska ni ha, tack ska ni
ha!” upprepade han gång på gång.
Man skulle kunna tro att det tal partiledaren höll så här några dagar efter
en av de värsta massakrerna i Europas historia, efter ett år som präglats av
våld och död och av en flyktingtragedi som lämnat närmare 4  000
drunknade barn, kvinnor och män i medelhavet, efter ett bestialiskt
rasistiskt dödande på skolan Kronan i Trollhättan, efter bränder i kåkstäder
som lämnat döda småbarnsföräldrar efter sig, efter attacker mot
flyktingförläggningar i hela landet med bränder från söder till norr, skulle
hålla en lågmäld, lite dämpad ton, med uppmaningar till tankar och
kondoleanser till alla de som dödats och skadats under året i terrorns och
flyktingtragediernas spår – och till alla deras efterlevande.
Men partiledaren för Sverigedemokraterna var varken allvarsam,
nedstämd eller sammanbiten.
Han var jublande glad.
Förkyld, med en röst så hes att den flera gånger sprack, vände han sig
mot sina partikamrater och sa, med ett stort leende på läpparna:
”Sverigevänner och partivänner! Vi är på väg att vinna!”
Hans ord möttes återigen av jubel och applåder.
Åkesson tittade ut över publiken och lät bifallsropen ebba ut något innan
han fortsatte: ”Nu är väsentliga delar av vår invandringspolitik på väg att
genomföras av den socialdemokratiska regeringen. Och Moderaterna gör
sitt yttersta för att försöka överträffa Stefan Löfvens förslag på olika sätt.”
Jimmie Åkesson log stort när han förklarade att de senaste månadernas
händelser skapat precis det samtalsklimat som partiet drömt om i mer än två
decennier, det tonläge som Sverigedemokraterna kämpat så hårt för att
uppnå ända sedan de grundades.
”Plötsligt så pratar alla, överallt, om invandringspolitiken. I den politiska
debatten, på ledarsidor, i alla medier, vid köksbord och fikabord, på
arbetsplatser. Plötsligt så får vi precis den debatt som vi så länge har strävat
efter, som vi i så många år har velat ha  …  Sverigevänner, vi håller på att
vinna”, upprepade Åkesson ännu en gång.
Den nu rejält hesa partiledaren harklade sig flera gånger och drack klunk
på klunk med vatten för att över huvud taget kunna tala. Jimmie Åkesson
avslutade sitt anförande med att påminna om den utomparlamentariska
kampanj som partiet inledde med Kent Ekeroths tal på torget i Trelleborg,
som han avslutade med sin hotfulla varning:
”Vi ska visa dom NU!
Att NU är det dags!
NU SMÄLLER DET!”

Den sverigedemokratiska kampanjen våren 2014, mot det påstådda

organiserade tiggeriet, som följdes av mängder med övergrepp och attacker
mot romer, hade Åkesson lyft fram som en av partiets ”mest lyckade
kampanjer någonsin”.
Nu höjde han även partiets utomparlamentariska kampanj under slutet av
oktober till skyarna.
Om de många bränderna i flyktingförläggningar, från norr till söder, i
direkt anslutning till kampanjen, sa Jimmie Åkesson inte ett ord.
Han erkände visserligen att partiet kanske framstod som desperata, som
lämnat riksdagsarbetet för att i stället agitera på landets gator och torg, men
menade att det var just detta sätt att arbeta som lyft partiet i såväl debatten
som i opinionen.
”Visst, man kan kalla oss för desperata”, sa Jimmie Åkesson. ”Och visst,
vi får nog tillstå att det ligger en del i det påståendet. Vi är desperata. För
situationen är desperat. Vi befinner oss i en akut kris. Vi står inför en
samhällskollaps. Och självklart måste vi – som Sveriges oppositionsparti –
ta till de medel som finns till buds för att vända den här utvecklingen.
 Och det ger resultat!
Sverigevänner och partivänner! Det ger resultat!
Vi är på väg att vinna!”
Jimmie Åkesson hann knappt sluta sitt tal förrän applåderna åter dånade i
salen.
Jimmie Åkessons tal om partiets mångåriga och hårda kamp för att rädda
landet Sverige från dess undergång påminde och lät som många andra
tidigare tal från ledande Sverigedemokrater.
På många sätt kan Åkessons anförande på landsdagarna 2015 beskrivas
som en mer städad version av det tal som Kent Ekeroth – en av de ledande
aktivisterna i uppbyggnaden av det internationella nätverket av
counterjihadister, ansvarig för skapandet av sajten Avpixlat, ledamot i
riksdagens justitieutskott och partiets förslag som landet Sveriges framtida
justitieminister – höll redan under valrörelsen 2010: ”Vårt land riskerar på
sikt att drabbas av inbördeskrig om inte Sverigedemokraternas ord tas på
allvar … Vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller
gå under i en stilla suck.”
Då skrev en tidningsreporter i skämtsam ton att uttalandet lät ”som något
Mel Gibsons hjältefigur skulle skrika i filmen Braveheart”.
De brinnande flyktingförläggningarna och övergreppen mot romer och
deras bosättningar visade att många verkade ha tagit Kent Ekeroths ord på
exakt det sätt som han själv menade att de förtjänade att uppfattas: på
fullaste allvar.
 POST SCRIPTUM

Det svenska hatet – ett reportage om vår tid är den tredje och avslutande
delen i den trilogi som började med Lasermannen – en berättelse om
Sverige och fortsatte med De apatiska – om makt, myter och manipulation.
Varje bok, samtliga tre delar av detta nutidsreportage, har behandlat olika
aspekter av det svenska samhället.
Lasermannen skildrade en ensam gärningsman och hans påverkan på ett
samhälle – och hur samhället i sin tur påverkade honom.
De apatiska skildrade en av det moderna Sveriges största skandaler; den
tid och de processer som ledde till att rykten och vandringssägner om svårt
sjuka, apatiska asylsökande barn upphöjdes till sanning i den offentliga
debatten och i statliga utredningar.
Det svenska hatet handlar om hur det offentliga samtalet förändrats under
det senaste kvartsseklet, med utgångspunkt i ett antal unga män som valt det
fysiska eller verbala våldets väg. Boken handlar om det personliga och
politiska hatet och hur två påstådda ”huvudfiender” i samhället – militanta
islamister och islamfientliga grupperingar – i själva verket påverkar och
göder varandra.
Sammantaget har jag, i min Sverigetrilogi, försökt skriva en del av det
senaste svenska kvartsseklets historia.

Samtliga tre böcker är skrivna i reportagets form. Jag som författare har valt
ett antal skärvor och bilder av vår verklighet – och presenterat en vidare
samhällsskildring utifrån detta urval. Andra författare hade säkerligen valt
andra pusselbitar, lyft fram andra händelser och skeenden. Jag utger mig
inte för att beskriva en enda sanning, eftersom jag anser att en sådan inte
finns. Varje historiskt skeende kan ses och tolkas på flera sätt.
Det svenska hatet innehåller, på samma sätt som Lasermannen,
närgångna skildringar av ett antal personer, med ibland intima bilder från
barndom, uppväxt- och ungdomstid. En berättigad fråga är hur nära man
kan och bör få gå de skildrade. Vad spelar enstaka händelser i barndomen
för roll – egentligen. Har det bäring på en berättelse att John Ausonius
mobbades som barn och kallades för ”neger” och ”svartskalle”? Har det
någon betydelse för förståelsen av Peter Mangs att han diagnosticerades
med aspergers eller att Anders Behring Breivik plågade små djur som barn?
På ett plan kan man givetvis hävda att enstaka händelser, eller
personlighetsdrag, inte spelar någon roll, framför allt inte om de tolkas som
den enda avgörande förklaringen till en persons senare utveckling. På ett
annat plan blir just dessa små synbart vardagliga aspekter en av de tusentals
pusselbitar som påverkar och formar varje individ.
Även om vi kan diskutera var det personliga ansvaret börjar och slutar
kan ingen av oss frikopplas från det omgivande samhällets influenser och
påverkan.
Vi är alla formade av tusentals bitar och skärvor av erfarenheter; av
personliga upplevelser, fysiska och psykiska tillstånd, barndom och
uppväxt, arv och miljö, av yttre och inre påverkan från föräldrar, syskon,
vänner, partners, klass, kön, struktur, samhälle och kultur.
Ingen blir, vilket påpekas i diskussionen om militanta islamister, en
jihadist som beväpnar sig för det påstådda heliga kriget, enbart på grund av
en av dessa faktorer, på samma sätt som ingen heller blir aktiv i en
islamfientlig grupp, eller parti, utifrån en endimensionell förklaringsmodell.
Det är synen på individen som en komplex varelse, bestående av en
mångfald av interagerande faktorer, likt ett stort pussel med hundratals
bitar, som ligger bakom mitt val att presentera ett urval av dessa bilder, för
att därigenom ge läsaren en möjlighet att – utifrån en kritisk läsning – själv
dra sina slutsatser.

Denna bok publicerades först i Aftonbladet som ett så kallat longread, ett
digitalt format för reportage, böcker och längre texter. Inför publiceringen
fick Kent Ekeroth, som tackat nej till att medverka i en intervju för boken,
en möjlighet att läsa hela texten.
Kent Ekeroth hade få konkreta synpunkter på den bild som jag har
förmedlat. I ett längre svarsbrev ifrågasatte han ingen av de avgörande
händelser som jag skildrar. Flera av dem bekräftade han, några menade han
var ”kraftigt överdrivna”, bland annat beskrivningen av besöket i Prag samt
slagsmålet i högstadiet, vissa händelser sa han sig inte känna igen.
 Ekeroth påpekade att han upplever att texten beskriver honom som
”ensam, utsatt och mobbad” och menar att detta inte stämmer; att ”han hade
flera nära vänner”.
Men Ekeroths självbild går inte emot texten. Bokreportaget tecknar en
sammansatt bild av en person där också hans vänner får plats; det är just
några av dem som stått honom närmast som får komma till tals.
Jag hade naturligtvis gärna sett att också Kent Ekeroth gett sin egen bild
av sig själv, på samma sätt som hans vänner valt att ge sin subjektiva bild
av honom. Tyvärr valde han att tacka nej till att medverka.

Att vi alla har våra egna, personligt färgade bilder och uppfattningar om
händelser och personer är en självklarhet. Att Kent Ekeroth och människor i
hans närhet har olika minnesbilder och verklighetsbeskrivningar av
gemensamma upplevelser är därför högst naturligt.
Problemet är snarare att i princip ingen, inte ens de vänner och kolleger
som beskrivit honom i positiva ordalag, vågat träda fram med namn. Alla
vet vad som kan hända om Ekeroths vänner och kontakter på Avpixlat
väljer att hänga ut någon och uppmanar sina läsare att höra av sig eller
besöka namngivna personer.
Och det är just denna utveckling Det svenska hatet beskriver. Jag kände,
när jag påbörjade projektet, att begreppet hat möjligtvis var för starkt; att
det så värdeladdade ordet kanske sköt över målet. Efter att under närmare
ett och ett halvt års tid regelbundet läst sajter på nätets olika sociala medier
känns ordet hat – tyvärr – i högsta grad relevant. Det är en passande term
för de känslor och uppfattningar som varje dag formuleras av anonyma
skribenter; med uppmaningar om allt från gängvåldtäkter till våld i alla dess
former.
Det är ett debattklimat och ett tonläge som färgar av sig på hela det
offentliga samtalet. Det skrämmer: direkt och indirekt. Att Sveriges tredje
största riksdagsparti, enligt mängder av såväl muntliga som skriftliga källor,
står bakom den kanske största av dessa sajter, Avpixlat, är en talande bild av
tillståndet i landet Sverige år 2016.
Det är detta Sverige som Det svenska hatet beskriver.
 NOTER

Det svenska hatet – ett reportage om vår tid är den tredje och avslutande delen i den Sverigetrilogi,
som började med Lasermannen – en berättelse om Sverige och fortsatte med De apatiska – om makt,
myter och manipulation.
På samma sätt som de två tidigare böckerna i trilogin baseras Det svenska hatet på en omfattande
research. Citaten i varje kapitel återges i notförteckningen. I några enstaka fall har tempus ändrats för
att texten ska flyta bättre. Ett stort antal av de personer som har ställt upp på intervjuer har valt att
vara anonyma, de flesta med motiveringen att de är rädda för det näthat som kan komma från Kent
Ekeroths kontakter inom Avpixlat. Detta är ett av många tecken på hur det offentliga samtalet
förändrats och hur det nätbaserade hatet skrämmer och oroar många.
Översättningarna till svenska är gjorda av författaren om inget annat anges.
Det svenska hatet återger det senaste kvartsseklets händelser och förändringar. Vad gäller
Sverigedemokraterna har ett stort antal journalister visat på och avslöjat de skillnader som ofta råder
mellan partiets officiella retorik och det som pågår bakom kulisserna, i det fördolda. Det kanske mest
omtalade exemplet på detta är Expressens avslöjande om järnrörsskandalen hösten 2012. Bland de
journalister vars arbete återges finns bland annat: David Baas, Christian Holmén, Niklas Orrenius
och Kenan Habul. Material har också hämtats från Stiftelsen Expos kunskapsbank om den svenska
nationella rörelsen och dess olika förgreningar, samt deras skildringar av den internationella
counterjihadrörelsen.

TVILLINGTORNEN
”Vi såg folk …” https://www.youtube.com/watch?v=8tgQ75GxAZk. ”Det är som …” NBC News
010911. ”Krig mot terrorismen …” Utskrift av president George Bush ”krigsförklaring finns bl.a.
här; http://edition.cnn.com/2001/US/09/20/gen.bush.transcript/. ”Uttryckte sin sorg …” samt
”hoppades att USA …” NYTimes 010921. Antalet dödsoffer i Irak; https://www.iraqbodycount.org/.
Hatbrott mot muslimer i USA, HATE CRIMES, DISCRIMINATION, AND HARASSMENT,
http://www.humanrightsfirst.org/wp-
content/uploads/pdf/Hate%20Crimes%20Discrimination%20and%20Harassment.pdf. Undersökning
om hatbrott, Anerican Psychological Association, Muslims in America – post 9/11, By Rebecca A.
Clay, September 2011, Vol 42, No. 8. ”Det påstås saker …” ibid. ”Jag såg artiklar …” ibid. ”Islam
står för …” Svensk, svenskare Ett reportage om Sverigedemokraterna, Annika Hamrud och Elisabet
Qvarford, Optimal Förlag 2010. ” Jag tycker det …” Kent och Abir, P1-Dokumentär, Sveriges Radio,
Amanda Glans.”Du ska passa …” Sverigedemokraterna, den nationella rörelsen, Stieg Larsson,
Mikael Ekman, Ordfront Förlag 2001. ”Demonstrationen mot massinvandringen …”
https://forum.motgift.nu/t/demonstration-mot-massinvandringen-i-trelleborg/4502. De uniformerade
medlemmarna finns beskrivna av Expo, http://expo.se/2015/uniformerade-nazister-deltog-i-sd-
demonstration-mot-flyktingar_6952.html. ”Vi har ingenting …” Kent Ekeroths tal i Trelleborg finns
publicerat på https://www.youtube.com/watch?v=pb1wltJMabs. ”Det är oerhört …” Sydsvenskan
151023. ”I en tid …” citerad i Aftonbladet 151023. ”Anticimex måste ha …”
https://www.facebook.com/kent.ekeroth.3?fref=ts. ”Vårt land riskerar …” Aftonbladet 100912.

LÖRDAG 30 NOVEMBER 1991

”Judehora …” Aktuellt 921130 samt författarens egna observationer på plats. ”Vi ska hedra …”
Lasermannen – en berättelse om Sverige”, Gellert Tamas, Ordfront förlag 2002. ”Mördare …” ibid.
Attacker mot flyktingförläggningar på 1990-talet, Sverige, Sverige fosterland – om ungdom, identitet
och främlingskap, Gellert Tamas, Liber 1995. ”Vi är vita …” Storm 4:1991 sid 14. ”Tillräckligt för
att …” Lasermannen. ”Vi fick svenska …” Rangnes brev citeras i Aftonbladet 920108. ”Såväl Lund
som …” Dom B 62/91D, Svegs Tingsrätt 911120. ”Den senaste tidens …” Storm 4:1991 sid 2. ”För
tio år sedan …” BSS-ett försök att väcka debatt, Leif Ericsson/Zeilon, Stockholm 1990. ”Själv ansåg
jag …” ibid. ”För varje år …” Larsson/Ekman. ”Nationalismen inom Sverigedemokraterna …” ibid.
”Ut med packet …” Lasermannen. Beskrivningen av Sverigedemokraternas och den svenska
nationella högerns historia är hämtad från bl.a.; Sverigedemokraterna, den nationella rörelsen, Stieg
Larsson, Mikael Ekman, Ordfront Förlag 2001. Extremhögern, Anna-Lena Lodenius, Stieg Larsson,
Tiden 1991 samt 1994.

FÖRINTELSEN
Staden Sosnowiec beskrivs bl.a. i http://www.jewishgen.org/yizkor/Sosnowiec/Sos145.html.
http://www.jewishgen.org/yizkor/Sosnowiec/Sos134.html. http://www.zaglembie.org/en/towns-and-
villages/sosnowiec. Förintelsen av Sosnowiec judiska befolkning finns beskriven i bl.a.
http://www.holocaustresearchproject.org/nazioccupation/sosbend.html. ”Dom knackade på …” How
Joseph Stalin (Inadvertently) Saved Some Of Poland’s Jews, International Business Times, Palash
Ghosh, 02/21/13. ”Judar är löss …” https://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?
ModuleId=10007822.

SÖNDAG 1 DECEMBER 1991

”Vi dödade varandra …” förf.intervju. ”En troende fick …” En hel sekund i livet, Gellert Tamas
2011. 2011. Massakern i Glina beskrivs bl.a. i The Fall of Yugoslavia, Misha Glenny 1992.
Massakern i Ovcara finns beskriven Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien
(ICTY), http://www.icty.org/en/search-results?as_q=ovcara.

STÄPPEN
Staden Pavlodar finns beskriven bl.a. på, http://aboutkazakhstan.com/pavlodar-oblast. ”Man skapade
en …” Från Warszawa på enkel biljett, Clemens Poellinger, Svenska Dagbladet 080331. ”När jag
landade …” ibid.

DET NYA LANDET

”En drömvärld av …” Per-Markku Ristilammi, Rosengård och den svarta poesin 1994. ”När morsan
kom …” Kent och Abir, P1-Dokumentär, Sveriges Radio, Amanda Glans. Halmstads sociala
uppdelning, med bl.a. Nyhem, finns bl.a. beskrivet i Det urbana rummets uppdelning, Oskar Swärd,
Högskolan i Halmstad 2005.

SÖNDAG 5 APRIL 1992

”Vi trodde fortfarande …” samt övriga citat med Samir Koric är hämtade från Yugoslavia: Death of a
Nation, Laura Silber, Allan Little 1995. Karadzic högkvarter på Hotel Holiday in finns bl.a. beskrivet
i http://www.bbc.com/news/world-europe-24730400. Vrbanjabron där Suada Dilberovic dödades har
sedan dess döpts om till Suada Dilberović och Olga Sučić-bron, efter de två första dödsoffren på
bron. Det har också funnits en diskussion om vem som egentligen blev krigets första offer, de finns
de som menar att det inte var Suada Dilberovic. ”De visade att …” Yugoslavia: Death of a Nation,
Laura Silber, Allan Little, Penguin Books, 1995. Tuzla-modellen samt massakern i staden finns bl.a.
beskrivet i Ulf B. Andersson, Tuzla-Förnuftets oas Federativs förlag, 1996. Mujahedin-gruppernas
etablering i Bosnien finns bl.a. beskrivet i Al-Qaida’s Jihad in Europé, Evan F. Kohlmann. ”Jag
siktade på …” finns återgivet i bl.a. Smärtpunkten, Elisabeth Åsbrink Natur & Kultur, 2009. Det
finns olika uppgifter om Arklövs far, det kan ha varit en europé, eller den amerikanske man som
senare också blev hans styvfar, här anger jag amerikanen som far. ”Den här känslan …” Den svarte
nazisten, Magnus Sandelin, Bokförlaget Forum, 2010. ”Ej helt tillfredsställande …” ibid. ”Vi kom
fram …” ibid. ”Det är en …” ibid. ”Utbildningen i Arvidsjaur …” Västerbottens-Kuriren 30 aug
1996. Krigsförbrytartribunalen, ICTY, material om Ludvig Pavlovic-förbandet finns samlat här:
http://www.icty.org/en/search-results?as_q=ludvig%20pavlovic. ”Ni har ju redan …” mordet på
Sanida Kaplan finns bl.a. beskrivet hos ICTY,
http://www.icty.org/x/cases/prlic/trans/en/060516ED.htm. ”Anföll muslimsk by …” citerad från
Sandelin. ”Jag har alltid …” ibid. ”Jag sparar på …” och följande citat Västerbottens-Kuriren 16 maj
1994. ”En fruktansvärd likstank …” Sandelin 2010. ”Vi kunde sitta …” ibid. ”Givetvis kan vi …”
Breven gjorde Tony Olsson till nazist, Aftonbladet 991114. ”Framtiden ter sig …” Expo,
http://expo.se/2003/citatet---tony-olsson_338.html. ”Saken är denna …” Åsbrink 209. ”Jag kan
stolt …” Sandelin 2010. ”Han saknade att …” samt efterföljande citat med Christine Cars, Det svider
i Hjärtat – De svenska martyrerna, dokumentärfilm av Oscar Hedin, 2007. ”När jag mötte …” ibid.
”Vi ber gud …” ibid. Personteckningen av Jackie Arklöv är baserad på bland annat: Den svarte
nazisten, Magnus Sandelin, Bokförlaget Forum, 2010 samt Smärtpunkten, Elisabeth Åsbrink Natur &
Kultur, 2009. Personteckningen av Mikael Glinka är baserad på Det svider i Hjärtat – De svenska
martyrerna, dokumentärfilm av Oscar Hedin, 2007.

SÖNDAG 15 AUGUSTI 1993

”Det finns ingen …” Dagens Nyheter 930816. ”Det har inte …” Tidningarnas Telegrambyrå 930815.
”Att jag hade …” Dagens Nyheter 930821. ”För att inte …” Tidningarnas Telegrambyrå 930824.
”Jag trodde han …” ibid. ”Jag minns att …” Expressen 930824. ”Det var en …” Dagens Nyheter
930821. Ny demokratis bildande finns bl.a. beskrivet i Lasermannen, Gellert Tamas, 2002. ”Nu
jävlar blir …” Expressen 910916. ”Jag tror inte …” Expressen 910812. ”Wachtmeister säger
sådant …” Två dagar, Göteborgsposten 011013. ”Många av dem …” Lasermannen Dokumentären,
Gellert Tamas, Malcolm Dixelius. ”Jag skulle vilja se …” Expressen 920816. ”Hur länge dröjer
det …” Vivianne Franzén tal på sommarturnén finns bl.a. i Striptease 930901, Idag 930706, UNT
930706. ”40 000 bosnier finns …” Greven och betjänten på turné, Folkbladet 930712. ”Har ni
sett …” samt övriga citat från mötet i Söderköping, ibid. ”Jag erkänner gärna …” Länstidningen
930813. ”Vi pratade om …” Expressen 930930. ”en kvinna från Ny demokrati …”
Förundersökningsprotokoll C151-93 Åklagarmyndigheten Trollhättan sid 121. ”Hålla rent på …”
Expressen 910812. ”Ian och Bert …” Expressen 930831. ”När man tänder …” Rapport, citerat i AB
930831 och Idag 930831. På slutet …” Två dagar, Göteborgsposten 011013. ”Vårt största
utländska …” Aftonbladet 091019.

MOBBAD
”Vid den tiden …” Kent och Abir, P1-Dokumentär, Sveriges Radio, Amanda Glans. ”Jag gick
natur …” ibid. ”Jag upplevde …” Nyfiken på partiledaren, Sveriges Television 140223.

TORSDAG 6 JULI 1995

”De har inte …” Srebrenica – Record of a War Crime, Jan Willem Honig, Norbert Both Penguin
Books, 1996. ”Bara gamla människor …” En hel sekund i Livet, Gellert Tamas, Natur och Kultur,
2011. ”Var inte rädda …” finns bl.a. beskrivet i New York Times 961029. ”Jag skyddade mig …”
Honig, Both 1996. ”De som planerar …” Krigsförbrytartribunalen
http://www.icty.org/specials/srebrenica20/?q=srebrenica20/. ”Frågan är om …” SD-Kuriren Nr 24
1995. ”Vi måste öka …” SD-Kuriren Nr 25 1995.

DE UPPLYSTA
”Jag som ensam …” samt följande citat från Förundersökningsprotokoll C01-5-101-05/611 kopplat
till mål B 2368-14 i Lunds Tingsrätt samt B 570-07 i Hovrätten över Skåne och Blekinge. ”Utöver
umgänget med …” citerat ur Kent Ekeroths brev till Aftonbladet i samband med publiceringen av
Det Svenska Hatet, Aftonbladet 160912.

SOMMAREN 1996
”Vi kan med …” samt följande citat från bokbränningen i Sydsvenskan 020905. Bokbränningen finns
också beskriven i bl.a. Sverigedemokrat lånade ut mark till nazister, Expo 020920. ”Köra upp
tidningen …” Då bokbål – nu i SD-styrelse, Expo, 130418. ”Närmaste lokalavdelning fanns …” Satis
Polito, Jimmie Åkesson, Asp & Lycke, 2013. ”Den 1 november …” ibid. ”Det här är …” Expressen
940921. ”De följande åren …” Åkesson 2013. ”Jag minns förvisso …” ibid. ”Man träffar samma …”
Aftonbladet 991202. ”Landet tillhör oss …” Demokraten juli/augusti/september 2000. ”Ett land
som …” Demokraten juni/juli/augusti 1999. ”Vad är det …” citerat i Omtalat, Expressen 140929.
”SDs chanser till …” SDU-Bulletinen, sommarbulletinen 1998. Texten om Schönhuber baseras bl.a.
på Rechtsradikalismus: Franz Schönhuber ist tot, Der Speigel 051128. ”Hello, I am …” SD-Kuriren
Nr 35 1999. ”Mest nyfikna var …” ibid. ”Det behövs slavar …” Larsson, Ekman 2001.
”Rastillhörighet och dressering …” ibid. ” Med ett engelskt …” SD-Kuriren Nr 35 1999.

ELITSKOLAN
”Vi har välutbildade …” http://www.lund.se/Gymnasieskolor/Katedralskolan/Om-skolan/. Kent
Ekeroth avslutade sina universitetsstudier med en examen som civilekonom.

TISDAG 11 SEPTEMBER 2001

”Enligt uppgift är …” Ekot, Sveriges Radio 010911. Georg Bush reaktion när han får höra talas om
angreppet 11 september finns bl.a. på https://www.youtube.com/watch?v=Rg5NvKpJfKE. ”Dessa
terrorister utövar …” Bush ”krigsförklaring” finns bl.a. här
http://edition.cnn.com/2001/US/09/20/gen.bush.transcript/ ”Danskarna måste försvara …”
Aftonbladet 011118. ”Jag vill beskydda …” ibid. ”Islam är inte …” Sydsvenskan 021008. ”Glistrup
visade att …” Dagens Nyheter 020629. Mötet med Anders Lange finns på
https://www.youtube.com/watch?v=NxSLa6p9mlo. ”Danmark håller på …” Extremhögern, Anna-
Lena Lodenius, Stieg Larsson, Tiden 1994. ”Jeg håper jeg …” citerat i Tamas 2011. ”Kombinasjonen
sosialpolitik og …” och följande citat är från Fra Anders Lange til Carl I Hagen – 25 år med
Fremskrittspartiet, Jan Martin Iversen, Millennium, 1998. Fakta om de danska medierna under
valkampanjen 2001 är tagna från; Världens lyckligaste folk, Lena Sundström, Leopard Förlag 2009.
”Utlänningsfrågan var en …” ibid. ”Det fatala är …” Helsingborgs Dagblad 011118. ”Om det är …”
Dagens nyheter 011121. ”Det är folk …” Dagens Nyheter 020629. ”En sund religionskritik …” Nya
Ludvika Tidning 020530. ”Det är sunda …” Aftonbladet 020215. ”Om man är …” Sydsvenskan
020922. ”Jag gillar inte …” samt följande citat, Uppdrag Granskning, Sveriges Television, 020910.

TORSDAG 17 JANUARI 2002

”Han krigade för …” Expressen 020121. ”Anslutit till Osama …” Aftonbladet 020123. ”svensk kan
veta …” Aftonbladet 011225. ”Var rättegången kommer …” Aftonbladet 011229. ”Assalamu
alaikum …” citerat i Café nr 8, 2002. ”öppen, utåtriktad och populär …” Fånge på Guantánamo,
Gösta Hultén, Leopard förlag, 2005. ”Jag vill bli …” Café nr 8, 2002. ”Vi uppmuntrades av …” I was
a radical Islamist who hated all of you, Maajid Nawaz, 030529 i http://www.news.com.au/national/i-
was-a-radical-islamist-who-hatedall-of-you/story-fncynjr2-1226652515525#ixzz2c7SfbgAS. ”Vi
behöver vapen …” The Islamist, Ed Hussein, Penguin books, 2007. ”De intellektuella ledarna …”
Islam has become its own enemy, Ziauddin Sardar, The Guardian 011021. ”Rasism är inte …”
Nawaz, 030529. ”Det var fruktansvärt …” Hultén 2005. ”överidentifikation med sin …” USAs
försvarsdepartements dokument, Secret//20290410 finns här;
http://projects.nytimes.com/guantanamo/detainees/166-mehdi-mohammad-ghezali/documents/11.
”Han kan anses …” ibid. ”Han verkar vara …” Ghezali fruktade för sitt liv i trådburen på
Guantánamo, Nils Funcke, Dagens Nyheter 041024. ”Ett skott i …” Aktuellt, Sveriges Television
040716. Bakgrundsteckningen av Omar Bakri baseras bl.a. på The Islamist, Ed Hussein, Penguin
books, 2007.

SÖNDAG 17 SEPTEMBER 2006

”skakat om etablissemanget …” SD-Kuriren Nr 70, 2006. ”Det här visar …” Rapport, Sveriges
Television, 060917) ”Det är en …” Sydsvenskan 070225. ”Istället för att …” finns på
http://web.archive.org/web/20061101224638/ http://kentekeroth.sdblog.se/?m=200610. ”En av
de … citerad i Sverigedemokrat sparkas från ambassaden i Tel Aviv, Expo 061030. ”Problemet kan
liknas …” i http://web.archive.org/web/20061031031352/ http://kentekeroth.sdblog.se/?cat=1. ”Den
29 oktober …” samt följande citat finns på; http://web.archive.org/web/20061101224638/
http://kentekeroth.sdblog.se/?m=200610. ”Det här är …” UD sparkar sverigedemokrat från
ambassad, Sydsvenskan 061030. ”Han får sluta …” ibid. ”Jag pa jamforde …” i
http://web.archive.org/web/20061031031352/ http://kentekeroth.sdblog.se/?cat=1. ”Jag anvande
en …” ibid. ”Bananrepubliken Sverige …” samt följande citat i
http://web.archive.org/web/20061106005717/ http://tedekeroth.sdblog.se/. ”Ska ocksa namnas …” i
http://web.archive.org/web/20061101224638/ http://kentekeroth.sdblog.se/?m=200610. ”Alltför
negativa …” Sydsvenskan 030822. ”Denne diktator har …” Arafats dröm var att se Israel utplånas,
Kristianstadsbladet 041226. ”Först försökte vi …” Sydsvenskan 070713. ”Han fick ju …” ibid. ”Att
vara kritisk …” ibid. ”Det här handlar …” ibid. ”Sverigedemokraterna valde in …” i
http://archive.is/xnJz6. ”Bröderna Ekeroth är …” i https://www.flashback.org/t1033341. ”Du har
prickat …” https://www.flashback.org/sok/judar?sp=1&f=288&t=1033341&so=a. ”Islam special …”
samt följande citat SD-Kuriren Nr 96 2006. ”De psykiska påfrestningar …” Justitiekanslern
Diarienummer 7068-06-21. ”Hade stor betydelse …” ibid.

LÖRDAG 14 APRIL 2007

”Det handlar i …” i http://gatesofvienna.blogspot.de/2007/04/uk-and-scandinavia-counterjihad-
summit.html. ”Mötet var planerat …” i http://imittsverige.blogspot.de/2007/04/us-uk-and-
scandinavian-counterjihad.html. ”Radikala muslimer över …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2007/04/uk-and-scandinavia-counterjihad-summit.html. ”Mitt
upprörda sinne …” TT-Spektra 041219. ”Som förökar sig …” Counterjihadrörelsen – en del av den
antimuslimska miljön, Martha Hannus, Expo Reserach, 2012. ”Tack gode gud …” Holy Writ, The
Atlantic, Christopher Hitchens, April 2003. ”Kastas i fängelse …” Fallet Fallaci, Aftonbladet, Ragnar
Strömberg, Aftonbladet 040526. ”Jag vill inte se …” TT-spektra 041219. ”Intellektuell terrorism
under …” Trial over Italian Islam ’insult’, BBC 050524. ”Ye’ors bok påminner …” The end of
Eurabia, Financial Times Magazine, Simon Kuper, 110909. ”Omfattande hemsändelse av …” SD-
Kuriren Nr 63, 2005. ”Europas omvandling till …” samt följande citat i
https://sdbl.wordpress.com/2007/02/03/ead-da-europa-salde-ut-sig-sjalva/#comment-12090. ”The
Clash of …” Foreign Affairs, summer Issue 1993. Huntington omarbetade senare sin artikel till
boken; The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order, Touchstone, Simon and
Schuster, 1997. ”Efter 11 september …” Doug Saunders, The Myth of the Muslim Tide: Do
Immigrants Threaten the West?,Vintage Books 2012. ”Islamistiska extremister som …” ibid. ”Hans
intresse är …” i http://dansk-svensk.blogspot.de/2007/04/en-baron-vgner.html. ”Vid belägringen av
Wien …” http://gatesofvienna.blogspot.de/. ”Medlemmar av en …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2007/04/uk-and-scandinavia-counterjihad-summit.html. ”Hela
arrangemanget var …” http://web.archive.org/web/20080614192509/
http://beta.kimcm.dk/index.php/2007/04/15/uk-scandinavian-summit-in-copenhagen/. ”Möten med
andra …” http://imittsverige.blogspot.de/2007/04/us-uk-and-scandinavian-counterjihad.html.
Beskrivningen av Counterjihadrörelsen är bl.a. hämtade från; Fear, Inc. The Roots of the
Islamophobia Network in America, Wajahat Ali, Eli Clifton, Matthew Duss, Lee Fang, Scott Keyes,
and Faiz Shakir, www.americanprogress.org, 2011. Counterjihadrörelsen – en del av den
antimuslimska miljön, Martha Hannus, Expo Reserach, 2012. Den antimuslimska miljön, Idéerna,
profilerna och begreppen, David Lagerlöf, Jonathan Leman, Alexander Bengtsson, Fokusrapport
2011:1, Expo Research. The Myth od the Muslim Tide, Doug Saunders, Vintage Books, 2012 samt
Islamophobia Industry – How the Right Manufactures Fear of Muslims, Nathan Lean, Pluto Press,
2012.
MÅNDAG 31 MARS 2008
”Detta är ren …” SD-Kuriren Nr 75, 2008. Opinionsundersökningen återges bl.a. i Aftonbladet och
Dagens Nyheter, båda 080329. ”Jag kan ingenting …” samt följande citat är alla hämtade ur
Förundersökningsprotokoll C01-5-101-05/611 kopplat till mål B 2368-14 i Lunds Tingsrätt samt B
570-07 i Hovrätten över Skåne och Blekinge. ”Men varför tycker …” Dagens snackis, Politiskt
Inkorrekt, Sveriges Radio, 111017. ”I de flesta …” http://web.archive.org/web/20061101224638/
http://kentekeroth.sdblog.se/?m=200610. ”Skattefusk kan ge …” Kvällsposten 061010. ”Doktor
åtalas för …” Sydsvenskan 061010. ”Kent Ekeroths egen …”
http://web.archive.org/web/20061101224638/ http://kentekeroth.sdblog.se/?m=200610. Ӏr det
inte …” https://www.flashback.org/t1033341p6. ”Om jag har …”
https://twitter.com/kentekeroth/status/250702972491808768.

TISDAG 4 NOVEMBER 2008

”Det är helt …” NBC News 081104, finns på https://www.youtube.com/watch?v=CjEQ5V0KQhQ.
”I natt på …” NBC News 081104 finns på https://www.youtube.com/watch?v=CnvUUauFJ98. ”Och
nu har …” http://www.wnd.com/2009/06/100660/. ”Sluta dalta med …”
http://web.archive.org/web/20090105050332/ http://kentekeroth.se/2008/12/05/infor-rico-lagar-i-
sverige/. ”Attackerna mot det …” http://web.archive.org/web/20100827110834/
http://kentekeroth.se/2008/12/26/attackerna-mot-det-svenska-samhallet-fortsatter/. ”Islamiseringen
av Sverige …” http://web.archive.org/web/20100827110929/
http://kentekeroth.se/2008/12/18/sverige-foljer-trenden-islamiseringen-fortgar/. ”Avsvenskningen
fortsätter …” http://web.archive.org/web/20100827111051/
http://kentekeroth.se/2008/12/16/avsvenskningen-fortsatter/. ”De rapar istället …”
http://web.archive.org/web/20100824144452/ http://kentekeroth.se/2008/12/30/folkratt-i-ockupation-
folkrattsligt-omojligt-att-ge-tillbaka-vastbankengaza-till-araberna/. FN-rapporten om antal dödsoffer
under Gaza-konflikten 2008-2009 är; Human Rights in Palestine and other Occupied Arab
Territories, Report of the United Nations Fact-Finding Mission on the Gaza Conflict, A/HRC/12/48.
25 September 2009. Siffran på antalet dödade palestinier varierar runt 1.400, enligt den israeliska
regeringen var antalet dödsoffer 1.166. ”svensk media förminskar …”
http://web.archive.org/web/20100825060413/ http://kentekeroth.se/2008/12/27/israels-rattmatiga-
forsvar/. ”Självklart ska Israel …” http://web.archive.org/web/20100825060413/
http://kentekeroth.se/2008/12/27/israels-rattmatiga-forsvar/. ”Utvecklats till en …” Kent Ekeroths
syn på EU finns bl.a. samlat i skriften Det antidemokratiska EU – ett hot mot Sveriges
självständighet, som finns här; http://web.archive.org/web/20100828192423/
http://kentekeroth.se/2009/04/22/det-antidemokratiska-eu/. ”Kent Ekeroth är …” SD_Kuriren nr 82,
2009. ”Jag deltar i …”
http://littlegreenfootballs.com/article/27674_About_Vlaams_Belang_and_Sweden_Democrats. ”Vi
har begått …” Presentation of the Sweden Democrats, tal av Ted Ekeroth på Counterjihadmötet i
Bryssel 18–19 oktober 2007, finns här; https://counterjihadeuropa.wordpress.com/2007-conference-
papers/. ”Olyckligtvis är den …”
http://littlegreenfootballs.com/article/27592_Organizing_to_Resist_the_Islamization_of_Europe.
”Jag skulle fortfarande …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2007/11/ted-ekeroth-counterjihadist-and-
pro.html. ”Fascister och antisemiter …” i
http://littlegreenfootballs.com/article/44533_Newsweek_Reports_on_the_Growing_Alliance_Betwee
n_Netanyahus_Likud_Party_and_Europes_Anti-Semitic_Far_Right. ”Bekämpa idéerna och …”
http://www.islamist-watch.org/. ”Självklart är traditionell …”
https://islamophobianetwork.com/misinformation-expert/robert-spencer. ”Obama har svekfullt …”
http://www.wnd.com/2009/06/100660/. Antalet träffar på Spencer m fl är tagna från, Fear, Inc. The
Roots of the Islamophobia Network in America, Wajahat Ali, Eli Clifton, Matthew Duss, Lee Fang,
Scott Keyes, and Faiz Shakir, www.americanprogress.org, 2011. ”Islamofobi är när …” Islamhatare
talar för SD, Aftonbladet 100705. ”Sympatiserar med de …” The Myth od the Muslim Tide, Doug
Saunders, Vintage Books, 2012. ”Jag anser att …” In Islamic Law, Gingrich Sees a Mortal Threat to
U.S. New Yourk Times 111221. ”Ett nytt existensiellt …” Saunders 2012. ”Vem skulle inte …” och
följande citat, The Islamophobia Industry – How the Right Manufactures Fear of Muslims, Nathan
Lean, Pluto Press, 2012. ”Den muslimska faran …” Håkan Hvitfelt, Den muslimska faran – om
mediebilden av islam, i Mörk magi i vita medier, redaktör Ylva Brune, Carlsson, 1998. Marina
Ghersetti och Anna Levin, Muslimer och islam i svenska nyhetsmedier – Om rapporteringen av
terrorattackerna i USA den 11 september 2001, Integrationsverkets skriftserie III, 2002.
Bakgrundsmaterialet till beskrivningen av den islamfientliga rörelsen i USA och
Counterjihadrörelsen är bl.a. hämtade från; Fear, Inc. The Roots of the Islamophobia Network in
America, Wajahat Ali, Eli Clifton, Matthew Duss, Lee Fang, Scott Keyes, and Faiz Shakir,
www.americanprogress.org, 2011. Counterjihadrörelsen – en del av den antimuslimska miljön,
Martha Hannus, Expo Reserach, 2012. Den antimuslimska miljön, Idéerna, profilerna och begreppen,
David Lagerlöf, Jonathan Leman, Alexander Bengtsson, Fokusrapport 2011:1, Expo Research. The
Myth od the Muslim Tide, Doug Saunders, Vintage Books, 2012 samt Islamophobia Industry – How
the Right Manufactures Fear of Muslims, Nathan Lean, Pluto Press, 2012.

SÖNDAG 16 AUGUSTI 2009

”Vi är censurerade …” http://web.archive.org/web/20100102100412/
http://politisktinkorrekt.wordpress.com/debattera-fritt/. ”En motpol till …”
http://web.archive.org/web/20111030104351/ http://politisktinkorrekt.info/2011/10/16/pi-har-
kommit-tillvags-ande#more-97463. ”Det första som …” samt följande citat från Politiskt inkorrekt är
hämtade från; http://web.archive.org/web/20100102100412/
http://politisktinkorrekt.wordpress.com/debattera-fritt/. Alexas rankning av webbsajter finns på;
http://web.archive.org/web/20100719025322/ http://politisktinkorrekt.info/2010/07/14/politiskt-
inkorrekt-15e-storsta-nyhetssidan-pa-natet/#more-48154. ”I och med …”
http://web.archive.org/web/20111030104351/ http://politisktinkorrekt.info/2011/10/16/pi-har-
kommit-till-vags-ande#more-97463. ”Skulle ni inte …” samt följande citat av Dulny är hämtade från;
Här är SD-toppens inlägg på hatsajten, David Baas, Christian Holmén, Expressen 140908. ”Han var
en …” https://politisktinkorekt.wordpress.com/2011/03/24/personen-bakom-aliaset-gustaf-janson-pa-
bloggen-politiskt-inkorrekt-avslojad/#more-10. ”Han gjorde väldigt …” samt följande citat från
Gustaf Janson/Ronny Hagströms son Daniel är hämtade från; Medierna, Sveriges Radio 111001. ”Så
småningom faller …” http://web.archive.org/web/20100102100412/
http://politisktinkorrekt.wordpress.com/debattera-fritt/.

SÖNDAG 6 SEPTEMBER 2009

”Om du ska …” samt följande citat från Alan Lakes tal från mötet i Malmö 6 september 2009 är
hämtade från; https://www.youtube.com/watch?v=oY7FL0LgIrA samt
https://www.youtube.com/watch?v=mGx-7ZdoeJms. ”Det finns ett …” SD-Kuriren Nr 82 2009. ”Jag
hatar pakis …” samt ”Negrerna kan dra …” är hämtade från Uppdrag granskning, Sveriges
Television 111214. ”En fatwa har …” samt ”Nu har en …” Far right embraces fatwas, Jason N
Parkinson, Guardian 091104. ”För min del …” Anti-islamister bygger et verdensomspennende
nettverk, TV2 Norge, http://www.tv2.no/a/3464402. ”Härligt att se …” EDL leader demanded debate
on killing David Cameron and archbishop, Guardian 110730. ”Jag delar EDLs …” English Defence
League forges links with America’s Tea Party, Guardian 101010. ”Det verkar som …” ibid. ”Jag kan
inte …” SD skickade bilder på lik till 15-åring, Svenska Dagbladet 121123. ”Jag blev illamående …”
ibid. ”Att förmedla baksidor …” http://web.archive.org/web/20130826084026/
http://tedekeroth.se/2012/11/. ”Jag är orolig för …” samt förljande citat är från; ”Eurabia” jämförs
med konspirationsteorier, Sydsvenskan 090905. ”Det blev ett …” SD-Kuriren Nr 83, 2009.

LÖRDAG 10 OKTOBER 2009

”Jag måste det …” Raskrigaren: seriemördaren Peter Mangs, Mattias Gardell, Leopard Förlag, 2015.
”Träffats av minst …” Förundersökningsprotokoll kopplat till Dom B 10425-10, Malmö Tingsrätt,
avdelning 2, 121123 samt Hovrätten över Skåne och Blekinge, Avdelning 3, Rotel 35, B 3468-12,
130425. ”Jag påminns om …” Minnet av Trez kommer alltid att vara lika starkt, Sydsvenskan
141010. ”För mig personligen …” Mina äventyr i Svenssonland – mer varierande att vara för mig
själv, Peter Mangs, Nomen Förlag, 2015. ”Nu var det …” Äventyr i Svenssonland: seriemördaren
Peter Mangs, Joakim Palmkvist, Albert Bonniers förlag, 2015. ”Jag tog ut …” Gardell 2015. ”Jag var
nyduschad …” Mangs 2015. ”Ingen visste att …” Mangs 2015. ”Vid den här …” ibid. Håkan Malke,
Peter Mangs vän, heter i verkligheten något annat. ”Zigenares bristande respekt …” Mangs 2015.
”Inspekterade skadorna på …” Mangs 2015. ”Så fort det …” Vägen till skotten, Jesper Huor, Magnus
Arvidson, Fokus Nr 50, december 16, 2011. ”Det handlar om …” Mangs 2015. ”Peter hade
funderingar …” samt följande citat om Mangs mentala psykiska tillstånd,
Förundersökningsprotokoll. ”Judisk bokförläggare …” ibid. ”Du är en …” ibid. ”Niggers och
judar …” samt följande citat om den misslyckade kväll är hämtade från Gardell 2015. ”Bulgariska
zigenare gör …” samt följande citat om Mangs verksamhet på internet är hämtade från
Förundersökningsprotokollen. ”Under många tusentals …” samt följande citat är från, Grov rasism
på SD-politikers blogg, Helsingborgs Dagblad, 100903. Wahlberg försvarade sitt inlägg med att han
enbart ”citerat” från Flashback. ”Israel vill samla …” sam övriga citat från Mangs inlägg på nätet är
hämtade från Förundersökningsprotokollen. ”Jag vet inte …” Mangs 2015. ”Kvinnor vill vara …”
ibid. ”För mig kändes …” ibid. ”Man fick en …”Huor, Arvidsson 2011. ”Han sa att …” samt
nästkommande citat är från Förundersökningsprotokollen. Avsnittet om Joseph Paul Franklin och
andra ”Lone Wolfs”, baseras delvis på Gardell 2015. ”Planen var att …” Gardell 2015. ”Den som
böjer …” ibid. ”Verksamheten var ett …” ibid. ”Våld löser alla …” ibid. ”Ingenting hade hänt …”
ibid. ”Polisen tror att …” Polisens teori: 16-åringen löser gåtan, Kvällsposten, 061202. ”Jag har
aspergers …” förundersökningsprotokollet. ”Bara att öppna …” Gardell 2015. ”Jag var så …” samt
övriga citat med Rudolf Mangs är hämtade från Gardell 2015. ”Det räcker att …” ibid.
Personteckningen av Peter Mangs är baserad på bland annat; Raskrigaren: seriemördaren Peter
Mangs, Mattias Gardell, Leopard Förlag, 2015. Äventyr i Svenssonland: seriemördaren Peter Mangs,
Joakim Palmkvist, Albert Bonniers förlag, 2015. Mina äventyr i Svenssonland – mer varierande att
vara för mig själv, Peter Mangs, Nomen Förlag, 2015

SÖNDAG 18 OKTOBER 2009

”Hejsan allesammans …” samt följande citat från Kent Ekeroths tal på Sverigedemokraternas
Landsdagar finns bl.a. här; https://www.youtube.com/watch?v=L4uKtEULXew. ”Faktiska eller
potentiella …” Serge Trifkovic tal på 4:e Counterjihadkonferensen i Köpenhamn maj 2009 finns bl.a.
refererat här; http://westerncivilizationandculture.blogspot.se/2009/05/us-policy-and-geopolitics-of-
jihad.html. ”Varit i krig …” samt följande citat från det Counterjihadistiska manifestet finns återgivet
här; http://gatesofvienna.blogspot.se/2009/11/counterjihad-manifesto.html. ”Jag är kanske …” ibid.
”Risken är stor …” SD-Kuriren nr 83, 2009. Mattias Karlssons tal om slaget i Wien vid
Sverigedemokraternas valupptakt 2009 finns nämnt här; http://expo.se/2009/eu-09-eu-valet-a-ett-
genrep_2575.html. ”Hur kan det …” SD-Kuriren Nr 84, 2009. ”Det är precis …” Sverigedemokrat
till hårt angrepp mot muslimsk ideologi i tal, Svenska Dagbladet 091019. ”Konfrontationer är
aldrig …” Sverigedemokraterna och islam, Studio Ett, Sveriges Radio, 100201. ”Vårt största
utländska …” Muslimerna är vårt största utländska hot, Jimmie Åkesson, Aftonbladet 091019.
”Retoriken var snarast …” Jimmie Åkesson är precis där han vill vara, Niklas Orrenius, Sydsvenskan
091021. ”Fältet öppet för …” samt följande citat är från boken, Noll Noll – decenniet som förändrade
världen, Karin Eriksson, Redaktörer Tobias Nielsén & Anders Rydell, Volante, 2009. Karin Erikssons
text finns även återgiven i Expressen i Orden som förändrade ett helt årtionde, 091221. ”Vi fick
goda …” http://gatesofvienna.blogspot.se/2009/11/winds-of-change-in-sweden.html#readfurther.
”Landsdagarna i Ljungbyhed …” SD-Kuriren nr 84, 2009.

TISDAG 20 APRIL 2010

”Det är helt …” Bråk vid SD-möte på Katedralskolan, Sydsvenskan 100420. ”När vi kom …”
http://web.archive.org/web/20100828062439/ http://kentekeroth.se/2010/04/20/invandrare-visade-
sin-odemokratiska-och-valdsamma-mentalitet-vid-besok-pa-katedralskolan-i-lund/. ”Det roliga
är …” ibid. ”Kan sova gott …” https://www.facebook.com/kent.ekeroth.3?ref=ts&fref=ts. ”Det är
en …” Så raggar du bäst, Patrik Svensson, Sydsvenskan 060429. ”Om en kvinna …” ibid. ”Vet ni
vad …” samt följande citat från resan till Tallin, Kaliber, Sveriges Radio, 090405. ”Vi kommer
att …” ibid. ”Var du med …” Debatt, Sveriges Television, 090406. ”Nynazister i
kritstrecksrandiga …” http://www.spiegel.de/politik/deutschland/rechtsextreme-in-nrw-polizei-sucht-
bei-razzia-nach-neonazis-a-829594.html. ”Aggressiv hållning gentemot …” lagtexten om
författningsfientlig verksamhet finns bl.a. återgivet här;
http://www.juraforum.de/lexikon/parteiverbot. ”Pro NRW missaktar …” samt övriga citat från
Författningsskyddet är hämtade från Verfassungsschutzbericht 2011 des Landes Nordrhein-
Westfalen, Pressefassung
2012.https://www.mik.nrw.de/fileadmin/user_upload/Redakteure/Bilder/Startseite/Verfassungsschutz
bericht_2011_Pressefassung.pdf. ”Jag ska ner …” samt följande citat, Sverigedemokrat till
europeiskt minaretmöte, Människor och tro, Sveriges Radio 100326. ”Varje civilisation kommer …”
Kent Ekeroths tal på Pro NRW-mötet finns här; https://www.youtube.com/watch?v=XV4PTrn5Ebg,
samt här; https://www.youtube.com/watch?v=geUkw0Y8N0U. ”Plötsligt uppstår rena …”
Föreningsmöte i populistklubben, Christoph Andersson, Sydsvenskan 100401. ”På samma sätt …”
samt följande citat från Pro NRW-konferensen är hämtade från Verfassungsschutzbericht 2011 des
Landes Nordrhein-Westfalen, Pressefassung 2012. ”Om någon vill …”
http://web.archive.org/web/20100409195242/ http://kentekeroth.se/2010/04/. ”Även för den …”
Facebook som folkdomstol, Johan Malmberg. Helsingborgs Dagblad, 100406. ”Vi äldre vågar …”
Förstämningen är stor i Landskrona, Sveriges Television, 100407,
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/forstamningen-ar-stor-i-landskrona. ”Vi har en …” Hot på
nätet drabbar hela familjen, Sydsvenskan 100406. ”Libanesisk muslim …” Ekeroths
namnpublicering finns här; http://web.archive.org/web/20100408140154/
http://kentekeroth.se/2010/04/02/parkeringsmordet-mojlig-forovare/. ”Till alla Landskronas …”
Expressen 100404. ”Våld har ingen …” Tusentals slöt upp mot våldet, Sydsvenskan 100406. ”Hatet
är hotet …” Facebook som folkdomstol, Johan Malmberg, Helsingborgs Dagblad, 100406. ”Vi tycker
att …” Sverigedemokrat hänger ut misstänkt, Sveriges television 100404,
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverigedemokrat-hanger-ut-misstankt. ”Ni är bara …” samt
följande citat är hämtade från; http://web.archive.org/web/20100408140154/
http://kentekeroth.se/2010/04/02/parkeringsmordet-mojlig-forovare/. ”Del i det …”
http://web.archive.org/web/20100409223904/ http://kentekeroth.se/2010/04/04/kulturberikare-en-
kaftsmall-till-etablissemanget/. ”Händelsen är som …” SD vill ha en martyr, Expressen 100404. ”Jag
är inte …” ibid. ”En del kanske …” Hot på nätet drabbar hela familjen, Sydsvenskan 100406. ”Vad
ska vi …” Det är inte kulturellt att döda äldre damer, Peter Kadhammar, Aftonbladet 100403. ”Hans
inlägg visar …” http://web.archive.org/web/20100409223904/
http://kentekeroth.se/2010/04/04/kulturberikare-en-kaftsmall-till-etablissemanget/. ”Varför inte
skriva …” http://web.archive.org/web/20100408140154/
http://kentekeroth.se/2010/04/02/parkeringsmordet-mojlig-forovare/.
TORSDAG 3 JUNI 2010
Det som senare blev känt som ”Järnrörsfilmen” är tagen av Kent Ekeroth och publicerades först av
Expressen, med början 14 november 2012. Hela filmen finns utlagd här;
http://www.expressen.se/tv/nyheter/expressen-dokumentar-hela-sd-filmen/.

TISDAG 14 SEPTEMBER 2010

”Ojdå! Det där …” Soran Ismails Yotube-klipp finns här; https://www.youtube.com/watch?
v=4JA4TC8anM0. ”Vi måste iväg …” och följande citat, Vi får prata om det här senare, Fredrik
Sjöshult, Expressen 100914. ”Den dag etablissemanget …”
http://web.archive.org/web/20130424140222/ http://kentekeroth.se/2010/02/24/som-en-flojel-i-
vinden/. ”Bara i ett …” http://web.archive.org/web/20101224113622/
http://kentekeroth.se/2010/12/21/genusgalenskapen-rullar-vidare-verkligheten-bestar-dock/. ”Jag
hatar FP …” Hamrud, Qvarford 2010. ”de står upp …” Kent Ekeroths Facebooksida, inlägg 100831.
Kent Ekeroth tackar Danmark i flera inlägg, bl.a. här; http://web.archive.org/web/20101201184047/
http://kentekeroth.se/2010/08/31/tack-danmark-for-att-nistar-upp-for-svensk-demokrati/. ”Jag har
missaktning …” http://web.archive.org/web/20101202075257/
http://kentekeroth.se/2010/09/16/asiktsfortrycket-allt-grovre-i-sverige-herslow-atalas-for-historiskt-
korrekt-bild/. ”Nej, Sverige är …” http://web.archive.org/web/20101202075257/
http://kentekeroth.se/2010/09/16/asiktsfortrycket-allt-grovre-i-sverige-herslow-atalas-for-historiskt-
korrekt-bild/. ”Sverigedemokraterna är i …” Hur extrema är Sverigedemokraterna, Anders
Sannerstedt, SOM-Institutet 2014. ”Invandrarmobb …” Facebook, inlägg 100831. ”Kan ni gissa …”
Facebook 100907. ”Mellanösternfolket tillsammans med …” Facebook 100910. ”Han kallar det …”
Hamrud, Qvarford 2010. Islamseminariet i Göteborg finns bl.a. att hitta här;
https://www.youtube.com/watch?v=q4EiRn9Ji0M. Sverigedemokraternas pressrelease om
Göteborgsseminariet finns här;
http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/avslutande-islamseminarium-i-
goeteborg-den-30-augusti-459206. ”Det muslimska kollektivet …” Islamhatare talar för SD,
Aftonbladet 100705. ”Islamhataren Robert Spencer …”
http://makthavare.se/2010/07/05/islamhataren-robert-spencer-hos-sd/. Dagens Nyheters artikel om
Spencers besök; Islamkritiker fick ovälkommen gåva, Dagens Nyheter 100706. Robert Spencers tal
på Almedalen finns bl.a. här; https://www.youtube.com/watch?v=BQ1br0GsqT8. ”Som alla
böcker …” samt följande citat, Balancing the Prophet, Karen Armstrong, Financial Times, 070427.
”IS är inte …” Fileds of Blood, Religion and the History of Violence, Karen Armstrong, Vintage,
2014. Man kan utnyttja …” Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp, Anders
Arborelius, biskop, Stockholms katolska stif, Antje Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan, Mahmoud
Khalfi, ordförande, Sveriges imamråd, Nadia Marhri Lodin, vice ordförande, Sveriges muslimska
råd, Ute Steyer, rabbin, Stockholms judiska församling, Dagens Nyheter 160808. ”Vad gäller
islam …” samt följande citat från Breiviks manifest, 2083 – A European Declaration of
Independence, Andrew Breivik. Antalet träffar på olika Counterjihadister i Breiviks manifest är
hämtade från Fear, Inc. The Roots of the Islamophobia Network in America, Wajahat Ali, Eli Clifton,
Matthew Duss, Lee Fang, Scott Keyes, and Faiz Shakir, www.americanprogress.org, 2011. ”Vi har
medvetet …” ur boken ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza”, Niklas Orrenius, Månpocket 2010,
återgivet i Med ryggen mot omvärlden, Svenska Dagbladet 100310. ”Erik Almqvist redogör …”
http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/erik-almqvist-redogoer-foer-
graelet-med-soran-ismails-gangsterkamrat-471737. Linus Bylunds brottsregister beskrivs bl.a. i
Våldsdömda jobbar åt SD, Expressen 101121. ”Avdankad komiker som …” Sverigedemokraternas
”motfilm” finns här; https://www.youtube.com/watch?v=ttUPDPiLNI8. ”kollade kanske i …”
intervju med Sven-Olof Sällström 160906. ”Var du rädd …” SD-toppar i bråk på öppen gata,
Aftonbladet 100914. ”Det förekommer omfattande …” Komikern i bråk med SD-toppar, Expressen
100915. Citaten från Daniel Assai kommer dels från en egen intervju, dels från två intervjuer med
webbsajten Inte Rasist Men, IRM, IRM-podd avsnitt 30 – avhopparen talar ut, Henrik Johansson
150517, https://www.interasistmen.se/podd/irm-podd-avsnitt-30-avhopparen-talar-ut/, samt; IRM-
podcast: avsnitt 30, En rasistisk sekt, 150517, https://soundcloud.com/mr-henko/irm-podd-
enrasistisk-sektmp3.

SÖNDAG 19 SEPTEMBER 2010

”SD,SD,SD …” De sjungande Sverigedemokraterna på partiets valvaka finns bl.a. i Sveriges
Televisions valvaka, 100919. ”Det här är …” ibid. ”Jag bara går …” Sverigedemokraterna viskar inte
längre, Lars Lindström, Expressen 100920. ”Nu är vi …” Hejaramsor och skrik, Aftonbladet 100920.
”Sverige åt svenskarna …” en video som klippt ihop diverse tillfällen när Sverigedemokrater sjunger
denna version av Brown Girl in the Ring, finns här; https://www.youtube.com/watch?
v=6JlrxHxguk4. Sverigedemokrater som sjunger denna version finns också i bevakningen från 30-
novemberfiranden, t ex Aktuellt och Rapport, Sveriges Television, 911130, samt 921130. ”Det går
inte …” Sveriges Televisions valvaka, 100919. ”Jag skulle vilja …” Expressen 920816. ”Det är
ingen …” samt följande citat är från Sveriges Televisions valvaka, 100919. ”Den scen som …” från
Björn Wimans blogg, återgivet i; Kristian Luuk och SVT:s valvaka sågas, Svenska Dagbladet,
100920. Utfrågningen av Reinfeldt och de övriga partiledarna är från Sveriges Televisions valvaka,
100919. ”Jag räknar med …” SD blir vågmästare, Aftonbladet 100919. ”Att minska asyl …” ibid.
”En politisk jordbävning …” Political Earthquake Shakes Up Sweden, New York Times 100920. ”En
skammens dag …” Sweden’s center-right coalition wins re-election, but not majority, CNN 100920.
”Sverigedemokraterna samlade fantastiska …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/09/victory-for-
sverigedemokraterna.html. ”Många gratulationer till …” ibid. ”En hög makthungriga …”
http://www.politics.co.uk/comment-analysis/2010/5/5/interview-paul-weston. ”jasägande apor …”
ibid. ”Vi kanske inte …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/10/we-will-hold-you-to-account.html.
Intervjun i Politics där Weston talar om etnisk rensning och kvinnors oförmåga att förstå krig finns
här; http://www.politics.co.uk/comment-analysis/2010/5/5/interview-paul-weston. ”Invandringen på
sikt …” samt följande citat från Ekeroth om invandringen tills uttalandet om morot och piska,
kommer alla från; Nu kräver de makten, Aftonbladet 100920. ”På ett eller …” samt följande citat om
romer är från; SOU 1923:2 Förslag till lag om lösdrivares behandling – Socialdepartementet. ”Det är
dags …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/03/ethnically-cleansing-english.html. ”Hur ska vi …”
SD-Kuriren nr 80, 2009. ”Börjar ni liberaler …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/09/victory-
for-sverigedemokraterna.html.

TISDAG 5 OKTOBER 2010

”I går kväll …” Orden som fick SD att lämna kyrkan – i protest, Aftonbladet 101005. ”Jag tror
aldrig …” ibid. ”Skakade av upprördhet …” uttalande till TT citerat i, SD:s ledamöter lämnade
Storkyrkan, Dagens Nyheter 101005. ”När de lämnade …” Orden som fick SD att lämna kyrkan – i
protest, Aftonbladet 101005. ”Om man blir …” SD:s ledamöter lämnade Storkyrkan, Dagens
Nyheter 101005. ”Predikan i en …” Aktuellt, Sveriges Television, 101005. ”Vi är inget …” Orden
som fick SD att lämna kyrkan – i protest, Aftonbladet 101005. ”Jag accepterar inte …” samt följande
citat om festerna hos Ekeroth finns i; Skrämda av fyllan, Aftonbladet 110409. ”Vi pratade en …”
Satis Polito, Jimmie Åkesson, Asp & Lycke, 2013. Uppgifterna om kvinnorepresentation i olika
länders parlament i september 2010 är hämtade från; http://www.ipu.org/wmn-
e/arc/classif300910.htm. ”En i vår …” Åkesson 2013. ”Vi förväntar oss …” ”Problempartiet:
Mediernas villrådighet kring SD valet 2010, Björn Häger, Stiftelsen Institutet för mediestudier, 2012.
”Stor exponering …” Rättvisa nyhetsmedier, Partiskheten under 2006 års medievalrörelse,
Arbetsrapport Nr.42, Kent Asp, Institutionen för Journalistik och Masskommunikation, Göteborgs
Universitet 2006. ”Partiet fick mer …” samt följande citat om Sverigedemokraterna och medierna i
valet 2010 är från; Mediernas prestationer och betydelse i valet 2010, Kent Asp, Institutionen för
Journalistik och Masskommunikation, Göteborgs Universitet 2010. ”Även om de …” citerad i Förre
DN–chefens råd till sd-toppen: ”fäll regeringen, Kenan Habul, Aftonbladet 160516. ”Då kommer
TV4 …” Häger 2012. Sverigedemokraternas valfilm 2010 hade hösten 2016 setts över en miljon
gånger på youtube. ”Nej till islamisering …” samt övriga citat om Sverigedemokraternas annons i
Sydsvenskan är hämtade från; Häger 2012. ”Sverigedemokraterna är väldigt …” ibid. Uppgifterna
om Bloggtopens mätningar om Politiskt Inkorrekt återges i; SD dominerar sociala medier, Tobias
Brandel, Svenska Dagbladet, 100426. ”När våra besökssiffror …” mejl från Gutaf Janson, 110206,
publicerat i Medieimperiet som rasade, Kenan Habul. Aftonbladet, 160516. ”Vi har
förbehållslöst …” ibid. ”Vi vågar hävda …” ibid. ”Utan internet hade …” Åkesson slår ifrån sig
kritik, Niklas Orrenius, Sydsvenskan 111122. ”Det är andra …” Miljonregn över SD, Niklas
Svensson, Fredrik Sjöshult, Expressen 100922. ”Kent Ekeroth är …” samf följande citat är från;
Svensk, svenskare Ett reportage om Sverigedemokraterna, Annika Hamrud och Elisabet Qvarford,
Optimal Förlag 2010.

MÅNDAG 6 DECEMBER 2010

”Just ett vackert …” Neue Freunde für Israel, Reise nach Israel, Lorenz Jäger Frankfurter Allgemeine
Zeitung 101213. ”Man får gnugga …” Israels falsche Freunde, Michael Thumann, Die Zeit, 101218.
”Den fysiska gränslinjen …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/12/metaphorical-front-line-of-
islam.html. ”När vi åkallar …” http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/12/west-needs-to-wake-
up.html. ”Delegation från Europeiska …” http://gatesofvienna.net/2010/12/a-passage-to-israel/.
”Kom igen nu …” Dokumentärfilm i tre delar, 100 Stunden – Pándi begleitet Strache durch Israel,
Claus Pándi, Kronen Zeitung, http://www.krone.at/videos/pandi/teil-2-100-stunden-pandi-begleitet-
strache-durch-israel-aufreger-doku-video-236755. ”Vad dessa unga …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/12/passage-to-israel.html#more. ”På måndagen åkte …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/12/land-for-peace-orland-for-terror-state.html. ”Vi är här …”
samt följande citat kopplat till Ekeroths samtal är från, Dokumentären 100 Stunden,
http://www.krone.at/videos/pandi/teil-2-100-stunden-pandi-begleitet-strache-durch-israel-aufreger-
doku-video-236755. ”Polskjudiska är mer …” Svensk, svenskare Ett reportage om
Sverigedemokraterna, Annika Hamrud och Elisabet Qvarford, Optimal Förlag 2010. ”Du kan
inte …” Far-Right Politicians Find Common Cause in Israel, Stefan Theil, Newsweek 110227. ”Det
är förbjudet …” Rabbi calls for annihilation of Arabs, BBC, 010410. ”Lika farlig som …” Shas MK:
Gays Are Causing Israeli Society to Self-destruct, Haaretz, 080129. ”Psykologer, psykiatriker och
socialarbetare …” samt de övriga citaten om rehabiliteringsläger för homosexuella är hämtade från,
Shas MK proposes ’rehab centers’ for gays, Y-net, 070621,
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3415870,00.html. ”Reservationslösa stöd till …”
Jerusalemdeklarationen finns återgiven bl.a. här;
http://www.ots.at/presseaussendung/OTS_20101207_OTS0199/fpoe-strache-jerusalemer-erklaerung.
”Jag tror att …” och följande citat från Wolff, http://gatesofvienna.net/2010/12/a-passage-to-israel/.
”Ett pinsamt misstag …” Strache, Biertonnen und das Heilige Land, Der Standard, 101222. Besöket
på Yad Vashem skildras också i dokumentären 100 Stunden, Kronen Zeitung. ”En signal till …” ibid.
”Det är fortsättningen …” Neue Freunde für Israel, Reise nach Israel, Lorenz Jäger Frankfurter
Allgemeine Zeitung 101213. ”För de flesta … Plötzlich projüdisch, Rechte Parteien vollziehen
Strategiewechsel, Tobias Müller, Jüdische Allgemeine, 140102. ”Högerpopulisternas besök är …”
Israels falsche Freunde, Michael Thumann, Die Zeit, 101218. ”Vi kommer att …”
Counterjihadisternas hälsning vid Yad Vashem finns återgiven här;
http://gatesofvienna.blogspot.de/2010/12/passage-to-israel.html#more. ”Det finns bara …”
http://en.europenews.dk/Fjordman-Why-Islam-Must-Be-Expelled-From-The-West-78191.html.
LÖRDAG 11 DECEMBER 2010
”Tack vare Lars …” Taimour Abdulwahabs brev finns bl.a. återgivet här;
http://www.dn.se/nyheter/sverige/utskrift-av-hotmejlet-till-tt/. ”Taimour hamnade i …” Familjekillen
blev misstänkt terrorist, Aftonbladet 101213. ”Som jag minns …” Svårt att förstå att det verkligen
kan vara han, Karoline Hoppe, Dagens Nyheter, 101214. ”Han var attraktiv …” TV4 110105,
http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/artiklar/mona-thwany-lade-ut-
sj%C3%A4lvmordh%C3%A4lsningen-p%C3%A5-n%C3%A4tet-4fbfdb-5d04bf725194008a40.
”Portrait of a …” Portrait of a happy family, Neil Sears Nick Fagge, Daily Mail, 101216. Michael
Morells utspel om Irakkriget finns bl.a. återgivna i hans bok; The Great War of Our Time: The CIA’s
Fight Against Terrorism – From al Qa’ida to ISIS, Michael Morell, Hachette, 2015. ”En trevlig,
mjuk …” samtliga citat från Abdulwahabs tid på Luton Islamic Centre är hämtade från; Stockholm
bomber was thrown out of Luton mosque for trying to recruit extremists, Gordon Rayner, Andy
Bloxham, Laura Roberts, The Telegraph, 101213. ”Förlåt för mina …”
http://www.dn.se/nyheter/sverige/utskrift-av-hotmejlettill-tt/. ”Jag älskade honom …” TV4 110105.
”Jag vill gifta …” ’I never knew my husband had become a terrorist, Daily Mail, 101212. ”Försök att
förlåta …” http://www.dn.se/nyheter/sverige/utskrift-av-hotmejlet-tilltt/. ”Han var som …” TV4
110105. ”Nu har islamiska …” http://www.dn.se/nyheter/sverige/utskrift-av-hotmejlet-till-tt/. De
svenska tidningarnas reaktioner återges från 12 och 13 december 2010. ”Jag förklarar härmed …” Fri
– från hans klor, Självmordsbombarens svärfar i öppet brev, Aftonbladet 101218. ”Rubrikerna
handlade om …” samt följande citat från Thwany är samtliga från intervjun i TV4 110105. ”Vi kände
att …” Muslimer bedrövade över självmordsbomben, Aftonbladet 101213. ”Vi är en …”
Manifestationer mot våld efter terrordådet, Expressen 101213. ”Det är en …” Muslimer bedrövade
över självmordsbomben, Aftonbladet 101213. ”Det här är …” ibid. ”Äntligen …” Brunells twitter är
bl.a. återgivet i Bevara Sverige – ett reportage om Sverigedemokraterna, David Baas, Albert
Bonniers Förlag, 2014. ”Sverige har förmodligen …” Sveriges Television,
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/efter-bombattacken-sd-politiker-jag-angrar-mig-inte?
mobilmeny=1. ”Nu har sjuklövern …” Vansinnesdåd och syndabockar, Expo, 101213. ”Det visar
bara …” Därför teg regeringen om bomben, Aftonbladet 101213. ”Vi vet att …” Låt oss inte falla i
fällan kollektiv skuld, Dilsa Demirbag Sten, Expressen 101212. ”I vanlig ordning …”
http://web.archive.org/web/20130723113725/ http://kentekeroth.se/2010/12/page/3/. ”Jag har
varnat …” citerat i Baas 2014. ”En allvarlig psykisk …” Bakgrunden till Salemmarschen samt Daniel
Wretströms tragiska dödsfall finns bl.a. beskrivet i; 2000 – Mordet, marschen, martyrskapet, Expo,
031205. ”Han är vår …” ibid. ”Stoppa Svenskhatet …” Salemmarschen finns bl.a. beskrivet i, Enad
front för extremhögern, Lisa Bjurwald, Expo, http://expo.se/2010/analys-enad-front-for-
extremhogern_3550.html. Talen från Salemmarschen är återgivna från, Vem tjänar på attentatet?
Christoph Andersson, Sydsvenskan 101217. Dan Erikssons tal finns också här;
https://www.youtube.com/watch?v=Fbt6-K-wf7M. ”Svenska ungdomar utsätts …” Riksdagens
protokoll 2010/11:10 Torsdagen den 4 november 2010. ”Massinvandringen splittrar Sverige …”
Riksdagens protokoll 2010/11:31 Torsdagen den 9 december 2010. ”Intensifierat arbete mot …”
Intensifierat arbete mot svenskfientlighet, Motion 2011/12:A384 av Mattias Karlsson och Erik
Almqvist (SD). ”Jag frågar mig …” Vem tjänar på attentatet? Christoph Andersson, Sydsvenskan
101217. ”Är en liten …” Kent Ekeroth återger detta citat på sin Facebooksida den 14 december 2010
och beklagar att just detta citat inte togs med i BBCs lsutliga reportage. ”Islam är en …” Nu gælder
det bare om at berolige folk, Malin Schmidt, Information 110108. ”Fått mycket gjort …” Kent
Ekeroths Facebooksida, 101213.

SÖNDAG 10 APRIL 2011

”Svenskar är galna …” samt följande citat från Ekeroths tal i Antwerpen är tagna från;
https://www.youtube.com/watch?v=JLotOo_SxQc. ”Masken har fallit …” citerat i, Belgium’s far
right party in Holocaust controversy, Andrew Osborn, The Guardian 110309. ”Tisdagen den 9 …”
Vlaams blok blir Vlaams belang, Daniel Olsson, Expo, 041115. ”Islam är nu …” Between Haider
and a Hard Place, Adi Schwartz, Haaretz, 050828. Intervjun där Dewinter beskriver sitt parti som
islomofobt gjordes av Jewish Week 051209, https://web.archive.org/web/20070928125113/
http://www.filipdewinter.be/page.php?linkID=238. Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv den 17
december 2010, han fördes svårt skadad till sjukhus och avled den 4 januari 2011. ”På samma
sätt …” https://www.youtube.com/watch?v=JLotOo_SxQc. ”Bör stödja försök …”
http://web.archive.org/web/20110720231906/ http://kentekeroth.se/2011/02/14/vad-vardet-jag-sa-
invandringsvag-fran-tunisien/. ”Sveriges rykte som …” ibid. ”Har ångest över …” Ekeroths
Facebooksida, 110224. ”Behovet av att … http://web.archive.org/web/20110624094738/
http://kentekeroth.se/2011/02/23/som-sagt-stangt-gransernamot-afrika/. ”En mur av …”
http://web.archive.org/web/20110720231906/ http://kentekeroth.se/2011/02/14/vad-var-detjag-sa-
invandringsvag-fran-tunisien/. ”Vilka länder kommer …”
http://web.archive.org/web/20130724191819/ http://kentekeroth.se/2011/01/page/3/. Första barnet i
Malmö beskrivs i; Först ut i Malmö, Sydsvenskan 110101. ”Första barnet i …” Kent Ekeroth skriver
om barn som tidsinställda bomber; http://web.archive.org/web/20130724191819/
http://kentekeroth.se/2011/01/page/3/.

FREDAG 22 JULI 2011

”Rutinmässig kontroll på …” En av oss, en berättelse om Norge, Åsne Seierstad, Albert Bonnier
Förlag, 2013. ”Med det starkt …” ibid. ”Motsätter sig starkt …” ibid. ”Förr var Anders …” ibid. ”Vi
kan inte …” En hel sekund i livet, Gellert Tamas, Natur & Kultur, 2011. ”Det var som …”
Halvsøsteren: – Det var som om han falt i et sort hull, VG, 120618. ”Han var opptatt” är citerad från
Aftenpostens publicering av domen mot Breivik, http://www.aftenposten.no/norge/Her-er-hele-
dommen-mot-Anders-Behring-Breivik-146335b.html. ”Han leide to …” Anders Behring Breivik
Rettspsykiatrisk Erklæring 2012-04-10 til Oslo tingret,
https://sites.google.com/site/breivikarkiv/dokumenter/anders-behring-breivik-rettspsykiatrisk-
erklaering-2012-04-10. ”Ungefär 70% av …” samt följande citat är från; 2083 – A European
Declaration of Independence, Andrew Breivik, 2011. ”Det är många …” Peder Jensen er
drapsmannens forbilde «Fjordman», VG, 110927. ”Mitt råd till …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2008/09/will-holland-survive-21st-century.html. ”Till min stora …”
Breivik 2011. ”Som gatesofvienna, brusselsjournal …” http://www.document.no/anders-behring-
breivik. ”Som han beundret …” https://sites.google.com/site/breivikarkiv/dokumenter/anders-
behring-breivik-rettspsykiatrisk-erklaering-2012-04-10. Antalet citat från Fjordman är taget från VG
110927; http://www.vg.no/nyheter/innenriks/terrorangrepet-22-juli-etterforskningen/peder-jensen-er-
drapsmannens-forbilde-fjordman/a/10089389/. ”Det pan-Europeiske …”
http://www.document.no/anders-behring-breivik. ”Jeg bruker nå …” ibid. ”at det skal …”
https://sites.google.com/site/breivikarkiv/dokumenter/anders-behring-breivik-rettspsykiatrisk-
erklaering-2012-04-10. ”En sådan noggrann …” Var detta en al-Qaida-demonstration?, Sveriges
Television, 110722. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/var-detta-en-al-qaida-demonstration-det-onda-
kryper-narmare. ”Terrorattentatet i Oslo …” En dyrköpt väckarklocka för det norska samhället,
Henrik Brors, Dagens Nyheter, 110723. ”Någon som vågar …”
https://twitter.com/kentekeroth/status/94415632686268416. ”Nästa jävel som …”
https://twitter.com/linusbylund/status/94422682564698112. ”I preventivt syfte …” i Bevara Sverige
– ett reportage om Sverigedemokraterna, David Baas, Albert Bonniers Förlag, 2014. ”När det nu …”
ibid. ”Ingen bör skriva …” ibid. ”Siv Jensens varning om en smygande islamisering finns bl.a.
återgivet i; Norska FRP tar avstånd, Svenska Dagbladet 110727. ”Jag tycker det …” ibid. ”Inga mer
hemmasnickrade …” Baas, 2014. ”Jag vill härmed …” ibid. ”I mycket hög …” Killings in Norway
Spotlight Anti-Muslim Thought in U.S., Scott Shanejuly, New York Times, 110724. ”Vi befinner
oss …” http://gatesofvienna.blogspot.de/. ”Islam och alla …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2011/06/when-treason-becomes-norm-why.html. ”Vi måste se …”
http://gatesofvienna.blogspot.de/2011/05/preparing-for-ragnarok.html. ”Fjordmans texter ger …”
http://web.archive.org/web/20110727042923/ http://kentekeroth.se/. ”Tydligen, enligt en …”
http://uaf.org.uk/2011/07/edl-funder-alan-lake-callsnorway-massacre-chickens-come-home-to-roost/.
”Dödandet var fruktansvärt …” http://pamelageller.com/2011/07/summer-camp-indoctrination-
training-center.html/. ”Psykiskt sjuk människa …” SD om likheterna med Breiviks ideologi, P1-
morgon, Sveriges Radio 110726. ”Jag kan inte …” Jimmie Åkessons sommartal finns bl.a. refererat
här; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4634661. Hela talet finns till
nerladdning här; http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/documents/jimmie-
aakessons-sommartal-2011-14846. ”Dem som förklarat …” samt följande citat är samtliga från,
Uppdrag Granskning, Sveriges Television 111214. Beskrivningen av Anders Behring Breiviks barn-
och ungdomstid är delvis baserad på; En av oss, en berättelse om Norge, Åsne Seierstad, Albert
Bonnier Förlag, 2013. Beskrivningen av den interna kommunikationen hos Sverigedemokraterna
efter terrorattacken är bl.a. baserad på, Bevara Sverige – ett reportage om Sverigedemokraterna,
David Baas, Albert Bonniers Förlag, 2014.

MÅNDAG 26 SEPTEMBER 2011

Sverigedemokraternas inköp av sprit finns beskriven i; Här kör Säpo SD:s öl och vin, Fredrik
Sjöshult, Expressen, 110705. ”Den person som …” Drack med SD, David Baas, Expressen 110927.
”Vi har inte …” Satis Polito, Jimmie Åkesson, Asp & Lycke, 2013. ”Sveket är totalt …” Starka
reaktioner från SD mot Petzäll, Daniel Vergara, Expo 110927. ”Idag framstår du …” ibid. Påståendet
att Petzäll skulle ha försökt att pressa partiet på pengar framfördes i Nyheter 24,
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/614622-petzall-pressar-sd-pa-pengarfor-att-lamna-riksdagen.
Söder skrev senare på sin Facebooksida att han ångrade uttalandet, vilket återges här;
http://expo.se/2011/starka-reaktioner-fran-sd-mot-petzall_4362.html. ”Uppmanar er att …” Starka
reaktioner från SD mot Petzäll, Daniel Vergara, Expo 110927. ”Nu är pajkastningen …” ibid. ”Jag
fick peppa honom …” Bevara Sverige – ett reportage om Sverigedemokraterna, David Baas, Albert
Bonniers Förlag, 2014. ”Jag är totalt …” Sdu-topp slutar – avfärdar SD som osund ”sekt”, David
Baas, Expressen, 121218. ”Sverigedemokraternas hållning i …” SD måste erkänna en palestinsk stat,
Gustav Kasselstrand, William Hahne, Aftonbladet 111107. ”Det är sånt …” Ledande SD-politiker
kritiserar SDU, Daniel Vergara, Expo, http://expo.se/2011/ledande-sd-politiker-kritiserar-sitt-
ungdomsforbund_4490.html. Mötet hos Sverigedemokraternas ledning efter debattartikeln finns
återgiven i Baas 2014. ”Jag är en …” http://upprop.nu/HPUS.

SÖNDAG 23 OKTOBER 2011

”På samma sätt …” http://web.archive.org/web/20111023212950/ http://avpixlat.info/. ”Vi inser
vikten …” samt den efterföljande mejlkonversationen är hämtad från; Bevara Sverige – ett reportage
om Sverigedemokraterna, David Baas, Albert Bonniers Förlag, 2014. ”Ta ansvar för …”
Medieimperiet som rasade, Kenan Habul. Aftonbladet, 160516. ”Att t ex sätta …” ibid. ”När vi
via …” samt följande mejlkonversation är citerad från Medieimperiet, Kenan Habul. Aftonbladet,
160516. ”Rörande PI är …” ibid. ”Politiskt inkorrekt är …” Medierna, Sveriges Radio 110924. Kent
Ekeroths registrering av domännamnet finns bl.a. beskrivet här;
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/622989-ekeroth-avpixlat-inte-mitt-projekt. Ekeroths registrering
av ”Föreningen för Sverigevänliga intressen” finns bl.a. återgiven i; Så ska Ekeroth slippa skatta för
hatsajten, Lisa Röstlund, Aftonbladet 131105. ”Det går rykten …”
http://web.archive.org/web/20111227003413/ http://kentekeroth.se/2011/10/23/pi-ar-dod-langeleve-
avpixlat. ”Det går rykten …” http://web.archive.org/web/20130625113359/
http://kentekeroth.se/2011/10/page/3/. ”Jag hoppas du …”
http://web.archive.org/web/20111227003413/ http://kentekeroth.se/2011/10/23/pi-ar-dod-lange-leve-
avpixlat. ”Sidan Avpixlat tar …” citerad i; Man kan inte ha respekt för en lag där det är okej att kalla
svenskar idioter, Annika Hamrud, Dagens Nyheter 111205. ”Avpixlat.info ersätter …” Baas 2014.
Åkesson uttalande om Avpixlat som en sund röst är hämtad från; Åkesson slår ifrån sig kritik, Niklas
Orrenius, Sydsvenskan 111122. ”Jag är mycket …” https://www.youtube.com/watch?
v=hDM5b8GzO-c. ”Robert Spencer hälsar …” http://web.archive.org/web/20111029231640/
http://kentekeroth.se/2011/10/26/robert-spencer-halsar-till-avpixlats-lasare/. ”Om ni väljer …” samt
följande citat från Mattias Karlsson bidrag till Avpixlat är hämtade från; Mattias Karlsson skrev åt
Avpixlat, David Baas, Expressen 151125. ”Vi har inget …”Här festar SD med Avpixlat, Ehsan
Fadakar, Martin Nilsson, Aftonbladet 130705. Mattias Karlssons kritik mot Avpixlats skribenter som
”anonyma nättroll” är hämtad från; Man kan inte ha respekt för en lag där det är okej att kalla
svenskar idioter, Annika Hamrud, Dagens Nyheter 111205. ”Hur kommer det …” samt följande
samtal mellan Karlsson och Baas är hämtad från; Mattias Karlsson skrev åt Avpixlat, David Baas,
Expressen 151125. ”Det är mitt …” Alltid Nyheter, Sveriges Radio 111025. ”Nej, det är …”
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/622989-ekeroth-avpixlat-inte-mitt-projekt. ”Avpixlat skulle
bli …” Man kan inte ha respekt för en lag där det är okej att kalla svenskar idioter, Annika Hamrud,
Dagens Nyheter 111205. ”Alla är lika …” samt följande citat om de tre tonårsflickor som hängdes ut
av Avpixlat är hämtade från; http://www.svt.se/nyheter/inrikes/framlingsfientlig-sajt-hangde-ut-
tonarstjejer-1. ”Du förtjänar att …” samt följande citat om hatet som riktades mot den 17-åriga
Stockholmstjejen är hämtade från; https://www.interasistmen.se/hotad-av-sd/. ”Du ska
gruppvåldtas …” samt följande citat kring fackföreningsledaren och hoten mot henne är hämtade
från; https://www.interasistmen.se/granskning/ordforande-hrf-hotas-medgruppvaldtakt-efter-kritik-
mot-sd-far-bilder-pa-mordade-barn/#jp-carousel-15877. ”Beslutet är helt …” Ungdomsstyrelsen
polisanmäler hot, Svenska Dagbladet 130117. Alfssons uppmaning till ”fotsoldaterna” att rycka ut
finns också återgivet här; https://www.interasistmen.se/granskning/alfsson-hoppas-att-fotsoldaterna-
ryck-er-ut-mot-ungdomsstyrelsen/. ”Titta runt och …” citerad i Man kan inte ha respekt för en lag där
det är okej att kalla svenskar idioter, Annika Hamrud, Dagens Nyheter 111205. ”PI tog bort …” ibid.
”Ja. Många av …” Åkesson slår ifrån sig kritik, Niklas Orrenius, Sydsvenskan 111122. ”Vi MÅSTE
verkl …” samt följande citat från mejlväxlingen mellan Ekeroth och Avpixlats redaktion är hämtad
från; SD-topp bakom hatsajt, Mejlen avslöjar Kent Ekeroths arbetsledande roll på Avpixlat, Josefin
Sköld, Aftonbladet 130627. ”Jag har mycket …” Jag ser inte vad som är rasistiskt, Josefin Sköld,
Aftonbladet 130627. ”Vi tycker inte …” SD: ”Vi ska tala med Kent Ekeroth”, Josefin Sköld,
Aftonbladet 130627. ”Nu får det …” Avslöjandet att Sverigedemokraterna och dess
kommunikationschef Joakim Wallerstein står bakom Facebooksidor som ”Nu får det vara nog” med
flera avslöjades i; Mattias Karlsson skrev åt Avpixlat, David Baas, Expressen 151125. ”Sverige har
det …” Våldtäktskartas målsättning är citerad från;
http://www.politism.se/genusfolket/facebooksidan-valdtaktskartan-ett-pahitt-fran-avpixlat/. ”Ja, vi
jobbar …” Mattias Karlsson skrev åt Avpixlat, David Baas, Expressen 151125. ”Nya fjädrar men …”
http://web.archive.org/web/20111023212950/ http://avpixlat.info/.

ONSDAG 14 NOVEMBER 2012

”Du ska ha …” samt följande citat från Expressens konfrontation med Erik Almqvist är från; Vittne:
”Han kallade oss blatte-älskare”, David Baas, Christian Holmén, Expressen 121113. ”Anonyma
politiska meningsmotståndare …” Bevara Sverige – ett reportage om Sverigedemokraterna, David
Baas, Albert Bonniers Förlag, 2014. ”Paniken är total …” ibid. ”Börjar få flashbacks …” ibid. ”
Desperationen på Expressenredaktionen …” http://nyheter24.se/nyheter/politik/731651-sa-ljog-sd-
toppen-om-rasistfilmen. ”Själv började jag …” Satis Polito, Jimmie Åkesson, Asp & Lycke, 2013.
”Framåt midnatt den …” ibid. ”Den natten blev …” ibid. Expressens publicering av filmen som
avslöjade Almqvists, Ekeroth och de övriga Sverigedemokraternas lögner gjordes i artikeln; SD-
toppens attack: ”Skit i den lilla horan”, David Baas, Christian Holmén, Expressen 121114. ”Jan
undrar om …” inspelning gjord av Daniel Assai 121114, publicerad i ”Det svenska hatet”,
Aftonbladet 160912. ”Det här är …” Sverigedemokraternas presskonferens är återgiven i samtliga
större tidningar, samt radio och TV. Hela presskonferensen finns att lyssna på bl.a. här;
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5345592. ”Det här är den värsta …”
Presskonferensen med Erik Almqvist finns bl.a. här; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?
programid=96&artikel=5345939. ”Erik Almqvist som …” Baas 2014. Publiceringen av
”Järnrörsfilmen” den 15 november 2012 gjordes i artikeln; Almqvist och Ekeroth beväpnar sig med
järnrör, David Baas, Christian Holmén, Expressen 121115. ”Kent Ekeroth har …”
Sverigedemokraternas pressrelease återges bl.a. i; Kent Ekeroth tar en timeout, Expressen, 121115.
”Var så väldigt …” TTs intervju med Kent Ekeroth återges bl.a. här;
http://www.dn.se/nyheter/politik/ekerothinget-jag-ar-stolt-over/. ”Ja, det framkommer …” Baas 2014.
”Vi har varit …” Erik Almqvist om rasistfilmen, TV4 121115. ”Vi har ofta …” Åkesson 2013.
”Jamen snälla, berätta …” http://www.svt.se/nyheter/val2014/akesson-vad-ar-jarnrorsskandalen.
”Sverigedemokraterna är ett …” Jimmie Åkesson brev om ”nolltolerans” i partiet finns återgivet bl.a.
här; https://sd.se/viktigt-meddelande-fran-medlemsutskottet/. ”Vi har dels …” Linus Bylund i
Aktuellt, Sveriges Television, 121210. ”Vi har använt …” samt följande citat från interna dokument
är återgivet från; Almqvists pengakrav efter järnrörsskandalen, David Baas, Expressen 160117.
”Läget just nu …” samt fökjande citat från internba dokument hos Sverigedemokraterna är hämtade
från; Hemliga SD-mejlen polisen inte fick se, David Baas, Expressen 160118. Transaktionerna
mellan Sverigedemokraterna och Erik Almqvist finns beskrivna i förundersökningen kopplad till Mål
B 1763-15 i Södertörns Tingsrätt 160205. ”Jag har bara …” Sparkade SD-toppen fick nytt jobb i
hemlighet, Ewa Stenberg, Karin Eriksson, Dagens Nyheter 150214. Citaten från Daniel Assai
kommer dels från en egen intervju, dels från två intervjuer med webbsajten Inte Rasist Men, IRM,
IRM-podd avsnitt 30 – avhopparen talar ut, Henrik Johansson 150517,
https://www.interasistmen.se/podd/irm-podd-avsnitt-30-avhopparen-talar-ut/, samt; IRM-podcast:
avsnitt 30, En rasistisk sekt, 150517, https://soundcloud.com/mr-henko/irm-podd-enrasistisk-
sektmp3.

TISDAG 27 NOVEMBER 2012

”Den senaste journalistiska …” samt följande citat om Avpixlats ”motattack”,
http://web.archive.org/web/20121129222948/ http://avpixlat.info/2012/11/27/muslimska-
invandrarungdomars-ratta-ansikte#more-40337. ”Det är upp …” Hübinette, Sveriges Television,
121127. Överåklagare Mats Åhlund beslut att lägga ner förundersökningen återges bl.a. här;
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5361446. ”Det var
vad …”Åklagaren lägger ner utredningen, Aftonbladet 121128. ”Han blev förbannad …” samt
följande citat angående Isovaraa är hämtade från; SD-toppen anmäld av polis för förolämpning,
David Baas, Christan Holmén, Expressen 121128. ”Natten mot den …”
https://sd.se/2012/11/28/pressmeddelande-med-anledning-av-handelse-med-lars-isovaara/.
”Rasistiskt och nedlåtande …” Här lämnar krogen tillbaka väskan, David Baas, Christian Holmén,
Expressen 121129. ”Om man tittar …” Isovaaras ersättare dömd för förtal, Dagens Nyheter 121129.
”Satans jävla aphelveten …” Attacken i chatten, David Baas, Christian Holmén, Expressen 130426.
”Vi har för …” Nu granskar vi skiten, Åsa Linderborg, Aftonbladet 121128. ”Det är en …” När
skiten når fläkten, Karin Olsson, Expressen, 121204. ”Granska PK-eliten …” samt följande citat från
Avpixlats kampanj, http://web.archive.org/web/20121225102816/ http://avpixlat.info/2012/12/10/ny-
kampanj-granska-pkeliten. ”Kan den äckliga …” samt följande exempel på hot- och hatmeddelanden
till Linderborg är hämtade från, Förföljd av hatet, Åsa Linderborg, Aftonbladet 121220. ”Idag går
Aftonbladets …” samt följande citat från Avpixlat, http://web.archive.org/web/20121224173238/
http://avpixlat.info/2012/12/20/lat-fulmedia-sta-ensamma-med-skammen/. ”Står inför ett …” samt
följande citat från Avpixlat, http://web.archive.org/web/20121224173238/
http://avpixlat.info/2012/12/20/lat-fulmedia-sta-ensamma-med-skammen/. ”Kände en extrem …”
samt följande citat kring Skalin, Han orkade inte jobba i korvkiosk, Peter Jonsson, Sundsvalls
Tidning, 121219. ”I vårt Sverige …” Riksdagens protokoll 2010/11:4 Tisdagen den 12 oktober. ”Hur
många fler …” samt följande citat kring Skalin; Skalin (SD) hittade kärleken – utomlands, Peter
Jonsson, Sundsvalls Tidning, 121217. ”Sundsvalls Tidning har …” samt följande citat från Avpixlat;
http://web.archive.org/web/20121224120739/ http://avpixlat.info/2012/12/23/hjalp-oss-
granskasundsvalls-tidning/. Mängder av hatmail, Peter Jonsson, Sundsvalls Tidning 121222. ”Kan
inte antas …” samt övriga citat kring Ekeroths försök att få ersättning för sin film är hämtade från;
SD:s plan för att tjäna på järnrörsskandalen, David Baas, Expressen 160531. ”Jag vill att … ibid.
”Verbala radikaliseringen …” samt följande citat från Tyskland; Beamte schauten „nach dem
Rechten“, Bild.de, http://www.bild.de/news/inland/razzia/news-eilmeldung-razzia-
46780390.bild.html. ”När sidor som …” Rasister hotar pressfriheten, Anders Lindberg, Aftonbladet,
130113. ”Det skulle inte …” Går näthatet att stoppa, Publicistklubben,
http://www.publicistklubben.se/2013/02/04/gar-nathatet-att-stoppa/. ”Att bjuda in …” Aningslöst av
Publicistklubben, Mattias Irving, Medievärlden 130207. ”Vi finns till …”
http://nyheter24.se/nyheter/internet/738011-darfor-bjuds-hatsajtens-kronikor-in-till-debatt.
Sommaren 2014 meddelade Avpixlat att man utsett en ansvarig utgivare, Mats Dagerlind. Sajten fick
därmed ett officiellt ansikte utåt. Många av skribenterna, samt kommentatorerna, har förblivit
anonyma. Se bl.a.; Axpixlat får ansvarig utgivare, Georg Cederskog, Dagens Nyheter 140602.

MÅNDAG 12 MAJ 2014

”Jag vet inte …” citerat i; Folk rasande på SD-kampanj mot tiggeri, Aftonbladet 140513. Usch det
här …” citerat i; SD kampanjar mot ”det organiserade tiggeriet”, Dagens Media, 140512. ”Dilemmat
är att … ” Folk rasande på SD-kampanj mot tiggeri, Aftonbladet 140513. ”Folk blir säkert …”
Kränker SD:s reklam tiggare och bör tas ner?, Aftonbladet 140514. ”Registret visar inte …” Över
tusen barn med i olaglig kartläggning, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter, 130923. ”Det finns
inget …” Hundratals romer i nytt register, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter, 130924. ”Jag tror
och …” ibid. ”Jag är född …” ibid. ”Okunskap om romer …” Den mörka och okända historien,
Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet, Ds 2014:8. ”Det var så …” samt
följande citat kring händelserna; Sheraton stoppade regeringens romska gäst, Mikael Delin, Dagens
Nyheter 140325. ”Han ringer mig …” Sheratons ”ursäkt” till Diana, Aftonbladet 140326.
”Länsstyrelsen har publicerat …” SD kampanjar mot ”det organiserade tiggeriet”, Dagens Media,
140512. ”Vi har här …” Så ljuger SD om tiggarna, Daniel Poohl, Anna-Sofia Quensel, Daniel
Vergara, Expo 140519. ”De kan inte …” SD har inte läst vår rapport, Svenska Dagbladet, 140514.
”Polismyndigheten i Stockholms …” Mordbränder och våld mot EU-migranter, Anna-Sofia Quensel,
Daniel Vergara, Expo, 140909. ”Jag känner inte …” ibid. ”Har ni någon …” SD kampanjar mot ”det
organiserade tiggeriet”, Dagens Media, 140512. ”Oavsett budskap vi …” SD har inte läst vår rapport,
Svenska Dagbladet, 140514. ”Butikschefen klev precis …” Dom mot butikschef som hällde vatten
över tiggare, Anders Johansson, Aftonbladet 141103. ”Något okonventionella metoder …” samt
följande citat på Avpixlat; http://avpixlat.info/2014/03/11/drev-mot-butikschef-som-fatt-nog-av-
tiggare/. ”Det blåser kalla …” Häng ut mig på era affischer i stället, Gustav Fridolin, Expressen
140514. ”Det är dags …” https://twitter.com/jakopdalunde/status/465817899622760448. ”Såg precis
ett …” https://twitter.com/kentekeroth/status/462630299240005633. ”Det är så …” Så ljuger SD om
tiggarna, Daniel Poohl, Anna-Sofia Quensel, Daniel Vergara, Expo 140519. Eurostats statistik finns
bvl a här; http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Unemployment_statistics samt
Roma survey – Data in focus Poverty and Employment: the Situation of Roma in 11 EU Member
States, European Union Agency for Fundamental Rights 2011, samt
http://www.worldbank.org/en/region/eca/brief/roma. Sysselsättningsgraden i Sverige är hämtad från;
http://www.scb.se/sv_/hitta-statistik/statistik-efter-
amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-
aku/23265/23272/behallare-for-press/376813/ ”Det har varit …” Sverigedemokraternas
presskonferens om det ”organiserade tiggeriet”, 140522; https://www.youtube.com/watch?
v=6QdnDrDjtN8. ”I ett läge …” Därför gjorde MP succé i EU-valet, Expressen 140526. ”Det är
banbrytande …” Succé för Fi – tar plats i EU-parlamentet, Expressen 140525. ”Samtidigt är det …”
Sorayas resa till EU-parlamentet, Aftonbladet 140526. ”Efter gårdagen står …” är bl.a. citerad i; Per
Svensson: Vasakärven och järnröret, Mattias Hagberg, Göteborgsposten 140910. ”Tiggerikampanjen
måste jag …” Jimmie Åkessons tal i Almedalen 2014, hela talet finns här;
https://sdkuriren.se/jimmie-akessons-tal-i-almedalen-2014/. ”Ett lågvattenmärke av …” finns bla
återgivet i; Misshandlade tiggare: ”Ett lågvattenmärke”, Expressen 140608. ”Stick hem till …” De
ingrep när tiggare blev slagen, Göteborgsposten, 140818. ”Uppgiften om att …” samt följande citat
om händelsen i Sjöbo; Stal surfplatta och anmälde tiggare, Dagens Nyheter, 140903. Expos
kartläggning av våldet mot romer finns här; http://expo.se/2014/mordbrander-och-vald-moteu-
migranter_6629.html. ETC artikel om Sverigedemokraternas nya kampanj finns här;
http://www.etc.se/inrikes/sds-valkampanj-annu-en-attack-mot-tiggarna. ”Jag har själv …”
Chaufförerna vägrar köra bussar med SD:s kampanj, ETC 140815. ”Det är klart …” ibid. ”Vi har
bedömt …” SD:s affischer på bussarna stoppas, Sydsvenskan, 140815. ”Det är skandalöst …”
Skånetrafiken stoppar SD-kampanj, Dagens Nyheter, 140814. ”Skyddsstoppet är till …” Kommunal
stoppar SD-annonser, Kommunalarbetaren, 140815. ”Blanda inte ihop …” ibid. ”Sten, kniv,
molotovcocktail …” samt följande citat angående branden i Högdalen är hämtade från; Verkligheten,
Sveriges Radio 140916. ” Återigen ser vi …” http://avpixlat.info/2014/09/22/polisen-anmaler-sig-
sjalv-efter-mediedrev-om-brand-i-zigenarlager/. ”Smitthärdar för allvarliga …”
http://avpixlat.info/2015/05/06/tbc-utbrott-i-tiggarlager-i-stockholm/. ”En vecka …” SD:s valvaka
exploderade i glädje, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter 140914. ”Medel i stor …” samtliga citat samt
uppgifter om transaktioner från Ekeroths konto kommer från; Skatteverket, referensnummer 810911-
4135, 82-26387845, 82-10944249 samt med diarie/referensnummer; 440 286225-13/5472. Kent
Ekeroth har senare hävdat att insättningen till hans privata skattekonto hos Skatteverket, från de
insamlade medlen till Avpixlat, i själva verket var kostnader för Avpixlat. ”Det är inte min privata
skatteskuld utan en skatteskuld som uppstod på grund av Avpixlat och hanteringen av dess ekonomi”
(Gellert Tamas, Det svenska hatet, Aftonbladet). ”Jag uppmanar dem …” Kent Ekeroth medger
koppling till Avpixlat, Mats J Larsson, Dagens Nyheter, 130628. ”Om jag skulle …” Riksdagen i P1,
Alla tar ansvar, Amanda Glans, Hugo Lavett, producent Lars Truedson, Sveriges Radio P1 150322.
”Han är skön …” samt följande citat, Kent Ekeroth festade med Berth Milton, Expressen 141201.
Kent Ekeroths semester med Bert Milton på Mauritius finns bl.a. beskriven i; Här semestrar Ekeroth
(SD) med porrkungen, Olof Svensson, Oskar Forsberg, Aftonbladet 150701. ”Vad tror du …” ibid.
”Det är uppenbart …” Yngve Gustafson hotad efter SD-besök, Västerbottens-Kuriren, 140315 sam
Yngve Gustafson hotad efter SD-besöket, Folkbladet 140314. ”SD står för …” Brandmän kör iväg
brandbilar i protest mot SD, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter 140407. ”Vi vill inte …” ibid. ”Borde
helt enkelt …” citerad i; Carina Herrstedt (SD): Brandmän och vårdpersonal borde ”tvingas att se sig
om efter ett annat jobb”, Olle Lönnaeus, Sydsvenskan 140407. ”Jag har gråtit …” Linus Bylund: SD
gynnas av protesterna, Olle Lönnaeus, Sydsvenskan 140408. ”Vi är invaderade …” samt följande
citat från Expressens och Researchgruppens avslöjande är hämtade från; SD-politikern skrev
anonymt på hatsajter, David Baas, Christian Holmén, Expressen, 140910. ”Konkurrerande medier
lägger …” https://twitter.com/kentekeroth/status/511154158398083072. ”Ompaketeringen
fortsätter …” SD:s valvaka exploderade i glädje, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter 140914. ”Det
tillhör inte …” http://avpixlat.info/2014/09/15/avpixlats-chefredaktor-i-sveriges-radios-valvaka/.
”Publicistiskt är inte …” Varför släpptes Avpixlat in i mediernas finrum?, Anders G Bergquist,
Journalisten 140925. ”Vi inser att …” ibid. Woohoo! Woohoo! …” samt följande citat från Ekeroth;
SD:s valvaka exploderade i glädje, Niklas Orrenius, Dagens Nyheter 140914. ”Det finns en …”
Kartlägg brott mot tiggare för att upptäcka organiserat våld, Helene Lööw, Christer Mattsson, Dagens
Nyheter 141121.

ONSDAG 7 JANUARI 2015

”Vi skjuter inte …” 54 timmar som skakade världen, Tomas Kvarnkullen, Expressen, 150113. ”Säg
till medierna …” From Amateur to Ruthless Jihadist in France, Rukmini Callimachi, Jim Yardleyjan,
New York Times, 150117. ”Ni vet vem jag …” ”Ni vet vem …” samt ”Jag är Amedy …” är hämtat
från; 54 timmar som skakade världen, Tomas Kvarnkullen, Expressen, 150113. ”Jag är inte …”
Policeman Ahmed Merabet mourned after death in Charlie Hebdo attack, Anne Penketh, Guardian
150108. ”Min bror var …” samt följande citat av Malek Merabet, ibid. ”Vänta här, var …” Lassana
Bathilys insatser för gisslan finns bl.a. beskrivet i; Paris Hero Describes How He Saved Customers
During Supermarket Attack, Charlotte Alter, Time 150116 samt
http://www.huffingtonpost.com/2015/01/10/lassana-bathily_n_6448500.html. ”Äntligen, här
kommer …” Accidental hero: The Muslim who saved Jews in Paris attack, Pauline Froissart, The
Times of Israel, 160105. ”Den ofrivillige hjälten …” ibid. ”Nej, jag är …” ibid. ”Samtliga växte
upp …” Charlie Hebdo attackers: born, raised and radicalised in Paris, Angelique Chrisafis, The
Guardian 150112. ”Franrikes barn …” ibid. ”Om de hade …” From Amateur to Ruthless Jihadist in
France, Rukmini Callimachi, Jim Yardleyjan, New York Times, 150117. ”Häpnadsväckande
amatörmässigt …” Charlie Hebdo attackers: born, raised and radicalised in Paris, Angelique
Chrisafis, The Guardian 150112. ”Det blev den …” ibid. ”Jag hade tänkt …” From Amateur to
Ruthless Jihadist in France, Rukmini Callimachi, Jim Yardleyjan, New York Times, 150117. ”Han
var en …” ibid. ”Det här var …” Charlie Hebdo attackers: born, raised and radicalised in Paris,
Angelique Chrisafis, The Guardian 150112. ”Om Butte-Chaumant …” ibid. ”Vi samordnade
attacken …” From Amateur to Ruthless Jihadist in France, Rukmini Callimachi, Jim Yardleyjan,
New York Times, 150117. De båda jihadisterna, båda från Birmingham i England, som besällt Islam
for Dummies finns bl.a. beskrivna i; Two British men admit to linking up with extremist group in
Syria, Vikram Dodd, The Guardian 140708. Uttrycket ”Wannabe jihadists” återfinns bl.a. i; This Is
What Wannabe Jihadists Order on Amazon Before Leaving for Syria, Mehdi Hasan, New Republic
140823. ”Många av de …” MI5 report challenges views on terrorism in Britain, Alan Travis, the
Guardian 080820. ”Det viktigaste är …” Rapartister, fotbollsspelare och hipsterjihadister, här är
stjärnorna som frontar IS, Kassem Hamade, Expressen 160807. Domen mot Mostafa Al-Mandlawi
och Al Amin Sultan, B 9086-15, Göteborgs Tingsrätt 151214. ”Det är en helt annan …”
Förundersökningsprotokoll kopplat till domen B 9086-15. ”Varje kväll när …” TT, citerad i Livstid
för terroranklagade män, Kristianstadsbladet 151214. ”Vi ville bli …” samt följande citat från Raqqa
och arbetet med Raqqa is being slaughtered silently; Telling the truth about isis and raqqa, David
Remnick, The New Yorker, 151122. Antalet flyktingar från Syrien den 8 januari är hämtat från;
http://data.unhcr.org/syrianrefugees/regional.php. Beskrivningen av attackerna i Paris i januari 2015
samt personteckningarna av gärningsmännen är bl.a. hämtade från; From Amateur to Ruthless
Jihadist in France, Rukmini Callimachi, Jim Yardleyjan, New York Times, 150117. Charlie Hebdo
attackers: born, raised and radicalised in Paris, Angelique Chrisafis, The Guardian 150112. Paris
attacks: Why the Charlie Hebdo gunmen Saïd and Chérif Kouachi made an unlikely terror cell, John
Lichfield, The Independent, 150118. 54 timmar som skakade världen, Tomas Kvarnkullen,
Expressen, 150113. Charlie Hebdo attack: Three days of terror, BBC 150114. Mentor of Charlie
Hebdo gunmen has been UK-based, Josh Halliday, Duncan Gardham and Julian Borger, The
Guardian 150111. Djamel Beghal, the charming and chilling mentor of Paris jihadist attackers,
Michael Birnbaum, Souad Mekhennet, The Washington Post, 150206.

TORSDAG 3 SEPTEMBER 2015

Bilderna på Alan Kurdi publicerades i en mängd tidningar, samt på sociala medier kring 3 september
2015. Siffror på antalet asylsökande i Sverige i juni 2015 finns bl.a. här;
http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2016/2016-01-01-
Nastan-163-000-manniskor-sokte-asyl-i-Sverige-2015.html. Sydsvenskan gör också en jämförelse
månad för månad på antal asylsökande mellan 2014 och 2015; http://www.sydsvenskan.se/2015-12-
26/sa-blev-flyktingkrisen-en-svensk-beredskapskatastrof. Båtolyckan utanför Lampedusa finns
beskriven bl.a. här; http://www.unhcr.org/5534dd539.html. ”Jag hoppas att …” ibid. Uppgifterna om
antalet drunknade i Medelhavet är, av förståeliga skäl, osäker. Enligt International Organization for
Migration, IOM, var antalet för 2015 3.771. IOMs beräkning finns bl.a. här;
https://www.iom.int/news/iom-counts-3771-migrant-fatalities-mediterranean-2015. Kylbilen med
dess döda asylsökande finns bl.a. beskriven här;
https://www.theguardian.com/world/2015/aug/27/austria-western-europes-migration-crisis-starts-
here. ”Mitt Europa bygger …” Stor manifestation på Medborgarplatsen, Expressen 150906.
Opinionsundersökningen om Sveriges flyktingmottagande; Kraftig förändring – fler vill se ökat
flyktingmottagande, Dagens Nyheter 150927. Det är en …” ibid. ”Mitt stackars Lund …” Facebook
151013. ”Sådär. Har nu …” Facebook 150914. ”Idiotiska Europa. Hej …” Facebook 150922. ”Ser
fram emot …” Facebook 150918. ”Stört. Finns 1000 …” Facebook 150924. ”Det sjukaste
någonsin …” 151006. ”Sverigedemokraterna ändrar kurs …” https://sd.se/sverigedemokraterna-
haller-presskonferens/. ”I praktiken råder …” samt övriga citat från Sverigedemokraternas
presskonferens; https://www.youtube.com/watch?v=7JA7HhXA36o. ”Redan lånngt innan …”
Smålänningen 151017. ”Demonstrationen mot massinvandringen …”
https://forum.motgift.nu/t/demonstration-mot-massinvandringen-i-trelleborg/4502. Åskådarna i
uniform vid Ekeroths tal i Trelleborg beskrivs i; Uniformerade nazister deltog i SD-demonstration
mot flyktingar, Tor Gasslander, Expo 151019. ”I 27 års …” samt följande citat från Kent Ekeroths tal
i Trelleborg; https://www.youtube.com/watch?v=pb1wltJMabs. ”Cirka 500 pers …”
https://forum.motgift.nu/t/demonstration-mot-massinvandringen-i-trelleborg/4502/12. ”Personligen
har jag …” http://web.archive.org/web/20160728084742/ https://www.nyanserat.nu/pa-
manifestation-med-sverigedemokraterna-ett-bildreportage/. ”Måste halvt motvilligt …”
https://forum.motgift.nu/t/demonstration-mot-massinvandringen-i-trelleborg/4502/26. Branden i
Munkedal finns bl.a. beskriven här; http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/asylboende-i-munkedal-i-
lagor. Branden i Perstorp; http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21626321.ab. ”Han har
konsumerat …” samt följande citat om Anton Lundin Pettersson är samtliga hämtade från;
Förundersökningsprotokoll med aktnummer, AM-144882-15, med polisens diarienummer, 5000-K-
1353421-5. Sverigedemokraterna i Lunds publicering av asylboenden, Facebook 150922. ”De går
nazisters …” samt följande citat, SD lägger ut adresser till flyktingboenden, Alf Sjögren,
Sydsvenskan 150923. ”Det finns ingen …” Flyktingboenden utsatta för bränder, Kvällsposten
151027. ”Man försöker hejda …” https://sdkuriren.se/man-hejdaren-flodvag-med-hink-och-spade/.
Branden i Ärla, http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.3546449-brand-i-planerat-flyktingboende.
Branden i Oskarshamn, http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/brand-vid-planerat-akutboende-for-
flyktingar-i-oskarshamn. ”Ekeroth är en …” Hatretorikern Ekeroth, Hans Bülow, Sydöstran 151027.
”Men det SD …” Ta avstånd från terrorn, Åkesson, Anders Lindberg, Aftonbladet 151020. ”Nej, det
är …” Vad står karln och säger?, Mikael Svensson, Värmlands Folkblad, 151030. ”Jimmy Åkesson
drar …” https://twitter.com/sr_studioett/status/658623413045579776?lang=sv. ”Karlsson och
Åkesson …” Ta avstånd, Jimmie Åkesson, osignerad ledarartikel, Dagens Nyheter 151028. ”Höstens
attacker mot …” Värre än 90-talet, Daniel Poohl, Expo 151213. Branden i Färingtofta,
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/ny-brandbomb-mot-tilltankt-flyktingboende. Branden i
Danderyd, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-brand-i-asylboende. Branden i Tjörnarp,
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/ny-brand-i-asylboende-utanfor-hoor. ”Ynkliga och
avskyvärda …” Anders Ygeman ville visa sitt stöd, Skånska Dagbladet 151029. ”Ingen har rätt …”
https://www.facebook.com/jimmieakesson/posts/10153761234766108. ”Det är fint …” Ta tag i
problemen i ditt parti, Åkesson, Lena Mellin, Aftonbladet 151029. ”det har skett …” Mest intensiva
attackvågen mot asylboenden någonsin, Mikael Färnbo, Anna-Sofia Quensel, Expo 151208. ”För den
som …” Värre än 90-talet, Daniel Poohl, Expo 151213. Sveriges Radio gjorde en sammanställning
över bränderna hösten 2015, den finns här; http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/brand-vid-
planerat-akutboende-for-flyktingar-i-oskarshamn. Även Expo gjorde en sammanställning;
http://expo.se/2015/mest-intensiva-attackvagen-mot-asylboenden-nagonsin_6986.html. Polisens
undersökningar visade senare att inte alla de bränder som misstänktes vara anlagda var detta. Våren
2016 gjorde Uppdrag Granskning ett uppföljande program om bränderna där man bl.a. försökte
sammanställa hur många av dem som var anlagda; http://www.svt.se/nyheter/inrikes/15-brander-var-
anlagda-av-nagon-utifran-1. Enligt programmet var cirka en tredjedel av 45 bränder anlagda av en
gärningsman utifrån. Några av bränderna var olyckor. I tolv av fallen handlade det om anlagda
bränder av någon inifrån boendet.

FREDAG 13 NOVEMBER 2015

”Jag vadade genom …” What happened at the Bataclan? BBC 151209,
http://www.bbc.com/news/world-europe-34827497. ”Hämndens timme …” samt ”Ni har bombat …”
Chilling Bataclan audio recording reveals victims’ pleas as ISIS killers storm theatre, Tom Batchelor,
Thje Express, 160415. ”Mitt hat får …” finns bl.a. återgivet i; Mannens brev till terroristerna som
dödade hans fru, Aftonbladet 151118. ”Det smärtar mig …” samt följande citat från
presskonferensen; Regeringen presenterar åtgärder på migrationsområdet, Aftonbladet 151124. ”Tack
ska ni …” samt följande citat från Sverigedemokraternas Landsdagar;
https://www.youtube.com/watch?v=xRZB-4KnQHXw. ”Vi ska visa …”
https://www.youtube.com/watch?v=pb1wltJMabs. ”Mest lyckade kampanjer …” Jimmie Åkessons
tal i Almedalen 2014; https://sdkuriren.se/jimmie-akessons-tal-i-almedalen-2014/. ”Visst, man
kan …” och följande citat från Åkessons tal på Landsdagarna; https://www.youtube.com/watch?
v=xRZB4KnQHXw. ”Vårt land riskerar …” Går till val på att sålla vi från dom, Erik Wiman, Eric
Tagesson, Aftonbladet 100912. ”Som något Mel …” ibid. Beskrivningen av terrorattacken i Paris i
november är bl.a. hämtat från; http://www.bbc.com/news/world-europe-34832512,
http://www.bbc.com/news/world-europe-34818994,
http://www.express.co.uk/news/world/661433/Paris-terror-attacks-Bataclan-dictaphone-recording-
threats-ISIS-gunmen
 TACK

Det svenska hatet – ett reportage om vår tid är den tredje och avslutande
delen i den Sverigetrilogi som jag arbetat med de senaste femton åren. Det
började med Lasermannen – en berättelse om Sverige som publicerades
2002. Uppföljaren De apatiska – om makt myter och manipulation kom sju
år senare, 2009, och ytterligare sju år därefter, hösten 2016, är det nu dags
för Det svenska hatet.
I likhet med de tidigare böckerna hade denna bok inte varit möjlig utan
alla er som ställt upp och delat med er av upplevelser och erfarenheter. Stort
tack till er alla.
De flesta av er har valt att vara anonyma, vilket är ännu ett sorgligt
tecken på den rädsla och oro som näthatet ger upphov till. Ett samhälle där
vi inte längre vågar prata öppet är ett samhälle som slagit in på en farlig
väg.
Ett stort tack också till alla de medarbetare på Aftonbladet som varit
delaktiga i att Det svenska hatet publicerats digitalt, i den troligtvis längsta
nätbaserade texten i svenska medier någonsin. Tack till er alla; Maria
Trägårdh, Håkan Andreasson, Sofia Olsson Olsén, Lena Mellin, Ted
Kudinoff, Linn Ogelid, Titti Jersler, Kerstin Danielson, Kerstin Weigl, Sofia
Boström, Konrad Cronsioe, Tim Holmberg, Veronica Wallström, Daniel
Piquer, John Carehag, Stanislav Khromov, Evert Lagerberg, Patrick Wojda,
Malvina Britts, Petter Svensson, Jim Jaber och Jan Helin.
Ett extra tack till Elisabeth Åsbrink som läst manus under arbetets lopp
och som vanligt bidragit med kloka synpunkter.
Tack också till alla er på Natur & Kultur; Richard Herold, Anton
Gustavsson, Björn Linnell och alla andra, inte minst Lotta Kühlhorn för
bokomslaget.
Slutligen ett varmt och innerligt tack för textdiskussioner, stöd och råd
till Sara.