1

Elteknik grund

Historik

Från Baghdad till rosa kaniner

Ett fynd som gjorts i utkanten av Baghdad pekar på att batteriet är långt mycket äldre än
vad vi trott. Bagdadbatteriet tycks vara en enkel galvanisk cell som kan generera
elektricitet.

Greken Thales, som levde ca. 600 år f. kr. lade märke till att en bärnsten kunde dra till
sig lätta föremål när den gnidits mot ett skinn.

Engelsmannen William Gilbert var den första som beskrev olika elektriska fenomen i
detalj. I sitt verk De Magnete (som kom ut 1600) myntade han ordet "elektrisk", som
kommer av det grekiska ordet för "bärnsten".
Han utförde den första vetenskapliga studien i en avhandling, där han skiljer på elektrisk
attraktion och magnetisk attraktion.

På 1700-talet blev det populärt att experimentera med elektricitet. Sällskapslekarna vid
Ludvig XV:s hov i Frankrike gick ofta ut på att ge varandra små elektriska stötar eller se
flera personer hoppa till samtidigt när de fick en stöt.
På 1740-talet utvecklade Petrus van Musschenbroek i Holland så kallade leidenflaskor
där han försökte samla den elektriska vätskan. En flaska fylldes delvis med vatten och
kopplades till en enkel elektrisk generator. När man sedan rörde vid flaskan fick man en
våldsam stöt. Leidenflaskan är i själva verket en kondensator, alltså något som kan
lagra elektricitet.

2
Dagens batterier härstammar från den forskning som Alessandro Volta och Luigi
Galvani ägnade sig åt på 1700-talet. Galvani var intresserad av hur muskler och nerver
påverkades av elektricitet. I sina berömda experiment med grodben kopplade han dem
till två olika metaller. Då ryckte grodbenen som om grodorna fortfarande levde. Galvani
trodde att muskler och nerver kunde alstra elektricitet. Men Volta bevisade att det var
metallerna som producerade elektricitet när de kom i kontakt med varandra.

En fransk matematiker, André Marie Ampére, utarbetade 1820 en teori om strömmens

magnetiska verkan. Han definierade därvid den s.k. tumregeln som beskriver
magnetfältets riktning kontra strömmens. Ampère fick använda sitt namn som enhet för
den elektriska strömmen.

Georg Simon Ohm definierade 1827 en lag som beskriver sambandet mellan spänning,
ström och resistans. Lagen kallas Ohms lag och är grundstenen för all ellära och
elektronik.

År 1831 upptäckte Michael Faraday att magnetism kunde alstra elektricitet, vilket kallas
för induktion. Faradays upptäckt ligger till grund för den elektriska generatorn. Faraday
har fått låna ut sitt namn till kondensatorns kapacitans som anges i enheten Farad.
När en elektrisk ström passerar en resistans, värms denna upp. Detta konstaterades av
den engelske fysikern James Prescott Joule 1841. Joule fick ge sitt namn till Joules lag
som beskriver sambandet mellan elektrisk energi och effekt.

3
 Spänning, ström och resistans

Mycket av det som sker i elektriska kretsar kan beskrivas med vattenflöden för att bli
lättare att förstå. Så kan vi även göra med de elektriska definitionerna på spänning,
ström och resistans. Om spänningskällan är en vattenbehållare med utlopp så kan
spänningens värde jämföras med vattentrycket som finns i utloppet. Strömmen i en
ledare jämförs med den volym av vatten som flyter i slangen från utloppet.
Resistansen är något som hindrar vattenströmmen, t.ex. en kran där du reglerar
vattenflödet.

I ett batteri sker samma sak. Den negativa polen har ett överskott av fria elektroner och
den positiva ett underskott. Kopplas polerna samman med en ledare, kommer
elektroner från den negativa polen att förflytta sig till den positiva. När det är lika många
fria elektroner i båda polerna är batteriet urladdat.

I vattenslangen kan ett vattenhjul kopplas in. Vattenhjulet kommer att rotera
proportionellt mot den vattenström som flyter i slangen. I början när trycket är stort,
roterar det fort men när nivåerna i de båda delarna är lika, står det stilla.
I den elektriska kretsen kan vi koppla in en elektrisk motor. Den går fort när det är
många fria elektroner på väg genom ledningen men saktar av när elektronströmmen
minskar. När det är lika många fria elektroner i båda polerna står motorn stilla.

I vattenslangen kan vi sätta in en strypning eller en kran som kan öppnas mer eller
mindre. Den kommer att utgöra ett motstånd för vattnet så det flyter långsammare. Då
kommer vattenhjulets varvtal att minska.
I den elektiska ledningen kan vi stoppa in en resistor vars värde kan ändras. En stor
resistor ger stort motstånd för strömmen och motorns varvtal minskar.

I vattenkretsen kan vattenhjulets varvtal vara ett mått på hur mycket vatten som flyter i
slangen. Tar man med tiden blir det en vattenmängd som passerar genom slangen,
t.ex. på en sekund.

4
I den elektriska kretsen är motorns varvtal ett mått på hur många elektroner som flyter
genom ledningen, d.v.s. ett mått på strömmen. Om tidsfaktorn tas med får man antalet
elektroner per sekund eller ett mått på elektricitetsmängden som passerar genom
ledaren

De elektroner som rör sig i en elektrisk ledare ger en elektrisk ström. Ju fler elektroner
som rör sig i en och samma riktning, desto större är strömmen. Strömmen betecknas I
och mäts i enheten ampere, A.
För att elektronerna ska röra sig i ledaren måste det vara ett ”tryck” på dem, så att de
flyttar sig. Det är en ”tryckskillnad” mellan ledarens ändpunkter. Ju större denna skillnad
är, desto fler elektroner kan passera från den ena änden till den andra. Detta tryck är
den elektriska spänningen. Spänning betecknas U och mäts i enheten
volt, V.

Energiomvandlingar, olika slags energi

Energi kan uppträda på olika sätt, vanligast är värme och strålning men det finns några
former till. Här är en lista på de olika sätt energi kan uppträda.

• Värmeenergi.

• Rörelseenergi.

• Lägesenergi.

• Kemiskt bunden energi.

• Elektrisk energi.

• Strålningsenergi.

5
Energin är oförstörbar. Den kan inte skapas och inte förbrukas. Den kan enbart
uppträda i olika former. Lika mycket energi som kommer in till jorden från solen via
strålning, lika mycket går upp i atmosfären och ut i rymden.

Detta är en förutsättning för livet på denna planet och gäller så länge vi inte manipulerar
atmosfären så att det kommer in mer energi än det går ut, eller tvärt om. Vi omvandlar
den energi som naturens kretslopp förser oss med. Det kan vara vatten, sol och vind,
men även fossila bränslen ingår i ett kretslopp. Problemet med dessa är att de
förbrukas långt mycket snabbare än den tid det tog att bilda dem.

En ström av elektroner.

För att förstå elektriska fenomen måste vi först titta på materiens minsta byggstenar,
atomerna. Man trodde länge att atomerna var det allra minsta som fanns. Men nu vet vi
att atomer består av ännu mindre delar.

Varje atom har en kärna. Runt kärnan rör sig mindre

partiklar som kallas elektroner.
Kärnan och elektronerna har olika elektrisk laddning.
Atomkärnan är positiv laddning (+) och elektronerna har
negativ laddning (-).
Elektronerna hålls kvar eftersom kärnan och elektronerna
har olika laddningar.

Kraften som håller kvar elektronerna runt kärnan beror på att olika laddningar dras till
varandra.

6
Elektronerna hålls kvar eftersom kärnan och elektronerna har olika laddningar.

Elektrisk ström

Transporten av laddningar kallas alltså för elektrisk ström. Laddningarna i en ledare,

elektronerna, rör sig från minus på batteriet till plus. Men innan man visste att det var
elektroner som skapade elektrisk ström, bestämde man att strömmens riktning skulle
vara den riktning som positiva laddningsbärare har, d.v.s. från plus till minus. Sedan har
man inte brytt sig om att ändra på detta, utan man säger att strömriktningen är från plus
till minus. Ström mäts i ampere (A) och betecknas med bokstaven I.

Strömstyrka och spänning

Det finns två vanliga mått som används för elektricitet, ström och spänning.
Strömstyrkan eller bara strömmen talar om hur många elektroner som passerar
under en sekund.

Spänningen är det som driver strömmen i ledningarna.

Man skulle kunna likna spänningen vid en pump som med kraft knuffar fram
elektronerna. Spänningen mäts i volt som förkortas V.

7
 Likström (DC) (=)

Det finns två olika typer av spänning. Likspänning/likström förkortas DC (engelskans

direct current) och innebär att det finns en fast plus – och minuspol. Batterier har
likspänning och nästan alla elektroniska apparater drivs av likspänning. Likström är
elektrisk ström som alltid har samma riktning till skillnad från växelström där strömmen
ständigt byter riktning.
Symbolen för likström är =.
Elektroniska kretsar behöver vanligen likström då transistorer och andra halvledare bara
leder ström i en riktning.

Växelström (AC)

Växelspänning/växelström förkortas AC (engelskans alternating current).

Växelspänningen byter ständigt polaritet och strömmen ändrar därmed riktning.
Växelspänningens frekvens bestäms av hur många gånger per sekund spänningen
byter polaritet. Jämför med nätspänningen från ett eluttag som byter polaritet 100
gånger per sekund (d.v.s. 50 Hz, 50 hela svängningar). Frekvens mäts i hertz (Hz) och
bokstaven f används i formler.

Resistans Ω

Resistans kommer från franskans résistance som i sin tur kommer från latinets resi´sto
som betyder ”göra motstånd”.
Elektrisk resistans betyder motstånd mot ström. Resistans är alltså ett hinder för
strömmen.

8
Alla ämnen gör mer eller mindre motstånd mot ström. Ett ämne som leder ström bra har
låg resistans medan ett ämne som leder ström dåligt har hög resistans. Alltså ju högre
resistans desto mindre ström. Koppar är ett ämne som leder ström bra och då säger
man att koppar har låg resistans.

På bilden ovan är det fläkten som utgör resistans. Om inte fläkten fanns mellan + och –
skulle det bli kortslutning.
Det måste alltid finnas en belastning (resistans) mellan polerna för att det inte ska bli
kortslutning. Den resistans som finns i ledningarna är för liten för att förhindra
kortslutning.
Resistans mäts i ohm och anges med den grekiska bokstaven stora omega Ω.

Ett ämne eller föremål som kan leda ström kallas för ledare, ett exempel på bra ledare
är metall som t.ex. koppar och aluminium, men ett ämne kan också ha så stor resistans
att det inte leder ström alls. Såna ämnen kallas för isolatorer. Glas, papper, tyg och
plast är exempel på isolatorer.

9
 Elektrisk resistivitet

Överföring av elektrisk
energi kräver ledningar med
låg resistivitet.

Resistivitet (specifikt motstånd) är en elektrisk egenskap. Ledares resistans beror på

ledarens egenskaper enligt följande:

l är ledarens längd och A är ledarens tvärsnittsarea. Symbolen ρ (uttalas rå), betecknar

ledarens resistivitet, som beskriver ämnets förmåga att motverka ström. Olika material
har olika resistivitet och gör alltså olika mycket motstånd mot ström.

Elektriska ledare med hög ledningsförmåga har låg resistivitet och elektriska isolatorer
har hög resistivitet.
Elektrisk resistivitet, som representeras av den grekiska bokstaven ρ (rho), är ett mått på
hur starkt ett material motverkar flödet av elektrisk ström. Ju lägre resistiviteten är, desto
lättare har materialet att leda elektrisk laddning.

Resistivitet i metaller

En metall består av ett gitter av atomer, var och en med ett skal av elektroner. De yttre
elektronerna kan frigöra sig från sina atomer och färdas genom gittret, varigenom det
skapas en ”gas” av elektroner vilken gör metallen elektriskt ledande.

10
Resistivitet i halvledare och isolatorer

För metaller ligger ferminivån (den högsta besatta energinivån för elektroner i ett material
vid absoluta nollpunkten) i ledningsbandet (ledningsbandet är benämningen på de
energinivåer hos elektronerna i en kristall som gör att elektronerna kan röra sig fritt i
kristallen) vilket ger upphov till fria laddningsbärare i form av elektroner.

För halvledare däremot ligger ferminivån ungefär halvvägs mellan ledningsbandets

minimum och valensbandets (valensband är i allmänhet ett band fyllt med elektroner och
ledningsbandet är delvis fylld med elektroner) maximum för rena halvledare. Detta betyder
att vid 0 kelvin finns inga fria laddningsbärare och resistiviteten är oändlig. Resistiviteten
kommer att minska i takt med att laddningsbärartätheten ökar i ledningsbandet med
stigande temperatur.

I dopade (orena) halvledare kommer dopningsämnenas atomer att öka antalet

majoritetsbärare genom att donera elektroner till ledningsbandet eller genom att acceptera
hål i valensbandet (genom att avge elektroner). För både donator- och acceptoratomer
kommer en ökande dopningsgrad att leda till en minskning av resistiviteten. Höggradigt
dopade halvledare beter sig nästan som metaller.

Vid mycket höga temperaturer kommer termiskt genererade laddningsbärare att dominera
över bidragen från dopningsämnena och resistiviteten kommer att minska exponentiellt
med ökande temperatur.
När en elektrisk potential ansluts över metallen kommer elektronerna att diffundera (sprida
ut sig under kollisioner och riktningsändringar) mot den positiva polen under inflytande av
det elektriska fältet.

11
För en metall är den termiska rörelsen hos joner den primära källan för spridning av fria
elektroner genom kollisioner med dessa och således den primära orsaken till metallers
resistivitet. Imperfektioner (håligheter) i kristallen ger också ett bidrag till resistiviteten men
dessas bidrag är försumbara för rena metaller.

Elektrisk ledningsförmåga (elektrisk konduktivitet) är ett mått på hur väl ett material kan
transportera elektrisk laddning. Konduktivitet är detsamma som konduktans per
längdenhet och mäts i internationella måttenhetssystemet (SI) i enheten Siemens per
meter (S/m). God elektrisk ledningsförmåga är ett utmärkande drag för metaller.

Resistiviteten orsakas bl.a. av att elektronerna i ett material kolliderar med atomer som
inte sitter på rätt plats i kristallgittret. Vid högre temperaturer vibrerar atomerna mer
intensivt och därmed ökar resistiviteten i metaller. RRR (Relative Resistivity Ratio) är ett
mått på metallens renhet och definieras av kvoten mellan resistivitet vid 290 kelvin och
resistiviteten vid 4,2 kelvin.

Det finns även ämnen som uppvisar minskande resistivitet vid ökande temperatur.
Detta inträffar i halvledare, där antalet ledningselektroner ökar med högre temperatur.
Även i vattenbaserad elektrolyt minskar resistiviteten vid ökande temperatur såvida inte
det kemiska jämviktsläget ändrar på deltagande joners koncentration.

Ledningsförmåga hänför sig till förmågan hos ett material att överföra energi. Det finns
olika typer av ledningsförmåga, inklusive elektriska, termiska och akustisk
ledningsförmåga. Det mest elektriskt ledande elementet är silver, följt av koppar och guld.
Silver har också den högsta värmeledningsförmågan hos alla element och den högsta
ljusreflektionen.

Även om det är den bästa ledaren, koppar och guld används oftare i elektriska
tillämpningar eftersom koppar är billigare och guld har en mycket högre motståndskraft
mot korrosion. Eftersom silver får en korrosionsyta är det mindre önskvärt för höga
frekvenser eftersom den yttre ytan blir mindre ledande.
När det gäller varför silver är den bästa ledaren, är svaret att dess elektroner är friare att
flytta än de övriga delarna. Detta har att göra med dess valens (styrka) och kristallstruktur.
De flesta metaller leder elektricitet. Mässing och brons är två legeringar snarare än
element som är elektriskt ledande.

12
 Metall Resistivitet ρ Legering Resistivitet ρ
(Ωmm2/m (Ωmm2/m
Aluminium 0,027 Kanthal A 1,4
Guld 0,022 Konstantan 0,5
Järn 0,11 Mangàn 0,43
Koppar 0,018 Nichrom 1,1
Nickel 0,08 Nikrotal 1,09
Silver 0,016
Wolfram 0,06

Faktorer som påverkar elektrisk ledningsförmåga

Det finns tre huvudfaktorer som påverkar konduktivitet eller resistivitet av ett material:

1. Tvärsnittsarea:
Om tvärsnittet av ett material är stort, kan det ge mer ström att passera genom det.
På liknande sätt, ett tunt tvärsnitt begränsar strömflödet.

2. Längden av ledare:
En kort ledare tillåter ström att flyta vid en högre hastighet än en lång ledare. Det är
lite som att försöka flytta en hel del människor genom en hall.

3. Temperatur:
Ökande temperatur gör att partiklar vibrerar eller rör sig mer. Ökar denna rörelse
(ökande temperatur) minskar ledningsförmågan eftersom molekylerna är mer
benägna att komma i vägen för strömflödet.

Ytterligare faktorer som kan påverka hur väl ett material leder elektricitet.

1. Föroreningar:
Blir en ledare förorenad minskar dess ledningsförmåga. T.ex. är oxiderat silver inte
lika bra ledare som rent silver. Föroreningar hindrar elektronflöde.

2. Kristallstruktur och faser:

Om det finns olika faser av ett material kommer konduktiviteten att sakta något vid
gränsytan och den kan även vara olika från en struktur till en annan. Det sätt på
vilket ett material har bearbetats kan påverka hur bra det leder elektricitet.

13
 3. Elektromagnetiska fält:
Ledare skapar sina egna elektromagnetiska fält när elektricitet går igenom dem,
med det magnetiska fältet vinkelrätt mot det elektriska fältet. Yttre
elektromagnetiska fält kan producera magnetoresistans, som kan bromsa flödet av
ström.

4. Frekvens:
Över en viss nivå, kan en hög frekvens orsaka att ström flyter runt en ledare
snarare än genom den.

Orsaker till resistivitet

Elektroner accelereras av ett elektriskt fält och diffunderar

(sprider ut sig) genom ett atomgitter och överför energi
från det elektriska fältet till gittrets atomer och joner genom
kollisioner. Elektronernas drifthastighet är starkt överdriven
för tydlighetens skull. Elektronernas drifthastighet i
fältriktningen är av storleken millimeter per sekund medan
elektronernas egen hastighet är av storleken miljoner
meter per sekund.

Grundsatser för ellära:

• Alla material består av atomkärnor och elektroner som cirklar runt dessa kärnor.

• I vissa material (metaller) kan en del av elektronerna röra sig ganska fritt.

• Elektroner som är försatta i vandring åt ett bestämt håll kallas en elektrisk ström
och dessa material kan alltså leda denna ström.

• Om två olika metaller är omgivna av en (oftast sur) lösning kan de få elektroner

att börja röra sig från den ena metallplattan till den andra om de ansluts till
varandra.

• Detta är ett batteri, och det kan få ström att gå – t.ex. genom en lampa.

• Om en ledare (metalltråd) utsätts för ett magnetiskt fält så kommer det att flyta
ström genom ledaren så länge metalltråden rör på sig i förhållande till magneten.

• Detta är en generator, och den kan också ge ström – till lampor m.m.

14
 • Det är ingen större skillnad på en cykelgenerator och generatorerna i ett
kärnkraftverk eller vattenkraftverk, förutom att den förstnämnda är mycket mindre
till storleken.

• De flesta generatorer ger växlande ström eftersom magneten snurrar runt, och
alltså byter magnetpoler (nord och syd) hela tiden.

• Strömmen kräver en ”sluten krets” för att kunna flyta kontinuerligt, och vara
användbar. Detta betyder att elektronerna måste kunna cirkulera och
”återanvändas”, och därför ska det alltid vara två ledningar, en där elektronerna
kommer ifrån, en där de går tillbaka – t.ex. till batteriet, eller generatorn (elnätet).

• När det flyter ström genom en metalltråd, så blir det lite ”friktion” mellan
elektronerna och resten av metallen. Detta värmer upp metalltråden:

• Glödlampan fungerar så, metalltråden värms upp till flera tusen grader och lyser
gulvit av värmen.

• Kupévärmaren funkar också så, men tråden blir inte alls så varm, på sin höjd lite
körsbärsröd.

• En sladd ska inte alls bli särskilt varm – blir den kännbart varm så går det
alldeles för hög ström genom den!

Vad är en supraledare?

En supraledare är ett element eller en metallegering som, när den kyls under en viss
tröskeltemperatur, förlorar materialet dramatiskt allt elektriskt motstånd. I princip kan
superledare tillåta elektrisk ström att strömma utan någon energiförlust (även om en
ideal superledare i praktiken är mycket svår att producera). Denna typ av ström kallas
en superström.

Tröskeltemperatur är under vilken ett material övergår i en supraledare tillstånd

betecknas som Tc, vilket står för kritisk temperatur. Inte alla material förvandlas till
supraledare, och det material som gör, har var och en sitt eget värde på Tc.

15
Typer av superledare

• Typ 1 supraledare fungerar som ledare vid rumstemperatur, men när den kyls
under Tc minskar den molekylära rörelsen i materialet tillräckligt mycket så att
strömflödet kan ske obehindrat.

• Typ 2 superledare är inte särskilt bra ledare vid rumstemperatur, övergången till
ett superledartillstånd är mer gradvis än typ 1 superledare. Mekanismen och den
fysiska grunden för denna tillståndsförändring är för närvarande inte helt klarlagd.
Typ 2 superledare är vanligtvis metallföreningar och legeringar.

Upptäckten av superledaren

Supraledning upptäcktes först 1911 när kvicksilver kyldes till ca. 4 grader Kelvin,
(- 269,15 oC), av den holländska fysikern Heike Kamerlingh Onnes, vilket gav honom
Nobelpriset i fysik 1913. Under åren sedan dess har detta område expanderat kraftigt
och många andra former av supraledare har upptäckts, inklusive typ 2-supraledare på
1930-talet.

I januari 1986 gjorde Karl Muller och Johannes Bednorz en upptäckt som
revolutionerade hur forskare tänkte på supraledare. Före denna punkt var förståelsen
att supraledning endast manifesterades när den kyldes till nästan absoluta nollpunkten,
men med en oxid av barium, lantan och koppar fann de att det blev en superledare vid
ungefär 40 grader Kelvin, (- 233,15 oC).

Detta inledde ett lopp för att upptäcka material som fungerade som supraledare vid
mycket högre temperaturer.
I augusti 2015 rapporterades i en rapport som publicerades i tidskriften Nature
upptäckten av en supraledning vid en temperatur på 203 grader Kelvin, (- 70,15 oC).

Tillämpningar av superledare

Superledare används i en mängd olika applikationer, men framför allt inom strukturen
för Large Hadron Collider. Tunnlarna som innehåller strålarna från laddade partiklar
omges av rör som innehåller kraftfulla superledare. Superströmmarna som strömmar
genom superledarna genererar ett intensivt magnetfält genom elektromagnetisk
induktion som kan användas för att påskynda och styra lagret som önskat.

De avbryter också allt magnetiskt flöde inuti materialet och blir perfekt diamagnetiska,
(diamagnetism är en typ av magnetism som uppvisas av vissa material. Det
kännetecknas av att magnetisering endast finns när ett yttre magnetfält finns och är
riktat i motsatt riktning mot det yttre fältet).

16
I det här fallet färdas magnetfältlinjerna faktiskt runt den kylda superledaren. Det är
denna egenskap hos supraledare som ofta används i magnetiska levitationsexperiment,
(levitation - fenomen som innebär att något lyfts upp och svävar fritt i luften.).
I en mindre vardaglig applikation spelar supraledare en roll i moderna framsteg inom
magnetiska levitationståg, som ger en kraftfull möjlighet för höghastighets kollektivtrafik
som baseras på el i motsats till icke förnybara strömalternativ som flygplan och bilar
t.ex.

Matematik

Eftersom elläran bygger på matematiska samband krävs det kunskap inom vissa delar
av matematiken för att kunna tillgodogöra sig elläran. Ohms lag, effektformeln och
Kirchhoffs lagar är några exempel där man använder ekvationslösningar för att kunna
räkna ut det vi söker.
Det finns några faktorer som påverkar hur mycket ström som kommer att gå genom
t.ex. en lampa:

• Längd och tjocklek på glödtråden.

• Materialet som glödtråden består av.

• Och spänningens storlek.

Detta tillsammans påverkar strömmens storlek.

En som lade ner mycket arbete på att undersöka elektriska strömmar i ledare var Simon
Ohm (1787 – 1854). Motståndet mot elektrisk ström som finns i en ledare – likt
glödtråden i en lampa kallade han resistans.
Exempel på resistanser är spisplattor, värmeelement, glödlampor och viktigast av allt;
den komponent som tillverkas enbart för att begränsa strömmen i en koppling, nämligen
resistorn.
Ohm kunde bevisa att ju lägre resistans komponenten har, desto större är strömmen vid
en given spänning. Han bevisade också att om man har en given resistans, och ökar
spänningen, kommer också strömmen att öka. Resistansen, motståndet, mäts i ohm (Ω)
och resistans betecknas i ellära med bokstaven R. Den resistans som skapar en ström
på 1 ampere, om man ansluter den till spänningen 1 volt, kallas 1 ohm.

17
Regeln (grunden till all ellära) kallas Ohms lag. Ohms lag säger att

U = R x I.

I är strömmen i ampere, U är spänningen i volt och R är resistansen i ohm.

Så finns också Gustav Robert Kirchhoff. Han formulerade två lagar som har fått mycket
stor betydelse i elläran. Den ena lagen handlar om seriekoppling och den andra lagen
om parallellkoppling.

Kirchhoffs lag om seriekoppling säger att summan av spänningsfallen i en seriekrets är

lika med påtryckt spänning. U = URI + UR2 + UR3.
I en seriekrets är strömmen lika stor i samtliga ingående komponenter.
Kirchhoffs lag om parallellkoppling säger att summan av grenströmmarna i en
parallellkrets är lika med huvudströmmen, I = I1 + I2.

Seriekoppling

Seriekoppling innebär att flera komponenter ligger efter varandra i samma elektriska -
ledning. Genom varje komponent går samma ström (ampere) men de får inte
nödvändigtvis samma spänning (volt) över sig. Spänningen över varje komponent är
nämligen beroende av resistansen.

En komponent med högre resistans får högre spänning över sig än en med lägre
resistans. Strömstyrkan baseras sedan på den totala resistansen i serien.
En lampas resistans påverkas av tjockleken på glödtråden. Lampor med hög effekt
(grövre glödtråd) har låg resistans, medan de med låg effekt (fin glödtråd) har hög
resistans.

Bilden illustrerar schemat till

Lampmärkning 34 V, 3 W
en sjuarmad ljusstake
230 V~

I exemplet fördelar sig spänningen jämnt över lamporna med 33 V över vardera.
Den totala effekten i slingan blir 7 ∙ 3 = 21 W. Strömmen som flyter genom slingan kan
räknas ut på följande sätt:
I = P / U = 21 / 230 ≈ 0,091 A ≈ 90 mA
Nackdelen med seriekoppling är att om en lampa slutar att fungera, kommer övriga
lampor i kedjan att sluta lysa även om de inte är trasiga. Tänk på de elektriska
adventsljusstakarna.

18
 Parallellkoppling

Vid parallellkoppling fortsätter de andra lamporna att lysa även om en av dem skulle gå
sönder.
I dessa sammanhang måste ofta strömförbrukningen räknas ut för att kunna välja rätt
säkring eller en tillräckligt kraftfull nätadapter. I exemplet nedan parallellkopplas tre 12
V-lampor med olika effekt. Alla de tre lamporna kommer att lysa med sin fulla styrka.

En beräkning visar hur mycket ström som

krävs:
I = P / U = (5 + 12 + 55) / 12 = 72 / 12 = 6 A

Regler
I en seriekrets är strömmen lika överallt i hela
kretsen. Spänningen delar upp sig mellan de olika
resistorerna. Summan av delspänningarna blir
drivspänningen från spänningskällan.

I en parallellkrets är spänningen lika överallt i hela

kretsen. Strömmen delar upp sig mellan de olika
resistorerna. Summan av delströmmarna är den
ström spänningskällan lämnar.

För att kunna beräkna mer komplicerade nät med flera spänningskällor som samverkar
finns två grundläggande lagar, Kirchoffs första och andra lag.

Kirchoffs första lag

I varje knutpunkt i ett ledningsnät är den algebraiska summan av
strömmarna som går till punkten = 0.
Det betyder att det går lika mycket ström in i en knutpunkt som det
går ut från den.

Kirchoffs andra lag

Algebraiska summan av alla spänningar och EMK i en sluten
strömkrets är = 0.
Denna lag säger att summan av alla spänningsfall som bildas i en
sluten krets ska vara lika stor som summan av de EMK:er som
Potential
driver ström genom kretsen.
19
Potential och spänning är i grunden samma sak. Skillnaden är att vid potential lägger
man in en referenspunkt i kretsen där spänningen bestäms till noll. Referenspunkten
kan läggas godtyckligt, men av praktiska skäl läggs den oftast till spänningskällans
minuspol och i vissa fall till dess pluspol. Det får bara finnas en sådan referenspunkt i
kretsen.

Vad menas med en ekvation?

En ekvation, av latinets aequa`tio ”göra lika” använder man för att få fram det obekanta
värdet på en storhet.
I en ekvation finns alltid ett är lika med tecken (=). Är lika med tecknet talar om att det
som står till vänster om det är exakt lika mycket värt som det som står till höger om det.

En ekvation fungerar på samma sätt som en balansvåg. Det har ingen som helst
betydelse hur mycket innehållet väger i ena vågskålen, bara innehållet i den andra
vågskålen väger exakt lika mycket så är vågen i balans. Innehållet i de båda skålarna
”är lika”.

Matematiskt kan man uttrycka det som att du kan multiplicera, dividera, addera eller
subtrahera med vilket tal du vill om du gör likadant på båda sidor om likhetstecknet. I
matematiken anges oftast det sökta med bokstaven x. I elläran använder vi de
beteckningar vi har. Söker vi en spänning skriver vi U.

Det finns dock ett undantag: vi kan inte dividera med noll.

Inom elläran förekommer det en stor mängd formler. Formlerna är ekvationer där
siffrorna är utbytta mot bokstäver. Lösningen av ekvationen går oftast till så att den
sökta storhetens bokstav löses fri i ena ledet. När vi har tillgång till de övriga ingående
storheternas värden sätts dessa in i ekvationen och vi kan beräkna värdet på den sökta
storheten.

Elektriska apparater

Först i slutet av 1830-talet började elektriciteten användas i praktiken. En forskare som

gjorde detta möjligt var "elektricitetens fader" Michael Faraday. 1832 konstruerade han
de första eldrivna apparaterna, och flera av hans konstruktioner la grunden till moderna
elgeneratorer och motorer.

Telegrafen var den första apparaten som använde elektricitet i ett större system. Några
av elkraftens pionjärer började sina yrkeskarriärer som telegrafingenjörer, bland andra
Thomas Edison, som senare (1879) tog patent på glödlampan. En annan viktig elektrisk
uppfinning var telefonen, som Alexander Graham Bell tog patent på 1876.

20
 Michael Faraday 1791-09-22 – 1867-08-25.
Brittisk fysiker och kemist, som kom med
viktiga bidrag inom elektromagnetism och
elektrokemi.
Det var mycket tack vare honom som
elektricitet blev möjligt att använda inom
teknologi.
SI – enheten för kapacitans, farad, har fått
sitt namn efter honom.

Elektrisk kraftöverföring

Från ca. 1850 till 1880-talet användes elektriciteten lokalt och på förbrukningsplatsen för
t.ex. bågljus i fyrtorn eller för belysning i stora lokaler. Kraftkällan placerades intill
förbrukaren.

1879 uppfann Edison i Amerika den elektriska glödlampan. Då ställdes man inför
uppgiften att fördela energin i små mängder till flera användare inom ett större område.
Man började bygga ut ett kraftnät till industrier, kvarter och bostäder. De små enheterna
slogs samman till större och nätet växte till hela städer. Kraftkällan som skulle driva
staden kunde läggas centralt. Den första större anläggningen gjordes av Edison redan
1882 i New York.

Fransmannen Marcel Deprez hade ett förslag år 1881 om att lägga kraftverket på ett
större avstånd från förbrukaren och överföra energin på ledning. Det skulle gå om
spänningen höjdes så att strömmen blev låg. Det gjordes första gången 1882 mellan
vattenkraftverket vid Miesbach och München, en sträcka på 57 km. Avsikten var att visa
att man i framtiden kunde placera kraftkällan där det fanns kraft och leda den till
förbrukaren via tråd.

Så småningom kom man på att växelström var mer användbar än likström, då den
kunde transformeras till olika spänningar. Vid tillräckligt hög frekvens var
växelströmmen också lika användbar för belysning som likström. En motor för
växelström, induktionsmotorn, uppfanns av Nicola Tesla i USA och Ferrari i Italien.
Deras motor använde dock enbart två faser. Den förbättrades av svensken Jonas
Wennström vid ASEA och D. Dobrowolsky vid AEG i Tyskland.

År 1889 hade Jonas Wennström börjat intressera sig för kraftöverföring – främst
överföring av elektrisk ström över längre sträckor, som han insåg måste lösas med
växelström. Likström hade den nackdelen att den inte kunde transformeras till högre
spänning, för att minska förlusten vid transport – vilket däremot lät sig göras med
växelström.

21
Då går det att ta ut låg spänning från t.ex. en generator, transformera upp den till
högspänning för transport, och sedan transformera ner den till normal
förbrukningsspänning. Wennström hade redan tidigare experimenterat med en
växelströmsgenerator. Grundtanken i hans lösning på problemet bestod i att använda
inte bara en, utan tre växelströmmar med en inbördes fasförskjutning – därav namnet
”trefassystemet”.

Det svenska patentet godkändes 1891. Wennströms patentansökan inlämnades dock

något för sent för att han skulle kunna räknas som trefassystemets uppfinnare. Det
fanns nämligen flera uppfinnare av trefassystem eller delar därav som nästan samtidigt
fick patent som liknade varandra.

Den förste som lyckades få en trefasöverföring att fungera i praktisk drift var den
ryskfödde ingenjören Dolivo-Dobrowolsky som var verksam i Tyskland. Redan 1888
började han använda tre växelströmmar med en tredjedels periods förskjutning, och
året därpå konstruerade han en trefas induktionsmotor.
Dessa två personer utarbetade ett fullständigt system för 3-fas kraftöverföring och fick
det patenterat 1893. Därmed grundades systemet för det kraftledningsnät som vi än
idag använder oss av.

Marcel Dolivo- Jonas

Deprez Dobrowolsky Wennström

22
Svastikan har mångtusenåriga traditioner i delar av Asien, bl.a. Indien och Japan, och
är alltjämt populär där. I indisk, persisk och armenisk kultur är den en uråldrig symbol
för solen. Den förekommer som heraldiskt vapen för flera japanska adelsätter. Den
används likaså inom hinduismen och den tibetanska religionen som lyckotecken.

ASEA:s vd bestämde sig 1933 för att ta bort svastikan som logotyp för ASEA på grund
av associationerna med Nazityskland.

Elnät

Mot slutet av 1800-talet grundades de första elkraftverken i USA. De tillverkade

likström, det vill säga elektrisk ström som flyter i bara en riktning i ledningarna.
Uppfinnaren Nikola Tesla utvecklade tekniken för växelström, som hela tiden byter
riktning i kraftledningarna. Detta gjorde det möjligt att överföra mer kraft över långa
avstånd.

Stockholm fick sitt första ångdrivna elkraftverk, Brunkebergsverket, 1892. Med tiden
började elektriciteten spridas i större och större nät.
Under 1900-talet har växelström använts mest. Dock börjar likström användas mer idag,
tack vare innovationen HVDC (High Voltage Direct Current) system, som utvecklats i
bland annat Sverige.

Den första tillämpningen i världen av högspänd likström försåg från 1954 Gotland med
elektricitet via en ledning från Västervik. På havsbotten behövs bara en kabel, vattnet
fungerar som återledare. Med denna teknik har det svenska elnätet bundits samman
med Danmark, Tyskland och Polen. Handeln med energi sker med hjälp av HVDC över
hela Europa.

23
 Det svenska kraftnätet

Det svenska kraftnätet är uppbyggt kring ett antal kraftstationer som är

sammankopplade med varandra. Den mesta kraften får vi från våra Norrlandsälvar och
de tre kärnkraftsanläggningarna Ringhals, Forsmark och Oskarsham. Spänningen från
generatorerna är från ca. 3 – 20 kV. Eftersom man vill ha låga förluster i överföringen,
transformeras spänningen upp till ca. 400 kV som sedan går ut på kraftiga luftledningar,
stamledningar.

Den höga spänningen på 400 kV används enbart därför att den ger små förluster på
ledningarna. När den ska användas transformeras den efter hand ner till lägre
spänningar. En stamledningsstation tar ner den till 130 kV. Sådana ledningar förser
sedan flera orter, eller en hel stad, med el.

24
 Elektricitetens väg från kraftverk till konsument. Källa tekniken i Focus.

Varje större ort har en egen transformatorstation som kallas för regionstation. Denna tar
emot 130 kV och transformerar ner den till 40 kV. En 40 kV – ledning kan förse en
mindre stad med energi. Även en industri som kräver mycket el kan ta emot denna
spänning till en egen transformator.

Regionstationen driver i sin tur ett antal fördelningsstationer som tar emot 40 - kV och
transformerar ner den till 10 kV. Denna spänning kan användas direkt av de flesta
större industrier men kan även driva ett antal stadskvarter eller en liten tätort.

Fördelningsstationen driver ett antal nätstationer. Denna tar in 10 kV och transformerar

om den till 400/230 V, d.v.s. den spänning vi får i våra vägguttag. En nätstation klarar
att driva t.ex. ett större hyreshus, en medelstor industri eller ett 10 – tal lantgårdar.

25
 Statisk elektricitet

Kallas även ibland för gnidnings- eller friktionselektricitet. Statisk elektricitet kan aldrig
uppstå i ledande material utan förekommer bara i isolatorer. Kläder tillverkade av
syntetfiber t.ex. polyester är en bra elektrisk isolator och när man drar av sig en skjorta
av detta material kan den laddas upp till så stor spänning att det sprutar gnistor mellan
kroppen och skjortan. En bomullsskjorta uppför sig aldrig så, eftersom bomull är
elektriskt ledande.

Elektronerna sitter olika hårt bundna till atomkärnan i olika ämnen. Det gör att elektroner
kan hoppa över från ett ämne till ett annat när de har kontakt med varandra. Då får
ämnena olika elektrisk laddning. Ämnet som får för få elektroner blir positivt laddat och
ämnet som får för många elektroner blir negativt laddat. Det kallas statisk elektricitet.
Statisk elektricitet kan du ibland märka när du tar av dig vissa kläder. Det sprakar och
det bildas små gnistor. Gnistorna beror på att elektroner hoppar över från det ämne som
har för många elektroner till det som har för få elektroner.

Influens

Det elektriska fältet påverkar laddningar så att lika laddningar stöts bort och olika
attraheras. När man för två föremål av olika laddning mot varandra kommer de olika
laddningarna att attraheras till varandra medan de motsatta laddningarna försöker dra
sig därifrån så långt som möjligt. Fenomenet kallas influens.

Magnetism är ett fysikaliskt fenomen genom vilket ett material utövar attraktiva eller
repulsiva krafter på andra material. Det finns ett antal välkända material som har lätt
påvisbara magnetiska egenskaper, såsom kobolt, järn och nickel vilka alla
är ferromagnetiska. Dock påverkas i större eller mindre grad alla material av magnetfält.
Magnetismen kan ytterst härledas till elektriska laddningar i rörelse. Ordet magnetism
kommer från Magnesia i Turkiet där man hittade de första magnetiska materialen.

26
Magnetiska material.

Ett magnetfält uppstår kring elektriska laddningar i relativ rörelse, vilket innebär en
ömsesidig kraftverkan mellan laddningarna.

Åska

Ytterligare ett exempel på influens är åska. När molnet har laddats upp påverkar
molnets laddning jordytans laddning och när spänningen blir tillräckligt stor laddas
molnet ur och en blixt uppstår.

Moln kan också bli elektriskt laddade. Åskblixtar beror på statisk elektricitet. De
elektriska laddningarna i åskmoln uppkommer genom gnidning när kraftiga vindar
påverkar molnen. Det vi ser som en blixt är elektroner som går mellan molnen och
marken för att jämna ut skillnaden i elektrisk laddning. Strömmen i ett blixtnedslag är
oerhört kraftigt, upp till miljontals ampere!

Att blixtar är elektriska urladdningar visade Benjamin Franklin under ett berömt
experiment år 1752. Han visade att blixten är strömförande genom att flyga med en
drake under ett åskväder. Samtidigt uppfann han åskledaren som skyddar hus genom
att leda blixten ner i marken. Samtidigt som Franklin genomförde experimentet i USA
genomförde en schweizare precis samma experiment i Schweiz och med samma
resultat.

Blixten tar alltid den kortaste vägen. Därför slår den oftast ner i spetsiga föremål. Det
kan vara kyrktorn, antenner eller träd. Även en person som är ute på ett öppet fält
riskerar att träffas av blixten. Faran ökar om man står under ett paraply. Det är heller
ingen bra idé att ta skydd intill ett träd. Däremot är man väl skyddad om man sitter i en
bil. även om åskan slår ner i bilen kommer laddningarna att ledas bort genom bilens
utsida av plåt genom att bilen är en s.k. Faradaybur.

27