Översättare: Lisbeth Pekkari

Granskare: Annika Bidner

Den mänskliga rösten:

Instrumentet som vi alla spelar.

Förmodligen det mest

kraftfulla ljudet i världen.

Det enda som kan starta ett krig

eller säga "Jag älskar dig."

Ändå upplever många

att ingen lyssnar när de pratar.

Varför är det så?

Hur kan vi tala kraftfullt

för att förändra världen?

Jag hävdar att det finns

ett antal vanor som vi

behöver göra oss av med.

För er underhållning har jag sammanställt

talandets sju dödssynder.

Jag påstår inte att det är

en uttömmande lista,

men de här sju är rätt stora

vanor som vi alla kan falla in i.

Den första, skvaller,

att tala illa om någon

som inte är närvarande.

Ingen fin vana, och vi vet så väl

att skvallraren fem minuter senare

kommer att skvallra om oss.

Den andra, dömande.

Vi känner folk som är såna,

och det är svårt att lyssna till någon

om du vet att du blir bedömd

och sedd som otillräcklig på samma gång.

Tre, negativitet.

Man kan falla in i detta.

Under sina sista år blev min mor

väldigt negativ, och det är

svårt att lyssna.

Jag minns en dag då jag sa till henne,

"Det är den första oktober"

och hon sa, "Jag vet,

är det inte förskräckligt?"

(Skratt)

Det är svårt att lyssna

när någon är så negativ.

Och så en annan form

av negativitet, klagande.

Det är ju en nationalkonst
i Storbritannien.

Det är vår nationalsport.

Vi klagar på vädret,

sport, politik, allting,

men klagande är faktiskt smittsamt elände.

Det är inte att sprida

solsken och ljus i världen.

Ursäkter.
Vi har alla träffat den här killen.

Alla har kanske varit den killen.

En del har en skuldkastare.

De skickar vidare till alla andra

utan att ta ansvar för sina handlingar,

och återigen, det är svårt

att lyssna på någon som är sådan.

Näst sist, den sjätte av de sju,

att brodera ut, överdriva.

Det förminskar faktiskt vårt språk ibland.

Om jag ser något

som verkligen är riktigt häftigt,

vad kallar jag det?

(Skratt)

Sedan blir överdrifterna

förstås till lögner,

rena lögner, och vi vill inte lyssna

på folk som vi vet ljuger för oss.

Och slutligen, dogmatism,

sammanblandningen av fakta och åsikter.

När de två smälter samman,

lyssnar du i motvind.

Någon bombarderar dig med sina åsikter

som om de vore sanning.

Det är svårt att lyssna på sånt.

Så här har vi dem,

talandets sju dödssynder.

Saker som jag tror

att vi behöver undvika.

Men kan man se på det

på ett positivt sätt?

Ja, det kan man.

Jag hävdar att det finns fyra

kraftfulla hörnstenar, fundament,

som vi kan stå på om vi vill att vårt tal

ska vara kraftfullt

och göra skillnad i världen.

Som tur är så skapar dessa saker ett ord.

Ordet är "hail" och det

har en toppendefinition också.

Jag pratar inte om det där

som faller från himlen

i huvudet på dig.
Jag menar den här definitionen,

att hälsa eller hylla entusiastiskt,

och det är så jag tror våra ord tas emot

om vi står på dessa fyra.

Vad står de för då?

Gissa.

H, Honesty, förstås,

att vara sann i det man säger,

att vara rak och tydlig.

A är Authenticity,
att vara dig själv.

En vän beskrev det som

att stå i sin egen sanning,

vilket jag tycker är en fin beskrivning.

I är Integrity, att stå för ditt ord,

att göra det du säger,

och att vara någon folk kan lita på.

Och L är Love.

Jag menar inte romantisk kärlek,

utan en önskan om andras välmående,

av två orsaker:

först och främst tror jag

att absolut ärlighet

inte är det vi vill ha.

Herregud så ful du är idag.

Det är kanske inte nödvändigt.

Blandat med kärlek

är ärlighet fantastiskt.

Och om du verkligen vill någon väl,

är det svårt att döma dem på samma gång.

Jag är inte ens säker på

att det går att göra de sakerna
samtidigt.

Så hail.

Det är vad du säger,

och som i sången, det är vad du säger

men också hur du säger det.

Du har en fantastisk verktygslåda.

Instrumentet är otroligt,

ändå är det en verktygslåda

som väldigt få har öppnat.

Jag skulle vilja rota lite i den

med er nu, och ta fram några verktyg

som ni kanske vill ta med er och leka med,

och som kommer att förstärka ert talande.

Registret till exempel.

Falsett är nog oftast inte så användbart,

men det finns ett mellanregister.

Jag ska inte bli så teknisk

för de av er som är röstcoacher.

Men man kan hitta sin röst.

Om jag talar här uppe i näsan

så hör ni skillnaden.

Om jag går ner till halsen,

där de flesta av oss talar

större delen av tiden.

Men om du vill ha tyngd

ska du gå hit ner till bröstet.

Hör ni skillnaden?

Vi röstar på politiker med djupare röster,

det är sant,

för vi associerar djup med makt

och pondus.
Det är registret.

Sedan har vi klangfärgen.

Det är hur din röst känns.

Forskningen visar att vi föredrar röster

som är fylliga, mjuka, varma,

som varm choklad.

Om det inte är du
så är det ingen katastrof,

för du kan öva.

Skaffa dig en röstcoach.

Man kan göra otroliga saker

med andning, hållning och övningar

för att förbättra klangfärgen i sin röst.

Och så prosodi, jag älskar prosodi.

Det är melodin, metaspråket

som vi använder för att förmedla mening.

Det är grundbulten
för mening i en konversation.

Människor som talar entonigt

är svåra att lyssna på

om de inte har någon prosodi alls.

Det är därifrån ordet monoton kommer,

monotont, mono-ton.

Det finns också en upprepande prosodi,

där varje mening slutar som en fråga

när den i själva verket är ett påstående.

(Skratt)

Upprepar man den om och om igen

så begränsar det faktiskt förmågan

att kommunicera med prosodi,

vilket jag tycker är tråkigt,

så låt oss bryta den vanan.

Tempo. Jag kan bli väldigt upphetsad

genom att prata väldigt fort,

eller så saktar jag ner för att betona,

och i slutet på det har vi förstås

vår gamle vän

tystnaden.

Det är inget fel på lite tystnad

i ett tal, eller hur?

Vi behöver inte fylla ut med mm och ah.

Det kan vara väldigt kraftfullt.

Tonhöjd hänger ofta ihop med tempo

för att markera upphetsning,

men det kan göras enbart med tonhöjd.

Var lade du mina nycklar?

Var lade du mina nycklar?

Lite olika betydelse

i de två framförandena.

Och slutligen, ljudvolym.

Jag kan bli väldigt upphetsad

genom att använda volym.

Ursäkta om jag skrämde någon.

Eller så kan jag få er

att höra upp ordentligt

genom att bli väldigt tyst.

En del människor låter hela tiden.

Försök att inte göra det.

Det kallas sodcasting,

(Skratt)

att tvinga sitt ljud på andra människor,

ovarsamt och hänsynslöst, inte trevligt.

Det här blir förstås mest betydelsefullt

när du har något viktigt att göra.

Det kan vara att stå på en scen

och tala inför människor.

Det kan vara att fria till någon,

be om löneförhöjning, tala på ett bröllop.

Oavsett vad, om det är riktigt viktigt

är du skyldig dig själv

att ta en titt på verktygslådan

och motorn den ska fixa,

och ingen motor funkar bra

utan uppvärmning.

Värm upp din röst.

Jag ska visa hur man gör det.

Kan ni stå upp en stund?

Jag ska visa er sex uppvärmningsövningar

som jag gör innan varje tal jag håller.

Gör dem närhelst du ska tala

med någon som är viktig.

Först upp med armarna, andas in,

och sucka ut, ahhhh, såja.

En gång till.

Ahhhh, jättebra.

Nu ska vi värma upp läpparna,

genom att ba, ba, ba, ba,

ba, ba, ba, ba. Jättebra.

Och nu brrrrrrrrrr,

precis som när ni var små.

Brrrr, nu vaknar läpparna till liv.

Sedan ska vi fixa tungan

med överdrivna la, la, la, la, la, la, la.

Underbart, ni börjar bli bra på detta.

Rulla sedan på R, rrrrrrrr.

Det är som champagne för tungan.

Slutligen, jag ska göra en,

proffsen kallar den för sirenen.

Den är bra, den startar med "wii"

och slutar med "ååå"

"Wii" är högt, "ååå" är lågt.

Så man gör wiiååå, wiiååå.

Fantastiskt, ge er själva en applåd.

Sitt ner, tack.

(Applåder)

Nästa gång ni ska tala,

gör de där i förväg.

Låt mig sätta detta i ett sammanhang

som avslutning.

Det finns en allvarlig poäng med det här.

Här är vi nu, okej?

Vi talar inte särskilt väl

till folk som inte lyssnar

i en miljö full av oväsen

och dålig akustik.

Jag har talat om det på den här scenen

i olika skeden.

Hur skulle världen se ut

om vi talade kraftfullt

till människor som lyssnade medvetet

i miljöer som faktiskt

passade för ändamålet?

Eller för att se det lite större,

hur skulle världen se ut

om vi skapade ljud medvetet

och konsumerade ljud medvetet

och utformade våra miljöer

på ett medvetet sätt för ljud?

Det skulle vara en värld

som låter vackert,

och en där förståelse

skulle vara normen,

och det är en idé värd att sprida.

Tack.

(Applåder)

Tack.