Är vi hjärnor i näringslösning?

B-uppsats i teoretisk filosofi ht 2004

av Peter Rosén
Handledare: Frank Lorentzon

1. Inledning _________________________________________________________ 2
2. Brains-in-a-vat-hypotesen ___________________________________________ 3
3. Analys I: Kan inte en BIV-varelse referera till sin egen situation? ___________ 5
4. Analys II: Kan vi omöjligen vara BIV? _________________________________ 8
5. Analys III: Kan vi vara BIV? _________________________________________ 9
6. Sammanfattning __________________________________________________ 11
Litteratur ___________________________________________________________ 12
1. Inledning

Frågor om vårt språks förbindelser med verkligheten, om hur tankar, begrepp

eller tecken kan referera till objekt utanför språket har länge intresserat
filosofer. Många gånger har de gått vilse och på olika sätt blandat samman
språket med det det refererar till. En klassisk sådan miss, om det nu är en miss,
är Platons hävdande av allmänbegreppens realism. Det tycks som om vi är så
mycket språk att språket ibland övermannar oss och får oss att tro saker som vi,
efter en viss nedkylning, sedan inser var överilade.
Nu måste det inte nödvändigtvis vara så att språket aldrig kan säga oss något
om hur den yttre verkligheten är beskaffad. Men vi bör nog vara vaksamma när
någon försöker dra stora metafysiska slutsatser ur ett inte fullt lika storslaget
semantiskt underlag.
Hilary Putnam lägger i sitt inledningskapitel i ”Reason, Truth and History”
fram en till synes genial tes om hur det kan visas att det finns semantiska skäl till
att tro att vi inte kan vara lurade av en elak (eller god om våra liv är goda för
oss som lever dem?) vetenskapsman så att allt vi upplever är fabulerat av en
superdator, utan att våra liv är på riktigt, med vanliga människor runt oss och
med riktiga materiella ting etc.
Putnam lägger fram följande två teser som är centrala för den här uppsatsen:

i) Om vi verkligen vore hjärnor i näringslösning skulle vi inte

kunna säga eller tänka att vi var det

ii) Trots att det inte strider mot fysikens lagar och är förenligt
med allt vi någonsin erfarit kan det omöjligen vara sant att vi är
hjärnor i näringslösning 1

Syftet med uppsatsen är inte att försöka reda ut huruvida vi är hjärnor i

näringslösning eller inte – även om jag i slutet har en kort utläggning i frågan.
Jag tror nämligen inte att vi är det, men skälen för den uppfattningen står att
finna någon annanstans än hos semantiken. Vad jag vill göra är därför att
ifrågasätta om det verkligen kan finnas semantiska skäl att tro att vi inte kan
vara hjärnor i näringslösning. Det verkar, som jag ser det, mycket märkligt. Det
tycks som om Putnam menar att dels är i) sant, och dels är ii) inte bara sant, det
följer dessutom av i). Jag diskuterar i) i analys I och försöker vederlägga ii) i
analys II. Jag diskuterar inte så mycket den logiska strukturen i Putnams
argumentation – även om bara det varit omdiskuterat – utan koncentrerar mig
på det centrala; tes i) och ii). Jag har också blandat in Kant eftersom det finns
klara likheter mellan Brains-in-a-Vat-hypotesen och vårt (givet att vi inte är
hjärnor i en näringslösning) förhållande till det Kant kallar det noumenala.

1 Se Reason, Truth and History s. 14ff.

2
 Förutom Putnams bok har jag använt några andra artiklar ur den omfattande
sekundärlitteratur som uppstod efter dess publicering 1981.
Låt oss se närmare på Putnams exempel.

2. Brains-in-a-vat-hypotesen

Descartes kunde tänka sig möjligheten av en ond andemakt som bedrog

honom så att allt var falskt och allt han såg var synvillor. 2 Säkert var Descartes
inte den förste som grubblade över denna möjlighet. Efter honom har den
genom filosofihistorien dykt upp som en skepticismens hydra.
Putnam låter oss föreställa oss följande:

…en ond vetenskapsman [har] låtit en människa (du själv exempelvis) genomgå en
operation. Personens (din) hjärna har avlägsnats från kroppen för att istället
placeras i ett kar med näringslösning som håller hjärnan levande. Nervändarna har
anslutits till en supervetenskaplig dator som hos personen vars hjärna det är,
upprätthåller illusionen att allt är precis normalt. Det tycks som om det finns
människor, föremål, himmel etc.; men vad personen (du) egentligen upplever är
blott ett resultat av elektroniska impulser som går från datorn till nervtrådarna.
Datorn är så smart att om personen försöker lyfta en hand, så kommer
återkopplingen från datorn att få honom att ”se” och ”känna” att handen lyfts.
Dessutom kan den onde vetenskapsmannen genom att variera programmet få
offret att ”erfara” (eller hallucinera) precis vilken situation eller miljö
vetenskapsmannen önskar. Han kan också utplåna minnet av hjärnoperationen så
att hans offer har intrycket att alltid ha varit i denna omgivning. /…/ När jag då
tycker mig tala till dig så ter det sig för dig som om du hör mina ord. Självklart är
det inte så att mina ord faktiskt når dina öron – eftersom du inte har några, och inte
heller har jag vare sig riktig mun eller tunga. /…/ Jag misstar mig inte beträffande
din existens (endast beträffande din kropps och ”yttervärldens” – bortsett från
hjärnorna – existens). 3

Låt oss för enkelhetens skull hädanefter kalla detta tillstånd, att vara i en
näringslösning som just beskrivits, för BIV (efter Brains in a Vat). Vi kallar
dessutom en icke-BIV-tillvaro för REAL.
En utgångspunkt för Putnams tes är hans kausala referensteori som säger att:

…man inte kan referera till vissa sorters ting, exempelvis träd, om man inte alls
samverkar kausalt med dem, eller med andra ting med vars hjälp de kan
beskrivas. 4

2 Men medan han kunde betvivla omvärldens och hans kropps realitet kunde han inte betvivla
att han tänkte; Cogito ergo sum, jag tänker alltså är jag (finns jag).
3 Hilary Putnam Reason, Truth and History, s.6-7. Mattias Högströms översättning i Filosofin

genom tiderna – efter 1950. Detta gäller alla översättningar av citat ur Brains in a Vat-kapitlet i
Reason, Truth and History i denna uppsats.
4 Ibid. s. 16f.

3
 Således; om vi vore BIV och exempelvis tänker på ”träd” så kan vi inte
referera till träd eftersom det saknas en kausal koppling mellan tänkaren och
verkliga träd. Vi bör inte missförstå Putnam med att tro att det måste finnas en
direkt eller samtida kausal förbindelse mellan ”träd” och träd. Det räcker att
språkanvändaren någon gång med sina sinnen erfarit 5 ett träd för att han
korrekt ska referera till träd. 6 Vad tänker BIV-varelsen då på om han tänker på
”träd” och inte på träd? Han ser en bild, en innehållsligt tom krumelur som,
eftersom han inte har någon erfarenhet av verkliga träd, han inte förstår – som vi
förstår. Han kan tro att han fullt ut förstår innebörden, han kan korrekt använda
begreppet i alla sammanhang så som vi gör, han kan till och med i alla avseenden
vara identisk i sitt mentala tillstånd med oss när vi tänker på träd och likväl kan han
inte referera till träd ty han förstår inte (så som vi förstår). 7
Vi förstår nu att om vi är BIV-varelser så kan vi inte referera till vare sig
hjärnor, näringslösningar eller kar. Således; om vi vore i det tillståndet och sade
”Vi är hjärnor i näringslösning” så måste en sådan sats, menar Putnam, vara
falsk. Och inte bara det, satsen måste med nödvändighet vara falsk 8 . Med andra
ord; det kan omöjligen vara så att vi är BIV. Orsaken till denna omöjlighet, märk
väl, är således inte fysisk utan filosofisk. 9 Putnam framhäver att det är förenligt
med fysikens lagar och med all vår erfarenhet 10 , men, som vi sett, är det
omöjligt av semantiska skäl.
Det har funnits, som jag redan nämnt, en hel del oenighet kring Putnams
arguments struktur, hur hans argumentation ska tolkas, vilken plats hans
argument har i hans större filosofiska projekt etc.
För att denna uppsats inte ska drunkna i filosofisk exegetik kommer jag
endast hålla mig till en, förhoppningsvis den välvilligaste, som utgångspunkt.
Jag vill påstå att Putnams text innehåller ingredienser som, hur de än sätts
samman, inte leder till de slutsatser som Putnam velat få det till. Så här skriver
han:
Ponera att allt detta faktiskt är sant. Om vi verkligen vore hjärnor i
näringslösning såsom vi föreställt oss, skulle vi då kunna säga eller tänka att vi vore
det?
Jag tänker hävda att svaret är ”Nej, vi skulle inte kunna det.” Faktum är att jag
tänker hävda att antagandet att vi i själva verket är hjärnor i en näringslösning
omöjligt kan vara sant, fastän det inte kränker någon av fysikens lagar och är

5 Eller har kunskap om.

6 Således torde vi, det vill säga vi icke-BIV-varelser, korrekt kunna referera till svarta hål (även
om ingen någonsin sett något) genom de vetenskaper som indirekt belagt dessas existens men
knappast till Gud om inte uppenbarelse accepteras som en kausal koppling, eller kunskapsväg,
mellan profet och Gud.
7 Se Reason, Truth and History, s. 5 och 13-14
8 Ibid. s. 15.
9 Ibid.
10 Ibid. s. 7.

4
 förenligt med allt vi någonsin erfarit. Det kan omöjligen vara sant, eftersom det, i en
viss mening, är självupphävande. 11
/…/ Vad jag tänker demonstrera är att antagandet att vi är hjärnor i ett kar med
näringslösning har precis denna egenskap. Om vi kan ta ställning till huruvida det
är sant eller falskt, så är det inte sant (tänker jag visa). Alltså är det inte sant. 12

En rimlig tolkning av Putnam kan ges följande struktur: 13

1a) Om vi är BIV så kan vi endast referera till hjärnor och kar ”i

bilden” [in the image] (eller till elektroniska impulser eller
egenskaper hos dataprogram), vilket får yttrande av meningen ”Vi är
BIV” att säga någonting falskt

1b) Om våra yttranden av meningen ”Vi är BIV” säger något falskt,

då kan vi inte vara BIV, så

1c) Om vi är BIV så kan vi inte vara BIV (a,b) så

1d) Vi är inte BIV

Men detta verkar inte vara korrekt genomfört. Vi låter detta vara
utgångspunkten för den vidare diskussionen.

3. Analys I: Kan inte en BIV-varelse referera till sin egen situation?

Låt oss anta att vi verkligen är BIV. När vi då säger ”Vi är hjärnor i
näringslösning” (eg. ”ViBIV är hjärnorBIV i näringslösningBIV”) så kan vi inte säga
”Vi är hjärnor i näringslösning” så som vi skulle kunna säga om vi inte vore

11 Reason, Truth and History, s.7.

12 Ibid. s.8. Putnam säger också, på ett annat ställe (s. 15): ”På liknande sätt refererar
näringslösningssvenskas `näringslösning´ till en vätska i den mentala bilden, eller något
besläktat (elekriska impulser eller delar av programmet). Från detta följer att om deras `möjliga
värld´ faktiskt är den verkliga världen, och vi faktiskt är hjärnorna i näringslösningen, så menar
vi med `vi är hjärnor i ett kar med näringslösning´ att vi är hjärnor i ett näringslösningskar i den
mentala bilden eller något i den stilen (om vi menar något alls). Men en del av hypotesen att vi är
hjärnor i näringslösning är att vi inte är hjärnor i en mental bilds näringslösningskar (dvs. vår
`hallucination´ består inte i att vi tror att vi är hjärnor i näringslösning). Alltså, om vi är hjärnor i
näringslösning, då uttrycker ett påstående av satsen `Vi är hjärnor i näringslösning´ något falskt
(i den utsträckning den alls uttrycker något). Kort sagt, om vi är hjärnor i näringslösning, då är
`Vi är hjärnor i näringslösning´ falsk. Och då är satsen (med nödvändighet) falsk.”
13 Denna struktur har jag hämtat från David Davies ”Putnam´s Brain-Teaser” s. 208.

5
BIV (alltså ”ViREAL är hjärnorREAL i näringslösningREAL, vilket således, i det här
fallet, skulle vara en falsk utsaga eftersom vi inte är BIV). Men det betyder
faktiskt inte, tvärt om mot vad Putnam säger, att vi säger något falskt.
Om det krävs av en BIV-varelse för att korrekt referera ”trädBIV” till trädREAL
så kan aldrig BIV-varelsen träffa rätt. Men varför skulle han säga något falskt
när han med ”trädBIV” refererar till trädBIV? På BIV-iska refererar ”trädBIV” till
trädBIV och då säger satsen ”Vi är hjärnorBIV i näringslösningBIV” inget falskt.
Men är det inte så att BIV-varelsen tror att han refererar till hjärnorREAL och
näringslösningREAL och då blir utsagan falsk?
Frågan är förstås vad det innebär att BIV-varelsen tror att han refererar till
trädREAL om han aldrig har någon erfarenhet eller kunskap om trädREAL? Kan
han tro någonting om trädREAL eller, om han ändå tror; kan han över huvud
taget tro det han tror att han tror? Eller kan vi tro att han tror det han tror att
han tror? 14 Sanningen att säga så går nog BIV-varelsernas språk på tomgång.
Han må tro vad han vill men så länge han befinner sig, så att säga, i sitt språk
och saknar erfarenhet av trädREAL så kan han vare sig veta eller tro något om
trädREAL. Det vilar en ontologisk avgrund mellan BIV-varelsen och tingenREAL.
Utsagan ”ViBIV är hjärnorBIV i näringslösningBIV uttrycker nonsens.
Men vad är det exakt BIV-varelsen menar när han säger exempelvis ”Jag är en
hjärna i en näringslösning”? Jo, han menar att han framför sig ser en hjärnaBIV,
ett karBIV, en näringslösningBIV, en superdatorBIV etc. Han ser sig själv ligga där i
karet, uppkopplad och lurad. Han överväger att det inte är så som allt verkar,
det vill säga äktaBIV; han går inte när han upplever sig gå, han lyfter inte på
armen när han tycker sig lyfta på armen o.s.v. Han påstår att han ligger i ett
karBIV…I BIV-världen kan han alltså befinna sig i två olika tillstånd – ty varför
skulle han inte kunna det om viREAL kan det samtidigt som det skulle kunna
vara så att vi är BIV? Han kan vara en ”fri” BIV eller en lurad BIV. Vad det
sistnämnda innebär är omöjligt för oss att förstå om vi inte är BIV och om vi är
BIV så betyder det vi tror att det betyder fast det betyder inte ”ViREAL är
hjärnorREAL i näringslösningREAL” för det kan vi aldrig förstå eller referera till.
Det hela klarnar kanske om vi gör en anan jämförelse. Antag att vi, du och jag,
inte är BIV utan är där vi är men att allt vi kan veta om världen är det som
framträder för oss så som Kant tänker sig det. 15 Vi tror kanske då att när vi
säger ”trädREAL” så refererar vi till trädNOUMENAL 16 när vi i själva verket
refererar till trädREAL, dvs. som träd framträder för oss. Ingen skulle väl då
komma på tanken att vi hela tiden säger falska propositioner? 17 Om det är så
som Kant menar att det är så refererar språket till tingen som de framträder för
14 Eller vad är det vi tror att BIV-varelsen tror att han tror om både vi och han saknar erfarenhet
av tinget-i-sig?
15 Se Immanuel Kant´s Kritik av det rena förnuftet.
16 Noumenal betyder något bortom det vi kan erfara. Tinget-i-sig är ett noumen. Något vi inte

kan veta någonting om, enligt Kant.

17 Och i så fall, om vi använder oss av ett liknande resonemang som Putanm använder, så kan vi

omöjligen vara REAL-varelser. Vi måste vara NOUMENAL-varelser omgivna av NOUMENAL-

ting med vilka vi har ganska god sinnlig kontakt. Naiv, eller åtminstone kritisk, realism tycks
vara en konsekvens. Eller?

6
oss och satsers sanningsvärde beror endast på detta faktum. Om vi är BIV kan
vi säga att ”Vi är hjärnor i näringslösning” men talar nonsens eftersom vi
försöker gripa efter det ogripbart transcendenta. Och likadant om vi är REAL-
varelser så kan vi korrekt refererar till tingen så som de framträder för oss. Om vi
som BIV-varelser inte kan refererar till REAL-ting (eller, ett steg till, till
NOUMENAL-ting) eller att vi som REAL-varelser inte kan referera till
NOUMENAL-världen, så att vi försöker referera till något utanför vår
erfarenhetsvärld, så säger vi i bästa fall något mystiskt och i sämsta fall –
nonsens. Men vi säger ingenting falskt.
Det finns ett allvarligt dilemma inbyggt i denna problematik som Putnam
pekar på. Låt r stå för satsen ”vi kan vara BIV oavsett om vi kan referera till vår
egen situation eller inte”. Om vi inte är BIV så är r begriplig. I så fall måste det
vara falskt att säga ”JagREAL är en hjärnaREAL i en näringslösningREAL”. Vi förstår
innebörden av ”kar”, ”hjärnor”, ”näringslösningar” etc. Men om vi är BIV och
säger r så blir uttalandet fullkomligt obegripligt. Vad är det som kan vara fallet?
Att vi är vad? 18
Inte heller om vi försöker tala om att vara i ett tillstånd istället för att säga eller
tänka på det tillståndet upplöses dilemmat. Tillstånd vad då? Vad är det för
tillstånd jag talar om, givet att jag är BIV ?(Tja, så länge jag talar om detta måste
jag ju tala om detta men blir det hela bättre om jag håller tyst? Jag vet inte. ”Mitt
språks gränser betyder min världs gränser.” 19 ) Om vi är BIV är både tillståndet
att vara BIVREAL och att inte vara BIVREAL lika obegripligt. Eftersom detta är en
text som försöker beskriva tillstånd som inte går att beskriva tycks allt upplösas
till nonsens. Jag vill påstå att allt tal om BIV vi hittills talat om i denna text är
fullkomlig nonsens – om vi nu inte är REAL-människor. Vi måste utgå från att
vi inte är BIV för att kunna beskriva BIV-tillståndet men om vi är i BIV-
tillståndet så blir det vi försöker beskriva som BIV eller REAL obegripligt.
Det är, ungefär, dilemmat och det tycks inte finnas någon lösning.
Vi tycks dessutom kunna råka ut för följande absurda konsekvens. Om vi, här
och nu, är BIV så verkar vi kunna föreställa oss att vi skulle kunna opereras så
att våra hjärnor togs ut och placerades i ett kar…enligt det Putnam beskriver.
Låt oss anta att det är möjligt och att det faktiskt genomförs. De andra som är
kvar i BIV-tillvaron kan peka på oss och säga: ”De är en hjärnor i en
näringslösning” och på BIV-iska skulle det vara sant. 20
Men väl nedsänkta i vår nya tillvaro, kalla den BIV2, så skulle vi väl kunna
tänka oss att vi opereras så att våra hjärnor tas ut och placeras i ett kar…enligt
det Putnam beskriver. Det måste vara fullt möjligt! Låt oss anta att det faktiskt
genomförs. Vi befinner oss nu i BIV3. De som är kvar i BIV2-tillvaron kan peka

18 Detta resonemang är starkt inspirerat av John Heil´s artikel ”Are We Brains in a Vat? Top
Philosopher Says ´No´” s. 431f.
19 Tractatus logico-philosophicus, stycke 5.6.
20 Frågan är om jag då kan referera till min egen situation? Kanske, men ”Jag är en hjärna i en

näringslösning” skulle då betyda något i stil med ”Jag är en hjärna i en näringslösning i bilden i
bilden” och det är ju bara delvis rätt. Hur som helst kan jag inte referera till mitt verkliga
tillstånd: ”JagREAL är en hjärnaREAL i en näringslösningREAL”.

7
på oss och säga ”De är en hjärnor i en näringslösning” och på BIV2-iska skulle
det vara sant. Som vi märker har vi hamnat i en oändlig regress. Är det ett
problem? Antagligen inte. Jag tror dock att Kants version av vårt förhållande till
omvärlden – det noumenala – inte drabbas av samma oändliga regress, så om
regressen är ett problem kan skeptikern rädda sig över till Kant 21 (för att väl där
måhända tillintetgöras).
Jag vill således ge Putnam rätt i att en permanent lurad BIV-varelse omöjligen
kan referera till sin egen situation. Jag kallar det referensproblemet. Men
innebär det, vilket Putnam faktiskt påstår, att vi därför inte kan vara i det
tillståndet? Jag kallar det existensproblemet.

4. Analys II: Kan vi omöjligen vara BIV?

Det vi hittills sagt om omöjligheten för en BIV-varelse att referera till, eller ens
tänka på, sin egen situation gäller en permanent bedragen BIV-varelse. Putnam
drog ur det slutsatsen att vi därför omöjligen kan vara i en sådan situation. Om
vi börjar peta i Putnams exempel skymtar dock en lösning på
existensproblemet. Om istället för att vara permanent bedragna tänker oss att
BIV-varelserna endast temporärt varit nedsänkta i sin BIV-tillvaro, säg, de
senaste tio åren, vad händer då med våra problem? 22 Det intressanta är att vi,
om vi är BIV, då faktiskt kan, på Putnams grunder, säga att vi är BIV - det vill
säga ”ViREAL är hjärnorREAL i näringslösningREAL”. Vi har ju då nämligen tidigare
i våra liv varit i kontakt med, eller haft någon form av kausal koppling till,
verkliga tingREAL. Vi känner till hjärnorREAL och karREAL med mera. Satsen ”Vi är
BIV” blir sann, och följaktligen kan vi plötsligt vara BIV. Vi kan dock aldrig
alltid ha varit det, enligt Putnam. Men det går inte att begripa. Om vi faktiskt
kan vara BIV nu, det strider inte mot våra naturlagar, är förenligt med all vår
erfarenhet etc., varför kan vi då inte alltid ha varit det? Vad, konkret, hindrar?
Svaret måste vara; ingenting. Det här visar förstås att något är fel med tes ii)
(se s.2). ii) följer helt enkelt inte av i). Ett sätt att förklara det misstaget är att
säga att Putnam på ett felaktigt sätt hoppar mellan olika modala positioner,
mellan indikativa och konjunktiva existenssatser. I 1c (s.5) förutsätts det som
sedan är omöjligt etc.
Kanske är det den kausala referensteorin som är problemet? Om vi tar bort
den och istället applicerar en traditionell syn på mening – det Putnam kallar
”magiska referensteorier” 23 – då kanske BIV-varelsen kan referera till sin egen
situation? Det finns ju en ”magisk” koppling mellan exempelvis ”kar” och
21 Jag menar inte att Kant är skeptiker. Han ansåg sig ju ha räddat oss från den positionen. Jag
menar bara att Kants beskrivning av vårt förhållande till tinget-i-sig liknar Putnams beskrivna
BIV-tillstånd i så motto att vår relation till tingen (kanske) inte är så som vi tror. Putnams BIV-
hypotes är bara ett tankeexperiment, men Kant beskriver, enligt egen utsago, vårt faktiska
förhållande till det transcendenta.
22 Peter Smith tar upp detta i ”Could We be Brains in a Vat?”, s.117.
23 Se Reason, Truth and History, s. 3.

8
verkliga karREAL. Men detta är nog feltänkt. Det finns ingen sådan ”magisk”
eller annan förbindelse mellan språkanvändaren och verkliga ting eftersom
BIV-varelsen inte har någon kunskap om verkliga tingREAL. 24 Det spelar ingen
roll vilken meningsteori vi använder. De entiteter begrepp syftar till att referera
till måste befinna sig inom den värld språkanvändaren befinner sig i, verkliga
eller inte.

5. Analys III: Kan vi vara BIV?

Om det nu inte ligger semantiska hinder i vägen för möjligheten av att vi är

BIV, kan det finnas andra skäl till att tro, eller vara säkra på, att vi inte är det?
Jag påstod i alla fall det i inledningen.
I Putnams exempel är vi, antingen enskilt eller kollektivt, permanent
bedragna av en superdator. Den har kanske skapats av den elaka
vetenskapsmannen eller också är den inte konstruerad av någon, ”…the
universe just happens to consist of automatic machinery tending a vat full of
brains and nervous systems” 25 Mot detta ställer jag REAL-tillvaron. Vi får
alltså:

i) Individuell BIV-tillvaro med vetenskapsmanREAL

ii) Kollektiv BIV-tillvaro med vetenskapsmanREAL
iii) Individuell BIV-tillvaro utan vetenskapsmanREAL
iv) Kollektiv BIV-tillvaro utan vetenskapsmanREAL
v) Kollektiv REAL-tillvaro

Att försöka argumentera till förmån för v) är givetvis inte enkelt. Mig
veterligen har ingen ännu lyckats försvara naiv realism. Kanske är den kritiska
varianten mer fruktbar?
Nåväl. Fall iii) – iv) beskriver ett universum (som inte kan vara vårt eller mitt
universumREAL utan kanske ett universumNOUMENAL) som råkar ha en
superdator som i våra hjärnor framkallar en upplevelse av en REAL-tillvaro.
Denna dator har alltså en förmåga att, till c:a fem miljarder människor, projicera
ut REAL-tillvaro-upplevelser – om nu inte också andra upplevande varelser ska
räknas in - synkronisera alla deras möten med varandra, hålla reda på deras
”rumsliga” positioner i förhållande till varandra, detaljerat projicera ”rumsliga”
bilder som förskjuts exakt efter var personerna befinner sig i ”rummet”.
Dessutom ska den ta emot en ohygglig mängd signaler från de tänkande
hjärnorna, omvandla dem till ”rörelser”, ”mimspel” etc. som dels ska uppfattas

24 David Davies säger något liknande i ”Putnam´s Brain-Teaser”. Se s. 205f.

25 Reason, Truth and History s. 6.

9
av hjärnan själv men också av alla i hans ”närhet”. Det tycks kräva en kapacitet
hos datorn som är ohygglig. Jag föreställer mig den materiell men det kanske
den inte måste vara? Kan hända är det då Kants transcendentala maskin 26 vi
försöker skåda? Eller Gud själv? Hur som helst förefaller superdatorn / den
transcendentala maskinen / Gud inte vara vare sig den rimligaste eller enklaste
förklaringen till allt vi upplever. Det finns en bättre 27 förklaring av upplevelsen
av våra liv som REAL som inte kräver en så komplicerad superintelligens,
nämligen att vi faktiskt lever i REAL-världen, med verkliga ting och verkliga
människor. 28
Må så vara säger någon, men hur kan du veta att du inte är en hjärna i en
näringslösning? Det skulle i alla fall inte kräva någon otänkbar stor kapacitet
hos maskinen. Och dessutom; om vi plockar bort både maskinen och
vetenskapsmannen, så återstår exakt de problem Kant beskriver, och tyckte sig
lösa, i Kritiken. Vad har du för argument som kan fälla Kant till förmån för
någon naiv eller kritisk realism?
Sanningen att säga; väldigt lite.
Ett problem med Kant är att han pendlar mellan två hållningar. Ibland säger
han att i) vi ingenting kan veta om tinget-i-sig, vilket är förenligt med att tingen-
i-sig har, eller skulle kunna ha, materiell utsträckning i rum-tiden, alltså i sig
själva. Ibland hävdar han dock ii) att rum och tid inte föreligger hos
tingenNOUMENAL, utan är något vi tillför på tinget-i-sig genom den
transcendentala processen. Det senare är inte förenligt med någon form av
realism, vare sig naiv eller kritisk. Hos Kant får tinget-i-sig karaktären av ett
postulat han framlägger för att inte hamna i ren idealism. Men om nu rum-
tiden – och alla tolv kategorier – är något vi pålägger tinget-i-sig, är det då inte
lika troligt att även tinget-i-sig är något vi projicerar ut? Detta tog, som bekant,
Fichte och Schelling fasta på och utvecklade olika former av idealism. 29 Men
man kan ju vända på saken och gå andra vägen. Om Fichte och Schelling tog
fasta på ii) så kan man istället ta fasta på i). Det är faktiskt det enda Kant, givet
hans argumentation, ärligen kan påstå. Den nödvändighet, med vilken tillvaron
för oss måste struktureras i, i synnerhet i tid och rum, kan mycket väl föreligga
hos det noumenala självt. Jag finner det bra mycket troligare än den märkliga
transcendentala process som Kant försöker skissera. Låt vara att detta är
obevisbart men det transcendentala är ju lika undflyende. Den nödvändighet
med vilken tingen måste visa sig och ordnas förklaras bättre med att den
nödvändigheten föreligger hos tingen själva. Vi slipper den mystiska företeelse
jag finner den transcendentala processen vara. Jag fattar Ockhams rakkniv och
skär bort den.

26 Min formulering. Kant har aldrig tänkt sig något sådant. Alla försök att greppa det
ogreppbara slutar i nonsens.
27 I bemärkelsen rimligare och enklare.
28 Vilket är förenligt med att tingen inte exakt är så beskaffade så som vi upplever dem. Dock

föreligger tingen i rum-tiden i den (materiella) utsträckning vi uppfattar att de har.

29 Denna process kan man läsa om i exempelvis Continental Philosophy since 1750, s. 25-55.

10
6. Sammanfattning

Denna uppsats har försökt visa att Putnam har rätt i att en hjärna i en
näringslösning, så som han konstruerar exemplet, omöjligen kan referera till,
eller ens förstå, sin egen situation. Detta skedde i analys I.
Jag har pekat på att en förutsättning för att göra problematiken BIV-REAL
begriplig förutsätter att vi inte är BIV, vilket dock, tvärt emot vad Putnam tror,
är förenligt med att vi i själva verket kan vara BIV. Den slutsatsen drog jag i
analys II genom att peta i Putnams exempel.
Jag har också lyft fram likheter mellan BIV-REAL-problematiken och Kants
immanens / transcendens-problematik. Kant idéer är svårare att avvisa än BIV-
exemplet. Jag försökte avfärda båda möjligheterna i analys III.
En övergripande slutsats jag skulle vilja dra ur allt detta är att språket, vad
som är möjligt och omöjligt med det, har föga att säga om hur verkligheten,
vare sig i dess BIV-iska, REALa eller NOUMENALa form, är beskaffad. Den är
som den är vare sig vi talar (om den) eller är evigt tysta.

11
Litteratur

Davies, David, ”Putnam´s Brain-Teaser” i Canadian Journal of Philosophy,

Volume 25, Number 2

Heil, John, ”Are We Brains in a Vat? Top Philosopher Says ´No´” i Canadian
Journal of Philosophy, Volume 17, Number 2, June 1987.

Kant, Immanuel, 2004. Kritik av det rena förnuftet. Thales. 1781, 1787.

Putnam, Hilary, 1981. Reason, Truth and History. Cambridge University Press.

Putnam, Hilary, ”Hjärnor i näringslösning” i Konrad Marc-Wogau, Lars

Bergström och Staffan Carlshamre ed. Filosofin genom tiderna. Efter 1950.
Andra upplagan. 2000. Thales.

Smith, Peter, ”Could We be Brains in a Vat? I Canadian Journal of Philosophy,

Volume 14, Number 1, March 1984.

Solomon, Robert C., 1988. Continental Philosophy since 1750 – The Rise and Fall of
the Self. I serien ”A History of Western Philosophy: 7”. Oxford University
Press.

Wittgenstein, Ludwig, 1992. Tractatus logico-philosophicus. Thales. 1921.

12