You are on page 1of 105

Henrik Sundholm

Årgång 2009
http://www.equil.net/
Objektivistisk pennfäktare och resonör
Det har hunnit bli nyårsafton mellan 2009 och 2010. Ett nytt decennium inleds, och tempus
fugit – tiden flyr. Plötsligt har min blogg blivit tre år gammal. Det här är alltså den tredje
gången jag skriver ett förord till en sådan här sammanställning. Tidigare har jag vetat vad
jag vill få sagt, och försökt trycka in allt på en sida eller två. Det här året känner jag mig
lite mer rådvill. Några statistiska siffror över de/det gångna åren/året bör jag väl ändå ge
er. Till exempel har bloggen fått cirka 200 000 besökare sedan oktober 2007, och det har
skrivits närmare 5000 kommentarer (medräknat mina egna). PDF-filen för år 2007 har fått
ca 15 500 träffar under de två passerade åren, medan filen för 2008 har fått nära 28 000
bara under 2009. Några verkligt spektakulära siffror är det kanske inte, men jag är både nöjd och förvånad.
Med tanke på vad för slags blogg jag skriver, och hur lite reklam jag gjort för den, är det ganska mycket.
Inte för att jag skriver i syfte att få så många läsare som möjligt – men det är ju trevligt om det man gör
uppmärksammas (och i bästa fall även uppskattas).

Under 2009 har jag skrivit mindre än tidigare. Istället för att ”pliktskriva” har jag skrivit i mån av tid, lust
och inspiration. Därmed har mindre blivit gjort, men det som gjorts blev kanske också desto bättre. Den
saken får väl läsaren själv bedöma, men jag misstänker att så är fallet. Jag tycker i och för sig inte att jag
skrev för lite under årets lopp. Den här filen ligger ändå på över 100 A4, eller runt 77 000 ord om man hellre
räknar så (själv tenderar jag att göra det).

Jag bör förstås inte underlåta att nämna Tre år med bloggen 2007–2009, ett korrekturläst urval i bokformat
som kan köpas till självkostnadspris via lulu.com. Dit hittar man via menyn på min blogg.

I vanlig ordning skall jag förstås nämna parallella saker jag gjort, som kan ha viss anknytning till bloggen
eller till min övriga intellektuella verksamhet. Jag har fortsatt att diskutera på Flashback, där jag skrivit
omkring 9000 debattinlägg (sedan februari 2007). Jag är fortfarande Per-Olof Samuelssons så kallade
privatsekreterare (hans beteckning), såtillvida att jag hjälper honom att skriva av texter för publikation på
Nattväktaren. Dessutom bor jag granne med honom sedan juli. För övrigt har jag läst en bra bit över hundra
böcker, och tagit upp mitt intresse för fotografering på allvar. Jag lägger tillsvidare upp ett nytt foto varje
dag på Flickr under namnet Visual Ideas.

Slutligen önskar jag alla en god fortsättning på det nya året, och på det nya decenniet. Jag hoppas att de här
texterna skall kunna glädja någon.

Upphovsrätt Donera Kontakta


Arbetet skyddas av min upp- Donationer uppskattas givetvis. Man kan kontakta mig via ett
hovsrätt. Får citeras med angi- För detta syfte har jag en PayPal- formulär på bloggen. Annars går
vande av källa. Får ej citeras ur knapp i min bloggmeny. Donera det bra att använda adressen
sitt sammanhang. efter upplevd förtjänst. henrik.sundholm@gmail.com

2
Index
Skatter och statens frivilliga finansiering – Januari 03
Hur skall en liberal stat finansieras? Egentligen har liberalismen mycket lite att svara på den frågan. Endast
detta: staten skall finansieras på ett sätt som inte kränker någons rättigheter. Med andra ord är
tvångsindrivningar oberättigade. Detta leder oss till frågan om vilka legitima metoder som skulle vara
praktiska, men liberalismen har inget att svara här. Val av metod är en administrativ fråga – inte en
ideologisk. Därför ser jag inte den liberala statens finansiering som ett särskilt intressant ämne. Vad som
bör vara av intresse är idéerna, snarare än vilka metoder som kan tänkas vara mest effektiva eller praktiska.
Inte desto mindre finns ju några metoder som brukar föras på tal: till exempel ett statligt anordnat lotteri.
Den metoden är dock ej invändningsfri; det skall ju inte vara statens uppgift att konkurrera med privata
spelbolag. 1 Ett annat förslag säger att var individ kan skänka pengar till staten efter eget gottfinnande, på
det sätt som man idag skänker pengar till välgörenhet. Detta för dock med sig stor osäkerhet. Förvisso går
bara omkring fem procent av Sveriges skatter till rättsväsende och försvar, men dessa fem procent
motsvarar ändå runt åttio miljarder kronor. Är det en summa som enskild välgörenhet kan tillförsäkra?
(Även det statliga lotteriet skulle bära den här bristen; Svenska Spel har till exempel en omsättning på 21,5
miljarder – vilket är ganska långt ifrån 80 miljarder.) Den mest praktiska metoden har kanske lagts fram av
Ayn Rand, och den innebär att staten belägger kontrakt med en särskild försäkringspremie. Premiens
kostnad kunde sedan avgöras av hur stora summor ens uppgörelse handlar om.

Jag skriver det här med anledning av Anders Ekmans inlägg Hur betalas skatt i ett liberalt samhälle? 2 Svaret
på rubrikens fråga är naturligtvis att skatt inte alls betalas i ett liberalt samhälle, om vi med ”liberalt”
menar renodlat liberalt, och om vi med ”skatt” menar en statlig tvångsindrivning. Det är inte legitimt att
stjäla, vare sig för staten eller för den enskilde individen. Men är beskattning över huvud taget en form av
stöld? Ekman menar att så inte är fallet, och slår fast: ”Så egentligen borde den nyliberala parollen ’skatt är
stöld’ rimligen revideras till ’skatt är stöld, men inte sådan skatt som går till att betala sådant som vi anser
är okej i staten’.” Det här betraktar jag inte som något annat än en pragmatisk rationalisering. Stöld innebär
att man exproprierar en annans egendom. I vilket syfte man gör detta spelar ingen roll för det faktum att
handlingen innebär stöld, d.v.s. en kränkning av äganderätten. Ifall jag tar en slant ur din plånbok har jag
stulit, oavsett vad jag sedan tänkt använda slanten till. Det finns inget syfte som legitimerar stöld (eller brott
mot rättigheter i största allmänhet). Jämför detta med ett annat vanligt argument, som menar att skatt
skulle vara frivilligt därför att ett lands beskattning kan undvikas genom att man flyttar till ett annat.
Samma princip bör tillämpas här; stöld upphör ej att vara stöld, bara för att man kan gå i landsflykt. I så
fall existerar över huvud taget ingen stöld. Man har alltid valet att fly – ytterst från livet självt.

Ekman skriver att det ”nyliberala samhället sannolikt kräver ett skatteuttag”. Jag kan förstå att frivillig
finansiering verkar tveksamt vid första anblick, tills man inser hur lite som faktiskt krävs för att driva en
liberal stat, jämfört med en bukstinn ”välfärds”stat. Den skulle kunna finansieras med en enda allmän
inkomstskatt på runt tre procent – om inkomstskatt varit legitim. Eftersom staten inte har rätt att plundra
måste den likafullt utnyttja andra alternativ. Vad jag emellertid inte förstår är Ekmans förklaring till varför
skatteuttaget krävs. Han skriver: ”Man bör nämligen observera att Nozick inte alls förnekade att funktioner
såsom t.ex. försvar, domstolar eller polisväsende ska finnas i statlig regi även i nattväktarstaten.” För det
första kan man ju undra vad nattväktarstaten annars skulle bestå utav? Den brukar nämligen definieras
genom att vara begränsad till upprätthållandet av inre och yttre säkerhet. (Att tänka sig en stat som saknar

1
Redan Gustav III anstiftade ett statligt lotteri år 1773. Han hade fått idén från Genua i Italien; tre år senare blev för övrigt
Bellman kunglig sekreterare i detta lotteri. Projektet lades ner år 1840 på grund av ”moraliska våndor”. Fyra år senare kom ett
förbud mot lotterier.
2
http://samhallsfilosofi.blogspot.com/2009/01/hur-betalas-skatt-i-ett-nyliberalt.html

3
domstolar och försvarsmakt blir svårt över huvud.) För det andra kan man undra på vilket sätt
anmärkningen skulle rättfärdiga beskattning. På ”det skall finnas en stat” följer inte nödvändigtvis ”som
bör betalas med statliga pålagor”. Det vore snarare paradoxalt att tänka sig en skattefinansierad
nattväktarstat. Om detta är en stat som skall skydda folks rättigheter, då kan den inte ägna sig åt att
plundra dem. Nu säger jag inte att en sådan stat vore ett horribelt oting. Det vore fortfarande den bästa stat
som världen någonsin skådat – men med en bjärt skavank som inte för den skull bör lämnas obemärkt och
obemött.

Jag tror att det är synen på beskattning som vållar problem här. Det vill säga: den syn enligt vilken skatt
kan rättfärdigas utifrån vad den används till. Ifall skatten går till bra saker – såsom polis och försvar – är
det inte ändamålet man kan anmärka på, utan medlet. Det är inte rätt att stjäla, ens i de bästa av syften. Jag
låter Ekman få sista ordet här, med förbehållet att enskilda allmosor inte är det enda sättet på vilket man
kan åstadkomma en frivilligt finansierad statsapparat. Han skriver: ”Endast genom att säga att
nattväktarstaten inte ska bygga på beskattning, utan på frivilliga allmosor till staten, kan nyliberalen slå sig
fri från att diskutera beskattningsprinciper.” Onekligen!

Avskaffa riksbanken! – Januari 06


Vilken är den viktigaste politiska frågan år 2009? Det undrade man nyligen i ett forum, och jag misstänker att de flesta
kommer att prioritera exempelvis IPRED och dylikt. Själv ser jag det som en i högsta grad skev prioritering, och ger
här mitt bidrag till den viktigaste politiska frågan i år (såväl som alla andra år – så länge den kvarstår). Att avskaffa
centralbankssystemet ser jag preliminärt som brännpunkten i liberal politik. (Om någon skulle undra, hamnar
bekämpning av miljöfascism på andra plats.) Det är förstås också en särdeles aktuell brännpunkt just nu, med tanke
på rådande, för att låna Filip Björners term, finansregleringskris. Som tillägg kan man också med fördel läsa The
Cultural and Spiritual Legacy of Fiat Inflation av Jörg Guido Hülsmann. 1

När jag var liten frågade jag min mamma var pengar kommer från. Hon svarade något i stil med att pengar
kommer från statens sedelpressar, och det fick mig att fundera lite. Tydligen var man fattig om man hade
lite pengar, men rik om man hade mycket. Borde man inte då kunna göra alla människor rika, genom att
trycka mer pengar? Eller var staten kanske snål, som inte ville göra människorna rika? Å andra sidan tänkte
jag också att om det vore så enkelt som att trycka upp mer pengar, då borde man väl redan ha gjort det?
Någon rätsida på de här frågorna fick jag inte förrän långt senare i livet. De är svåra, i allra högsta grad för
ett litet barn, men även för många vuxna. En vuxen vet förmodligen att ekonomin inte blir bättre av att
staten sätter mer pengar i omlopp. Frågan är: varför inte? Svaret ligger i marginalnytteteorin. Denna teori
säger att priser bestäms av vår upplevda marginalnytta, d.v.s. den extra nytta vi förväntar oss av
ytterligare en enhet av en viss vara eller tjänst. Till exempel upplever man stor nytta av dricksvatten, ifall
man inget har. Ju mer dricksvatten man har, desto mindre nytta kommer man uppleva av att få ännu mer.
Detta förklarar varför gemene man kan ta långa duschar utan att gråta över spillt vatten, medan en
törstande i öknen är beredd att betala vad som helst för bara ett glas. Det förklarar också varför diamanter
är dyra men dricksvatten billigt. Och huvudsakligt för resonemanget: det förklarar varför pengar tappar
värde ifall man trycker upp fler sedlar.

Ett överflöd av sedlar och mynt innebär alltså inte ett överflöd av välstånd. Har man det fattigt upplever
man stor nytta av att få lite extra i plånboken. Har man å andra sidan mycket pengar verkar inte den extra
ökningen lika betydelsefull. Därför tappar pengarna köpkraft när de ökar i mängd. Vatten är billigt, inte
därför att det skulle vara otjänligt, men därför att det existerar i sådant överflöd. Om våra pengar kunde
regna lika frikostigt från himlen, då skulle de snabbt bli rena gratisvaror. I de flesta fall är överflöd något
bra. Det är bra att vi har så mycket vatten, och att det är så billigt. (Vi behöver bara betala för reningsverk
o.s.v.) Pengar är ett undantag från regeln. De måste hålla ett högt värde, och därför behöver mängden vara
ordentligt begränsad. Om någon hade förklarat det här för mig när jag var liten, skulle jag säkert ha väckt
en följdfråga: om penningmängden behöver vara begränsad (och därmed även stabil), varför gör man
pengar av ett material som finns i överflöd? Det här är inget mindre än själva knäckfrågan. Skulle man inte
kunna tänka sig mer passande material? Material som inte kan nyskapas och massproduceras? Visst skulle
man kunna göra det! Förr i tiden använde man till exempel guld som primär valuta, eftersom guldet

1
http://mises.org/story/1570

4
verkade bäst lämpat för ändamålet. Antingen användes guldmynt, eller också sedlar som kunde lösas in
mot guld. Men istället för guldmyntfot har alla länder numera pappersmyntfot. Därför – och bara därför –
är kreditexpansion idag ett allvarligt problem. Och jag tror att de flesta tar för lätt på detta allvar.

Att blåsa upp den monetära basen är en indirekt form av stöld. Det innebär ju att man försvagar alla
människors köpkraft, vilket i termer av väsentligheter är identiskt med att stjäla deras fysiska pengar. Jag
förlorar inte min sedel, men jag förlorar en del av det värde sedeln representerade när jag fick den. Kort
sagt: inflationen gör mig (och alla andra) fattigare. Mot bakgrund av allt detta kan man ju fråga sig varför
staten vill centralstyra ekonomin? Varför etablera en riskbank – förlåt, riksbank – med monopol på att
framställa sedlar och mynt? 1 Varför gå denna mycket farliga balansgång med en valuta som saknar
täckning? Det skall jag för all del svara på. Staten vill allt detta därför att den ser möjligheten att öka
penningmängden som något önskvärt. Kontroll över ekonomin är den näring som hjälper staten att växa sig
stor. Vore det inte för denna näring, skulle staten reduceras till att vara människornas tjänare – inte deras
härskare. Man kan, något impertinent, säga att valutamonopolet gör staten till en ektoparasit, och oss –
medborgarna – till dess värddjur. Ty det är ju i slutändan vår ekonomi som blir lidande på grund av
statens försyndelser. Folket får bekosta dess felsteg, medan den livnär sig på folkets produktion med hjälp
av politiska maktmedel. Söker man en genuin ekonomisk teori om utsugning har man onekligen funnit den
här. Med detta sagt: jag angriper inte staten som sådan. Naturligtvis skall vi ha en stat. Men den skall inte ha
befogenhet att frustrera pengarnas köpkraft. Den skall inte ägna sig åt falskmynteri. Den skall, kort sagt, ge
upp sin centralstyrning av ekonomin.

Man bör poängtera att det inte bara är politiker som vill bevara statens kontroll över ekonomin. Även de
flesta ekonomer vill det – från keynesianer, som vill att denna kontroll skall vara omfattande, till
monetarister, som vill att kontrollen skall begränsas (men finnas kvar). (Den enda ekonomiska skola som
förespråkar avskaffandet av statliga ingrepp i ekonomin är den österrikiska.) Borde inte utbildade
ekonomer veta bättre? Det kan så tyckas, men det är i slutändan en fråga om värderingar. Om man menar
att staten skall vara folkets härskare, då behöver man förespråka en ekonomisk politik som möjliggör och
understödjer detta mål. Och om man menar att staten skall vara folkets tjänare, då behöver man likaledes
förespråka vad som möjliggör och understödjer detta mål. Den så kallade ”välfärdsstaten” är existentiellt
beroende av sitt valutamonopol. Vår stigna kreditexpansion är det också. Därtill: den statliga fiatvalutan
hjälper till att finansiera långvariga krig – vilket är precis det skäl man hade för att överge guldmyntfoten
från första början (under mellankrigstiden i början av 1930-talet). Så nog finns det väl goda skäl för att
överge statliga centralbanker? Nog finns det väl goda skäl för att kväva skapandet av inflation och
konjunkturer? Förvisso. Men det är till sidst og syvende – som sagt – en fråga om värderingar. Riksbanken
är den uppsvällda statens hjärta, och fiatvalutan är dess blod. Den som förespråkar stor stat kommer inte
vilja amputera den del av maktanatomin som håller hans syften vid liv. Problemet är att sedelpressarnas
raseri höjer blodtrycket i detta hjärta, som förr eller senare börjar svikta. Och vem får skulden för denna
hjärtsvikt? Kapitalismen och liberalismen naturligtvis! Trots att det var kapitalismens och liberalismens
mecenater som ville amputera det onda, redan innan andra ens insåg att det var ont.

Om lycka och utilitarism – Januari 12


Vi kommer till den här världen som nakna skrikande – tomhänta – små bylten. Långt senare i livet skaffar
vi oss olika värden: erfarenheter, prestationer, kunskaper, färdigheter, egendomar – och så vidare. Detta är
en i mina ögon väldigt optimistisk tanke, d.v.s. att alla våra värden är bonus i förhållande till utgångsläget.
Oavsett vilka motgångar livet bereder oss med, kommer vi alltid, så länge vi existerar, att ha mer än när vi
började. (Endast genom döden hamnar man på minus.) I synnerhet föds vi inte lyckliga. Lycka är ett värde
att eftersträva som alla andra, eller kanske rättare sagt: det är en följd av att vi eftersträvat våra värden på
ett idogt och (i den mån vi kunnat råda över det) framgångsrikt sätt. Därför kan lyckan verka flyktig. Den
kan inte nås direkt utan bara indirekt. Den kan inte skänkas av andra, utan vi måste nå den för egen
maskin, genom egna val och handlingar. En mer ingående universell metod för att uppnå lycka är
dessutom omöjlig, eftersom varje person har en egen värdehierarki. Alla har några värden att beflita sig om,

1
Det här är måhända en halvsanning. Riksbanken trycker sedlar, men för våra mynt står det i centrala Eskilstuna belägna
myntverket. Dock är det självklart så att myntverket agerar på uppdrag av riksbanken.

5
men alla har inte samma värden. Vi kan säga att var och en blir lycklig av att leva på egen fason. Men hur
detta skall gå till är upp till var och en att ta reda på för egen del.

Vad är lycka? Lycka är en psykologisk belöning. Vi kan göra oss förtjänta av denna belöning genom att
agera så rationellt och egoistiskt som möjligt, men det är också sant att världen inte är en alltigenom rättvis
plats. Vi får inte alltid vad vi har förtjänat. Tragedier utom vår kontroll kan rycka upp lyckan med rötterna,
oavsett hur nitiskt vi kämpat för den. Även om man först och främst är sin egen lyckas smed, är man ej
heller allsmäktig. Alltifrån arbetslöshet till sjukdomar (och så vidare) kan göra oss olyckliga, utan att vi kan
påverka det i nämnvärd utsträckning. Jag vill alltså inte påstå att man alltid bär skulden för sin egen olycka,
även om man – som sagt – måste bli lycklig av egen handlingskraft. Många tycks ha en väldigt slätstruken
uppfattning om vad lycka vill säga, som om det vore en fysisk och fungibel vara, att producera och fördela
enligt någon distributiv rättviseprincip. Så är inte fallet. Det bästa vi kan göra är att, likt Thomas Jefferson,
erkänna var individs rätt att själv söka lyckan. Trots att någon ”rätt till lycka” inte kan finnas, har vi i alla
fall rätt att sträva efter lyckan, och att försöka behålla den när vi väl är lyckliga. Det vill säga: så länge vi inte
därigenom kränker andras frihet till samma självständiga strävan.

Att vara lycklig är inte riktigt samma sak som att vara till exempel nöjd eller glad. Det finns visserligen ett
släktskap, inte bara såtillvida att alla tre är positiva känslor, men även såtillvida att förnöjelse och glädje
måste föregå lycka. Det är, så att säga, två trappsteg som måste passeras om man skall komma till lyckans
slutliga avsats. (Man behöver såklart inte vara glad och nöjd ständigt och jämt, men på det stora hela.) Trots
att vi blir lyckliga av lite olika saker, kan vissa allmänna förutsättningar uppges. Vi behöver känna oss
trygga, både i oss själva och i vår omgivning. Vi behöver (i termer av väsentligheter) vara ärliga mot oss
själva och andra. Vi behöver agera efter egna övertygelser och värderingar. Vi behöver tänka så rationellt
som möjligt. Och vi behöver framför allt vara fria att göra allt detta. Det här är själva fundamentet. Hur vi
sedan agerar utifrån det är individuellt; vi väljer olika vägar och inriktningar utifrån våra egna värden. Ett
psykoaktivt piller kan måhända få oss att känna lycka under en kort stund, men livet är långt. Att bereda
vägen för långvarig genuin lycka kräver en hel del utav oss. Det kräver att vi överger idéer om lättköpt
lycka, som om någon annan skulle kunna göra oss lyckliga med hjälp av politiska beslut. Allt en politiker
kan göra för vår lycka, är att låta oss söka den på egen hand.

Så att det inte missförstås: vår omgivning har såklart stor betydelse. Andra människor kan göra mycket för
vår lycka, men bara indirekt, som en följd av att deras närvaro och ömhet har ett värde för oss. De kan inte
servera lyckan på silverfat, i hopp om något slags automatisk verkan (såvida det inte är ovan nämnda piller
som serveras – men det är å andra sidan inte kortsiktighetens syntetiska lycka jag talar om). Materiellt
välstånd gör också mycket för att underlätta för lyckan, men det är inte samma sak som att per automatik
orsaka den. Vi blir inte nödvändigtvis lyckliga av vare sig ömhet eller en god ekonomi, även om det hjälper.
Det här är en poäng som många tycks missa när de funderar kring lyckan: att yttre villkor förvisso kan vara
nådiga eller onådiga, men att vi ändå, utifrån dessa villkor, måste agera – och agera på ett särskilt sätt – för
att vinna den. (Vi kan givetvis också förändra de yttre villkoren, i den mån det är möjligt.) I synnerhet blir
denna miss tydlig när det kommer till politiska idéer om maximering av lycka. Enligt till exempel
hedonistisk utilitarism skall vi agera för att ge största möjliga lycka åt flest antal människor. Mot bakgrund
av det ovan sagda måste vi ändå fråga oss: hur skulle detta gå till?

Politikens roll är inte oväsentlig, men dess syfte kan inte vara att ge oss lycka. Snarare som jag skrev ovan:
”Allt en politiker kan göra för vår lycka, är att låta oss söka den på egen hand.” Den kan, med andra ord, ge
oss friheten att sträva efter lycka, och att skapa så gynnsamma villkor som möjligt. Varje avsteg från den
riktningen innebär också ett avsteg från lyckoidén. (Jag har drivit samma tes i inlägget Utilitarismens
lyckoparadox. 1) Kontentan är denna: lycka kan inte vara ett politiskt mål. En stat som låter oss vara fria att söka
lyckan erbjuder oss inte lycka utan frihet. Om vi använder friheten till lyckosträvan, och hur driftigt vi i så
fall strävar – det är upp till oss själva. En direkt (snarare än indirekt) strävan efter lycka leder ofta till raka
motsatsen, därför att man därmed gör en felbedömning av vad det vill säga att vara lycklig. Jag har hört
utilitarister försvara alltifrån organskördar till sexuella övergrepp, med hänvisning till den allmänna
lyckan. Här begår man främst två fel: dels ser man lycka som primärt istället för frihet, och dels tror man att

1
http://www.equil.net/?p=528

6
lycka fungerar på det där automatiska direkta sättet. Att söka automatisk direkt lycka leder bara till
automatisk direkt olycka. Att prioritera lycka över frihet är att underminera bägge. (Huruvida det sedan
kan vara ett hederligt fel, att försvara dylika uselheter med lycka som ursäkt, det får var och en begrunda
efter eget förstånd.)

Det skall också sägas att utilitarismen är en kollektivism. Den postulerar en kollektiv rätt till lycka, d.v.s. att
majoriteten skall göras lycklig, och om nödvändigt på en minoritets bekostnad. Därför, resonerar somliga,
kan det vara rimligt att mörda ett fåtal för att ge deras organ till ”bättre behövande” (i alla fall om
mördandet kan hållas hemligt så att ingen annan blir olycklig av proceduren). Och därför kan det också
verka rimligt om ett flertal förgriper sig sexuellt på ett fåtal, eftersom fler blir lyckliga än olyckliga. (Om
man dessutom mördar de olyckliga individerna direkt efteråt, hinner de inte lida så mycket och blir därför
ingen nämnvärd faktor i Den Stora Lyckokalkylen.) Naturligtvis tänker inte alla utilitarister i banor som
dessa. Men många gör det tyvärr, och deras etiska metod tillåter det. Det tragikomiska är ju att de
förespråkar omänsklig grymhet med hänvisning till lycka, trots att deras idéer inte har något alls med lycka
att göra, annat än till begreppet. Vad lycka vill säga tror jag mig ha förklarat ganska pedagogiskt ovan, om
än i all korthet. Men det är inte den lyckan som gemena utilitarister försvarar. De försvarar sadistens
”lycka” när han plågar sina offer. Emellertid är detta ingen lycka, utan en adrenalinets berusning. Även
offret lär vara berusat av adrenalin, så sadistens ”lycka” och offrets olycka blir egentligen bara två sidor av
samma lyckobegåvade mynt. Det vill säga: om man nu skall se lyckan på det sätt som vissa utilitarister ser
den.

Men det skall man lyckligtvis inte göra.

Anarkism: liket i garderoben – Januari 17


Kanske blir ni förvånade när jag säger att jag drev kurtis med anarkismen för en del år sedan. Det var ingen
långvarig uppvaktning, och jag kände mig aldrig riktigt övertygad om anarkins förträfflighet. Ändock
kallade jag mig själv för anarkist (eller för att göra tydligare: anarkokapitalist) under ett par månader. Innan
detta korta intermezzo såg jag mig själv som objektivist, och det har jag också gjort alltsedan det avtog.
Man kan ju kalla det för ett episodiskt klavertramp, och såvitt jag förstått är det inte ett särskilt ovanligt
sådant. (Se exempelvis förordet till Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar.) Vad kunde då få mig att
byta läger den där gången? Svaret är okunskap. Jag hade vid tillfället en vän som jag dessutom delade tak
med, och han hade just gått från objektivism till anarkism. Den här vännen ville naturligtvis ivrigt att jag
skulle gå samma väg, och argumenterade länge för det suveräna med anarkismen. Till följd av min på den
tiden ganska rudimentära förståelse för ämnet, kunde jag inte hitta något sätt att tillbakavisa hans
argument på. Det kändes inte helt rätt att förespråka anarkism, men jag visste inte varför. Jag tänkte att det
var en konflikt mellan förnuft och känsla, och att jag i så fall borde låta mig vägledas av förnuftet. Därför
valde jag – oförnuftigt nog – anarkismen. Åtminstone tillsvidare.

Vad var det för habila argument som kunde få mig att godta det statslösa idealet? Bara de vanliga om hur
staten per definition sägs kränka rättigheter, och frågan om vem som skall ”vakta över väktarna”. Idag har
jag förstås inget problem alls med att tillbakavisa sådana argument. En renodlat liberal stat kränker inga
rättigheter, utan ägnas istället åt att skydda dem. Att vi inte kan ha så kallad ”konkurrens” på slutgiltig
tvistlösning är en följd av att vedergällande våld inte är en legitim tjänst att erbjudas på marknaden.
(Försvarsvåld kan däremot erbjudas på marknaden, till exempel av ett vaktbolag.) Hur vet vi detta? Jo, vi
ser till vad det faktiskt innebär: olika gäng (eller ”företag”) som krigar mot varandra, med allt annat än
några brottsoffers rättigheter för ögonen. Naturligtvis hävdar anarkisten att det inte alls kommer att fungera
så. Ändå är det just vad som händer i verkligheten när en stat fallerar (se dagens Somalia eller Sudan eller
Zimbabwe för exempel). Och vem är det egentligen som skall vakta över väktarna? Vem ser till så att staten
sköter sig, och inte börjar expandera bortom dess legitima uppgifter? Frågan är visserligen befogad; man
måste alltid vara på sin vakt mot sådan expansion. Däremot kan den inte utgöra något försvar för
anarkism. Problemet är oundvikligt; det finns alltid en risk för att makthavare blir korrupta (som det där
klassiska citatet av Lord Acton meddelar). Förespråkar man anarkism vill man inget annat än att genomföra
sådan korruption. Om inte per avsikt, så i alla fall per följd. De habila argumenten visar sig snabbt ganska
labila.

7
Det är lustigt att det finns olika former av anarkism, och att anarkister sinsemellan funderar över vilken
form som är korrekt. Alla har de gemensamt att de vill se staten avskaffad; vad som kan skilja är deras
idéer om hur samhället skall se ut efter att detta har skett. Problemet är förstås att spelplanen lämnas
oskyddad när staten är borta (eller fallerad). Man kan inte ha en teori om hur ett samhälle bör inrättas, ifall
man överger den instans som möjliggör dylika inrättningar. Åsikter kan man ha, men vad man i praktiken
säger är att ”det blir som det blir”. Till exempel ogillar mutualister ränta, men det blir som det blir med
räntan, eftersom de inte kan förespråka några förbud. Enligt anarkosyndikalister är lönearbete ett ont, men
eftersom de inte förespråkar en stat, kan de inte heller hindra arbetsgivare från att betala ut löner. Och om
olika kotterier hellre plundrar och våldtar och mördar än något annat, får väl anarkisten hitta ett sätt att
leva med detta (eller inleda ändlösa hämndspiraler). Och så vidare. Det blir som det blir. (Som Doris Day
sjöng på 1950-talet: Que Sera, Sera.) Inte för att det är något fel med räntor eller lönearbete. Men skall man
ha åsikter om hur samhället bör inrättas, måste man hålla fast vid den instans som kan genomdriva dessa
inrättningar. Annars rycker man bara på axlarna och säger ”det blir som det blir”. Vilket kan vara bra ifråga
om räntor och lönearbete. Desto värre med plundring och våldtäkter och mord.

Under min korta tid som anarkist hann jag skriva en mindre uppsats i ämnet. Där skrev jag bland annat att
staten kan definieras som ”frånvaron av marknad”, vilket är en minst sagt tokig avgränsning. En marknad
består av aktörer som på frivilliga grunder byter ekonomiska värden med varandra. Det är förstås sant att
en stat inte är (eller kan vara) en aktör på marknaden, men det är ändå fel att definiera den som ”frånvaron
av marknad”. I så fall skulle även tjuven bli en stat, eftersom stöld innebär frånvaro av marknad. Kanske
har definitionen utformats för att spela anarkisten i händerna, när han vill jämställa staten – inte bara en
despotisk stat utan staten som sådan – med en tjuvaktig roffare. Varifrån jag hämtade den minns jag dock
inte. En bättre avgränsning kan tänkas lyda: staten är en instans som håller exklusiv makt att upprätthålla
sina lagar inom ett visst geografiskt område. (Denna är hämtad från Ayn Rand.) I uppsatsen skrev jag också
att staten påtvingar dess skydd, men det är inget annat än strunt och rappakalja! Staten påtvingar
vedergällning mot de som dömts för brottslighet. Något skydd påtvingar den emellertid icke. Ett
brottsoffer väljer själv om han eller hon vill göra en anmälan. Så bör samhället vara enligt liberala
värderingar: frihet för oskyldiga, men ofrihet för brottslingar. När staten fallerar och ”konkurrens” om
vedergällning etableras, innebär det endast friheten att göra vad man vill – inte så länge man respekterar
rättigheter, men så länge man är tillräckligt bevärad för att inte låta sig hindras. Medan Vae victis kan vara
ett anarkistiskt motto, kan det inte vara ett liberalt.

Egentligen borde schismen mellan liberaler och anarkister vara utagerad. Men till och med från
självpåtagna liberaler hör jag det ofta sägas att ”anarkokapitalism är konsekvent liberalism”. 1 Antingen
glömmer man att liberalism bygger på respekt för rättigheter, eller också tror man att sådan respekt medför
ett statslöst ideal. Min egen erfarenhet av anarkister säger mig att de generellt sett är ohederliga och
ohyfsade. Många gånger är anarkism den enda fråga de vill diskutera, och mer energi läggs på att nedsabla
nattväktarstaten än en totalitär stat. (Murray Rothbard talar sig varm för Sovjetunionen i sin bok For a New
Liberty.) Jag vet emellertid också att det finns ärliga och hyfsade anarkister, som inte jämställer en fri stat
med en tyrannisk, och som inte drabbas av selektiv analfabetism när ämnet diskuteras. Det är trots allt
komplext, så uppriktiga misstag är fullt möjliga. Syftet med texten är att göra upp med mina gamla knasiga
idéer om anarkism, men också att beröra ett par av de vanligaste argumenten i all korthet. Framför allt
gäller det att inte stirra sig blind på begreppen, och att inte glömma bort deras innebörd ute i verkligheten.
Prat om frihet i all ära, men pratet är inte mycket värt om det frikopplats från omvärlden. Då är det bara
rationalism som gör mer skada än nytta.

Till psykiatrins fiender – Januari 27


Psykiatri är ett ämne som bör palperas med varsamhet. Detta beror inte på psykiatrin så mycket som på
dess fiender – och jag har bara under det senaste året insett hur många de faktiskt är. Jag är vare sig läkare
eller legitimerad terapeut, så jag kan inte fälla medicinska omdömen som annat än lekman. Vad jag kan
palpera (eller ”känna på pulsen”) är de åtskilliga och ibland absurda idéer som psykvårdens fiender ger
uttryck för. Kanske undrar läsaren varför jag alls för ämnet på tal, eftersom jag i vanliga fall skriver om

1
Det specifika citatet kommer från Louise Persson: http://www.louisep.com/staten/anarkokapitalism

8
filosofi och det som hör filosofin till. Svaret är i så fall att det här faktiskt hör filosofin till. Att bemöta
psykvårdens angripare är inte först och främst ett medicinskt ärende, utan först och främst ett filosofiskt
ärende. (På samma sätt är det främst upp till våra filosofer, snarare än biologer, att tillbakavisa
kreationism.) Det medicinska läroämnet har till uppgift att identifiera sjukdomar och finna effektiva
behandlingar mot dem. Den säger inte i sig självt något om vad som är etiskt och vad som är rationellt. När
vi söker svar på sådana frågor måste vi istället agera som – just det – filosofer. Och som sådan vill jag tänka
att jag är mer än lekman, även om jag saknar formell utbildning.

Förr i tiden kunde psykiatrisk vård vara både vidskeplig och inhuman. Detta gillar dess fiender att påpeka.
Men de vill inte gärna acceptera att den har blivit bättre. Idag skulle ingen läkare försätta en schizofren
patient i insulinkoma, något man gjorde förr, men som aldrig gav annat än negativa resultat. Ingen patient
riskerar att få en lobotomi. Och ingen läkare påstår längre att schizofreni beror på att man haft en kall och
avvisande moder (”kylskåpsmamma”). Sådan vidskepelse har utdömts i sällskap med många andra
freudianska påhitt (om än tyvärr inte alla). Ingen läkare skulle heller försöka behandla schizofreni med
ECT. (Det är sant att elbehandling har dokumenterad effekt mot till exempel depression, men ingen alls
mot schizofreni.) Läkemedlen har dessutom blivit bättre, särskilt med tanke på deras mildare biverkningar.
Dagens neuroleptika är knappast befriad från dem, vilket å andra sidan ingen medicin är, men den
schizofrene behöver i alla fall inte sitta i skuggan med hibernalhatt på grund av ljuskänslighet. Det här är
naturligtvis bara ett par exempel bland många. Min övergripande poäng är att man inte skall bedöma
psykiatrin idag efter hur den har varit förr. Eller kanske mer träffande: att man inte skall döma ut det
rationella med samma måttstock som man dömer ut det irrationella (eller så att säga ”kasta ut barnet med
badvattnet”).

I sin relativt nyutkomna bok Pillret skriver Ingrid Carlberg att omkring 600 000 svenskar äter något slags
antidepressiv medicin. Siffran är enligt psykiatrins fiender ett bevis för att man bara är ute efter profit, och
att man hellre ”medicinerar bort symptomen” än ”hanterar problemen”. Att bemöta det första är inte svårt.
Det kostar läkemedelsföretagen miljarder att ta fram en ny medicin, så det ju klart att de behöver ekonomisk
avkastning när preparatet väl har kommit ut på marknaden. Det är inget underligare med det än att vi får
betala för vår mat och vårt husrum. (För övrigt är SSRI-mediciner knappast dyra; att äta till exempel
citalopram behöver inte kosta mer än någon femtiolapp i månaden.) Argumentet utifrån profit är inget
annat än nonsens. Om inte företagen går med vinst kan de inte erbjuda oss nya läkemedel, och då blir vi
utan. Hellre dyra läkemedel än inga läkemedel alls – inte sant? Dessutom bör det ju inte vara några
kostnader att bråka om i just det här fallet. Att äta så kallad antidepressiv medicin är som sagt ingen
speciellt dyr historia. Men hur är det med det andra argumentet? Det kanske stämmer att läkarna hellre
”medicinerar bort symptomen” än hjälper den sjuke att ”hantera problemen”? Nej, det är en besynnerlig
invändning.

En egentlig depression kan utlösas av många olika faktorer, men har också en biologisk grund i hjärnan.
Det är hjärnans brist på serotonin som motverkas när man äter en SSRI-medicin, och denna brist är ju inte
symptom utan orsak. Men det finns kanske också en annan grund, som inte är av biologiskt slag? Jo, det är
ju möjligt. Å andra sidan kan vi svårligen klandra ett läkemedel för att det inte löser alla våra problem här i
livet. Det har en viss kemisk effekt i kroppen, men mer duger det inte till. Just därför använder man sig
också utav terapier av olika slag (varav KBT är mest evidensbaserad). Psykvårdens fiender tänker ändå att
den där siffran på 600 000 är så hög, att läkarna nog har lurat på folk mediciner som de inte behöver.
Kanske är det hela till och med en konspiration av företagen, som vill profitera på andras vardagliga
mödor? Jag vill på den första tanken svara att blotta siffran inte spelar någon som helst roll här. Att många
då och då drabbas av huvudvärk, och tar en tablett mot detta, betyder varken att huvudvärken är bluff eller
att tabletten är gagnlös. Det betyder bara att värken är vanlig, och att det kan finnas en lukrativ marknad
för bättre läkemedel. På exakt samma sätt är det med psykisk ohälsa: att det är vanligt betyder inte att det
är bluff, och att läkemedlen har brister betyder bara att det finns något att vinna på ytterligare medicinsk
forskning.

Den andra tanken om en konspiration bör kunna avfärdas vid första anblick, men eftersom den är så
utbredd finns en del att säga. I stora drag går den ut på följande: företagen och läkarna har i samverkan
hittat på olika diagnoser och mediciner som inte alls behövs, i syfte att profitera och utöva makt över andra.

9
Denna märkliga teori har man inget rationellt skäl att ta på allvar, och som jag sagt förut leder korrupt
kunskapsteori till korrupt etik. Psykvården får lida en hel del oförtjänt klander, vilket i sin tur innebär
negativa följder för både vården och för patienterna. Jag har många gånger hört psykiatrins fiender säga
något i stil med att ”det är en naturlig del av livet att må dåligt”. Det må så vara! Men det är avskyvärt att
använda det som ett argument mot sjukvård. Att vi ibland mår dåligt kan svårligen undvikas, men om man
mått dåligt under en längre tid och det finns ett läkemedel mot tillståndet – då är det ju vettigt att ge
läkemedlet en chans. Det är illvilligt att säga till någon som länge burit på tankar om självmord att hans
tillstånd är ”en naturlig del av livet”. Då kanske han istället för att söka hjälp väljer att bära problemen
vidare, eller rentav att ta sitt liv. Vem är det som är maktkåt här egentligen – läkaren som skriver ut SSRI,
eller psykvårdens fiende som ger dylika råd? Att bli psykiater tar också lång tid: läkarstudierna tar över
fem år, och därpå behöver man ungefär lika lång erfarenhet av AT-tjänst och ST-tjänst. Hur många studerar
och arbetar med vård och omsorg i över ett decennium, för att de drivs av maktbegär? (Frågan är retorisk.)

Våra antidepressiva mediciner är knappast felfria. De ger inte alltid resultat och har en del besvärliga
biverkningar. Detsamma kan sägas om vilket läkemedel som helst. SSRI beräknas hjälpa i ungefär 70% av
fallen. Man kan också prova SNRI (som även påverkar noradrenalinet men har fler biverkningar), och ECT,
i synnerhet (men inte uteslutande) mot djupa depressioner där läkemedlen inte haft önskad effekt.
Psykvårdens fiender tycker om att förstora upp biverkningarna av SSRI, och det gör de absolut rätt i. Även
om de är relativt milda nu för tiden, bör man ju ändå känna till dem: viktförändringar, yrsel, illamående,
förlust av sexuell drift och oförmåga till erektion och orgasm – för att bara nämna de vanligaste. Som
patient skall man känna till det här, och väga fördelar mot nackdelar, innan man tar läkemedlet. Det gäller
för alla läkemedel och inte bara för SSRI. Emellertid skall man inte heller överdriva vare sig de önskvärda
effekterna eller de icke önskvärda. En antidepressiv medicin är självfallet inget ”lyckopiller”. Att lösa upp
en depression är inte detsamma som att skapa lycka, och på samma sätt blir man inte en ”zombie” av
dagens mediciner. Kurvan mellan toppar och dalar riskerar att bli mindre, och det bör man ju veta, men
någon fullständig apati är det inte tal om.

Jag hyser ingen ambition att skriva en hel patogenes över det kunskapsteoretiska (ej medicinska)
sjukdomsförlopp som psykiatrins fiender går igenom. Det finns alldeles för mycket att säga, och jag
kommer med största sannolikhet att få lägga till kompletterande stycken i framtiden. Jag har tvistat med ett
flertal antipsykiatriker under det senaste halvåret, och många gånger utmynnar deras kritik i ett argument
utifrån uppenbarelse. De säger: ”Har du inte själv erfarenhet av psykiatrin så kan du inte veta hur det är.”
Innebörden av detta är att psykiatrin skulle vara något övernaturligt som inte kan studeras under tillsedda
förhållanden. Så är det naturligtvis inte, och man behöver inte ha direkt erfarenhet av en vetenskap eller
annat akademiskt område, för att kunna bilda sig en uppfattning om det. Jag är inte kvinna men kan ändå
uttala mig om feminism eller abortfrågor, och jag är inte jude men kan ändå uttala mig om rasism eller
antisemitiska folkmord. Argumentet utifrån uppenbarelse är bara en sista tillflykt i syfte att mystifiera
psykvården. (Någon av psykiatrins fiender har till och med hävdat att depressioner behandlas bättre med
LSD än med SSRI – och det tycker jag säger en hel del om vilken nivå kritiken ofta befinner sig på.) Jag vill
till sidst og syvende upprepa att psykiatrin inte är ofelbar eller fullständigt rationell. Vad jag menar är att
kritiken skall bära den rationalitet som psykiatrin i så fall saknar. Brister och fel bör ses som skäl för
utveckling istället för avveckling. Över allt annat får inte kritiken rinna ut i en uppsjö av olika
konspirationsteorier och dylikt nonsens.

Kort om diskriminering – Februari 06


Ordet ”diskriminera” betyder bokstavligt talat ”att dela upp”. När vi träffar ett val delar vi upp våra
alternativ i två kategorier: vad vi väljer och vad vi väljer bort. Ofta handlar det om att t.ex. välja bort
makaroner till fördel för spagetti (eller vice versa). Ibland kan det handla om mindre alldagliga saker, som
att välja bort en presidentkandidat till fördel för en annan. Och ibland handlar det om att välja bort
hyresgäster av en viss hudfärg, till fördel för andra med annan hudfärg. Om någon skulle missa vad jag
försöker säga, är det att diskriminering är ofrånkomligt, men att man kan diskriminera på rationella eller
irrationella grunder. Vi är med Sartres ord ”dömda till frihet”, dömda att (på gott och ont) ställas inför olika
valsituationer. Oavsett om vi väljer klokt eller oklokt, kommer något att väljas och andra alternativ att
väljas bort. (Att skjuta på ett viktigt beslut är ett val i sig.) Det går inte att komma ifrån diskriminering i

10
största allmänhet. Att välja en utbildning är att diskriminera alla andra möjliga utbildningar. Att välja ett
yrke är att diskriminera alla andra möjliga yrken. Att välja en make eller hustru är att diskriminera alla
andra möjliga makar eller hustrur – och så vidare. I de här fallen ser vi nog inget problem alls med att
diskriminera. Men det finns också något som kallas för olaga diskriminering. Frågan blir därför om staten
bör reglera eller förbjuda viss diskriminering som kan bedömas vara irrationell.

När vi ger oss i kast med den här frågan gäller det att begripa vad diskriminering är: en aspekt av vår
valfrihet. Det går lika bra att fråga om staten bör reglera människors valfrihet eller ej. Och naturligtvis bör
den göra det! Men den bör endast reglera våra val när det kommer till att angripa andra människor med
direkt eller indirekt våld. Att diskriminera det rättsenliga till förmån för angrepp mot oskyldiga skall
faktiskt totalförbjudas. (En stat helt utan lagar för sociala samspel är de facto ingen stat alls.) En liberal
ideolog har inget emot lagar som gör viss diskriminering straffbar. Han håller inte med den där
anarkistiska devisen som säger att ”gör vad du vill skall vara lagens hela”. Bara med ett tillägg blir den (i
alla fall politiskt sett) acceptabel: ”så länge du respekterar andras rättigheter”. I vardagligt tal brukar inte
frågor om diskriminering ha att göra med vad man väljer, utan vad man väljer bort. Har man till exempel
rätt att välja bort människor på grund av deras kön, etnicitet, ålder, hudfärg, inkomst, övervikt, sexuell
läggning, funktionshinder, religiös tro, politisk tillhörighet, och så vidare? I allmänhet måste svaret bli
jakande. Så länge man inte angriper någon med våld eller hot om våld, bör man vara fri att diskriminera
efter (eller i strid med) eget förstånd. Att göra olagligt det som inte kränker rättigheter är i sig självt ett
brott. Och att vilja förbjuda andra att diskriminera på ett visst sätt, det är faktiskt i sig självt ett sätt att
diskriminera på!

Låt oss betrakta ovan nämnda grunder lite mer ingående, t.ex. att diskriminera med anledning av
könstillhörighet. Om man går till sängs med en kvinna så diskrimineras mannen, och går man till sängs
med en man diskrimineras istället kvinnan. Nog tycker väl de allra flesta att man är i sin fulla rätt att välja
och välja bort på grund av kön i sådana ärenden? (I alla fall bortsett från de feminister som talar om att
”förråda sitt eget kön”.) Det är av exakt samma princip man har rätt att välja bort på grund av kön, till
exempel när man skall anställa någon till sitt företag. Det är ens ensak ifall man hellre än en man vill ha en
storbystad blondin på sitt kontor (men man får också acceptera följderna av sina val; att främja bröst över
kompetens lär inte vara särskilt gynnsamt för företaget). Eftersom man äger sin kropp har man rätt att välja
bort sex av vilket skäl som helst, medräknat irrationella. Och eftersom man äger sitt företag har man rätt att
anställa (eller inte anställa) vem man vill. Jag kan inte nog poängtera att det är samma princip som används i
bägge fallen: att man har rätt att träffa egna beslut rörande sitt liv och sin egendom. Som sagt är
diskriminering också en aspekt av valfrihet. Man kan inte välja något utan att samtidigt välja bort något
annat. Ifall man utnämner en man till ett chefsjobb diskriminerar man kvinnan, och om någon politiker
sedan kvoterar in fler kvinnor diskrimineras mannen. Att diskriminera går ej att undvika. Att diskriminera
är nödvändigt.

För att återgå till det tidigare exemplet: har en hyresvärd rätt att välja bort potentiella hyresgäster på grund
av deras hudfärg? Ja, visst har han det. Därmed inte sagt att dylik särbehandling är förnuftig, men vem man
hyr ut sina bostäder till är ens ensak, precis som det är ens ensak ifall man väljer en sexpartner med ljus
eller mörk hud. I bägge fallen råder (detta tål att upprepas) samma princip: principen om individens frihet
att sköta sitt eget liv efter eget huvud. Frågan är bara ifall man skall få välja fritt, eller om staten skall gå in
och göra valet åt en. I vilket fall kommer ett val att träffas, och i vilket fall kommer det att diskrimineras.
Fastighetsägaren kanske väljer bort hyresgäster av mörk hud till förmån för andra med ljus hud, och om
staten går in och väljer annorlunda kommer hyresgäster med ljus hud att diskrimineras till förmån för
andra med mörk hud. Det finns ett alternativ här, för den hyresvärd som inte vill rucka på sina rasistiska
idéer. Han kan lämna branschen för att söka ett nytt jobb som är bättre ackommoderat för hans önskemål.
Jag återger gärna vad en anonym vältalare har sagt: ”Hellre att bostäder byggs och hyrs ut
’diskriminerande’, än att bostäderna inte byggs alls. För det är ju det som är alternativet.” Men först och
främst principen om var individs frihet att träffa egna val rörande sitt liv och sin egendom. Medan det finns
många orättvisor här i världen, gör man dem bara fler om man börjar tumma på frihetsidén. Att med våld
ingripa i oskyldiga människors liv är inte någon lösning på förmenta orättvisor. Det är en orättvisa i sig
självt.

11
Om ett samband mellan filosofi och psykologi – Februari 16
Jag såg nyligen filmen Harvey från 1950. Det är en klassisk (och mycket bra) komedi med James Stewart i
huvudrollen, där hans karaktär – Elwood P. Dowd – tror sig se och vara vän med en talande jättekanin. I
och för sig utvecklas det hela till något som skulle kunna tolkas antipsykiatriskt. Samtidigt finns ett
släktskap mellan psykologi och filosofi som tål att undersökas. Jag vill inte ansluta mig till de som anser att
religiositet är en form av psykos; ej heller till de som säger att socialism borde klassas som en psykiatrisk
störning. Det handlar inte om att sjukdomsförklara vare sig religiös tro eller politiska övertygelser. Snarare
handlar det om att se olika samband mellan tankar och beteenden. Man lär onekligen vara psykotisk om
man tror sig se (och vara vän med) en talande jättekanin, men vet ni vad scenariot för mina tankar till? Jo,
jag kommer att tänka på Ludwig Wittgenstein, som en gång framhärdade att en noshörning kunde finnas i
rummet, trots att Bertrand Russell nogsamt lyft på varje stol. Jag vill förstås inte påstå att Wittgenstein var
psykotisk. Det finns flera saker som skiljer hans position från till exempel Dowds, inte minst att Dowd
faktiskt trodde sig se något som inte fanns där. Emellertid kan man undra om inte korrupt filosofi riskerar att
öka ens benägenhet för psykisk ohälsa. Jag tror att så mycket väl kan vara fallet.

Kanske har ni någon gång upplevt mörkerrädsla. Denna rädsla känns lite penibel; trots allt borde man veta
bättre än att vara rädd för mörker. Samtidigt låter man tankarna flacka över skuggor och nyanser i rummet;
till sist verkar saker börja röra på sig, och stolen eller bordet förvandlas till ett hotfullt monster.
Mörkerrädsla är i och för sig vanligast hos prepubertala barn, men återfinns även hos många vuxna.
Skräckfilmer utnyttjar ofta det här genom att utspela sig på natten – gärna i en skog eller i ett öde hus där
man känner att ”vad som helst kan hända”. Man blir, annorlunda uttryckt, skrämd till att inte våga lita på
sitt förnuft. I fullt dagsljus rycker man på axlarna och småler åt det som, under vargtimmen, gör en
förlamad av skräck. Plötsligt är man övertygad om att det omöjliga kan hända, kanske inte sett till
förnuftet, men till känslorna. När som helst kan det man är som mest rädd för dyka fram – måhända spöket
ur den senaste skräckfilmen man såg? Förnuftet säger att rädslan är absurd, men man är, i den här
situationen, ur stånd att lyssna till det. Vad man i själva verket förmås att betvivla, är verklighetens
oberoende av det fantiserande subjektet. Hos den mörkrädde tvingas förnuftet att abdikera till förmån för
nyckfull emotionalism. Och vilken fasansfull filosofi innebär inte det? Det är subjektivism som framkallar
rädslan – tron på att vad som helst kan hända när som helst. Alltså ungefär som det brukar utspela sig, i
redan nämnda skräckfilmer.

Det här med mörkerrädsla är naturligtvis bara en illustration. Dess styrka ligger, tror jag, i vår möjlighet att
relatera till den. Nästan alla är eller har varit mörkrädda, men ganska få har erfarenhet av psykos. Jag tror
också det går att jämföra dessa bägge fenomen på ett flertal sätt. Till exempel: tänk om man skulle fastna i
mörkerrädslans psykologi dygnet runt, även i fullt dagsljus. Frikopplad från dess grund i mörkret, och
utdragen över en längre tidsperiod, skulle den säkert ge skäl för diagnoser som psykos och paranoia. Men
likheterna rör inte bara beteendet utan även den bakomliggande filosofin. Hos den mörkrädde ges känslan
förmånsrätt över förnuftet, och subjektivismen blir påtaglig. Detsamma kan, med något annorlunda
innebörd, sägas för den psykotiske och/eller paranoide. (Paranoia brukar vara en del av psykosen.)
Naturligtvis är det så att varken känslans företräde eller subjektivismen väljs i de här fallen, eftersom de
tvingas fram av rädslan respektive ohälsan. Men man kan också argumentera för att det ligger en paradox,
i att genom förnuftet komma fram till att känslan bör ligga till grund för våra omdömen och beslut. Borde
inte det dionysiska idealet baseras på, och försvaras utifrån, en känslomässig ingivelse? (”Det är rätt eller
sant, därför att jag känner det vara rätt eller sant.”) Hur det än vara må: många filosofer har genom tiderna
förespråkat känsla över förnuft, såväl som subjektivism över objektiv verklighet. Till exempel David Hume
gjorde bäggedera, för att bara nämna någon. Hade då inte hans idéer ett släktskap med mörkerrädslan, och
rentav med psykosen och paranoian?

Kanske rentav med schizofrenin? Mina grubblerier kring de här sakerna började efter att jag läst en uppsats
av Henrik Unné, med titeln The Causes of My Schizofrenia. För de läsare som inte vet det, är Unné en ganska
känd profil bland svenska objektivister (och kallas ibland för ”Sveriges näst förste objektivist”). 1 Han har på
olika sätt arbetat för att sprida objektivismens idéer sedan slutet av 1970-talet, inte minst genom att skriva
insändare och sälja relevant litteratur. Uppsatsen ifråga handlar emellertid om hans insjuknande i

1
Om någon undrar är det Per-Olof Samuelsson som innehar den informella titeln som Sveriges förste objektivist.

12
schizofreni år 1972, och vad som orsakade denna sjukdom. Unné berättar bland annat om sin ungdoms
filosofiska osäkerhet; om hur han fått lära sig att inte lita till sitt eget omdöme. Nu kan förstås inte en sådan
osäkerhet utgöra hela sanningen. Schizofreni är en neurologisk sjukdom, ärftlig och möjlig att behandla
med neuroleptika. Man kan självfallet inte bli schizofren av att acceptera irrationell filosofi (eller av att
tvivla på rationell filosofi). Men kanske kan det bidra till att utlösa den latenta sjukdom man redan bär med
sig? Att våra idéer påverkar vårt beteende är självklart. Vissa idéer får oss att må bättre, medan andra får
oss att må sämre. Vissa idéer gör att vi handlar på ett sätt, medan andra får oss att handla på annat sätt. Det
är ju det här som KBT utgår från: att psykisk ohälsa kan förbättras genom att den sjuke lär sig tänka i nya –
mer rationella – banor. Om irrationella idéer kan göra oss djupt olyckliga, kan de kanske också utlösa ett
latent vansinne?

Unné beskriver i ett stycke hur han som ung sitter vid matbordet. Han frågar sig: ”Hur kan jag vara säker
på att jag inte härnäst sticker gaffeln i mitt öga? Trots allt, det är bara några decimeter mellan dem.” Vid
tillfället kunde han inte komma på något bra svar. Det här illustrerar effektivt den fundamentala osäkerhet
som skepticism innebär. Här är inte skepticismen en tanke man leker med bakom det akademiska
skrivbordet, utan ett verkligt problem i det verkliga livet. Man kan också, mot bakgrund av samma
osäkerhet, ställa andra frågor. Hur vet jag att jag inte kommer ta livet av mig i nästa ögonblick? Hur vet jag
att jag är samma person när jag vaknar på morgonen, som när jag somnade kvällen innan? Och så vidare.
(Håll i minnet Humes syn på jaget som knippen av förnimmelser.) Tar man skepticismen på fullt allvar är
det i denna belägenhet man slutar upp. För Unnés del berodde inte osäkerheten på att han läst – och
accepterat – korrupt filosofi. Istället berodde den på att han från ruta ett blivit itutad att det egna omdömet
inte var att lita på. Men det är ju i allt väsentligt samma sak: istället för Hume var läromästaren här hans
mor och andra i omgivningen. Jag kommer att tänka på ett annat exempel, hämtat ur biografin En riktig
människa av Gunilla Gerland. Här berättar Gerland om sitt unga liv med autism, och – detta tänker jag
särskilt på – om hur hon aldrig insåg att hennes föräldrar var samma personer hela tiden. Kanske kunde
det vara helt andra personer, som bara råkade se likadana ut? Ett prov på samma osäkerhet, förvisso med
annan grund men med samma symptom.

Läsaren får ursäkta om jag formulerar en enkel idé omständigt, men jag tror att ett par omvägar kan vara
behövliga i det här fallet. Tesen är alltså att korrupt filosofi ökar sannolikheten för att psykiska sjukdomar
skall bryta ut (naturligtvis med villkoret att man också är övertygad om den korrupta filosofins giltighet,
eller i alla fall tveksam inför dess korruption). Det är en nog så enkel tes, som åtminstone delvis är ganska
hävdvunnen. Vad jag tillför (eller tror mig ha att tillföra) är sambandet mellan filosofi och psykologi, eller
mellan idéer och beteenden. Jag talar alltså om den filosofi som har ett inflytande över verkliga människors
verkliga liv, snarare än lärda övningar att ägna sig åt bakom skrivbordet. Att resonera utifrån skepticism
eller subjektivism som en lärd övning är en sak – men den som tar sådana idéer på fullaste allvar tör hamna
i samma situation som Unné vid sitt matbord. I och med dessa insikter kan vi också dra ett par
konklusioner. Först och främst ser vi att filosofi är något relevant i människors liv, något som de faktiskt
har ett behov utav. När vi märker hur nedbrytande korrupt filosofi kan vara, märker vi också hur
välgörande förnuftsenlig filosofi är. För egen del skulle jag önska att man i större omfattning tog notis om
det här sambandet, inte minst inom filosofins, psykologins och psykiatrins fält. Därmed inte sagt att det är
objektivismen man måste åberopa, men vissa fundamentala och med objektivism förenliga principer:
objektiv verklighet, förnuftets och sinnenas legitimitet, det goda i att aspirera på sina egna värden och sin
egen lycka. Där har vi en filosofisk grund för god psykisk hälsa. Sedan kommer det naturligtvis an på mer,
men nog är det ändå ett profylaktiskt förarbete så gott som något!

Carl Svanberg kommenterar


Jag tror definitivt att filosofistudier är direkt skadligt för hjärnan. Inte nödvändigtvis studerandet av
idéerna, men att studera under de villkor som råder inom akademin. Jag känner ibland att jag håller på
att bryta ihop mentalt. Jag fick en panikångestattack när jag skrev min C-uppsats. På sistone har jag haft
flera på känn. Men då jag kan läsa av signalerna bättre, lyckas jag hålla det hela under styr. Än så länge.
Jag känner mig lite som Leo i We the Living. Men bara lite. Jag står snart inte ut längre…

Men det är klart. Om man studerar irrationell filosofi, tar det på allvar och inte vet hur man ska se
igenom det, då kan man definitivt skadas av det. Mentalt och på alla tänkbara sätt och vis. Jag brukar

13
säga att om man indoktrinerar småbarn i t.ex. David Humes filosofi, då tycker jag att det nästan borde
räknas som en form av misshandel.

Jag har länge lagt märke till en annan sak. Jag är lite av en skräckfilmsnörd. (Även om mitt intresse för
skräckfilmer har minskat radikalt med tiden.) Jag har dock noterat bland mina vänner och bekanta att de
allra flesta blir rädda av filmer som antingen är baserade på verkliga berättelser, eller också åtminstone
har en sannolikhet för att någonsin inträffa i verkligheten. Jag blir inte lika rädd för den typen av filmer.
Jag blir istället rädd för filmer med totalt overkliga och omöjliga scenarion. T.ex. zombiefilmer. Varför?
Därför att om zombies blev möjliga, då finns det inget som inte längre är omöjligt. Verkligheten skulle
förvandlas till ett spökhus. Riktiga mördare vet man i alla fall var man har. De strider ju trots allt inte mot
naturlagarna.

Idéer eller makt? – Februari 20


Ayn Rand sade en gång, via sin karaktär John Galt, följande meningar:

Vid en kompromiss mellan mat och gift, är det endast döden som kan vinna. Vid en kompromiss mellan
godhet och ondska, är det endast ondskan som främjas. (Ur ”Galts tal”, Och världen skälvde.)

Hon sade också på ett annat ställe detta:

Gå framför allt inte med i fel ideologiska grupper eller rörelser, för att "göra något". Med "ideologiska"
menar jag (i det här sammanhanget) grupper eller rörelser som proklamerar något vagt generaliserat,
odefinierat (och, vanligen, motsägelsefullt) politiskt mål. [...] Att gå med i sådana grupper innebär att
vända på den filosofiska hierarkin, och att förråda fundamentala principer på grund av någon ytlig
politisk verksamhet som är dömd att misslyckas. Detta innebär endast att du hjälper till att undergräva
dina egna idéer, och att åstadkomma dina fienders triumf. (Ur ”Vad kan man göra?”, Philosophy: Who
Needs it?)

I politiska debatter är ofta idéer kontra makt ett centralt tema. Skall man vara en så kallad ”hårdkokt
dogmatiker”, som vägrar att vika en tum från liberalismens idéer? Eller skall man kanske vara en
pragmatiker, som hellre ”får saker gjorda” istället för att – så har det sagts – ”sitta i sitt pojkrum och
onanera till böcker av Rand”? Ifall man till exempel diskuterar Liberala Partiets för- och nackdelar kommer
någon snart nog att säga det här: ”Liberala Partiet har ingen chans att vinna nästa val, och eftersom det är
reella förändringar vi bör vara ute efter, skall vi ju rösta på ett parti som kan få sådana förändringar till
stånd.” Vilket parti man menar kan vara lite olika, men oftast är det Moderaterna, Centerpartiet eller – mer
sällsynt – Folkpartiet. Som svar på det här brukar jag hänvisa till just de citat av Rand som refererats ovan.
Visst bör man vilja se reella förändringar, men inte vilka reella förändringar som helst. Att frikoppla dem
från idéerna är vådligt. Att främja dem i strid med idéerna är omoraliskt. För vad är det man hjälper fram
genom att åsidosätta sin moral, om inte omoralen? Vad är det man hjälper fram genom att kompromissa
bort det rätta och det goda, om inte det felaktiga och det onda? Och varför skulle man behöva strunta i vad
som är sant och rätt, för att uträtta några reella förändringar här i världen? (Och varför skulle man se
sådana reella förändringar som önskvärda?)

Mer direkt formulerat alltså: idéerna eller makten? Jag har vid flera tillfällen sagt att liberalismens främsta
fiende ofta är liberalerna själva, d.v.s. de liberaler som villigt och med nöje offrar idéerna och principerna
vilka de menar sig stå för. Av någon bisarr anledning framställs den principfaste många gånger som en
påtaglig bromskloss i det realpolitiska maskineriet – med vilken rätt? Kan min läsare namnge en enda
politiker som konsekvent vägrar att tumma på sin uppfattning om rätt och fel? Kan min läsare kanske
namnge någon över huvud taget, politiker eller ej? Om han trots allt har ett namn på sina läppar, då är jag
den förste att gratulera, för han måste ha gjort sig en mycket sällsynt bekantskap! Såvitt jag vet finns ingen
dylik ”bromskloss” bland våra svenska yrkespolitiker (och i synnerhet inte bland våra ledamöter i
riksdagen). Just ett påtagligt hot, detta! Problemet är snarare att nästan alla människor – politiker eller ej –
utgår från att det behövs en viss ”moralisk flexibilitet”, att man måste kunna köpslå med sina värderingar för
att ”få saker gjorda”. Men då återstår ju min fråga: varför bör man vilja förändra saker, om man inte anser
att förändringen sker för det bättre? Jag har till och med hört några liberaler prisa Adolf Hitlers
”framåtanda” och hans ”effektivitet”; det enda kruxet var förstås att han råkade stå för helt fel åsikter. Nå,

14
om makten är så mycket viktigare än idéerna att en liberal borde beundra Hitler, då är jag väl ingen liberal
då. Det är nämligen liberalismens idéer – alltså liberalismen – jag i alla lägen håller primärt.

Hur åstadkommer man positiva förändringar? En bra början är som alltid annars att gå till sig själv. Det är
svårt att hindra andra från att offra sina egna värden, men det är desto enklare (om än inte en bagatell) att
föregå med gott exempel. Slutar man att rucka på sina principer (frånsett om man inser att man hållit
någon felaktig princip) är mycket vunnet, kanske inte för samhället i största allmänhet, men för sig själv och
i sitt eget liv. Bara genom att själv föregå med gott exempel kan man påverka andra att överge sin
”moraliska flexibilitet” (d.v.s. sitt hyckleri). Detta beror på att en handling säger mer än tusen tryckta
boksidor; ingen kommer att lyssna på allvar om man säger att de inte bör hyckla och samtidigt hycklar
själv. (Varför ens predika ett budskap om man inte är övertygad om dess giltighet?) Genom en inre
förändring kan man skapa yttre förändringar. Men det måste utgå från att bilda opinion, vare sig det sker i
stor skala eller i liten skala (som för undertecknad). De politiska debatterna skönjer ibland ett förakt för de
som ”hellre talar än agerar”; de som försvarar liberala idéer utan att organisera sig i något parti eller
liknande. Men varför då? Det är de talande som banar vägen för de agerande, eller med andra ord: det är
opinionen som gör förändringar möjliga. Och hur skall en opinion kunna bildas, om det inte finns några
”hårdkokta dogmatiker” som ihärdigt – och utan att kompromissa – försvarar liberalismens sak?

Personligen är jag ganska nöjd med min roll som pennfäktande tangentbordsriddare.

Tillägg om principfasthet – April 29


Jag får ofta höra att man inte skall vara en ”bokstavstroende” liberal, eller förhålla sig ”dogmatisk” till de
liberala idéerna. Därför tänker jag göra min uppfattning klar och tydlig i det här ärendet! Den som kommer
med dylika påstötningar är en demagog. Kanske låter det lite magstarkt, men för att vara helt ärlig hade jag
fränare ord på tungspetsen. Vilken liberal text är det egentligen som vi inte skall ”ta på orden”? För att
avgöra när man inte skall tolka bokstavligt, behöver man ju veta vilka bokstäver som avses. Och vad
innebär det att förhålla sig ”dogmatisk” till de liberala idéerna? Den enda innebörd som verkar plausibel är
att man håller på dem, även när det känns lite obekvämt att göra det (såsom t.ex. i dessa debatter). Utåt sett
motiveras sådana här anmaningar med att liberaler är för splittrade, och att de måste lära sig att samarbeta
trots vissa oenigheter. Vederbörande anmanare brukar dock inte själv vilja praktisera den tolerans som han
eller hon talar för; om man svarar något kritiskt blir man, till ett ackompanjemang av ad hominem-angrepp,
snabbt utsorterad som en religiös fanatiker. I och för sig är det här en generalisering utifrån egen
erfarenhet, men hittills har jag inte stött på ett enda undantag. Det får mig att undra över om det hela
kanske är mer än en ren tillfällighet. Och det är det nog, givet hur man väljer sina ord och vad de faktiskt
innebär.

Bör liberaler samarbeta, trots att de är oeniga i vissa frågor? Jag svarar: ”Kanske.” Det beror ju helt på
sammanhanget. Vilka frågor gäller saken? Kräver samarbetet att man frångår sina principer? Är det en
person man vill ha att göra med, oaktat de politiska åsikterna? Ofta får man höra att eventuella oenigheter
är betydelselösa, eftersom de ändå existerar liberaler emellan, men det gäller att tänka i mån av essenser.
Många liberaler (om inte de flesta) håller en del högeligen icke-liberala åsikter, antingen för att de tror att
dessa är liberala, eller också gör de medvetna pragmatiska undantag. Kanske menar man att staten bör
avskaffas. Kanske menar man att abort bör förbjudas. Kanhända man vill strypa all invandring, föra ett
krig mot narkotikan, eller (likt Murray Rothbard) 1 låta föräldrar lämna sina barn att självdö. Det finns
såklart fler exempel, men dessa är inte ovanliga, och enligt mig är de svåra att tapetsera över. Man kan
förvisso samarbeta mot gemensamma mål, men i vilken utsträckning är våra mål verkligen gemensamma,
om vi är oense i sådana frågor som nämns här? Det är klart att samarbete kan vara möjligt i detaljfrågor,
om vi t.ex. är ense om att politisk könskvotering är fel, men i vidare sammanhang blir det omöjligt. (Sedan
är frågan om man vill samverka med någon som menar att asylsökande bör skickas tillbaka till en
mördande tillvaro, eller att det bör vara kriminellt att omhänderta ett otillsett barn.)

Tolerans är i och för sig ett positivt laddat värdeord, men det är inte alltid något bra att vara tolerant; det
finns gott om saker man inte bör tolerera. Utåt sett manar ovan nämnda budskap till tolerans, men där finns

1
http://mises.org/story/2568

15
också en outsagd intolerans – riktad mot den konsekvente och obesticklige. Den som tar det liberala
budskapet ”på orden” har inte gjort sig förtjänt av tolerans; den som även i motvind håller på sina
principer skall inte visas fördragsamhet. Trots att man säger sig vilja ena och med detta stärka den liberala
fronten, gör man i verkligheten det rakt motsatta: genom att klandra den som förhåller sig konsekvent och
principfast undergräver man liberalismens sak. Att man är så snar att gå till angrepp mot oryggliga liberaler
tyder på att man vet hur frätande budskapet egentligen är, och då är man ju precis som jag skrev ovan en
demagog. Vad kan väl så effektivt göra skada, som att säga att man gagnar liberalismens framfart genom
att svika dess idéer? Det glädjer mig att många ser igenom sådant här, men inte alla gör det. Därför vill jag
göra läsaren uppmärksam på fasonerna, och inspirera honom att bli ännu mer ”bokstavstroende” och
”dogmatisk”! För om det är något som de liberala idéernas härolder kan göra för att bredda den frihetliga
politikens flanker, då är det faktiskt att inte vända dessa idéer ryggen när de behövs som allra mest.

Tillägg om en centerpartist – Oktober 14


Det är ett vanligt misstag, att liberalismen skulle sakna fotfäste därför att det dras igång för få kampanjer
och demonstrationer. En kampanj eller demonstration är inget mer än ett konkret uttryck för en idé eller en
samling av idéer. Jag medger gärna att sådana aktioner kan ge goda resultat, t.ex. i syfte att påminna folk
om att det finns ett liberalt alternativ, och att visa hur många som stödjer det. Samtidigt bör man inte
överskatta effekterna av sådana konkreta uttryck; de är egentligen ganska obetydliga när det kommer till
att bilda folklig opinion. För att skapa en långsiktig och grundlig förändring krävs istället att man försvarar
liberalismens idéer intellektuellt, med hjälp av argumentation. Att göra det är, eller kanske rättare sagt bör
vara, en uppgift för våra akademiker. Bara om intellektuella liberaler begär större utrymme i skolor och
medier kan en folklig opinion för det liberala idéarvet bildas. (Jan Björklund som ju är vår skolminister
inser detta; grund- och gymnasieskolan utmärks av propaganda för ökad statlig kontroll, inte minst i avsikt
att ”rädda planeten”.) Därför upplever jag det som beklagligt att Hanna Wagenius inte håller med, vare sig
om det jag skrivit i det här stycket eller i texten ovan. Hon har sannolikt inte läst min uppsats, men hon har,
i ett flertal debattinlägg på Flashbacks forum, gett uttryck för motsatt position.

För er som inte vet det är Hanna Wagenius en ung CUF:are som, kanske främst via sina bloggar, profilerat
sig som ett liberalt alternativ. Jag tvivlar förstås inte på att hon är mer liberalt orienterad än de flesta
politiker; hon har bl.a. skrivit att hon hellre blir utesluten ur partiet än röstar för FRA-lagen, och hon
”diggar” nattväktarstaten. Men hon skriver också att alla riksdagspartier är ”sossar light”, och att man
”måste spela enligt de regler som gäller”. Enligt egen utsago är hon en kompromisslös liberal – men vad
menar hon med det? En sådan är ”någon som har fullständigt liberala åsikter”. Jo, det förstås. Här sägs
dock inget om att man också måste agera på sina åsikter. Att vara en kompromisslös liberal innebär inte
bara att man har vissa idéer om saker och ting, utan även och framför allt att man vägrar kompromissa när
idé skall översättas i handling. Är det möjligt att vara en kompromisslöst liberal centerpartist? Nej, det är
klart att det inte är det; som Wagenius själv säger är alla riksdagspartier ”sosse light” (eller värre), och man
kan inte vara ett kompromisslöst liberalt alternativ när man ställer upp för ett ”sosse light”-parti. Tyvärr
tror hon att man gör verklig skillnad när man försöker liberalisera ett icke-liberalt parti. Sådana försök är
dömda att ge på sin höjd marginella resultat.

Någon frågade Wagenius varför hon inte istället blev medlem i Liberala partiet, då det av allt att döma
bättre företräder hennes åsikter. Problemet är förstås att det handlar mindre om idéerna och mer om
makten. Det finns inga bra yrkesutsikter inom Lp, men det finns det inom C. Wagenius säger att man gör
”en grav missbedömning” om man tror att Lp kan göra någon skillnad. Jag svarar att Lp redan gör en
skillnad, genom att vara det enda liberala alternativet, oavsett hur fjärran riksdagsmandaten är. Här nöjer
man sig inte med små förbättringar i detaljfrågor, utan satsar på en långsiktig och mer djuplodad
förändring. Att det över huvud taget pågår en sådan kamp gör skillnad i sig. ”Det är för tungt att starta
något helt nytt” säger Wagenius. Så tänkte man dock inte år 1913 när C grundades. Inte heller 1981 vid
grundandet av Mp. Ej heller tänkte man så 2006 när PP bildades. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt
att starta ett helt nytt parti och nå framgångar. Men det är såklart lite bökigt, och man får arbeta för att göra
sina idéer hörda. Man kan inte glida fram på en redan utstakad väg, och vara säker på sin yrkesmässiga
framtid inom politiken. Visst är det väl därför som Wagenius inte går med i Lp? Som för de flesta andra
politiker handlar det minst lika mycket om lönen och om den snygga resumén, som det handlar om
idéerna.

16
Drogpolitikens gömda agenda – Mars 04
I mellanstadiet brukade polisen komma på besök, varje termin eller åtminstone någon gång om året. De
varnade för saker man inte skulle hålla på med när man blev äldre; alldeles särskilt skulle man inte syssla
med droger. Jag tror faktiskt att besöken nästan uteslutande kom att handla om droger. Deras negativa
effekter återgavs ibland korrekt, ofta överdrivet, och fanns inga kunde man alltid improvisera. Berättelser
om dödliga överdoser och aggressiv tillvänjning pepprade en propaganda som redan var över hövan
kryddstark. Jag kan inte tala för de andra eleverna (eller ens för de vuxna) men själv anade jag att här låg
en hund begraven. Om droger visste jag knappast något, så jag kunde inte bedöma vad man sade om dem.
Däremot verkade man utelämna något väsentligt: nämligen skälet till varför så många nyttjar dessa oting.
Vem börjar med droger, om det inte finns något positivt med dem? Jag räckte aldrig upp handen för att
ställa min fråga. Jag var en smula förlägen, och dessutom var jag inte den som tänkte ifrågasätta polisen
inför ett fullsatt klassrum. I en enda kontext nämndes det positiva, och då handlade det om heroinistens
första sil (vars njutning i och för sig inte lät sig beskrivas). Men efter denna första sil skulle han vara fast i
ett ohjälpligt missbruk, ständigt sökandes efter den där första njutningen som aldrig kunde återfås. Till slut
skulle han börja med annan kriminalitet för att kunna försörja sitt missbruk, och förr eller senare upphittas
död på Sergels torg. Det var helt enkelt så det var. Och vilken tioåring kan förväntas veta bättre?

Nu när jag är tjugofyra år vet jag (såvitt jag kan bedöma) mer om droger än många poliser gör. Jag vet
ungefär vilka för- och nackdelar de vanligaste medlen har; gamla lögner och överdrifter har jag stegvis
kunnat se igenom. De där polisbesöken har blivit en putslustig kuriositet för mig: något som man i gott
sällskap kan minnas och skratta åt. Samtidigt har de också en allvarligare sida. Polisen besöker fortfarande
landets grundskolor, och om jag inte tar miste är lögnerna och överdrifterna desamma nu som då. Med
vilket resultat? Den breda allmänheten har förletts att acceptera dikterna som vore de oförvitliga sanningar.
Jag är inte den som vill idealisera bruk av narkotika – varje preparat har i olika grad och omfattning
negativa aspekter – men jag vill inte heller ställa upp på desinformation. Man behöver inte vara demagog
och folkförledare för att skydda andra mot destruktiva missbruk. Det är min övertygelse att sanningen bör
räcka gott nog. Trots allt: om det är sant att bruk av droger är farligt, då tör ju en nyanserad och korrekt
information visa det, och om det inte är sant, då har man ju inget skäl för att driva saken vidare. Rättelse:
man har inget skäl för att driva saken vidare om motivet är det nämnda. Kanske är det här med skydd mot
missbruk en dåligt iscensatt täckmantel för en gömd agenda? Nå – låt oss undersöka om det kan finnas
något fog för en sådan misstanke!

När jag använde ord som ”demagog” och ”folkförledare” tog jag för givet att man vet hur det egentligen
står till, men väljer att ljuga eller överdriva. Det är i och för sig inte omöjligt att polisen tror på sina egna
dumheter, men det verkar osannolikt, med tanke på att korrekt information är lättillgänglig (för alla som
behagar söka efter den). Jag kan inte tänka mig att dessa poliser – alltså de som ljuger om droger för
skolbarn – är lika okunniga som de vill att andra skall förbli. Men de är säkert välvilliga i tron på att deras
lögner är beskedliga, så länge de kan förebygga framtida olyckor. Jag vill inte gå till angrepp mot några
enskilda individer, utan mot själva förfarandet. Målet helgar inte medlen, och att indoktrinera skolbarn –
barn i en redan påtvingad skolgång – till att bli ”politiskt korrekta” tycks mig vämjeligt. Det är ju faktiskt
metoder som får en att tänka på historiska diktaturer eller dystopiska romaner, och som inte borde höra
hemma i en modern liberal demokrati. (Sverige skall vara en sådan, har jag hört.) Dessutom har inte
lögnerna fått den effekt man velat uppnå. I och för sig tror många att det är rent livsfarligt att röka en joint,
och den som tar en lapp syra kommer såklart att hoppa ut genom fönstret, i tron om att kunna flyga. Trots
villfarelser som dessa är inte landet drogfritt, eller ens i närheten av att vara det. På många sätt har
drogpolitiken förts på ett så löjeväckande sätt att den fått motsatt resultat: att testa droger har i en del
kretsar blivit lite tufft och rebelliskt; ett sätt att peka finger åt etablissemanget och visa prov på civil
olydnad. Men allt för våra barns framtid, inte sant?

Jag har alltid ansett att man inte skall lura barn till att tro på jultomten. Kanske är det ett beskedligt påhitt,
och jag tror inte att föräldrar är illvilliga när de säger till barnet att tomten finns. De vill bara att barnet skall
må bra, och se fram emot julen. På ett liknande sätt tänker nog de som ”skarvar sanningen” om droger, ifall
de alltså ens i alla lägen vet vilken sanningen är. Men nog har väl föräldern en liten baktanke med sitt

17
påhitt, en liten gömd agenda? ”Nu måste du vara snäll och lydig, annars får du inga paket av tomten!”
Lögnen om tomten blir en hållhake på barnet, ett sätt att – hur oskyldigt det än må vara – kontrollera dess
beteende. Det här har jag alltid ogillat av ren princip, trots att jag aldrig själv blev itutad att tomten finns.
Och på samma sätt har jag alltid ogillat lögnerna om droger, trots att jag bara har rökt marijuana vid ett par
tillfällen. Det handlar om principen. Som vanligt med lögner finns nog en liten gömd agenda även här.
Staten vill – liksom föräldern – behålla sin ställning av legitim auktoritet. En politik behöver försvaras på
moraliska grunder, och folket behöver tänka att världen nog brakar samman, om det inte vore för de där
förbuden. Propagandan mot droger fyller bägge funktioner: den säger att folket måste skyddas från en stor
ondska, och vore det inte för alla dessa nödvändiga förbud, då skulle samhället börja förfalla. (Redan
Étienne de la Boétie fastslog att statens makt måste upprätthållas, inte bara med vapen, men också av ett
allmänt stöd hos dess folk; folket består nämligen av många, och staten består av få.) 1

I debatterna frågar man ofta varför cannabis är olagligt, eftersom det är så harmlöst, medan tobak och
alkohol är lagligt, trots att det är mycket farligare. Det här verkar lite märkligt, men bara så länge man tar
motivet om att förebygga tragedier på allvar. Något uppenbart samband mellan ett medels skadlighet och
dess juridiska status finns inte. Jag tror istället man är något på spåret, om man svarar att tobak och alkohol
är integrerat i svensk kultur, på ett sätt som cannabis inte är. Vi vet att tobak och alkohol har många
negativa aspekter, och tänkbart dödlig utgång (beroende på hur mycket och ofta man använder respektive
drog). Men vi vet också att man inte dör av att röka en enda cigarett, eller av att dricka en enda grogg. Vi
har kort sagt en nyanserad bild och beter oss därför sällan som alarmister, trots att spriten idealiseras av få
och rökat knappast av någon. Andra droger är i största allmänhet främmande; vi saknar den nyanserade
bilden och beteendet blir därefter. Staten kan inte börja sprida lögner eller överdrifter om tobak och
alkohol; vi vet för mycket om dessa medel och skulle direkt se igenom det mesta av det. Metoden fungerar
bättre på medel som är obekanta för de flesta. Och det är väl ändå ett tecken på att det inte alls bara
handlar om att vilja förebygga framtida olyckor? Det handlar också om att befästa auktoritet, om att söndra
och härska, det är vi mot dem: samhället mot knarket (och i förlängning samhället mot knarkarna). För att
citera slutrepliken av Magnus Bejmar i ett kultförklarat avsnitt av programmet Sefyr: “För det är inte
[knarket] de dör av. Det är livet de lever. Och vår jakt på dem.” 2

Föräldraskap och barnuppfostran – April 02


Att vara barn är att vara sårbar. Man är utlämnad åt omvärldens nåder, på ett sätt så basalt att det ter sig
främmande för de flesta vuxna människor. En vuxen som blir angripen kan försvara sig eller springa iväg;
en kvinna som blir misshandlad av sin man kan lämna honom och söka nödvändig hjälp – men barnet kan
inget av detta. När är en vuxen människa någonsin så blottställd? Det tycks mig som att många inte till
fullo inser räckvidden av ett barns värnlöshet. Barnet kan inte i någon tillräcklig mening försvara sig mot
sina föräldrar. Det kan inte heller fly från dem i tillräcklig mening. (Möjligtvis kan det rymma iväg, men
det måste förr eller senare återvända hem, till en situation som kanske har blivit än mer försvårad.) Söka
hjälp? Jag vet att det finns exempel på barn som har anmält sina föräldrar till socialtjänsten, men de flesta
gör det inte, även om de mot förmodan vet att de skulle kunna. Föräldrarnas omsorg är för det mesta allt
barnet har och kan känna trygghet i. En kvinna som blir misshandlad av sin man kan flytta, hon kan byta
både arbete och stad och land – men vilka alternativ har barnet framför sig? Inga alls. Det har med gott fog
sagts att den som vaggar barnet härskar över världen. Det vill säga: över barnets värld.

Att vara barn är alltså att vara sårbar, men hur kommer det sig? Vad är det som gör barnet sårbart? Det är
inte att barnet har en kropp som är mindre, eller ens att det saknar de inlärda kunskaper som hör det
vuxna livet till. Trots allt jämställer vi inte dvärgväxt eller ignorans med barnets omyndighet. Nej, vad det
kommer an på är neurologisk utveckling. Barnet har inte ett fullt utvecklat förnuft, d.v.s. förmågan att tänka i
mån av högre abstraktioner. Därför kan det inte förväntas ta ansvar för sitt liv och sina handlingar, på det
sätt de flesta vuxna kan. Som jag tidigare hävdat, bör alltså förälderns rättmätiga roll vara den som
förnuftsprotes. Föräldern använder sitt förnuft för att skydda och uppfostra barnet, ibland mot dess vilja om
nödvändigt. Att vara förälder är utan tvivel ett prekärt uppdrag, eftersom barnet är sårbart och man
besitter sådan makt över det. Hur vet man ens ifall man uppfostrar på ett korrekt sätt? Jag är ingen förälder

1
Verket The Politics of Obedience skrevs på 1550-talet.
2
http://video.google.com/videoplay?docid=9097753575308492724

18
själv, så jag kan inte tala med den egna erfarenhetens auktoritet. Det svar som tycks mig rimligt är ändå:
genom att använda sitt förnuft. Om barnets livsvillkor lyder under mammans eller pappans förnuft, då borde
ändå vederbörande mamma eller pappa kunna använda sitt förnuft för egen nytta. Låt oss undersöka vad
detta innebär lite mer ingående.

Att vara vuxen är att vara förnuftig. (Barnet föds med en potentiell förmåga till förnuft, som gradvis
realiseras under dess uppväxt.) En vuxen individ måste hela tiden göra bruk av sitt förnuft, för att kunna ta
hand om sig själv. Hur tillfredsställer jag mina olika behov? Av vad blir jag lycklig? Bör jag vara lycklig
eller olycklig? Vad innebär det att vara moralisk? Bör jag tjäna mina egna intressen eller andras? Vad
fungerar på kort sikt, och vad fungerar på lång sikt? Och så vidare. Det här är inte nödvändigtvis enkla
frågor, men de är onekligen grundläggande. För att kunna leva gott i det långa loppet måste vi ha
användbara svar på dem. Dessa svar kommer sedan väl till pass när vi spelar rollen som förälder, för det är
just frågor av den här typen som ett barn inte klarar av att hantera självständigt. Barnet får med andra ord
rätta sig efter de svar som föräldrarna har, åtminstone tills det är gammalt nog att klura ut egna, såvida de
inte sammanfaller. Här antas att föräldern bär sin roll som förnuftsprotes, men det är det inte alla föräldrar
som gör. Och att vilja skydda och fostra i enlighet med det förnuft som barnet ännu saknar, innebär inte
per automatik att man är bra på att skydda och fostra. Det är ju möjligt att man hittat fel svar, trots att man
sökt dem på både hederliga och nogräknade sätt.

Det här ger upphov till frågan om vilka metoder som är acceptabla i syfte att skydda och fostra ett barn. På
grund av bristande erfarenhet kan jag inte skärskåda den saken i detalj, men ändå försöka delge några
generella riktlinjer som tycks mig rimliga. Jag skrev att syftet bör vara att skydda och fostra. Metoder som
sporras av förälderns lust att ”ge igen” torde därmed vara uteslutna. Att vilja ge igen är en fullt begriplig
reaktion när barnet slagit sönder något under en lek, eller när det glömt tiden och gjort en orolig, o.s.v.
Emellertid måste vi komma ihåg att barnet inte kan ta ansvar fullt ut. Förälderns uppgift torde alltså vara
att lära barnet att ta ansvar, snarare än att agera som om det redan kunde ta det. Hur man gör det är ingen
enkel fråga, men jag tror att samtalet är en förringad del av det hela. Straff som teveförbud eller indragen
veckopeng kan måhända tjäna ett konstruktivt syfte, eftersom barn sällan kan ta åt sig av resonemang
allena. Att endast dela ut straffet tycks mig dock fel. Man bör inte bara konstatera att ett fel har begåtts, utan
också förklara varför. Som förälder skall man ju vilja lära sitt barn att tänka över vad som är rätt och fel.
Hoppar man över den biten lär man bara ut blind lydnad inför en mäktig auktoritet, och gör man det, då
har man struntat i rollen som förnuftsprotes.

Ett mer expressivt exempel på en förälder som inte spelar rollen som förnuftsprotes, är den förälder som
agar sitt barn. Man skulle kunna jämföra agan med ovan nämnda teveförbud eller indragna veckopeng,
men såvitt jag förstår begår man i så fall ett rationalistiskt felslut. Fysiskt våld mot sin person kommer att
upplevas helt annorlunda jämfört med andra straff. Det föder i många fall rädsla och hat, och en förälder
som blivit en tyrann i sitt barn ögon har misslyckats med sin uppgift. Istället för att vara den kärleksfulle
läromästaren blir föräldern en diktator, och det enda diktatorer kan lära ut är blind lydnad inför
övermakten. Detta gör inte barnet självständigt. Det hjälper inte barnet att tänka förnuftigt. Den enda insikt
en agande hand eller käpp kan bringa, är ”sådär skall jag inte göra för då blir jag slagen”. Om man
behandlar sin hustru på det sättet kallas det för misshandel. Varför skulle det vara mindre hemskt att göra
samma sak mot ett barn som är långt mer försvarslöst än hustrun? Det tycks mig snarare än värre. Man kan
inte banka in lärdomar, vare sig man bankar på barn eller kvinnor eller andra. Att (mot hennes vilja) ge sin
hustru smisk på stjärten må inte resultera i allvarliga fysiska skador, men det rubriceras ändå som
misshandel. Låt oss då inte kalla barnets aga för något mindre än det. Det är, enligt min ringa mening, ett
minimum av vad anständigheten kräver.

Det ovan sagda är egentligen bara en liten del av allt jag skulle vilja säga, men man kan inte få med allt i ett
enda inlägg. Det här är åtminstone själva ryggraden i min syn på föräldraskap och barnuppfostran. I allt
väsentligt är det en upprepning av vad jag redan skrivit för ett par år sedan. 1 Att jag valde att reprisera
ämnet beror på ett inlägg som Henrik Unné för ett tag sedan skrev på sin blogg. 2 Han skriver bland annat

1
Tankar kring fostran och föräldraskap: http://www.equil.net/?p=236
Apropå smisk: http://www.equil.net/?p=316
2
http://henrik-unne.blogspot.com/2009/03/infor-kroppsbestraffning-i-skolan-och.html

19
att man borde återinföra agan som en del av barnets fostran, inte minst i skolan. Detta reagerade jag starkt
mot (av skäl som i knappa ordalag har förklarats ovan), och därför vill jag ta tillfället i akt att svara på ett
par saker. Unné skriver:

Förfallet i den moderna skolan är en katastrof. Busar sitter och pratar i klassrummet medan läraren
försöker undervisa. Busar kastar saker i klassrummet medan läraren försöker undervisa. Busar rentav
våldför sig på läraren. Hur ska de skötsamma eleverna kunna lära sig något när anarki tolereras i
klassrummen?

Jag håller med om att den moderna skolans förfall är en katastrof. Det förfall jag ser, skulle jag vilja
tillskriva helt andra orsaker än högröstade busar. Inte minst skulle jag lyfta fram det faktum att skolan (i
alla fall grundskolan) är statlig när den borde vara privat, och obligatorisk när den borde vara frivillig. En
diskussion kring skolpolitik blir emellertid en separat fråga, så den lämnar jag tillsvidare därhän. Till saken
hör att barn ofta blir skoltrötta och egentligen inte vill gå i skolan, särskilt när de kommit upp till de sista
åren i högstadiet. Barnet kan då börja agera ut av ren tristess, för att göra uppror, eller för att avleda
uppmärksamheten från dåliga betyg. Är dessa skolbarn elaka? Nej. Deras beteende är fullt begripligt, och
löses lämpligen med att de blir befriade från sin skolgång. På så vis får de syssla med något de hellre vill
syssla med, och de barn som vill studera blir lämnade ifred att studera. Att aga utagerande barn kommer
inte öka deras lust att studera, och om de slutar att bete sig störande är det endast av rädsla för att bli
slagna. En skola som man inte får lämna och där man blir slagen ifall man gör uppror – det är väl inte en
skola värd namnet? Ett ord som bättre beskriver det är nog uppfostringsanstalt. Anarki skall inte tolereras i
klassrummen, men smisk är inte ett konstruktivt eller ens rättsligt alternativ. Jag lägger alltså en röst för
relegering, men om detta skriver Unné:

Relegering? Busarna välkomnar snarast en relegering från skolan. En relegering lär ju framstå som en
sorts trivsam “semester” för en buse som inte gillar skolan. Och i stort sett alla busar ogillar ju skolan.

Så vad är problemet? Vi talar inte om förhärdade brottslingar, utan om utagerande och skoltrötta barn. Ifall
de inte vill gå i skolan skall de inte tvingas dit med politiska medel. De bör kunna ta ett sabbatsår, börja
arbeta, eller vad för andra alternativ som kan tänkas stå dem till buds. Det är illa nog att barn underkastas
allmän skolplikt. Att slå dem tills de slutar göra uppror mot detta orättvisa politiska obligatorium travar
bara missgreppen på varandra. Och det är väl allmänt känt att två fel inte blir ett rätt? Ej heller tre fel blir
ett rätt. Unné skriver också att fördömande av aga i skolan inte är ett sätt att vara ”snäll” mot barnen, utan
att det snarare är ett svek. Är ens outsinliga snällhet något man visar med en straffande handflata eller
rotting? Sviker man ett barn ifall man inte slår det? Den gamla devisen ”den man älskar agar man” tör höra
hemma i det förflutna, eller mellan samtyckande vuxna. Det finns inget beteende hos ett barn som
meriterar aga. Det bör enligt mitt synsätt vara brottsligt att slå ett barn, och är ens syften andra än att
producera blind lydnad baserad på rädsla, då finns det också metoder som uppnår dem mer effektivt.

Hur övertygande är ett rationellt argument? – April 08


Staten innebär (berättigat eller oberättigat) våld eller hot om våld. Det här borde vara den enklaste saken i
världen att förstå. Den som är frihetligt sinnad, och som någon gång diskuterat politik, vet emellertid
bättre. Man kan diskutera statens roll hur länge som helst och ändå stå kvar i startgropen; många vägrar
styvsint att inse eller medge de mest grundläggande av fakta. Statligt våld är förstås bara ett exempel bland
många. Mina funderingar gäller titelfrågan: hur övertygande är ett rationellt argument?

Vad som från början motiverade mina funderingar var två citat av Robert Nozick:

“The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are
knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premisses you have to or must
believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical
argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to beleive it or not. A
successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief.”

“Wouldn’t it be better if philosophical arguments left the person no possible answer at all, reducing him
to impotent silence? even then, he might sit there silently, smiling, Buddha-like. Perhaps philosophers

20
need arguments so powerful they set up reverberations in the brain: if the person refuses to accept the
conclusion, he dies. How’s that for a powerful argument? Yet, as with other physical threats (’your
money or your life’), he can choose defiance. A ‘perfect’ philosophical argument would leave no choice.” 1

Man kan inte i direkt mening förändra en annan människas åsikt eller värdering. Det enda man kan göra är
att erbjuda de medel med vilka han själv – kanske – blir villig att skapa förändring. Och lika lite som man i
direkt mening kan förändra en annans åsikter, lika lite kan man i direkt mening uppväcka en annans vilja
till förändring. Vad som sporrar viljan är förstås individuellt; olika personer låter sig övertygas av olika
saker. Jag har dock lagt märke till att argument utifrån moral oftast väger tyngst i vågskålen. De flesta är
hellre goda än rationella; de har inget emot att välja det irrationella om de tror att valet är moraliskt. (Om
jag sedan invänder att moraliska val också behöver vara rationella och vice versa, då är det inte en etisk
utsaga men en kunskapsteoretisk – och den betraktas därför som försumbar.) Vad har nu det här med
saken att göra? Jo, de flesta är övertygade om att staten måste finansiera bl.a. skola, vård och sociala
skyddsnät genom beskattning. Annars skulle vi inte ha något av detta, eller det skulle i alla fall bara vara
tillgängligt för de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur förnuftiga argument man kan kontra med, för de
uppfattas som just förnuftiga – inte moraliska. Det moraliska är att vilja ha en allmän skola och en vård som
fungerar även för fattiga. Om man påstår att skola och vård kan fungera lika bra och till och med ännu
bättre i privat regi, och att privatisering är den moraliska utvägen, då uppfattas det som en lögn från någon
som springer kapitalets ärenden. Vara förnuftig? Struntprat! Det viktiga är att man har hjärtat på det rätta
stället!

De flesta av oss ogillar våld som drabbar oskyldiga människor. Vi brukar inte stjäla eller misshandla, eller
våldta eller mörda. I våra privatliv är vi oftast angelägna om att respektera andras rättigheter, eftersom det
anses moraliskt att vara det. Så långt kan jag naturligtvis inte klaga. Felsteget består i att man skapar två
separata moraliska kategorier: en för den enskilde individen och en för staten eller ”samhället”. (Man kan
med andra termer tala om en mikrokategori och en makrokategori.) Man menar att individen och staten
lyder under skilda moralregler. Det är inte okej för dig eller mig att t.ex. stjäla, men för staten är det okej,
åtminstone på vissa villkor. (Påpekar man att staten eller ”samhället” består av individer, då försöker man
vara förnuftig – säkert med omoraliska avsikter.) Det hela är antagligen mer eller mindre undermedvetet,
d.v.s. det är en premiss som man förvisso håller, men som man lyckas förneka till och med för sig själv.
Varför skulle man vilja förneka en sådan sak? Jo, för man anser det oviktigt att vara rationell, ifall man
genom att vara irrationell kan vara god. Varje gång någon blottställer det irrationella, uppfattas det som
motstånd mot det goda. För att konkretisera: vem bryr sig om beskattning är en form av stöld enligt ett
teoretiskt ramverk, ifall det innebär att samhällets olycksbarn måste svälta och dö? När jag stjäl är det fel,
men när staten stjäl är det rätt, eftersom det gör möjligt sådana bra saker som skola, vård och sociala
skyddsnät! Har man något förnuftigt att invända mot det resonemanget, då är man en moralens fiende. Och
det är ju bättre att vara god än att vara logiskt iskall – eller hur?

Jag skrev att de flesta av oss ogillar våld som drabbar oskyldiga. Samtidigt förespråkar de flesta också en
statsapparat som bygger på sådant våld. Hur hänger det ihop? Det gör det egentligen inte. Just därför
skapar man två separata kategorier av moral, med två olika regelsystem: en ur mikroaspekt och en ur
makroaspekt. Man döljer effektivt sin uppdelning genom att samtidigt skapa två olika terminologier. När
man i den ena kategorin använder begreppet våld, använder man i den andra begrepp som åtgärder och
regleringar. I den ena kategorin talar man om stöld, och i den andra talar man om omfördelningar och
beskattning. Och så vidare. Att förespråka angreppsligt våld betraktas sällan som moraliskt, men ifall man
kallar det något annat än vad det är, blir det svårare att fälla korrekta moraliska omdömen. På så vis
försöker man både äta kakan och ha den kvar, vilket för mina tankar till Stephen Jay Goulds NOMA-
koncept. Gould menade att vetenskap och religion är två separata kategorier som aldrig överlappar
varandra; de är ”non-overlapping magisteria”. På samma sätt skapar man här två olika kategorier av
moral. Saken är emellertid den att vi har en verklighet att förhålla oss till. Att hålla sig med dubbla
måttstockar är inget mindre än hyckleri, vare sig måttstockarna är kunskapsteoretiska eller etiska. Den
religiöse skapar ibland två kategorier av moral, där den ena gäller för Gud och den andra för människan.
(Visst vore det illa om syndafloder och dödsänglar var lika omoraliska tilltag för Gud som de vore för

1
Jag hoppas läsaren kan ursäkta att jag inte orkat försöka översätta dem.

21
människor?) Det finns ingen väsentlig skillnad mellan den religiöses hyckleri och statskramarens. Även om
syftena skiljer sig är metoden densamma.

Jag menar alltså att folk i allmänhet hellre vill vara moraliska än rationella, när de tror sig se en konflikt
mellan de bägge alternativen. Ett annat sätt att säga samma sak är att man ger känslor företräde framför
förnuftet. De skickligare förbudsivrarna vet det här alltför väl; det är därför de propagerar mot abort
genom att visa bilder på aborterade foster, och inbjuder till miljöfascism mot bakgrund av döende isbjörnar
(med mera – listan kan göras lång). Att vädja till andras känslor är en genväg, för att inte säga en
autostrada, till att bilda allmän opinion. Och vad är en moralisk övertygelse skild från en förnuftig
metodologi, om inte vad man känner vara rätt? Men känslor är inte bara en dålig källa till kunskap om den
yttre världen. Det är över huvud taget ingen sådan källa. Därför riskerar det att bli väldigt fel när känslorna
är utgångsläget snarare än förnuftet – och alldeles särskilt fel riskerar det att bli, när det förnuftiga aktivt
ignoreras. Att ha hjärtat på det rätta stället räcker inte, även om det är berömvärt i sig. Att vilja göra gott är
en viktig förutsättning för att handla moraliskt, men det är inte tillräckligt. Man måste också använda sitt
förnuft för att betänka vad det goda egentligen är, och hur man skall gå tillväga för att uppnå det. (Jag
betvivlar i och för sig hur det står till med välviljan, om man aktivt vägrar att tänka förnuftigt.) Lite
förnuftigt tankearbete leder inte av nödvändighet till korrekta slutsatser, men ett är säkert: når man
korrekta slutsatser genom vägran att tänka, är det av ren och skär slump. Och det märks när man ger akt
på hur sällan emotionalister har rätt i komplexa frågor.

Det här är vad mina funderingar har nått fram till. Prognosen kan verka tungsint, då den säger att
rationella argument har en i allmänhet mycket begränsad förmåga att övertyga folk. Å andra sidan har
människor en fri vilja och ett eget ansvar. Det finns inget gyllene argument eller gyllene bevis, som
övertygar den som inte vill övertygas. I vilken mån det här tillför något nytt vet jag inte, men jag hade i alla
fall lust att fästa tankarna på pränt.

Det finns ingen värdeneutral politik – April 15


Liberalismen har, liksom alla andra ideologier, sin grund i etiken. Tills nyligen trodde jag att det var en
självklarhet, men det kanske jag hade fel i. Frågan restes i en tråd av någon som kallar sig ”totalliberal”,
och som menar att liberalismen bör skiljas från moral i största möjliga mån. 1 Staten bör alltså enligt honom
vara värdeneutral. Mot det här kan man förstås ha ett och annat att invända (och det har jag också). Vi kan
börja med att påpeka det som redan har påpekats: att liberalismen är en politisk ideologi, d.v.s. ett knippe
idéer om hur samhället bör inrättas. Jag upprepar så nota bene: ett knippe idéer om hur samhället bör
inrättas. Att samhället över huvud taget bör ha någon speciell inrättning är en moralutsaga. Enligt
liberalismen bör individen ha frihet; enligt den bör hennes rättigheter respekteras. Jag upprepar så nota bene:
enligt den bör hennes rättigheter respekteras. En rättighet är faktiskt en moralprincip, som anger och
erkänner individens handlingsfrihet i sociala sammanhang. En värdeneutral stat gör ingen skillnad mellan
frihet och slaveri. Den kommer inte att kunna välja någon av de bägge extremerna eller ens något
mellanting – för den saknar nödvändig motivation. En värdeneutral stat är en likgiltig stat, och en likgiltig
stat är i praktiken en icke-stat. För hur kan man tänka sig en stat som inte stiftar några lagar, som aldrig
agerar och som saknar ambition att inrätta samhället på något särskilt sätt? Detta vore politiserad deism
och inget mer.

Att tala om en politisk ideologi skild från etik är att tvetala. Man kan inte ha en ideologi utan att också ha
etik, för som vi har sett bygger ideologier på etiska premisser. Därtill har inte idén om värdeneutralitet
mycket med verkligheten att göra, i alla fall inte i det här sammanhanget. Alla människor värderar. För en
människa finns ingen wertfreiheit, alltså frihet från värden, för hennes existens är beroende av att hon
värderar och även hur hon värderar. (Hon måste värdera sitt liv och därmed också vad som bevarar och
berikar livet.) Dessa värden leder henne omsider till hela etiska system och, som en underkategori till
dessa, även politiska ideologier. Men det här är inte allt. Värderingar är en drivkraft för allt mänskligt
handlande. När man inser detta begriper man också hur förvänt det är att tala om värdeneutralitet i
samband med, inte bara politik, men det mänskliga handlandet som sådant. Vetenskapen är inget
undantag. Ponera att jag säger att väteatomen består av en proton och en elektron. Huruvida detta är sant

1
https://www.flashback.info/showthread.php?t=892669

22
eller falskt är oberoende av värderingar (och till och med oberoende av människan). Men vad fick mig att
säga det? Vad fick mig att dessförinnan skaffa kunskapen ifråga? Vad fick i sin tur vetenskapsmän att
forska kring atomer? Vad fick Leukippos att från början postulera atomernas existens, och eleven
Demokritos att sprida hans lära? Frågorna har naturligtvis flera svar, men ett delsvar är: på grund av hur jag
och andra har värderat. Som vi ser kan inte ens partikelfysiken ha någon värdefrihet (eller wertfreiheit).

Mot bakgrund av det här kan man undra hur ovan nämnde ”totalliberal” resonerar, när han menar att
liberalism bör skiljas från etik, och att staten bör vara värdeneutral. Ett grundläggande problem är hans
klyfta mellan etik och politik, där politik sägs handla om vad staten bör göra, och etik om vad individen bör
göra. Klyftan är skenbar för att inte säga förrädisk. Etik handlar om vad som är moraliskt eller omoraliskt,
d.v.s. om vad man bör och inte bör göra – även om man är yrkespolitiker med lov att agera i statens namn.
Etiken är tillämplig för människan, oavsett vilket yrke hon har. (Det förrädiska är alltså att yrkespolitiker
skulle vara ett undantag från etiken, och få göra precis vad som än råkar falla dem in.) Nu kanske
”totalliberal” invänder att staten är en abstraktion, och alltså vare sig en individ eller en grupp av
individer. I så fall håller jag med, men vad har det för relevans? En abstraktion hyser inga värden, har
ingen makt och kan inte agera. Det är människor – individer – som hyser värden, har makt och agerar. Det
enda rimliga syfte som den skenbara klyftan kan tjäna, är att urskulda politiska rättsövergrepp. Ändå
menar han att staten ”bör verka för folkets skull”. Han säger till och med att staten har ett syfte som består i
att ”maximera medborgarnas intressen”. Men en stat som bör något är ej värdeneutral. En stat som har ett
syfte är ej värdeneutral. Begrepp som ”bör” och ”syfte” blir meningslösa utan etiken.

Ett annat grundläggande problem för ”totalliberal” är hans syn på etiken. Han menar att moralen är
subjektiv och således oförenlig med rationellt tänkande. Vad man anser vara moraliskt eller omoraliskt är
alltså – enligt honom – inget annat än en smakfråga. Det här är ännu en förrädisk position, och det
förrädiska illustreras utmärkt av honom själv, när han säger att självmordsbombare och kriminella är
”extremt moraliska”. Ja, han menar till och med att alla är moraliska, eftersom alla har något slags ursäkt för
att göra som de gör (vilket förstås följer logiskt på subjektivismen). Om man nu inte håller med om att
staten bör vara – eller ens kan vara – värdeneutral, då är man en ”moralist” och en ”extremist” som
”hjärntvättats i den svenska sosseskolan”. Man är någon som försöker skaffa sig ”ensamrätt” på
liberalismen. Man är jämförlig med en socialist, då även socialister använder argument utifrån moral. Och
vad svarar man på det? Det finns en väsentlig skillnad mellan att säga ”det är fel att mörda” och ”det är
gott med pannkakor”. I det förra fallet säger man något som kan granskas objektivt, och som kan
diskuteras utifrån – just det – etiska argument. I det senare fallet säger man något som har att göra med
tycke och smak, något som stämmer för mig men kanske inte för dig, något som saknar diskussionsvärde
och där argument blir irrelevanta. (Jag skall inte öda tid på att skriva om moralens objektivitet här, men för
vidare studier rekommenderar jag Ayn Rands uppsats The Objectivist Ethics.)

Istället för att bygga på etik, menar ”totalliberal” att liberalism kan bygga på att vara ”bra” eller
”praktiskt”. Och visst är liberalism både bra och praktiskt! Det är bara det att sådana begrepp blir tomma
på innehåll om man bortser från värderingar. Om något anses bra så innebär det en positiv värdering av
detta något. Om något är praktiskt så är det praktiskt i förhållande till ett visst syfte – som alltså värderas.
Man kommer helt enkelt inte ifrån värden, och därför inte heller etiken som bygger på dem. Att socialister
argumenterar utifrån moral är förstås sant, liksom det är sant att även alla andra ideologer gör det. Från
”socialister talar om moral” är det emellertid ett långt steg till ”alla som talar om moral är socialister”.
Faktum är att steget är längre än man kanske först tror. Liberalismens moralteori gror inte ur mynningen
på en aggressiv gevärspipa, och det är också dess främsta fördel. Så mycket mer kan inte sägas om
”liberalismens moralteori”, för det är ju precis detta som liberalismen går ut på: respekt för rättigheter.
Utöver det kan liberaler ha vitt skilda idéer om etik, vilket nog förevisas klart och tydligt i den här texten.
Min etik skiljer sig markant från den som ”totalliberal” föreslår, och ändå anser vi oss bägge vara liberaler.
Problemet är att han smyger in moralen genom bakvägen, istället för att släppa in den genom entrén. Det
undergräver hans försvar för liberalt tankegods, och bäddar för sådana förrädiska kryphål som beskrivits
ovan.

I kampen för ett friare samhälle bör vi inte låta oss skrämmas av moralen. Den är ju faktiskt liberalernas –
inte socialisternas – bundsförvant.

23
Liberalt att mörda?
Efter närmare två veckor skriver ”totalliberal” ett svar på det ovan sagda. Han håller fast vid värdet av att
vara värdeneutral, utan att i detta se någon paradox. Moralen maskeras och tvingas in genom bakdörren,
istället för att få använda entrén. Den kan inte undvikas eller kringgås, den kan bara ignoreras och/eller
förnekas. Hur ”totalliberal” agerar vet vi. Och detta är precis vad som gör hans försvar för liberalismen så
svagt. Faktum är att han till slut inte alls försvarar liberalismen, utan närmast det totalitära. Bland annat
hävdar han att det är förenligt med liberala principer att mörda – en förvisso hårresande vurpa, men en
vurpa som följer logiskt på hans subjektivism. Om rätt och fel är en ren smakfråga, då är det ju också en
smakfråga huruvida mord är liberalt eller ej. Här är moralens bakdörr fullt blottad. Man kan inte komma
undan etiken, ens när man förnekar den, eller ens när man kallar den för något annat än vad den är. Låt oss
betrakta hans egna ord:

Jaha, en "riktig" liberal mördar minsann inte, och han luktar väl alltid parfym. Det är till att göra det naivt
lätt för sig, om man närmast drar likhetstecken mellan liberalism och snällhet. Om det du vill förespråka
är att man respekterar sina medmänniskor och inte mördar någon, bör du inte kalla detta för snällhet
istället för liberalism? I så fall kan till och med jag hålla med dig, men för ordningens skull, förespråka
inte snällhet i ett politiskt forum, utan i ett forum som handlar om moral. Hävdar du sålunda att staten
också bör agera dygdigt och aldrig mörda, inte ens när det gäller att polisen måste agera mot en farlig
terrorist eller annan brottsling, eller i en krigssituation?

Det här är ett väldigt upplysande stycke. Medan ”totalliberal” tror sig försvara en värdeneutral politik gör
han egentligen det motsatta – kanske mer effektivt än jag själv. För vad är det egentligen han säger? Han
säger att liberalismen är neutralt inställd till mord. Huruvida man mördar eller ej, det är inget som angår de
liberala idéerna, det är en privatsak som beror på hur ”snäll” man är (eller inte är). Trots allt finns det ju
liberaler som inte alltid luktar av parfym. På samma sätt måste det då finnas liberaler som mördar. Det är
inte mer paradoxalt att vara en mördande liberal, än att vara en illaluktande dito. Jag som finner mord, inte
bara elakt utan rentav ondskefullt, förespråkar inte liberalism. Istället förespråkar jag att människor skall
vara snälla. Och detta – att människor skall vara snälla och inte mörda varandra – saknar koppling till
liberalismen (eller till politiken ö.h.t.). Säger man sedan att ej heller staten bör mörda, då är man inte
liberal, eftersom mord är förenligt med liberal politik. (Att i nödvärn döda en terrorist eller annan
brottsling är inte mord, men i sann värdeneutral anda gör väl inte ”totalliberal” någon skillnad mellan att
döda och att mörda…) Nog för att idén om en värdeneutral politik är paradoxal, men ”totalliberal” tyr sig
till denna paradox med avsevärd stringens. Att mord legitimeras försöker han inte dölja. Istället verkar han
tycka att det talar för värdeneutralitet. Tyvärr säger det bara att han sätter större värde på att förhålla sig
neutral till sina värden, än på att fördöma mördande.

Replikskifte
Utöver stycket ovan skall jag citera och ge replik på några snabba invändningar som ”totalliberal” hade
mot min text.

Till skillnad från objektivisterna hävdar jag att moral, preferenser, värderingar och andra åsikter endast
är subjektiva.

Att du jämställer en etisk fråga (”är det fel att mörda?”) med en smakfråga (”är pannkakor gott?”) har ju
framgått sedan tidigare. Däremot vet jag inte varför du resonerar på det sättet, för det har du inte förklarat.
Objektivismen har i alla fall ett svar på varför moralen skulle vara mer än en smakfråga. Det är tydligt att
du utgår från moralsubjektivism som något givet, och då säger jag precis som Rand brukade säga: granska
dina premisser.

Däremot hävdar jag att politik kan (och bör) ses som mycket mer än en åsikt.

Det håller jag med om. Men när du talar om hur något bör vara, frångår du principen om värdeneutralitet.
(I och för sig är det inte en princip som kan anammas konsekvent, men ändå…)

24
Staten bör se sitt ofattbart viktiga uppdrag på samma högtidliga och vetenskapliga sätt som en VD för ett
börsnoterat företag gör. Där är uppdragets yttersta syfte är väldefinierat – vinstmaximering åt
aktieägarna. Statens syfte är också väldefinierat – lyckomaximering åt folket.

Du säger att staten bör något, och att den har ett syfte. Bägge dessa koncept tar värden för givet, så det
rimmar illa med idén om politiken som värdeneutral. Ett företag har många olika syften, beroende på de
många olika värden som dess ägare och intressenter har. Men okej, att gå med ekonomisk vinst är absolut
ett framträdande syfte (för om man inte vill ha ekonomisk vinst, då sysslar man ju inte med företagande).
Vad gäller staten definieras dess syfte lite olika, beroende på hur man värderar. Din definition är
utilitaristisk och utgår från att staten bör värdera lyckan primärt (hur detta går ihop med värdeneutralitet
vet ingen).

Staten bör inte, som i många oseriösa u-länder, bara vara nåt gäng som fått makten, och som mer eller
mindre tvingar alla att tycka som dem.

För all del. Men nu uppger du något som staten inte bör vara, och då smyger du in en värdering genom
bakdörren.

Staten bör vara en ansvarsfull part som maximerar allas lycka, utan att ta ställning till vem som förtjänar
den bäst (vilket vore ett moraliskt ställningstagande). Istället bör staten ta som princip att värdera allas
välbefinnande lika högt av staten.

Här skriver du att staten bör något, två meningar i rad. Du säger också – svart på vitt – att vad den bör är
att värdera allas välbefinnande. Hur är en stat som bör värdera något, neutralt inställd till värden? Du har
helt rätt i att förtjänst är ett begrepp som förutsätter moral. Men även ansvar är ett sådant begrepp, så att
tala om en ansvarsfull stat är att tala om en värderande stat. (Apropå detta med lycka kan man läsa mitt
inlägg Om lycka och utilitarism ovan.)

Om du vill säga att liberalismen är moraliskt god (d.v.s. ”snäll”) så får du göra det. Man bör i så fall vara
medveten om att detta är ett argument som sannolikt inte biter speciellt hårt på motståndarna i en debatt.
En socialist skulle ju anföra precis samma sorts argument: att socialismen och dess jämlikhetsfilosofi är
moraliskt god, mycket godare än liberalismen och dess rättighetsmoral.

Jag hävdar faktiskt att argument utifrån moral är de i särklass mest övertygande. (Se mitt inlägg Hur
övertygande är ett rationellt argument? ovan.) Då menar jag alltså argument som går in på moralen direkt,
istället för att – som dina – släppa in den genom underförstådda bakdörrar. Visst talar även socialister om
moral. Det gör alla ideologer, per definition och av nödvändighet. Men det betyder ju inte att det är fel att
tala om moral (nota bene: begreppet fel förutsätter moralen). Det betyder bara att man får tänka över de
olika argumenten för att avgöra vem som har rätt. (Detta skrev jag redan i det ursprungliga inlägget, men
det verkar du – liksom med moralen – ha ignorerat helt.)

Observera att jag inte säger ”klart vi skall ha liberalism, det är ju bäst!” eller dylikt, utan att jag har hållit
hela resonemanget fritt från moraliska omdömen.

Att du inte menar att liberalismen är bäst är tydligt, eftersom du ofta argumenterar för något åt det mer
totalitära hållet. Moraliska omdömen lyckas jag dock peka ut i varje mening du skriver.

Om du tror att statens verksamhetssyfte är att moralisera, då är det kanske kyrkans roll du egentligen
tänker på? Som liberal menar jag att tyckandet bör privatiseras.

Om kyrkan hade kandiderat som politiskt parti med individuella rättigheter på dagordningen, då hade de
kanske fått min röst. Men nu är så inte fallet. Vad det innebär att ”tyckandet bör privatiseras” begriper jag
inte riktigt. Friheten att tycka vad man vill skall garanteras, både för civila medborgare och för politiker.
Du skriver att tyckandet bör privatiseras – ännu en gång det där ordet som så tydligt avslöjar att det finns
en värdering bakom. För att vilja vara värdeneutral talar du mycket om vad som bör och inte bör vara. Du
kanske är en sådan där moralist? Det kanske är i kyrkan du hör hemma? (Suck…)

25
Staten och politikerna bör inte tycka till om hur väljarna ska vara.

Staten skall inte lägga sig i vad människor gör, oavsett vad de gör – OK! Det är i alla fall mer i linje med det
där med värdeneutralitet, än mycket av vad du sagt ovan. Men det gör dig snarare till anarkist än liberal.
Och till och med här förutsätter du moralen, tydligt uppvisad i formuleringen ”bör inte”.

Ingen livsstil är mer ”rätt” än någon annan.

Det är inte mer fel att massmörda än att samla på frimärken och spela fotboll – OK! Därför skall inte staten
ingripa och säga till massmördaren att han gör fel – OK! Det enda jag inte begriper av allt detta är varför du
kallar dig liberal, när det mesta du säger snarare försvarar totalism.

Du förstår inte hur en självmordsbombare kan vara moralisk, vilket exemplifierar din subjektivism.

Så om man påstår att en självmordsbombare inte är moralisk, är man en etisk subjektivist? Själv menar du
att självmordsbombaren är moralisk – det betyder alltså att du blivit en moralisk objektivist? Det här är så
totalt ologiskt att det faktiskt blir svårt att analysera på något meningsfullt sätt.

Ifall ett resonemang ska vara konstruktivt, bör det vara så fritt från värdeomdömen som nu är möjligt.

Hur möjlig denna värdefrihet är, har vi sett av dina egna inlägg. Du kan inte skriva en hel mening utan att
använda eller förutsätta värden. (Oroa dig inte – det skulle inte jag heller kunna.) Sedan tycker jag att din
fokus på kvantitet hellre än kvalitet är förrädisk. Det är ju inte på antalet värderingar det kommer an, men
på hur rationella dessa värderingar är.

(Efter detta menade ”totalliberal” bland annat att invasionskrig är bra, att staten bör avkräva individer en särskild
licens för innehav av narkotika, och att folk som håller sig till hastighetsgränserna i trafiken är ”töntar”. Framför allt
menade han att, inte bara etiken, men även verkligheten som sådan är subjektiv. Delar man inte hans åsikter, ja, då har
man helt enkelt blivit indoktrinerad i sosse-skolan. Jag avbröt all vidare diskussion efter denna hans gliring: ”Jag
riktigt ser bilden av dig där du står i en hög av brända lik, rycker på axlarna och säger lite leende ’tja, det var
åtminstone inte mitt fel!’.”)

Holmgren får svar på tal – April 19


Det råder en utbredd attityd bland både liberaler och andra, om att objektivister skall hånas och kränkas
och behandlas som smuts – endast och allenast därför att de är objektivister. Lyckligtvis är det oftast enkelt
att undvika denna illvilja, genom att inte ställa sig i dess skottlinje, och genom att metodiskt ignorera elaka
människor. Ibland hamnar man ändå mitt i en skur av smädelser, eftersom man vill utgå från att folk är
snälla tills de bevisar motsatsen, d.v.s. ge dem ”tvivlets förmån”. Nu senast blev jag kallad för sekterist av
Torbjörn Holmgren – politisk författare och enligt egen utsago även lärare i filosofi. 1 Han hade ställt några
anklagande frågor om objektivismen i ett allmänt forum, och när jag erbjöd ett par korthuggna svar blev
jag såklart en tacksam måltavla. Inte för att det är en väldigt grov förolämpning och inte för att det spelar
mig så särskilt stor roll, men det är beklagligt att han visar upp ett sådant förakt för det ämne han faktiskt
undervisar i. Trots allt: inte brukar väl en uppriktig vilja att lära sig mer åtföljas av oförskämdheter? Inte är
det väl så han behandlar sina elever? (Eller?) Men det är klart, det är ju enklare att vara elak på ett forum,
än att vara det ansikte mot ansikte (och med sin anställning i pant). Jag hade gärna svarat på fler frågor,
men då tyckte jag att han kunde kosta på sig en liten ursäkt först. Men den ursäkten kunde jag ”se mig i
månen efter”. Jag antar att han kan se åt samma håll för att hitta mina svar.

Holmgren inleder med att han just läst klart kapitlet om etik i den svenska samlingen Förnuft, egoism,
kapitalism och en romantisk livskänsla. (Ja, det är en otymplig titel.) Därmed har han läst max 122 sidor av 373.
Läsningen ”gav ingenting” eftersom Rand skriver ”meningslöst nonsens”. Det får mig att undra: varför
skulle man starta en tråd med frågor om Rands idéer, när man redan dömt ut dem som ”meningslösa” och,

1
Det här tycks vara Holmgrens älsklingsinvektiv; i förordet till sin bok Det rödsvarta spöknippet (1995) beskriver han även SAC
som en politisk sekt. (Han skriver också att nyliberalismen blir en form av fascism om man betonar människosynen.)

26
skriver han lite längre ner, ”slöseri med tid”? Kanske inte alls för att diskutera idéerna, utan snarare för att
förolämpa och sprida dålig stämning? Holmgren skriver att Rand ”inte erkänner nödsituationer” och att
hon inte ”svarar på en enda fråga”. Då undrar jag om han tänkte på något helt annat när han läste kapitlet
Etik i nödsituationer, sid 103-113. Att Rand skulle förneka att det finns nödsituationer är alltså uppenbart
falskt, vilket Holmgren vet eftersom han själv säger sig ha läst kapitlet. Han må inte hålla med om vad hon
skriver, men att hon skrivit det går inte att förneka. (Jag undrar om han underkänner även Hume eller
Kant, för att de aldrig sade ett ord om etik i livbåtar eller under invasioner från yttre rymden.) Därefter
övergår Holmgren till rena personangrepp; han kallar Rand för en ”kärring” därför att Branden var
otrogen mot henne på 60-talet; hon ”levde i en sagovärld”. Det ironiska är förstås att Rand inte alls levde i
en sagovärld, men att många andra filosofer gjorde det: Platon med sin idévärld, Berkeley med sitt
gudsmedvetande, Popper med sina tre världar, o.s.v.

Härnäst skriver Holmgren att han hittat det här med genus och differentia i en filosofibok från 1972 (vilken
framgår inte) och ingen annanstans. Då vill jag mena att han har letat slarvigt. Rand tar upp genus och
differentia i Introduction to Objectivist Epistemology som utkom 1966, sex år före hans egna anonyma källa.
Främst vill han kanske läsa kapitel 2 (Concept–Formation) och kapitel 5 (Definitions). (Om läsaren undrar:
differentia anger de olika mått som skiljer sig mellan två olika ting av samma genus. När Aristoteles
definierar människan som det förnuftiga djuret är alltså förnuftet differentia medan djuret är genus.) Då jag
svarar Holmgren genom att peka vidare mot primärlitteraturen, säger han att han redan vet vilka Rands
idéer är, för han hade ju läst både Och världen skälvde och den nya utgåvan med den klumpiga titeln (i alla
fall 122 sidor av den). Istället frågar han vad som är så radikalt med Rands idéer, och vad som gör dem
bättre än andra. På detta svarade jag att han själv borde veta vad som är radikalt, eftersom han ju – enligt
egen utsago – vet vilka idéer det rör sig om. Jag hade ingen lust att resonera för att objektivismens idéer är
bättre än andra, för det hade bara skapat en gynnsam situation för elakheter – den situation som han var
ute efter att skapa. Jag ville gärna diskutera på en saklig nivå, och sade att han kunde utvärdera idéerna
själv efter eget förstånd.

Vid det laget hade invektiven redan trängt upp till ytan. Vi objektivister jämfördes med ”scientologerna
och andra sekter”. Att den nya svenska utgåvan av Rand bara innehöll gamla texter i översättning, erbjöd
”åter en likhet med sekter”. Kan man verkligen anklaga Rand för sekterism, för att hon inte skrivit fler
uppsatser sedan sin död? Tänker kanske Holmgren att det är sekterism även när andra filosofer ges ut i
nya utgåvor, trots att det är samma gamla texter? Tja, kanske. Men det kan ju tänka sig att han använder
dubbla måttstockar: en för Rand och en för alla andra. Nej, om jag skulle ”omvända” honom fick jag allt
”göra bättre än så”. Problemet var bara att jag inte hade försökt ”omvända” honom. Det enda jag gjorde
var att korrigera hans sakfel, av vilka de flesta har nämnts ovan. Och när jag tyckte att en liten ursäkt
kunde vara på sin plats, då fick jag ”se mig i månen” efter den. ”Nu skall du svara” löd sedan hans
uppmaning, men varför då? Varför hålla god min i elakt spel? Varför prata med folk som är oförskämda
och dessutom vägrar be om ursäkt för sitt beteende? Att göra det är faktiskt altruistiskt. (Om han ville se en
tillämpning av objektivismens etik, behövde han alltså bara betrakta min fortsatta frånvaro i tråden.)
Dessutom tycker jag inte om den populära förhörstekniken i debatterna, där den andre hela tiden kräver en
på en massa svar och samtidigt ignorerar alla svar som erbjuds.

Slutligen citerar jag ett par meningar ur ett inlägg som Holmberg riktade till en annan debattör, efter att jag
dragit mig ur: ”Att en antilop springer är en ’kränkning’ mot lejonets svältande barn; att lejonet springer är
en ’kränkning’ av antilopens hungriga kid. Vem har ’rätt’? Så hur löser vi konflikter där två sidor anser sig
ha rätt och båda står på sig? Gav Rand något exempel i sina böcker på situationer hon kunnat lösa? Det tror
jag inte, speciellt inte i den nya boken.” Det här stycket är helt sanslöst. Den nya boken innehåller bara fyra
politiska uppsatser, men de räcker gott för att svara på det här. Holmgren kan läsa Människans rättigheter
från sida 125, där det redan av titeln framgår att människor har rättigheter – inte djur. Alltså kränker vare sig
antiloper eller lejon några rättigheter. Sedan kan han fortsätta till sida 145 och läsa uppsatsen Statens natur.
Där framgår hur man löser tvister där bägge parter anser sig ha rätt: genom en slutgiltig domstol som
avgör målet. Å andra sidan kanske inte Holmgren läste längre än till sida 122… men då borde han inte
heller vräka ur sig ogrundade anklagelser, och uttala sig om texter han inte har läst. Det här handlar ju
faktiskt inte om att han är oense med Rand, utan om att han påstår falska saker om hennes författarskap,

27
när han inte verkar mer än ytligt bekant med det. Till syvende og sidst beskyller han Rand för rationalism.
”Där står bara en massa abstrakta principer som inte hjälper ett dugg.” Av alla möjliga anklagelser…

Tyvärr är inte Holmgrens tråd om objektivismen någon isolerad företeelse. Det här är närmast ett typiskt
exempel på hur objektivism ”diskuteras” i allmänna forum – och såvitt jag observerat över huvud taget.
Och varje gång ett nytt tillfälle att håna Rand eller hennes sympatisörer uppenbarar sig, flockas rovdjuren
för att bespotta det goda därför att det är gott. Tråden ifråga är inget undantag. En viss ”avsiktaren” skriver
att Rand inte hade ”något vettigt att komma med”, och att det är ”hemskt vad vissa låter sig ledas av en
kedjerökande kärring”. (Att Rand rökte under större delen av sitt liv är enligt många skäl nog för att
avfärda hennes idéer – och förolämpa hennes person.) Naturligtvis skriver även ”krenek” ett flertal inlägg;
bland annat säger han att Rand var en ”idiot”, att hon ”saknar speciell filosofisk betydelse” och att hon var
”omodern redan under sin egen livstid”. (Vi känner igen ”krenek” sedan gammalt.) 1 Några bra saker
framkom också, men de var få till antalet. Det är möjligt att de som har något konstruktivt att säga
undviker trådar av det här slaget, vilket förstås är begripligt och helt i sin ordning. Det borde jag själv ha
gjort, men ibland är det svårt att låta bli. Man bör ändå göra sin röst hörd på andra sätt, kanske inte varje
gång någon vräker ur sig elakheter, men då och då, för att inte bli en passiv åskådare. Ibland får man,
istället för att fly, erbjuda verbal aggression lite intellektuellt självförsvar.

Post skriptum
Holmberg återkom lite senare med fler klagomål. Jag väljer att ta upp ett här: ”Nu har jag i alla händelser
klämt igenom ett kapitel till i boken med det omständliga namnet. Och mycket riktigt: hon säger
meningslösa självklarheter. Typ det finns medvetande och yttervärld.” Visst är det en självklarhet, att vi är
medvetna och att det finns en yttervärld bortom detta medvetande. Ayn Rand var knappast den första att
föreslå detta. Vad Rand bidrar med är ett stringent och förnuftigt svar på hur vi kan veta att vi är medvetna
och att det finns en yttervärld. Det innebär inte att hon var den första att försöka svara på den frågan, men
att hennes svar inte hade framkommit tidigare. (För en systematisk genomgång rekommenderar jag att läsa
Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.) Sedan, som en bissering, är det knappast alla
filosofer som tycker att det här är självklarheter. Vissa menar tvärtom att yttervärlden är en illusion, och att
vi inte alls är medvetna, utan lever något slags drömexistens.

Post post skriptum


Jag märker i efterhand och utan förvåning att Jesper Jerkert har anklagat Holmgren för plagiering (Folkvett
4/03). Tydligen är hans bok Pseudovetenskap till stor del ett plagiat på den engelska Science and Unreason av
Daisie och Michael Radner. Ganska lustigt att Holmgren skall behöva plagiera andras verk när han har
spytt så mycket galla över Ayn Rands litterära stil. 2

Suicid, eutanasi och tvångsvård – Maj 03


“Further, a government can’t pass laws to prevent suicide. The Soviets tried that in Russia in the 1920s,
because of a wave of suicides among Party members. The penalty was death – which illustrates the
problem.” (The Ayn Rand Answers, p. 16.)

Att kunna ta livet av sig och att veta att möjligheten finns, är det inte en befriande tanke? Jag har alltid
upplevt det så. Nu hoppas jag förstås att läsaren inte drar alltför höga växlar på den saken. Jag har aldrig
försökt ta livet av mig, eller ens haft planer på att göra det. Det tycks mig ändå som en fundamental frihet,
att mitt liv är mitt eget och att jag kan göra med det som jag vill – till och med avsluta det, skulle jag så
önska. Poängen är inte att vilja dö, utan att man saknar moralisk plikt att leva. Jag skulle till och med säga
att det är rätt att ta sitt liv, om endast ett liv i olycka vore möjligt. Livet saknar med andra ord intrinsikalt
värde. Det har det värde som vi själva och, sekundärt, andra tillmäter det. Måhända tänker läsaren att det
här låter depraverat. Den allmänna uppfattningen säger att den som tar sitt liv är ”feg”, därför att han inte
vågar möta livets svårigheter, och ”självisk”, för att han inte bryr sig om att hans nära och kära blir lidande.

1
Krenek är en utilitarist av den illvilliga sorten. Hans huvudsakliga syssla på forumet är att försvara pedofila övergrepp, bl.a.
genom att hävda att det inte finns något sådant som rättigheter. Han säger sig också vilja äga en barnbordell, vilket han anser
vara fullt förenligt med liberala principer (trots att det är de liberala principerna han förnekar, när han förnekar existensen av
rättigheter). För övrigt anser han också att man – även enligt liberalismen – bör få skjuta ner yrkespolitiker på öppen gata.
2
http://forum.liberaldebatt.com/showpost.php?p=313381&postcount=6

28
Förvisso kan suicid (jag väljer bort det pejorativa begreppet ”självmord”) 1 motiveras av feghet, men det
beror ju på om ens svårigheter kan lösas eller ej. Och apropå det ”själviska” kan jag vända på myntet: är
det då inte ”själviskt” att kräva av någon annan att leva vidare, endast för sin egen lyckas skull?

I vanliga fall är suicid omoraliskt, eftersom det är omoraliskt att offra ett större värde för ett mindre, eller
ett värde för inget värde alls. Att göra detta innebär altruism. Nog måste väl läsaren medge, att suicid i
vanliga fall innebär ett offrande av ens värden? När man dör förlorar man sina värden, och man får inte
heller några nya. Samtidigt är det inte svårt att tänka sig undantag från den generella regeln. Ponera till
exempel en person som lider hemska plågor i en obotlig sjukdom; för denne innebär valet mellan liv och
död ett val mellan att plågas eller inte plågas. Man kan svårligen klandra en person som, utifrån denna
situation, väljer att dö. Han väljer ett större värde (frihet från smärta) över ett mindre värde eller kanske
t.o.m. ett icke-värde (att leva vidare med sina plågor). (Detta förutsätter naturligtvis att smärtan är
ansenlig, och att det saknas möjlighet att bli fri från den.) Ponera även den som hålls fången i något slags
koncentrationsläger, utan möjlighet till frihet, och med döden som enda utsikt. I den här miljön går det inte
att leva ett lyckligt eller ens drägligt liv. Vad ligger då i ens rationella egenintresse: att hålla sig vid liv trots
dessa plågor, eller att dö och på så vis slippa dem? Någon plikt att leva har man inte, och det finns inget
värde i att stoiskt uthärda lidandet för dess egen skull. Att klandra den som hellre dör än lever under dessa
förhållanden är svårt, ehuru sådana villkor inte hör till det vanliga.

Om läsaren från början tyckte att det här lät depraverat, hoppas jag att han ändrat åsikt nu. Vad som är
depraverat, är att ställa krav på någon att leva vidare, trots att han inget hellre vill än att dö, endast så att
han kan fortsätta lida. Idén om livet som något ”heligt” är grotesk och sadistisk. (Någon som har skäl att ta åt
sig av detta är Immanuel Kant.) 2 Det följer av princip att eutanasi bör vara lagligt, men det är en lite
svårare fråga ur praktisk synvinkel. Hur kan man objektivt tillförsäkra att personen ifråga ville dö, och att
han var vid sina sinnens fulla bruk när han sökte hjälp? Lagarna behöver vara tillräckliga, för att inte
inbjuda varje mördare att kalla sitt brott för legitim dödshjälp. Jag skall inte breda ut mig över hur en sådan
praktisk lösning kan tänkas gå till; principen bör väl vara att om en sådan lösning finns, bör eutanasi vara
lagligt utifrån den. Trots allt: om man inte kränker någon rättighet genom att avsluta sitt eget liv (och det
gör man inte), kränker man inte heller någon rättighet genom att få dödshjälp. Ej heller den som erbjuder
hjälpen kränker någon rättighet, givet att han försäkrat sig om att personen vill dö, är införstådd med vad
det hela innebär, och är vid sina sinnens fulla bruk. Som sagt finns det konkreta problem behäftat med det
här, men jag talar nu i mån av principer. Såvitt jag förstår är mina åsikter om eutanasi gängse bland
liberaler, så jag tror inte mer behöver sägas i den frågan.

Så till frågan om psykiatrisk tvångsvård. Bör det vara lagligt att vårda en psyksjuk individ mot dennes
vilja? Bör man få hindra en psyksjuk individ från att ta sitt liv? Det här är en fråga som ibland splittrar
liberaler, men själv svarar jag affirmativt: tvångsvård bör, givet vissa noga definierade villkor, vara lagligt,
och man bör få hindra en psyksjuk individ från suicid. Det hela beror på sammanhanget. En person med
allvarlig psykisk sjukdom är inte fullständigt autonom. Förnuftet fungerar inte under tvång, och här är det
sjukdomen som orsakar tvånget. Den sjuke kanske frestas av rakbladet under en panikattack, men är glad
åt att leva bara en kort stund senare. Att hindra en psyksjuk människa från suicid är inte att kränka hennes
rättigheter utan att hejda inflytandet av hennes sjukdom. Det är vad varje ansvarsfull läkare bör göra. Den
läkare som lugnt står och ser på medan en patient skadar sig, bör rätteligen anmälas till HSAN. Någon
invänder: ”Men har man inte rätt att ta sitt liv om det nu är vad man vill göra?” Jag svarar: glöm inte bort
sammanhanget! En allvarligt psyksjuk individ är inte fullständigt autonom, och tillämpningen av
rättigheter måste ta hänsyn till detta. Jag inser förstås att här finns en risk för maktmissbruk, och därför
måste villkoren – som jag skrev – vara noga definierade och ha stöd i medicinsk forskning. Återigen skall
jag inte beröra de praktiska aspekterna utan endast själva principen: om en allvarligt psyksjuk person är
benägen att ta sitt liv, har läkaren fullständig rätt att hindra denne från att göra det. Sans peur et sans
reproche – utan rädsla och utan förebråelse.

1
Poängen med att säga ”suicid” istället för ”självmord” är inte att ge sken av värdeneutralitet. Att ta sitt liv är inte att mörda,
oavsett handlingens moraliska status.
2
Se gärna min genomgång av Kants etik här: http://www.equil.net/?p=700

29
För att summera är nog de flesta liberaler ense om att man i allmänhet har rätt till sitt liv, och därmed också
rätt att avsluta det. Ej heller det principiellt rättsliga med eutanasi bör vara en omstridd fråga bland
liberaler. Sedan råder det delade meningar om huruvida suicid kan vara moraliskt, och om tvångsvård ens
bör vara lagligt. Jag har föreslagit några argument för att suicid kan vara moraliskt (även om det ofta är
omoraliskt), och för att tvångsvård är legitimt givet ett rättssäkert regelverk. Detta får vara nog i just den
här texten. Jag hoppas att mina resonemang framstår tydligt, även när de har presenterats knappt.

Borderline: några filosofiska integrationer – Maj 17


Att vara god vän med någon som har borderline (BPS) är sällan enkelt. Det innebär på sätt och vis att
acceptera en motsägelse: att en egentligen rationell person kan bete sig ytterst irrationellt, åtminstone i vissa
avseenden. Denne är som alla vi andra utrustad med fri vilja, men han är oförmögen att ta ansvar för vissa
delar av sitt beteende, där andra oftast är förmögna. Med andra ord blir det heller ej rättvist att fälla
moraliska omdömen, där det i vanliga fall vore lämpligt. Att ha BPS är att vara splittrad av inre
motsättningar; man är en dubbelnatur; man befinner sig i gränslandet – därav namnet på diagnosen –
mellan att kunna agera förnuftigt och att tvingas agera emotionellt. När känslorna tar överhanden är det
möjligt att man inte ens vill må bättre, utan kanske sämre, för man har inte – tänker man – gjort sig förtjänt
av välmående. Mellan tio till femton procent av alla med BPS beräknas dö som följd av suicid. Att ha BPS
är att vara superlativt osjälvisk, i psykologisk mening (men inte nödvändigtvis i etisk). Liksom det måste
vara väldigt svårt att hantera sjukdomen, är det också svårt att bära rollen som närstående. Man måste lära
sig att identifiera och undvika olika moment som riskerar att utlösa destruktivitet. Man måste lära sig när
moraliska omdömen är lämpliga, och när de inte är lämpliga. Och på något sätt måste man också lära sig
att leva med den statistiska risk för suicid som faktiskt föreligger.

David Hume säger i ett berömt citat att ”förnuftet är och bör endast vara passionernas slav”. Jag tror det
blir svårt att hitta en psykiatriker som håller med om detta, och att hitta en person med borderline som
håller med, det blir nog ännu svårare. För om man vill se vad det verkligen innebär när förnuftet är slav åt
passionerna, då kan man betrakta hur någon med BPS fungerar. Svängningarna i humöret är snabba; de
kan ske utan en specifik yttre orsak, men de kan också utlösas och förstärkas av yttre faktorer. Tidvis blåser
starka känslostormar upp, som kan medföra ångest, självförakt och impulsivitet. En vanlig metod för att
tygla dessa ”passioner” är att skära eller bränna sig själv; den fysiska smärtan överröstar den inre och är
enklare att hantera. Som en klok tänkare har påpekat, är det i normalfallet förnuftet som leder och
känslorna som följer efter. Hos en person med BPS uppstår emellanåt ombytta roller, så att känslorna leder
medan förnuftet snällt får rätta sig efter dem. För att detta skall kunna ske är det nödvändigt för känslorna
att angripa den sjukes tankevärld, vilket är just vad de gör. Bland annat tvångstankar och skev självbild är
centrala delar av vad det innebär att ha BPS. Många filosofer har sagt att våra känslor bör ges förmånsrätt
över förnuftet; den som har borderline vet vad detta i praktiken vill säga. Det är nämligen svårt att finna en
annan grupp människor, som i lika hög grad behärskas av sina känslor.

Att ha BPS är att stundtals vara en psykologisk altruist. Man drabbas av en känsla av att vara fullständigt
värdelös, som i sin tur medvetandegörs och förstärks genom upprepade tvångstankar. (Kom ihåg: nyckeln
till dessa känslors förmåga att behärska den sjuke ligger i kapandet av tankarna.) 1 Ofta leder det här till en
extrem form av social metafysik, där man tror att ens existens är berättigad, bara så länge man är
uppskattad av andra. (Följderna kan bli olyckliga när man omsider upptäcker att det inte går att vara
uppskattad av alla människor vid alla tidpunkter.) Det kan också leda till ätstörningar, vilket är vanligt i
samband med BPS. Här har man låtit sig övertygas av tvångstankarna som ständigt upprepar hur oduglig
man är. Man projicerar budskapet på sin utsida likaväl som på sin insida; för att må bättre – eller för att till
och med ha rätt att existera – måste man tappa vikt. Helst skall man tappa många kilo på så kort tid som
möjligt. Att betänka hälsoriskerna tycks oviktigt, kanske för att man hellre dör än står ut med sig själv,
såsom man är och ser ut genom tvångstankarnas stålblanka spegel. Såvitt jag observerat är många med BPS
i den här bemärkelsen också ofrivilliga kantianer: de ser det som en plikt att hålla sig vid liv (för andras
skull), men försöker utöver detta att må så dåligt som möjligt (för deras egen). Genom att lida och förringa
sitt lidande blir man – kanske – berättigad att fortsätta existera.

1
Som bekant upplevs något ofta som mer trovärdigt eller sannolikt om det upprepas tillräckligt många gånger; ifall personen
med BPS lider av tvångstankar under en längre tid, ökar risken för att de skall börja låta plausibla.

30
På grund av sin dåliga självkänsla har personer med BPS i allmänhet svårt för att be om hjälp, även när det
gäller småsaker. De ser sig själva som fundamentalt odugliga, och därför – tänker de – kan de inte ha
någon rätt att ställa krav eller ens framföra önskemål. Om de erbjuds hjälp så kan hjälpen accepteras, för att
neka vore ju att bestrida en annans vilja, vilket är precis vad många med BPS undviker att göra. Sartre
hävdade rentav att det är omoraliskt att be någon om hjälp, eftersom det innebär att den andre måste ge upp
sin egen frihet. Just så är det vanligt för någon med borderline att tänka. Liksom det säkert innebär
problem för personen ifråga, leder det till svårigheter för läkare och närstående. Man måste försöka gissa
sig till vad som behövs eller önskas, och ställa konkreta frågor för att få svar. Ibland är det enkelt att gissa
rätt, men i andra fall närmast omöjligt. För den sjuke betyder det att många (kanske väldigt viktiga) behov
blir otillsedda. Eftersom man inte kan hjälpa till med något man saknar kunskap om, riskerar dennes vård
att lida brister som egentligen är helt onödiga. Lyckligtvis håller man inte med Sartre inom psykiatrin. Man
anser det inte omoraliskt att be om hjälp, och försöker istället motivera de med BPS att våga ta för sig i
dessa avseenden, t.ex. genom dialektisk beteendeterapi (DBT). Att nå betydande resultat kan dock vara
knepigt, eftersom symptomen är stadigt integrerade i hela BPS-problematiken.

Många med BPS introspekterar mycket, dels på grund av tvångstankar, men säkert också för att försöka få
ett grepp om sin situation. I vanliga fall är jag den förste att uppmuntra till självanalyser, men det här är ett
undantag. För någon med BPS har introspektionen låg verkningsgrad; den förbrukar massor av energi till
liten eller ingen nytta, och den blir lätt destruktiv. Detta beror på att sjukdomen är metafysisk – inte
epistemologisk. Det går inte att nå fram till introspektiva svar på varför man är som man är, ifall hur man är
beror på en sjukdom. Man är som man är på grund av en störning bortom ens egen kontroll – inte på
grund av att man begått något misstag som kan rättas till genom tankeverksamhet. Det enda man kan göra
är att komma till extrospektiv insikt om sin psykiska ohälsa; man kan inte resonera bort sin sjukdom, även
när man tänker aldrig så förnuftigt. Samtidigt vill jag förstås inte avråda personer med BPS från att
introspektera i största allmänhet. Det är nödvändigt att fundera över sina egna mentala processer, även för
någon med BPS, eftersom sjukdomen inte har oinskränkt inflytande. När det känns fruktsamt skall man
absolut introspektera, men när en tanke eller ett beteende utgör en integrerad del i BPS-diagnosen bör man
kanske låta bli. Att fundera sig tillrätta över sin borderline är ungefär lika görligt som att fundera sig
tillrätta över en förkylning eller influensa. I termer av väsentligheter kan man inte mer än härda ut, och
hoppas att ohälsan ger med sig.

Borderline är en mångfacetterad störning med dyster prognos. Dagens medikamenter har begränsad effekt,
och som jag skrev i första stycket beräknas tio till femton procent av alla BPS-sjuka dö av suicid. Dessutom
kommer nio av tio någon gång försöka ta sina liv. (Lägg också till en risk på tio till tjugo procent för att dö
av anorexi, för de med BPS som har detta.) Schopenhauer menade att livsviljan är ond, därför att den
ingjuter i oss en falsk tro på att vi kan bli lyckliga och tillfreds med tillvaron. Enligt honom lever vi i
gränslandet mellan lidande och leda. Det enda sättet att slutgiltigt bryta med den onda cirkeln är att bryta
med livsviljan självt. Borderline är en störning som bryter ner den sjukes livsvilja, och som får honom att
bli övertygad om det omöjliga i en lycklig eller ens dräglig tillvaro. Dess modus operandi är som vi har sett
monstruös, och då har jag inte ens nämnt t.ex. paranoian eller den ökade psykosrisken. Jag har inte heller
nämnt de dissociativa symptom som många med BPS upplever, där egot bokstavligt talat disintegreras.
(Det här påminner lite om en av Humes idéer, enligt vilken jaget består av knippen av perceptioner.) Men
även utan denna ostension: alla människor kan till viss del begripa hur det är att leva med borderline. Vi
har väl alla upplevt många av sjukdomens symptom, om än i tillfälliga och relativt beskedliga former. Det
ger oss möjlighet att relatera till det helvete som BPS-sjuka genomlider, bättre än hårda fakta eller
statistiska siffror.

Jag frågade min vän om han kunde summera sin erfarenhet av BPS, och han svarade med tre korta ord:
”Skam och skuld.” Att skämmas över att existera och att alltid bära skuld för allt dåligt i världen; sådant är
det ok som tynger ner hans axlar. När han funderar över livets mening är det inte någon abstrakt
tankeövning, utan en allvarligt och uppriktigt ställd fråga om huruvida han bör leva eller dö. Titeln på Ann
Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva uttrycker dilemmat på ett träffande sätt. (Boken ifråga

31
handlar dock ej om borderline, utan om bipolärt syndrom.) 1 Det här betyder förstås inte att livet skulle
sakna glädjeämnen, för det gör det inte. Men även dessa källor till glädje täcks av ett lager av tvångstankar;
ohälsan är ständigt på plats för att ta udden av dem. Själv kan jag inte tänka mig någon värre psykisk
sjukdom än BPS. Den angriper alla viktiga aspekter som välmåendet förutsätter, och prognosen är sämre
än den är för t.ex. bipolärt syndrom eller schizofreni. Kanske är mina reflektioner till nytta för någon, även
om det var för min egen skull jag skrev ner dem. Det är intressant att integrera filosofers idéer med
psykologiska beteenden, för då går de från att vara flytande abstraktioner till att vara konkreta exempel ur
verkliga människors verkliga liv. Därmed blir det enklare att demonstrera vad de faktiskt går ut på. Ändå
var detta mest en ursäkt för att kunna skriva en publicerbar text om BPS.

Kritik av den gyllene regeln – Maj 21


Ingen moralprincip är väl så allmänt godtagen som den så kallade gyllene regeln: gör mot andra som du
vill att de skall göra mot dig. Själv ser jag många brister i den här regeln, och menar att dess goda anseende
är oförtjänt. För att motivera detta behövs inga långa utläggningar, utan jag nöjer mig med ett par korta
men kritiska punkter.

Punkt ett. Den ”gyllene” regeln är en form utan innehåll. Huruvida vi handlar gott eller ont beror alldeles
på vad vi väljer att fylla formen med. Detta betyder att regeln inget mindre än förutsätter vår godhet för att
kunna ge goda resultat. Den kan tillämpas utifrån vilka premisser som helst, och den säger inget om vilka
premisser som är att föredra (än mindre säger den något om varför en viss premiss vore mer moralisk än
någon annan). På så vis är den ”gyllene” regeln snarare ett metodologiskt verktyg, än en moralprincip.

Punkt två. Regeln måste tillämpas utifrån var och ens redan befintliga premisser eller preferenser. Hur jag
själv råkar vilja bli behandlad, så skall jag också behandla andra. Detta kan vara rimligt utifrån vissa
villkor, men orimligt utifrån andra. Om jag inget hellre vill än att få det oförtjänta – då skall jag enligt
regeln ägna mitt liv åt att ge bort allt jag har till de som förtjänar det minst. Och är jag en självplågare skall
jag enligt regeln plåga andra som jag själv vill bli plågad. Alltså ger den alltid onda resultat utifrån onda
premisser, och ibland goda resultat utifrån goda premisser (för inte alla förtjänar att behandlas såsom man
själv vill bli behandlad).

Punkt tre. Man bör i allmänhet vara misstänksam mot färdigpaketerade paroller och slagord. Det viktigaste
är inte våra slutsatser, utan de resonemang och härledningar som leder fram till dem. Kortfattade men
uttrycksfulla slagord är ofta formgivna för att bespara oss den tankemöda det innebär, att ställa frågan
”men hur kom du fram till det?” Den ”gyllene” regeln är ett flagrant exempel på detta, då den tilltalar vårt
sunda förnuft utifrån de idéer och principer vi redan bär med oss. Om dessa idéer och principer säger den
inget, och den enda motivering jag hört för regeln är något i stil med att den ”känns rätt”.

Punkt fyra. Jag har ett par gånger hört folk mena att den ”gyllene” regeln bör kunna användas som grund
för att bilda en rättsordning på. Detta vore förrädiskt, eftersom lagarna skulle utgå från var individs
subjektiva preferenser: ”Var individ får behandla sin nästa hur som helst, så länge hans ageranden är
förenliga med hur han själv vill behandlas.” I praktiken skulle man komma undan med vad som helst, så
länge man hävdar att man själv ville bli utsatt för det man utsatte andra för. En dylik rättsordning vore inte
objektiv utan subjektiv; rättssäkerheten vore ipso facto obefintlig.

Det snällaste jag kunnat säga om den så kallade ”gyllene” regeln, är att den i alla fall motverkar hyckleri.
Yrkespolitiker som märker att de inte har någon preferens för att bli bestulna, bör alltså strunta i att stjäla
från andra. Å andra sidan: om det istället finns en verklig sadomasochist i maktens korridorer, rättfärdigar
regeln allt lidande han åsamkar folket, så länge han själv vill lida samma våndor. Av den händelse någon
skulle undra, är regeln från början kreerad i syfte att rentvå den störste sadomasochisten av dem alla: Gud.
Den återfinns i alla större religioner, och det är just därifrån vi hämtat den.

1
Minns vad Immanuel Kant sade: till att leva är man förpliktigad, men man bör må så dåligt som man bara kan. Endast då lever
man av plikt (snarare än för att man vill leva), och först då kan ens handlingar uppnå moralisk status. Psykiatriker har med
rimlig sannolikhet en hel del att invända mot Kants kategoriska imperativ.

32
The Golden Rule: A Critique
No moral principle is as commonly accepted as the so called ”golden” rule: do unto others as you would have them
do unto you. As for myself, I find that there are several flaws in this rule, and I think its good reputation is unjustified.
Lengthy discussions ought not to be necessary to motivate my position; I will try to make do with a couple of short
but critical points.

Point one. The “golden” rule is a form without content. Whether our actions will be good or evil depends on the
content we choose to fill this form with. This means that the “golden” rule presupposes our goodness for good results
to be possible. It may be applied by any premise, and it says nothing about which premise should be favored (much
less anything about why any given premise would be more preferable than any other). Hence, the “golden” rule is
more of a methodological tool than a moral principle.

Point two. The “golden” rule has to be applied in accordance with the premises or preferences we already hold.
However I may like to be treated, that is the way I should treat others. This may seem reasonable about certain
premises, yet unreasonable about others. If I would like to have nothing more than the unearned – this suggests that I
should sacrifice my life to those who have least earned it. And if I am a masochist, I should hurt others as I myself
would like to be hurt. Thus, the “golden” rule always brings evil results from evil premises, and sometimes good results
from good premises (since not everyone deserves to be treated the same way as you would like them to treat you).

Point three. One should always be cautious about adopting pre-packaged slogans and catchphrases. It is not our
conclusions that are most important, but how we reach them. Short but intriguing slogans are designed to save us the
intellectual work necessary to answer the question “why do I believe this to be true?” The “golden” rule is a flagrant
example of this, as it pertains to our common sense on the basis of ideas and principles which we already hold. It says
nothing about these ideas and principles, and the only justification for the rule I have ever heard, approximates “it just
somehow feels right”.

Point four. I have heard some people advocating the “golden” rule as a basis for government. This would be truly
treacherous, as the laws would be based entirely on the subjective preferences of its citizens: “Every individual may
treat his fellow man in any way he wants, provided he also wishes the same treatment to be bestowed upon him.” In
reality, this means you could get away with any crime, no matter its severity, as long as you convince the police that
you also wanted the same aggression turned against yourself. Such a government would not be objective but
subjective; its legal security would be non-existent. In practice, this implies anarchy.

The kindest thing I could say about the “golden” rule, is that it thwarts hypocrisy to some degree. For example: a
politician would generally notice that he has no preference for being aggressed against, and would thus refrain from
aggressing against others. On the other hand: if the politician happens to be a sadomasochist, the “golden” rule
justifies him in creating suffering, provided he would like to suffer the same way himself. This is actually why the
“golden” rule was first created – to justify the most gruesome crimes, committed by the most gruesome
sadomasochist: God. The rule is incorporated in every major religion, and that is indeed where we got it from. 1

Fyra rättighetsfrågor – Juni 03


Här vill jag uttala mig kortfattat i några mer eller mindre specifika frågor. Gemensamt för dessa frågor är
deras intima anknytning till rättighetsteori. Vissa av dem är kanske mer angelägna än andra; samtliga
framförs dock med jämna mellanrum när ämnet diskuteras. Det blir viss repetition här, eftersom jag berört
en del av det här förut, men omtagningar kan ju fylla ett syfte i sig: vi minns saker bättre som vi hört flera
gånger. Jag ber på förhand om ursäkt ifall inlägget verkar lite fragmentariskt. Detta beror i så fall på att jag
inte känner ett behov av att diskutera frågorna mer ingående, åtminstone inte här och nu. Trots allt är det
här en blogg – man kan inte förvänta sig uttömmande essäer varje gång! Tillsvidare alltså denna tetralogi.

1. Markägande
Den första frågan gäller huruvida mark kan ägas eller ej, och i så fall på vilka villkor. Jag har hört nekande
svar, till och med bland självpåtagna liberaler, varför jag känner mig ha ett och annat att säga här. Redan
John Locke identifierade hur ägande uppstår under frihetliga förhållanden: genom att man ”blandar sitt
arbete med jorden”. Det är fullt möjligt (och närmast oundvikligt) att tillämpa den principen på mark, för
att arbeta är ju att arbeta någonstans. Såvida man inte befinner sig på ett flygplan eller i en rymdfarkost är
ens arbete förankrat till marken. Med andra ord – detta har jag också argumenterat för tidigare – äger man

1
This English translation was also posted on Solo Passion: http://www.solopassion.com/node/6297

33
mark som en följd av det arbete man uträttar på marken ifråga. Naturligtvis talar vi också om ett visst slags
arbete här, och inte om arbete i största allmänhet. Jag blir t.ex. knappast delägare till Arlas marker, bara
genom att släpa dit och mjölka en egen ko. Inte heller skulle detta ge mig någon äganderätt till tidigare
oägd mark. Däremot kan jag göra anspråk på mark genom att bygga en egen bondgård på den. Vi bör
notera den väsentliga skillnaden här: man kan mjölka en ko lite var som helst, men en bondgård är fixerad
vid den mark där den är byggd. Ifall jag bygger en bondgård, då utför jag (till skillnad från blotta
mjölkningen) ett arbete som fordrar min ensamrätt till den mark jag använder för projektet. Att man kan
äga mark bör vara självsagt, trots att innebörden av markägande skiljer sig något från andra ägandeformer.

Utifrån det ovan sagda är det lätt att besvara frågor av typen: ”Men tänk om en enda person lägger beslag
på en hel kontinent, endast genom att sätta sin flagga i dess jord och utropa den som sin egen.” (Sådana
frågor brukar sorteras in under vad som kallas för ”Columbus-komplexet”.) Att göra detta är inte
tillräckligt för att ta en hel kontinent i besittning. Vill man bli ägare till en kontinent måste man arbeta upp
hela dess mark, och inte bara den cm² som en flagga kan tänkas behöva. Att göra detta är förstås praktiskt
taget omöjligt. Jag tror också att det blir lätt att besvara en invändning i stil med: ”Men tänk om all mark
vore privatägd; då skulle vi sakna rörelsefrihet och de fördelar som allemansrätten ger oss.” Först och
främst bör man skilja mellan två olika betydelser av ”allmän mark”: dels kan vi tala om oägd mark, och
dels kan vi tala om mark som förvisso är ägd, men där allmänheten får vistas. Här är det rimligen det
senare man bekymrar sig över, men det finns ju inget fog för idén att alla markägare skulle vilja utesluta
allmänheten från sina egendomar (ofta har de starka skäl för att inte göra just detta – t.ex. om de äger något
slags affärsrörelse där). Allemansrätt tör också existera, givet kontexten ovan. Att röra sig på en annans
mark bör inte vara ett problem, så länge den inte är tydligt avgränsad, och så länge man inte förstör något.
(För den positionen har jag argumenterat utförligare i min text Allemansrätten är liberal! 1.)

2. Äganderättslig arvssynd?
Av någon anledning menar många att frågan om hur det ursprungliga ägandet uppstod är viktig. Idén går
ut på att vi hävdar illegitim äganderätt idag, ifall det vi äger någon gång genom historien blivit stulet eller
motsvarande. Om läsaren till äventyrs skulle vara husägare, anser man alltså att hans hus är inget mindre
än stöldgods, ifall det är beläget på mark som någon gång exproprierats från ursprungliga ”homesteaders”.
Jag vill påstå att det här resonemanget postulerar äganderättslig arvssynd, och någon sådan existerar förstås
inte. Var individ är moraliskt ansvarig inför sig själv – inte inför andra (och särskilt inte inför de sedan
länge döda och begravda). Vad som hände med din mark för hundra- eller tusentals år sedan kvittar lika;
det väsentliga är hur du själv kommit att äga den. Nu invänder någon säkert att jag försvarar handel av
stöldgods, men det gör jag absolut inte. Köpa de facto stöldgods får man inte göra, men man är inte heller
kriminell ifall man råkat köpa stöldgods i god tro. Den som stulit och sålt vidare till en intet ont anande
köpare har begått två brott: dels stölden och dels det därpå följande bedrägeriet. Även om stöldgodset bör
återlämnas till dess rättmätige ägare, är köparen inte en brottsling utan ett brottsoffer. Tjuven bör
kompensera både den han stulit från, och den han sålt vidare till. Det här förhållandet blir dock alldeles
irrelevant när både tjuv och ursprunglig ägare ligger döda sedan länge. Det finns ingen att anmäla och
ingen att erbjuda kompensation. Har man själv skaffat sin egendom på ett rättmätigt vis, då är den ens
egen, oavsett historiska händelser.

3. Är endast en ofelbar rättsordning legitim?


Jag har flera gånger hört ett resonemang som låter ungefär så här: ”Varje rättsordning kommer emellanåt
att döma egentligen oskyldiga, och eftersom det är fel att göra detta, men tyvärr oundvikligt, kan ingen
rättsordning sägas vara legitim.” Underförstått är att endast en ofelbar rättsordning vore legitim. Nu är det
förstås så att alla människor är felbara, och det är ju precis därför som rättsordningar a fortiori är detsamma.
Vi har alltså inget skäl för att begränsa principen till att handla om lag och rätt; den är lika tillämplig på
varje enskild individs handlingar. Här skulle man med andra ord mena, att då vi alla är felbara, är också
alla våra handlingar illegitima. Vi kan råka kränka en annans rättigheter utan att ha det för avsikt. Till
exempel kan vi ge bort en bit nötchoklad till en person som visar sig lida av nötallergi. Betyder detta att
alla chokladgåvor bör kriminaliseras? Och vilken auktoritet skulle i så fall verkställa denna kriminalisering,
när alla tankar på en legitim rättsordning redan har övergivits? Det är inte svårt att se det motsägelsefulla i

1
http://www.equil.net/?p=726

34
en sådan tankekedja: det är i sig självt en handling att förklara alla handlingar illegitima. Att varje
rättsordning är felbar, utgör inget argument för att avskaffa dem. Däremot är det ett bra argument för att
vilja ha objektiva lagar, och för att bygga fällande domar på ett rigoröst bevismaterial.

4. Socialistiska enklaver?
Jag hör ofta liberaler som försöker vädja till politiska motståndare så här: ”Men tänk när det renodlat
liberala samhället blivit verklighet, då får du upprätta en socialistisk (eller vad saken nu gäller) enklav
inom det liberala landets gränser.” Detta är enligt mig inget mindre än förrädiskt. Socialismen är inte
liberal, eller med liberalism förenlig. Socialistisk politik innebär grova kränkningar av människors
rättigheter och bör rätteligen bannlysas. Ifall en grupp individer kommer överens om att dela på allt
sinsemellan är det självfallet okej – men det är inte socialism. En socialistisk stat har som mål att
nationalisera alla produktionsmedel, vare sig medborgarna vill detta eller ej. Skillnaden är lika polär som
natt och dag; det ena scenariot vilar på var individs frivilliga deltagande, det andra vilar på var individs
med våld understödda kuvande. I det renodlat liberala samhället kommer inte brott mot rättigheter att
accepteras. Den liberala staten skulle genast ingripa mot en socialistisk enklav – och det med all rätt. Ja,
såvida vi talar om en de facto socialistisk enklav, och inte bara om ett litet sällskap där man valt att dela med
sig av saker och ting. I samband med det här vill jag rikta kritik mot de som hävdar att familjen skulle vara
en socialistisk institution, bara för att det i viss mening råder jämlikhet inom den. Liksom en enklav inte
blir socialistisk bara för att man delar med sig inom den, blir inte familjen socialistisk för att där råder ett
slags jämlikhet. Tvärtom är man inom de flesta familjer ganska liberalt sinnade: man vare sig mördar eller
våldtar eller rånar en familjemedlem. (Jag har tidigare skrivit lite om ämnet i min text Inpass mot socialistiska
enklaver 1.)

Ärlighet är rationellt och egoistiskt – Juni 12


Det kan ju låta som en plattityd, men jag tycker att det finns alldeles för många lögner och alldeles för
mycket oärlighet här i världen. Var och varannan ljuger eller skarvar sanningen titt som oftast – för sig
själva, för andra eller bägge. Kanske tror de att de tjänar på lögnaktighet, eller att andra gör det. Vi hör ofta
om hur egoisten ljuger och bedrar för att få sina skumma intressen gottgjorda; lika ofta hör vi att man bör
ljuga ifall det kan skona någon från att höra en plågsam sanning. För egen del vill jag mena det rakt
motsatta: det är inte egoistiskt att vara lögnaktig, och det är inte moraliskt att ljuga för att ”skona” en annan
från verkligheten. Ärlighet är en aspekt av vad det innebär att vara rationell: man observerar och
accepterar verkligheten för vad den är, utan att evadera, skarva eller förfalska. Trots allt innebär oärlighet
att förfalska eller förvränga det verkliga, och eftersom endast det verkliga kan vara värdefullt, ligger det
omöjligen i ens intresse att vara oärlig. (Det kan förstås ligga i ens upplevda intresse, men inte i ens
rationella och i verkligheten grundade – d.v.s. reella – intresse.) Att ljuga är mer än att bara hypostasera en
sagovärld. Det är också att sanktionera sagovärlden på bekostnad av den verkliga, och att, i varierande
omfattning, tvinga andra att leva i den.

Oärlighet brukar ses som ett socialt problem (eller, som ibland är fallet, som en social förtjänst). Själv
hävdar jag att frågan är först och främst personlig. Innan vi frågar oss huruvida det är rätt mot andra att
ljuga för dem, bör vi fråga oss huruvida det är rätt mot oss själva, med andra ord: huruvida man tjänar sina
egna intressen genom att vara oärlig. Vi har kunnat konstatera, och skall fortsätta konstatera, att så inte är
fallet. Genom att förfalska verkligheten underminerar man sina egentliga värden, på grund av att egentliga
värden måste baseras på det som är egentligt, d.v.s. verkligt. Vi kan ljuga om att vara bildade, ha en hög
inkomst, ha många kontakter, ha uträttat imposanta storverk, och så vidare. Men trots att detta är sant i
lögnarens sagovärld, är det inte sant i verkligheten. Vi kan förvisso ljuga om att vara bildade, men vi blir
inte mer bildade för det. Vi kan ljuga ihop rikedom – det gör oss inte rika. Blotta fantasin kan inte göra det
fantiserade verkligt; wishing won’t make it so. Vad lögnaren gör är något rent metafysiskt. Han skapar en
parallell värld av perfekta idéer, och betraktar (i alla fall utåt sett) denna idévärld som den sanna, på
bekostnad av vad som verkligen är sant. Han företräder med andra ord ett slags platonism.

1
http://www.equil.net/?p=423

35
Varför skulle man ljuga om sin bildning, sin inkomst, sina bedrifter, med mera? För att måla upp en
gynnsam bild av sig själv; kanske rentav för att väcka beundran. Att göra detta ses allmänt som egoistiskt,
men jag skulle vilja hävda att det i själva verket är ytterst altruistiskt. Vad man gör är att man höjer en
annans omdöme över sitt eget. Man eftersträvar att motsvara en annans måttstock för vad som är gynnsamt
eller beundrande – inte sin egen. Följde man sin egen måttstock, då skulle man ju se till att vara vad man vill
vara och stå för det, istället för att ljuga ihop vad man tror att den andre vill höra. D.v.s.: istället för att leva
”i andra hand”, som en social metafysiker. Att bilden är en vrångbild spelar inte lögnhalsen någon större
roll; ej heller att den eventuella beundran han väcker är felriktad och oförtjänt. Lögnen är sann i den andres
ögon, och vad mer betyder något? Så resonerar han: ”Vad jag egentligen är saknar mening, det viktiga är
hur andra ser på mig; om jag inte väcker beundran sådan jag är, då får jag fabulera efter behov.” En sådan
attityd är förstås varken egoistisk eller rationell. Den egoistiske håller sina egna intressen främst – inte
andras. Den rationelle bygger sina intressen på objektiv verklighet, inte på andras mer eller mindre
subjektiva intryck. (Deras intryck blir om inte annat subjektiva när de luras att tro på lögner.)

Det är en vanlig villfarelse att man skulle bli lycklig av att ljuga, för vad innebär det att vara lycklig? Lycka
är en psykologisk belöning som måste förtjänas. Vi blir inte lyckliga, bara av att passivt invänta lyckan. Vi
måste gå den till mötes, genom att leva våra liv så gott vi kan efter eget förstånd. Det vill säga: genom att
handla i vårt eget rationella intresse. (Att göra detta är inte en garanti för att bli lycklig, men det är ett
nödvändigt förkrav.) Som vi redan har sett är lögnaren varken rationell eller egoistisk, i alla fall inte så
långt som han är lögnare. Han är det rakt motsatta, vilket ger rakt motsatt psykologisk effekt. Istället för att
bli lycklig av sina lögner, bryter de sakta men säkert ner hans självkänsla. Att ljuga för andra är enkelt; att
ljuga för sig själv är desto svårare. Man kan lura i andra att man gjort sig förtjänt av något, men själv vet
man att man, genom sin falskhet, skaffat det oförtjänta. Precis som insikten av att ha gjort sig förtjänt
brukar åtföljas av stolthet, åtföljs motsatt insikt av motsatt psykisk reaktion. Istället för en belöning får man
en bestraffning; istället för stolthet upplever man självförakt. Detta förutsätter såklart att man kan skilja det
som är sant från det som inte är sant, och att man inser det felaktiga i att ljuga. Om den saken skriver Tara
Smith bra, och det är från henne jag hämtat poängen:

My point is not that a liar will experience guilt because he accepts the premise that honesty is morally
proper. (That would clearly be question-begging.) Rather, quite apart from any moral evaluation of his
actions, the damage is wrought by his awareness of his unconventional means of seeking goals. Because
he will continually encounter evidence indicating that honesty does work and that faking does not, his
reliance on dishonesty is likely to gradually undermine his self-confidence. (Tara Smith, Ayn Rand’s
Normative Ethics, p 86.)

Så långt det principiella och psykologiska. Fortfarande invänder säkert pragmatikern: ”Men tänk om man
kommer undan med sin lögn, har man då inte tjänat på den?” Jag skulle i så fall vilja svara att han alldeles
förbisett vad jag har skrivit. Till det bästa av mitt omdöme har jag resonerat mot att lögnaktighet skulle
vara egoistiskt, oavsett om man ”kommer undan” (d.v.s. ej blir påkommen) med att ljuga eller ej. Det hör
helt enkelt inte till saken. Som vi har sett innebär egoism att man utgår från sina egna intressen, inte från
andras. Huruvida någon annan inser att man ljuger eller ej är alltså totalt irrelevant. Jag tror mig (om än
kortfattat) ha förklarat varför det inte kan vara rationellt eller egoistiskt att fara med osanningar (och
egoism bör ju vara rationell). ”Nå” svarar pragmatikern, ”men tänk om man bara ljuger i enstaka fall, där
man kan vinna stort på det.” Svaret blir fortfarande detsamma: precis som det är irrelevant huruvida man
blir avslöjad eller ej, är det irrelevant huruvida man ljuger ofta eller bara då och då. Mitt resonemang kan
tillämpas lika väl på en enskild lögn som på en mängd lögner. Det typiska exemplet på en enskild oärlighet
är kanske eleven som fuskar på ett avgörande prov. Ligger det kanske inte i hans intresse att bli godkänd?
Jovisst, det gör det ju. Men man kan inte skilja ett ändamål från dess metod. Det kan ligga i ens intresse att
bli rik, men det legitimerar inte stöld. På samma sätt kan det ligga i ens intresse att bli godkänd på ett prov,
men det legitimerar inte fusk.

I den här korta uppsatsen fokuserar jag främst på lögnen som ett individuellt problem. Som en sista
utvikning kan man också fråga huruvida interpersonella relationer har något att tjäna på lögnaktighet
(även om jag anser mig ha besvarat frågan indirekt). Svaret är förstås nekande. Vad som inte tjänar
individerna i en relation kan inte heller tjäna relationen som sådan. En relation är ju ingen fristående

36
konkret, möjlig att skilja från de individer som relaterar till varandra. Ju mer en relation präglas av falskhet,
desto mindre värdefull blir den för samtliga inblandade. (Vi har redan sett att ett egentligt värde måste
bygga på det egentliga, d.v.s. på det verkliga.) Betänk också att lögner inte existerar i ett vakuum. Som
lögnare måste man alltid vara beredd på att försvara sina gamla lögner, om nödvändigt med fler lögner.
Även om man inte haft för avsikt att ljuga ofta kan det hända att det blir nödvändigt för att täcka över sina
spår, såvida man inte vill ge efter och erkänna sin falskhet. Lögnaktighet är en progressiv epistemologisk
sjukdom; den infekterar varje relation och varje medvetande, ofta med grövre följder än man från början
tänkt sig. Det medräknar så kallade ”vita” lögner. Vill man inte ha sanna svar bör man inte efterfråga några
svar alls. Förväntas man att ljuga kan man säga sanningen så skonsamt som möjligt, eller helt enkelt vägra
att ge ett svar över huvud taget. Vad jag sagt om lögnaktighet gäller, rent principiellt, lika mycket för små
lögner som för stora, eller förväntade som oförväntade.

Med allt detta sagt, några rader i polemik mot Immanuel Kant. Vi har förstås ingen plikt att tala sanning –
särskilt inte när vi blir hotade med, eller utsatta för, våld. Moral upphör där angreppsligt våld tar vid. Kan
vi ljuga i hopp om att skydda oss själva eller andra från angrepp, då är det vad vi bör göra. I en sådan
kontext blir lögnen ett slags muntligt självförsvar istället för nävarnas fysiska. Ifall Gestapo knackar på
dörren – det här är ett klassiskt scenario – och vill veta om eller var man gömmer judar, bör man ljuga för
fulla muggar! Å andra sidan är det väl inte en poäng man behöver dröja kvar vid; trots allt hör det inte till
vanligheten att man måste ljuga sig ur ett angrepp av sådant slag. Så länge vi lämnas fria att välja mellan
lögn och sanning, bör vi välja det senare. Vare sig vi riskerar att bli avslöjade eller ej, vare sig lögnen är stor
eller liten, vare sig den är förväntad eller oförväntad, och vare sig vi betraktar den som enstaka företeelse
eller gjort den till slö vana. I själva verket har vi allt att tjäna på att vara ärliga, framför allt mot oss själva
men även för andra. Precis som lögnaktighet är en epistemologisk sjukdom, är ärlighet dess medicina
mentis.

Terry Goodkind: A Review – Juni 17


“The first law of reason is this: what exists, exists, what is, is and from this irreducible bedrock principle, all
knowledge is built. It is the foundation from which life is embraced. Thinking is a choice. Wishes and whims are not
facts nor are they a means to discover them. Reason is our only way of grasping reality; it is our basic tool of survival.
We are free to evade the effort of thinking, to reject reason, but we are not free to avoid the penalty of the abyss that
we refuse to see. Faith and feelings are the darkness to reason’s light. In rejecting reason, refusing to think, one
embraces death.”
– Faith of the Fallen: Chapter 41, page 319

This is mainly a review of Faith of the Fallen by Terry Goodkind. The review will contain spoilers. Keep in
mind that this book is the sixth in a series of eleven; I have read the previous ones but not (yet) the latter.

As most of us probably know, Terry Goodkind is an Objectivist best-selling author of what is commonly
thought of as “fantasy novels”. However, as Goodkind himself have pointed out, the fantasy elements in
his stories are secondary to plot and characterization. What distinguishes him from many other authors of
the same genre may very well be his focus on characters and their choices in life (rather than particular
concretes such as magic, dragons, etc.). This being said, the Objectivist principles do not become explicit
until the sixth book, which I am now about to review.

When the reader picks up Faith of the Fallen, all hope for the Midlands seem lost. The entire world is about
to be subjugated by The Imperial Order and its leader Jagang. However, only now do we truly come to
understand the philosophical drive behind The Order: altruism. Jagang believes that the individual is but a
cog in a large collective machinery, and what matters is the direction of the machinery, not each individual
cog. In order to serve the Creator properly, each individual must learn to put the needs of others before the
needs of his own. An achievement is only valuable if it can serve the collective; all individual desires –
including happiness – are regarded as immoral. Such are the ideals that operates Jagang and The Imperial
Order. And for these ideals, all of humanity is either to be slaughtered or enslaved under its rule.

Of course, in Goodkind’s benevolent universe, there are heroes as good as the villains are evil. In Faith of the
Fallen as in the previous books, Richard Rahl is our main protagonist. He is the embodiment of reason and

37
morality, according to the views of his author. He wields the Sword of Truth (also being the name of the
series), and he is an extremely powerful yet rare sort of wizard: a war wizard. From the third book, he is
also the ruler of D’Hara, with the task of bringing peace and freedom to all of the Midlands. While such a
prospect may appear less than probable at times, he does not stand alone (although I’m sure he would, if
he had to). He has many allies, many followers, and last but not least, many friends. In this review I will
mention only one: Kahlen Amnell, Mother Confessor and wife to the Lord Rahl.

In Faith of the Fallen, Richard Rahl is kidnapped by the powerful sorceress Nicci, allied with The Imperial
Order and sometimes referred to as Death’s Mistress. Her purpose for doing so is all but concrete-bound.
At a young age, she was indoctrinated into the altruist code of morality by her mother. She has lived by
that code ever since, perhaps more consistently than most. However, choosing to be a slave to the needs of
others comes with a heavy cost. Psychologically, she has become as indifferent to her own life and
happiness as her code of morality requires her to be. Only physical pain can make her feel something;
hence her rather masochistic delight in being punished by Emperor Jagang. Even so, Nicci senses that there
is some fundamental principle of life that she has yet to grasp. Richard Rahl will be the one show her this
fundamental principle. If anyone can do so, he can. Thus she decides to capture him, by using magic
against his wife Kahlen. Richard has to make a choice: either he goes with Nicci or his wife will die.
Confronted with fait accompli, he decides on the first alternative.

Nicci takes the Lord Rahl (who from now on will have to travel incognito) to Altur’Rang, a major city
located in the heart of the Old World. Why there? Not only is it the most miserable place imaginable, but
also the hometown of Emperor Jagang. It is stricken by poverty and moral deprivation under the iron rule
of The Imperial Order. Here of all places, Richard Rahl will learn the errors of his ways and come to
support the ideals of altruism. This will show him how great are the needs of others, and how petty are the
needs of his own. To Nicci’s surprise, the exact opposite occurs. Richard never approves of altruism, but
still manages to make Altur’Rang a better place for everyone around him. He does so by helping himself. He
works hard to create labor and wealth, even though such capitalism is forbidden by The Order. As for the
men around him, he will not be their slave but their friend; he does not sanction their “right” to his life, but
invigorates them with virtues such as pride and self-esteem. Nicci comes close to understanding the
answer to her unspoken question, but still, it has to be shown to her even more concretely.

For the crimes of exploiting his fellow man (i.e. creating jobs and wealth), Richard Rahl is sent to be
tortured and maybe even killed by The Order. In the end and with a lot of help from others, he is released,
albeit not granted his freedom. (In Altur’Rang, there is no such thing as a free man.) As it turns out, he is
made a carver for The Order, and by proving his exceptional skill at carving gets the assignment of making
a great statue that will stand outside the Emperor’s new palace. Of course, all statues in this abject place
depict man as worthless and corrupt, forever cowering at the feet of his perfect Creator. This is what
Richard is meant to carve, but he will not. He decides to make his statue a tribute to the nobility of man,
depicting a man and a woman, both strong and with an unblemished sense of worth. Obviously, such a
feat will mean the end of him. The Order will kill him, yet he makes the statue, realizing that in Altur’Rang
he is as good as dead anyway. The name of the statue is inscribed at its foot: “Life.” Man as capable of
nobility and greatness – such is the vision of life according to Richard Rahl (and a fortiori his author).

Being curious about Richard’s work, Nicci unveils his statue prematurely as soon as it is finished. As if
struck by lightning, her entire existence is eradicated and reduced to nothing. In an instant, she
understands how wrong she has been, and how evil the morality of altruism is. This is what she had never
been able to grasp: life. Her apathy fails her; she is overwhelmed by the flawless beauty of Richard’s vision.
Soon enough, the people of Altur’Rang gather, forming endless lines leading up to the palace. Many of
them weep with joy, suddenly being able to see things clearly. In the end, The Order forces Richard to
destroy his statue in front of the entire city. He does so, but not without addressing the people, telling them
the true evil nature of their oppression. Perhaps for the first time ever, people are able to think for
themselves, and they are persuaded by Richard’s short speech. This event marks the beginning of the
revolution of Altur’Rang. The hometown of Jagang is won over by its citizens en masse, not so much by the
power of steel as by the power of ideas. Nicci, having learned what she sought out to learn, releases Kahlen

38
from the magic binding her. In the good and kind universe of Terry Goodkind, justice and virtue always
prevail in the end.

The above is obviously an abridged account for some of the most essential events in Faith of the Fallen.
There is a lot more to the story, as you would find out upon reading the actual book.

While I have so far held Goodkind in high esteem, I believe some aspects of his writing deserve criticism.
At times he does seem to be an eclectic, adopting views that are in direct conflict with Objectivism. One
example of this would be his sanction of duty ethics, usually concerning the lives of Confessors. At other
times he appears to be concrete-bound, as is the case in Faith of the Fallen. Consider this: the people of
Altur’Rang are totally brainwashed by altruist propaganda, rendered incapable to think rationally, yet
somehow they are instantly brought back to their senses upon seeing Richard’s statue. I do appreciate the
notion, but I do not find it credible, at least not in the context it was written. In my view, this turn of events
suggests that there is a golden argument that most will accept automatically. Of course, no such golden
argument exists. 1 (As a side-point, a couple of minor characters in Faith of the Fallen resemble some of
Rand’s characters a bit too much.) Also, most of you will probably agree that Goodkind is not the most
subtle of authors. Rand holds that a fiction writer must show the reader what he means, instead of telling
him. Goodkind does both, thus letting the reader think for himself, only to a certain point.

Let us be honest about one thing: Goodkind does not write works of genius. His plots are sometimes clever
but usually basic, and while the characters have depth, his style is that of a simple entertainer. So what do I
enjoy about his books? They engage me, and above all, they are about justice. Goodkind shows without
exception that pity for the guilty is treason to the innocent. Not only does virtue prevail in the end, but evil is
punished to the extent that it is evil. It is never excused or forgotten. While the villain probably thinks he is
doing good, this does not make him any less evil, or his actions any more forgivable. Forgiveness may be
granted a villain, only if he comes to realize that he is wrong and acts accordingly (i.e. only if he is no
longer a villain). Goodkind is passionate about justice, and he knows the meaning of the concept which is
more than can be said about most authors. That is what I like most about his books. They are by no means
impeccable, but they are compelling and for the most part virtuous. If one can leave aside certain flaws
regarding style, reading Goodkind is worthwhile. 2

A comment by Jeffrey Smith


You wrote: “I do appreciate the notion, but I do not find it credible, at least not in the context it was
written. In my view, this turn of events suggests that there is a golden argument that most will accept
automatically. Of course, no such golden argument exists.” The reason for this is that rational argument is
not what causes the change. Religion calls this "conversion". The real catalyst for the change in the people
of Altur'Rang is the statue, which allows them to become aware of a different perspective on life. Their
perspective is shifted. It's like watching the sun come up at dawn, or set at sunset: the place itself remains
the same, but the sight of the place is completely changed because of the difference between sunlight and
darkness.

All Richard's speech does is explain to them what their new perspective is, and why it is different from
the old one. It doesn't cause them to change; instead it allows them to understand the change that has
already taken place.

You do have a valid point. Perhaps you are right, but I am still doubtful. Take Howard Roark’s speech at
the end of Ayn Rand’s novel The Fountainhead for example. He puts forth an extensive argument for why he
did what he did, why personal integrity is crucial, and so on. Above all, it is this argument that makes
other people understand why he is, in fact, right. They do not understand why he is right, simply because
they have seen one of his buildings. A few people do, but that is because they are already psychologically
susceptible to his sense of life. Most people, however, are not. They must be persuaded by the logic and
reason of sound argument. Wouldn’t it be strange if Rand had omitted the speech in The Fountainhead,

1
För en längre diskussion kring den frågan, se Hur övertygande är ett rationellt argument? ovan.
2
This review was also posted on Solo Passion: http://www.solopassion.com/node/6405

39
instead to have everyone suddenly understanding Roark because they had seen his latest skyscraper? I’d
think so. 1

Kort inlägg om värdeteori – Juni 27


En poäng som jag framfört om och om igen i olika texter, är att våra idéer och värden har en fundamental
inverkan på allt vi tar oss för. De är inte bara nominella verktyg vi leker med bakom skrivbordet, och de
existerar inte i ett vakuum. Våra idéer om hur saker är har en avgörande betydelse för hur vi anser att de
bör vara. Eftersom vi bara har en verklighet att tillgå, måste vi integrera våra idéer på ett område med våra
andra idéer på andra områden. Om vi försummar att göra detta frikopplas idéerna från verkligheten, och
vi bygger motsägelser på hög. En felaktig premiss på ett område kommer sannolikt att infektera även
andra premisser på andra områden. Just därför är det så viktigt att komma tillrätta med motsägelser när
man påträffar dem: de har potential att orsaka skada på fler områden än där man först fann dem. Jag kan
inte nog upprepa att våra idéer om hur saker är avgör hur vi vill att de bör vara; dessa två kan inte skiljas
från varandra (Humes lag till trots). Att det är så beror helt enkelt på att värden faktiskt har en koppling till
verkligheten. Man är fri att ignorera den kopplingen, men inte att undgå följderna av att göra det. Om
läsaren håller sig till tåls, skall jag försöka utveckla den här poängen lite.

Som jag skrev ovan har vi bara en verklighet att tillgå. Det betyder att varje fråga som rör denna enda
verklighet, endast kan ha ett enda sant svar. Vi kan formulera svaret på olika sätt, se det från olika
perspektiv, känna till det helt eller delvis eller inte alls – och så vidare. Men från en enda verklighet
(metafysik) följer en enda sanning om det verkliga (kunskapsteori), och på vad vi vet om det verkliga bör
vi grunda våra värden (etik). De här tre stegen är inte fristående utan delar av en kognitiv process. Vi kan
inte förändra en del utan att också påverka de övriga. Ifall man till exempel tror att det finns ett flertal olika
verkligheter så kommer det att påverka ens idéer om kunskap och värden. På flera verkligheter kan ju följa
flera motsägande sanningar, som var och en antas vara sann i dess egen värld (och där någon värld anses
”mer” sann än andra – se t.ex. platonismen). Därpå kan sedan följa en etik enligt vilken människan bör
lyda och lida i den här världen, för att belönas i en annan som anses bättre (se t.ex. de flesta monoteistiska
religioner). Vi ser hur metafysik, kunskapsteori och etik hör ihop, som tre länkar på en filosofisk kedja.
Man kan inte dra i den ena länken utan att de andra två följer efter. Och om man vet vad någon anser på ett
av dessa områden, kan man ha en god aning om vad han anser även på de andra.

Vad är egentligen ett värde? Ett värde är något som man vill skaffa och/eller behålla. Implicit är med
andra ord att det måste finnas någon som värderar, och något som värderas. Värdet består inte endast i den
som värderar eller i det som värderas; det tidigare är subjektivism och det senare intrinsikalism – två sidor
av samma falska mynt. Värdet består i relationen mellan de bägge. Således: värden är inte attribut utan
relationer. Vi har alla en mängd olika värden, eftersom saker och ting står på spel för oss. Ytterst står våra
liv på spel, och om vi sätter värde på livet måste vi också värdera vad som möjliggör och berikar det. (Man
måste inte värdera sitt liv, men den som inte gör det läser inte heller den här texten, utan är upptagen med
att knyta sin egen snara.) För att förstå den här poängen behöver man bara ägna en tanke åt vad som skulle
hända, om man upphörde att över huvud taget värdera. Utan värden inga drivfjädrar och utan drivfjädrar
inga val – och utan val total passivitet. Det enda som väntar den passive är sjukdom och död. Livet är en
process som ständigt måste försörjas av den levandes egna aktiva val. Slår man sig ned för att aldrig mer
lyfta ett finger, då upphör livet automatiskt efter en (relativt) kort tid.

Syftet med texten är förstås inte att leda den objektiva moralen i bevis, så jag skall inte gå ytterligare in på
den saken här. En rudimentär förklaring är dock nödvändig för att illustrera hur värden fungerar. Ytterst
värderar vi saker därför att vi upplever att de gagnar våra liv. Här måste man ta både kvantitet och kvalitet
i beaktande; var individ har sin egen värdehierarki och kan se ett högre värde i kvalitet än livslängd, i
händelse av en konflikt dem emellan. Det går alltså att tänka sig situationer där t.ex. suicid är fullt förenligt
med de här principerna. Om livet har en så låg kvalitet att icke-liv blir att föredra, är det, givet att man inte
kan förbättra sin tillvaro, rimligt att ta sitt liv. Dylika situationer är förstås inte vanliga; det klassiska

1
I made a link to this review on Facebook, after Mr. Goodkind had joined in order to get in touch with his fans. I am not sure if
he read it, but I think he did, because he “liked” it. (For those who do not use Facebook, anyone can click on a link to show they
have noticed and approved of a status message.)

40
exemplet är den som sitter fången i ett koncentrationsläger. Det går också att tänka sig något som ökar ens
livskvalitet så mycket att det överväger en eventuellt förkortad livslängd. Ett spontant exempel är rökning
av tobak. Det finns några elementära värden som vi alla av natur måste dela (syre, näring, vätska, etc.) men
utöver dessa värderar vi olika. Man måste själv identifiera sina värden, avgöra hur de kan eftersträvas på
bästa sätt, och omsätta teori i praktik. Ingen annan kan göra dessa saker åt en. Det är precis därför som vi
alla behöver en rationell filosofi att vägleda oss!

Några problem med UFO-exempel – Juni 29


Den som någon gång diskuterat filosofi är nog välbekant med vad som brukar kallas för ett ”UFO-
exempel”. Ett sådant exempel utmärks av att vara extremt långsökt eller osannolikt (eller bägge). Nu
kanske läsaren tänker att det här tyder på stora brister hos dylika exempel, och jag är i så fall den förste att
hålla med. Ändå är det just dessa brister som många brukar räkna som fördelar med UFO-exempel. Den
som far med sådana värjer sig oftast ungefär så här: ”Visst är mitt exempel långsökt, men det är ju därför
det verkligen sätter dina idéer på prov, och du kan inte påstå att det skulle vara logiskt omöjligt.” I sanning
är UFO-exemplets enda förtjänst att vara möjligt. Jag kan alltså inte påstå att det är kognitivt ogiltigt, men
ett argument kan vara kognitivt giltigt och fortfarande vara svagt. UFO-exemplet är inte bara svagt. Det
tenderar att utmatta varje seriös diskussion tills all kontakt med verkligheten förlorats under resans gång.
Hur ofta händer det inte att man resonerar kring en allmän etisk princip, med betydelse för allas vår
vardag, bara för att få försvara den mot exempel om invasioner från yttre rymden och dylikt? Naturligtvis
är det inte logiskt omöjligt att jorden skulle kunna angripas av utvecklade livsformer från andra galaxer.
Men det har aldrig hänt förut, och det lär inte hända i framtiden heller. På vilket sätt är det då relevant att
ens föra saken på tal? I själva verket tjänar UFO-exemplet mest till att grumla och begabba.

Trots att UFO-exemplet antas vara ett starkt argument mot varje given tes, förhåller det sig precis tvärtom.
Att någon behöver ta till en extremt långsökt eller osannolik kritik är underpant på att det kritiserade är
välgrundat. Man reser ju inte en väldigt långsökt invändning om en självklar finns till hands. Detta oaktat
bör vi göra upp med villfarelsen att UFO-exemplet skulle vara ett slags reductio ad absurdum. Det är det inte.
Att reducera till orimlighet innebär att man utgår från premisserna och drar dem till deras yttersta spets. Så
fungerar inte UFO-exemplet; det kastar istället upp ett absurt scenario i luften och kräver att premisserna
skall lösa det. Skillnaden är enorm men kanske inte påfallande uppenbar. Om man följer en premiss till
dess logiska slutpunkt, och visar att den måste leda till absurda resultat, har man avslöjat en immanent
brist hos den. Medan reduktion till orimlighet kan vara ett starkt argument, är UFO-exemplet desto
svagare. Detta kan vi illustrera med hjälp av ett akademiskt dito, som en gång framförts av Robert Nozick i
polemik mot Locke: äger man plötsligt ett helt hav, bara genom att hälla lite tomatjuice i det? Om man
följer Lockes idéer om hur äganderätt uppstår, märker man att Nozicks raljanta UFO-exempel är oombett.
De leder inte alls till att man skulle äga hela hav genom att hälla tomatjuice i dem. Men UFO-exemplet
handlar som sagt inte om att reducera till orimlighet. Det handlar om att kasta upp ett fånigt scenario i
luften, och försöka släpa dit premisserna från andra änden.

Och förresten: varför skulle man anse att en premiss blir ogiltig av att reduceras till orimlighet, när man
själv hävdar att den måste kunna lösa orimligheter?

Ofta används UFO-exempel av någon som inte begripit det som han vill kritisera. Om t.ex. Nozick begrep
sig på Lockes teorier om hur äganderätt uppstår, då skulle han väl inte resa en så uppenbart löjlig
invändning mot dem? Ett annat UFO-exempel som jag nyligen möttes av hade att göra med egoism. Jag
resonerade för att det ligger i ens rationella intresse att visa respekt för andras rättigheter, och möttes då av
följande scenario: ”Men tänk om någon erbjuder dig en miljard kronor för att örfila upp en helt oskyldig
individ – då ligger det väl ändå i ditt intresse att göra så?” Nu har det aldrig hänt att någon blivit erbjuden
en miljard svenska kronor för att örfila upp en annan, och det lär väl inte hända imorgon heller. (Kanske
om staten lyckas inflatera valutan ordentligt?) Hade man följt mina premisser, skulle man ha besparat sig
den möda det tog att komma på ett så osannolikt UFO-exempel. För visst kan man ta emot en hel miljard
för att örfila upp någon, och sedan tack vare kapitalet erbjuda den örfilade en överdådig ersättning!
Tydligen hade man inte begripit vad man ville kritisera, och ett mindre långsökt exempel för det rationellt

41
egoistiska i att kränka andras rättigheter, det kunde man inte ge. Alltså har UFO-exemplet mycket lite med
saken att göra.

Lägg också märke till att UFO-exemplet ofta vilar på en falsk grund, vilken försvaras med att det ju bara
rör sig om en ”tankelek”. Ta t.ex. det lyckliga barnet i buren som ett illustert prov på detta. Man frågar sig:
bör man släppa ut det lyckliga barnet ur dess bur, även om den nya friheten skulle göra det mindre
lyckligt? I strikt mening kan inte ett sådant scenario ens kvalificera sig som ett UFO-exempel, eftersom det
faktiskt är omöjligt. Ett barn som suttit hela sitt liv i en bur kan inte vara lyckligt; om man påstår det så
evaderar man allt vad lyckan förutsätter. Och eftersom premissen är falsk blir hela scenariot lönlöst – inte
bara långsökt eller osannolikt men omöjligt. Att många så kallade UFO-exempel är de facto omöjliga, beror
på att alla sådana exempel är avsedda att vara så orimliga som de bara kan bli. Ibland råkar deras
upphovsmän helt enkelt snava över gränsen från det orimliga till det omöjliga. Detta kan ju tyckas säga en
hel del om bristerna hos dylika exempel, men själva deras orimlighet är alltså vad som antas göra dem så
starka. Och varför i hela fridens namn fortsätter man att påstå att ett UFO-exempel kan vara relevant som
”tankelek” betraktad, trots att det visats stå på en falsk grund? Sådant vittnar bara om den korrupta
epistemologi som ligger så nära till hands, för den som gör bruk av UFO-exempel.

Kärlek som objektivt värde – Juli 10


Det råder allmän mening om att kärleken är blind och oförnuftig. Men är det verkligen så? Den frågan skall
jag undersöka nedan. 1

I grova drag kan man, såvitt jag kan se, dela in känslor i tre olika kategorier. I den första kategorin finner vi
de fysiologiskt betingade känslorna: om vi inte dricker blir vi törstiga, om vi inte äter blir vi hungriga, om vi
inte sover blir vi trötta, om vi slår oss gör det ont, o.s.v. 2 I den andra kategorin hittar vi de psykologiskt
betingade känslorna: om vi upplever ett starkt hot blir vi rädda, om något oväntat inträffar blir vi
förvånade, utan tillräcklig stimuli blir vi uttråkade, o.s.v. Det finns förstås en stark koppling mellan
fysiologiska och psykologiska känslor (om det vittnar t.ex. psykiska sjukdomar), men de tillhör ändå olika
indelningar. I den tredje kategorin påträffar vi de filosofiska känslorna: om vi upplever orättvisa blir vi arga,
om vi inser vårt eget värde blir vi stolta, om vi litar till vårt eget omdöme får vi självkänsla – och om vi
hittar en person som motsvarar våra högsta värderingar blir vi förälskade. Jag inser förstås att läsaren kan
ha en del att invända mot att kärlek skulle vara en värdefråga, och om den saken skall jag strax skriva mer.
Låt mig bara först säga att de här tre kategorierna inte är isolerade öar utan bör ses som grenar på ett och
samma träd; de påverkar alltså varandra. Jag vet inte om indelningen är slutgiltigt korrekt, men den tycks
om inte annat pedagogisk för det givna syftet.

Känslorna i den första kategorin kommer sig av instinktiva eller reflexmässiga fysiska funktioner.
Känslorna i den andra kategorin är starkt kopplade till de i den första, men de skiljer sig såtillvida att de
förutsätter kunskap. Att uppleva rädsla inför ett hot kan ju sägas vara instinktivt, men det förutsätter att
man har kunskap för att alls kunna urskilja hotet. Känslorna i den första kategorin förutsätter emellertid
ingen kunskap (vi blir t.ex. hungriga om vi inte äter, oavsett hur mycket eller lite vi vet om mat). På
liknande sätt är känslorna i den tredje kategorin starkt kopplade till de i den andra, men utöver att bara
förutsätta kunskap så förutsätter de också värden. För att t.ex. uppleva orättvisa måste man ha kunskap om
situationen ifråga, och man kan inte bli arg över en orättvisa utan att också sätta värde på rättvisa. Sedan
likadant med andra exempel. (Man kan ju invända att den som blir rädd för ett hot måste sätta värde på sitt
liv, men det bestrider den här modellen, som säger att dylik rädsla består av kunskap om hotet ihop med
ren instinkt.) I vilket av dessa fack hör kärleken hemma? Man kan väl svårligen svara annat än det tredje.
För att kunna älska någon behöver man kunskap om att denne finns till, och man behöver veta vem han
eller hon är. Att man också sätter värde på personen ifråga är implicit i begreppet ”älska”. Men säger det

1
Jag vill redan i förväg säga att det här inlägget möttes av beskt gensvar på bloggen. Någon egentlig kritik av det jag har skrivit
presenterades inte, men tydligen kunde kärlek förklaras bäst med spelteoretiska modeller. Nå – många ser både sig själva och
andra som viljelösa pjäser i livets spel, men det är väl just den uppfattningen som mitt inlägg vänder sig mot. Samuel Mossberg
menade till och med att bara hjärnskadade kan tänka logiskt i vardagssituationer (något han kommit fram till genom
introspektiv analys, får man förmoda). Läsaren får väl bedöma saken själv efter att ha läst inlägget.
2
På engelska skiljer man förvisso mellan ”emotions” och ”sensations”. Men någon sådan distinktion gör man såvitt jag vet inte i
det svenska språket.

42
här något om huruvida kärleken är förnuftig eller oförnuftig? Ett svar på den frågan kräver att vi
undersöker den tredje kategorin av känslor lite mer.

Den tredje kategorins känslor beror (liksom den andra kategorins) på det som man är medveten om och det
som ligger i ens undermedvetna. De är automatiska reaktioner på innehållet i ens medvetande ihop med en
specifik kontext. Därför kanske man inte alltid vet varför man känner som man gör, men genom
introspektion kan man ta reda på det. En sådan process kan förstås kräva en hel del tid och energi,
beroende på hur stor självkännedom man har, och hur van man är vid att introspektera. Men stick i stäv
mot hur folk vanligen ser på känslor går det faktiskt att göra detta, därför att känslor har en objektiv grund.
Känslor kan identifieras och förklaras därför att de är specifika reaktioner på specifik information (som
man har men kanske inte alltid är medveten om). Det följer att man, också detta stick i stäv mot
konvention, i viss grad kan kontrollera vad man känner och inte känner. Eftersom känslor är automatiska
kan man inte göra detta i direkt mening, men väl i indirekt. När man insett vad en känsla står på för grund
kan man (om man vill) arbeta på att förändra grunden och därmed också känslan. Även detta är såklart
något som kräver tid och energi, men det betyder inte att det skulle vara omöjligt – det är det inte. Således
når vi en kanske än mer omstridd slutsats: att man i den här meningen väljer vem man älskar. Förnuftet
leder och känslorna följer efter, som Ayn Rand påpekat.

Hittills har vi diskuterat vad känslor är i största allmänhet. Men vad är kärlek? Som vi har sett ovan är
kärlek ett särskilt slags värdering. De känslor som kärlek ger upphov till är bara automatiska reaktioner på
dessa värden. Jag skall inte gå närmare in på det värdeteoretiska här, men alla har vi en viss uppsättning av
värden, och dessa värden kan vara mer eller mindre (eller inte alls) rationella. 1 Är mina värderingar
baserade på (eller förenliga med) hur saker och ting faktiskt förhåller sig eller ej? Ligger det här faktiskt i
mitt eget intresse, eller skulle jag tjäna på att värdera annorlunda? Vad borde jag i så fall värdera istället?
Dylika frågor behöver vi ställa för att förstå vad som motiverar oss, och vad som bör motivera oss. Eftersom
värden kan vara antingen rationella eller irrationella, måste detsamma gälla för de känslor som bygger på
dem. Märk väl att känslor inte är kognitiva verktyg. De kan inte ge oss kunskap om hur världen utanför oss
själva fungerar. Däremot pekar de tillbaka mot kunskap som redan finns lagrad i medvetandet. Ifall man är
hyfsat medveten om hur man tänker och varför, och hyfsat mån om att vara rationell, är det sannolikt att
en diffus känsla står på stadig grund. Men det är inget man kan utgå från, eftersom känslor inte är
kognitiva verktyg. Man behöver fortfarande identifiera känslan och bedöma dess grund förnuftigt.

Nu har vi tillräckligt med kött på benen för att svara på huruvida kärleken är blind och oförnuftig. Den kan
vara det. Men den behöver inte vara det, och den bör inte vara det. Kärleken är blind, endast så länge man
inte identifierar vari den består. Och den är oförnuftig, endast så länge dess värdegrund är det. Låt oss
konkretisera det hela för att göra saken tydligare. Ponera att du har en pojk- eller flickvän. Du är säker på
att du älskar din partner, men du kan inte riktigt sätta fingret på varför. Som många andra tänker du att
han/hon är söt, trevlig och underbar. Men att vara söt och trevlig är knappast några djupa karaktärsdrag,
och i ärlighetens namn måste du medge, att väldigt många är både söta och trevliga. Vad skulle då vara så
speciellt med just din partner? Tja, denne är förstås underbar också, men på vilket sätt? Du vet inte riktigt,
och nöjer dig med att kärleken ändå är subjektiv och oförklarlig. I så fall vägrar du att använda förnuftet till
förmån för mysticism, vilket har sina följder. Du når på sin höjd en vag aning om dina egna högsta värden,
och du kan bara ha en vag aning om att det är dessa värden som din partner svarar mot. Om denne frågar
dig ifall du älskar honom eller henne kan du svara jakande. Men du kan inte förklara varför, annat än i
vaga ordalydelser i stil med ”men du är ju underbar”. Underbar på vilket sätt? Inget svar. Varför älskar du
din partner egentligen? Inget svar. Att inte kunna besvara en sådan fråga är en förolämpning både mot dig
själv och mot din älskade.

Att acceptera kärleken som mystisk leder inte sällan till än värre saker. Kärlek är inte en isolerad ö, utan en
värdering bland andra. Man kan svårligen hävda att kärleken är mystisk utan att samtidigt säga detsamma
om alla andra värden. Mysticism apropå kärlek är ett symptom på etisk mysticism i största allmänhet.
Varför är otrohet så pass vanligt? När man utgår från att värden är subjektiva kan man inte veta vad som
ligger i ens intresse, och därför blir det enkelt att lova trohet i ena stunden, bara för att svika sitt löfte i

1
Lite mer om det här kan man läsa under rubriken Kort inlägg om värdeteori ovan.

43
nästa. Varför är svartsjuka så vanligt? Det är en automatisk reaktion på vad man redan vet (om än
undermedvetet), nämligen att man ser kärleken som mystisk, och att den därför kan försvinna lika
mystiskt som den blev till. Om man tror att man blev förälskad av ren slump, då lär man också tro att
kärleken kan upphöra av ren slump. Således tänker man att ens partner när som helst kan förföras av någon
annan, och att han själv inte har det minsta att säga till om saken. Det här blir ironiskt nog en profetia som
uppfyller sig själv: tror man sig inte ha något att säga till om, då kommer man ju inte heller att försöka. En
tredje väg stakas ut av de som kallar sig för relationsanarkister. De menar att sådant som otrohet och
svartsjuka bör övervinnas, inte genom att man urskiljer och handlar i enlighet med sina värden, men
genom att spränga relationernas alla ramar. Om den saken skall jag inte breda ut mig här, men ett är säkert:
kärleken är inte kravlös och således omöjlig utan dylika ramar.

Låg mig, för att avrunda den här diskussionen, beröra några upplysande saker som en subjektivist sagt till
mig om kärleken. Till exempel menar han att kärlek bör värderas i mån av lycka minus olycka relativt
andra män eller kvinnor som finns tillgängliga. Här ersätter vår subjektivist reella värden med nyckfulla
ingivelser. Den som ”älskar” på det här nyckfulla sättet kan inte finna någon lycka i sin ”kärlek”. Han
kommer att känna så i ena stunden och si i nästa, utan någon fixerad punkt eller identifierat värde. Det är
han som har lätt för att vara otrogen; det är hans premisser som inbjuder till svartsjuka. En sådan person är
inkapabel att älska, eller i alla fall oförmögen att vårda intima relationer. Vår subjektivist säger också att
ens partner inte kan vara ovärderlig. Om förhållandet tar slut kommer man ju att känna precis likadant
inför nästa partner, när man väl hittar en. Här förväxlar han känslorna (som ju är automatiska reaktioner)
med vad känslorna beror på: ens värden. En älskad partner är inte utbytbar mot en annan, även om man
kan komma att älska flera personer under ens levnad. Ayn Rand räknade oersättlighet som ett villkor för
kärlek, och det är jag böjd att hålla med henne om. Utöver detta säger vår subjektivist att kärleken är
illusion ”i vetenskaplig mening”, men även att den högst varar 3½ år enligt samma vetenskap. (Var han
fått den siffran från vet jag inte, men det stämmer såklart inte att kärleken skulle ha något annat ”bäst
före”-datum än det man själv ger den.) Slutligen jämställer han kärlek med att vara beroende av spel och
droger. Jag tror att det med all önskvärd tydlighet illustrerar vad den subjektivistiska positionen leder till.

Nämnda subjektivist brukar säga att man skall tänka med neo cortex istället för med reptilhjärnan.
Lyckligtvis kan vi använda bäggedera, men i det här sammanhanget skulle jag vilja uppmana läsaren att gå
efter förnuftet hellre än känslan. Jag har sagt att känslor inte är kognitiva verktyg. Jag har också visat vilka
följder man kan förvänta av att behandla dem som sådana. Det finns inget mystiskt med kärlek, och att
vägra öppna ögonen inför ens egna värden leder bara till olycka, för en själv och för de man umgås med.
Hur man omsider väljer att agera är emellertid upp till var och en. Men jag föreslår läsaren att gå efter
förnuftet hellre än känslan; att, om man så vill, använda neo cortex hellre än reptilhjärnan.

Kort mot pacifistisk utrikespolitik – Juli 14


“Is life so dear, or peace so sweet, as to be purchased at the price of chains and slavery? Forbid it,
Almighty God! I know not what course others may take; but as for me, give me liberty, or give me death!”
– Patrick Henry

I Naked Empire av Terry Goodkind får vi möta invånarna i landet Bandakar. Kanske är det inte ett land så
mycket som ett fängelse, dit folket en gång fördrevs av en mäktig trollkarl. Till att fördriva dem hade man
också goda skäl. Problemet med detta folk är att de inte kan se ondska. Livets grymheter har fått dem att
stoppa huvudet i sanden; de är alla överens om att man inget kan veta, att individen blott är en del av
gruppen, och att moraliska omdömen är intoleranta. 1 De vägrar att tänka, och kan därför inte se ondska.
Således är de också extrema pacifister. När Bandakar till slut blir erövrat av skurkar kan de inget göra.
Skräckslagna ser de på medan deras vänner slaktas, eller får arbeta som slavar under det nya tyranniet. Att
försvara sig vore att använda våld, och att använda våld vore att fälla ett moraliskt omdöme. Varför skulle
väl dessa tyranner vara onda; är det då inte likaledes ont att döma och använda våld mot dem? Så
resonerar folket i Bandakar, och låter istället skurkarna härja fritt. Mer än så: de samarbetar med skurkarna
ifall de blir tillsagda att göra det. Detta folk har faktiskt inte alls värjt sig mot det onda, även om det är vad
de tror. De har godkänt ondskan och själva – genom sin pacifism – banat vägen för den. Att man en gång

1
Att veta att man inget kan veta, men att veta, att moraliska omdömen är omoraliska – lägg märke till paradoxerna.

44
fått bannlysa detta folk är inte att undra på. Deras filosofi skadar inte bara dem själva, utan alla som
drabbas av det tyranni de aktivt stödjer. Således ”Bandakar” – ”de bannlysta”.

Och således titeln på boken. Ett land som vägrar att försvara sig lämnas blottat och naket visavi omvärlden.
Samma sak gäller för den enskilde individen. Om du blir angripen så har du förvisso rätt att försvara dig,
men om det är din princip att aldrig göra bruk av den rätten, lämnas du blottad och naken visavi din
angripare. I praktiken utser du dig själv till ett lovligt byte, som vem som helst får förgripa sig på om han
bara har lust. Mycket kan man säga om en sådan filosofi, och ett är säkert: den är inte fredlig. Fred handlar
inte om att vara lydigt passiv medan man blir misshandlad, rånad, våldtagen eller mördad. Fred handlar
om att leva i frihet, och att försvara sin frihet när det behövs. Trots allt har inte freden något egenvärde. Om
fred kräver att man underkastar sig tyranni, då är inte fred utan uppror önskvärt. Hur hemska krig än är,
finns det öden som är än hemskare. Betrakta åter folket i Bandakar. Om de valt att försvara sig skulle
kampen bli blodig, men de hade i alla fall fått en chans till frihet. Istället väljer de ett annat öde: att styras
av (och samarbeta med) despoter, i en tillvaro där trygghet är omöjlig. Pacifism ger inte fred, d.v.s. ett
naturtillstånd där ingen part förgriper sig på en annan. Pacifism ger ett krigstillstånd där den ena parten
obehindrat kan förgripa sig på den andra. Vad kan väl vara mer hemskt än att lyda under, och samarbeta
med, sin egen förgripare?

Att jag hittills illustrerat den här poängen med ett fiktivt exempel betyder knappast att verkliga saknas. Det
finns länder som ställer sig lika neutrala till tyranni som Bandakar – och vi bor i ett av dem. Sverige har
varit en de facto neutral stat i närmare två sekel, och det är en neutralitet som de flesta svenskar hyllar. På
ett sätt är det fullt begripligt, för vi har ju all anledning att frukta krig. Men samtidigt: i händelse av krig är
alternativet till försvar än mer värt att frukta. Att förhålla sig neutral till tyranni är, som vi redan har sett, att
godkänna tyrannin. Det betyder inte att Sverige eller något annat land bör ”leka världspolis”. Statens
uppgift bör vara att skydda sitt folk mot inre och yttre hot (genom polisväsen respektive militär). Ett land
bör alltså försvara sig mot direkta attacker, precis som att du bör försvara dig ifall du blir angripen av
någon. Men det bör också försvara sig mot hot om attack, precis som att du bör försvara dig mot någon som
hotar din frihet. Principen är självförsvar. Såsom varje enskild individ har rätt att försvara sig mot våld eller
hot om våld, på samma sätt har ett land rätt att göra det. Och såsom skulden för ett brott faller på den som
begått brottet, på samma sätt faller skulden för ett krig på den som startat kriget. Att (som många) vilja
förskjuta skulden för krigsoffer på den sida som försvarat sig är (ceteris paribus) altruistiskt och – det
behöver sägas – djupt ondskefullt.

Det här skall inte bli en långrandig exposé. Poängen bör väl framgå tydligt nog ändå. Tyvärr har
pacifismen starka rötter hos det svenska folket; redan i småskolan firas FN-dagen med att man sitter i ring
och sjunger sånger om världsfred. Man propagerar för ett slags kantiansk evig fred, med nedrustning av
stående arméer och allt vad det innebär. Svenskar förenas i samfälld avsky inför USA och dess påstådda
”imperialism”. 1 Utan tvivel skulle många svenskar bli ännu mer avogt inställda till USA, om de valde att
skicka trupper för att oskadliggöra t.ex. det hot som Nordkorea i dagsläget utgör. Vad man tycker mest illa
om är inte en tyrannisk regim som hotar den (nåja) fria världen. Nej, vad man ogillar mest är ifall den fria
världen skulle slå tillbaka mot hotet. Därför är vi så förtjusta i FN att vi sedan några år har infört en särskild
FN-bakelse. FN ser hellre att man samarbetar för att stödja despotiska länder (kanske mot ett löfte om att
de inte skall bomba oss). Avtal skall vara multilaterala så att ingen nation tar ett eget beslut om att skydda
deras invånare mot yttre hotbilder. (Man tillämpar samma metod i Bandakar, där alla beslut måste ske
kollektivt, eftersom den enskilde aldrig kan veta om något är rätt eller fel, sant eller falskt, o.s.v.). Utifrån
det redan sagda tror jag inte att jag behöver förklara vad jag tycker om dylik utrikespolitik. Pacifism ger
vare sig frihet eller fred, men (i händelse av angrepp) slaveri i ett permanent krigstillstånd. Vad som
möjliggör den är inget annat än dödens moral: den som säger att vi bör offra oss för andras behov och
önskemål, vilka de än må vara.

1
Jag tror inte att jag sagt något om USA och Irakkriget på bloggen, så låt mig skriva ett par rader om det nu. Jag är den siste
att säga något positivt om det kriget, men min kritik vilar på andra grunder än de gängse. Att USA bekämpar den terror som gav
upphov till 9/11 är rätt. Det bör de göra med alla tillgängliga medel. Inte heller har jag något emot att Saddam Hussein avsattes
och avrättades. Även det var rätt. Vad jag däremot vill kritisera å det grövsta är målet med att befria och demokratisera
muslimska diktaturer. Man kan inte befria ett folk som inte vill bli befriat, och det bör inte vara USA:s sak att offra pengar och
amerikanska liv på så oförtjänta nationer.

45
Endast en frihetlig filosofi kan åvägabringa världsfred, eller en meningsfull fred över huvud taget. Jag
inledde med ett citat av Patrick Henry; låt mig avsluta med ett av Ayn Rand: ”The evil of the world is made
possible by nothing but the sanction you give it.”

Tillägg om civila dödsoffer – November 20


En fråga som diskuteras ofta och flitigt är den om vilket ansvar en försvarsmakt har för de civila
medborgarna i ett land som gått till anfallskrig mot en. Att frågan tas upp så ofta beror nog på hur vi
objektivister besvarar den: vi säger att man inte har något som helst ansvar för de civila medborgarna i det
anfallande landet. Man bör istället försvara sig med alla nödvändiga medel, även om det betyder att
oskyldiga människor tvingas sätta livet till. Jag förstår att det kan låta hårt, vilket det såklart också är. Men
det är inte den som försvarar sig som står för hårdheten, utan den som angriper. En stats legitima uppgift är
att skydda dess folk mot inre och yttre aggression, d.v.s. mot aggression som begås inom landets gränser,
och mot aggression som utövas av andra krigsmakter. Det land som tar på sig ansvar för angriparens civila
medborgare lämnas lamslaget, och kan försvara sig precis lika lite som invånarna i Bandakar i texten ovan.
Att, som många, indignerat protestera mot objektivismens position i den här frågan är inget annat än
tillgjord andakt inför ”livets helighet”. De bryr sig om de oskyldiga liven i angriparlandet, men de
oskyldiga liven på försvarssidan kvittar dem lika. Om man kan slå tillbaka ett anfall på en eftermiddag,
istället för att låta kriget dra ut i månader och år, är det vad man bör göra. Därmed har man minimerat det
egna landets skador och snabbt avlägsnat den internationella hotbilden.

Naturligtvis är det tragiskt när oskyldiga människor dödas i krig. Att bo och verka jäms med krigets fasor
måste vara något av det mest hemska man kan uppleva. Inget av detta har någon objektivist förnekat;
frågan är endast vem som bär den moraliska skulden för eländet. Och svaret är att den moraliska skulden
faller på angriparen. Det är den som anfaller ett annat land som måste stå till svars för konsekvenserna,
både vad gäller skadorna för det angripna landet och för det egna. Den som börjar vifta med en pistol i
andras ansikten bär hela ansvaret för vad viftandet leder till. Någon undrar: ”Betyder det att man har rätt
att jämna ett helt land med marken för minsta antydan till krigshot?” Visst inte. Man har rätt att försvara
sig, d.v.s. avväpna hotet och ställa krigets initiativtagare till svars för sina brott. Ju snabbare och effektivare
det kan presteras, desto bättre. Det gör det dock inte legitimt att bomba civila städer i rent ursinne (hur ofta
det nu sker), eller fortsätta krigföringen efter att hotbilden oskadliggjorts. Om man fortsätter kriga mot ett
land som redan är besegrat, då blir man ju själv en angripare. Civila dödsfall är emellertid ofrånkomligt i
krig, och när man tvingas försvara sin egen säkerhet är det inte dessa man bör ha för ögonen. Tvärtom
faller det på angriparens lott att skriva under reversen – och försvararens uppgift är att få denne att göra
just det.

Liberalism och myndighetsålder – Juli 25


När blir man myndig i ett renodlat liberalt samhälle? Det är en fråga jag fått många gånger, och
förmodligen har du också fått den, om du är liberal och håller dig au courant med debatterna. Såvitt jag
märkt är det också få tänkare som gjort sig mödan att komma på ett bra svar.

Vad jag själv kommit fram till och brukar svara, är att frågan är övervägande juridisk. Vilken
myndighetsålder som skall råda kan inte liberalismen svara på, annat än i vid bemärkelse. Självklart vore
det en kränkning om man fick uppnå myndighet först i pensionsåldern. Men vilken åldersgräns vore mest
liberal av 16, 17 eller 18 år? Det är en lönlös frågeställning. Det vore upp till lagstiftarna att komma fram till
en rimlig ålder, utifrån de relevanta fakta om barns mognad som finns till hands.

Nu tycker många att jag undviker att svara på frågan, eftersom jag inte kan peka ut en specifik ålder, vilket
tycks innebära godtycke. Inte är väl liberalismens grundsatser godtyckliga? Nej, det är de förvisso inte. Och
om alla barn mognade exakt lika snabbt, skulle det inte finnas någon anledning att tveka inför vilken
åldersgräns som är mest lämplig. Nu förhåller det sig emellertid på annat sätt. Barn mognar olika snabbt,
och därför kan ingen liberal princip avgöra en specifik ålder där myndighet bör fastställas. Det här kan väl
svårligen framstå som godtyckligt? Tvärtom. Det vore godtyckligt om man kastade upp en specifik
åldersgräns, och påstod att det var just den som var ”mest liberal”. Det skulle man ju inte ha något fog för.

46
Sedan den bredare frågan om huruvida en myndighetsålder alls bör existera, och här brukar liberaler vara
av lite olika uppfattningar. Somliga menar att en sådan gräns är oförenlig med liberala principer, vilket
tycks mig tämligen rationalistiskt. Det bör väl säga sig självt att en femåring inte klarar av att ta ansvar för
sitt eget liv, på det sätt som en myndig person kan förväntas göra. Uppenbarligen måste det finnas något
slags gräns. Men måste den gränsen ha med ålder att göra? Några alternativa förslag känner jag trots allt
till.

Murray Rothbard hävdar till exempel att en individ bör förklaras myndig när han eller hon kan flytta
hemifrån och försörja sig själv. Det skulle emellertid innebära att man aldrig blev myndig, om man blev
försörjd livet ut, eller att man blev myndig väldigt sent i livet, om man, som ganska många, blev försörjd
genom hela sin studietid. Det skulle också innebära att man inte fick skriva under kontrakt, och att ens
föräldrar var juridiskt ansvarig för en, baserat på var man hade sina bopålar. Att se orimligheten i
Rothbards förslag är inte svårt. Han försöker komma ifrån ”godtycket” med att avgöra en specifik
åldersgräns, men hamnar istället i ett som är sju resor värre, när han sätter bopålar och ekonomisk situation
i dess ställe. (För övrigt kan man ju undra varför han alls diskuterar myndighet, eftersom han är anarkist,
och därmed avfärdar den enda instans som skulle kunna tillförsäkra en sådan myndighet.)

Ett annat vanligt förslag går ut på att barnet, för att bli myndigt, måste passera ett särskilt intelligenstest.
Detta tycks i mina ögon ohyggligt av flera skäl. Vilka kriterier och prövostenar skulle ett sådant test bygga
på? Mognad handlar om så många olika saker; det är en summa av vad man visat sig klara av i alla de
situationer som livet bereder en med. Att utforma ett rättvist och objektivt grundat myndighetstest vore
näst intill omöjligt. Dessutom är risken för korruption stor. Testets kriterier kan med enkelhet ändras och
anpassas till status quo; kanske bör en myndig person t.ex. ha vissa av staten godkända kunskaper i
miljöfrågor? Sedan kan inte testets resultat vara knivskarpt avgränsat; vill man hitta ett skäl för att vägra
någon myndighet lär man också kunna göra det. Ett statligt myndighetstest vore ett enormt maktmedel,
och vi kan vara säkra på att det skulle missbrukas, om det ens gick att utforma det rättvist från första
början.

Hela debatten kan, såvitt jag kan se, kokas ner till frågan om vad godtycke är. Och godtycke kan väl inte
vara annat än detta: att dra fram ett gränsmärke ur tomma luften, utan att fästa det vid något objektivt
kriterium. Frågan är vilket kriterium som är korrekt. Mognad har faktiskt i det här avseendet att göra med
ålder. Ett nyfött barn klarar inte att ta ansvar för sig självt, främst på grund av dess outvecklade kognitiva
förmågor. Dessa förmågor utvecklas sedan vartefter barnet blir äldre, men i olika takt, och på lite olika sätt.
Det här är varför man alls talar om åldersgränser: för att barnet föds, inte med en viss intelligens eller
ekonomisk situation eller på vissa bopålar, men med outvecklad kognition. Det är här vi finner det korrekta
kriteriet.

Om myndighet alltså bör vara en fråga om ålder, när skall barnet i så fall bli fritt från sina föräldrars
prerogativ? Liberalismen kan inte ge ett specifikt svar, och det beror inte alls på något godtycke hos dess
grundsatser. Det beror på att frågan i huvudsak är icke-ideologisk. Filosofin engagerar abstrakta principer; vi
kan resonera oss fram till att en myndighetsgräns behövs, och att, som jag tror, åldern är det korrekta
kriteriet att sätta gränsen efter. Men samma principer kan inte avgöra när barn blir mogna i största
allmänhet. Det är upp till psykologin att nå ett genomsnittligt riktmärke, och till lagstiftarna att avgöra en
rimlig gräns utifrån det.

Även om man tar full hänsyn till hur verkligheten ser ut, kan det säkert bli svårt att avgränsa en specifik
ålder som är tydligt rimligare än t.ex. ett år yngre eller äldre. Men det betyder ju inte för den skull att
gränsen blir godtycklig. Det reflekterar i så fall bara det oavvisliga faktum att barn skiljer sig en hel del i
mognad och utvecklas olika snabbt. Det är den gränsdragning som försöker evadera detta oavvisliga faktum
som är godtycklig.

Slavkontrakt bör vara olagliga! – Augusti 05


Kanske har ni hört någon säga att liberaler förespråkar slaveri – nämligen löneslaveri. En sådan anklagelse
är förstås absurd. Att anställa i utbyte mot lön är inte att förslava, men att erbjuda en möjlighet som sedan

47
kan antas eller nekas. (Naturligtvis kan en löntagare känna sig som en slav i sitt arbete, men då skulle jag
råda honom att se sig om efter en annan syssla, något som den verklige slaven inte kan göra.) Nog om den
saken. Det finns emellertid ”liberaler” – i bästa fall är de få till antalet – som försvarar slaveri i form av så
kallade ”frivilliga slavkontrakt”. Här tänker man sig ett kontrakt där någon, i utbyte mot en vara eller
tjänst eller inget särskilt alls, signerar bort sina egna rättigheter. Det innebär alltså en uppgörelse där herren
får behandla sin slav hur som helst (även döda honom, får man förmoda), och om slaven någon gång
skulle vilja fly undan denna uppgörelse, då kommer polisen att ta slavägarens parti. En aning kuriöst, eller
vad säger ni? Jag kan inte påstå att det här är en fråga som jag förlorat någon sömn över, men det tycks
finnas andra som har gjort det, och som ägnat mycket tid och energi åt att diskutera den. Därför tänker jag
säga ett par ord om det hela.

Till skillnad från en del libertarianer (jag brukar i och för sig inte beteckna mig som en sådan) anser jag att
slavkontrakt är illegitima. Det går inte att avtala bort sina egna rättigheter; man har minsann en rätt till liv
och frihet vare sig man vill det eller ej! Var individ har rätt till sitt eget liv. Det innebär att man har rätt att
agera för att gagna (eller förslösa) sitt liv, till exempel genom att ingå avtal och signera kontrakt. Men det
innebär också att man har rätt att bryta med ingångna avtal och signerade kontrakt. Förvisso kan
kontraktsbrott leda till rättsliga påföljder, och det är ju helt i sin ordning. Det är ju därför man tecknar
kontrakt: för att den part som inte håller sin del av avtalet skall kunna ställas inför rätta. Ett slavkontrakt
innebär emellertid något helt annat. Där blir man inte åtalad för kontraktsbrott, när man inte längre vill
vara en slav. Där kan man bli misshandlad, torterad och till och med mördad av sin herre, utan att få någon
rättslig prövning över huvud taget. Om slavkontrakt vore legitima enligt lag skulle inte slavens rättigheter
erkännas, och det är ju bara individer begåvade med rättigheter som kan dra någon eller själva bli dragna
inför domstol. Vill man ha sitt liv tillbaka kan man alltså bara vädja till sin herres godhet, eller fly iväg så
långt och så snabbt att man aldrig blir infångad.

Alltså: eftersom man har rätt att förfoga över sitt eget liv, har man inte bara rätt att ingå avtal, men också att
bryta dem (naturligtvis med förbehållet att man kan bli tvungen att betala ett skadestånd). Slavkontraktet
medger ingen sådan rätt, vilket är ett stort problem, i synnerhet då det inte är tidsbegränsat. Men man kan
förstås också tänka sig andra blottor hos dylika kontrakt. En blotta som går hand i hand med den redan
givna har att göra med en paradox. Rätten att ingå bindande avtal är härledd ur andra rättigheter – ytterst
ur rätten till sitt eget liv. (Jag beskrev det här lite kort ovan.) Men dessa rättigheter är inte bara ett villkor
för själva ingåendet av kontrakt, utan även för kontraktets giltighet. Ifall den ena parten betraktas som en
slav utan rättigheter efter att ha signerat ett slavkontrakt, då borde kontraktet alltså i samma stund
upplösas. Man kan ju inte vara bunden till ett kontrakt, om man inte har några rättigheter! Den som saknar
rättigheter är inte underställd vare sig avtalslagen eller någon annan lag. På grund av den här paradoxen
blir varje slavkontrakt omöjligt, eftersom det måste upplösas så fort det blivit till. Där den ene börjar bli
herre och den andre börjar bli slav, där måste kontraktet börja annulleras. Verkligheten är ju så beskaffad,
att det inte kan existera några motsägelser.

Så här långt har jag rest två invändningar mot slavkontraktens förmenta legitimitet. Den första framhöll att
den frihet som låter oss ingå avtal, också låter oss bryta mot dem. Den andra påpekade att bara individer
med rättigheter kan vara bundna till avtal och förväntas hedra dem. En tredje invändning skulle jag vilja
hämta från Per-Olof Samuelsson. Han skriver (i uppsatsen Duellrätt? 1) att det bör vara olagligt att duellera,
eftersom dueller går ut på att två parter initierar dödligt våld mot varandra, och sådant våld är ju precis
vad staten bör bekämpa! På samma sätt bör i så fall slavkontrakt vara olagliga, för även de går ut på
initierat våld. Det finns bara ett sätt att de facto förslava en annan, och det är att kuva honom med våld eller
hot om våld. Man blir ju inte en slav, bara för att man har skrivit sitt namn på ett papper. Inte heller blir
man en slav så fort man säger ”jag vill vara en slav”. Att vara en slav är att få sina rättigheter indragna, och
bli behandlad som en annans egendom. Och detta kan ju faktiskt bara ske på ett enda sätt: genom att man
blir angripen av en våldsverkare. Sedan den vidare frågan om varför initierande av dylikt våld bör vara
olagligt; egentligen är det nog ett sidospår, men för att driva hem poängen ordentligt bör man kanske följa
upp det.

1
http://www.nattvakt.com/online/finrum/a16duell.htm

48
Vad som gör initierat våld orättmätigt är att det hindrar människan från att leva i frihet, vilket betyder: att
hon inte får använda sitt eget huvud för att avgöra hur hon skall leva sitt eget liv. Istället tvingas hon att
leva efter någon annans huvud, vars idéer säkert går stick i stäv mot hennes egna, enär man annars inte
hade behövt ta till våld. Med andra ord är initierat våld fel, därför att (och i den mån) det bryter relationen
mellan en människas liv och hennes bruk av sitt förnuft. Någon invänder: men om dueller och slavkontrakt
bör vara olagliga därför att de bygger på initierat våld, hur blir det då med till exempel boxningsmatcher
och eutanasi? Jag svarar: det gäller att behålla kontexten! En duell innebär initierat våld på liv och död;
detta inte bara skiljer ens liv från ens förnuft, det omintetgör bägge. Ett slavkontrakt postulerar den ene som
herre och den andre som slav, och en slav är ju slav därför att han inte får leva efter eget förstånd. Även här
alltså en uppenbar separation mellan liv och förnuft. Med kontaktsporter förhåller det sig annorlunda. En
boxare slåss inte på liv och död. Han slåss med vadderade handskar efter tydliga regler; dessutom kan han
när som helst avbryta matchen. Och för eutanasi kan det ju finnas fullt förnuftiga skäl, som att man är
drabbad av en obotlig plågsam sjukdom. Då är förbindelsen mellan liv och förnuft redan bruten av orsaker
bortom ens kontroll!

Jag väljer att citera ett stycke ur texten av Samuelsson, som säger det bättre än jag:

Ty varför är våld förkastligt i umgänget mellan människor? I grund och botten därför att människan
ytterst lever och överlever genom bruket av sitt förnuft, sin tankeförmåga. Hon kan inte överleva själv
annat än genom att använda sitt förnuft, och hon kan inte samarbeta med andra människor annat än
genom att vädja till deras förnuft. Men våld och förnuft är varandras motpoler. Våld (eller tvång) gör
förnuftet inoperativt, det sätter förnuftet ur spel. Om någon håller en pistol till din tinning kan du kanske
fortfarande tänka, men det spelar inte längre någon roll vad du tänker. Förbindelsen mellan din hjärna
och ditt överlevande här i världen har blivit avbruten, och ditt överlevande beror inte längre på dig själv
utan av pistolmannens goda vilja. Detsamma gäller faktiskt om du i stället håller pistolen mot någon
annans tinning. Du har i så fall avhänt dig möjligheten att övertala den andre med rationella argument,
och du har förvandlat en potentiell samarbetspartner till (i bästa fall) en lydig slav.

Detta är alltså min invändning mot slavkontrakt i tre led:

1. Man bör vara fri att bryta med en uppgörelse, utan att riskera misshandel och rentav mord
från den andra parten. Förvisso skall kontraktsbrott kunna beivras, men det skall skötas av
rättsväsendet, och inte genom en privat vendetta.
2. Å andra sidan kan inte rättsväsendet ta ett slavkontrakt på allvar. Bara individer begåvade
med rättigheter kan omslutas av juridiskt bindande kontrakt, och en slav är ju enligt
stipulation utan egna rättigheter. Därför måste varje kontrakt med en sådan stipulation falla
på dess egen orimlighet.
3. Men inte nog med att slavkontrakt är illegitima. Den person som initierar dödligt våld mot en
annan är brottslig, vare sig han fått en signatur på ett papper eller ej. Han bör dömas för vad
han gör mot sin slav, precis som vilken annan slavdrivare som helst. Slaveri är i alla händelser
oförenligt med liberala principer.

Jag skulle kunna skriva mer om det här med slavkontrakt, men behövs det verkligen? Här har jag redogjort
för min kritik av påfundet, och det är en kritik som till det bästa av mitt omdöme är fullgod. Mindre
väsentliga detaljer bör kunna utelämnas. Jag ville bara göra upp med villfarelsen att liberalismen stödjer
(eller är förenlig med) slaveri. Och det har jag ju gjort.

Bilaga om Rothbard kontra Block


Ett par av dessa mindre väsentliga detaljer får jag kanske anledning att gå igenom trots allt. Jag har fått ett
par frågor som ställer Murray Rothbard visavi Walter Block, och då kan jag ju för enkelhetens skull ta upp
dessa tänkares resonemang i en bilaga. Naturligtvis i all korthet.

Rothbard menar att slavkontrakt är illegitima, därför att man inte kan fjärma sig från sin framtida vilja. Att
man vill något idag, betyder inte att man vill likadant imorgon; måhända vill man skriva under ett
slavkontrakt idag, men imorgon har man kanske ångrat sig. Han säger att man förvisso kan avtala bort den
vilja man har, men inte den vilja man kanske kommer få någon gång i framtiden. Så länge man är villig är

49
man ingen slav, menar Rothbard, utan det blir man först under tvång som strider mot ens vilja, och det var
ju inte denna vilja man en gång signerade bort!

Det snällaste som kommer mig för att svara, är att Rothbard missar målet. Huruvida man är en slav eller ej
är inte en subjektiv fråga, beroende av ens vilja för stunden. Man kan vara en villig slav eller (troligare) en
ovillig; i vilket fall som helst är man en slav. Sedan är det ju faktiskt inte sin vilja man signerar bort när man
skriver under ett kontrakt. Tvärtom! Det är för att ens vilja kan ändras i framtiden som kontrakt alls
existerar. Man förbinder sig ju inte att hålla avtalet så länge man vill göra det, utan att hålla det, även om
man skulle komma på andra tankar i framtiden. Och det gäller för alla kontrakt – inte bara för slavkontrakt.

Walter Block menar istället att slavkontrakt är legitima. Hans resonemang går ut på att man skall få sälja
vad man äger, och att man kan göra det, oavsett vad det rör sig om. Han ger bland annat ett par obskyra
exempel på hur man skulle kunna sälja sin kärlek och sanna vänskap. 1 En fyrkantig cirkel kan man förvisso
inte sälja eller äga, poängterar Block, eftersom en sådan inte kan existera. Men ifall det kan ägas – då kan det
också säljas. Alltså bör man enligt alla liberala principer få sälja sin egendom!

Block har förstås rätt när han säger att man inte kan äga eller sälja fyrkantiga cirklar. Men av vilket skäl
förhåller det sig på det viset? Jo, motsägelser kan inte existera, och därför är fyrkantiga cirklar uteslutna
prima facie. Om Block tog hänsyn till konceptens hierarkier skulle han märka att slavkontraktet faller från
samma avsats. För vad ligger till grund för begrepp som ”äga” och ”sälja”, om inte rätten till egendom?
Block gör sig följaktligen skyldig till den frusna abstraktionens felslut. Man kan i och för sig sälja en viss
ägodel, och på så vis ge upp sin rätt till det föremålet. Men man kan inte sälja sina rättigheter som sådana –
det vore motsägelsefullt!

Både Rothbard och Block säger förstås också en hel del annat om slavkontrakt. Men det här är, såvitt jag
förstått, det mest essentiella i deras respektive resonemang.

Elegi över det sexuella privatlivet – Augusti 24


Staten: ett illasinnat odjur mellan kampanil och kummel; mellan klocktorn och gravröse. Den ringer in till
predikan, och förklarar för oss hur vi skall leva våra liv. Sedan måste vi lyda och lida, med tabernaklet på
ena sidan och griftegården på den andra.

Så kan jag inte hjälpa att ibland uppfatta staten, alltså vår stat, och andra stater som är jämförliga eller
sämre. Det kanske inte är rättvist på det stora hela, för Sverige är trots allt ingen diktatur. Vi har – det
måste tillstås – många friheter, inräknat friheten att säga (nästan) vad vi vill i tal och skrift. Men det sker
också många ingrepp i våra friheter, och en del av dessa ingrepp letar sig in i våra mest privata skrymslen.
Att staten lägger sig i det svenska folkets privatliv är förstås ingen nyhet. Den använder politiska
maktmedel för att styra alltifrån vad vi ser på teve, genom vad vi köper för bil, till vad vi väljer att stoppa i
magen. Den usurperar, intervenerar och arresterar – med resurser som vi själva har fått bekosta, vare sig vi
velat göra det eller ej. Jag talar inte om staten som sådan. Jag talar inte om en liberal stat, som har till uppgift
att skydda folkets rättigheter (och inget mer än det). Men jag talar om varje stat som försöker dirigera hur
enskilda individer lever sitt liv och spenderar sin fritid. Alltså talar jag också om den svenska staten. Och
jag tror att det vämjeliga blir som mest påtagligt, när det handlar om det mest privata och intima: nämligen
ens sexliv. De flesta stater reglerar i någon mån hur det sexuella samlivet får gå till mellan samtyckande
vuxna. Det är sådant som får det att vända sig i magen på varje något så när anständig människa.

Staten gräver i våra plånböcker, förbjuder oss att handla med glödlampor, gör det kriminellt att ha fel sorts
växter i balkonglådan, och så vidare. Men inget av detta är väl fullt så avskyvärt som när den förbjuder oss
att göra vad vi vill med våra egna könsorgan. En stat som inventerar ens plånbok (eller val av takbelysning,
eller val av blomkrukor) är förstås illa nog, men en fönstertittande voyeurstat går steget längre. Om det är

1
Apropå att sälja kärlek, menar Block att du kan låtsas älska någon som betalar för att få träffa dig. Med tidens gång kan du
börja älska denne på riktigt, och om du i så fall fortsätter att ta emot pengar för träffarna, då säljer du din kärlek! Hans exempel
på hur man kan sälja sann vänskap är inte mindre absurt. Här tänker han sig istället ett litet barn som väljer vem det skall krypa
till, baserat på vem som erbjuder den bästa leksaken…

50
någon plats där man bör få vara ifred så är det mellan lakanen. Ens sexualliv bör vara ens ensak, eller
tvåsak (eller flersak) om man inkluderar någon annan (eller flera andra). Man måste själv få välja sina egna
kriterier och villkor för sexuellt umgänge; det är inget som någon annan – ej heller staten – får lägga sig i.
Vad är en lag som reglerar människors sexliv, om inte den andra sidan av våldtäktsmyntet? Att våldta
innebär, i breda ordalag, att man tvingar någon till samlag eller annan jämförlig handling. Det finns ingen
väsentlig skillnad mellan detta, och att förbjuda någon att göra vad han eller hon vill med sina egna
genitalier. Javisst – det finns en gradskillnad, såtillvida att det är värre att bli våldtagen. Men man kommer
inte ifrån att bägge dessa företeelser innebär ett sexuellt övergrepp. Man får sina rättigheter kränkta, vare
sig man blir våldtagen eller förbjuds att villkora sitt eget sexliv på annat sätt. Det mest bemärkta exemplet
är – antar jag – den som vill ha pengar för sex eller omvänt.

Själva principen är egentligen väldigt enkel: att leva och att låta leva. Man behöver inte tycka om eller
godkänna någon annans alla val här i livet; man behöver bara välja hur man skall leva sitt eget liv – och
låta andra göra detsamma. Jag kanske inte tycker om vad du gör med ditt könsorgan (såvitt jag över huvud
taget känner till vad du gör), och det må ju i så fall vara hänt. Men jag får inte hota dig med våld för att
tvinga dig att hantera ditt kön på ett sätt som jag kan godkänna, och vice versa. Detta är kärnpunkten. All
övrig diskussion tjänar bara till att grumla denna kärnpunkt.

Någon invänder att den lyckliga horan är en myt, men det kvittar lika. Staten skall inte förbjuda sexuella
villkor som den tror att folk blir olyckliga utav; den stat som gör det kriminellt att vara olycklig är
tyrannisk. Man måste tillåtas att välja sina egna vägar här i livet – och att begå sina egna misstag. Någon
invänder att det inte alls är kriminellt att sälja sex, utan bara att köpa det. Förvisso. Men man är åtminstone
två om en sexuell samvaro, och den samvaron är bruten oavsett vem som blir bortförd i polisbilen. Om det
är lagligt att sälja äpplen men olagligt att köpa dem, är äppelhandel de facto kriminellt. Och det kan väl
svårligen hävdas att den som säljer äpplen slipper undan förluster, när hans kunder blir arresterade så fort
de närmar sig. Någon invänder att handel med sex är handel med människor. Ingalunda! Att ha sex i
utbyte mot pengar är inte att göra sig till slav; att betala för sex är inte att förslava. Det är ett ekonomiskt
och sexuellt avtal, två samtyckande individer emellan. Någon invänder att man bara säljer sex ifall man är
desperat, och känner sig tvingad p.g.a. fattigdom eller dylikt. Då kan man ju undra hur försäljaren får en
bättre situation av att betraktas som brottslig. Ponera att försäljaren av äpplen har det knapert i kassan, och
att hans ekonomi hänger på att många köper hans varor. Hur tjänar han på att få sin enda inkomst strypt,
och på att förpassas till den undre världen med de stigman som medföljer?

Vad det till sidst og syvende kommer an på, är att ens genitalier är ens egna, och att man bör få göra med
dem som man själv vill. Detta är kärnpunkten. All övrig diskussion tjänar bara – som jag tror att vi såg i
stycket ovan – till att grumla denna kärnpunkt.

Staten bör stiga ner från sin pulpet och låta kampanilens klockor tystna. Istället för att predika för oss hur
vi skall leva, bör den skydda våra rättigheter och inget mer än det. Den bör lösgöra sitt grepp om våra
plånböcker och om våra könsorgan och om våra liv. Folkets frihet är dess enda penitens. Nu kanske det här
låter som en stridsskrift, men det är menat att vara en elegi över människans förlust av sitt privatliv, och
inte minst då hennes sexuella privatliv. Vi lever i ett land där de flesta förlorat oskulden sedan flera år,
innan de lagligen får se avbildade samlag i pornografiska filmer och magasin. I ett land där det är
kriminellt för en kvinna att – även i badhuset – blotta sina bröst. Ja, i ett land där samtyckande vuxna inte
får ha sex bakom lyckta dörrar, ifall den ene har tagit emot pengar av den andre. Oavsett hur mycket eller
lite man själv påverkas av dessa förbud, bör de ge en fadd smak i munnen. Även om man avskyr
pornografi, att se naken hud, och blotta tanken på att köpa eller sälja sex, måste man bli illamående av de
vämjeliga klausuler som staten pålägger vår frihet. Bränn varje statlig pulpet, rasera varje statlig kampanil,
och lägg dessa vidriga idéer och lagstadgar på det gravröse där de hör hemma. Detta, och inget mindre än
detta, är vad som krävs för statens syndabot.

51
Skoluppgift om arbetslöshet – Augusti 26
Låt oss först och främst skilja mellan tillfällig och långvarig arbetslöshet.

Tillfällig arbetslöshet (eller ”friktionell arbetslöshet”) kan uppstå när man begär avsked (eller blir avskedad
från) en arbetsplats; när man säljer sitt företag eller går i konkurs. Den här typen av arbetslöshet kan
svårligen betraktas som negativ i sig. Förändring är en del av livet; ibland förändras saker för det bättre,
och ibland för det sämre. Men det finns bara ett sätt att stävja den tillfälliga arbetslösheten på, och det är att
förbjuda folk från att sluta arbeta, byta arbete, avskeda sina anställda, eller gå i konkurs. I klartext betyder
det att staten exproprierar alla kapitalvaror, och inför arbetsläger som man inte får lämna med livet i
behåll. Om vi inte tycker att detta låter som en bra idé, får vi helt enkelt acceptera att det finns något sådant
som tillfällig arbetslöshet.

Med långvarig arbetslöshet (eller ”strukturell arbetslöshet”) menar vi emellertid något annat. Här menar vi
en situation där fler vill anställas än vad arbetsgivare har möjlighet att anställa; att det aggregerade utbudet
av arbetskraft överstiger den aggregerade efterfrågan på detsamma. Till skillnad från den tillfälliga
arbetslösheten är den långvariga destruktiv, eftersom folk tvingas gå arbetslösa trots att de inte vill det,
eller förhindras att anställa så många som de under andra omständigheter skulle kunna.

Vad kan då en dylik situation tänkas bero på? I grund och botten beror den på statliga ingrepp i ekonomin.
Låt mig förklara varför.

Den som driver ett företag har tillväxt i siktet – inte stagnation eller förluster. Han har som mål att gå med
vinst, och kommer därför inte välja en mindre förtjänst över en som är större; än mindre då en ren förlust. I
och för sig är det ibland svårt att veta hur man kan maximera sina inkomster och minimera sina utgifter.
Ingen är allvetande, och man går inte med vinst bara för att man vill göra det. Men den som vill driva ett
företag bör kunna sin bransch, och utifrån sin samlade kunskap träffa rationella beslut.

Om företagaren gör ett gott arbete går han förmodligen med vinst, och kan med andra ord ackumulera
kapital. Sitt kapital använder han sedan för att täcka sina utgifter (t.ex. för att betala ut löner) och göra nya
investeringar (t.ex. anställa ny arbetskraft) med mera. Det följer att alla regleringar som påverkar den
aggregerade ackumulationen av kapital, också kommer att påverka arbetsmarknaden. Mindre kapital
betyder ju minskad möjlighet att betala ut löner, vilket resulterar i att fler förlorar sina arbeten och att färre
nyanställs. Och vilka regleringar gäller saken? Alla regleringar som hindrar företagaren att driva sin
rörelse så effektivt och rationellt som möjligt!

Jag begränsar mig alltså inte till lagar som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag
hävdar istället att alla lagar skapar arbetslöshet, om de i slutändan bidrar till att reducera den totala
ackumulationen av kapital, och/eller förbjuder en att fritt förfoga över sitt kapital. Det inbegriper även
beskattning, inte endast i form av så kallade arbetsgivaravgifter, utan skatter över huvud taget. (Det kan ju
invändas att subventioner ökar ens kapital, och det är i och för sig sant för den som tar emot pengarna.
Men beskattning omfördelar bara ett kapital som redan finns, och summan ökar ju inte bara för att den
byter plats.)

För sakens skull vill jag särskilt nämna den ”dolda” inflationsskatten, som äter upp ens kapital medan det
ligger i plånboken. Hur stor arbetslöshet kreditexpansion skapar, det ser vi bara genom att iaktta den
nuvarande finanskrisen. (Om denna kris skriver Johan Norberg bra, i En perfekt storm, och Thomas E.
Woods Jr. bättre, i Meltdown.)

Om man vill minska arbetslösheten, bör man först och främst avskaffa de regleringar som reducerar
arbetsgivarens möjlighet att efterfråga arbetskraft, bl.a. genom att fördyra den. Hit hör minimilöner och
kollektivavtal som höjer priset på (viss) arbetskraft över marknadsnivån, vilket får till följd att
arbetstillfällen stryps. Hit hör LAS, alltså lagen om anställningsskydd, som uppmuntrar företag att säga
upp anställda innan de blir tvungna att fastanställa dem. Hit hör arbetsmiljölagen, som fördyrar

52
arbetsplatsen och av följd även arbetskraften. Hit hör också arbetstidslagen, licenslagar, subventionerad a-
kassa, och så vidare.

Man kan förstås fråga sig om arbetslöshet inte är en inbyggd del av marknaden. Om man talar om
friktionsarbetslöshet måste svaret bli jakande, och som vi har sett krävs inget mindre än ekonomisk
diktatur för att förhindra den (varför man nu skulle vilja göra det). En marknad är i ständig förändring, och
med förändring följer att folk byter arbete, vilket inte sällan betyder kortvarig arbetslöshet från anställning
till anställning. Att den långtida massarbetslösheten skulle bero på en brist hos marknaden måste jag
emellertid vända mig emot. Allt jag vet om ekonomi tyder snarare på att det är statliga ingrepp som är
boven, varav några centrala har nämnts ovan.

Den som talar om jämviktsarbetslöshet menar att det finns en viss arbetslöshet som är ”naturlig”. Och det
är ju helt sant, om man menar arbetslöshet av den friktionella sorten. Om man istället talar om strukturell
eller cyklisk arbetslöshet, stämmer det mindre bra. Den kan, av allt att döma, svårligen beskrivas som
annat än artificiell.

(Förespråkare av jämviktsarbetslöshet brukar emellertid tro att ökad köpkraft leder till inflation, och det tör
vara ett exempel på det klassiska misstaget att se höjda priser som inflationens orsak snarare än symptom.
För inflation innebär vare sig ökad köpkraft eller höjda prisnivåer, utan uppblåst penningmängd. Och att
mängden pengar inte ökar bara för att fler har arbete och därmed högre inkomster, det bör väl säga sig
självt.)

Avslutningsvis kanske läsaren invänder att tillväxt inte är allt här i världen, och att det finns mer att ta
hänsyn till, såsom tryggheten med LAS. Jag håller förvisso med om att det finns mer här i livet än pengar.
För mig är det inte en pragmatisk fråga om att samhället tjänar på tillväxt, eller att landets BNP skulle ha
ett intrinsikalt värde. Jag ser det som en fråga om frihet och respekt för rättigheter. Folk har rätt att ingå
avtal som det passar dem, och att behålla frukterna av sitt eget arbete. Det enda staten bör göra är, i min
mening, att skydda kontrakt och egendomar. Resten bör lämnas åt marknaden, d.v.s. åt folk som frivilligt
väljer att byte värde mot värde till ömsesidig förtjänst.

Trygghet, förresten? Jag är tryggare om jag enkelt kan hitta ett nytt jobb, än om jag måste klamra mig fast
vid ett arbete där jag inte är önskad.

Jag tror man gör klokt i att minnas Ludwig von Mises regel: nämligen att en ekonom har som första
uppgift att förklara för staten vad den inte kan göra!

Venusprojektet får en knäpp på nosen – September 04


Det senaste året har jag märkt att väldigt många har tagit intryck av konspirationsfilmen Zeitgeist, the Movie
och dess uppföljare Zeitgeist: Addendum. Alldeles särskilt har jag märkt att många stödjer Venusprojektet,
som går ut på att alla pengar skall avskaffas till förmån för en ”resursbaserad” ekonomi. 1 Med andra ord
rör det sig om ett slags kommunistisk utopi (eller, som jag hellre ser det, dystopi). Vänner av
Venusprojektet är även anarkister och pacifister; i den här texten vill jag emellertid fokusera på just den
ekonomiska biten. Till en början gör jag det med en resumé över pengarnas betydelse för en fri och väl
fungerande ekonomi.

Vi använder pengar varje dag. Vi gör det när vi handlar mat, betalar räkningar, pratar i telefon, kör bil, hyr
en bostad, och så vidare. Nästan allt vi gör kostar pengar, eller är möjligt tack vare något annat som gör
eller har gjort det. Just nu skriver jag till exempel den här uppsatsen. För att kunna göra det använder jag
en dator, och datorer kostar som bekant pengar. Om det inte varit för att jag en gång köpt min dator skulle
jag inte kunna sitta här och skriva på den idag. Den behöver också el för att fungera, så jag måste betala
min elräkning för att kunna ha den påslagen. Det betyder i sin tur att jag måste ha en bostad av något slag,
för vilken jag betalar hyra. När jag väl skrivit klart uppsatsen kommer jag att lägga ut den på min blogg.

1
Det är förstås fundamentalt felaktigt att skapa en klyfta mellan ”monetär” ekonomi och ”resursbaserad” ekonomi – alla möjliga
ekonomier måste engagera resurser.

53
Alltså har jag en uppkoppling mot Internet, och det kostar pengar. Dessutom ligger min blogg på en egen
domän – ännu en utgift! Slutligen tar det tid att skriva en uppsats, och tid är en knapp resurs bland andra.
Den tid jag använder för att skriva det här, hade jag, i alla fall teoretiskt sett, kunnat lägga på att tjäna
pengar. Kort sagt: inte ens att skriva en uppsats är helt och hållet gratis. Vi använder jämt och ständigt
resurser som kostar pengar att använda. Och när vi inte spenderar pengar är vi upptagna med att tjäna
dem. Ändå tycks ganska få veta vad pengar egentligen är. En del påstår till och med att världen hade varit
en bättre plats om pengar inte funnits.

Så vad är pengar? Det är, i grund och botten, ett verktyg för att underlätta handel. Ponera till exempel att
du arbetar som bilmekaniker. Liksom alla andra har du en stor mängd behov: du behöver mat, husrum,
kläder, möbler, och så vidare i all oändlighet (för behov är ju oändliga, i den mening att man alltid har
behov av andra, fler och bättre varor och tjänster). Men trots att du har så många olika behov kan du bara
arbeta med en enda uppgift, eller på sin höjd med ett par få. I exemplet är du en bilmekaniker. Du lagar
bilar som har gått sönder, och det är det enda du gör. Du har inte tid eller ork med ett annat arbete vid sidan
om det du redan har. Problemet är förstås att du behöver så många olika varor och tjänster medan du
erbjuder så få. Hur kan du få tag på mat, husrum, kläder och möbler, om ingen kund vill byta dessa ting
mot ditt snävt inriktade arbete? Hur kan du få håret klippt, om ingen frisör behöver laga sin bil? Om du
behöver en medicin – skall du då vänta på att en apotekare stiger in genom dörren? Självklart inte. Och det
är bland annat därför som pengar spelar en så viktig roll i en ekonomi. Det är ett allmänt accepterat
betalningsmedel. Du får ett visst belopp för dina tjänster som mekaniker, och kan sedan spendera beloppet
hur du vill, på vilka varor och tjänster som helst (såvitt du har råd med dem).

Man kan förstås säga mycket mer om pengar än detta. Utan att försöka skriva en lång avhandling om
pengarnas betydelse för våra liv och vårt väl, har jag åtminstone gett läsaren en vink om den. Och jag skall
fortsätta att göra det. Enligt Venusprojektet bör pengar avskaffas, men som vi ser inskränker icke-monetär
byteshandel (”barter”) ett lands ekonomi till en primitiv nivå, där specialisering är omöjlig. En
bilmekaniker kan inte hoppas på att snart få en bonde som kund för mat, eller en apotekare som kund för
medicin. Om ingen bonde vill laga sin bil får han svälta. Och om ingen apotekare behöver service får han
härda ut i sin sjukdom – eller dö i den. Som vi ser är det här en ohållbar situation. Vår bilmekaniker blir
tvungen att byta yrke till ett som är mindre specialiserat, d.v.s. ett där hans arbete efterfrågas av fler. Man
behöver inte laga sin bil särskilt ofta (om man ens har någon), men alla behöver mat på daglig basis.
Kanske kan mekanikern bli bonde? Då sörjer han för sin egen mat, och någon kommer säkert vilja byta
medicin mot lite säd eller mjölk, eller rentav nybakat bröd. Tyvärr blir han tvungen att avstå från den ”lyx”
han en gång haft. Istället för att besöka en riktig frisersalong blir han tvungen att klippa sitt eget hår, eller
få hjälp av någon i utbyte mot en bytta smör eller jämförligt. Bilar är förstås inte att tänka på. Och skulle
han drabbas av cancer, då finns ingen modern kirurgi, radio- eller kemoterapi.

Vad jag beskrivit ovan brukar på engelska kallas för ”coincidence of wants”; ibland till och med för
”double coincidence of wants”. Det är helt enkelt en fråga om tur ifall två personer träffas och har varor
eller tjänster som de vill och kan byta med varandra. Men min kritik av Venusprojektets vision slutar inte
här. Enligt denna vision bör man göra mer än att avskaffa pengarna: man bör också införa en så kallad
”resursbaserad” ekonomi (ofta förkortad RBE). Den som läst Utopia av Thomas More, blivit inspirerad av
juche, eller bara växt upp med Bamse, lär inte hitta något radikalt nytt här. Enligt Venusprojektet ingår alla
resurser i ett världsarv och bör därför vara allmänt ägda. Alla invånare i RBE-samhället skall sedan arbeta
tillsammans för att utveckla tekniken, som antas kunna lösa alla betydande samhällsproblem. Så – vad är
fel med detta? Ett fel är naturligtvis att man bortser från invånarnas rättigheter. (Detta är dock inte ett strikt
ekonomiskt fel, och skall därför inte behandlas här.) Ett annat missgrepp är att det alls skulle finnas någon
teknologi att utveckla, eller några incitament för att utveckla den. Vi har ju sett ovan hur ineffektiv en
pengalös ekonomi blir, bland annat på grund av ”coincidence of wants”. Men det finns ett ännu
allvarligare snedsprång att ta upp: det så kallade kalkylproblemet, först identifierat av Ludwig von Mises.
Venusprojektet vill ju inte bara avskaffa pengarna, utan också införa ett alternativ i dess ställe.

Kalkylproblemet innebär att det är omöjligt att göra rationella kalkyler i en ekonomi utan pengar (eller i en
socialistiskt centralstyrd ekonomi). Det är bara möjligt att göra kalkyler på en marknad där
prismekanismen ger kontinuerlig information om vad som är eller inte är lönsamt. När prismekanismen

54
avskaffats, förlorar man på samma gång möjligheten att kalkylera. Hur kommer det sig? Jo, när alla affärer
uttrycks i monetära priser blir det möjligt att jämföra det ekonomiska värdet hos en vara eller tjänst, med
alla andra varor eller tjänster. En affärsman kan därför se om han t.ex. tillfredsställer efterfrågan på en vara
eller tjänst, genom att jämföra det pris han bestämt med den kostnad för produktion han betalat. Om han
inte kunnat göra en sådan jämförelse, hur skulle han då kunna sätta ett pris? Inte på ett rationellt sätt i alla
fall. Men han kunde ju alltid singla slant (om slantar existerat), eller stirra ner i en kristallkula. Och det är
precis vad man blir tvungen att göra i en ofri ekonomi, vare sig vi talar om socialism eller ett penninglöst
RBE-samhälle. Den som skall träffa ekonomiska beslut kommer inte ha något verktyg som säger hur han
bör besluta. Han får helt enkelt kasta tärning och hoppas på det bästa. Därför är socialism och
”resursbaserad” ekonomi dömt att gå under. Det är inte några alternativa ekonomiska system, utan bara
negationer av ett ekonomiskt system: kapitalismen. Att förstöra prismekanismen är inte att leverera ett nytt
system. Det är bara att förstöra och skapa kaos.

Så mycket för den penninglösa ”utopi” som Venusprojektet vurmar för. Men jag tror inte ens att projektets
kritiker brukar inse vidden av meneteklet. Det här är ju inte bara en idealiserad fantasi man drömmer om,
utan något man faktiskt vill införa. Vad krävs egentligen för att införa ett RBE-samhälle i verkligheten?
Man blir tvungen att upprätta en diktatur som, under stränga hot om fängelse, tortyr och död, styr varje
invånares liv i detalj. Detta är vad som krävs för att avskaffa alla pengar, och få alla att samarbeta mot ett
gemensamt mål. Om folk tillåts vara fria att leva sina egna liv, då kommer de använda pengar och sträva
mot egna målsättningar. Om RBE skall betraktas som något mer än en fantasi, då är det här som
verkligheten tar vid. Det finns inget annat sätt för ett dylikt samhälle att uppstå – om det ens kan uppstå på
det sättet. För en despotisk stat lider också av kalkylproblemet. Och när folket blivit så utarmat att staten
inte har något mer att expropriera, då kommer den att fallera och ersättas av något annat (mer kaos eller en
mindre irrationell stat). Venusprojektet har ett oförtjänt gott rykte, till och med i dess kritikers ögon.
Översatt i de villkor som verkligheten förser oss med är RBE-samhället en diktatur i stil med Sovjetunionen
(då) eller Nordkorea (nu). Man kan självklart måla upp en bild av det klasslösa samhället där alla har vad
de behöver och lever ett gott liv. Men vi som inte fångas av bilden ser vad som döljer sig bakom den:
despoti, fattigdom, svält och död.

Bilaga med invändningar och tillhörande svar


Det följande är svar på några av de vanligaste protester jag fått mot resonemanget ovan.

Man behöver inte vara bilmekaniker om man inte vill. Man kan göra vad man vill istället. Det finns andra
som är intresserade av att laga bilar. Vi är över sex miljarder människor på jorden, och alla är vi
anpassade för att göra något specifikt.

Naturligtvis behöver man inte vara bilmekaniker om man inte vill. Ingen är bunden av ödet att behålla
samma arbete livet ut. Att byta arbete är också enkelt, i alla fall på en fri (eller relativt fri) marknad. Det
betyder dock inte att man kan bli vad som helst. Man måste kunna sitt arbete, och kunna det tillräckligt bra
för att ha möjlighet att fortsätta utföra det. Det vill säga: det måste efterfrågas tillräckligt mycket för att
man skall gå med vinst. Att varje individ skulle vara ”anpassad” att utföra ett specifikt arbete är nonsens.
Ibland är man bra på sådant som man tycker är tråkigt, och ibland är man dålig på något trots att man
brinner för det. Vi är förvisso många som lever på den här planeten, men det betyder inte att man kan
”göra vad man vill”. Oavsett hur många vi är gäller samma ekonomiska princip: man måste arbeta med
något som efterfrågas, och utföra arbetet så bra att inkomsterna täcker utgifterna. Detta är inte en politisk
begränsning, utan en som verkligheten självt dikterar.

Kvaliteten är reserverad för de som har råd med den. Så skall det inte vara!

Det är dyrare att utveckla kvalitetsprodukter än "slit-och-släng"-varor. Därför finns bägge alternativen på
marknaden, till ett pris som reflekterar produktionskostnaden (givet att staten inte infört priskontroller).
Sedan får vi välja om vi vill betala lite mer för bättre kvalitet, eller lite mindre för sämre kvalitet. Ofta väljer
vi det senare; vi har helt enkelt sällan råd att köpa dyra produkter som håller livet ut. Istället prioriterar vi
(ofta) ett lägre inköpspris över hållbarhet över tid. Att förbjuda kvalitetsprodukter eller ordinära
medelprisvaror skulle få förödande effekter på ekonomin, vilket som. Kom ihåg att dagens lyx är

55
morgondagens dagligvara. Gårdagens kungar och kejsare hade varit avundsjuka på en socialbidragstagare
i dagens Sverige!

Att inte robotar kan göra allt beror på att kapitalisterna inte har velat ha det så. Man skulle kunna låta
robotar sköta det mesta och ge bort varor gratis, så att folk kunde unna sig ett bra liv utan något
förnedrande förvärvsarbete.

Ingen robot ”kan allt”. Ingen robot kommer någonsin ”kunna allt”. Allsmäktighet är ett religiöst koncept
som inte hör hemma i en sådan här diskussion. Och att det skulle vara på grund av kapitalister som våra
robotar är bristfälliga, det kan väl bara tas för rent struntprat? Faktum är att robotar skapas av kapitalister,
d.v.s. av människor med ett kapital. Jag vet inte hur mycket en industriell robot kostar att tillverka, men det
lär inte röra sig om fickpengar. När det är lönsamt att ersätta mänsklig arbetskraft med robotar gör man
det. Ofta är det olönsamt, och därför arbetar många människor än idag med rent mekaniska uppgifter. Att
robotar skulle kunna utföra allt arbete och låta mänskligheten ta en livslång semester, det är dessutom en
villfarelse. Inget samhälle kan bäras upp av endast (eller huvudsakligen) mekaniskt arbete; det skulle
ödelägga den moderna civilisationen. Att vara rationell innebär en process av att ständigt arbeta på att
förbättra sin tillvaro – inte av att se på medan ekonomin stagnerar och övergår i recess. Så mycket för att
det skulle vara ”förnedrande” att arbeta…

Folk krigar för att vinna mark, för då kan man bygga inkomstdrivande företag, och då kan man köpa sig
större makt. Pengar är makt.

Folk krigar av många skäl – imperialism är bara ett av dem. Varför skulle man behöva så väldigt mycket
mark för att bygga inkomstdrivande företag? Det är ju inte så att ett företag går med vinst relativt till hur
mycket mark det använder. Du verkar antyda att krig och ekonomisk vinst hör ihop, och det är ett
förskräckligt missgrepp. Man går med vinst när man producerar varor och tjänster som andra vill ha, och
är villiga att betala för. Krig är inte ett exempel på detta; det är inte en särskild marknad utan frånvaron av
marknad. Det är förstås möjligt att annektera ett land och ta för sig av det välstånd man producerat där.
Men detta är omfördelning – inte produktion. Och inte är det väl på det sättet som länder eller företag går
med vinst idag? (Nej, det är det inte.) Det stämmer inte heller att pengar är makt, om vi med makt menar
politisk makt. Pengar ger en ”makt” att köpa varor och tjänster av folk som är villiga att sälja dem, vare sig
mer eller mindre.

Alla skall ha rätt till allt, eftersom ingen människa egentligen kan äga mark eller för den del andra
naturtillgångar. För att tänka riktigt långsynt: den första människan som köpte mark, vem betalade han?

Det går alldeles utmärkt att äga mark. Allt man behöver göra är att blanda sitt arbete med jorden, som John
Locke uttryckte saken. Sedan samma princip för att äga andra naturtillgångar, eller det av människan
producerade. Den första människan som köpte mark betalade rimligtvis den som ägde marken ifråga.
Kanske menar du att fråga, var den förste markägaren fick sin mark ifrån? Från sina egna skrovliga händer!
Han fick sin mark genom att använda den för produktion. Vad han sedan producerade kan jag inte svara
på, men det är heller inte nödvändigt.

Vi har med jobb som vi hatar, för att köpa skit vi inte behöver. Vi blir hjärntvättade varje dag – av vem?
Av de som har pengarna! Man skall inte behöva jobba för att få frihet.

Om man hatar sitt arbete bör man kanske se sig om efter ett nytt. För sin lycka och sitt välmående svarar
man själv; det är knappast pengarnas fel om man, så att säga, desavouerar sitt ansvar över sitt eget liv.
Faktum är att om det inte varit för pengar skulle de flesta alternativ saknas. Tack vare universella
betalningsmedel har handeln blivit mer effektiv, och många fler yrken har kunnat skapas. Om något bör
man tacka pengasystemet för att man kan välja ett nytt arbete när man tröttnat på sitt gamla. Blir vi
hjärntvättade? Alla utom du, tydligen, som (till skillnad från alla andra) avslöjat denna hjärntvätt. Svaret är
nekande; vi blir inte hjärntvättade av folk som har pengar. Om man väljer att köpa ”skit man inte behöver”
har man endast sig själv att skylla. Då får man börja tänka igenom sina inköp lite mer noggrant. Och hur
skulle man kunna köpa saker, om man inte har några pengar? Scenariot säger ju att de som har pengar
hjärntvättar de som inte har det. Men nog har du väl en del pengar? Sysslar du med hjärntvätt, bara för att

56
din plånbok inte är tom? Hur som helst – att man inte skall behöva jobba för frihet håller jag med om.
Däremot behöver man jobba för materiella saker. Inget kan konsumeras utan att först ha producerats.

En grundkurs i nationalekonomi ger inte svaret på denna viktiga fråga.

Såvitt jag märkt bär ofta Venusprojektets ciceroner på ett förakt för nationalekonomi. Och skälet bakom
detta förakt är inte svårt att förstå: om man studerar lite ekonomi märker man strax hur absurd idén om ett
RBE-samhälle är. Men nog är det väl bättre att studera ämnet och forma sina åsikter efter vad man lär sig,
istället för att näsvist avpollettera de fakta som kan tänkas tala emot dem? Att ha åsikter är lätt. Att begripa
vad man har åsikter om kräver lite engagemang. Men det är inte mindre än ett nödvändigt engagemang, om
man vill nå slutsatser som är hyfsat korrekta.

Materialismen är irrationell – September 16


Vad är meningen med livet? Den frågan ställs ofta med andakt, som om svaret vore en evigt förborgad
hemlighet som människan aldrig kan nå. Och varje gång frågan ställs är någon snabb med att svara
ungefär så här: ”Det finns ingen annan mening med livet än överlevnad och förökning; det handlar om att
sprida generna vidare.” Vid ett annat tillfälle kanske någon frågar vad det innebär att vara lycklig, och får
då till svar att lyckan regleras av olika transmittorsubstanser i hjärnan (t.ex. dopamin, serotonin, endorfin
och oxytocin). Om man frågar vad kärlek är, då erbjuds i allmänhet samma svar (av – kan man förmoda –
samma besvarare). Och varför är folk ibland otrogna trots att de älskar varandra? Jo, förklarar någon strax,
det beror på att män är så funtade att de inte vill ”lägga alla ägg i en och samma korg”. (Hur man på
samma sätt vill förklara kvinnlig otrohet vet jag inte.) Jag antar att mönstret är tydligt nog: man motiverar
ofta handlingar och värderingar utifrån människans biologi och fysiologi. I vissa fall kan det äga sin
riktighet. Att vi äter och sätter värde på mat har t.ex. en rätt självklar koppling till vår fysiologi. Men när
det gäller bland annat de frågor jag nämnt ovan är det inte ett rationellt sätt att förklara saker och ting på.
Snarare innebär det materialism och determinism.

Så vad är egentligen meningen med livet? Det finns ingen intrinsikal mening som är oavhängig en
värderande individ. Vi hittar inte någon universell mening med livet ”där ute”, utan måste söka den inom
oss själva. Vad som är meningsfullt, är meningsfullt för någon. När någon ställer mig den här frågan, brukar
jag svara ”allt det som hindrar dig från att ta ditt liv”. Det är sant att alla människor delar vissa fysiologiska
värden, utan vilka inga andra värden vore möjliga. Vi behöver till exempel syre, vätska, mat och skydd
mot kyla. Sagt på annat sätt kan vi bara sätta värde på saker medan vi lever, och därför måste vi värdera
vad som säkrar vår överlevnad. Men utöver detta har varje individ en egen värdehierarki, och finner sin
mening i olika saker. Det är med andra ord så, att ingen måste leva för att ”sprida generna vidare”. Faktum
är att jag inte vet en enda person som ser detta som sin främsta, eller ens som en huvudsaklig, mening.
Tvärtom! – många lever långa och lyckliga liv utan att skaffa barn, och utan att ens ha velat göra det. Svaret
på frågan om livets mening är att vi själva avgör vad för mening livet skall ha. Att söka en materialistisk
mening är att bortse från valfrihet, individens egna värden, och vad värden är: nämligen objektiva
relationer mellan den som värderar och det värderade. Jag har tidigare förklarat det så här:

Ett värde är något som man vill skaffa och/eller behålla. Implicit är med andra ord att det måste finnas
någon som värderar, och något som värderas. Värdet består inte endast i den som värderar eller i det som
värderas; det tidigare är subjektivism och det senare intrinsikalism – två sidor av samma falska mynt.
Värdet består i relationen mellan de bägge. Således: värden är inte attribut utan relationer.

Hur står det för övrigt till med lyckan? Är det inte bara en neurologisk upplevelse, styrd av olika
signalsubstanser i synapserna? Nej, nog för att dessa ämnen spelar roll för ens humör och stämningsläge,
men det är inte hela sanningen (eller ens den mest väsentliga delen av den). I allt väsentligt är lycka en
dynamisk process, som uppstår (eller kan uppstå) när man styr sitt liv medvetet genom aktiva val. Det är så
att säga en biprodukt av ens mödor, som blir mer sannolik, ju mer framgångsrikt man lever sitt liv. Det är
denna process som materialisten förbiser: att man till stor del kan påverka sitt känsloliv genom att tänka
och agera på ett visst sätt; genom att ta ansvar för sig själv, och eftersträva sina intressen genom aktivt
deltagande i sin tillvaro. Jag menar förstås inte att man måste uppnå en viss specifik konkret för att bli
lycklig, som t.ex. att bli rik eller känd. Men man behöver sträva så gott man kan, utifrån sin förmåga och de

57
möjligheter man har eller kan skapa. Det är detta som det kommer an på: att utnyttja sin fulla kapacitet och
sitt bästa omdöme för att förbättra tillvaron. Vart det leder är mindre viktigt, om än inte helt oviktigt, för
man vill ju känna att det man gör får önskvärda resultat. Poängen är emellertid att lycka inte bara handlar
om kemiska ämnen som gör nervcellerna glada. Det handlar framför allt om hur man väljer att leva sitt liv.
I en annan text har jag skrivit så här:

Trots att vi blir lyckliga av lite olika saker, kan vissa allmänna förutsättningar uppges. Vi behöver känna
oss trygga, både i oss själva och i vår omgivning. Vi behöver (i termer av väsentligheter) vara ärliga mot
oss själva och mot andra. Vi behöver agera efter egna övertygelser och värderingar. Vi behöver tänka så
rationellt som möjligt. Och vi behöver framför allt vara fria att göra allt detta.

Och kärleken – hur är det egentligen med den? Är den en produkt av en viss kemisk balans i hjärnan, eller
är den något vi själva är med och skapar, och som vi har ett val ifråga om? Ja, det är naturligtvis på samma
sätt här som med mening och lycka: det är i allt väsentligt något vi själva måste ansvara för. Vi blir inte
automatiskt tilldelade mening och lycka von oben eller av evolutionen; ej heller är kärlek en determinerad
process bortom vår kontroll. Vi upplever ett starkt rus när vi blir förälskade, därför att vi plötsligt erhållit
ett enormt värde. Omsider avtar det där ruset, men det betyder inte att värdet försvinner. Kärlek är en
värdering; de känslor man har är symptom och värdet – kärleken – är deras orsak. Som vi redan har sett
väljer man i högsta grad sina egna värden, och av följd även sin kärlek. Men varför är många i så fall
otrogna mot sina partners? Ogillar man kanske att behöva ”lägga alla ägg i samma korg”? Nja, det är nog
inte många som är otrogna i syfte att göra andra kvinnor gravida. Självklart spelar sexualdriften in, men
man kan inte använda det som ursäkt. Man har ett ansvar för sina egna handlingar, även när man sviker
förtroenden av sexuell natur. Driften gör inte människan determinerad till otrohet; den ger henne bara ett
extra incitament. Som vanligt kommer det an på ens moraliska karaktär. Om otrohet har jag bland annat
skrivit så här, förut:

Varför är otrohet så pass vanligt? När man utgår från att värden är subjektiva [eller materialistiska] kan
man inte veta vad som ligger i ens intresse, och därför blir det enkelt att lova trohet i ena stunden, bara
för att svika sitt löfte i nästa. Man är ju styrd av yttre faktorer, och kommer älska vad man träffar på som
verkar lockande för stunden.

Problemet med materialismen är att den räknar från intellektet ur ekvationen. Den ser människan som en
determinerad organism, med de värden som hennes gener har försett henne med, och den illusion av fri
vilja som yttre faktorer gett upphov till. Men detta är förstås (och som vi har sett) absurt, trots att
materialisten ofta gör anspråk på att vara mer ”vetenskaplig” än andra, eftersom han undviker
abstraktioner som ”värden” och ”valfrihet”. Mänskligt intellekt kräver emellertid abstrakt tänkande, och
det är inget irrationellt eller ovetenskapligt med det – tvärtom! ”Vetenskap” är i sig en abstraktion, och det
är förmågan att abstrahera som skiljer mänskligt intellekt från andra djurs diton. När man undviker att
abstrahera, låser man alltså in sitt intellekt i ett kyskhetsbälte. Det är fundamentalt felaktigt att substituera
människans värden för ”genernas”. Gener är inte medvetna, har inga värden, ingen mening, inget mål. De
bara är; det är vi människor som tillskrivit generna syften och mål, därför att deras sätt att fungera på ibland
verkar målinriktat. I själva verket har inte evolutionen något mål. Inte ens en individs eller arts överlevnad
är ett evolutionärt mål; verkligheten är bara så beskaffad, att de som överlever kan sprida sina gener
vidare. Det naturliga urvalet saknar ett medvetande, och kan därför inte se någon mening, eller värdera det
ena över det andra, eller agera mot ett visst mål. Samma sak gäller sedan för generna i sig. Det är vi
människor som värderar och agerar med ett mål för ögonen.

Att jag skriver den här texten har att göra med ett e-post jag fick för runt tre veckor sedan. Personen som
kontaktade mig ”gillar objektivismen skarpt”, och sade att Rands epistemologi är ”det enda förnuftiga man
kan utgå från”. Men när det kom till etiken, då hade hon ”begått stora misstag”, bland annat p.g.a.
”felaktiga faktaantaganden”. Därför tänkte jag nu, mot bakgrund av det ovan sagda, svara på ett par av de
saker jag fick i min inbox. Personen skriver:

Den proximata förklaringen till värden, den förklaring som Rand helt och hållet bortser från, är våra
känslor. Hela vårt känsloliv är utvecklat för att främja spridningen av våra gener. Ultimata orsaker på

58
gennivå har gett upphov till vårt känsloliv som ligger till grund för det som vi faktiskt här och nu
uppfattar som värdefullt...

Med andra ord: våra värden baseras på känslor, och känslor har vi utvecklat för att de främjar spridningen
av gener. Om detta är vad man anser, kan man väl svårligen vara en skarp beundrare av Rand? Hur som
helst! Rand bortser inte alls från våra känslor. Hon skriver till och med en hel del om känslor: bland annat
att de är produkter av vad vi tänker snarare än omvänt. ”The mind leads, the emotions follow.” Rand säger
att känslor saknar epistemologisk status: att inget kan sägas vara sant eller falskt utifrån vad vi känner att
det borde vara. Istället måste vi använda vårt förnuft. Hon säger också att vi inte determineras av våra
känslor (eller gener, eller något tredje). En känsla utgör ett incitament för att agera på ett visst sätt, men vi
är fullt kapabla att agera motstridigt. Att man ser en attraktiv kvinna som man vill ha sex med, betyder
t.ex. inte att man blir ett hjälplöst offer inför en våldtäktsimpuls. Det stämmer inte att Rand ”helt och hållet
bortser från” känslor; däremot är hon inte materialist. Orsaken till att vi fått ett känsloliv säger inget om vad
en viss individ känner, varför han känner så, och om han bör agera på sin känsla. Som vi har sett är det inte
många som lever för att sprida sina gener vidare; ej heller pekar alla våra känslor åt det hållet. Om man
påstår något sådant har man nog läst för mycket Sigmund Freud.

Att ens liv skulle vara det yttersta värdet, som alla andra värden kan härledas ur, är alltså fel. Våra geners
fortbestånd är den yttersta förklaringen till att vi utvecklat en kropp, ett medvetande, känslor, och allt
annat som utgör den fysiska individen.

Rand säger att livet är ens yttersta värde, därför att livet är det yttersta villkoret som gör alla värden
möjliga. Bara den som är vid liv kan värdera något, och för att kunna hysa värderingar måste man först av
allt sätta värde på sitt liv: på sin överlevnad och på det som ökar ens livskvalitet. Hur skulle detta vara
felaktigt, därför att våra gener gjort förökning och ett naturligt urval möjligt? Invändningen är absurd och
fullständigt non sequitur.

Observera att genernas egosim (det faktum att gener kopierar sig och gynnar sin egen spridning) inte
leder till att själva individen blir egoistisk. Generna kan mycket väl gynnas av att genbärarna offrar sig
för släktingar och gruppens bästa ibland. Rand har alltså fel när hon försöker härleda t.ex. vår skolgång
till vårt liv. Vi går inte till skolan för att vi har valt att leva. Vi går till skolan av socialt tryck, av vana och
för att träffa människor.

Gener är inte egoistiska, och kan varken gynnas eller missgynnas, på det sätt som man använder
begreppen i citatet. Jag har redan förklarat varför gener inte kan vara moraliska eller omoraliska; varför de
inte har värden eller mål. Nukleinsyror har en viss funktion som kan verka målinriktad för en människa, men
det är allt. När en gen kopierar sig, tycks den ha ett mål. I själva verket kan den inte göra något annat. Det
är bara så den fungerar. Den har inget val, och ingen stor vision i tanken. Den är inte ens medveten om att
den existerar, eller kopierar sig. Kort sagt: en gen som kopierar sig är inte mer egoistisk än en gatsten som
ligger och blir överkörd hela dagarna. Det är helt enkelt två fall av viljelös materia som fungerar – ej agerar –
i enlighet med dess egen natur. För övrigt: hur leder det här till att vi går i skolan av socialt tryck, av vana,
och för att träffa människor? Inte alls, naturligtvis. Varje individ har ett eget skäl för att gå i skolan, såvitt
den inte är obligatorisk och man alltså har ett val. Jag skulle dock tro att det vanligaste skälet för att utbilda
sig, är att man vill kunna arbeta med något man tycker om, och/eller få en hyfsad lön. Och det är ju mål
som gynnar ens liv, inte sant?

Rands egoism kan ha relevans för psykopater och personer med olika hjärnskador eller känslomässiga
störningar.

Den här sista gliringen hade jag inte tänkt medräkna. Men vid närmare eftertanke tror jag att den illustrerar
hur många materialister tänker. En annan materialist har, för ett par månader sedan, sagt till mig att om
man kan tänka förnuftigt, då har man nog en hjärnskada. Och om man kan agera i sitt egenintresse, då är
man tydligen psykopat eller på annat sätt störd! Sådana tankevurpor ger materialismen, just därför att den
ignorerar människans intellekt: hennes egen värdehierarki, och hennes frihet att välja eller inte välja i
enlighet med den.

59
Diatrib mot ekofascismen – September 30
När jag började se mig som liberal, för snart tio år sedan, verkade hela den politiska debatten delad i två
klyftor: de som stod upp för kollektivet, och de som stod upp för individen. Antingen ville man gynna de
många på individens bekostnad, eller så ville man att individens rättigheter skulle respekteras utan
förbehåll. Man var med andra ord individualist eller kollektivist – och så enkelt var det med det. Idag
verkar inte den här klyftan lika uppenbar, men det beror inte på att de bägge sidorna har kunnat förenas,
eller på att den ena sidan till sist vann över all opinion från den andra sidan. Snarare beror det på en ny
trend av nihilism och misantropi, där man varken tar parti för individen eller för kollektivet. Man säger
istället att det nog vore för det bästa, om hela mänskligheten utrotades. Man funderar inte över ett
idealsamhälle, utan ser inget samhälle alls som det idealiska. Man vill inte gagna vare sig individens eller
gruppens intressen; istället ser man ett problem i att det över huvud taget finns intressen. Här måste jag,
liksom Brian P. Simpson i sin bok Markets Don’t Fail!, säga att den nya nihilismen är värre än kollektivism.
Kollektivisten vill åtminstone offra människor för mänskligheten; han har i alla fall människan i centrum av
sin ideologi. Nihilisten har inte ens det. Han vill inte göra livet bättre för någon. Han vill bara att alla skall
dö. 1

Nu kanske läsaren vill veta varför många vill se mänskligheten utplånad. Det klandrar jag honom inte för.
En ledtråd är att denna nihilistiska misantropi blev riktigt vanlig från och med den 10:e december 2007.
Sedan dess har man knappt kunnat delta i en politisk diskussion, utan att någon påpekat hur folkmord
vore en bra lösning (oavsett vilket problem saken gäller). Ja, jag har till och med hört det sägas ett flertal
gånger, att vi skulle behöva en ny Hitler eller Stalin som kan decimera befolkningen med både snabbhet
och effektivitet. Så vad brukar hända den 10:e december? Nobelpriset delas ut. Och året 2007 gick Nobels
fredspris till Al Gore, för hans film En obekväm sanning, och till IPCC, FN:s klimatpanel. Sedan dess är det
många som ser ekofascism som den enda hållbara utvecklingen, och få höjer på ögonbrynen om man
föreslår att några miljarder människor skulle behöva utrotas ”för planetens skull”. Om massivt folkmord är
vad som behövs för att rädda planeten (och det är det såklart), då är det så det är. Är det inte bra att mörda
miljarder människor, om det kan rädda planeten? Trots allt har inte människan gjort annat än att plåga
Moder Jord från ruta ett – är det inte dags att naturen tar revansch? I en debatt jag nyligen följde, där man
frågade sig ifall man bör utrota smarta eller korkade människor först, skrev någon pregnant:

Vi kan enkelt dra slutsatsen att ingen människa gör det minsta nyttigt för planeten. Tvärtom, det finns
ingen varelse som förstör så fruktansvärt mycket som människan gör. Funnes vi inte alls gjorde vi både
planeten och övriga invånare en stor tjänst. Att bara ta bort en del gör nog inte mycket till nytta. När skall
vi tänka om och börja göra något nyttigt? Den smarte gör betydligt mer skada än den korkade, tyvärr.
Den dumme är för dum för att orsaka någon större skada. Hade vi levt som puckon i lerhyddor hade
planeten varit i betydligt bättre skick.

Jag skrev själv ett par inlägg i debatten, där jag sade att man ju kunde välja att inte mörda någon alls, och
att det inte spelar så stor roll hur man rationaliserar sin illvilja om man ändå bestämt sig för att folkmord
verkar bra. Då påpekade man för mig att mina inlägg var irrelevanta, eftersom alternativet ”inte
folkmörda” saknades. Att man behövde folkmörda var givet; frågan var bara vilka som skulle mördas
först. Och man kom fram till att de smarta skulle dö först, hur nu man avgör vem som är smart och inte.
Läsaren tänker måhända att jag överdriver, men det gör jag inte. Många anser verkligen att man bör utrota
hela mänskligheten, eller i alla fall stora delar av den, för klimatets gagn. En del ser Unabombaren som en
förebild, om ni kommer ihåg, han som skrev ett manifest mot det industriella samhället, och skickade
bomber till folk som ansågs representera det. Mellan 1978 och 1995 mördade han tre personer, och skadade
tjugotre. En del hyllar också Pekka-Eric Auvinen, som, övertygad av samma ekofascism, mördade åtta
personer i ett skottdrama på Jokelaskolan i Finland. Hans förebild, den finske filosofen Pentti Linkola, har
kommenterat händelsen och sagt att den ju tyvärr inte gjorde mycket nytta, eftersom bara åtta personer
dog. Vi svenskar skall förstås inte behöva vara sämre. Här finns Folke Tersman, professor i filosofi vid
Uppsala universitet, som ägnar betald arbetstid åt att försöka möjliggöra en ekologiskt inriktad
världsregering. (Det förvånar väl ingen att även Torbjörn Tännsjö är knuten till projektet.)

1
För återgivning av citatet ur Markets Don’t Fail! kan man se rubriken ”Simpson om environemntalismen” i det här dokumentets
appendix.

60
När man säger till mig – och det händer ganska ofta – att mänskligheten bör utrotas, brukar jag svara att
det nog är för ambitiöst, men att man i alla fall kan ta livet av sig själv. Trots allt bör man ju leva som man
lär, och om man lär att det vore bäst om alla människor utrotades, då bör man själv leva – eller snarare dö –
därefter. Märkligt nog har ingen misantrop gillat idén. Man basunerar gärna ut hur värdelös och korrupt
den samlade mänskligheten är, och att den likt varje annan grupp av skadedjur förtjänar att utrotas. Men
tillräckligt konsekvent och övertygad för att vända samma udd mot sig själv som man vänder mot alla
andra, det är man sällan. Att peka på andra och säga att de bör mördas, bara därför att de är människor,
men att inte på samma sätt peka på sig själv, det kan väl bäst beskrivas som ynkligt, fegt och uselt. Och om
man mot all förmodan börjar knyta sin egen snara har man bara övervunnit fegheten. Det är fortfarande
ynkligt och uselt att vilja utrota miljoner eller miljarder människor. Jag kan se försonande drag hos de
flesta, även om jag är aldrig så oense med dem. Hos ekofascister ser jag inget försonande alls. De önskar
inte frihet, eller ens att vissa gagnas på andras bekostnad. De vill bara att jag, du, och alla andra får en
slaktmask över huvudet och en bult i pannan. Det är på tiden att fler höjer sina röster och börjar ge
misantroperna svar på tal. Alltså denna korta diatrib.

Avsikt eller konsekvens: en falsk klyfta – Oktober 04


Enligt en gängse uppfattning bör en handlings moraliska halt avgöras av dess följder, eller av vilka avsikter
som motiverade den. Antingen är man konsekvensetiker, och menar att en handling som leder till bra
saker är god, oavsett vilka motiv som låg bakom den. Eller så är man sinnelagsetiker, och menar att en
handling är god om den motiveras av välvilja, även när resultatet blir katastrofalt. (Det finns såklart andra
inriktningar – såsom dygdetiken och pliktetiken – men jag upplever dem som mindre påtagliga i dagens
filosofiska debatter.) Kanske blir du, liksom jag själv, inte tillfreds med de här alternativen. En
konsekvensetiker kan ju till exempel få för sig att det vore en bra idé att skörda friska organ från ofrivilliga,
för att ge dem till sjuka och nödställda. På så vis räknar man med att öka den totala lyckan i samhället, då
få blir lidande, medan alla andra känner sig trygga i vetskapen om att det går att få friska organ vid behov.
Detta skulle alltså vara gott, även om man egentligen bara är road av att se oskyldiga människor mördas,
och om den allmänna tryggheten är en oanad bieffekt av denna slakt. Sinnelagsetikern kan i och för sig nå
samma slutsats, men efter att ha resonerat annorlunda. Om avsikten med att skörda oskyldigas organ är
god måste även handlingen i sig vara det, må den sedan leda till bra saker eller ej. Man hävdar ibland att
Hitler säkert ville väl när han utrotade miljoner judar, och att hans folkmord därför inte kan kallas ont utan
på sin höjd ”korkat”.

Den ene menar alltså att det är goda konsekvenser som gör en handling moralisk, medan den andre hävdar
att det kommer an på avsikten. Men vad som egentligen är en god konsekvens eller avsikt, det förtäljer inte
historien. Om man till exempel tycker att folkmord på judar är en bra idé, då lär man ju också anse att
nazismen ledde till en del bra saker. Om Hitlers avsikt var att ena världen i ett renrasigt tredje rike, hur vet
man ifall detta är gott eller ont? (Och var det inte också hans avsikt att utrota folk han inte tyckte förtjänade
att leva? Eller var förintelsen en ren olyckshändelse?) Det är inte tillräckligt att säga vad som bör avgöra en
handlings moraliska status. Man måste även säga varför det är så, och hur man vet det. Somliga menar
också att alla handlingar motiveras av välvilja, eftersom ingen ser sig själv som ond. I så fall måste
sinnelagsetikern gå med på att det inte kan finnas något sådant som en omoralisk handling; då alla har
något slags rationalisering för att göra som de gör, gör de också av nödvändighet det rätta. Om man beviljar
detta så upphör sinnelagsetiken att existera, för den etik som säger att allt är moraliskt är ingen etik alls. Vi
behöver etik för att skilja mellan rätt och fel; om allt är rätt eller fel blir begreppen meningslösa. Detta kan
besvara alla positioner som utgår från, eller utmynnar i, psykologisk egoism eller altruism.

Min avgörande kritik av klyftan mellan avsikt och konsekvens är emellertid en annan. Jag menar att
klyftan inte alls är någon klyfta, utan ett brospann. En handling är en brygga mellan två ofrånkomliga
ändpunkter: den börjar med avsikten, och fullbordas i och med de konkreta följder som den givit upphov
till. Det enda rimliga är därför att både avsikt och konsekvens bär tyngd i en moralisk avvägning. Det finns
ingen grund för att bara ta hänsyn till den ena ändpunkten, när det finns två. Man måste beakta hela
kontexten och fråga sig, inte bara vilken punkt som är vilken, men varifrån den börjar och vart den leder.
Både avsikt och konsekvens måste ju existera i ett specifikt sammanhang. Ifall man vill bygga en hållbar

61
bro räcker det inte med goda avsikter. Man behöver kunskap om vart bron skall vara, vilka ungefärliga
mått som gäller, vilka material som vore lämpliga, och så vidare. Det gäller alltså att ta hänsyn till många
variabler, och begrunda dem så rationellt som möjligt. Att avse en hållbar bro gör den inte verklig. Man
måste också avse att förvärva all nödvändig kunskap. Först när man har gjort det, blir det möjligt att
omsätta avsikt i konsekvens, på ett sätt som gör att de bägge speglar varandra (att det man ville uppnå
också blev vad man uppnådde). Avsikt och resultat är inte alls två skilda saker, på det sätt många filosofer
tycks mena. Det är två sidor av samma mynt. Ett resultat är en konkretiserad avsikt. Och för att konkretisera
bra behöver man kunskap, erfarenhet, med mera.

Att agera rationellt kräver mer än goda avsikter, eller att man råkar göra något bra av slump. Om man
behöver opereras vill man inte bara ha en välvillig kirurg, utan också en kunnig och kompetent sådan.
Skulle det visa sig att kirurgen saknar alla relevanta meriter kan han rätteligen polisanmälas, oavsett om
han ville patienten väl eller ej. Till och med om operationen gick bra bör han anmälas, för att ha utgett sig
för att vara skolad kirurg när han inte var det. Att ingen olycka skedde var i och för sig tur för patienten
ifråga, men kanske desto värre för framtida patienter, om personen tillåts fortsätta med sin bedrägliga
verksamhet. Ingen kirurg anställs bara för att han är godhjärtad, ej heller om han råkat göra något bra mot
alla odds, och speciellt inte om han är illvillig. Inom vården, och särskilt inom den här typen av vård,
ställer man höga krav på rationella bedömningar. När en kirurg skall anställas måste han förvisso ha ett
gott uppsåt, men för att också åstadkomma bra saker i praktiken behöver han en gedigen bakgrund, med
alla nödvändiga meriter som yrket kräver av honom. På precis samma sätt bör vi bedöma en handlings
moraliska status, oavsett om den rör kirurgi eller (som oftast är fallet) något annat. Vi bör inte bara fråga
oss vad en person kände inför sin handling, eller vad den råkade resultera i. Framför allt bör vi fråga oss om
han hade tänkt efter och använt sitt förnuft.

För att återgå till det vanliga scenariot med Hitler, bör vi alltså inte bara fråga oss om han trodde att han
gjorde gott, eller vad nazismen ledde till. Vi bör framför allt fråga oss om Hitler tänkte rationellt. Hade han
till exempel fog för sin idé att det var giriga judar som orsakade ekonomiska problem för Tyskland? Hade
han fog för sin idé att vissa folkgrupper är moraliskt underlägsna, på grund av ett sämre genetiskt arv?
Han kanske trodde att han gjorde gott, men hade han några rationella skäl för att tro det? Nej, det hade han
knappast, vilket också visades när hans avsikter började omsättas i konkret verklighet. (Ofta slutar sådana
här diskussioner med någon kommentar om att Hitler ”i alla fall var vegetarian och snäll mot sina
hundar”.) Ingen är förstås allvetande eller allsmäktig. När jag gick en kurs i latin under min gymnasietid,
var devisen errare humanum est det allra första vi fick lära oss: det är mänskligt att fela. Men det är även och
i synnerhet mänskligt att tänka rationellt. Man blir förstås inte ofelbar, bara för att man använder sitt
förnuft, men man går tillväga på ett sätt som, såvitt man känner till eller kan lära sig dem, tar hänsyn till
verklighetens möjligheter och begränsningar. Ändå finns vissa ramar för hur mycket man kan ”råka” göra.
Man kan inte ”råka” begå mord på miljontals människor. Förintelsen var medveten och målinriktad; det
bör vara ganska irrelevant att Hitler själv tyckte att den var en bra idé. Det rentvår honom inte det minsta.

Det centrala bör vara vilken metod man använder för att utvärdera avsikter, och hur ens avsikter kan
omsättas i praktiska förändringar. Att agera rationellt handlar om att utgå från en rationell metodologi; inte
om subjektivt tyckande eller slumpvisa följder. Många verkar acceptera konsekvensetik för att den
fokuserar på det konkreta, snarare än på abstrakta teorier om moral och vad som försiggår i folks huvuden.
En del hävdar till och med att detta är en mer ”vetenskaplig” infallsvinkel. Så är emellertid inte fallet. Man
kommer inte ifrån moraliska spörsmål, och som jag också sagt förut: när man inte låter moralen passera
genom entrén, måste den smygas in genom köksingången. Vad orsakar våra handlingar och deras
konsekvenser, om inte dessa abstraktioner i våra huvuden? Och hur avgör man vad som är en bra
konsekvens, om man inte faller tillbaka på dem? Att tänka konkretbundet är inte rationellt, utan att
medvetet ignorera väsentliga delar av ekvationen. Det är sådan materialism som gör att många ser ”gott”
och ”ont” som religiösa begrepp snarare än filosofiska, och hellre använder de mer konsekventiella
begreppen ”bra” och ”dåligt”. Man säger t.ex. ofta, vare sig man är etiker med fokus på sinnelag eller
konsekvens, att förintelsen var en dålig idé – men var den ond? Nej, säger man, för sådana termer är
dogmatiska och förlegade! Om något barlägger det förrädiska i selektiv fokus på endast det abstrakta eller
konkreta, istället för att fokusera på, och integrera med, helheten, så är det väl den ovilja som uppstår inför
att behöva fördöma folkmord. Inte sant?

62
Tre säregna penningfrågor – Oktober 09
Jag diskuterar emellanåt ekonomiska frågor, och har i den här texten valt att ta upp några av de mest
säregna resonemang man bemött mig med. Att jag utgår från den österrikiska skolans teorier behöver nog
inte sägas, men ifall det behövs så har det sagts. Att förespråka dessa teorier är naturligtvis allt annat än de
rigueur, vilket nog också kan sägas om de flesta idéer jag uttrycker på min blogg. Ej heller detta skall väl
behöva sägas, men för den som inte läst mig förut kan det vara bra att veta. Kan man bekosta alla sina
utgifter med sedelpressen? Skapas inte problem när folk använder snorkråkor och urin som
betalningsmedel? Och om det är okej att arbeta som kock, hur kan då bankverksamhet med fraktionella
reserver vara ett bedrägeri? I huvudsak är det dessa frågor jag koncentrerar mig på nedan.

1. Kan inte staten finansieras av sedelpressarna?


Eftersom liberaler inte förespråkar beskattning, måste staten finansieras på något annat sätt. Kanske kan
den täcka sina utgifter genom att trycka upp pengar vartefter? Jag har fått den här frågan ett flertal gånger.
Att man vill hitta en alternativ lösning är förstås berömvärt i sig, men förslaget vore att hamna ur askan i
elden. Om det varit möjligt att ersätta beskattning genom att trycka upp mer pengar hade nog staten redan
gjort det. Att håva in skatter är ett enormt projekt som kräver stora resurser och byråkratiska processer. Att
öka mängden pengar är däremot enkelt; det räcker att trycka ned några knappar på ett tangentbord. (När
staten ökar penningmängden sker det i huvudsak elektroniskt; uttryck som att ”trycka upp” pengar är
alltså till stor del figurativa.) Emellertid ligger statens årliga intäkter, såsom de nu ser ut, en bra bit över
biljonen. Det säger sig självt att man inte kan nyskapa närmare en och en halv biljon kronor varje år, eller
rättare sagt: man kan göra det, men det vore ingen hållbar lösning. Att öka penningmängden är att skapa
inflation, vilket betyder att pengarna förlorar köpkraft. Staten skulle alltså bli tvungen att skapa större och
större summor, vartefter köpkraften minskar, tills hela ekonomin snart nog kraschar. Förstå mig rätt nu.
Jag menar inte att beskattning är en lösning. Men att ersätta skatter med inflation vore sju resor värre. Det
skulle leda till fullständig ekonomisk kollaps, och ipso facto även till att staten självt kollapsar.

Att tala om att ersätta skatt med inflation är i och för sig en oegentlig förenkling. I själva verket är inflation
ett slags dold beskattning. För vad är skatt, om inte statlig expropriering av folkets välstånd? Genom att
trycka upp mer pengar kan staten sörja för sina intressen idag, medan folket får betala notan imorgon, som
följd av minskad köpkraft. Somliga liberaler, ofta influerade av monetarismen, menar faktiskt att viss
inflation är bra. Jag har hört det sägas att en fri ekonomi är som en racerbåt, och när man åker snabbt bildas
ringar på vattnet, d.v.s. inflation. Idén är att en aktiv ekonomi stimuleras av inflation, och att pengarna
skall ”arbeta” snarare än (detta i polemik mot guldmyntfot) ”samla damm i ett bankvalv”. Men det är inte
en stabil ekonomi. Det är en ekonomi präglad av konjunkturcykler och finansbubblor. Det är en ekonomi
med centralstyrd penningpolitik, vars fiatvaluta i och för sig kan stimulera ekonomin genom att skapa en
högkonjunktur, men för vilken man sedan får betala dyrt när det slår över i lågkonjunktur. Att inflatera
valutan är att minska dess köpkraft, vilket kan tyckas få bra följder på kort sikt, men som får förödande
följder på lång sikt. Det är – i alla fall bland ekonomiansvariga makthavare – många som tänker som John
Maynard Keynes, att ”på lång sikt är vi alla döda”. Kanske bör man tänka mer som trojanerna i Vergilius
epos Aeneiden gör. Timeo Danaos et dona ferentes. ”Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.”

2. Kan man använda vilken valuta som helst?


För inte så länge sedan hamnade jag i en förvirrad palaver om fria valutor. Jag sade att valutamonopolet
bör avskaffas, och att konkurrensen mellan betalningsmedel bör vara fri. Då undrade den andre om det
inte blir väldigt opraktiskt ifall snorkråkor och urin börjar användas som pengar, och om Skatteverket
skulle behöva hålla sig med enorma lager för alla olika valutor som folk valt att betala in sina skatter med.
Det tog ett tag innan jag begrep vad han menade: han tänkte att en fri valuta innebär att man bör få betala
för varor och tjänster med i stort sett vad som helst. Men så fungerar det såklart inte. Kanske kan man vilja
köpa en vara eller tjänst för ett par snorkråkor eller en skvätt urin, men då måste man också hitta någon
som är villig att ta emot valutan, vilket kan bli svårt och nästintill omöjligt. Samtliga parter måste acceptera
valutan, om affären skall bli av. Därför är snorkråkor och urin exempel på extremt osannolika val av
valutor, givet vårt antagande att varje part är fri att välja en annan. Pengar är ett allmänt accepterat
betalningsmedel, och skälen för att inte acceptera snorkråkor eller urin är legio. De flesta tycker till exempel

63
att snor och urin är ganska äckligt. Men det finns många egenskaper som utmärker en bra valuta, och som
de nämnda saknar. Den fria marknaden väljer alltid ädelmetaller som valutor; guld och silver som de
främsta bland dem. Hur det kommer sig kan vi kika vidare på.

Ett av de främsta kraven som ställs på en valuta är att den inte skall kunna nyskapas. Redan här stöter vi
på problem för exemplen ovan, eftersom varje människa praktiskt taget är en egen snor- och urinfabrik.
(Jag undrar hur ofta ordet ”urinfabrik” finns med i ekonomiska uppsatser.) Mängden snor eller urin kan
ökas av vem som helst, utan något krav på kapital eller dyra resurser. En ädelmetall har inte det här
problemet, för den kan inte nyskapas utan måste upptäckas. En annan viktig faktor är att mängden måste
vara, inte bara hyfsat fixerad, men också relativt begränsad. Järn kan t.ex. inte nyskapas, men det finns så
mycket järn att det bara kostar någon krona per kilo, och kilotunga enkronor vore både otympligt och dyrt
(för det kostar ju att frakta och lagra sina pengar). Guldpriset ligger däremot (just nu) på över 250 000 kr
per kilo, och för silver får man ge runt 45 000 kr per kilo. Detta är ännu ett vägande skäl till att just dessa
ädelmetaller brukar väljas som betalningsmedel, om aktörerna på marknaden har ett fritt val. Är valutan
hållbar över tid? Nej, med avseende på snor och urin, men ja, med avseende på ädelmetaller. Är den
delbar, utbytbar och formbar? Det finns en mängd egenskaper som utmärker en bra penning, och snor eller
urin svarar mot få av dem, medan ädelmetaller som guld och silver är nästintill idealiska jämfört med
andra alternativ. Därför lär man aldrig kunna handla med snor eller urin, trots att valutan är fri. Att det
inte ligger någon paradox i detta hoppas jag ha visat ovan.

Förresten några ord om Skatteverket också. Om marknaden väljer guld som primär valuta, då blir det ju
också primärt den valutan som staten måste håva in från folket. Å andra sidan har jag aldrig förespråkat
något Skatteverk. Och om man inte har ett problem med att folket systematiskt rånas av en statlig
myndighet, spelar det verkligen någon roll om myndigheten också sysslar med lagerverksamhet? Det tycks
mig förhållandevis beskedligt.

3. Varför är fraktionella reserver bedrägligt?


En del tycker att bankverksamhet med fraktionella reserver är fasligt svårt att förstå sig på. Om person A
lånar ut en hundralapp till person B, som i sin tur lånar ut sedeln till person C – innebär det bedrägeri? Så
kan en typisk invändning låta, men det är såklart inget bedrägligt med det. Ingen skulle ens behöva låna
pengar om man inte kunde sälja dem vidare; man lånar ju pengar därför att man behöver använda dem till
något. Ett annat och mer fabulöst scenario minns jag från i våras, då någon försvarade fraktionella reserver
på följande sätt. Tänk dig att du arbetar som kock, och skall laga sushi åt tio gäster. Några råvaror har du
inte, men du tar emot gästernas pengar och springer sedan iväg för att köpa dem. Strax är du tillbaka i
köket där du anrättar deras fisk, och i nästa stund – för du är världens snabbaste kock – kan gästerna
serveras. På vilket sätt, undrar man nu, gör sig kocken skyldig till bedrägeri? Svaret är förstås ännu en
gång att det inte föreligger något bedrägeri, även om hans strategi bäst beskrivs som en smula märklig.
Dylika analogier är felaktiga, och de visar att man inte begriper vad man tar i försvar. Bankverksamhet
med fraktionella reserver innebär till syvende og sidst detta: att man lånar ut mer pengar än man har att låna
ut. Och att göra det är att falskmynta. Nog är väl falskmynteri en form av bedrägeri, inte sant?

Det är inte en fråga om fraktionella reserver, när A lånar pengar till B som lånar dem vidare till C. Det enda
som sker är att pengarna går från plånbok till plånbok; varken A eller B lånar ut mer pengar än de faktiskt
har att låna ut. Reserverna är alltså fulla – inte fraktionella. Det är till och med olagligt för gemene man att
imitera bankerna i det här avseendet. Om du vill köpa en vara eller tjänst som kostar 100 kr, duger det inte
med fyra äkta tjugolappar och en monopoltjuga. 1 Du har bara 80% av beloppet; om du lurar någon att ta de
sista tjugo kronorna (eller procenten) för äkta pengar gör du dig skyldig till bedrägeri. Ändå är det precis
så bankerna gör. Det finns två skillnader som är värda att nämna. Dels är det kriminellt för gemene man att
falskmynta, men för en bank är det både lagligt och allmän praxis; dels försöker du i scenariot öka
penningmängden med futtiga tjugo kronor, medan bankerna ökar den med – bokstavligt och bildligt talat –
fantasibelopp. Ej heller kockens aparta verksamhet har något med fraktionella reserver att göra. Att han
inte har råvaror när han får sina pengar är utan betydelse; han förbinder sig att leverera och gör det också.
1
Under en statlig riksbank är förstås alla pengar monopolpengar i dubbel betydelse: dels i betydelsen att det råder ett
valutamonopol, men även i betydelsen att statens fiatvaluta är precis lika värdelös som de pengar man använder i
sällskapsspelet, vore det inte för penningpolitisk lagstiftning.

64
En mer adekvat analogi vore om kocken gjorde vissa matbitar av fisk och andra av papp, och försökte sälja
bitarna av papp som om de vore fiskbitar – vilket såklart skulle rubriceras som ett fall av bedrägeri. På
exakt samma sätt bör det vara kriminellt för banker att skapa falska pengar ur intet, och kalla dem äkta.

Libertarianismens falska axiom – November 04


Libertarianer talar inte sällan om två ”axiom”: ett som utgår från självägande, och ett som utgår från
principen om icke-aggression. Men lika ofta som de talar om dessa så kallade axiom, lika ofta visar de att
de inte begriper vad axiom är. Varje axiom måste uppfylla tre kriterier: det måste vara självklart,
oreducerbart och grundläggande. Jag använder termerna i deras mest bokstavliga betydelse. Att vara
självklart är att vara klart helt av sig självt, d.v.s. att inte kunna bevisas av ytterligare information utifrån
(eftersom det är på axiomet som all sådan information bygger). Att vara oreducerbart är att inte kunna
styckas upp i mindre beståndsdelar. Att vara grundläggande är att inte kunna härledas tillbaka på ännu
mer basala satser eller resonemang. Ett verkligt axiom är inte ens det första steget på den
kunskapsteoretiska hierarkins trappa, utan marken på vilken trappan är byggd. För vad är alternativet? Jo,
alternativet är att godtyckligt välja en premiss och resonera utifrån den, utan att bekymra sig över vad som
ligger till grund för premissen. Detta är också vad libertarianen gör, när han utgår från t.ex. självägande
och icke-aggression som axiomatiska försatser. Varför är det sant att man äger sig själv, och varför är
aggression nödvändigtvis ont? Att vi över huvud taget kan ställa frågan utan att hamna i en
självmotsägelse visar att ”axiomen” inte alls är några axiom.

När libertarianen säger att självägandet är axiomatiskt, brukar han mena att om man inte äger sig själv kan
man inte heller ”använda sig själv” för att avfärda principen om självägande. Detta är inget mindre än en
perversion av äganderättsidén. Som många andra har påpekat går det ofta utmärkt att använda saker, trots
att man inte för den skull äger dem. Jag kan hyra en cykel, låna en cykel eller sno en cykel. I samtliga fall
använder jag cykeln utan att äga den. Men det här är inte den springande punkten. Äganderätt är i själva
verket en härledd rättighet. Den handlar om hur människan bör förhålla sig till sin omgivning, på vad hon
kan göra anspråk och varför hon kan göra det. Det är en funktion av mänskligt arbete i förhållande till de
resurser hon arbetar med. Kort sagt är det lönlöst att tala om äganderätt, utan att tala om den ännu mer
grundläggande rätten till liv. Man har rätt att leva, och därmed rätt att leva av frukter man skapat genom
eget förvärv. Har man verkligen ”skapat sig själv” i rent materiell bemärkelse? Nej, naturligtvis inte. Vi
skapades av våra föräldrar, som ändock inte är våra ägare, därför att varje individ har rätt till sitt eget liv
och till sin egen frihet. Rätt till liv och frihet är emellertid inte ekvivalent med rätt till egendom. Äganderätt
är en implikation av de mer grundläggande rättigheterna.

Vi ser att det är fundamentalt felaktigt att tala om självägande. Man har förvisso rätt till sin egen kropp och
till sin egen person, men det är inte en ägandefråga. Frågor om ägande är, för att upprepa mig, frågor om
hur vi bör förhålla oss till vår omgivning. Det libertarianska argumentet slutar dock inte här. En vanlig
uppfattning är att man inte bara ”äger” sin kropp, utan därför också allt man gör med sin kropp. Som en
anarkist nyligen skrivit till mig: ”Det är dig jag diskuterar med, det är dina argument jag bemöter; varför
skulle jag prata med dig om du inte ägde dina argument?” Jag svarade att han förmodligen såg mina
argument som värda att bemötas, men att jag inte med säkerhet kan veta vilka incitament som motiverar
hans handlingar, och att han nog vet det bäst själv. Begreppen ”mina” eller ”dina” pekar i det här fallet inte
på en ägare, utan på en framförare. Jag framförde några argument, vilket inte är samma sak som att äga dem.
(Anarkister är ofta hårdnackade motståndare till ”intellektuell egendom”; ändå påstår den här anarkisten
att man kan äga ett argument, vilket jag inte tror att någon försvarare av immaterialrätt skulle acceptera.)
Vid det här laget bör det vara lätt att se krackelyren i det så kallade axiomet utifrån självägande. När man
utgår från ägande som godtycklig första premiss, d.v.s. som ett axiom hängandes fritt i luften, leder det
snabbt till absurditeter. Man kan inte bygga en stadig trappa utan att ta hänsyn till marken man bygger den
på.

Hur är det då med principen om icke-aggression? Den säger att man inte bör initiera våld mot andra
människor, vilket jag förvisso håller med om, men att principen är bra gör den inte axiomatisk. Om den
vore axiomatisk hade det varit meningslöst att fråga sig varför aggression är något negativt. Ett axiom skall
ju vara självklart, alltså ett egenbevis och en egenförklaring. Här kan libertarianen, om han menar att

65
principen är ett axiom, bara rycka på axlarna och svara ”för det är så”. Om han vill besvara min fråga
måste han leta efter en motivering bland mer grundläggande premisser, och det låter sig inte göras. Såvida
det inte alls rör sig om ett axiom, förstås. Men då återstår att identifiera vilka premisser som ligger till
grund för principen om icke-aggression, och vidare ned i hierarkin tills man når en oreducerbar yttersta
premiss på vilken allt annat måste vila. Gräver man bara tillräckligt djupt, får ens intellektuella spade förr
eller senare kontakt med metafysiska satser av typen ”existensen existerar”, ”medvetandet är medvetet”
och ”det som är, är vad det är”. (Nu kanske läsaren tänker att det här är intetsägande tautologier, men att
de har formen av tautologier beror ju på att de verkligen är fundamentala och oreducerbara satser. Att ett
axiom måste formuleras som en tautologi betyder ingalunda att det är intetsägande; jämför t.ex. med
pleonasmen ”vatten är vått”.) När man kommit i kontakt med satserna ovan, har man nått kunskapens
mest grundläggande byggstenar.

Människan existerar i en verklighet som existerar. Allt är vad det är, men allt är inte exakt som allt annat.
Människan är en levande organism begåvad med ett medvetande och med en högre kognitiv förmåga,
d.v.s. med ett förnuft. Eftersom hon är medveten hyser hon olika värden, och eftersom hon har ett förnuft
kan hon fråga sig hur man bör tänka och agera för att eftersträva dem. För att i sin tur utvärdera sina
målsättningar, och för att realisera dem, behöver hon vara så rationell som möjligt, med andra ord: hon
behöver analysera vilka möjligheter och begränsningar som verkligheten erbjuder, och hur hon skall
handla utifrån dem. Om hon utsätts för aggression kan hon emellertid inte göra detta. Våld suspenderar
förnuftet, det lämnar dess offer ofri att följa sitt eget omdöme. Med en pistol mot sitt huvud kan man
fortfarande tänka, men vad man tänker spelar inte längre någon roll; ens öde ligger i pistolmannens händer
– inte i ens egna. Just därför är aggression omoraliskt, och just därför bör det vara kriminellt. Det gör
människan ofri, och ytterst gör det henne ofri att välja sina handlingar efter eget huvud. Dessa slutsatser är
däremot omöjliga att nå, om man felaktigt tar principen om icke-aggression för att vara ett axiom. Gör man
det måste man se aggression som ett ont, för att det är ett ont, för att det är ett ont. Varför är det ont? Svaret
kan bara bli: ”Så är det bara, att fråga sig varför är meningslöst!”

Jag medger att den här genomgången till viss del skrapar på ytan. Man kan dock inte skriva en hel
avhandling i en enda bloggtext, och vad jag nu sagt bör vara tillräckligt för att antikvera dessa falska
axiom, och för att peka ut självägande som ett helt och hållet felaktigt koncept.

Om två sätt att strida med det allmänna – November 16


Vad som förenar alla liberaler borde vara detta: att de vill se ett samhälle där staten skyddar individens
rättigheter (och inget mer än det). Istället förenas många liberaler av ett simpelt men ampert statshat. De
hatar staten, eller ser den i alla fall som en sorts viros, även när den upprätthåller folkets frihet. Som
antiviralt medel brukar då två strategier, bägge inget mindre än absurda, föras på tal. Enligt den första
strategin bör man ta avstånd från allt som har med staten att göra. Man bör undvika att åka med
kommunala transportmedel, att låna böcker på biblioteket, att titta på SVT, att studera vid läroverk som
finansieras med skatter eller uppsöka statliga sjukhus, och så vidare. I synnerhet bör man såklart undvika
att arbeta för statliga (eller med skatter finansierade) institutioner av nämnda typ. Genom att avstå från allt
samröre eller samarbete med staten ger man den mindre makt och inflytande över sitt liv – säger den här
strategins försvarare. Men enligt den andra strategin bör man inte alls undvika att ha med staten att göra.
Man bör istället belasta alla skattefinansierade instanser så mycket som möjligt: inte bara låna böcker på
biblioteket utan stjäla dem, söka vård för de mest obetydliga av krämpor, planka sig in överallt där inträde
måste betalas, sno toalettpapper från offentliga avträden, ja, enligt somliga bör man t.o.m. bränna ner
skolor och dagis försåvitt byggnaderna är utrymda. Detta anser man vara ett bra och effektivt sätt att
motarbeta staten på. Ett slags skatteåterbäring efter eget skön.

Om dylika försök till antiseptik kan man säga en hel del, vilket jag också tänker göra. Men först av allt vill
jag säga att dessa liberaler (om det nu är vad de är) står inför ett fruktansvärt missgrepp. Staten är ingen
virussjukdom, utan en organism som blivit drabbad av en virussjukdom. De nämnda strategierna vore som
att försöka bota en sjuk individ genom dekapitering: förvisso kan man inte längre säga att denne är sjuk,
men det beror inte på att han blivit frisk utan på att han avlidit. Rimligtvis vill vi inte döda patienten, alltså
friheten, utan kurera den. Nog med metaforiska vårdbegrepp. Att öka den samhälleliga friheten måste

66
betyda att man bekämpar statens ofrihetliga inslag, samtidigt som man aktivt understödjer dess frihetliga.
Som liberal, om det är liberal man anser sig vara, förespråkar man en stat som uppehåller folkets
rättigheter. Hat mot staten som sådan, mot staten qua stat, hör inte liberalismen till. Lika lite kan strategier
som bygger på statshat höra liberalismen till. Och med detta sagt kan vi övergå till att undersöka dem lite
mer ingående.

Att man i största möjliga mån bör fjärma sig från staten har jag fått höra fler gånger än en. Jag har fått höra
det i samband med egna studier och studielån, i samband med Per-Olof Samuelssons tidigare yrke som
bibliotekarie (andre biträdande), i samband med Filip Björners arbete för SL, och säkert också i andra
sammanhang. Hur detta fjärmande är tänkt att resultera i ett friare samhälle framstår som mycket oklart.
Man uppnår inte ett liberalare Sverige genom att avstå från att utbilda sig, avstå från en räntabel
yrkesmöjlighet, eller avstå från att söka vård när man behöver det. Att avstå från dessa ting måste väl
snarare ses som ett slags sofistikerat självplågande. Vi bör komma ihåg att varken läroverk eller sjukhus är
några i sig icke-liberala institutioner; de erbjuder tvärtom legitima och behövliga tjänster. De skulle med
andra ord existera även i det mest renodlat liberala samhället. I dagsläget är skola, vård och omsorg –
denna så välbekanta valfläsktrilogi – till störst del bekostat av skatter. Men så vad? Varför bör vi fjärma oss
från alla varor och tjänster vi betalat för via skattesedeln, för att vi betalat för dem via skattesedeln? Varför
bör vi, när vi tvingats stå för fiolerna, förvägra oss själva att spela på dem? Det bör vi faktiskt inte alls göra.
Det vore i högsta grad altruistiskt, och man bör inte offra sitt egenintresse ens under en liberalismens fana.
Det enda en sådan strategi leder till är ett liv i armod.

Man måste till yttermera visso fråga sig var gränsen för hämskon skall dras, och varför den skall dras just
där. Till exempel bor jag för närvarande i ett privatägt hyreshus, men betyder det att jag avstår från
samröre med staten? Ingalunda. Som bekant har vi inte marknadshyror i Sverige, utan bruksvärdeshyror
bestämda av en i lag fastställd prisreglering. Dessutom uppfördes huset där jag bor med statliga medel,
som en del av Miljonprogrammet under 70-talet. Och så fort jag lämnar mitt hem sätter jag foten på en
statligt bekostad trottoar. För att verkligen avstå från samröre med staten blir man tvungen att gå in i en
djup skog, hitta en bit mark som ligger för fäfot, göra det till sitt hem och leva av egen försorg som en
anakoret. Vad skulle det ge för resultat – utöver ens egen olycka? Inte ett friare Sverige i alla fall. Är det
inte ett ensligt skogsliv man förespråkar måste man alltså dra en gräns vid någon punkt. Man måste
definitivt – det är ofrånkomligt – beträda allmänna trottoarer och gator när man vistas i en stad, och man
kan inte undvika alla indirekta typer av statssamrören, som att betala skatt på inkomst och mervärde. Ifall
det skall anses okej att gå på trottoarer, köra bil på gator, hyra en lägenhet trots prisregleringar, arbeta trots
inkomstskatt och konsumera trots moms – varför är det inte lika okej att vara verksam som professor vid
Uppsala universitet, eller ta plats som forskare i ett av Karolinska Institutets laboratorier?

Sveriges politiska klimat är som det är, och det kan vi faktiskt inte rå för, såvida vi inte står med en fot i
maktens korridorer. I allt väsentligt har vi inget annat val än att ”gilla läget” och göra det bästa av vad vi
har i våra egna liv. Hellre lever man i ett land med skattefinansierade läroverk, än utan några läroverk alls.
Sedan samma princip för transportmedel, bibliotek, sjukvård och allt vad det kan röra sig om. (Det finns i
och för sig många marknadsogilla organ i den svenska blandekonomin, men nu är det ju inte dem vi talar
om.) Ibland finns privata alternativ till statliga, men det är inte givet att man alltid bör välja det privata.
Har du inte (t.ex. på grund av de höga skatter du eller dina föräldrar tvingas slanta upp) råd med
privatskola så är ett offentligt läroverk bättre än inget alls. Drabbas du av en hjärtinfarkt vill du
förmodligen att ambulansen åker till det närmsta sjukhuset, även om det är statligt, och även om det inte är
det allra bästa som landet kan erbjuda. Som skattebetalare blir det till på köpet särskilt dyrt att vända sig
till privata alternativ, när eller om de finns, för då är man ju med om att bekosta både det statliga och det
privata. Var individ har kort sagt ett egenintresse att måna om, och det ligger inte nödvändigtvis i ens
intresse att avstå från alla med skatter finansierade institutioner.

Nog om detta. Vi skulle ju diskutera den andra strategin också, den som gick ut på att istället belasta
statens utgifter så mycket som möjligt. Här menar man inte bara att det är okej att studera vid offentliga
läroverk, utan att man bör stanna vid dem så länge som det bara är möjligt; gärna skall man också
vandalisera skolbänkar och sno med sig böcker, pennor och andra utensilier. Man skall inte bara söka vård
när man har ett verkligt behov av det, men för minsta krasslighet, och alltid yrka på att få remiteras till en

67
specialistläkare som i sin tur skall förmås att skriva ut de dyraste läkemedlen. Alla upptänkliga bidrag skall
sökas, även om man inte behöver dem eller har någon chans att få dem. Det gäller att formligen dränka de
byråkratiska systemen i papper, så att statliga funktionärer måste ägna all sin tid åt att behandla dem. Kan
man leva på ekonomiskt bistånd skall man neka alla yrkesmöjligheter, och om man kan fiffla med skatten
bör man göra det. Skall man gå på museum eller åka med tunnelbanan gäller det att planka sig förbi
vakterna. På biblioteket skall man stjäla de böcker man vill ha (eller inte vill ha), och på vägen hem bör
man smita in på en offentlig toalett för att hämta med sig toalettpapper, tvål och vad för tillbehör som går
att lägga vantarna på. Vissa menar till och med att man bör spränga offentliga hus om de är utrymda, lite
som när terroristen V spränger Old Bailey och Westminsterpalatset i serien/filmen V for Vendetta.

Tja, var skall man börja? Man uppnår verkligen inte ett friare Sverige genom att stjäla, vandalisera och
förstöra. Landets politik kommer inte genomgå en radikal förändring bara för att man plockar på sig
skolpennor och hamstrar toapapper. Om man snor med sig böcker från biblioteket eller belastar vårdköer
ger det sannolikt en rakt motsatt effekt: det lär bidra till att öka skatteuttaget. Det finns inget samband
mellan dylikt beteende och skapandet av en liberalare politik, varför det hela mest framstår som ett försök
att rationalisera bort ens egen kleptomani och förstörelselusta. Man får inte heller bortse från att många av
dessa handlingar saboterar för andra människor. Om man stjäl en bok från biblioteket kan ingen annan
låna den, och kanske måste den köpas in på nytt vilket ökar de offentliga utgifterna. Om man ställer sig i
en vårdkö betyder det att andra med verkliga åkommor måste vänta längre. Och få saker är väl så
frustrerande som att söka upp en offentlig toalett vid trängande behov, bara för att upptäcka att
toalettpapper saknas! Att ödelägga hela byggnader ligger naturligtvis på en helt annan nivå av barbari. Här
riskerar man att skada eller rentav döda andra människor, även om man tror att byggnaden är utrymd (och
har alla skäl för att tro det). Förstörelse av privat egendom är en närmast oundviklig följd, även om det hus
man demolerar är statligt. För att inte tala om den chock man utsätter andra för, t.ex. de som verkar i
byggnaden, och vilka olägenheter det innebär för dem att deras arbetsplats ryckts bort.

Stöld, nidingsdåd och terrorism – är det något som ligger i ens rationella egenintresse att syssla med?
Näppeligen. Att medvetet sträva efter förstörelse leder enbart till ens egen olycka och andras. Man blir en
parasit i ordets mest pejorativa betydelse, för det är ju precis det man går in för att vara. Kanske ser man sig
som en sorts Robin Hood-figur som utverkar sin egen skatteåterbäring, som om ett liberalt Sverige blev
mer sannolikt för varje norpad biblioteksbok, och för varje flyktad toarulle. Men egentligen är man bara till
besvär för sig själv såväl som för sin omgivning. Till på köpet måste man ständigt oroa sig för att ens
lönnliga förehavanden skall avslöjas, varpå man löper stor risk att, så att säga, befordras till laga näpst. I
och för sig kanske man skulle se detta som positivt, eftersom det kostar pengar att utreda brott, och
eftersom man blir en avsevärd finansiell börda när man sätts i fängelse (för naturligtvis sitter man hellre i
fängelse än betalar sina böter – något annat hade ju gått stick i stäv mot ens egen agenda). Det bör väl
tydligt framgå att det här inte är ett konstruktivt sätt att leva på, ens om det hade utgjort ett steg mot friare
politik, vilket det alltså inte gör. Därför verkar det liberala utanpåverket mest som ett slags spel för
gallerierna. Som sagt en ursäkt för ens egen kleptomani och förstörelselusta.

En ganska bra satir har skrivits av socialisten Tage Danielsson, under titeln ”Sagan om Erik Göranssons
strid med det allmänna” (den ingår i Sagor för barn över 18 år från 1964). När Eriks far dör låter han
testamentera bort alla de pengar han betalat i skatt under sin levnad. Summan uppgår till runt 3,3 miljoner
kronor, som staten alltså enligt stipulation blir skyldig Erik. Men hur skall Erik göra för att hämta ut sitt
arv? Jo, han måste naturligtvis belasta det offentliga maximalt, förmodligen under mycket lång tid. Vilket
han också gör. Han går om årskurser i skolan, kratsar sönder skolbänkar med kniv, gör lumpen (där han är
oaktsam med kronans material), skräpar ner, stjäl trafikskyltar, utbildar sig till professor i jämförande
språkforskning och genomdriver en meningslös studieresa till Mongoliet. Efter att ha gjort detta och
mycket mer blir han till slut kvitt med staten vid 87 års ålder. ”Nu börjar livet!” utropar han och dör. Är det
verkligen någon som ser denne Erik som en liberal hjälte, ständigt i opposition mot den förtryckande
staten? Snarare är han väl ganska patetisk? Han lever ett långt liv utan att ha gjort något med det (frånsett
att ha kostat staten – d.v.s. skattebetalarna – pengar, förstås). Hur mycket bidrar han till att liberalisera
samhället? Inte ett jota. För ett land kan bara liberaliseras om det intellektuella klimatet skiftar, något som
kräver en mångfacetterad och långsiktig opinionsbildning. Det är inget man får till stånd genom att sno
trafikskyltar eller kratsa sönder skolbänkar.

68
Har jag kanske skrivit nog om dessa bisarrerier nu? Jag vet att jag upprepat mig och att jag dröjt mig kvar
vid självklarheter, men det är bara för att ordentligt nå fram med vad jag vill ha sagt. De här strategierna
för att motarbeta staten på har jag – ja, nu upprepar jag mig igen – stött på ganska många gånger i de
liberala debatterna, och man har med lock och pock försökt få mig att inse det förträffliga med dem. Utan
att ha lyckats, som ni märker. Att jag samlat mina tankar kring det hela i en enda uppsats gör framtida
diskussioner enklare, och dessutom kanske jag till och med lyckas göra läsaren övertygad om min position!
Märk väl att det handlar om många fler statliga institutioner än läroverk, bibliotek och sjukhus. För
enkelhetens skull har jag bara talat om några få, men det finns naturligtvis många fler, vilket ytterligare
problematiserar de statshatiska strategierna. Bör man kanske råna en bank, eftersom dess svinn ändå
ersätts av Sveriges riksbank med dess monopoliserade fiatvaluta? Och vad är det för fel med att
misshandla (”försvara sig mot”) en polis som försöker gripa en för brott mot icke-liberala lagar? Ja, ni
förstår. Det finns en uppsjö av skabrösa tilltag som, tro det eller ej, ofta rättfärdigas av liberala ideologer.
Förmodligen skäller de värre än vad de bits, men det är ändå en beklaglig omständighet som det känns
skönt att nu ha gjort upp räkningen med.

Popper: kort om politisk djärvhet – November 24


Härom dagen satt jag och funderade lite över Karl Poppers samhällsteori. Han räknas ju som bekant till de
liberala tänkarna, även om han inte var en ideolog, för han gav aldrig något moraliskt försvar för
liberalismen. Vad han gav oss var istället en metod av kunskapsteoretiskt slag: principen om
falsifierbarhet. Enligt denna princip måste man ange under vilka förhållanden en hypotes kan bevisas vara
falsk, och sedan göra sitt bästa för att också falsifiera den. Hypotesen kan aldrig bevisas sann, utan bara
”approximera” sanningen genom att ständigt undgå falsifikation. (Vad som är fel med det här har jag
förklarat tidigare, så det tänker jag inte gå in på nu.) 1 På det sättet är det inte bara vetenskapsmannen som
bör arbeta, ansåg Popper, utan även politikern. Han lade märke till att politiker i allmänhet letar efter bevis
för att de handlat rätt, när de i själva verket borde leta efter bevis för att de handlat fel. Först då kan man
hoppas på förändringar till det bättre, d.v.s. när politikerna slutar försöka se det misslyckade som lyckat.
Genom politisk falsifikationism såg Popper en möjlighet för ”det öppna samhället”, alltså ett samhälle utan
ett av makterna definierat slutmål. Hur korrekt det är att se Poppers vision som liberal kan diskuteras; han
förespråkade inte fria marknader och hade alltjämt överseende med Sovjetunionen. Men vore det inte bra
om statsmän och partiarbetare började tillämpa poppersk kunskapsteori i deras olika arbetsuppgifter? Jag
svarar nekande.

Det vore naturligtvis bra om politiker började att i större utsträckning integrera sina avsikter med deras
reella implikationer i verkligheten. Popper menar emellertid något annat med sin falsifierbarhetsprincip.
Utifrån den måste vi säga att ingen politik kan bevisas leda till ett fritt samhälle; vi kan bara konstatera att
den ena ger något större eller mindre frihet än den andra. En politisk strategi kan alltså approximera
idealet om frihet, men den kan aldrig helt och fullt motsvara det. Framför allt får vi inte glömma att Popper
förespråkade så kallad djärvhet. Enligt djärvhetsprincipen, som har stor betydelse för hans kunskapsteori,
bör man utgå från så osannolika teorier som möjligt, d.v.s. från de teorier som under flest förutsättningar
kan falsifieras. Med andra ord bör vi, när vi utgår från frihetsidealet, börja med att prova de metoder som
med största sannolikhet leder till ett slavsamhälle. Vilken politisk teori som mest osannolikt ger ett fritt
samhälle kan säkert diskuteras, men tar vi Poppers kunskapsteori på orden får vi väl börja med något som
”approximerar” Nazityskland eller Sovjetunionen. Omsider märker vi sannolikt att denna form av totalism
ger ofrihet, varpå vi lämnar teorin och övergår till att experimentera med den näst mest osannolika. Till slut
når man såklart fram till den teori som allra bäst approximerar frihetsidealet, men miljontals människor lär
ha fått sätta livet till på vägen dit. Å andra sidan är man inte särskilt ”djärv” om man börjar i rätt ände,
alltså i den ände som förmodligen leder till vad man faktiskt vill åstadkomma.

Någon värdefri politik existerar inte, och varför frihet är önskvärt, i den mån det är frihet han förespråkar,
saknar Popper ett svar på. Faktum är att falsifikationismen kan användas precis lika mycket av en diktator
som vill förslava sitt folk så effektivt som möjligt. Ja, frånsett att han då måste utgå från den mest
osannolika politiska teorin, och därmed börja med att avskaffa sitt eget makthavande. Förtryckaren blir

1
http://www.equil.net/?p=518

69
frihetlig och den frihetlige blir förtryckare – om han tagit Popper på orden, även när det gäller dennes
djärvhetsprincip. Jag vet nu inte vad läsaren anser, men själv känner jag mig inte det minsta djärv, och lär
fortsätta att utgå från det mest sannolika eller rimliga. I synnerhet när det rör sig om något så prekärt som
andra människors rättigheter.

Saker som ibland anses liberala (men som inte är det) – December 01
Här tar jag upp fem punkter – sex om man adderar avstickarna – som jag då och då sett beröras, och tas för
att vara liberala trots att de absolut inte är det. Urvalet är naturligtvis inte fullständigt, utan ett stickprov
för att bemöta några få exempel bland många andra.

1. Utsläppshandel är liberalt!
Det har (fler gånger än en) sagts mig att utsläppshandel är förenligt med liberalism. Man påpekar att
miljöfarliga utsläpp faktiskt kränker individers rättigheter, och att det därför är plausibelt att företag måste
köpa utsläppsrätter för att begränsa emissioner av t.ex. koldioxid. (Varje utsläppsrätt låter ett företag
släppa ut 1 ton koldioxid, enligt bestämmelser i Kyotoprotokollet.) Resonemanget är alltså detta: när
många personer tillsammans bidrar till att rättigheter kränks, då är det okej med kollektiv bestraffning av
denna typ. Och dessutom, menar man ibland, kostar varje utsläppsrätt vad man på marknaden är villig att
betala för den, vilket ju är liberalt så det förslår! Nja, måste jag svara på det. Om det varit liberalt skulle
utsläppsrätter uppstå på marknaden, men det gör de av begripliga skäl inte. De har uppstått på grund av
politiska beslut, och utgör alltså ett ingrepp i marknaden. Man vill inte köpa några miljökrediter alls, men
tvingas göra det på grund av tvång von oben. Och att tvinga folk att köpa saker som de inte vill köpa kan
väl svårligen betraktas som liberalt? Att tala om ”utsläppshandel” är en aning missvisande, för trots att
företag köper rättigheter av en myndighet som säljer dem, antyder begreppet att alla parter är lika fria att
avstå från handeln som de är fria att ingå den. Så är ju inte fallet, och inte skall vi väl gå så långt som att
kalla något liberalt, bara för att det inte också prisregleras?

Över allt annat bör man inse att det är fel att straffa individer för brott de inte begått. Enligt liberalismen
har du rätt att polisanmäla någon eller några som förgripit sig på dina rättigheter, och om förgripelsen kan
bevisas i domstol får du ersättning. Däremot har du inte rätt att peka ut några enskilda aktörer som skall
ersätta dig för skador som orsakats av din omgivning i största allmänhet. De du pekar ut kan inte ta ansvar
för vad miljontals människor tillsammans gör, givet att man över huvud taget gjort något som bevisligen
skadat dig. (Vissa går så långt att de påstår att man får sina rättigheter kränkta när ens granne väljer att åka
bil till jobbet.) Varken jag eller liberalismen kan acceptera att enskilda individer bestraffas för brott som de
inte begått, och därför anklagas jag (och liberalismen) ofta för kvietism: att vi bara avstår från att göra
något i hopp om att saker och ting skall lösa sig ändå. Men jag menar tvärtom att ett starkt försvar för
individens rättigheter är den korrekta lösningen för att uppnå en bra miljö. En bra miljö är en miljö som är
bra för människan; det betyder att jag inte får dumpa giftigt avfall på din mark eller vice versa, men det
betyder också att ingen enskild får bestraffas för allmänna så kallade externaliteter. Den oförbätterlige
ekocentrikern kan jag nog inte förnöja, men vill man människans miljö väl är det här vägen att gå.

1.5. Avstickare om trängselskatt


Förresten vill jag i samband med det här också beröra trängselskatt, som enligt vissa (t.ex. Milton Friedman
och Johan Norberg) är liberalt. Precis som andra har resonerat kring utsläppsrätter, resonerar de att
trängselskatt är liberalt därför att man ändå skulle få betala vägavgifter i en renodlad marknadsekonomi
(naturligtvis med den skillnaden att utsläppsrätter inte alls skulle existera i ett liberalt samhälle, medan
dessa vägavgifter rimligtvis skulle det). Men detta måste väl ändå vara en tankekedja som gått i baklås? Då
kunde vi lika gärna hävda att t.ex. sjukvårdsskatter är liberala, därför att sjukhus skulle existera även i en
liberalism. Det icke-liberala består inte nödvändigtvis i vägavgifterna som sådana (precis som det inte är
något icke-liberalt med sjukhus som sådana), men definitivt i trängselskatten. Att staten usurperar en
punktbeskattning för att du åker på en statlig väg är knappast med liberalt idégods förenligt.

2. Materiell nollställning är liberalt!


Läsaren är kanske obekant med vad idén om nollställning går ut på, så låt mig förklara det. Man resonerar
som följer. Ponera att vi inför en renodlat liberal stat imorgon, som ju ägnas åt att skydda individers

70
rättigheter och inget mer än det. Vi kan emellertid inte veta hur detta skall gå till, eftersom många
egendomar uppstått på ett sätt som är oförenlig med liberalism. En liberal stat får inte skydda egendom
som är illegitimt förskaffad (m.a.o. som är stöldgods), och den enda lösningen på detta dilemma är att
införa en materiell nollställning. Alla egendomar skall förklaras oägda, och sedan får man ”börja om” med
att samla på sig saker på ett av liberal äganderättsteori godkänt sätt. (Somliga menar istället att resurserna
skall fördelas jämlikt, så att alla individer börjar från samma materiella startpunkt.) Om läsaren tycker att
det här låter befängt så tänker jag inte käfta emot. Befängt är just precis vad det är – för att inte säga allt
annat än liberalt. Man får inte glömma att liksom många egendomar är förskaffade på ett icke-liberalt sätt,
är många andra egendomar fullt legitima. En nollställning skulle innebära att all nuvarande egendom
upphävdes, inbegripet den mest legitima och livsnödvändiga. I praktiken kan det endast innebära detta: att
man skickar ut folket i den vilda naturen, nakna eftersom de inte äger några kläder, varifrån de måste
bygga upp landets ekonomi igen från ruta ett. Hur man kan se något dylikt som en liberal ”lösning”
övergår mitt förstånd.

Jag vill inskjuta att statliga företag bör säljas ut till privata köpare, så att ingen får för sig något annat.
Ibland händer det att någon jämför en sådan utförsäljning med total nollställning av alla egendomar, vilket
såklart är fullständigt absurt. Det är sant att det finns många orättmätiga egendomar i dagsläget, men det
är inget man kan påverka utan omfattande kränkningar av nollställningstyp, och de flesta exempel på
illegitima ägor skulle ändå vara försvunna inom loppet av några generationer (för som jag har tidigare sagt
existerar ingen äganderättslig arvssynd) 1. Jag vänder mig alltså inte bara mot den lösning som man antar
att nollställning är, utan även mot att det över huvud taget skulle finnas ett reellt problem att lösa. Det här
är en omständighet som i och för sig existerar, men som inte innebär ett problem vid införandet av en
renodlat liberal stat. (Dessutom skulle inte nollställningsidén bara vara tillämplig på liberalism, men på alla
ismer som har något att säga om hur äganderätt uppstår och vad den innebär i praktiken.) I synnerhet
måste jag se den egendomsmässiga repatriering som idén om nollställning innebär, som inte bara icke-
liberal utan rentav bestialisk. Den är den mest fullständiga kränkning av äganderätten som en stat någonsin
skulle kunna få till stånd. Den handlar inte ”bara” om att nationalisera produktionsmedlen, eller att ta ut
en hög skatt på både produktion och konsumtion. Den handlar om att ogiltigförklara alla ägor ner till
minsta soppskål och pennstump. Och detta skulle alltså kunna tas för att vara liberalt?

3. Att sälja vapen till terrorister är liberalt!


Liberaler förespråkar (följdriktigt nog) liberala vapenlagar: man har oinskränkt rätt att agera i omedelbart
självförsvar, och därför har man också rätt att äga ett vapen i det syftet (eller i en del andra syften, som jakt
eller prickskytte). Det följer att man även har rätt att köpa och sälja vapen, och alltså, menar somliga men
inte jag, bör det vara lagligt att förse terrorister med dem. De som anser det glömmer något avgörande. De
glömmer att ifall man stödjer brottslingar genom att förse dem med vapen, då blir man själv en
medbrottsling. Vapenhandel är av sådan grannlaga natur att försäljaren måste kolla upp sina kunder inför
eventuellt köp, och det blir nog i allmänhet svårt att hävda att man sålt vapen i god tro, ifall det rör sig om
hängivna terrorister. (Det kan förstås hända, och att sälja vapen till någon som passerat kontrollen, även om
denne visar sig vara eller bli kriminell, kan inte betraktas som medbrottslighet.) Dessutom bör man betänka
vad för slags vapen det är som terrorister använder. Inte är det väl sexskjutare eller andra mindre
handeldvapen de terroriserar offentliga platser med? Nej, de behöver stora mängder sprängämnen eller
motsvarande som kan rasera hela byggnader, broar eller tunnelbanesystem. En enligt liberalismen legitim
vapenhandel förser inga privatpersoner med massförstörelsevapen, för vapen av det slaget kan inte
användas i omedelbart självförsvar (annat än i krig, varför de bör innehas av landets försvarsmakt).

Det händer att någon frågar vad det egentligen innebär att stödja en brottsling, d.v.s. vad det innebär att
göra det på sådant vis att man blir medbrottslig själv. Om man till exempel förser terrorister med mat i sin
restaurang kan man väl också sägas stödja dem? Jo, förvisso. Men man blir tvungen att ta hänsyn till
sammanhanget. Varken som ägare till restaurangen eller som anställd har man någon nämnvärd koll på
vilka som äter där. Gästerna kommer in, sätter sig vid ett bord, läser menyn, beställer in mat och äter den
varpå de lämnar lokalen. I allmänhet har man inte ens fått reda på vad de heter, och inte är det väl någon
som menar att alla gäster bör kontrolleras mot deras brottsregister, ner till minsta betalningsanmärkning,

1
Se punkt 2 i inlägget Fyra rättighetsfrågor ovan.

71
innan de får sätta sig till bords och bli undfägnade? (OK, jag vet att en del anarkister anser att brottslingar
bör frysas ut ur samhället på det sättet, men bland liberaler vet jag inte en endaste – och tur är väl det.)
Framför allt blir man inte medskyldig till terrorism bara för att man låter terrorister äta i sin restaurang.
Medskyldig blir man först när man stödjer, inte deras matbehov, utan deras brottsliga förehavanden. Och
det är ju precis vad man gör om man säljer vapen till dem, vilka slags vapen det nu kan röra sig om. Det är
i allt väsentligt jämförbart med att förse bankrånare med en blåkopia över det kassaskåp eller valv de tänkt
råna; gör man det blir man deras medbrottsling.

3.5 Avstickare om att äga kärnvapen


Jag är säker på att någon reagerade upprört över det allra första jag skrev ovan: ”Man har oinskränkt rätt
att agera i omedelbart självförsvar, och därför har man också rätt att äga ett vapen i det syftet (eller i en del
andra syften, som jakt eller prickskytte).” Här menar många att oinskränkt äganderätt innebär att man har
rätt att äga vad som helst, när som helst och hur som helst – även en atombomb i källaren om man så vill
och har råd att köpa eller tillverka den. Emellertid måste man ännu en gång ta hänsyn till hela
sammanhanget. Ett massförstörelsevapen kan inte användas i självförsvar; du har inte rätt att ödelägga en
hel stad (eller mer) när du blir angripen av en enskild individ (eller av en liten grupp av individer, d.v.s. av
ett ”gäng”). Att äga kärnvapen kan rimligtvis bara betraktas som en krigsförklaring, och om en civil
medborgare får tag på ett bör han behandlas därefter.

4. Att mörda är liberalt!


Jag tror inte det blir nödvändigt att dröja kvar vid det här påståendet, eftersom det är så oerhört absurt, och
bör framstå som sådant prima facie. Ändå är det en övertygelse som med jämna mellanrum hävdas, även
om den motiveras på olika sätt. En gång ansåg man att mord var en marknadsgill tjänst bland andra. En
annan gång ansåg man att liberalismen inte alls fördömer mord, för huruvida man mördar eller ej har bara
med ens egen snällhet att göra. En tredje gång menade man att det är liberalt att mörda yrkespolitiker,
eftersom de är med och bygger upp det icke-liberala samhället. En fjärde gång påstod någon (under
signaturen ”Dogdylan”) att man borde mörda alla som hyser antiliberala åsikter, och speciellt de som
röstat på antiliberala partier. (Det hade han själv gjort, men han verkade inte ivrig att sätta en kula i sitt
eget huvud.) Så här kan det faktiskt låta:

Tyvärr finns det ingen annan utväg än att avrätta alla socialister. Jag tror att om man avrättar alla som
någonsin röstat på ett parti som inte är libertarianskt, har man nog kommit en lång väg. Då vet
socialisterna att om de försöker något så kommer de dödas. Så då kommer de inte försöka något. Istället
kommer de försöka bygga sina egna socialistiska samhällen. Vilket jag inte har några problem med, då
den libertarianska staten låter alla leva som de vill. [Ja, men tydligen bara så länge de har rätt åsikter,
ungefär som i alla diktaturer.]

Nu senast menade någon att mord bör vara lagligt därför att offret inte kan ersättas. En död har inga
rättigheter, kan inte hävda några rättigheter, och är inte i stånd att ta emot eventuell kompensation. Men
för Guds skull! Man kan inte gärna mörda en död person. Man mördar levande personer, och levande
personer har rättigheter, av vilka rätten att inte bli mördad är en av de mest självklara. Att en mördad inte
kan ta emot kompensation stämmer naturligtvis, men så vad? Ett brott bör inte preskriberas bara för det.
Det är en olycklig omständighet, och en bidragande orsak till att mord är en så fruktansvärd förbrytelse.
(Kunde den mördade återfå sitt liv vore det ju inte fullt lika hemskt.) Det liberala rättssystemet bygger inte
på att offret skall kunna kompenseras, utan på att offret har rättigheter som inte får kränkas. Har man
kränkt en annans rättigheter skall man ställas inför rätta, vare sig det är möjligt att ersätta offret eller ej.
Mer behöver nog inte sägas – eller? Att jag tar upp den här punkten beror bara på att jag hör påståendet lite
då och då, vilket är tillräckligt oroväckande för att påkalla viss uppmärksamhet.

5. Att rösta icke-liberalt är liberalt!


Här vill jag att vi först av allt gör en distinktion. Ovan har vi exempel på saker som inte är liberala, därför
att de kränker individers rättigheter på ett sätt eller ett annat. Det är emellertid inte så att man kränker
någons rättigheter när man röstar i ett val, vare sig man lägger rösten på Liberala partiet, Moderaterna eller
Vänsterpartiet. Å andra sidan kan det vara icke-liberalt i en annan betydelse, nämligen så till vida att det
strider mot de liberala principerna. Och visst måste det väl strida mot de liberala principerna att rösta på

72
ett mindre liberalt parti, om man istället kan rösta på ett som är mer liberalt? Som liberal bör man alltså
(allt annat lika) hellre rösta på M än på Vpk, och hellre på Lp än på M. (Att avstå från att rösta kan också
vara berättigat, men det är ju inte vad vi diskuterar för tillfället.) Jag vet att en del inte riktigt vill hålla med
mig om det här. En del menar att de hellre röstar på S, för att visa sitt missnöje över hur M har förändrats
under de senaste åren. Den signal man i praktiken sänder ut är väl i så fall snarare att man övergivit de
liberala idéerna för socialdemokratiska, och på så vis önskar att M blev mer likt S än det redan är. En
enskild röst är dock praktiskt taget obetydlig när det handlar om folkval; man får knappast M att bli mer
liberala genom att rösta på S. Att rösta handlar mer om att göra sig själv tillfreds än om något annat.

En annan infallsvinkel som – det beklagar jag – ibland även företräds av objektivister har att göra med
skuldbeläggning. Man menar till exempel att om M innehar makten så kommer samhällets alla problem att
skyllas på liberalismen och kapitalismen, trots att M inte är ett särskilt liberalt eller kapitalistiskt parti. Jag
svarar att samhällets alla problem kommer skyllas på den mest tillgängliga syndabocken, vare sig M eller S
har vunnit det senaste folkvalet. Inte är det väl någon som vill påstå att liberalismens och kapitalismens
vanrykte tågade in år 2006, när M vann valet, och att inget sådant vanrykte existerade mellan 1994–2006
när S hade makten? Nej, jag tänkte väl det. Om man verkligen tycker att det mindre liberala partiet (eller
den mindre liberale kandidaten) bör vinna makten, då kan man väl inte heller klaga över t.ex. den politik
som Barack Obama i dagsläget verkställer. (USA har den mest socialismvänlige presidenten på många år,
men det har inte hindrat folk från att skylla finanskrisen på kapitalismen och marknadskrafterna.) Ibland
sägs det till och med, dock inte av några objektivister såvitt jag vet, att liberaler bör vara tacksamma mot
SD, därför att deras rasistiska program gjort många misstänksamma mot staten. Men skall vi verkligen
tacka rasismen för detta? Och varför är en sådan misstänksamhet nödvändigtvis bra? Det vore som att
tacka kommunismen för att Berlinmurens fall blev ett stort steg och en stor symbol för friheten. Nej tack,
svarar jag, ens om det stämde att SD bidrog till att skapa ett liberalare samhälle av sekundär konsekvens
(vilket det inte gör).

Vill man lyfta på hatten för socialism och kommunism, då kan man lika gärna själv iklä sig dess hattar. Vill
man skaka hand med dessa ideologier, då kan man lika gärna göra handskakningen till ett fullständigt
omfamnande.

Saker som ibland inte anses liberala (men som är det) – December 07
Det här är naturligtvis en sorts fortsättning på inlägget ovan, och titeln är snarlik. Vad jag sade om det förra
kan sägas även om det här: ”Urvalet är naturligtvis inte fullständigt, utan ett stickprov för att bemöta några
få exempel bland många andra.”

1. Fri invandring är inte liberalt!


Att ett liberalt samhälle tillåter fri rörlighet över gränserna borde faktiskt vara en ren självklarhet. Man
kränker inga rättigheter genom att flytta sina bopålar, vare sig man flyttar dem från Sverige eller till
Sverige. Men efter att ha följt otaliga diskussioner på nätet och i övriga sammanhang, vet jag att ganska
många f.ö. liberalt sinnade menar att jag har fel i detta. Tyvärr bottnar många invändningar i
främlingsfientlighet och ren rasism. En del säger att man måste ”utplåna Islam” innan fri invandring kan
göras till en liberal möjlighet. Emellertid är Islam en religion med 1½ miljard utövare (det säger i alla fall
Wikipedia), så att ”utplåna” Islam (hur nu det skulle gå till) kan väl knappast ses som ett realistiskt projekt.
Man begår framför allt ett gravt misstag om man tror att alla muslimer är kallsinnade mördare som bara
väntar på att få terrorisera och införa Sharialagstiftning. Jag stödjer absolut inte Islam och ser religionen
som både irrationell och ondskefull – men man måste också öppna ögonen och se sig omkring. Hur en
religion tolkas och praktiseras har väldigt mycket med kultur att göra. I mer barbariska länder går det an
att bomba västerländska byggnader, censurera satiriska serier eller vilja mörda författare som Salman
Rushdie. De flesta svenska muslimer tar avstånd från sådana tilltag, och hävdar ofta till och med att de
strider mot Koranens läror. Hur det står till med den saken är en separat fråga; poängen är att varje religion
tenderar att anpassas efter vad som är lagligt och anses korrekt i det land där man befinner sig.

Att Islam är en utbredd religion innebär inte att ett liberalt land med fri invandring blir en omöjlighet. Men
ändå! utropar den tveksamme. Inte gynnar det väl vår frihet om miljontals människor kommer hit och

73
begår hemska brott? Inte blir väl Sverige fritt om våra fickor plundras och om våra döttrar våldtas av alla
dessa invandrare? Nej, det förstås. Men vad säger att det skulle bli så? Man är inte kriminell bara för att
man kommer från utlandet, vilket är precis vad många tycks mena. Kriminalitet sitter inte i generna, och
som Ayn Rand hävdat är rasism den lägsta formen av kollektivism. Det är jag böjd att hålla med henne om.
En anonym nätdebattör gick ganska nyligen i svaromål mot mig, och sade att ”miljarder araber och kineser
kommer invadera vårt land och ta över det”. Som om araber och kineser vore kackerlackor eller pestråttor.
Jag ville ”förvandla Sverige till en provins av Kina”. Jag var ”svenska folkets fiende” och jag ville ”se oss
totalt utplånade etniskt och kulturellt”. Det är mycket svårt att se dylika uttalanden som något annat än ren
och skär rasism. (I och för sig är just den här personen rasist; han har ondgjort sig vitt och brett i liberala
nätforum över den ”hemska” antirasismen.) Det är möjligt att fri invandring ”utplånar” vår etnicitet, men
så vad? Det är våra rättigheter som skall skyddas, inte vår etnicitet eller vår kultur. Vi har rätt att vara fria –
det inbegriper rätten att röra oss över gränserna (för att inte tala om att ha sex med vem vi vill, eller
anamma vilken kultur vi vill).

Men frågan om bidrag återstår fortfarande, kan man invända. Vi kan ju inte ha en fri invandring om vi
låter alla som kommer hit leva på socialbidrag, inte sant? Liberaler förespråkar emellertid inte en
välfärdsstat utan en nattväktarstat, och det följer av ren logisk nödvändighet att när det liberala samhället
monteras upp, måste välfärdsstaten monteras ned. De flesta som flyttar till Sverige har alltså redan fått ett
arbete, tror sig lätt kunna hitta ett arbete, eller har möjlighet att bli försörjda på andra och med liberal
politik förenliga sätt. (Den gamla invändningen att invandrarna kommer hit och ”snor våra jobb” behöver
jag nog inte skriva så mycket om; det bör vara klart att det inte blir färre arbetsmöjligheter när
befolkningen ökar utan fler.) Betyder det att man är tvungen att liberalisera bidragspolitiken innan man
liberaliserar immigrationspolitiken? Nej, liberala vindar är önskvärda även när de hämmas av icke-liberala
vindskydd här och där. Precis som förbud och regleringar tenderar att föda ännu fler förbud och
regleringar, kan en frihetlig vindpust blåsa upp till en liberal storm. Har man gått med på att genomföra en
liberalisering, är det inte konstigt om man går med på ännu en, när man tydligt märker av den friktion som
måste bildas mellan det frihetliga och det reglerade. Jag vill dock klargöra att fri invandring inte betyder att
Sverige skall bli en fristad för brottslingar; den som är på flykt från polisen i ett annat land bör inte få
immigrera hit. Däremot alla laglydiga människor.

2. Prostitution är inte liberalt!


Sedan någon månad tillbaka har man kunnat se affischer på Fredrick Federley lite här och var i Eskilstuna.
Först trodde jag att de hade att göra med hans röst för FRA-lagen 2008, men så var det inte. Istället handlar
de om hans åsikt att sexköpslagen bör avskaffas. Han anklagas för att stödja människohandel, slaveri och
kvinnoförtryck – stapelvaror i den här sortens (får man förmoda) feministers torftiga ordförråd. Det rakt
motsatta är sant. Enligt liberal ideologi har man rätt till sitt eget liv, till sin egen kropp och till sin frihet.
Man har rätt att ha sex med vem man vill (naturligtvis så länge den andre vill samma sak), och att ställa
upp villkor för samvaron. Om person A vill betala för att ha sex med person B, och person B vill ha sex
med person A i utbyte mot pengar, då är det deras ensak (eller kanske snarare tvåsak). Man kan ogilla det,
man kan fördöma det, man kan ignorera det – men man har inte rätt att förbjuda det. Sexlivet mellan
samtyckande vuxna är inget som staten bör lägga sig i, och man får medge att det ligger något särdeles
småaktigt i att vilja göra det. Det är svårt att tänka sig ett välsinnat och välmotiverat skäl för att bestämma
hur vuxna människor, som får rösta i folkval och skriva under många andra slags avtal, skall få bete sig
med varandra i sovgemaket. Man tycker att även den mest paternalismvänlige bör vara anständig nog för
att rygga tillbaka inför ett sådant förslag.

Att betala för sexuella tjänster betyder inte att man plötsligt äger den man har sex med. Det gör man lika
lite som man äger tjejen i kassan på Konsum, m.a.o. inte alls. (Jag vill inte insinuera att prostitution och
matvaruhandel är samma sak, eller ens att det är moraliskt jämförbart, men för argumentet utifrån
egendom spelar det ingen roll vad för slags tjänst det rör sig om.) Den prostituerade är fri att avböja en
kund eller att aldrig mer återse denne, och om köparen försöker tvinga sig på henne blir han plötsligt en
våldtäktsman – och våldtäkter skall naturligtvis beivras enligt lag. Kanske invänder man att prostitution
innebär stora risker, och att förbudslagar erbjuder ett skydd mot dessa risker. Men ifall man påstår att man
hjälper någon genom att göra denne kriminell och släpa bort alla dennes kunder, då använder man nog
ordet i en orwelliskt nyspråklig betydelse, där frihet kan innebära slaveri och omvänt. Man tar en risk varje

74
gång man går över en gata. Det kommer an på att själv bestämma vilka risker som är acceptabla, och vad
man skall göra för att minimera dem. Men tänk om hon behöver pengarna, och om köparen bara utnyttjar
hennes utsatta situation? Jo, så kan det förstås vara. Emellertid har man rätt till frihet även när man är
utsatt, och ser man avtalet som gynnsamt bör man vara fri att ingå det. Utifrån sin situation ser hon det
som bättre att sälja sex än att inte göra det, annars skulle inget av det äga rum ändå.

2.5 Avstickare om barnbordeller


Det här är knappast en viktig frågeställning, men den fick stort pådrag på Flashback under förra året, när
”Krenek” menade att barnbordeller är liberala, och ”Pollenper” försvarade så kallade ”runkbås” där barn
kunde arbeta. Som alltid annars måste man ta hänsyn till hela sammanhanget. Övergrepp skall ej vara
lagligt, och barn får inte, så länge de är omyndiga, ingå egna avtal (ens om vi tillåter premissen att det finns
barn som faktiskt vill prostituera sig). Det är upp till barnets föräldrar eller vårdnadshavare att ta sitt
ansvar som förnuftsproteser, och om barnet vanvårdas kan man bli tvungen att omplacera det, så att det
hamnar hos lämpliga förmyndare. I stort kan jag inte se hur den här saken skulle hanteras särskilt
annorlunda i det liberala samhället jämfört med hur det hanteras idag. Å andra sidan är det inte heller en
fråga jag förlorat någon sömn över.

3. Psykiatrin är inte liberal!


Om man aldrig hört det här påståendet förut så beror det nog på att man inte har för vana att diskutera
psykvård. Att föra en sansad diskussion om psykiatri är i princip omöjligt, med avseende på allmänna
nätforum eller jämförligt. Strax klampar någon in och dundrar att psykvården bara är ett verktyg för att
manipulera och kontrollera vår befolkning. Man påstår att det där med psykisk ohälsa bara är ett hugskott
i syfte att bemäktiga sig friska (men kanske lite annorlunda) människor, och få dem att tro att de är sjuka
trots att de inte är det (t.ex. så att de fortsätter köpa sina mediciner). Så övergår man till att gasta om hur
inkonsekvent jag är, som kallar mig liberal utan att ta avstånd från den ”dödsindustri” som psykiatrin
innebär. Jag kan medge att det en gång fanns visst fog för sådana idéer. Idag befinner vi oss emellertid
långt från alla insulinkomor, barbiturater, lobotomier och Vipeholmskolor. De som påstår att dagens
psykvård är ett konspiratoriskt maktorgan som förgriper sig på folkets rättigheter har inget sakligt att
komma med. Just därför brukar deras främsta argument gå ut på att ”om man inte varit inlagd så vet man
inte hur det är”. Det stämmer att jag inte har varit inlagd, och jag vet inte hur det är. Men jag känner folk
som varit inlagda, och de stämmer inte in i den antipsykiatriska kören. Och hur kommer det sig att man får
en uppenbarelse och inser att hela psykiatrin är en konspiration, bara för att man lagt in sig eller blivit
inlagd?

Men visst är väl psykiatrins diagnoser redskap för att kränka och förslava? frågar den inbitne
antipsykiatrikern retoriskt. Om man inte passar den snäva mallen för vad som anses friskt, då blir man
stämplad som psykiskt störd och får äta zombifierande piller, inte sant? Exakt, svarar jag. Inte sant. Jag
medger gärna att psykvårdens diagnostik är imperfekt, men det beror på att psykiatrin är en ung
vetenskap och att psykisk ohälsa är ett komplext fenomen. Det beror inte på att det skulle finnas en lönnlig
global komplott som alla psykiatriker och medicinskt utbildade svurit trohet inför. Lika lite är anställda
inom psykvården ute efter att, i avsikt eller i handling, förtrycka patienterna. Man kan förstås uppleva det
så, om man är psykiskt utsatt och känner att man blir behandlad på fel sätt. Det är ju till och med fullt
möjligt att man blir bemött med oprofessionell framfusighet eller respektlöshet; alla människor är felbara
och det utesluter inte psykiatriker och andra terapeuter. Samtidigt är steget långt från ”det finns individer
inom psykvården som inte beter sig yrkesmässigt” till ”all psykvård är bara en komplott för att kränka
människors rättigheter, och psykisk ohälsa existerar egentligen inte”. Det är som att säga att
månlandningen aldrig ägde rum därför att det finns olämpliga astronauter, eller att jorden kommer gå
under år 2012 därför att astronomer är felbara (till skillnad från mayaindianerna, får man förmoda). Den
mest konspiratoriska antipsykiatrin är precis lika löjeväckande som dylika exempel. Men med större
potential att orsaka skada för andra människor.

3.5 Avstickare om karantän och alternativmedicin


Ifråga om riskhantering hävdas det ofta att det vore oförenligt med liberala principer att – om nödvändigt
mot deras vilja – sätta sjuka människor i karantän. Jag håller inte med om det, såvida vi talar om en mycket

75
farlig sjukdom som sprids med luften. Att man smittats av en sådan sjukdom är förstås beklagligt, men det
ger en inte rätten att sprida den vidare. Snarare borde det kunna rubriceras som dråp eller jämförligt, om
man går ut bland folk i ett sådant tillstånd (med reservation för att man kanske inte vet att man har
sjukdomen än eller hur farlig den är). Det bör alltså vara i lagens fulla rätt att sätta människor i karantän,
givet dessa omständigheter. Det handlar om att skydda individers rättigheter, nämligen de individer som
ännu inte blivit smittade och som har sina liv framför sig.

Jag vill också säga ett par ord om så kallad ”alternativ” medicin, ofta bättre beskriven som ovetenskaplig
hokus pokus. Det kan handla om aromaterapi, homeopati, healing, zonterapi eller tankefältterapi med
mera; gemensamt för dessa behandlingar är att de vilar på en irrationell grund – och att vara irrationell kan
stå en som mest dyrt när det handlar om ens egen sjukvård. Men betyder det att folk som erbjuder detta
hokus pokus kränker sina patienters rättigheter? Nej, inte av logisk nödvändighet, även om det nog
handlar om bedrägeri i många fall. Emellertid finns det en risk för att folk som är verkligt sjuka, och
behöver verklig sjukvård, övertalas att nöja sig med att sniffa på oljor eller bära rosenkvarts runt halsen.
Detta kan få ödesdigra konsekvenser, och jag undrar om man inte bör kunna ställas till svars för att ha
avrått någon från att söka riktig vård, med tomma löften om kristaller och knackningar på
meridianpunkter som alternativ?

4. Att röka på allmän plats är inte liberalt!


Låt mig inleda den här diskussionen med en personlig anekdot. Jag läste nyligen en kurs där resonemang
och debatt spelade en central roll; en fråga vi diskuterade hade att göra med vad staten bör göra för att få
folk att röka mindre. Möjligheten att den skulle kunna låta folk bestämma själva nämndes aldrig, och de
allra flesta ställde upp på ett radikalt prisgolv i syfte att fördubbla kostnaden per cigarettpaket. Blev man så
illa tvungen att betala hundra kronor per paket, då hade man inte råd att röka längre. Sedan tog vi rast, och
vad tror ni alla de där som förespråkat ett prisgolv gjorde? De gick naturligtvis ut och rökte! Här har vi
paternalismen i dess prydno. Samtliga sade sig vilja sluta röka, men ändå fortsätter de, och väntar på att
staten skall hindra dem. Alltså ett tydligt exempel på vad som kan kallas för ”ond tro”. Vid vägs ände har
man bara sig själv att skylla (eller tacka) för sina vanor, må det gälla rökning av tobak eller något annat.
Man har rätt att göra vad man vill med sin egen person, vilket förstås inbegriper valet att inte börja röka,
börja röka, fortsätta röka eller sluta röka. Å andra sidan kanske man kränker andras rättigheter ifall man
röker på allmänna platser? Då tvingas ju röken ner i ovilliga lungor, och det måste väl ändå ses som en
kränkning? Nja, svarar jag på det.

Betänk vad jag skrev om utsläppsrätter i föregående text: en enskild individ ”kan inte ta ansvar för vad
miljontals människor tillsammans gör, givet att man över huvud taget gjort något som bevisligen skadat
dig”. Om du får t.ex. lungcancer är det svårt att säkerställa ett orsakssamband mellan detta och passiv
rökning, men om ett sådant orsakssamband kan fastslås – vem har kränkt dina rättigheter? Vilka enskilda
namn tänker du nämna i din polisanmälan? Svaret är nu som då att det är fel att straffa en enskild individ
(och ipso facto en mängd enskilda individer) för det som ingen enskild individ har orsakat. (Kör man bil på
stadens gator kommer folk att andas in avgaser, men det betyder ju inte att man bör bannlysa biltrafik – se
avsnittet om trängselskatt i föregående text.) För den skull bör man såklart inte blåsa cigarettrök i folks
ansikten, men det handlar mer om att visa hänsyn än om något annat. Det är ohyfsat, men inte ett värre
brott än att, säg, peka finger åt någon. I allt väsentligt är svaret, precis som när det gällde utsläppsrätter, ett
starkt försvar för äganderätten. Huruvida man skall få röka i en offentlig inrättning bör vara upp till dess
ägare, som ju kan tillåta all rökning eller ingen, alternativt etablera en avpassad rökavdelning. Som
besökare har man enbart att rätta sig efter dessa bestämmelser, och passar det inte kan man alltid gå
därifrån.

Ingen grupp är just nu så förföljd av förmynderiet som rökarna. Men hur vore det om alla tog ansvar för
sina egna handlingar, och för att inte lägga sig i andras?

76
Thoughts On Photography – December 10
As you may or may not know, I am interested in photography and have been so for the last couple of years.
In spite of this, I bought my first camera only a couple of months ago, in late September 2009. An entry-
level DSLR isn’t impressive, but I am pleased with my Canon EOS 1000D (known as EOS Kiss F in Japan,
or EOS Rebel XS in the United States). Being perhaps the most low-priced digital system camera on the
market today, one obviously has to take it for what it is: a beginner camera for the beginner photographer.
Hence, it suits me perfectly at this point, even though I will likely have to make an upgrade in the future, to
suit my greater skills and needs (of course provided I obtain those skills, and keep my passion for
photography alive). While being an amateur in this field, I would still like to share some of my thoughts on
the subject. All things above considered, it’s up to you to judge the merits (or lack of merits) thereof. Keep
in mind that English is not my first language, so grammatical errors or bad choices of words, if there are
any, is due to that fact. 1

Rudiments: Mind, Equipment, Scenery and Software


As in most things, the photographer is bound by certain limitations and possibilities, often being the same
things seen from different perspectives. He is limited to and made possible by, for example, his own
creativity. More precisely: he is made possible by the creativity he actually possesses, and limited to the
creativity he does not possess. Given practice and proper motivation, he can improve his skills and thus
achieve a broader and better outlet for his artistic talents. (This is obviously true for any creative endeavor –
not just for photography.) However, the photographer is also limited to (and made possible by) external
means. Most notably: his equipment, his scenery and the software he uses (if any) for post-processing.

For the ambitious photographer, equipment does matter. You can choose from a wide variety of brands,
models, lenses, accessories and so on. Certain products are better than certain other products, and some are
made for general use while others are made for a specific use. Simply put, you should know what you need
and what you are willing to pay for it. Most people are unable or unwilling to spend thousands of dollars
on equipment, and this can obviously be a great limitation for the amateur who wants to “go pro”. But I
don’t want to overstate the importance of expensive equipment either. A skilled photographer can
accomplish beautiful photos with any camera sold today. It’s all about details crucial to a devoted
craftsman, yet often imperceptible to the inexperienced eye.

Scenery is of course a requirement for any photographer, since you can’t take a photo without taking a
photo of something. Scenery varies drastically with different seasons, light levels and so on (if you’re
shooting outside), so the possibilities are legio. Still, depending on your wants, it can be a great limitation.
I’ll take myself as an example. I am interested in architecture and engineering – basically things man-made
– but I live in a small Swedish city where such ambitions are highly constrained. Had I lived in, say, New
York or Tokyo, my photos could obviously be much more diverse and in terms of motif impressive. (I
could travel of course, but I can’t afford to do so at the moment.) The point is that if you don’t live in one of
the world’s largest cities and is unable to travel around, you will need to know how to make the most out
of every scenery. In order to make the mundane into something beautiful, the photographer has to see
what is usually overlooked. There’s nothing mystical about it; rather, it’s an acquired skill like most other
things in photography.

Regarding software, I believe most photographers employ some kind of post-processing, such as adjusting
the white balance or removing a red eye reflection. This requires one to have a decent image editing
program as well as, at least to some extent, knowledge on how to use it. Personally, I’m all about HDR
(“high dynamic range”), so I typically take three different exposures for every final photo, ranging from
exposure values -2 to +2, and combine them in Photomatix. From there, I take my tone mapped TIFF into
Photoshop CS4 for the final touch. How extensive this final touch has to be is determined by the quality of
the photo; sometimes I barely have to do anything, and other times I have to do a lot, such as mask in an
original sky and so on. My point is that almost any photo could be improved using post-processing, and
this requires both having the software and knowing how to use it. I am by no means an expert on editing,

1
This essay was also published on Solo Passion: http://www.solopassion.com/node/7155

77
and it’s not always simple to attain the projected result. Still, it is essential to learn the basics of editing, if
you want to realize the full potential of your photos.

Realism or Improved Reality


Many photographers insist upon realism, claiming that post-processing is “cheating”. They say that your
final product should be exactly what the camera saw, and that no alterations of any kind should be made.
Some people literally seem to think that editing is the Devil’s Work. I find this a bit strange, since realism
has been largely abandoned in most other creative fields. I imagine that the realists view photography
more as a handicraft while the non realists view it more as an artistic undertaking. However, I could be
wrong about that, although it sounds plausible to me.

If you ask me, photography is both a handicraft and an artistic undertaking (if by “artistic” we mean
creative and imaginative). It’s about technical skill and experience for sure, but it’s also about being
inspired and projecting a slice of perceptible reality onto a flat surface, i.e. a photo. Consequently, I believe
that different photos have to be approached in different ways. Some are suited well for realism while
others are suited better for improved reality. Of course, it depends on the context as well. A wedding
photographer has every right to shun editing, at least editing in a non realistic way, since he is in the
business of documenting an event as it actually appeared. The same can be said for the journalist, the
portraiteer, etc. On the other hand, the opposite is usually true for the artistic photographer or the
commercial photographer (not to mention the scabrous pornographer).

To sum it up, I think it is ridiculous to denounce post-processing on sheer principle. If you dislike it, don’t
use it – but it’s hardly “cheating” if you do. Editing can be used in a lot of different ways. You may just
want to correct a small imperfection, or you may want to apply your personal style to the photo. Whatever
your intention, if editing will help you realize your vision or visual preferences, it’s a good thing to do. I
regard it as adding another creative element into the process, and I use it liberally. However, my goal is to
create photos that are beautiful, or looks beautiful to me, and I find that I usually regard edited
photography as more visually appealing than unedited. My goal is not to simply record or document
sceneries. Of course, it’s fine to have different goals and purposes, and that is my point. Photography can
be utilized in many ways, and certain purposes require certain methods. However, to oppose editing per se
is best described as absurd.

Philosophical meditations
I haven’t thought this through quite yet, so I’m labeling these ponderings as “meditations” in the literal
sense: writings addressed to myself. While I don’t usually “think aloud” on my blog, exceptions can
(evidently) be made. Perhaps I am correct and perhaps I am wrong; either way, these meditations might be
of interest to the reader. I’m thinking as follows: in choosing a general subject, you reveal primarily your
values; in choosing a general way of composition, you reveal primarily your psycho-epistemology (or
“method of awareness”); in choosing your style of post-processing, you reveal primarily your sense of life.
Thus, the photographer exposes much more of himself than he may actually want or be aware of. Needless
to say, these things can be conscious or subconscious, and are probably the latter more often than not.

Let me expound on these issues a bit. As I have already said above, I’m particularly interested in
architecture and engineering, “basically things man-made”. This reveals something about me, does it not?
It reveals that I am more attracted to man-made things than the metaphysically given nature, i.e. nature
untouched by man. Of course, this does not prevent me from photographing a landscape or a flower every
now and then. I’m talking about a general inclination. Being mainly attracted to the man-made does not
exclude all other possible attractions. It simply means I have a broad (and perhaps even subconscious)
inclination towards urban photography. Why is that? Well, most fundamentally, I regard mankind and the
man-made as a huge value to me, and as a vast source of inspiration.

By composition, we mean “the placement or arrangement of visual elements or ingredients in a work of


art…” (quoted from Wikipedia). Here, the photographer has to focus and use his full awareness. He has to
scrutinize the scenery, figure out what is important and what is negligible, what to include and what to

78
omit, from which angle to shoot and so on. If his composition doesn’t seem to have been consciously
evaluated, it probably wasn’t. This leaves the photo disintegrated, and the viewer won’t really know what
to make of it. Therefore, composition primarily reveals the photographer’s psycho-epistemology. However,
it also reveals his values further. A general inclination towards man and man-made things, for example,
doesn’t necessarily project man as a value (although it is true in my case). Through careful use of
composition, you may instead project man as worthless, malevolent or even evil, particularly if you
arrange the scenery yourself. A person who holds life promoting values is unlikely to enjoy such photos,
while he may still observe the qualities they have, if they have them.

Post-processing allows for numerous and diverse possibilities. I say this is where the photographer
primarily reveals his sense of life (or lack of sense of life), because this is where his personal style gets the
most room for maneuver. This is where he can become something other than a skilled recorder or copier.
Basically, and provided he knows how to do it, he can improve or alter a photo in any way imaginable. If
you are on a benevolent universe premise, your choice of post-processing will reveal this even more
noticeably, I believe, than your choice of subject or composition (of course, those aspects reveal your sense
of life too; none of them are an isolated island but an integrated part of a whole). If you are instead on a
malevolent universe premise, this will be revealed just as noticeably, and perhaps even more so. (I find that
it’s easier to identify the malevolent universe premise from a single photo, and be proven correct upon
browsing the rest of his/her portfolio, than to identify the benevolent one.)

Is Photography Art?
I know – I know! Whether photography can be considered art or not has been debated among Objectivists
since forever. Ayn Rand, of course, said no. So let me just say this. I believe Rand was wrong to say that
photography “is a technical, not a creative, skill”. However and as far as I know, she only commented on
photography once, in her essay “Art and Cognition” written in 1971 and published in The Romantic
Manifesto. Back then, there were no such things as digital cameras and post-processing software. Today, a
photographer can exert his own style, “style” of course being defined as “a particular, distinctive or
characteristic mode of execution”. Nevertheless, I don’t think I have studied Objectivist esthetics enough to
give a definitive answer here. These are merely my initial thoughts on the matter.

What Photography Does For Me


A lot of my creative work over the last three years has gone into this blog. (I am “an important crusader for
Ayn Rand’s philosophy in Sweden” according to Filip Björner). I typically write in Swedish, so my readers
has to know the language, and most people are not interested in longer essays on philosophy or laissez-
faire-capitalism. If I can indeed be considered an important crusader for Ayn Rand’s philosophy in
Sweden, I am considered important only by a minor group of people. Photography, on the other hand, is
universal. It transcends language barriers and is to some extent appreciated by most people. Of course, this
mainly answers what my photography can potentially do for others, not what it does for me. What it does for
me is simple enough. I enjoy visual beauty, and I think I’m a decent photographer capable of improving. I
take great pleasure and pride in my work; it is a source of happiness. If there is a better reason for being a
photographer, or for doing anything at all, I have yet to hear it.

Visual Ideas: My Flickr Photostream


I have as a policy to upload one new photo every day to my Flickr photostream, and I have done so since
October 1st 2009 under the name Visual Ideas. URL: http://www.flickr.com/photos/visualideas/.

Demokrati och frihet: en skampåle för det totalitära – December 25


På sistone har jag varit inblandad i flera debatter som på ett eller annat sätt berört demokrati. Dessa
debatter brukar vara en kamp mellan ytterligheter: antingen är vår demokrati det absolut bästa tänkbara
systemet, eller också är det ”två vargar och ett får som röstar om vad de skall äta till lunch” (ett citat som,
felaktigt, brukar tillskrivas Benjamin Franklin). Antingen är det den enda motsatsen till diktatur, eller också
är det en form av diktatur. Antingen har man en moralisk plikt att rösta, för att vara med och påverka, eller
också har man en moralisk plikt att inte rösta, för att man legitimerar systemet genom att göra det. Själv
kan jag bara konstatera att bägge ytterligheter är felaktiga. Att ett land är demokratiskt garanterar inte

79
folkets frihet, och det behöver man ju faktiskt bara öppna ögonen och se sig omkring för att slå fast. Vi har i
och för sig många friheter i Sverige, men det finns också många friheter som vi saknar. (En del av våra
viktigaste friheter, som yttrandefriheten, är dessutom skyddade av grundlagen just därför att de inte skall
kunna röstas bort utan vidare.) Samtidigt lever vi inte i en diktatur. Robespierre och Hitler kom till makten
till följd av val, men vi bor inte i något skräckvälde eller nazistsamhälle för det. Låt oss då se om det finns
en mer sansad demokratisyn att tillvarata.

Först och främst: Att göra demokrati och frihet till synonymer är inget mindre än ett oerhört missgrepp.
Med demokrati menar man vanligtvis ett samhälle där makten ”utgår från folket”, såtillvida att varje
myndig individ får rösta i allmänna folkval. Detta säger emellertid ganska lite om hur många av folkets
friheter som erkänns, och ifall de erkänns en bit på vägen eller fullt ut. En frihet som när som helst kan
röstas bort, antingen av en folkmajoritet eller av yrkespolitiker, är knappast garanterad. Den är provisorisk –
såsom fårets frihet är provisorisk, och går förlorad när lejonen börjar bli hungriga. Om man alltså fäster
tyngd vid frihetsbegreppet, och inte bara kastar upp det i luften som ett innehållslöst lyftaord, inser man
att det är något helt annat än (men inte nödvändigtvis oförenligt med) demokrati. Trots allt är det inte
demokratin som erkänner kvällsflanörens frihet från gängvåld, eller den lättklädda kvinnans frihet från
gruppvåldtäkt. I dylika exempel har ett flertal kommit överens om att förgripa sig på ett fåtal, vilket ju i sig
är fullt förenligt med den majoritetsprincip som demokratin bygger på. Nej, vad som erkänner individens
frihet måste vara något helt annat, som inte kan ryckas bort så lättvindligt av en illvillig pöbel. En
demokrati där man kan rösta bort andras rättigheter är ju faktiskt inte frihetlig eller ”liberal” utan totalitär.

Att man så ofta liktydiggör demokrati och frihet beror – tycks det mig – en hel del på att begreppen
urgröpts och fördunklats, så att de kan betyda nästan vad som helst. Inte minst talas det ofta om kollektiva
rättigheter: kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter, och så vidare. Detta är förrädiskt eftersom det
insinuerar att kvinnor har speciella rättigheter som inte män har, att homosexuella har speciella rättigheter
som heterosexuella saknar, etc. Emellertid har varje individ samma rättigheter som varje annan individ,
oavsett kön, sexuell orientering, eller något annat som härkomst eller ”ras”. Alla individer har också
samma rättigheter oavsett demografiskt kollektiv. Man får inte fler rättigheter bara för att man i något
avseende tillhör en majoritet (eller omvänt färre rättigheter när man i samma avseende tillhör en
minoritet). Varje individ har rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka, evad han står för sig själv
eller mitt i en folksamling. Den som i det här sammanhanget talar om folkets frihet ser folket som en enda
homogen sammansvetsad enhet – inte som en samling enskilda individer med enskilda rättigheter. Först
utifrån en sådan kollektivistisk topik kan det verka plausibelt att säga att folket är fritt om det får gå till val,
trots att somligas frihet undergrävs till förmån för somliga andras önskemål och tycken. Man fokuserar på
vad folket som enhet får göra och inte göra, och bortser från att enskilda individer i detta folk blir
förtrampade.

De relevanta begreppens konturlöshet gör också möjlig (den inte helt ovanliga) idén att en stat bara är
totalitär så länge den har något slags ideologiskt ramverk, medan den omöjligen kan vara totalitär om den
saknar ett sådant. Vilket ideologiskt ramverk det rör sig om anses här kvitta lika, för vare sig vi talar om
socialism eller liberalism eller något tredje betyder det att man är ”fastlåst i sina principer”, och att
ideologin kommer följas oavsett om den har stöd hos en folkmajoritet eller ej. Premissen är alltså denna:
det som bestäms av en majoritet är alltid rätt och frihetligt, för det rätta och det frihetliga definieras genom
att en majoritet har bestämt det! Om något lägger en hämsko på vad majoriteten beslutat anses det därför
totalitärt, även när det är det enda som räddar en minoritets liv från majoritetens okunskap eller sadism.
Denna subjektivism – man menar ju att frihet och förtryck är vadhelst majoriteten säger att det är, och
struntar i att observera de verkliga förhållandena – leder till ofrånkomliga motsägelser i stil med ”totalitär
liberalism” och ”frihetligt pöbelvälde”. Det ger en känga åt liberala idéer, men för att få kängan att passa
finns inget skohorn i världen. I verkligheten kan bara motsägelsefria fötter och kängor existera, och på
samma sätt måste man utesluta motsägelser i sitt tänkande, om man vill att det skall stämma överens med
denna verklighet. Någon har frågat mig:

Är det inte lite flummigt med en ideologi som förespråkar total frihet, men som kan tvinga
majoriteten att underkasta sig en minoritet, om majoriteten röstar fram ett annat system? På vilket sätt
råder då frihet att välja?

80
På samma sätt måste man fråga om det inte är lite ”flummigt” att tala om frihet, när man försvarar
kvällsflanörens frihet från gängvåld och den lättklädda kvinnans frihet från gruppvåldtäkt. På vilket sätt
råder någon frihet att välja, om man inte får gadda ihop sig i en pöbel med avsikten att förtrycka
minoriteter? Svaret är att det är just det som är frihet! Frihet innebär att få sina rättigheter respekterade, även
när det sticker i ögonen på andra människor, och även om de andra tillhör en större demografisk grupp än
man själv. Den som står för citatet ser tydligen ”friheten att förtrycka” (i sig ännu en motsägelse) som
viktigare än friheten från förtryck (d.v.s. frihet i verklig bemärkelse). Kuvade individer anses oviktiga, så
länge det stora flertalet lämnas fritt att kuva dem. Och i stor skala såsom i liten skala. Ett parti bör inte
lämnas fritt att förtrycka sitt land, bara för att det valts till makten av en majoritet av något slag. Om man
inte håller med om detta måste man i konsekvensens namn också försvara det godtyckliga mördandet i
skräckväldet under Robespierre, och att NSDAP tog över Tyskland efter valet 1932 samt Hitlers
Machtübernahme året därpå. Ifall man inte vill försvara dessa rysligheter kan det ju bara betyda: att man ser
frihet som något annat än demokrati, och att frihet anses bättre än förtryck, även när förtryck är vad
majoriteten röstat igenom.

Man kan naturligtvis undra hur ett styre – vilket som helst – kan överleva en missnöjd folkmajoritet. Det
kan det förstås inte, om missnöjet växer sig tillräckligt starkt. Vid någon punkt riskerar politikermord,
statskupper och revolutioner att störta staten. Just därför förespråkar jag inte någon statskupp eller
revolution i syfte att införa en liberal ordning: ett sådant systemskifte saknar intellektuell förankring hos
folket, vilket nära nog garanterar fortsatta stridigheter om hur landet skall styras. (Istället menar jag att
man bör verka för liberalisering genom att bilda opinion, alltså inte genom aktioner eller demonstrationer,
utan genom att förse friheten med ett intellektuellt försvar.) Att påpeka det oundvikliga är emellertid vid
sidan av poängen; det är ju inte liberalismens syfte att trotsa folkviljan. Dess syfte är att se till så att
individens rättigheter upprätthålls – oavsett vem eller vilka som önskar kränka dem. Man bör hålla i minnet
att statskupper och revolutioner nästan alltid vänder sig mot ett extremt förtryck, och inte mot en extrem
frihet. Den franska och amerikanska revolutionen hade som mål att befria folket från ett tyranni, och så
även t.ex. de ryska revolutionerna, trots att de bara ville ersätta det gamla tyranniet med ett nytt (tsarvälde
med kommunism). Ett styre kan inte överleva en alltför misslynt folkmajoritet, men det är framför allt
något för totalitära idéhavare att begrunda. Och att det finns folk som vill förtrycka betyder ju inte att man
bör tillåta dem att göra det, trots att de ibland må tillhöra en majoritet av något slag.

Så långt om det faktum att demokrati och frihet är skilda begrepp, med två helt olika innebörder. Men går
det inte att förena dem på något sätt? Kan man verkligen inte tala om en liberal demokrati? Jodå, visst kan
man det. För att en demokrati skall vara liberal krävs att individens rättigheter är absoluta och skyddade
av en konstitution som ej får ändras, och som står över alla andra beslut. När du är ute med en grupp
vänner händer det säkert att ni försöker komma överens om vilken restaurang ni skall besöka. Ofta leder
det till en jämkning där man följer de andra utan att ha varit helt enig med dem, eftersom den bästa
middagen i ensamhet är sämre än den näst bästa i gott sällskap. Inget fel i det. Men tänk om du inte fick
välja att äta i ensamhet, eller ens välja ditt sällskap vid bordet? Tänk om du skulle tvingas att äta vad som
än beställdes in, och kanske till och med att stå för notan? Detta är vad som skiljer en liberal demokrati från
en totalitär demokrati. Den senare demokratiformen bör motarbetas, men den förra kan både vara lämplig
och behövd – och inte bara när man skall välja ut en restaurang bland vänner. Tack vare en liberal
demokrati – m.a.o. en demokrati där man inte får rösta bort andras rättigheter, och som därför begränsas
till rent administrativa funktioner – kan politiker och ämbetsmän väljas med folkets allmänna förtroende i
ryggen.

(Jag vill förtydliga att skillnaden mellan totalitär demokrati och liberal demokrati är skillnaden mellan ren
demokrati och tyglad demokrati. Vad som kännetecknar liberal demokrati är just att den begränsas av
respekt för individens rättigheter, sine qua non. Jag identifierar mig därför inte som demokrat. Vad som
utmärker min position i frågan är inte att folket bör få gå till val, utan att det finns saker om vilka man inte
bör få rösta.)

Det ovan sagda utgör det viktigaste, men jag vill också säga några ord om ”chansen att påverka”. När man
säger att man ”är med och påverkar” något, säger man att man har haft aktiv del i processen, och att man i

81
någon mån är personligt ansvarig för dess resultat. Emellertid: Ingen enskild röst i ett folkval har någonsin
avgjort dess utgång. Det närmsta vi kommit i Sverige var valåret 1979, då 8404 röster gjorde att högern
vann över vänstern. Men det är fortfarande 8403 röster för många! I praktiken är en enskild röst försumbar
i varje folkval. Att gå iväg till röstbåset gör man av princip eller annat personligt skäl, men knappast för att
”påverka” valets utgång. Dessutom är det troligt att man inte ens kan rösta på något som motsvarar ens
åsikter ifall man är en tänkande människa! Ett kompromisslöst liberalt alternativ existerade inte förrän
valåret 2006, och det partiet – Liberala partiet – lär aldrig få några mandat p.g.a. 4%-spärren (vilket i sin tur
innebär att driftiga och kompetenta medlemmar väljer att inte ansluta sig till det, vilket i sin tur innebär att
de får färre röster, i oändlig regress). (År 2006 fick partiet 202 registrerade röster – och därmed 20 färre än
Unika partiet, och 1215 färre än NSF.) Somliga folkval är till och med skenval. Se t.ex. folkomröstningen om
kärnkraften 1980, där man bara kunde välja mellan avveckling och avveckling – och inte ens det har ju
efterlevts, eftersom kärnkraften fortfarande används! (Turligt nog, i och för sig.)

Mycket kan man säga om demokratin, och jag återvänder till ämnet som ett barn till en irriterande
sårskorpa. Det finns mycket att säga, och inte allt kan sägas i en enda uppsats. Jag tror ändå att jag
tillsvidare har fått med det mest väsentliga. Demokrati och frihet är skilda saker. De kan vara varandras
fiender och de kan allieras, men i alla händelser är det friheten som bör komma i första rummet. De som
försöker legitimera eller tapetsera över sin totalism genom att kalla den för ”demokratisk” (och därmed
antyda att den är frihetlig), förtjänar rätteligen att schavotteras och bespottas av alla anständiga människor.
Betrakta min uppsats som en skampåle att fjättra dem vid.

82
Appendix
Här har jag samlat kortare inlägg som förvisso kan vara av intresse, men som inte för några längre
resonemangskedjor. Somliga av dessa inlägg består endast av röjande citat och dylikt.

Ur utilitarismens skräckkabinett – Januari 13


Ett kort citat ur boken Utilitarianism, institutions, and justice av en viss James Wood Bailey:

“The point of discussing utilitarian utopias is to show that, although there are factual circumstances
under which utilitarianism really does recommend some of the horrible and alienating things we saw in the parade
of horribles, the worlds in which these factual circumstances subsist are very much unlike our world.” (Sid
91; min kursivering.)

Men inget vi inte redan visste, förstås. Allt under solen och under solen intet nytt. (En notoriskt illvillig
utilitarist kommenterar: ”Bra citat, du kan lära dig mycket från detta.”)

Skolbok om droger – Februari 09


Jag bläddrade härom dagen i en lärobok för kursen Naturkunskap B på gymnasienivå. Jag läste igenom det
korta avsnittet om droger, och fann ett par uttalanden som är ganska anmärkningsvärda. Det här tog
priset:

Odlingar av cannabis i Asien och kokabuskar i Latinamerika har delvis trängt undan matgrödor från de
bästa odlingsområdena. Odlingarna kontrolleras ofta av mäktiga karteller som tvingat ursprungliga
markägare att flytta, eller till och med dödat dem som inte vill delta i hanteringen.

Om det sagda stämmer eller ej vet jag inte, utan poängen är hur läroboken vinklar budskapet. Trots att
dessa förmenta brott - om de alltså äger rum - främjas av att staten kriminaliserar cannabis respektive
kokain. (Vore dessa droger lagliga skulle det inte finnas något skäl att bråka om vare sig cannabisplantan
eller kokabusken, lika lite som man idag går över lik för maskrosor och blåklockor.) Jag vet inte heller hur
mycket man vågar lita på uppgifterna. Ett annat citat lyder: “Gemensamt för alla droger är att beroende
utvecklas…” Några rader längre ner skriver man att cannabis brukar räknas som en hallucinogen drog.

I lärobokens början kan man läsa: “Vi har försökt presentera olika teman utan moraliska förtecken.” Det får
man medge vara sant, om än på ett annat sätt än dess författare lär ha tänkt sig.

Försvar för allmän yttrandefrihet – Mars 06


Har du hört talas om den där nazisten som ville åka till ett land där de inte tog emot invandrare? Ibland är
humor som mest träffande när den är oavsiktlig. Vi ler åt idén eftersom motsägelsen är så flagrant, och vi
tänker att den där nazisten måste vara lite dum som inte såg den själv. Tror ni mig om jag säger att
blindhet inför dylika motsägelser är ganska vanlig, och att det inte är något som bara gäller för nazister?
Och tror ni mig om jag säger att sådan blindhet egentligen inte är så värst komisk alls, utan snarare tragisk
och skrämmande, vid skärskådan? Jag har hört många som kallar sig liberaler säga, att vi nog behöver
inskränka friheten för att kunna behålla den. Vi kan inte ha öppna gränser – för då kommer miljoner
militanta islamister in och förvandlar landet till en diktatur under sharialag. Vi kan inte ha en frivilligt
finansierad välfärd – för då kommer ingen ge pengar till de fattiga vilket leder till att de svälter och dör. Vi
kan inte underlåta miljölagstiftning – för då kommer haven att förgiftas och global uppvärmning att leda
till världens undergång. Ja, på det sättet brukar det kunna låta: för att bli riktigt fria måste vi vara beredda
att offra en del av vår frihet. Tillämpat på verkligt primära friheter blir det särskilt läskigt, och en sådan

83
primär frihet är ju yttrandefriheten. Att den är så primär beror på att den innebär vår möjlighet att påverka
och bilda opinion; den innebär framför allt att (i det här avseendet) kunna kritisera den rådande politiska
ordningen. Varje avsteg från allmän yttrandefrihet betyder ett direkt insteg i diktatur. För att illustrera det
ovan sagda återger jag delar av en relativt färsk debatt. (Jag vet också att mina replikskiften brukar
uppskattas som underhållning, och det är ju ett ändamål så gott som något.)

Interlokutör: Vad talar för att man får bära hakkors? Eller en tröja där det står ”jag tänker döda alla
judar”?

Henrik Sundholm: Yttrandefriheten bland annat. Däremot får man inte hota en specifik individ till livet.

Interlokutör: Yttrandefriheten innebär inte att man får säga vad som helst. Detta beror på att
yttrandefriheten av olika anledningar inte kan vara total (bl.a. integritet, rikets säkerhet och förtal).

Henrik Sundholm: Jag håller med om det första men inte om det andra. Yttrandefriheten skall vara total.
Man skall ha friheten att yttra exakt vad man vill – så länge det inte kränker någons rättigheter. (Menar du
att man är ofri om man inte har rätt att kränka rättigheter, då hamnar du i en uppenbar motsägelse.)

Interlokutör: Nej. Viktiga avtal ska gå före. Man ska således inte kunna läcka ut information som är
viktig för rikets säkerhet. Hur tror du din nattväktarstat skulle fungera om någon lämnade ut information
hela tiden om hur sökningen efter en viss kriminell går? Man kränker någons rättigheter om man sprider
ut falska rykten, vilka är framförda på ett sätt som får dem att verka självklara. På samma sätt kan en
nazist smula sönder judars frihet genom att propagera mot dem, exempelvis till mer lättpåverkade
personer (ungdomar etc.).

Henrik Sundholm: Så vad? Jag har redan tidigare sagt att yttrandefrihet inte innebar “rätten att säga vad
man vill till vem som helst när som helst”. Friheten slutar där ofriheten tar vid. Att kränka rättigheter är
ingen komponent i, eller konsekvens av, yttrandefrihet. Man har alltså inte rätt att sprida politiska
hemligheter, förtala, ägna sig åt bedrägeri, o.s.v. Yttrandefriheten är ändå total, eftersom den inte omfattar
sådana ting. Att propagera för nazism är emellertid helt i sin ordning, lagmässigt sett. Både åsiktsfrihet och
yttrandefrihet (och för den del tryckfrihet) skall råda. Tycker man annorlunda om dessa grundläggande
friheter står man ju faktiskt ganska nära de totalitära ideologier man säger sig vilja bekämpa. Man smular
inte sönder någons frihet genom att yttra ett budskap, hur ofrihetligt det än vara må, utan genom att
angripa personen med våld. Att vilja förbjuda vissa åsikter från att höras är att vilja angripa oskyldiga med
våld. Så vem är det som vill smula sönder friheten egentligen?

Interlokutör: Jag tycker inte man ska få propagera till barn.

Henrik Sundholm: Du behöver inte stödja idén om allmän yttrandefrihet. Men det är knasigt att påstå sig
vilja frångå friheten i dess eget namn.

Interlokutör: Jag medger att yttrandefriheten är viktig, men människors säkerhet måste gå före den.

Henrik Sundholm: Människors säkerhet åsidosätts av inskränkningar i deras yttrandefrihet. För att citera
Benjamin Franklin: “Those who sacrifice freedom for safety deserve neither.”

Interlokutör: Visserligen kränker man ju någons åsiktsfrihet, men någon måtta får det, enligt min egen
mening, vara. Känns ju lite dumt att belöna de som står emot friheten och demokratin, även fast man
måste i demokratins namn.

Henrik Sundholm: Okej, vi skall ha åsiktsfrihet och yttrandefrihet, men bara när det gäller åsikter och
yttranden som passar dig? Det gäller för alla despoter; man hade total yttrandefrihet även i Nazityskland
och Sovjetunionen – så länge det man sade passade härskaren och hans parti. Där ansåg man också att det
fick vara ”måtta på eländet”. Fast jag tror inte de inskränkte människors rättigheter med frihet som ursäkt,
utan de hade andra rationaliseringar att försvara sig med. Idén är alltså denna: “För att bekämpa totalitära
tendenser behöver vi använda oss utav totalitära tendenser.” Paradoxalt och självuteslutande. Jag skriver

84
hellre under på det där som (felaktigt) brukar tillskrivas Voltaire: “Jag må inte gilla vad du säger, men jag
försvarar med mitt liv din rätt att säga det.”

Interlokutör: En blandning brukar fungera bäst. Det vill säga: vi tar det bästa från något och blandar det
med det bästa från något annat. Samma sak gäller med yttrandefriheten: vi förstår att det finns problem
med total yttrandefrihet och behöver därmed sätta några regler kring den, detta för människans bästa.

Henrik Sundholm: Lite frihet och lite slaveri, bör vara lite av bägge. Uppfattat!

Interlokutör: Det kan bli ett problem om extremistiska grupper får tillräckligt med pengar för att sätta
upp affischer över hela Stockholm. Därför kommer lagen behövas.

Henrik Sundholm: Men hur skall vi göra med de extremister som är fientligt inställda till grundläggande
åsikts- och yttrandefrihet? Har du något slags självcensur i åtanke, eller är det okej att vara en extremist om
man råkar hålla med just dig?

Interlokutör: Nej, åsikter som kränker rättigheten att vara människa, mot demokrati m.m. kommer inte
tillåtas. Det är tumregeln.

Henrik Sundholm: Alltså: folk får ha åsiktsfrihet, så länge de har rätt åsikter. Det gäller i vilken diktatur
som helst. Du skriver att du ser yttrandefriheten ”som ett problem”. Folk som är fiender till yttrandefrihet,
ser yttrandefrihet som ett problem. Folk som är vänner till yttrandefrihet, ser yttrandefrihet som något bra.
Du har hittills bara talat om hur viktigt det är att inskränka åsikts- och yttrandefrihet, så att den inte gäller
för människor med åsikter du ogillar. Eftersom det här är en så grundläggande rättighet du vill tumma på,
hamnar du väldigt nära det despotiska och totalitära. Jag ber dig, för allas vår skull, att tänka igenom det
här en gång till.

Interlokutör: På torgen står nationalsocialister och berättar om hur man ska ta över makten. Vad kan
detta ge för risker mot ditt fria, liberala samhälle?

Henrik Sundholm: Yttrandefrihet innebär inga risker för det liberala samhället. Det är rättsövergrepp som
innebär dylika risker. Nazister må använda sin yttrandefrihet till att sprida budskap mot samma frihet, och
det kan ju verka både putslustigt och korkat. Men det gör å andra sidan du också.

Interlokutör: Jag inser att människan är dumdristig och lättpåverkad, och förstår därmed att vissa
extrema åsikter bör sorteras ut på ett eller annat sätt. Som sagt, extrema åsikter ska få hysas, men inte
offentligt på gator och torg.

Henrik Sundholm: Du är givetvis fri att ålägga dig själv förbud från att yttra dina extrema åsikter. Men att
vilja ålägga andra samma förbud är ju bara illvilligt. Det torde faktiskt säga sig självt att man inte kan stävja
fascistiska rörelser genom att tillämpa censur och inskränkningar i yttrandefriheten. Det går liksom inte att
förhindra fascism genom fascism, lika lite som man kan befria folk genom att sätta dem i bojor.

Interlokutör: Det är uppenbarligen det som går? Din ”fascism mot fascism”-matematik håller inte,
tyvärr. Man måste gå hårt mot hårt, det är därför man inte brukar prata sig till någon galning att sluta
använda våld. Likväl som man måste sätta kidnappare i bojor. Förstår du den riktiga matematiken?

Henrik Sundholm: Kommer att tänka på ett anonymt citat: “Om man skulle förbjuda allt som kan
missbrukas, skulle man först av allt förbjuda förbud.” Sådan är fascismens logiska rävsax. Och det var ju en
dystopisk författare som sade, att fascister kunde kännas igen på deras vilja att upphöja självmotsägelser
till “riktig matematik”. Minns ni vilken? Här är en ledtråd: “2+2=5″. Om inte det fick polletten att ramla ner
kan jag erbjuda tre till: “Krig är fred! Frihet är slaveri! Okunnighet är styrka!” Nåväl. Jag gav det ett
ihärdigt försök. Men när uppenbara självmotsägelser accepteras som “riktig matematik” finns nog ingen
anledning att öda mer tid och energi på saken. Förhoppningsvis är i alla fall kampen mot allmän
yttrandefrihet marginell, så man skall väl inte behöva oroa sig (alltför mycket) över några totalitära
landvinningar på just den punkten.

85
Dawkins om sanning och sofisteri – Mars 24
Medan bloggen ännu går på halvfart (detta skall det förhoppningsvis bli ändring på inom kort) skulle jag
vilja återge ett citat ur Unweaving the Rainbow av Richard Dawkins.

Purveyors of cultural relativism and the ‘higher superstition’ are apt to pour scorn on the search for truth.
This partly stems from the conviction that truths are different in different cultures… and partly from the
inability of philosophers of science to agree about truth anyway. There are, of course, genuine
philosophical difficulties. Is a truth just a so-far-unfalsified hypothesis? What status does truth have in
the strange, uncertain world of quantum theory? Is anything ultimately true? On the other hand, no
philosopher has any trouble using the language of truth when falsely accused of a crime, or when
suspecting his wife of adultery. ‘Is it true?’ feels like a fair question, and few who ask it in their private
lives would be satisfied with logic-chopping sophistry in response. (Sid 21.)

Jag skulle kunna invända att de “genuina filosofiska svårigheter” som Dawkins nämner, inte alls är några
genuina filosofiska svårigheter. Jag skulle också kunna invända mot att Dawkins tycks skilja mellan
“filosofiska” sanningar och “praktiska” sanningar, som om det vore två helt separata kategorier (vilket
förvisso – främst på grund av Hume och Kant – är allmänt accepterat inom den akademiska filosofin).
Emellertid tror jag att sådana invändningar missar målet här. Dawkins säger att när vi verkligen vill veta
vad som är sant eller falskt, inte som en teoretisk övning bakom skrivbordet men i våra verkliga liv, bör vi
undvika att tillgripa dylikt sofisteri. Istället bör vi här grunda våra omdömen på rationalitet – något jag inte
skulle kunna instämma mer med. Jag önskar bara att också den filosofiska akademin ville adoptera den
attityden. Lite längre ner på samma sida skriver Dawkins:

Premature erection of alleged philosophical problems is sometimes a smokescreen for mischief.

Man kan svårligen annat än applådera och nicka medhållande. Jag tror jag kommer få anledning att
återkomma till det citatet i framtiden.

Mattias Svensson briljerar – April 10


En glad påsk tillönskas er alla – även idag på långfredagen. Låt inte en gammal biblisk myt förstöra er dag,
använd den till något roligt istället! För dagens bästa (och roligaste) citat står onekligt Mattias Svensson:

Skänk också en tanke till alla världens religiösa. Jag kan ibland tycka att de får utstå orättvis kritik och
felaktiga restriktioner (exempelvis hetsen mot religiösa friskolor). Men just på långfredagen påminns jag
om att de även i Sverige in i modern tid, så länge de hade något som helst politiskt inflytande, använde
detta för att plåga vanligt folk med restriktioner och hot. Idag när kristendomen påbjuder piskorgier och
självvald masochism önskar jag världens kristna utan pardon allt lidande och allt elände ni väljer att dra
över er själva, och gläds över att ni inte längre har möjlighet att tvinga det på oss andra. 1

För övrigt läste jag ut Svenssons bok Peta inte i maten! för ett par dagar sedan. Den kan absolut
rekommenderas; själv lärde jag mig mycket (såsom att jag tydligen – enligt politikerna – har rätt till en
“lustfylld och trygg sexualitet”). För att hedra honom ännu lite extra, återger jag mitt favoritcitat från sida
151:

Synbart obetydliga frihetsinskränkningar sätter dessutom de värsta prejudikaten för vad en demokratiskt
kontrollerad statsmakt får göra mot sina medborgare. Om vi som individer inte ens anses kapabla att
välja om vi vill äta pommes frites eller sega råttor, vad kan vi då egentligen anförtros att bestämma? Hur
länge kommer en stat som anser sig ha rätt att diktera vad vi ska äta tillåta oss avgörande beslut som att i
fria och allmänna val tillsätta landets regering?

Alltså – en glad påsk, och framför allt en glad långfredag!

1
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8610374

86
Simpson om environmentalism – Juni 11
Ett särskilt välformulerat stycke av Brian P. Simpson:

“The greens of the environmentalist movement are really a step below the reds of socialism. This is true
because the socialists at least have the superficial appearance of being for man, in that they want to
sacrifice some men to other men. The environmentalists are not happy with this arrangement. They want
to get man out of the picture altogether. They want to sacrifice man to snail darters, snowy plover birds,
spotted owls, and inanimate matter such as rock formations. They want to sacrifice man to everything in
nature that is non-man. This is why I consider the environmentalist movement to be one of the most
dangerous ideological movements in existence today.” (Markets Don’t Fail!, p. 143.)

Jag kan inte annat än hålla med.

Svar till en av objektivismens belackare – Juni 30


För ett par månader sedan inledde jag Holmgren får svar på tal så här: ”Det råder en utbredd attityd bland
både liberaler och andra, om att objektivister skall hånas och kränkas och behandlas som smuts – endast
och allenast därför att de är objektivister. Lyckligtvis är det oftast enkelt att undvika denna illvilja, genom
att inte ställa sig i dess skottlinje, och genom att metodiskt ignorera elaka människor.” I slutet av samma
text skrev jag: ”Man bör ändå göra sin röst hörd på andra sätt, kanske inte varje gång någon vräker ur sig
elakheter, men då och då, för att inte bli en passiv åskådare. Ibland får man, istället för att fly, erbjuda
verbal aggression lite intellektuellt självförsvar.”

Den gången var det en politisk författare och lärare i filosofi som stod för nypen. Den här gången är det
istället en anonym användare på nätet (”bigj”) som har skrivit långa diatriber till angrepp mot
objektivismen. 1 Det är förstås inte första gången – han har gjort det av och till i flera år (och fått ett flertal
konton på ett flertal forum raderade). 2 Först efter att jag besvarat replikerna nedan insåg jag att den här
personen redan fått svar på tal av mig, för cirka två år sedan. 3 Hade jag insett det från början, skulle jag inte
ha gjort mig besväret. Som det nu är finns alltså två upplagor av svar på den här personens trams (men det
kommer väl inte hindra honom från att tramsa vidare även i framtiden…). Att bemöta anonyma personer
är förstås inte lika viktigt som att bemöta akademiker under eget namn, men när det kliar i fingrarna får
man väl klia tillbaka. Dessutom tror jag säkert att det kan roa bloggens läsare.

”Bigj” skriver:

Namnet Ayn Rand är taget, och kommer från tyskans “Ein” (nummer ett) och ”Rand” efter Remington-
Rand Corporations skrivmaskin, på vilken hon författade sitt första filmmanus.

Det här stämmer inte, men det är i och för sig ett vanligt misstag. Sitt förnamn lånade Rand från ett finskt
namn med uttalet ”I-na”, som hon sedan själv ändrade en aning. Man vet inte varifrån hon hämtade sitt
efternamn, men att hon tog det från märket på sin skrivmaskin är uteslutet. Från hennes brev kan man se
att hon började använda namnet Rand redan år 1926, men någon skrivmaskin av det märket tillverkades
inte förrän under det tidiga 1930-talet. (Ayn Rand hette från början Alisa Rosenbaum.) Mer om den här
saken kan man läsa på ARI:s hemsida. 4

De [Rands romaner] var samtidigt ett slags politiska manifest för individualismen och ett extremt
trångsynt samhälle, en s.k. ”nattväktarstat”.

Nu får väl ”bigj” tycka att det liberala samhället är trångsynt om han vill det. Men att kalla Rands romaner
för ”politiska manifest” är att förbise väldigt mycket med dem (kanske särskilt rörande Urkällan som är

1
”Bigj” är emellertid inte så anonym att han hemlighåller sitt riktiga namn i alla sammanhang. Han heter Jan Laul.
2
Först något senare har det framkommit att han inte ens knåpar ihop sina diatriber själv, utan kopierar dem från andra texter
han hittat på Internet. Han är med andra ord inte ens tillräckligt kompetent för att begå sina egna fel – han snor åt sig av
andras. Min text gäller alltså lika mycket för de som ”bigj” har snott från, som för honom själv.
3
http://www.equil.net/?p=217
4
http://www.aynrand.org/site/PageServer?pagename=about_ayn_rand_faq_index2#ar_q3

87
relativt opolitisk). Frånsett några passager ur Och världen skälvde kan jag inte minnas att Rand beskriver en
nattväktarstat i sina romaner. Såvitt jag vet nämner hon den aldrig vid det namnet heller.

Hon slutade [småningom] vid filmen och satsade på en politisk karriär och hon bildade en grupp som
sysslade med att skapa en ny slags politisk skola – objektivismen.

Ayn Rand satsade aldrig på någon politisk karriär. Hon ägnade sig ett tag åt aktivism; ett tag arbetade hon
bl.a. heltid för att stödja Wendell Wilkies kampanj år 1940. Så mycket mer politiskt arbete uträttade hon
aldrig. Istället satsade hon på en karriär som skönlitterär författare, och efter att Och världen skälvde
publicerats 1957, som filosof. Sin filosofi valde hon att kalla objektivism. Den är alltså inte en ”politisk
skola”, och hon utvecklade idéerna själv. Objektivismen är hennes egen förtjänst, och var inte något slags
grupparbete.

Hon lierade sig under år 1949 med grupper som på ett fanatiskt sätt sysslade med att förfölja
fackföreningsfolk, konstnärer, skådespelare och andra som man misstänkte var ”kommunistiska
agenter”.

Jag har ingen aning om vad ”bigj” syftar på här. Kanske menar han att Rand vittnade inför HUAC år 1947.
Saken gällde då hennes egna erfarenheter i sitt hemland, och hur Sovjet porträtterades i filmen Song of
Russia från 1944. För en detaljerad inblick i det här kan man läsa boken Ayn Rand and ’Song of Russia’ av
Robert Mayhew.

Många anser att nyliberalismen uppstod med Rands författarskap…

Jaså? Jag har aldrig hört någon påstå detta, och har ändå diskuterat med en mängd objektivister under de
senaste fem eller sex åren.

Andra anser att nyliberalismen är klassisk liberalism i modern tappning!

Det stämmer, eller i alla fall någorlunda. Med klassisk liberalism menas den tradition av idéer ur vilken
liberalismen föddes under 1600- och 1700-talet. Nyliberalism är ett begrepp som kommit till under de
senaste årtiondena, och avser i allt väsentligt en uppväckelse av de gamla idealen som till stor del glömdes
bort under 1800-talet.

Ayn Rand och hennes grupp av bisarra libertinata och totalitära typer var en av dem som sprang
maktens ärenden…

Ayn Rand sprang inte ”maktens ärenden”. Som redan förklarats hade hon aldrig någon politisk karriär,
och än mindre någon politisk makt. Har man sedan fått för sig att hon var totalitär, då kan man inte ha läst
en enda rad av vad hon skrivit. Hon var en ivrig förkämpe för ett renodlat liberalt samhälle. Vad ”bigj”
menar med ”libertinat” är svårt att veta, eftersom det inte ens är ett riktigt ord. Liberal? Ja, det var hon.
Libertinsk? Nej, det var hon inte.

Dessa mörka krafters [Ayn Rands?] målsättning var att införa en nattväktarstat som byggde på en total
kapitalism utan några som helst humanistiska värden.

Om Rand hade haft som ett mål att införa en nattväktarstat, då skulle hon antagligen ha sagt det, eller än
bättre visat det. Det är sant att hon försvarade en sådan stat i en mängd skrifter, och det är också den enda
stat som är legitim fullt ut, enligt hennes filosofi. Men hon försökte aldrig införa nattväktarstaten. Som jag
redan fått säga ett par gånger var hon ingen yrkespolitiker, och höll aldrig under sin levnad någon som
helst politisk maktposition. För övrigt: humanistiska värden försvarade hon in extenso, bl.a. i The Virtue of
Selfishness.

Man förespråkade även att den allmänna rösträtten borde avskaffas och bara de personer som ansågs
värdiga rösträtten skulle få behålla den.

88
Om du menar att Ayn Rand förespråkade detta, är det ren och skär lögn. Det gjorde hon absolut inte.

Alan Greenspan följde i Ayn Rands tankegångar i sin ekonomiska politik under sin tid som chef för FR,
vilket till slut ledde till den liberala härdsmältan och världskrisen hösten 2008.

Suck – var skall man börja? Det är sant att Greenspan följde Rands tankegångar till en början. Han skrev till
och med tre uppsatser som fick publiceras i Rands Capitalism: The Unknown Ideal. Detta var dock under 60-
talet, och Greenspan tog senare avstånd från sina gamla idéer, vilket om inte annat bevisades när han valde
att anta platsen som chef för Federal Reserve år 1987. Ayn Rand förespråkade nämligen total skilsmässa
mellan stat och ekonomi. Hon menade att staten bör avskaffa alla riksbanker, och inte lägga sig i valutan
över huvud taget. Nu var inte Rand ekonom, men vill man studera ekonomiska teorier som är förenliga
med liberala värderingar bör man rikta blicken mot den österrikiska skolan. Framför allt kan man läsa
George Reismans långa pièce de résistance, med titeln Capitalism: A Treatise on Economics. 1

Vad gäller vår nuvarande finanskris började den långt tidigare än hösten 2008. Enligt En perfekt storm, av
Johan Norberg, har krisen sina rötter i den ekonomiska politik som började föras efter den 11:e september
2001. (En ännu bättre bok som behandlar finanskrisen är Meltdown av Thomas E. Woods Jr.) Att gå in på
några detaljer är inte nödvändigt. Själva poängen är förstås att krisen orsakats av ekonomisk politik, och att
Rand förespråkar avskaffandet av ekonomisk politik. Om man ser något liberalt med en riksbank och dess
valutamonopol bör man kanske granska sina premisser en gång extra.

Objektivismen kan beskrivas som ett försvar av kapitalismen och samtidigt ett angrepp på all form av
kollektivism, och i slutändan även demokratin.

Objektivismen försvarar individers rättigheter. Det betyder förstås att demokratin inte får användas i syfte
att kränka rättigheter, men därutöver finns inget problem alls.

Namnet på filosofin kommer från att objektivisterna tror sig ha grunden för en objektiv moralfilosofi…

Det stämmer inte riktigt. Det är sant att objektivismen erbjuder en objektiv etik, men att den kan göra det
beror på att den utgår från vår objektiva verklighet, och visar vad objektiv kunskap innebär. Alla
objektivismens premisser är objektiva – inte bara dess moralfilosofiska.

Den utgår från individens rättigheter kontra kollektivet, i praktiken är den ett försvar av
privilegiesamhället!

Nej, det finns ingen nödvändig konflikt mellan individen och kollektivet. Rättigheter gör oss fria från
andra människors angrepp, men de gör oss också fria att samarbeta och ingå avtal. Objektivismen utgår för
övrigt inte från rättigheter, utan når dem som en slutsats bland många andra. Hur det liberala samhället
skulle vara ett samhälle av privilegier får jag svårt att se – om man inte menar privilegiet att vara fri,
förstås!

Centralt för att förstå objektivismen är dess speciella användning av språket och då i synnerhet orden
egoism och själviskhet som för objektivisterna är något positivt, kontra givmildhet och medmänsklighet
som identifieras som något ont och förtryckande. Här finner vi nästan en glidning mot det
postmodernistiska, vad gäller ordens betydelse för förståelsen – inte helt olikt Orwells ”nyspråk”.

Objektivismen använder inte begreppen ”egoism” och ”själviskhet” på något konstigt sätt. Med egoism
menas helt enkelt att man strävar efter det som ligger i ens eget intresse. Ingen objektivist har, till yttermera
visso, påstått att givmildhet och medmänsklighet skulle vara något ont. Det är det inte. Det onda ligger i att
offra sina egna intressen, men det ligger ju faktiskt i allas våra intressen att vara givmilda och
medmänskliga. (Lägg på minnet att ”bigj” anklagar objektivismen för att bruka orwelliskt nyspråk – vi
återkommer till det.)

1
http://capitalism.net/Capitalism/CAPITALISM_Internet.pdf

89
Rand understryker att egoism i objektivistisk bemärkelse inte innebär att man “gör som man vill” eller
“skiter i alla andra”. Så förstås den dock av flertalet svenska supporters!

Jaså, vilka då? Jag har hört många hävda det här, men aldrig någon objektivist.

Objektivisterna anser sig därmed stå för förnuft och rationalism.

Objektivismen tar väldigt tydligt avstånd från rationalism.

I praktiken innebär denna syn att man anser att allt vi ser och upplever som människor är grundat i en
enkelbegriplig verklighet och att det inte finns saker som man kan se på olika sätt.

Vem har påstått att allt är enkelt att begripa? Vem har påstått att man inte kan se saker på olika sätt? Inte
Ayn Rand i alla fall. (Förmodligen inte så många andra heller.)

Moralen vilar på objektiva grunder, grundade på individens rättigheter…

Det förhåller sig omvänt: individens rättigheter är en särskild kategori inom etiken.

Därmed [för att människan har fri vilja] är alla antydningar om att man kan se vissa strukturer och linjer
inom historien felaktiga menar våra objektivister.

Vilka objektivister? Ayn Rand menade det inte – och jag har inte hört någon annan mena det heller. Att dra
en sådan slutsats från det att människan har fri vilja, vore absurt.

Ayn Rand förnekade allt irrationellt och driftsdrivet i människans natur.

Om hon hade förnekat att människan kan vara irrationell, då skulle hon nog inte ha lagt ner så mycket
arbete på att förespråka att människan bör välja det rationella. Att vi har drifter är givetvis sant, men vi kan
välja huruvida vi skall agera på dem eller ej.

… den objektivistiska staten!

Det är fundamentalt felaktigt att tala om en ”objektivistisk” stat. Objektivismen är en filosofi – inte ett
statsskick.

Objektivismen är en utopisk ideologi – den skulle bara fungera i ett samhälle där alla var objektivister,
där alla handlade själviskt och rationellt.

Som sades ovan är objektivismen en filosofi, inte en ideologi. Och det fungerar alldeles utmärkt att vara
objektivist, även i ett samhälle där inte alla är objektivister. Se bara på undertecknad!

Inte heller har de troende objektivisterna låtit sin filosofi utsättas för institutionaliserad kritik, enär den
då förmodligen skulle pulveriseras, eftersom den förklarar krig mot i princip alla moderna filosofiska
skolor.

Jag begriper inte vad ”bigj” menar med ”låtit”. Det står vem som helst fritt att kritisera objektivismen. Det
finns akademiska verk som kritiserar den, och det finns akademiska verk som tar den i försvar. Att
objektivismen ”förklarar krig mot i princip alla moderna filosofiska skolor” är dock sant – och det på goda
grunder.

Något monumentalt filosofiskt verk av samma dignitet som Marx Kapitalet eller Nozicks Anarki, stat och
utopi finns inte inom objektivismen.

Jag antar att det beror på vad man menar med ”dignitet”. Men om man menar en systematisk presentation,
så finns en sådan under titeln Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff.

90
Men på vilket sätt är en människa ett självändamål, enär människan som art tillhör den grupp däggdjur
som mestadels lever sitt liv tillsammans med andra?

Var individ är ett självändamål, i den betydelsen att hon bör vara fri att välja hur hon skall leva sitt eget liv.
Detta innebär inte att det blir omöjligt att leva i grupp. Tvärtom: det erbjuder henne större möjligheter att
kunna leva sitt liv, precis som hon själv vill leva det.

Objektivister och andra som tyr sig till denna totalitära liberalism…

”Totalitär liberalism” – apropå det orwelliska nyspråket ni skulle lägga på minnet ovan. Nej, frihet är inte
slaveri, och slaveri är inte frihet.

Och vari ligger egentligen skillnaden mellan rätten till liv, som objektivister och liberaler förfäktar – men
ingen rätt alls för att skydda samma liv, eller att ha en garanterad levnad, som påverkas av, eller
påverkar, andra?

Jag har ingen aning. Att ha rätt till sitt liv är att ha rätt att beskydda sitt liv, och att försöka garantera sin
egen levnad. Inbegripet med hjälp av andra, så länge det är en hjälp som erbjuds frivilligt.

Men stämmer ens detta att det är individen som skapat de rikedomar vi ser hos de rike i det verkliga
livet? Knappast, eftersom ingen egentligen har kunnat skapa en förmögenhet genom eget arbete…

Om det inte är individer som skapat världens rikedomar, vilka är det då? Såvitt jag vet fanns vare sig vägar
eller bostäder – än mindre skyskrapor och mikrochips – innan vi människor gav upphov till dem. Att ingen
skulle ha skapat sig en förmögenhet genom eget arbete är enkelt motbevisat. Man behöver bara titta på alla
som arbetat ihop sig en förmögenhet! Inte minst är Ayn Rand en av dem.

Och enkla budskap är förrädiska eftersom icke reflekterande existenser gärna tager till sig just sådana
enkla budskap – nazismen/fascismen var sådana enkla teorier – tills de prövades i praktiken. Resultatet
blev 90 miljoner dödsoffer.

Budskap tenderar att vara enkla, eftersom de (i bästa fall) är slutledningar av desto mer komplexa
resonemang. Det övriga består i ett retoriskt fulknep som kallas för guilt by association.

Ett påstående hos objektivisterna är att inget kan existera före, och utanför, identiteten!

Javisst. Att vara är att vara något, d.v.s. att ha en identitet. Det går inte att tänka sig något som existerar,
men som saknar en inneboende natur. Existens och identitet är omöjliga att skilja från varandra.

Ayn Rand menar här att något kan vara objektivt, oavsett hur vi som individer förstår det.

Jo, det är ju det som ”objektivt” betyder…

Precis som flertalet filosofer anser, dock ej Ayn Rand och hennes objektivister – för dessa är existensen
alltid objektiv, alltså är den orörlig, icke formbar och stillastående, som en vattensamling med
stillastående vatten.

Detta är emellertid inte vad ”objektiv” betyder. Att verkligheten är objektiv innebär att den existerar
oberoende av vår fantasi, våra känslor, våra viljor, etc. Den är vad den är, och förändras inte bara för att vill
att den skall förändras. Men det betyder ju inte att den skulle vara ”orörlig, icke formbar och stillastående”.
Det är den inte.

Bara genom kollektiva framsteg rör vi oss framåt, om än med många och stora bakslag – som alla beror
på egoistiska beslut.

91
Varför ligger det i ens intresse att misslyckas med vad man gör?

Ibland tar man [för att illustrera identitetslagen] exemplet ett bord är ett bord. Det kan inte vara något
annat, menar objektivisterna. Visst kan ett bord vara något annat, det kan vara en sittplats, det kan vara
ett förråd med böcker, det kan vara en penninginvestering, det kan vara mycket… Det är helt beroende
på våra subjektiva värderingar.

Det här är ett tänkefel som kallas för ekvivokation, som går ut på att man använder en och samma term i
flera betydelser inom samma resonemang. Identitetslagen är ett metafysiskt axiom, men ”bigj” förskjuter
sedan ämnet till kunskapsteori. Vi kan förstås kalla bordet för vad tusan vi vill, men det förändrar inte dess
natur det minsta. Skall det verkligen vara så svårt att greppa logikens första lag?

… naturligtvis styrs vi som individer av det vi lärt oss, och våra erfarenheter.

Nej, det har inte Rand påstått. Vi influeras av våra kunskaper och erfarenheter, men vi styrs inte av dem. Vi
har fri vilja.

Existensen självt kan inte ha en orsak, eftersom det skulle innebära att det existerande har skapats
”utifrån”, dvs. av något icke-existerande. Men här har de uppenbart fel, eftersom biljardkulan stillastående
inte skapar några effekter, det gör inte heller ägget.

Det finns ingen som helst koppling mellan premiss och slutsats. Vad har biljardkulor att göra med att
existensen ej kan ha skapats av något icke-existerande?

Hur kan man utgå från ett axiom, om det varken kan bevisas existera eller inte?

Självklart kan axiomet bevisas existera. Men det kan inte bevisas vara sant utanför sig självt; det är ett
egenbevis. En axiomatisk tes är en tes som måste förutsättas för att kunna avfärdas. Du nämner själv
existens, identitet och medvetande. (Fri vilja är för övrigt ett annat.)

Man kunde sälja sprit till ursprungsinvånarna, att de sedan blev alkoholister var inte handlarens eller den
säljande företagarens sak, menade de.

Det var absolut deras sak, ifall de inte informerade dessa invånare om vad de fick i sig. Men om de visste
att de drack alkohol och man inte undanhöll någon information om dess effekter, då var det inte deras sak.
Vi är ansvariga för våra egna val – även valet att dricka för mycket eller ej.

… de vilar på makt och inte demokrati!

Demokrati är en metod för maktutövande.

Laissez-faire-kapitalismen kan även beskrivas som en nattväktarstat…

Nej, ett ekonomiskt system och ett statsskick är två skilda saker.

Kommentar av Per-Olof Samuelsson


Alla som är objektivister arbetar naturligtvis på att få till stånd en nattväktarstat – på sikt. Så det enda som
behöver betonas här är att det verkligen handlar om lång sikt. Det är inte realistiskt att tro att detta kan
ske inom min livstid, knappast ens under Henrik Sundholms livstid. Det är så oerhört mycket
opinionsbildande arbete som måste till, innan vi ens kan börja hysa realistiska förhoppningar.

Låt gå för det. Att jag skrev som jag skrev berodde på sammanhanget. ”Bigj” låter ihärdigt föreställa Ayn
Rand som en yrkespolitiker i hög maktposition, och insinuerar alltså att hon utifrån en sådan position haft
som mål att införa en nattväktarstat. Men detta är förstås – för att använda ett begrepp som han själv är
väldigt förtjust i – inget annat än snömos.

92
Väl talat av Salsman, Keynes och Shaw – Juli 12
Här har ni ett intressant citat av Richard Salsman:

In short, under fiat money, everyone must speculate (often on the basis of rumors and hunches about the
future actions of the central bankers). Under a gold standard, one can concentrate on production. Even if
one believes the doubtful proposition that fluctuations and credit cycles under the gold standard were in
some sense worse than those under fiat money, it is incontestable that those who suffered most before
central banking were those who chose to speculate. Today, the holding of fiat currency is itself a
speculation. (Salsman, 1995, p. 94.)

Väl talat av Salsman! Men att jag citerar honom gillande här, betyder inte att han alltid är vettig. Det är han
absolut inte.

Här har ni ett intressant citat av John Maynard Keynes:

Lenin is said to have declared that the best way to destroy the Capitalist System was to debauch the
currency. By a continuing process of inflation, governments can confiscate, secretly and unobserved, an
important part of the wealth of their citizens. By this method they not only confiscate, but they confiscate
arbitrarily; and, while the process impoverishes many, it actually enriches some. The sight of this arbitrary
rearrangement of riches strikes not only at the security but at the confidence in the equity of the existing
distribution of wealth. Those to whom the system brings windfalls beyond their deserts and even beyond
their expectations or desires, become “profiteers”, who are the object of the hatred of the bourgeoisie,
whom the inflationism has impoverished, not less than the proletariat. As the inflation proceeds, and the
real value of the currency fluctuates wildly from month to month, all permanent relations between
debtors and creditors, which form the ultimate foundation of capitalism, become so utterly disordered as
to be almost meningless; and the process of wealth-getting degenerates into a gamble and a lottery. Lenin
was certainly right. There is no subtler, no surer means of overthrowing the existing basis of society than
to debauch the currency. The process engages all the hidden forces of economic law on the side of
destruction, and it does it in a manner which not one man in a million is able to diagnose. (Keynes, 1920,
p. 235-236.)

Väl talat av Keynes! Problemet är förstås att han förespråkade vad han här har beskrivit.

Ett sista bra citat av socialisten George Bernard Shaw:

To sum it up, the most important thing about money is to maintain its stability, so that a pound will buy
as much a year hence or ten years hence or fifty years hence as today, and no more. With paper money,
this stability has to be maintained by the Government. With a gold currency it tends to maintain itself
even when the natural supply of gold is increased by discoveries of new deposits, because of the curious
fact that demand for gold in the world is practically infinite. You have to choose (as a voter) between
trusting to the natural stability of gold and the natural stability of the Government. And, with due respect
for these gentlemen, I advise you, as long as the Capitalist system lasts, to vote for gold. (Shaw, 1928, p.
263.)

Väl talat även av Shaw! Men vad han trodde skulle hända när det kapitalistiska systemet försvann förblir
kanske en obesvarad följdfråga.

Nobels socialistpris 2009 – Oktober 09


Idag blev det känt att Barack Obama kommer tilldelas Nobels fredspris 2009. Många har redan börjat
protestera mot kommitténs val, och det på goda grunder, men jag förstår inte varför någon är förvånad.
Hyser man fortfarande tilltro till priset, och i så fall varför? Eftersom Obama är den sämsta president USA
haft på mycket länge, tycks det mig fullt rimligt att priset går till just honom. Trots allt betyder det bara att
fem norrmän gillar Obama. Det är ingen nyhet; de flesta nordbor är halvsocialister som tänker att Obama
är den moderna världens superhjälte. Ja, det är sant. Man blir lätt en smula irriterad, arg och illamående av
sådant här. Men den som blir förvånad har nog inte reflekterat över vilka som vunnit priset tidigare, och hur

93
den rådande politiska opinionen ser ut. Jag ville i alla fall skriva några rader om saken, bara så att ingen
skall behöva tvivla på min åsikt i frågan.

Citat om pengarnas magnifika skönhet – November 15


Jag hittade ett vackert citat apropå pengar i Stranger In a Strange Land (1961) av Robert Heinlein. Romanens
huvudkaraktär, en marsian vid namn Valentine Michael Smith, har precis greppat innebörden av
pengasystemets betydelse:

Then suddenly, with a grokking so blinding that he trembled, he understood money. These pretty
pictures and bright medallions were not ‘money’; they were symbols for an idea which spread through
these people, all through their world. But things were not money, any more than water shared was a
growing closer. Money was an idea, as abstract as an Old One’s thoughts – money was a great structural
symbol for balancing and healing and growing closer.

Mike was dazzled with the magnificent beauty of money.

The flow and change and countermarching of symbols was beautiful in small, reminding him of games
taught nestlings to encourage them to reason and grow, but it was the totality that dazzled him, an entire
world reflected in one dynamic symbol structure. Mike then grokked that the Old Ones of this race were
very old indeed to have composed such beauty; he wished humbly to be allowed to meet one.

Inte så pjåkigt tänkt av en nyanländ utomjording.

Schopenhauer avpolletterar Hegel – November 23


Så här skriver Arthur Schopenhauer, enligt citat av Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender:

Om du någonsin skulle vilja kväva begåvningen hos en ung man och vilja förlama hans intellekt för alla
slags tankar överhuvudtaget, så är det bästa rådet att ge honom Hegel att läsa. Ty dessa monstruösa
anhopningar av ord som utsläcker och motsäger varandra driver sinnet att plåga sig självt… På det viset
förstörs all förmåga till tänkande så fullständigt att ynglingen slutligen uppfattar tomt och ihåligt prat
som verkligt tänkande.

För en gångs skull är jag fullständigt enig med vår gamle pessimist.

von Mises recenserar Och världen skälvde – November 29


Så här skrev Mises i ett brev till Ayn Rand, strax efter att hennes bok publicerats:

Dear Mrs. Rand:

I am not a professional critic and I feel no call to judge the merits of a novel. So I do not want to detain
you with the information that I enjoyed very much reading Atlas Shrugged and that I am full of
admiration for your masterful construction of the plot.

But Atlas Shrugged is not merely a novel. It is also (or may I say: first of all) a cogent analysis of the evils
that plague our society, a substantiated rejection of the ideology of our self-styled "intellectuals" and a
pitiless unmasking of the insincerity of the policies adopted by governments and political parties. It is a
devastating exposure of the "moral cannibals," the "gigolos of science" and of the "academic prattle" of the
makers of the "anti-industrial revolution." You have the courage to tell the masses what no politician told
them: you are inferior and all the improvements in your conditions which you simply take for granted
you owe to the efforts of men who are better than you.

If this be arrogance, as some of your critics observed, it still is the truth that had to be said in this age of
the Welfare State.

I warmly congratulate you and I’m looking forward with great expectations to your future work.

Sincerely,

94
Ludwig von Mises

Väl talat – säger jag.

95
Utlåtelser
Här har jag samlat en del av det man sagt om mig under årets lopp. Jag har sparat det som varit mest
iögonfallande eller intressant för mig. Man kan säkert ifrågasätta vikten av att medräkna dessa utlåtelser,
men jag tycker ändå att de ger ett illustrativt helhetsintryck. Till yttermera visso tycks andra finna nöje i
att läsa dem, och något skall man väl erbjuda för den rena underhållningens skull!

Signaturen ”Fuckification”:

Är du lika mycket i behov av bekräftelse ”in real life” som på nätet?

*
Peter Ingestad:

Din djävla apa. Tro inte att jag glömt. [Vad han skulle ha glömt vet jag inte.]

*
Chris Henriksson:

Otroligt duktig filosof! Tycker [din blogg] är utomförträfflig! Ett fan, ska du veta. Alltid intressant
läsning!

*
Signaturen ”tuff datakille” i en diskussion om immigration:

Du vill förvandla Sverige till en provins av Kina, kanske vissa delar blir arabiska. Jag gillar
liberaler som kör med öppna kort. Du är svenska folkets fiende och du vill se oss totalt utplånade
etniskt och kulturellt.

*
Signaturen ”Sanningensminut”:

Henrik Sundholm är inte ute efter att lyssna till andra, ge och ta, utan han vill använda forumet
som ett propagandamedel oavsett fakta i olika ämnen. [Lustigt nog var jag inte ens medlem på
forumet ifråga.]

*
Signaturen ”Tompalizer”:

Dessutom borde vi vara stolta över att vara egoister. Det är en viktig del i den liberala ideologin.
(Den här övertygelsen kan jag tacka Henrik Sundholm för, som lyckats förvandla mig till någon
sorts smyg-objektivist.)

96
*
Signaturen ”Backstabbing”:

Henrik Sundholm är kälkborgare, vilket man ser om man läser igenom ett antal av hans inlägg.

*
Signaturen ”Farbrorlicious”:

Henrik Sundholm hatar allt som är gott och fint i människor och vill ha ett iskallt, hårt
misärsamhälle där alla är fria att välja hur de vill bli utsugna och våldtagna till döds av den
allsmäktiga Marknaden.

*
Signaturen ”Realizt”:

Jag tycker att Sundholm har gjort en betydande insats i sin behandling av allemansrätten i sitt
bloggande. Allemansrätten är väl (åtminstone formellt juridiskt) specifikt svensk, och ingen har ju
som honom öppnat och behandlat det ämnet på svenska.

*
Signaturen ”Henkko”:

Du är skadad, din far måste slagit dig mycket hårt när du var liten, han slog all kärlek ur dig. Du är
en nolla, en idiot och ett intellektuellt missfoster. För att uttrycka det milt. Din autistiska syn på
verkligheten är tragisk kort sagt. Du uthärdar i din totalt känslolösa, maskinella retorik.
Uppbygglig, avancerad och ekande tom. Du sitter och fantiserar i nåt jävla studentrum någonstans.
Antagligen är du 19 år och arbetslös.

*
Signaturen ”Infaust90”:

Du är en jävla fjant, det är vad du är.

*
Signaturen ”Relay”:

Henrik Sundholm visar verkligen sina tillkortakommanden och sin brist på insikt om sina teoriers
möjliga svagheter. Jag tror helt enkelt inte på den liberala drömbild som han står för.

*
Signaturen ”Krenek”:

Henrik Sundholm är en sektmänniska som tror på objektivismen så som den är given av profeten
Ayn Rand.

*
97
Signaturen ”Katzespeien”:

Nu brukar visserligen inte Sundholm förklara att man hatar människan bara för att ens åsikt skiljer
sig några millimeter från objektivistens eller om man har rätt åsikt av fel anledning (inte härledd
enligt objektivismen) men han är någorlunda vettig för att vara objektivist.

*
Signaturen ”Totalliberal”:

Vad har du själv att visa upp, annat än 1800-talslitteratur, hat, mani och din frisyr? Även om man
kan spekulera, är det nog bara du själv som kan svara på varför du vill vara expressiv, destruktiv
och hatisk snarare än resonerande och konstruktiv. Du verkar förresten ha gått en retorikkurs, för
du är förvånansvärt skicklig på att använda retorikens samlade fulknep. Sundholm-liberalismen
verkar vara en sandlåda som mest går ut på att leka med ord.

*
Samme ”Totalliberal” vid ett senare tillfälle:

Sundholm är en historieförfalskare som genom återupprepningar försöker nöta in uppfattningar


hos folk som ibland bara är halvsanna eller rent osanna. Det han förespråkar är inte en politik, det
är en personlighetsstörning.

*
Samme ”Totalliberal”, ännu lite senare:

Att Sundholm insinuerar att alla äkta liberaler tycker [att staten bör respektera folkets rättigheter],
bör orsaka att han inte skall anses vara en seriös konstruktiv liberal debattör.

*
En viss Olle:

Ha ha, du är en motsägelsefull filur du! Är du Rands förkämpe eller värnar du bara om god
sedlighet?

*
Signaturen ”Liston_Crest”:

Dig är det ju inte så svårt att förlöjliga eftersom du slänger ur dig floskler och ounderbyggda
påståenden på löpande band.

*
Lindsay Perigo, about my short text The Golden Rule – A Critique:

Your English is markedly better than that of those for whom it is ostensibly their first language. In
America, of course, they haven't spoken it for years, as Professor Higgins observed.

*
98
Andrew Shortt, ibidem:

Not bad, not bad at all....

*
Kasper Kulak, ibidem:

Good one. Nice break down of a concept you don't agree with.

*
Greg Davis, about my essay Terry Goodkind: A Review:

I respect you, and your dry intellect. (Honest, no joke.)

*
Signaturen ”RockUlla” efter att jag inte velat geniförklara Adolf Hitler:

Måste en person vara din idol för att vara ett geni? Tur att vi har åsiktsfrihet i Sverige för sådana
som dig finns det alldeles för mycket av.

*
Signaturen ”ayanamii”:

Henrik Sundholm är torrare än torrt trä i en öken.

*
Per-Olof Samuelsson:

Flit och ihärdighet är väl dina mest utmärkande karaktärsegenskaper? [Om du säger det, så tänker
jag inte käfta emot!]

*
Joakim Fridsten:

Tror att jag hellre läser din blogg än dumheter på Flashback. För min mentala hälsas skull. Jag
värderar klarsyn högre än svammel.

*
En viss Johannes:

Din blogg är för övrigt grym, keep up the good work!

*
Ett replikskifte på ett forum, i samband med arbetsupplagan av Bloggen i urval:

99
Argument: Jag förstår inte vad som är så bra med just honom, finns många som är bättre.

Spaghettimonstret: Han har en bred repertoar och har allt som oftast bra åsikter, där har du mitt
motiv att gilla honom.

Falck: Är han lika vedervärdigt dryg och skriver med samma brist på ödmjukhet som han tenderar
att göra på Flashback?

Argument: Mindre än Ayn Rand, men till viss del, ja. Han är ju trots allt Objektivist och inte
Subjektivist. Är han dålig på att skriva? Nej. Har han bra åsikter? Ofta, ja. Saken är den att ni hypar
honom rejält, finns många andra som är bra också, både bloggare och bokskrivare.

Pompadoo: Han skriver jävligt bra om man bara ser till språket och hans vokabulär, hans texter är
behagliga att läsa, sen har han väldigt bra åsikter och han är främst inriktad på filosofi, inte politik.
Han är påläst och refererar till dels många personer men även böcker och texter som fångar ens
intresse. Att han skulle vara dryg har jag inte märkt av varken i bloggen, på Flashback eller privata
diskussioner. Brist på ödmjukhet vet jag inte, men han ber ju inte om ursäkt för att han existerar
direkt.

Argument: Ja, men det är väl inte så mycket själva bloggen jag stör mig på som att folk ständigt
länkar till honom. Är han grundare av en ideologi, eller?

*
Signaturen ”Idiador”:

Väx upp, lev i verkligheten. Ska man tycka synd om dig eller be dig fara åt helvete?

*
Signaturen ”Thermobarisk”:

Då [om man förbjöd pengar] skulle ju inte kapitalisterna få utlopp för sin maktkåthet, och
empatistörda människor som Henrik Sundholm skulle inte kunna känna sig så betydelsefulla på
internet.

*
Signaturen ”Jnilsson”:

Objektivistfjortis, jag spyr. Snyft, snyft, snyft. Vilken jävla chicken. Ingen Rourke [sic], Danneskiold
[sic] eller Galt, precis. Dessa snyftliberaler. Howard Roark i blöjor och med napp. Som att möta en
förståndshandikappad Hank Rearden eller Alzheimersdrabbad Howard Roark. Jag är här för att
häckla. Det skapar ett välbehag. Mot objektivister gäller no mercy från min sida.

*
Signaturen ”Tobbesmamma”:

Men nu när vi ändå pm:ar varandra så tänker jag passa på att berätta att vår debatt vi hade för
länge sedan [förmodligen på vårkanten] fick mig att intressera mig för Liberalismen och senare att
jag anslöt mig till ideologin tillsammans med diskussioner med irl vänner och allmänt studerande
av ideologin... Du är lite av en idol efter mina erfarenheter på Flashback.

*
100
Magdalena Prahl:

Jag har läst en hel del på din blogg och uppskattar dina resonemang och åsikter.

*
Signaturen ”HeavyMS”:

Jag finner din brist på rationellt tänkande och fantasi djupt tragiskt.

*
Signaturen ”HeavyMS” recenserar mitt inlägg Libertarianismens falska axiom:

Gud du är verkligen Randian. Du är passiv aggressiv. Gå och stoppa upp din kedjerökande ryska
surtant i röven.

*
Signaturen ”Marginella”:

Jag vill ha sex med Sundholms hjärna... ett sådant fantastiskt välutvecklat intellekt.

*
Signaturen ”Robinho82”:

Jag reagerar mest på att du var jätteful. Hade jag varit tjej hade jag inte ens haft analsex med dig
om jag var jättefull och du var superledsen, typ som om du var på väg att dö i cancer eller så. Då
skulle jag snarare ha sex med din vän – bara på ren jävulskap.

*
Signaturen ”Ingenf4ntasi”:

Din tröga jävel (höll jag på och säga). Fan vad trångsynt du är, så jävla irriterande... (höll jag också
på och säga).

*
En viss Alina:

Underbara människa!

*
Signaturen ”BagareBengt”:

... hästansikte...

101
Signaturen ”Bagarebengt” recenserar mitt inlägg Om två sätt att strida med det allmänna:

Inte nog med att du vill att tjuvar, slavägare och annat löst folk ska få behålla sina kriminella
tillgångar, du vill ge dem chansen att till reapris köpa upp de idag gemensamma tillgångarna
(statens). Det är ju bara sjukt.

*
Ivica Maric:

Har läst ganska många artiklar på din sida och tycker du är en smart ung man. Anser din sida vara
en mycket lärorikt samling värd att ha bland “Favoriter”.

*
En viss Martin:

För övrigt är det en utmärkt och folkbildande blogg även om jag inte alltid sympatiserar med dig.

*
Signaturen ”SergeantHartman”:

Jag har lagt märke till att du har en extremt mångordig blogg. Du har verkat förespråkat
ostatlighet, men vem vet, du kanske har bytt riktning helt och hållet nu? Det är häpnadsväckande
hur en så filosofiskt välbeläst figur som du själv, kan ha så totalt jättefel angående en sån väldigt
väldigt grundläggande sak i vad det är som du har sysselsatt dig med (blogg-mässigt) de senaste
åren!

*
Signaturen ”Gainerexplosion” ger beröm på Flashback:

Har smygläst lite objektiviska kombinerat liberala åskådningar av såväl politiska som filosofiska
problem på bl.a. Henrik Sundholms blogg. En hel del intressant läsning, om ni inte har checkat den
ännu så rekommenderar jag den! Kan tyckas vara självklara länkar, men de som inte har så bra koll
på vad som kan tänkas finnas här på internet (som jag) kanske inte upptäckt dessa guldgruvor
ännu.

*
Signaturen ”Gainerexplosion” i fortsatt beröm via PM:

Din blogg är ju fantastisk och jag har suttit och lärt mig en massa filosofiska grejer de senaste
dagarna när jag läst igenom den. Jag gillar speciellt när du tar den objektiva moralen i försvar och
avrättar relativism (även om jag fortfarande är lite osäker på min ståndpunkt, är för oinsatt
fortfarande).

*
Filip Björner:

102
Henrik is not a die hard MW [Mafia Wars] player. He is only a good one. But I can tell You [Cyrus
Alexander] that he for sure is a die hard Objectivist. He is an important crusader for Ayn Rand's
philosophy in Sweden.

*
Carl Svanberg recenserar mitt inlägg Saker som ibland anses liberala (men som inte är det):

Jag håller inte med om precis allting, men ungefär 99%. MYCKET bra inlägg!!! Bra att du orkar
protestera när en del “liberaler” förespråkar trängselskatter, utsläppsrättigheter och annat dumt.

*
Fanny Åström, med avseende på att jag avstår från att våldta kvinnor:

Du borde fan bli utsedd till årets kvinnosakskämpe!

*
Signaturen ”Kuvolski”:

Du är bra på att sätta saker i rätt (liberalt) perspektiv/tankesätt.

*
Signaturen ”Tretjak”:

Vi får heller inte glömma att du bist ein Idiot.

*
Brant Gaede about my photos, after reading my essay Thoughts On Photography:

You got the composition. You got the light. What you have done is genius.

*
Mark Hubbard, ibidem:

[Your photos] are impressive, indeed, it's some of the best photography I've seen, with your use of
'effects' at times quite remarkable (Yellow Locomotive I and II, and Autumnal Leaves on page three are
fantastic shots. A large print of the Autumnal Tree on the wall would be stunning.)

*
Fred Bartlett, ibidem:

I had to look at them all. They have a very compelling, waking-dreamlike quality to them, an
enhanced reality. Thank you for posting the link to your work.

*
Ted Keer on his blog Radicals for Happiness, same as above:

103
If this is what he considers amateur work, it will be interesting to see what he does once he has
better honed his skills! His usual subject is landscapes that have been altered by man. He thinks
those alterations are improvements, just like his digital editing of his own work can be said to raise
the mechanical process of photography to the level of fine art. 1

*
Signaturen “MrPerfect72”:

Om jag ska gissa så gissar jag att Sundholm besitter ca IQ 90, d.v.s. något under normalt IQ, d.v.s.
förmåga att se sammanhang och dra korrekta slutsatser, MEN om man förstår att man har dålig
slutledningsförmåga och accepterar detta faktum så är man absolut INTE korkad. Jag har mött
förståndshandikappade med hög intelligens i detta avseende.

*
Signaturen ”BinaryT” (till signaturen ”BRT”):

Du diskuterar med Henrik Sundholm – mannen som anser att ingen människa kan finna värde i att
kränka rättigheter. [Det här syftar tillbaka på en debatt från 2008, där ”BinaryT” hävdade att mord
kunde vara något värdefullt – och det är alltså det han hånar mig för att inte instämma med här!]

*
Signaturen ”kkhjalmar”:

Under den tid jag har följt liberalism-forumet har jag slutit mig till att du är en av de bättre pålästa,
mer sakliga och klarare tänkande bland skribenterna.

*
Signaturen ”Heh”, apropå min uppskattning för Pat Condell:

Du är så isolerad.

*
En viss Rupert, en elak och mångårig nätmobbare, om min text Demokrati eller frihet:

Nä Henrik du får nog jobba lite om du ska kunna skriva en uppsats som är värd namnet. du
kanske skulle börja plugga logik så du inte motsäger dig själv hela tiden.

*
Per-Olof Samuelsson, en snäll och mångårig nätsupporter, ibidem:

Bra resonerat!

Det här var ju också de amerikanska grundlagsfädernas syn på saken. Det var inte demokrati (i
betydelsen obegränsat flertalsvälde) de ville införa, utan vad de kallade en “konstitutionell
republik”, som skulle skydda allas rättigheter, minoriteters lika väl som majoriteters, rikas såväl

1
http://radicalsforhappiness.blogspot.com/2009/12/henrik-sundholms-visual-ideas.html

104
som fattigas, o.s.v. Och tyvärr är ju detta något som gått förlorat med århundradenas lopp. Idag är
det bara objektivister som för saken på tal.

Ja, det här kan man nog skriva avhandlingar om…

*
David Cetin:

Jag vill tacka för en läsvärd blogg och även om jag givetvis inte kan hålla med om precis allt så är
den väldigt intressant att följa.

*
Signaturen ”Haha” om min text Venusprojektet: en huvudsaklig kritik:

HAHA något av det dummaste jag läst på länge. Att du försöker förklara hur ett monitiärt
marknadsekonomiskt system inte fungerar i en resursekonomi är skrattretande och visar din låga
förståelse. Dina svårigheter att granska och utvärdera dagens ekonomi/samhällssystem objektivt
visar åter igen dina låga kompitens…

105