Laborationer om osmos

Vad sker med potatisstavar som läggs i lösningar med olika

saltkoncentration?

Inledning: ​Laborationen går ut på att bevisa fenomenet osmos. Osmos är transporten av ett
ämne mellan två olika lösningar med olika koncentrationer. Transporten sker via det så
kallade membranet som bara släpper förbi polära och små molekyler, det vill säga främst
vatten. Anledning till varför denna transport sker är dels för att de olika lösningarna strävar
efter att jämna ut koncentrationen mellan de olika lösningarna. Det innebär att högre
koncentrationer kommer gå till lägre koncentrationer, alltså kommer vattnen från de områden
med lägre koncentrationerna gå till de områdena med högre koncentrationer. Vatten strävar
efter vattenpotential 0, vatten förflyttas mellan punkten som har högre vattenpotential till
punkten som har lägre vattenpotential.

Syfte: ​Syftet med denna laboration är att se och förstå hur processen som kallas för osmos
fungerar. Således att en cell använder osmos för att släppa ut eller ta in vatten för att jämna
ut skillnaderna av koncentrationer.

Hypotes: ​Vår hypotes var att potatisen skulle trivas bäst i sötvatten. Det vill säga att
potatisen skulle dra åt sig vatten i lösningen med 0% och att vatten skulle strömma ut ur
potatisen i de lösningar med högre koncentration NaCl än 0,5%. Detta grundar vi på osmos
teorin, nämligen att vattnet rör sig dit vattenpotentialen är som lägst.

Metod:
Experimentet började med att 9 lika stora potatisbitar (3 cm långa) skars ut med hjälp av en
korkborr. Därefter fylldes 3 mellanstora bägare med 200 ml destillerat vatten var. Ena
bägaren lämnades orörd medans de andra två bägarna fylldes med 4 respektive 8 gram salt
för att få 2% NaCl-lösning respektive 4%-NaCl-lösning. Sedan lades 3 potatisstavar i
vardera bägare och tidtagaren startades. Var femte minut togs alla potatisbitarna upp för att
notera vikt och längd på potatisstavarna från de olika lösningarna. Alla tre potatisstavar från
respektive bägare mättes genom att de lades upp på en rad efter varandra och alla tre bitar
vägdes även tillsammans. Denna process upprepades fram tills att det gått 40 minuter och
experimentet avslutatades.

Material:
● 3 mellanstora bägare
● potatisar
● korkborr
● linjal
● kniv
● skärbräda
● våg
● plastsked
● tidtagarur
● destillerat vatten
Resultat:

Nedan redovisas datan om de olika potatisarna i de olika lösningarna som noterades under laborationens
utförande. Värdena visar det sammanlagda värdet för längd och vikt för alla tre potatisbitarna från vardera
lösning.

Tid(min) Vikt(g) Längd(cm) Vikt(g) Längd(cm) Vikt(g) Längd(cm)

Avjonat Avjonat Saltlösning Saltlösning Saltlösnin Saltlösning

vatten vatten med 2 % med 2 % g med 4 % med 4 %
NaCl NaCl NaCl NaCl

0 4,4 9,0 3.9 8,2 4,1 9,1

5 4,5 9,3 3,9 8,2 3,9 8,9

10 4,5 9,8 3,8 8,7 3,7 8,7

15 4,6 9,4 3,8 8,3 3,6 8,9

20 4,7 9,5 3,8 8,2 3,4 8,8

25 4,7 9,5 3,8 8,2 3,4 8,9

30 4,7 9,5 3,8 8,2 3,3 8,7

35 4,7 9,5 3,8 8,1 3,2 8,4

40 4,8 9,6 3,8 8,1 3,1 8,3

Nedan visas potatisarna från de olika lösningarna efter att experimentet genomförts. 4%, 2% och 0%.
En närmare bild för att ytterligare visa skillnaden i storlek. Till vänster visas en potatisbit från lösningen med 4%
NaCl och till höger en potatisbit från det destillerade vattnet.

Slutsats:
Resultatet som vi fick fram illustrerar hypotesen och verkligheten. Vattnets diffusion in och ut
genom cellmembranet visades tydligt hos potatisarna. Det blev allra tydligast hos potatisarna
i de “extrema” lösningarna med 0% NaCl och 4% NaCl, som förväntat. Potatisarna i
lösningen med 2% NaCl gav också relativt tydliga utslag med få undantag för vissa utslag,
som troligtvis beror på mätfel eller felaktiga noteringar.

Efter 40 minuter, när laborationen var avslutad, kände vi på potatisarna för att se om det var
någon skillnad på deras konsistens, som det var. Vi jämförde med bitar från ursprungs
potatisen (potatis som ej varit i någon lösning). Potatisarna som var i destillerat vattnet och
svällde blev märkbart hårda medans potatisarna som befann sig i 4% NaCl-lösningen och
minskade blev mjukare och saknade normal hårdhet. Anledningen till att det blir så är att det
osmotiska trycket ser olika ut beroende på vilken typ av lösning potatisen befinner sig i.

Precis som vi trodde ökade både vikt och längd hos potatisen i det destillerade vattnet när
vattnet strömmade in i potatisens celler. Anledningen till detta är att potatisen i destillerat
vattnet har högre koncentration än vattnet, vilket betyder att vätskan är hypotont i
förhållande till potatisen. Detta gör att vattnet vill röra sig in genom cellmembranet för att
utjämna koncentrationerna, och därför ökar potatisstavarna i vikt och längd, samt blir
hårdare. Hos potatisstavarna i bägaren med 4% NaCl blir det istället tvärtom eftersom där är
lösningen hypertont i förhållande till potatisarna. Vattenmolekylerna inuti potatisstavarna vill
dra sig ut i lösningen för att jämna ut koncentrationerna, vilket bidrar till att de skrumpnar
ihop och minskar i storlek (vikt samt längd). I bägaren med 2 % NaCl förblir vikten, längden
och formen densamma som från början, eftersom då är lösningen isotont i förhållande till
potatisen. Troligen är koncentrationen likadan i potatisen som i saltlösningen. Då går det in
lika mycket vatten som det går ut och läget blir mer eller mindre oförändrat.
Labb 2 - Dialysslang som bevisar osmos.

Syfte: ​Med hjälp av dialysslang och färgämnet ska vi undersöka och bevisa osmosen.

Metod:
● En dialysslang används och fungerar som ett biologiskt cellmembran.
● Slangen fylls med vatten och socker, vilket bildar en lösning med hög koncentration
(>4,0%) inuti dialysslangen.
● En bägare fylls med destillerat vatten samt ett rött färgämne, vilket färgar innehållet i
bägaren rött.
● Slangen vägs och granskas med jämna mellanrum för att se förändring i vikt, form
och färg.

Materiel:
● 1 mellanstor bägare
● Dialysslang
● Destillerat vatten
● Socker/salt - vilket var det?
● Färgämne
● Våg

Resultat:
Det var endast formen & vikten på slangen som förändrades, färgen på vattnet inuti slangen
var fortfarande genomskinligt. Slangens vikt ökade och formen blev rundare och inte lika
dallrig.

Nedan redovisas datan om dialysslangen med sockerlösning i en blandning av destillerat vatten och färgämne.

Tid (min) Vikt (g) Färg (vatten inuti

dialysslangen)

0 13,6 Färglös

10 14,4 Färglös

20 15,5 Färglös

Slutsats:
Vi kan konstatera att osmos har verkat på vår cell men att färgämnet inte kunde gå igenom
membranet. Detta beror troligtvis på att dessa molekyler är för stora eller inte tillräckligt
polära, vilket gör att de inte kan passera genom membranet genom passiv transport som
vatten (osmos) och bl.a. koldioxid och syrgas (diffusion) kan. Socker är polära molekyler
men de är alldeles för stora för att ha chans att komma förbi fosfolipiderna i membranet.
Således när osmosen sker släpper kanalproteiner som kallas för akvaporiner igenom vatten,
men stoppar joner och andra större molekyler som t.ex. socker. Sammanfattningsvis är det
skillnaden mellan koncentrationen av lösta ämnen (och stora molekyler) mellan in- och
utsida av cellen som driver osmosen. Eftersom de stora molekylerna inte kan röra sig genom
membranet är det bara vattnet som kan jämna ut skillnaden av koncentrationerna. Vattnet
diffunderar sig till den sidan som har högre koncentration av molekyler eller joner, som i
detta fallet är inuti slangen. Vattnet rör sig därför in i dialysslangen för att utjämna
koncentrationsskillnaden och det är anledningen till varför slangen ökar i vikt och varför inte
färgämnet kan röra sig in i dialysslangen.

Elin, Pontus och Rasmus