Kärlek och hat på Ansgars tid. AV: Nemo Karlsson Asp, MU1.

Trägudars land är en bok skriven av Jan Fridegård och är den första delen av tre i
trilogin om trälen Holme. Fridegård föddes på slutet av 1800-talet och växte upp i en
klassisk statarfamilj. Hans pappa ansåg att det inte var bra att lägga ned sin tid på att
läsa böcker (”boksjukan”) men det var tur att Jan inte lyssnade på sin far när det gällde
det uttalandet; för Trägudars land är en bra, spännande bok med många litterära
kvaliteter.

I det första kapitlet sugs man in i handlingen nästan direkt när man öppnar första sidan.
En kort ”kulturinlärning” om vikingatiden får man förvisso, och hur den boplats där
våra huvudfigurer ska börja sin resa ser ut får man beskrivet för sig, men sedan så
bevittnar man på papperet helt plötsligt några kämpar som sitter vid ett bord i
hövdingens hus. Ett litet trälbarn ska antingen leva eller dö, har hövdingen bestämt och
Fridegård berättar intensivt vad som yttras och hur figurernas ansiktsuttryck ter sig,
här går inget till spillo.

Det är trälarna Holme och Ausi som är föräldrar till barnet. När hövdingen säger sitt
beslut så blir Ausi förkrossad men Holmes blick börjar brinna. Spädbarnet sätts ut i
skogen mitt i natten och Holme springer för att hitta det.
Inledningen var enkel att förstå och man kommer snabbt in i boken. En sida som
förklarar hur det är på boplatsen och hur samhället ser ut räcker bra. Att Holme är far
till barnet får man inte veta särskilt snabbt, och detta föder frågor som ”varför” vilka
tenderar att göra så att böcker känns mer spännande.
Hursomhelst så flyr Holme och Ausi boplatsen och träldomen samma natt till en
grotta. De bestämmer sig för att bosätta sig på handelsplatsen en bra bit bort
(antagligen Birka). På vägen träffar de en främling med ett guldkors. Han får följa med
till handelsplatsen och Ausi blir lockad av hans vänliga uppsyn. Men Holme blir allt
mer och mer negativ till honom och avundsjukan är påtaglig.
Efter inledningen så är Holme som sagt var väldigt bestämmande över Ausi. Men det
är också påtagligt hur han distanserar sig ifrån barnet och Ausi. Han låter de
tillexempel sova i grottan ifred den första kvällen. Jag tycker att detta tyder på att han
är osäker och lite rädd (han har ju just blivit pappa) men också att han älskar Ausi. De
kommer allt närmare varandra senare.
Det är intressant med hans beteende just för att han kanske våldtog Ausi när barnet
blev till, alltså hade Holme och Ausi inte precis kanske planerat barnet. Men det blir
aldrig riktigt klart ifall Ausi anser att hon blivit våldtagen av Holme.
Det jag menar är att det nog inte var så vanligt att män som våldtagit en kvinna tyckte
det var så viktigt med sitt nyfödda spädbarn att de sprang ut i skogen för att leta efter
dem, alltså är det intressant med Holmes nästan besatthet av att rädda sitt barn och
vara tillsammans med Ausi. Det tyder på stor kärlek och att Ausi kanske ville ha barn
med Holme.

I en scen, några dagar efter att de flytt och är i grottan, så hittar en av kämparna dem.
Stenulf, som av Holme anses vara starkast av alla kämpar, beordrar Holme att komma
tillbaks med Ausi. Holme vägrar och skadar Stenulf med Ausis hjälp och hittar honom
död en bit bort. Jag tror att Jan Fridegård ville få fram en symbolism genom att det är
Ausi som ger Stenulf den sista stöten. Det framgår nämligen att Stenulf har våldtagit
henne och att det är bara han och Holme som har lyckats våldföra sig på henne. Och
nu när hon har övervunnit Stenulf så är det bara den hon älskar kvar och honom vill
hon ju inte döda.
Det är i dialoger som i denna, mellan Holme och Stenulf, som Jan Fridegård verkligen
utmärker sig i sitt författarskap; det är med spänning man läser varje rad och även om
man kan ana vad som kommer att ske så lyckas han ända ibland överraska en genom
att skriva så bra.

Fridegårds miljöbeskrivningar är inte särskilt stora, han lägger vikten på människors

tankar och reflektioner kring miljöerna och personerna istället, vilket ändå ger en bra
bild i huvudet om hur platserna kan se ut. Han lämnar till en själv att bestämma hur det
ser ut i många fall. Han underskattar alltså inte läsarna.
I ungefär vartannat kapitel lite senare i boken så avlöser främlingen och Holme och
Ausi varandra kan man säga; i ett får man se vad Holme och Ausi tänker, i nästa vad
främlingen tänker.

Hur Ausi och Holme tänker om främlingen och hans idéer framgår tydligt och man
behöver inte leta i och läsa om kapitlen flera gånger. Ausi lockas till främlingen och
hans idéer och Holme är till en början ganska passiv. Det tycker jag är intressant; efter
att Holme hittar Stenulf död och sedan begraver honom under ett par stenar så grämer
han sig enormt att Stenulf inte ska kunna ta sig upp till Asagudarna eftersom att han
inte blir bränd. Jag får intrycket av att Holme tycker det är viktigt med religion. Och
ändå så respekterar han främlingens lite annorlunda gudatro väldigt mycket. Det är när
Ausi börjar dra sig till främlingen som Holme ser rött och t.ex. saboterar ett kyrkbygge
vid handelsplatsen.
Jag ser att Jan Fridegård med figuren Holme till en viss del alltså vill mena att han är
en väldigt ”skärpt” person som inte ofta blir våldsam på grund av saker och inte gärna
verkar vilja visa känslor, men när kärlek blandas in så faller han och blir osäker och
avundsjuka mot främlingen blandas med förälskelse till Ausi. Kärleken är alltså
starkare än vad man tror.

Främlingen är helt klart en av de första missionärerna på uppdrag av kristendomen i

Sverige. Det är i och med denna figur som Fridegård helt plötsligt går från att lägga
ned nästan all tid på att visa vad Ausi och Holme tänker till att också lägga ned tid på
främlingens intryck. Det är påtagligt hur Ausi och Holme rent litterärt får offra sig på
grund av detta genom att man får se mindre kapitel med deras resa genom livet. Detta
är väldigt synd, eftersom att dialogerna mellan dem är väldigt intressanta och fina och
så var det ren och skär kärlek anser jag. Men det kanske var meningen att man skulle
känna så, tyckte Jan Fridegård, att främlingen ”stjäl” uppmärksamheten; det är nog så
Holme kände sig när Ausi började vara mer och mer med missionären.
Men samtidigt så är det lite roligt att höra vad främlingen tänker om det ”hedniska”
Sverige han besöker och de främmande sederna han ser.
Fridegård lyckas, trots ibland väldigt korta miljöbeskrivningar, framhäva hur det kan
ha varit att leva i Sverige på denna ofta mytomspunna tid. Värderingar och tidsenliga
dialoger ger han oss i ett underbart lättläst flyt som får en att vilja läsa mer och mer.
Främlingen tog upp en lite för stor del av Fridegårds stora skrivskicklighet och det var
synd. Men i sin helhet är boken helt klart läsvärd och skildringen av kärleken mellan
föräldrar och ett nykommet barn är så vacker så det nästan kunde ha tagit upp hela
boken.

//Nemo! 2010.