Utforska Sveriges dialekter på Isof

Från Lappland till Skåne – här kan du lära dig mer om dialekterna i svenskans
dialektområden.

Hur drar man gränser mellan olika dialekter? I dagligt tal är det vanligt att kalla dialekter för
till exempel småländska eller norrländska, som om ett helt landskap eller en hel landsända
hade en enhetlig dialekt. I själva verket är variationerna inom Småland och Norrland
mycket stora, så det rör sig faktiskt om många olika dialekter.

Det är svårt att säga var gränsen går mellan olika dialekter. Varje dialektord har till
exempel sin utbredning, uttalet av olika språkljud har sin och så vidare.

Dessutom finns det olika sätt att se på hur stort område som anses ha samma dialekt. En
dialekttalare som talar malmöitiska, talar samtidigt skånska och sydsvenska. Man kan
också hävda att varje by i Dalarna har en egen dialekt, medan det på andra håll i landet
kanske talas en och samma dialekt i en större del av ett landskap. Varje dialekttalare har
själv en uppfattning om vad hon eller han talar och vad dialekten ska kallas.

Sex huvudområden
Språkforskare har delat in dialekterna i större huvudområden. Det har gjorts utifrån ett
antal viktiga dialektdrag (språkliga egenheter som till exempel uttal och grammatik), som
ganska väl sammanfaller i sin utbredning. Den vanligaste indelningen består av sex
områden, och det är dem vi utgår från på de här sidorna:

Sydsvenska mål
https://urplay.se/program/218304-svenska-forklarad-skanska

Det sydsvenska dialektområdet är det sydligaste inom Sveriges gränser och omfattar
Skåne och Blekinge samt de sydligare delarna av Halland och Småland.

Områdets nordgräns är inte

knivskarp utan har formen av ett
gränsbälte som brukar dras
ungefär från trakten söder om
Varberg via Månsarp söder om
Jönköping till Kalmar.

Dialekterna i angränsande
områden hör till götamålen
(norra Halland, nordvästra
Småland) respektive sveamålen (nordöstra Småland, Öland). Via Öresund och
Bornholmsgattet gränsar området vidare till Danmark och närmare bestämt själländska
respektive östdanska dialekter. Inte heller här är den språkliga gränsen knivskarp så länge
det är tal om de traditionella dialekterna (snarare än standardspråken danska och
svenska), men eftersom området kallas ”sydsvenskt” följer gränsen riksgränsen mellan
Sverige och Danmark. Det sydsvenska dialektområdet i stort bär prägel av ett
övergångsområde mellan götamål och danska (själländska) dialekter, och tillsammans
med götamålen bildar det ett större övergångsområde mellan svenskans och danskans
historiska kärnområden.

Det kan vara på sin plats att erinra om att Skåne, Halland och Blekinge fram till freden i
Roskilde 1658 var en del av Danmark. Det märks tydligt i dialekterna i Skåne, sydligaste
Halland och västligaste Blekinge medan dialekterna i övriga Blekinge och södra halvan av
Halland ansluter sig närmare till de småländska dialekterna.
Typiska språkdrag i sydsvenska mål
Till de dialektdrag som är gemensamma för hela eller stora delar av det sydsvenska
dialektområdet hör bland annat bakre r, utebliven retroflektering av
konsonantkombinationerna rd, rt, rs, rn och rl (där r och den efterföljande konsonanten
alltså inte smälter ihop utan uttalas var för sig), frånvaro av tjockt l och en mer eller mindre
omfattande diftongering av långa vokaler av medeltida och senare datum.

Bakre r
Bakre r förknippas sedan länge med sydsvenskt talspråk. Företeelsens historiska
nordgräns löper från trakten norr om Halmstad via Jönköping till trakten norr om Kalmar.
Detta språkdrag kommer söderifrån, men troligtvis inte från Danmark. Av allt att döma
började nämligen bakre r inte användas i Skåne förrän tidigast under 1700-talet. Då hade
landskapet redan varit en del av Sverige under lång tid, och dessutom rådde reseförbud
över Öresund från nationalitetsskiftet på 1600-talet och fram till början av 1800-talet. Det
är därför troligare att bakre r närmast kom från norra Tyskland.

I Isofs dialektordsamlingar kan man följa hur det bakre r vinner terräng på det gamla,
främre r:ets bekostnad och långsamt vandrar norrut. Ännu kring sekelskiftet 1900 fanns
äldre personer i sydöstra Skåne som hade främre r, men på 1930-talet var de borta.
Senare under 1900-talet nådde det bakre r-ljudet så långt norrut som till Jönköping, alltså
in på götamålens territorium (i vissa götamål finns bakre r i vissa ställningar enligt reglerna
för den så kallades götamålsskorrningen, men bara Jönköping har genomgående bakre r i
götamålsområdet).

Bakre r ansågs länge fint och har förekommit i adliga kretsar långt norr om det sydsvenska
dialektområdet, även i Stockholm. Det är inte så konstigt med tanke på företeelsens
troligen franska ursprung. Men under 1900-talet svängde pendeln och bakre r började
betraktas som en sydsvensk provinsialism. I stora delar av södra Halland, Småland och
Blekinge, och på sina håll även i Skåne, tycks främre r i dag bli allt vanligare hos yngre
talare. Forskningen kring dialektutjämningen i Sydsverige är dock ännu begränsad.

Inga supradentaler
I hela det område som traditionellt har haft bakre r (söder om den ungefärliga linjen
Halmstad–Jönköping–Kalmar) och ett litet stycke norr därom har dialekterna saknat den
speciella utveckling av konsonantkombinationerna rd, rt, rs, rn och rl som brukar kallas
supradentalisering eller retroflektering. De så kallade supradentalerna (eller retroflexerna)
hörs i centralsvenskt standarduttal (och i dialekter i större delen av Sverige) i ord som ord,
ort, fors, örn och pärla, men i det sydsvenska dialektområdet uttalas konsonanterna var för
sig. I kombinationen rd försvann d redan på medeltiden (då var det dock inte ett [d] som i
nutida svenska, utan ett [ð] som i engelskans this) i stora delar av det sydsvenska
dialektområdet. Jord heter exempelvis jor och ord heter or. I nordvästligaste Skåne och
södra Halland har på motsvarande sätt n fallit i kombinationen rn, så att barn heter bar och
korn heter kor.

Tunt l
I stora delar av Norden finns i dialekterna ett l som uttalas genom att tungspetsen böjs
bakåt och liksom smäller till tandvallen. Detta i ett globalt perspektiv ganska ovanliga l-ljud
kallas i nordisk språkvetenskap ofta ”tjockt l”. I Sydskandinavien, inklusive det sydsvenska
dialektområdet, saknas det helt; här används i stället samma ”tunna” l som i det
centralsvenska standarduttalet. Att detta i ett nordiskt perspektiv relativt ovanliga, tunna l
har funnit sin väg in i standardspråket beror med all sannolikhet inte på inflytande från
sydsvenska dialekter. Snarare beror frånvaron av tjockt l på tysk respektive dansk
och/eller tysk påverkan både i det svenska standardtalspråket och i de sydsvenska
dialekterna.
Diftonger
Ett annat framträdande fenomen i sydsvenska dialekter är diftonger, alltså vokaler som
börjar med en klangfärg och slutar med en annan, som i gaos (gås) och stain (sten). I
många nordiska dialekter finns diftonger bevarade sedan fornnordisk tid, men de diftonger
som finns i de sydsvenska dialekterna har utvecklats senare. Vissa är troligen medeltida
medan andra möjligen är av ännu senare datum. Till de förra hör de nyssnämnda ao och
ai. Dessa har sitt ursprung i fornöstnordiskans långa a resp. e. Fornspråkets gas och sten
blev alltså med tiden gaos och stain. Dessa diftonger finns (med vissa varianter) i de
traditionella dialekterna i större delen av det sydsvenska dialektområdet: ao finns i norra
halvan av Skåne, i hela Blekinge, i södra Halland till strax norr om Falkenberg och i större
delen av Småland; ai finns i norra halvan av Skåne, i hela Halland, i västra och mellersta
södra Småland och i större delen av Blekinge. I nordöstra Skåne, mellersta södra
Småland och västra Blekinge har diftongen ai utvecklats vidare till åi, så att det heter ståin
och båin i stället för stain och bain. Även andra varianter av denna diftong finns på olika
håll.

De ovan nämnda diftongerna är alltså inte ärvda från fornnordiskan utan utvecklade
sekundärt ur monoftonger, men de är ändå av relativt gammalt datum, och de är kraftigt
dissimilerade – de är ”breda”, har stor skillnad i klangfärg mellan början och slutet. På olika
håll i det sydsvenska dialektområdet finns dessutom en mer eller mindre framträdande
tendens till diftongering av övriga långa vokaler. Diftongernas klangfärg och
dissimileringsgrad varierar. Möjligen är dessa diftonger av yngre datum än de ovan
nämnda senmedeltida ao- och ai-diftongerna. Den diftongering som hörs i västra och
södra Skåne, där exempelvis ett långt a kan uttalas aå och ett långt å kan uttalas eå (geå
ente häör å draå fyttårna eftår daj o.s.v.) anses till exempel av vissa forskare väsentligen
vara ett 1800- och 1900-talsfenomen med sina rötter i urbaniseringen, men detta är
osäkert.

Under 1900-talet har de äldre diftongerna (som i gaos och stain) blivit marginaliserade. I
den mån de hörs idag är det företrädesvis hos äldre talare. Diftongeringen av övriga långa
vokaler lever däremot ett friskt liv, åtminstone på vissa håll. I Skåne har den syd- och
västskånska diftongeringen av långa vokaler blivit en viktig dialektmarkör medan de
nordskånska ao- och ai-diftongerna praktiskt taget är borta. Resultatet har blivit att södra
Skåne numera präglas av diftonger i högre grad än norra Skåne.

Bindevokaler i sammansättningar
Liksom götamålen har de sydsvenska målen bevarat gamla bindevokaler (-a-, -e-) i
sammansättningar. Några exempel från Skåne: backaknyst ’backkrön’, ålajille ’ålgille, -
kalas’, gadehus ’gatehus, torp’.

De sydsvenska dialekterna idag

Att dialekterna i Sverige över tid utjämnas (regionaliseras) och närmar sig standardspråket
har varit en tydlig tendens sedan 1800-talet, alltså så långt tillbaka vårt källmaterial
sträcker sig. De sydsvenska dialekterna är inget undantag. De medeltida diftongerna är
sedan länge marginaliserade i stora delar av dialektområdet, och det tycks i dag som om
bakre r är statt i retur hos yngre talare på många håll. Ännu saknas dock i stort sett
forskning om dialektutjämning i Sydsverige och 2000-talets sydsvenska dialektgeografi.

Ord och uttryck på sydsvenska mål

 bakanför (bakom, används mest i Småland)
 fnatta sig (klia sig)
 fälleben (krokben)
 grina (skratta)
 hialös (otålig, hejdlös)
 hutta (kasta)
 klyddigt (besvärligt, struligt, används mest i Skåne)
  krabba/krabbi(g) (krångla/krånglig, används mest i Småland)
 rälig (ful, otäck, äcklig)
 lase (trasa)
 mög (smuts, något som är dåligt, används mest i Skåne och Halland)
 mölla (väderkvarn)
 vispa/vespa (geting)

Götamål
https://urplay.se/program/218297-svenska-forklarad-goteborgska
Götamål talas i sydvästra Sverige, och har sitt centrum i Västergötland. Här ingår norra
Halland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Värmland (förutom i sydöst), samt norra
(nordvästra) Småland och
sydvästra Östergötland.

Götamål är ett samlingsnamn för

ett stort antal och vitt skilda
dialekter inom främst Götaland i
sydvästra Sverige.

Norra Halland, Västergötland,

Bohuslän, Dalsland, södra
Värmland och södra Norge bildar
ett kulturområde med en
gemensam historia, som har resulterat i ett antal gemensamma språkdrag i dialekterna på
båda sidorna av riksgränsen i Sverige och Norge. I Halland, Västergötland och Bohuslän
har dialekterna även fått en från söder kommande dansk påverkan. Danmark har historiskt
och av politiska skäl haft en stark ställning i området längs kusterna av Skagerrak och
Kattegatt. De svenska dialekterna har alltså här drag som även påträffas i eller kommer av
såväl danska som norska.

Typiska språkdrag i götamålen

Götamålen har språkdrag som är gemensamma för samtliga eller en del av de dialekter
som räknas hit.

Vokalövergångar
 Vokalen -e- istället för -i-: fesk ’fisk’, feck ’fick’, vesst ’visst’, sleten ’sliten’.
 Vokalen -ö- istället för -y-: töst ’tyst’, nöckel ’nyckel’, körka ’kyrka’, stöcke ’stycke’.
 Vokalen -å- istället för -a- före -nd, -nn, -mm i ord av typen hånn ’hand’, bånn
’band’, sånn ’sand’, låmm ’lamm’ och kåmm ’kam’.

Bindevokal i sammansättningar
Bindevokalen -a- eller -e- i sammansättningars kompositionsfog: väggalus ’vägglus’,
vealass ’vedlass’, fästeman ’fästman’, tannevark ’tandvärk’, körketorn ’kyrktorn’.

Tjockt L
”Tjockt” L som uttalas längre bak i munnen än vanligt, ”tunt” l.
 Tjockt L av äldre fornspråkligt -rd(h) i ord av typen garþer ’gård’, iorþ ’jord’, borþ,
fiordh, som på dialekt blir gåL ’gård’, joL ’jord’, boL ’bord’, fjoL ’fjol’ (jämför
sydsvenska mål: jor, fjor).
 Tjockt L i ord av typen folk, vråla: fôLk, vråLa.

Götaskorrning
Götaskorrning med två olika uttal av r, varav bakre r i ordets början (Ros) och när r-et är
långt (daRRa, käRR), annars alltid tungspets-r (strand, tro).
-g- blir -j-ljud
Fornspråkligt -g- har övergått till -j-ljud före vokal i ord av typen väg, skog och mage, alltså
väj ’väg’, skoj ’skog’, maje ’mage’.

De blir di
Pronomen för ’de (dom)’ uttalas di.

Kvarvarande -t i ändelser:
 av verb i supinum: skurit, ätit, kastat, sprungit.
 av ord i bestämd form neutrum: huset, taket.

Bestämd form med -a i ändelse

 Bestämd form av ord i femininum slutar på -a: sola ’solen’, boka ’boken’.
 Bestämd form av ord i plural slutar på -a: husa ’husen’.

Vokalen ô
Vokalen ô (som är ett öppet ö-ljud, som ligger mellan u och å) i ord som till exempel kol,
korv, råg, vilket ger uttal som [kôL], [kôrv] och [rôg], i kontrast mot standardsvenska och
vissa sveamål som istället uttalar orden med å-ljud, alltså [kål], [kårv] och [råg]. Orden kol,
korv och råg uttalades med u i fornnordiska, vilket lever kvar i nynorska där det fortfarande
heter kul ’kol’, kurv ’korv’ och rug ’råg’.

Ändelsen -er i adjektivändelser

Tillägg av ändelsen -er i adjektivändelser. Ändelsen kan läggas till alla slags adjektiv som
till exempel enviser ’envis’, glader ’glad’, rädder ’rädd’, sjuker ’sjuk’ och trötter ’trött’.
Ändelsen -er är en kvarleva från det gamla kasussystemet, det vill säga det
grammatiksystem som användes under fornsvensk tid (ca 1200-tal). När kasussystemet
föll samman försvann kongruensböjningen (där man böjde adjektiv i olika kasus beroende
på om efterföljande substantiv var i maskulinum, femininum eller neutrum), men i vissa
dialekter kan man fortfarande använda nominativböjningen vid adjektiv: en goder man och
han är sjuker.

En stor skillnad från fornsvenskan är dock att den ursprungliga maskulina -er-ändelsen
även har kommit att användas vid feminina ord: e glader kvinna och ho är sjuker ’hon är
sjuk’. Man har med tiden helt enkelt förenklat kongruenssystemet. Användningen är
speciellt vanlig i de dialekter som ingår i götamål och mellansvenska mål.

Språkdrag gemensamma med norska

Exempel på språkdrag som götamål har gemensamt med norska:
 Vokalen u istället för o: bru ’bro’, ku ’ko’, tru ’tro’, bu ’bo’.
 Vokalen e istället för ä: fe ’fä’, kne ’knä, tre ’trä’.
 Nasalassimilation av mp till pp, nt till tt och nk till kk: sopp/sôpp ’svamp’, krapp
’kramp’, bratt ’brant’, drukkna ’drunkna’.

Språkdrag gemensamma med danska
Exempel på språkdrag som götamål har gemensamt med danska:
 Övergången av p till b, t till d och k till g (gemensamt för hela Sveriges västkust upp
till sydvästra Norge): pibe ’pipa’, gâbe ’gapa’, rod ’rot’, kage ’kaka’, ega ’eka’.
 Fornspråkligt -g- har övergått till -w-ljud före bakre vokal i ord av typen hage (mest i
Halland, Bohuslän och i sydsvenska mål): hâwe ’hage’.

Ord och uttryck i götamål

 bôna ’liten kälke’ (används mest i Göteborg)
 dret, drit ’skit’ (används även i Norge)
 exter ’dumheter, spratt, upptåg’
 glingt ’halt, halkigt’ (används mest i Värmland och Dalsland)
  gôr- ’skit, var; används förstärkande: jätte-, väldigt-’ (i sammansättningar som
gôrbra)
 Göta Petter ’mildare kraftuttryck: jisses, jösses’
 la ’väl’
 måckel ’person man avundas; ”lyckans ost”’ (används mest i Göteborg)
 möe ’mycket’
 rotabagge ’kålrot’
 sa/sulle ’ska/skulle’ (används mest i Västergötland)
 åpen ’glupsk, girig’
 änna ’liksom’
 öfsadrôp ’takdropp’

Sveamål
https://urplay.se/program/218307-svenska-forklarad-alvdalska

Sveamål är ett samlingsnamn för ett stort antal och vitt skilda dialekter inom främst
Svealand. Här ingår landskapen Södermanland, Uppland, Dalarna, Västmanland, Närke,
sydöstra Värmland, Gästrikland,
Hälsingland, Östergötland,
nordöstra Småland och Öland.

Om sveamål
Uppland är centrum för sveamålen.
Sveamålen kan delas upp i
undergrupper: uppsvenska mål,
bergslagsmål och mellansvenska
mål samt dalmålen i övre Dalarna.

Uppsvenska mål
Uppsvenska mål talas i Uppland, östra Västmanland, södra och östra Dalarna, Gästrikland
och södra Hälsingland, samt i norra och östra Södermanland. Uppland är centrum för
uppsvenska.

Mellansvenska mål
Mellansvenska mål är en blandning mellan uppsvenska mål och götamål (se götamål) och
de trakter som ingår i detta övergångsområde använder alltså språkdrag som är typiska
för båda traditionerna. Mellansvenska mål talas i Östergötland (förutom i sydväst), södra
och västra Södermanland, Närke, västra Västmanland och längs Östersjöns kuststräcka i
nordöstra Småland, samt på Öland.

Typiska språkdrag i sveamålen

Sveamålen har språkdrag som är gemensamma för samtliga eller en del av de dialekter
som räknas hit.

Bortfall av -t
 Bortfall av -t i ändelse av verb i supinum: skuri ’skurit’, äti ’ätit’, kasta ’kastat’,
sprunge ’sprungit’
 Bortfall av -t i ändelse av ord i bestämd form neutrum: huse ’huset’, take ’taket’

Tjockt L
”Tjockt” L av äldre fornspråkligt -rd(h) i ord av typen garþer ’gård’, iorþ ’jord’, borþ, fiordh,
som på dialekt blir gåL ’gård’, joL ’jord’, boL ’bord’, fjoL ’fjol’ (jämför sydsvenska mål: jor,
fjor)
”Tjockt” L i ord av typen folk, vråla: foLk, vråLa
Slutet ä-ljud
Slutet ä-ljud som sammanfaller med e-ljudet. Detta fenomen är framför allt vanligt i
Uppland och Södermanland. Observera att ä-ljudet inte uttalas mer slutet när det kommer
före r-ljudet. Exempel: veg ’väg’, tre ’trä’.

Avsaknad av fonemet h
Avsaknad av fonemet h eller bortfall av fonemet h före vokal i början av ord. Ibland yttrar
sig detta i att talaren felaktigt sätter in h i ord som inte har h. H-bortfallet har varit
gemensamt för ett stort sveamålsområde som sträcker sig från Ovansiljan (samt Rättvik,
Siljansnäs och Leksand) i Dalarna, via Uppland mot Norrtälje och Roslagen (gränsen går
mellan Gräsö och Singö), vidare ner mot Södermanland (Södertörn med flera orter), för att
slutligen nå S:t Annas skärgård i Östergötland.

Fenomenet är gammalt och finns belagt på uppländska runinskrifter och i äldre

handskrifter (domböcker, dagböcker, brev och liknande), men redan under senare delen
av 1800-talet var fenomenet på utdöende, förutom i de särpräglade talspråken i övre
Dalarna. I övre Dalarna uttalas till exempel ordet hus [aus] i Älvdalen och Våmhus, [öys] i
Mora och Venjan, [åus] i Sollerön och [ais] i Orsa. (För Orsamålets del innebär det att
orden för ’is’ och ’hus’ har kommit att sammanfalla i uttal; både is och hus uttalas [ais].)
Exempel på h-bortfall i uttal: est ’häst’, eter ’heter’, us ’hus’, ög ’hög’, undra ’hundra’, MEN
(felaktigt lägga till ett h) hundra ’undra’. En sveamålstalare kan alltså säga: våran präst
eter Halm, men mena ’vår präst heter Alm’.

Diftonger – en vokal blir två

En diftong är en vokal som uttalas som två olika ljud. I övre Dalarna används vid sidan av
många nya diftonger, även sådana diftonger som användes i fornnordiska; de kallas ofta
primära diftonger (se vidare på sidan Dalarna).

Även i mellansvenska mål är det vanligt med diftonger, men som inte är en kvarleva av de
diftonger som fanns i fornspråket. I mellansvenska mål rör det sig alltså om nya diftonger. I
Eskilstuna i Södermanland uttalas till exempel ordet hör ungefär [hö'er]: Det är klart att
man hö'er. På ungefär samma sätt kan det låta i Närke (Örebro med flera orter) och i
Västmanland (Västerås med flera orter).

I Östergötland i de trakter där man talar mellansvenska mål är det också vanligt med nya
diftonger. Men de uttalas lite annorlunda än i Södermanland, Närke och Västmanland.
Exempel:
 bil uttalas ungefär [beil]
 gul uttalas ungefär [gäul]
 år uttalas ungefär [oår]

Ord och uttryck i sveamål

 bakanför ’bakom’ (används i Småland och på Öland, men även i Norrland)
 bubba ’bära någon på ryggen’ (se Aktuellt dialektord: bubba)
 så dan-t ’så hemskt, besvärligt, smutsigt’ (mest i Östergötland)
 e ’inte, i nekande uttryck, i till exempel inte vet jag e’ (vanligt i Uppland med flera)
 eller ’i nekande uttryck, i till exempel inte vet jag eller’ (vanligt i Gästrikland och
Hälsingland)
 flia ’tina, smälta, värma upp’ (vanligt i Uppland, men även på Gotland) (se Aktuellt
dialektord: flia)
 föll ’väl’
 händig ’konstig’ (används i Gästrikland)
 glana ’titta’ (vanligt i Östergötland)
 horva ’åker, äng’ (används mest på Öland)
 hänna/hännä ’här, hit, i till exempel änt dä fint hännä, ’visst är det fint här’
 höj/hoj ’hej’
  i bak ’i baksätet (på bilen)’ (används i Uppland)
 i fram ’i framsätet (på bilen)’ (används i Uppland)
 ivrig ’orolig, rädd’ (vanligt i Närke och Södermanland)
 karta ’klättra’ (används mest i Södermanland) (se Aktuellt dialektord: karta)
 karig/kärig ’kaxig’ (används i Stockholm) (se Aktuellt dialektord: karig)
 lär ’måste, i till exempel du lär göra det ’du måste göra det’ (mest i Gästrikland och
Hälsingland)
 norsylingar ’fisken nors’ (används i Närke, Östergötland, Västmanland) (se Aktuellt
dialektord: norsylingar)
 rackri(g) ’busig’ (mest i Östergötland)
 snarskank ’krokben, i uttrycket lägga snarskank, ’lägga krokben, fälla någon’
 sunsa ’suga upp vätska’ (mest i östra Småland) (se Aktuellt dialektord: sunsa)
 träligt ’tråkigt, trist, besvärligt (vanligt i Närke, Södermanland och Östergötland)
 tula ’kela, smeka, tala smekande’ (används i Uppland)
 tynnre ’tunnare’ (mest i Uppland och Södermanland)
 åcken ’vilken’
 åggig ’sur, tjurig, grinig’ (används i Västmanland)

Gotländska mål
https://urplay.se/program/218301-svenska-forklarad-gutamal-och-gotlandska

Gotländska mål talas på Gotland och Fårö. I dag skiljer man ofta på gutamål och
gotländska när man pratar om
öarnas dialekter.

Om gotländska mål
När man talar om gotländska mål
skiljer man ofta på dagens
gotländska och det äldre
gutamålet. Dagens gotländska
utmärker sig med en speciell
sjungande språkmelodi men ligger
annars ganska nära
standardsvenskan i ordval, böjning
och meningsbyggnad. Men den äldre gotländskan, gutamålet eller gutniskan, skiljer sig
mycket från andra svenska dialekter. Gutamålet har ett speciellt uttal, ett säreget
ordförråd, säregen böjning och avvikande meningsbyggnad.

Skillnaden förklaras av att gutamålet är utvecklat från forngutniskan, alltså det språk som
talades på öarna under vikingatiden och medeltiden. Forngutniskan skilde sig så pass
mycket från fornsvenskan och forndanskan att den räknas som ett eget språk. Eftersom
Gotland tidigt ingick i den tyskspråkiga Hansans intressesfär och något senare blev en del
av Danmark påverkades språket också mycket av både tyskan och danskan. Läs mer på
sidan Forna tiders gutniska.

Medan dagens gotländska har få drag kvar från forngutniskan, finns det starka kopplingar
mellan det gamla gutamålet och forngutniskan. Gutamålet talades långt in på 1900-talet,
och fortfarande i dag finns det talare av den gamla dialekten. Du kan läsa mer om
forngutniskans utveckling och kopplingen till dagens gotländska på sidan Gutniskans
utveckling genom tiderna.

Typiska språkdrag i gotländska mål

"Sjungande" språkmelodi
Gotländska har en speciell språkmelodi som låter "sjungande". Melodin i gotländska liknar
melodin i bergslagsmål.
Många diftonger
Gotländska har många diftonger. En diftong är en vokal som uttalas som två olika ljud.
Exempel: mer blir meir, söt blir söyt, not blir nåot, läs blir leäs, låt blir loåt, hus blir heos.

Kort u uttalas o
Exempel: buss blir boss.
Kort ö uttalas å
Exempel: dröm uttalas som dråm.
A uttalas som e i slutet av ord
A i slutet av ord uttalas ofta uttalas ofta e eller ä i gotländska (utom på Fårö). En
gotlänning säger till exempel rese, samme och borte istället för resa, samma och borta.

Norrländska mål
https://urplay.se/program/218296-svenska-forklarad-norrlandska

Norrländska mål talas traditionellt i hela Norrland, utom längst i söder och längst i norr.
Inom detta väldiga område ryms många sinsemellan mycket olika dialekter som ändå har
vissa gemensamma drag.
Norrländska mål talas i
den norra hälften av
Sverige, från norra
Hälsingland och norrut i
Härjedalen, Medelpad,
Jämtland, Ångermanland,
Västerbotten, Norrbotten
och Lappland.

Geografiskt hör
Gästrikland och södra
Hälsingland till Norrland,
men dialekterna där räknas inte till de norrländska målen utan till sveamålen. I Tornedalen
och nordligaste Lappland har finska och samiska talats sedan urminnes tid (läs mer i
kunskapsbanken om Sveriges nationella minoritetsspråk). De varianter av svenska som
numera allmänt talas där har planterats in sent i historien, och därför räknas de inte till de
traditionella, naturvuxna norrländska målen. Ett gränsfall i dubbel bemärkelse är de
härjedalska målen. De har mycket gemensamt med de norrländska målen, men också
stora likheter med de östnorska. Särskilt i äldre svenska dialektbeskrivningar klassificeras
de därför ofta som norska mål.

Traditionell indelning av de norrländska målen

 Norrbottensmålen grupperar sig naturligt kring älvdalarna och benämns också efter
dessa: kalixmål, lulemål, pitemål.
 Målen kring Skellefteälven och Umeälven brukar kallas nordvästerbottniska
respektive sydvästerbottniska mål och fortsätter i mer eller mindre uttunnad form
långt in i Lappland.
 Dialekterna i de sent koloniserade inre delarna av Lappland kallas vanligen
nybyggarmål.
 Ångermanländska mål talas i Ångermanland, men också i angränsande delar av
södra Lappland (Vilhelmina, Dorotea och Åsele kommuner). Bjurholms och
Nordmalings socknar i nordöstra Ångermanland utgör ett övergångsområde mellan
ångermanländska och sydvästerbottniska mål.
 I Jämtland talas många olika jämtmål, som grovt kan delas in i västjämtska,
centraljämtska, sydjämtska, nordjämtska och östjämtska.
  Medelpadsmålen är relativt enhetliga, bortsett från Haverömålet längst i väster, som
närmast hör samman med målet i Ytterhogdals socken i nordvästra Hälsingland.
Tillsammans benämns dessa mål ibland Hogdalsmål. I resten av norra Hälsingland
talas nordhälsingska mål.

Språkhistorisk bakgrund
De norrländska målens historiska utveckling är svår att rekonstruera, framför allt på grund
av bristen på bevarade texter som språkligt representerar norra Skandinavien. Den
främsta källan till information om dialektala ljudförhållanden i äldre tid är i stället
ortnamnen, som ofta finns belagda i medeltida skrifter, till exempel jordeböcker. I
ortnamnen bevaras dessutom inte sällan ett lokalt uttal som traderats under mycket lång
tid, oberoende av senare influenser på dialekten i övrigt.

På grundval av de språkliga ledtrådar som står till buds brukar man anta att de
norrländska målen formades genom en växelverkan mellan västnordiska och sydliga
influenser som sannolikt pågick under ett och ett halvt årtusende eller mer. Sedan 1500-
talet har många västnordiska språkdrag trängts tillbaka och utplånats på stora områden,
genom det allt starkare inflytandet från centralmakten i Mälardalen.

De norrländska målen i dag

De traditionella norrländska målen förändrades mycket under 1900-talet, och på de flesta
håll är dialektutjämningen nu långt framskriden. I dag är det också ovanligt att barn och
ungdomar får växa upp med ett levande norrländskt mål och lära sig tala det som sitt
första språk. Vissa dialektdrag lever dock kvar segare än andra, till exempel bortfallet av r-
ändelsen i presensformer av verb: han sitt, hon spring.

Typiska språkdrag i norrländska mål

”Tjockt” l
Tjockt l är vanligt i de norrländska målen, liksom i många andra svenska dialekter. Tjockt l
uttalas längre bak i munnen än vanligt, ”tunt” l.

Främre sje-ljud
I Västerbotten och Norrbotten uttalas sje-ljudet långt fram i munnen, som rs i ordet fors.
Presensändelsen -er faller bort
Ändelsen -er faller bort i presensformer av verb. Exempel: Jag tycker blir jag tyck och hon
sitter blir hon sitt.

Adjektiv böjs inte i plural

Adjektiv böjs inte alltid i plural i norrländska dialekter. Exempel: De är fin i stället för de är
fina.

Frågeordet vars
Frågeordet vars används i stora delar av övre Norrland. Det kan betyda både ’var’ och
’vart’. Exempel:
 Vars åkte hon? i stället för Vart åkte hon?
 Vars är de? i stället för Var är de?

Ordgruppsaccent
I svenskan kan många verb, till exempel gå, stå och komma, kombineras med så kallade
partiklar, oftast prepositioner eller adverb. Tillsammans bildar verbet och partikeln då en
enhet, ett partikelverb. Exempelvis kan verbet gå i kombination med olika partiklar bli gå
ut, gå in, gå bort, gå hem, gå sönder, gå under osv.

I standardsvenskan, liksom i de flesta dialekter i Svealand och Götaland, ligger

huvudtrycket vid partikelverb alltid på partikeln: gå u´t, gå i´n osv. Helt annorlunda förhåller
det sig i de norrländska målen, där samhörigheten mellan verbet och partikeln i stället
markeras med hjälp av grav accent på verbet och bitryck på partikeln. Partikelverb får
alltså samma betoningsmönster som sammansatta ord vanligtvis har, vilket innebär att
gå`-u't betonas likadant som grå`tru't. Företeelsen kallas ordgruppsaccent.

Ordgruppsaccenten är utmärkande dels för de norrländska målen, dels för de östnorska

och trönderska målen. Vidare förekommer den i några svenska områden nära norska
gränsen: nordvästra Dalarna (Lima, Transtrand, Särna, Idre), norra och västra Värmland,
norra Dalsland och norra Bohuslän. Sporadiskt påträffas den också i en del uppländska
dialekter.

Östsvenska mål
https://urplay.se/program/218300-svenska-forklarad-ostsvenska-mal

Svenska dialekter finns inte bara i Sverige, utan också i Finland och Estland. Dessa
svenska dialekter brukar kallas för
östsvenska mål.

Svenskan kom till Finland på

1100-talet när svenskar bosatte
sig i Finland. Då var det
fornsvenska som fördes med,
vilket märks i dialekterna än i dag.
Framförallt uppvisar svenska
dialekter i Finland likheter med
uppsvenska och norrländska
dialekter. Finlandssvenska
dialekter finns i fyra större områden: Åland, Nyland, Österbotten och Åbo och delas in i 10
dialektområden som ingår i dessa.

Exakt när svenska började talas i Estland vet man faktiskt inte, men flera ledtrådar tyder
på att det var på 1200-talet. De estlandssvenska dialekterna är olika varandra, och en
grupp estlandssvenskar flyttade också till Ukraina i slutet av 1700-talet. Där bosatte de sig
i vad som kom att bli Gammalsvenskby.

Finlandssvenska, finska och finlandssvenska dialekter

Svenska är vid sidan av finska ett officiellt språk i Finland. Svenskspråkiga
modersmålstalare i Finland utgör 5,2 procent, eller knappt 290 000, av Finlands
befolkning. En del svenskar undrar om svenskan i Finland är ett eget språk, en dialekt eller
till och med en brytning av svenska. Svaret är att det absolut inte är en brytning, utan en
variant av svenska med vad vi kan kalla för en finlandssvensk standardsvenska och en rad
olika dialekter, eller östsvenska mål. Den stora delen av befolkningen i Finland har
emellertid finska som modersmål och lär sig svenska senare, i skolan från årskurs 6, vid
sidan om engelska och andra främmande språk. På dessa personer kan det höras att de
har finska som modersmål när de talar svenska.

Östsvenska mål i framtiden

I allmänhet är de svenska dialekterna i Finland betydligt mer stabila än dialekterna i
Sverige. En del menar att det beror på att obligatorisk skolgång infördes mycket senare i
Finland, och att barn därför inte påverkades så mycket av lärares strävan mot en
standardform. Precis som alla språk och dialekter utjämnas även finlandssvenska
dialekter, speciellt i städer, men på landsbygden är det inte i samma takt som på många
platser i Sverige. Men då utjämnas de mot en finlandssvensk standard, och
sverigesvenska kommer man knappast att börja tala i svenskspråkiga Finland.
 När det gäller estlandssvenska
är situationen annorlunda, och i
dag finns det väldigt få talare av
estlandssvenska kvar. Under
andra världskriget flydde de
flesta estlandssvenskar till
Sverige och lärde inte sina barn
estlandssvenska. Därför
kommer estlandssvenskan nog
inte att finnas kvar så länge till.

Typiska språkdrag i östsvenska

mål
De finlandssvenska dialekterna
har alltså en hel del drag
gemensamma med norrländska
dialekter. Ett exempel är
norrländsk förmjukning som
innebär att k och g uttalas som j
och tj i vissa ordställningar, så
att stycken uttalas stytjen och
vägen ungefär väjen. Ett annat
är apokopering, vilket förenklat
innebär att man kapar slutet på
en del ord, till exempel verb i
preteritum och infinitiv så att
kallade och kalla uttalas kall.

Mycket av den finlandssvenska

vi i Sverige hör är
finlandssvensk
standardsvenska. De
dialekttalare i Finland som talar
en särpräglad svensk dialekt
talar också i allmänhet en mer
utjämnad varietet som närmar
sig standardfinlandssvenska. Vi
kan jämföra situationen med
Sverige där en del som talar
mycket särpräglade dialekter
som orsamål och gutamål
också talar en mer
standardnära varietet.

Ett uttalsdrag som är typiskt för

finlandssvenskan är så kallat t-
förslag i ord som tjugo så att t-
ljudet uttalas (tjugu). Man
använder inte heller det som kallas retroflexer: i sverigesvenska dialekter uttalas ofta
konsonantkombinationer som rs som sch, så att kurs uttalas kusch. I finlandssvenskan
uttalas r-ljudet också, alltså kurs. I många finlandssvenska dialekter och det
finlandssvenska standardspråket har man kvar ett tydligt uttalat d-ljud i ord som djur och
adjö. Svenskan i Finland har också bevarat fornsvenskans kortstavighet, som nästan är
omöjlig att höra eller uttala för många sverigesvenskar. I sverigesvenska måste antingen
vokalen eller konsonanten vara lång, men i finlandssvenska kan både vokal och
konsonant vara korta.