GREJEN MED SUBSTANTIV.

Suffix.

Suffix är påhäng som man kan sätta i slutet på ord. Till ex. Suffixet –het ger dig möjligheter att göra
substantiv av adjektiv, till och mer när adjektivet från början ör byggt på ett substantiv (välvillighet).

Suffixet –is. Suffixet –is är nämligen det närmaste vi i svenskan kommer ett diminutivsuffix, alltså ett
suffix som förminskar och ofta även förgulligar ett substantiv. Diminutiv är ett väsentligt inslag i
många språk (på spanska: hermano blir hermanito, på svenska: toffel blir tofflis).

Sammansättningar. Samansättningar är något av det viktigaste vi har i svenska språket. För att göra
en sammansättning gör man så här:

- Tar två ord.

- Skriver ihop dem.

Det sista ordet i sammansättningen brukar vara det som man faktiskt menar. Om man sätter ihop
två substantiv är regeln enkel: skriv alltid ihop dem. Om man sätter ihop ett adjektiv med ett
substantiv, får man fråga sig: menar jag att (substantivet) är (adjektivet)? Å skriver jag isär. Men
menar jag snarare att (adjektivet) (substantivet) är lite av ett begrepp? Då skriver jag ihop. Gör man
fel, så här plötsligt det första ordet inte längre något förled, utan en beskrivning eller kanske rentav
ett verb. Samma ode kan ibland drabba efterledet. T. ex—maskros.

Kul med sammansättningar? En kul grej med sammansättningar är att de aldrig har mer än två
betoningar. Hur långt ordet än är, och hur många ord det än bestar av, så betonar man bara två av
stavelserna, och betoningarna är alltid någonstans ute i ändarna. Betoningarna alltid sitter i de
yttersta orden.

- Häxkvast - två ord, två betoningar.

- Häxkvastflygförbud - fyra ord, två betoningar.

Foge-s. Då s-et tycks härstamma från våra genitivbörjningar är det inte konstigt att några andra
gamla genitivsuffix också får agera lim.

Bahuvrihi. Bahuvrihi direktöversätts till mycket ris men har fått betydelsen rik man. Som lingvistisk
term betecknar det just den sortens sammansättningar som beskriver en del av något, som får
representera den person/sak det tillhör. Ett svenskt exempel är rödstrumpa, som ju inte beskriver en
röd strumpa utan en feminist som har röda strumpor som socialistisk markör. För att det ska vara ett
äkta bahuvrihi finns det de som hävdar att förledet måste vara ett adjektiv och efterledet ett
substantiv (till exempel—svartfot, slapptask).

Substantivering. Det här sättet att behandla adjektivet (vuxen) som ett substantiv kallas
substantivering, och det görs hela tiden.

GREJEN MED PRONOMEN.

Pronomen hat inte ens någon ramsa. Pronomen är inte språkets rekvisita.

Olika sorters pronomen och deras endast halvroliga namn.

Personliga pronomen, t ex jag, du, hon, det— personliga pronomen betecknar personer. Men vi kan
ha också den eller det, vilket allt som oftast betecknar saker. Och ibland betecknar det verkligen
ingenting alls, som i meningen det snöar, där det bara står där som ett fån.
Possessiva pronomen— enligt svenska akademiens grammatik är det ett ´definit adjektiviskt
pronomen som till betydelsen motsvarar den icke existerande genitivformen av 1 och 2 personens
personliga pronomen eller av 3 personens reflexiva pronomen´. Störigt nog innebär det att hennes
och hans strängt taget inte är possessiva pronomen, utan genitivformer av han och hon.

Demonstrativa pronomen, t ex den här, det här, dessa— att använda ett demonstrativt pronomen
är att skilja ut och peka ut något.

Reciproka pronomen, varandra— möt svenskans enda reciproka pronomen: varandra. Tack vare
reciprociteten, alltså ömsesidigheten, i detta pronomen, har vi tillgång till uttryck som ´att hålla
varandra om ryggen´, och evergreens som ´man ska leva för varandra´.

Relativa pronomen, t ex som, vars, vilken— som är relativt. Att det kallas relativt är för att det
relaterar till något tidigare nämnt.

Reflexiva pronomen, sig, sin— ett reflexivt pronomen använder man när objektet är detsamma som
subjektet, eller tillsammans med reflexiva verb.

Interrogativa pronomen— interrogativa pronomen är frågeord som kan besvaras med andra
pronomen eller substantiv.

Kvantitativa pronomen, t ex alla, många—kvantitativa pronomen beskriver kvantitet, alltså hur

mycket det är av något. Under den här rubriken trängs ett gäng smågrupper av pronomen, såsom
totalitetsbetecknande (t ex alla), distributiva (t ex varje) och negerande (t ex inget) pronomen, samt
de obestämda artiklarna som faktiskt också är kvantitativa pronomen.

Indefinita pronomen, t ex någon, somlig, viss—indefinita pronomen pratade vi jättemycket om när

jag gick i högstadiet, antagligen för att ingen någonsin riktigt förstod dem.

De starka känslornas ordklass.

På 1960-talet började man i vissa kretsar dryfta behovet av ett könsneutralet pronomen och kom
fram till att ett sådant skulle kunna vara hen. Sedan följde år av frid och stillhet. Vissa människor
använde hen frekvent, men i offentligheten var det ingen som märkte det.

År 2012 publicerades barnboken Kivi och monsterhund, Sveriges första barnbok där hen används,
och helvetet bröt lös.

Pronomen är nämligen en så kallad sluten ordklass.

GREJEN MED SLUTNA ORDKLASSER.

En öppna ordklass är en ordklass som välkomnar nya ord med öppna armar—typiska öppna
ordklasser är verb, adjektiv och substantiv.

Slutna ordklasser är som hemliga ordnat och bb-avdelningar i sommarsverige, stängda för intag.
Prepositioner är en sluten ordklass. En annan sluten ordklass är räkneorden. Och där, bland just de
slutna ordklasserna, finns vi pronomen.