HUR SVERIGE FICK MÅLRELATERADE BETYG

MAGNUS HULTÉN
https://undervisningshistoria.se/hur-sverige-fick-malrelaterade-betyg

Under tidigt 1990-tal utvecklades en ny typ av betygssystem, med avsikt att mäta kunskap och i första hand
fylla pedagogiska funktioner snarare än att fungera som grund för urval till gymnasium och högre utbildning.
Förhoppningarna var högt ställda, nu skulle kunskap föras i fokus istället för sortering, och betygen skulle få
en entydigt motiverande funktion. I denna text berättas om det vägval Sverige stod inför i slutet av 1980-
talet, när förtroendet bland allmänhet, lärare, elever och politiker för det relativa betygssystemet var kört i
botten, och hur det kom sig att valet föll på det dittills, av forskarvärlden, kritiserade målrelaterade
betygssystemet.

»Annars är betygen den mest omstridda frågan i skolan […]. Den tycks ständigt intressant.
Det är som om betygen vore viktigare än innehållet i undervisningen.»
Arne Semb, ordförande för en expertgrupp som utredde betygen, i intervju i
Hallandsposten februari 1991. (Mårtensson, 1991)

Den eviga betygsfrågan

Under 1980-talet kom betygen att bli den tydligaste symbolen för den som ville rikta kritik mot skolan,
och det oavsett var man stod politiskt. Det hårt reglerade relativa betygssystemet sorterade enligt
vänstern elever efter klass och reproducerade på så sätt klassamhället. Enligt högern var betygssystemet
en symbol för ett system där kunskapen sköts åt sidan för social fostran. Betygsfrågan var vid denna tid
en fråga kring vilken hela skolans tillstånd och utmaningar tycktes koncentreras och polariseras (jfr
Widén, 2010, 155).

De politiska låsningarna i betygsfrågan accentuerades under 1980-talet, då frågan var uppe i riksdagen
vid ett flertal tillfällen, men utan att en gemensam linje kunde hittas. Moderaterna ville i sina motioner
under 1980-talet att det gamla betygssystemet skulle ersättas av ett nytt medan Vänsterpartiet
kommunisterna ville ha en betygsfri skola. Centerpartiets utgångspunkt var att en parlamentarisk
utredning borde tillsättas. Så här förklarar Larz Johansson, skolpolitisk talesman för Centerpartiet under
1980-talet och senare medlem i betygsberedningen, varför Centerpartiets återkommande krav på
parlamentarisk utredning aldrig blev verklighet:

1
Betygsfrågor har alltid varit ett kärt ämne i den politiska debatten och åtskilliga är de utredningar som
haft till uppgift att tillskapa det perfekta betygssystemet – eller i varje fall ett bättre än det vid varje
tillfälle gällande. Vid mitten av 80-talet var den betygspolitiska situationen den att – lite förenklat – (v)
var emot alla former av betyg, (s) ansåg i princip att betyg borde avskaffas, (m) ville ha mer betyg och
oftare, medan (c) och (fp) intog en mer labil mellanställning. Alla var dock överens om att det rådande,
relativa betygssystemet inte var bra och att det borde ersättas med något annat. (Johansson, 1997, s. 189)
Detta var det parlamentariska läget vid slutet av 1990-talet. Socialdemokratin, som då ledde landet i
minoritetsställning, var i sig splittrat i betygsfrågan, med en dominans av de inom partiet som ville
avskaffa betyg. Dödläget kvarstod samtidigt som enda möjliga utvägen sågs som just en parlamentarisk
utredning.

Vägen mot målrelaterade betyg var ingalunda rak. Trots massiv kritik mot de relativa betygen så lyckades
utredning efter utredning inte komma fram till tillräckligt goda argument för att överge dem. I korthet
konstaterade utredningar och expertgrupper att de relativa betygen förvisso hade flera nackdelar och att
de var unika för Sverige, men att det inte finns något bättre sätt att ordna urval till högre utbildning.
Ledande experter riktade massiv kritik mot de målrelaterade betygen som många ville ersätta det relativa
med.

En aspekt framstår som helt avgörande för kritiken mot de målrelaterade betygen: hur man skulle lösa
frågan om betygens jämförbarhet, som var så central för betygens funktion som urvalsgrundande.
Betygsforskaren Ingemar Wedman:

»En sann målrelaterad betygssättning som minskar stressen och konkurrensandan kan uppnås bara om
skolan befrias från att medverka i urvalet till spärrade studier och yrken. Och om skolan slipper detta,
behövs det förmodligen inte betygssättning alls utan i stället instrument för utvärdering av elevernas
framsteg mera direkt inbyggda i undervisningen.» (1983, s. 106)

Det är därför inte så konstigt att utredningar på betygsområdet under tiden 1970–1990 hade föreslagit
en betygsfri grundskola, så även den sista som föregick betygsberedningen (DS 1990:60). Men detta var,
som framgått, ingen politisk möjlig lösning. Ville man bli av med det relativa systemet fanns alltså inget
givet alternativt betygssystem.

Låsningarna i betygsfrågan tycktes alltså grundmurade vid ingången till 1990-talet. Situationen
sammanfattas träffande i en debattartikel i Nya Norrland från juni 1991 där Walter Rönnbark drar
slutsatsen att »Få frågor torde vara så välutredda som betygsfrågan […] så det är ingen brist på kunskap

2
som gör att betygsfrågan inte kunnat lösas.» Kanske framstod detta till synes omöjliga läge som en
utmaning för en skicklig politiker som Göran Persson.

Socialdemokraterna och betygsfrågans lösning

Det relativa betygssystemet bör avskaffas. Det slog den socialdemokratiska partikongressen fast på
onsdagskvällen. Däremot sade kongressen nej till motionskrav på en helt betygsfri skola. (Osign.,
Tidningarnas Telegrambyrå, 19 september 1990)

Betygsfrågan splittrade det socialdemokratiska partiet under 1980-talet. Så även inför partikongressen
1990. Till kongressen hade fyra motioner inkommit om betygen i skolan, två som pläderade för att
avskaffa betygen, och två för (Socialdemokraterna, 1990a). I partistyrelsens svar över dessa motioner
konstateras att:

1970-talets och 1980-talets skolpolitiska debatt har i stor utsträckning handlat om betyg. Diskussionen
har gällt, både om vi ska ha betyg eller inte och, om vi ska ha betyg, vilken typ av betyg som i så fall ska
användas. (Socialdemokraterna, 1990b, s. 12–13)

Partistyrelsen konstaterade att kritiken mot de relativa betygen varit trefaldig, dels fanns en kritik mot
att de skapar konkurrens och tävlan mellan elever, dels att de relativa betygen inte ger information om
vad eleverna kan utan bara om vad han eller hon kan i relation till jämnåriga och dels att de relativa
betygen tenderar att låsa fast eleverna i ett betygsfack som tycks ge dem liten möjlighet att ta sig ur sin
betygsposition och börja på nytt. Dessa invändningar pekar på att de relativa betygens effekter strider
mot grundläggande principer om skolan så som dessa formulerats i läroplanen. Vidare menade
partistyrelsen att betygens olika funktioner, som studiemotiverande, informerande och urvalsgrundande,
ställer »delvis motstridande, krav på betygssystemen» (Socialdemokraterna, 1990b, s. 14). Partistyrelsen
föreslår alltså att urvalsfunktionen ska tonas ner, något som vi i föregående avsnitt såg framstod som en
viktig förutsättning för att kunna införa ett målrelaterat betygssystem.

På själva kongressen debatteras frågan. Kritik riktas mot partistyrelsens förslag och flera delegater yrkar
bifall för motion 670, att helt avskaffa betygen. Det blir Göran Perssons som svarar:

»Jag ska säga några ord om betygen. Det är en symbolfråga i skoldebatten. Vi har nu ägnat 20 år åt att
diskutera betygen. Under denna period har mycket annat som borde ha uppmärksammats fått stå åt
sidan. Vi har varit i otakt med såväl elev- som föräldraopinion. Vi har aldrig haft något genomslag för
den typ av betygsdiskussion som motion nummer 670 tar upp. Det är dags att vi säger det. Vi måste
komma framåt i denna diskussion.» (Socialdemokraterna, 1990c, s. 126)

3
Perssons argument för betyg är tydliga, vill Socialdemokraterna utöva inflytande på skolan går det inte
att föreslå en betygsfri skola. Efter hans tal sluter flera medlemmar upp bakom partistyrelsens uttalande
gällande betygen.

Det är i sammanhanget viktigt att uppmärksamma två idéer som bidrar till betygsfrågans lösning, och
som Persson skickligt tar fasta på. Först har vi urvalsfrågan. Här pekar Persson på att både
expertutredningar och forskare hävdat att om urvalsfrågan tonas ned så öppnas möjlighet för att ta bort
de relativa betygen. Det starkaste argumentet för relativa betyg var just att de var de enda betyg som
ansågs kunna fungera urvalsgrundande.

Men, för att ett nytt betygssystem skulle accepteras räckte inte detta. Här är idén om betyg som verktyg
för utsatta elever central, och som är den andra idén som Persson tar fasta på. Den uttrycks tydligt i
motion 667, »Ett jämlikt utbildningsväsende», som fokuserar på de »svagaste elevernas situation och
skolans uppdrag» (Socialdemokraterna, 1990a, s. 20). I motionen uttrycks åsikter och idéer som
utvecklas inom den konservativa falangen av vänstern och som behandlades i förra avsnittet, och inom
vilken kunskap och betyg inte ställs i motsättning till varandra, utan där betyg tvärt om ses som en
förutsättning för att kunskap ska utvecklas.

Motionsförfattarna konstaterar att »[u]tgångspunkten för skolans uppdrag måste vara att alla
normalbegåvade barn (utan mentala eller psyko-sociala störningar) som ett minimum ska uppnå ett
tillfredsställande skolresultat» och att det motsvarar ett betyg på ungefär tre samt att det får till
konsekvens att skolplikten inte kan knytas till tid utan den »måste i stället knytas till vissa angivna
kunskapsmål» (Socialdemokraterna, 1990a, s. 21). Betyg skulle alltså bli ett verktyg för utsatta och svaga
elever och en garanti för ett jämlikt skolsystem.

Att visionerna inte helt visade sig så enkla att genomföra och att de målrelaterade betygen i slutändan
kom att bli urvalsgrundande, ja, det kunde man inte förutsäga där och då. Det viktiga för Persson var,
som jag ser det, att dessa argument möjliggjorde en väg framåt i betygsfrågan och därmed bidrog till att
Socialdemokraterna kunde behålla sitt initiativ i skolfrågan och fortsätta sin under sena 1980-talet
inledda reformering av skolan på 1990-talet.

Kort efter kongressen dras riktlinjerna för en betygsutredning upp av Socialdemokraterna i samarbete
med Centerpartiet. En lång tradition av samarbete över partigränserna var utgångspunkten när
betygsberedningen tillsattes.

4
Betygsberedningen
Betygsberedningen tillsätts under en socialdemokratisk minoritetsregering i slutet av 1990. Persson
hoppas på en snabb process och beredningen ges snäva tidsramar. Arbetet försvåras dock av den parallellt
jobbande läroplanskommittén, en kommitté vars arbete kom igång först i början av 1991.
Betygsberedningens ledamöter inser tidigt att man är beroende av läroplanskommitténs arbete med
kursplaner och att samordning behövs. Dessa direktiv drar ut på tiden, vilket leder till försening. Därtill
accentueras betygsdebatten inför valet 1991. Göran Persson vill tona ner betygsfrågan (Raiend, 1991).
Men det är samtidigt uppenbart att Moderaterna inte vill låta Persson komma undan lika lätt. I Dagens
Nyheter kan man den 31 maj 1991 läsa att »Skolbetyg kan bli en valfråga» (Alfredson, 1991).

De borgerliga partierna vinner valet 1991 och bildar regering. I den nya betygsretoriken märks både
skillnader och likheter. Precis som Socialdemokraterna betonar den borgerliga regeringen att de nya
betygen ska mäta kunskap. Beatrice Ask, som blir skolminister, påpekar vikten av tydliga kunskapskrav
och att betygens roll för urval ska minska, vilket ligger i linje med den socialdemokratiska regeringens
direktiv och retorik. Däremot skiljer sig den nya regeringens direktiv i fråga om antal betygssteg och
betygsstart, moderaterna öppnar för fler steg och tidigare start. I de nya direktiven märks endast små
förändringar.

Ett nytt betygssystem

Även om målrelaterade betyg hade varit föremål för ett flertal utredningar och försök samt att
målrelaterade betyg hade prövats i praktiken i vissa skolformer, så söker betygsberedningen nya
lösningar. Ett utmärkande drag för de målrelaterade betygssystem som dittills hade tagits fram var att
de tenderade att bli väldigt komplexa (se t.ex. 1976 års Gymnasieutredning, SOU 1981:96, s. 247).
Dessutom hade alla tidigare förslag i slutändan fallit på den politiska nivån. Inte heller forskningen vid
denna tid, eller andra länders betygssystem, gav några enkla svar till betygsberedningen på hur ett
målrelaterat system skulle lösas. I mångt och mycket blev det därför ett arbete från grunden.

En viktig aspekt inledningsvis för beredningen var att systemet inte skulle göras beroende av normerande
prov, vilket även påtalats i direktiven. Detta ställde höga krav på definitionerna och det var med dem
man huvudsakligen kom att syssla. Förutom att söka tydliga definitioner av betygssteget godkänd
behövdes tydliga definitioner av övriga betygssteg. Här såg beredningen det som centralt att de olika
stegen skulle ha en inbördes relation som var kopplad till synen på kunskap.

Lösningen baseras på en generell kunskapstaxonomi, som tas fram med inspiration från Blooms
taxonomi. Stöd för en lösning baserad på kunskapstaxonomier hittar de dels i arbete utfört av Per Måhl
och Bo Sundblad, vars arbete de inspireras av, och vilka knyts till beredningen som experter, dels i

5
International Encyclopedia of Education. En ledstjärna som blir central är att gå från det enkla till det
mer komplexa:

»De viktigaste organisationsprinciperna för det kognitiva området var att gå från det enkla till det
komplexa och från det konkreta till det abstrakta.» (Eliasson, 1991, s. 20)

Med hjälp av experterna utvecklas och prövas de generella betygsstegen i praktiken och i olika ämnen i
projektet »Läraruppdraget», som påbörjas mot slutet av 1991 och avrapporteras sommaren 1992. De
generella betygsstegen ställer dock till stora problem i samarbetet med läroplanskommittén.
Läroplanskommitténs ämnesexperter i musik, svenska och matematik underkänner idén om generella
betygssteg:

»Som framgår av följande kommentarer sida för sida är jag mycket kritisk till betygsberedningens förslag
till nytt betygssystem. Det vore snudd på katastrof för svensk skola om systemet infördes. Det bygger på
en felaktig föreställning om att det går att kvalitetsgradera all kunskap efter en endimensionell och
generell kunskapshierarki.» (Johansson, 1991, s. 2)

Betygsberedningen tar till sig av kritiken, men släpper inte idén om att utveckla en generell modell som
de ser som central för att nå politisk enighet kring betygssystemet. In i det sista reviderar man
beskrivningen av de generella betygsstegen, man tar också fram exempel på hur de kan tolkas i relation
till enskilda skolämnen (se SOU 1992:86).

Oenigheten i kunskapssyn mellan de båda kommittéerna kvarstår och är synlig i deras respektive
betänkanden. Läroplanskommittén utvecklar en helt annan bas för kunskap och lärande, ett arbete som
framför allt drivs av Ingrid Carlgren. I korthet går den kunskapssynen ut på att varje skolämne
kännetecknas av en egen kunskapstradition, vilket kräver att betygskriterier utvecklas specifikt för varje
enskilt ämne och att det därför inte går att ta fram gemensamma generella kriterier som kan gälla alla
ämnen. Att döma av arkiven vill de motverka att betygskriterierna skrivs in i kursplanerna, dvs. att
betygssystemet inte ska knytas så tydligt till läroplanen som betygsberedningen önskar, utan att en mer
extern lösning skapas med normerande prov för att bestämma betygsstegens nivåer (för övrigt en lösning
som betygsberedningen helt motsätter sig, då de menar att det påminner om det relativa systemet och
därmed får inte lärarna makten över betygen som de önskar).

Den politiska lösningen blir en kompromiss. Idén om den generella taxonomin får inte gehör, däremot
kommer betygskriterierna för betygsstegen att skrivas in i kursplanerna. Antalet skalsteg och året för
betygsstart ändras via den borgerliga regeringens proposition 1993 till det socialdemokratiska
övertagandet av regeringsmakten 1994. Till slut landar man på tre betygssteg: underkänd, godkänd och

6
väl godkänd. Samt betygsstart från höstterminen i årskurs åtta. Hösten 1996 ges de första betygen till
svenska grundskoleelever i årskurs 8. Vårterminen 1998 delas de första slutbetygen ut med det nya
betygssystemet.

Betygssystemets genomslag
När det gäller gränsen för godkänt blev det snart tydligt att politikernas visioner om att det nya
ansvarssystemet inte ledde till att så gott som alla elever fick godkända betyg. Sverige befann sig närmast
i chock när det blev klart hur stor andel av eleverna som inte uppnådde gymnasiebehörighet. Under
rubriken »Glapp mellan politikernas visioner och lärarnas vardag» kunde man i Svenska Dagbladet i
januari 1997 läsa:

»Mängder av elever underkända – det nya betygssystemet ger stora rubriker. Har våra ungdomar
drabbats av plötsligt hjärnsläpp och blivit korkade, kan man undra. Självklart inte.
[…] Tillskyndarna av de nya betygen menar att de är ett bra mått på om skolan uppnår sina mål, mer
än att de är en bedömning av den enskilde eleven. Men det är en klen tröst för den som sitter där med
sin betygslucka och själv tvingas fundera ut hur den skall fyllas.» (Leonardz, 1997)

Antalet underkända elever i grundskolan är den starkast bidragande orsaken till att man i media mot
slutet av 1990-talet allt oftare kunde läsa om en »kris i skolan». Tolkningen som görs i såväl media som
av politiker och skoldebattörer är att det nya betygssystemet visar hur dålig den svenska skolan är:
Döm inte ut de nya betygen Det nya betygssystemet har inte skapat de kunskapsbrister som nu kommer
i dagen – det har synliggjort dem. (Osign., Göteborgs-Posten, 1997)

Det paradoxala i det hela är att svensk skola vid den här tiden presterade väl i internationella mätningar,
faktiskt i paritet med Finland på vissa områden (Gustafsson, Sörlin & Vlachos, 2016, s. 22).

Reformerna medförde att de nya betygen blev ett centralt och brett accepterat mått på skolans resultat i
den nya målstyrda skolan. Men den kvalitetshöjning politiker förväntade sig skulle följa på införandet
av målrelaterade betyg uteblev. De senaste åren har kritik riktats mot de målrelaterade betygen och
förtroende för dem har sjunkit som följd av detta, samtidigt som relativa betyg ånyo förts fram som en
lösning på betygsinflation och brist på likvärdighet i betygssättning. I skrivande stund revideras de
målrelaterade betygen i syfte att åtgärda problem som identifierats med betygens konstruktion i Lgr 11.
En sak är säker, förhoppningarna på vad nya typer av betygssystem kan åstadkomma med svensk skola
är intakta.

7
 Magnus Hultén, Linköping Biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik
vid Linköpings universitet. Huvudsakligt forskningsintresse är policy, bedömning
och utbildningshistoria med inriktning mot naturvetenskap och teknik i
folkskola och grundskola. Han driver det av Vetenskapsrådet finansierade projektet
Elever på gränsen, en studie av de senaste decenniernas reformer av den svenska
skolan. Han driver även projektet Animerad kemi, ett projekt om animation som hjälpmedel i yngre
barns lärande av kemi, finansierat av Skolforskningsinstitutet.

LITTERATUR
Alfredson, L. (1991, 31 maj). »Skolbetyg kan bli en valfråga». Dagens Nyheter.
Eliasson, S. (1991). »Ur International Encyclopedia of Education». 28 juni 1991. Riksarkivet,
Betygsberedningen, SE/RA/324219, volym 3.
Gustafsson, J. E., Sörlin, S. & Vlachos, J. (2016). Policyidéer för svensk skola. Stockholm: SNS förlag.
Johansson, B. (1991). »En kritisk analys av »Förslag till utgångspunkter för ett kunskaps- och
målrelaterat betygssystem» (Betygsberedningen, Siv Eliasson 2 oktober 1991)». 13 oktober 1991.
Riksarkivet, Läroplanskommitténs arkiv, SE/RA/324265, volym 1.
Johansson, L. (1997). Konfrontation eller resultatpolitik? I Richardson, G. (red.) Spjutspets mot
framtiden? Skolministrar, riksdagsmän och SÖ-chefer om skola och skolpolitik. Årsböcker i svensk
undervisningshistoria, volym 185, 177–192. Stockholm: Carlsson bokförlag.
Leonardz, J. (1997). Glapp mellan politikernas visioner och lärarnas vardag. Svenska Dagbladet 15
januari 1997.
Mårtensson, B. (1991, 7 februari). »Betygsutredningen: Tidsplanen har spruckit». Hallandsposten.
Osign. (1990, 19 september). »S-krav om stopp för relativa betygen». Tidningarnas Telegrambyrå.
Osign. (1997, 19 januari). »Döm inte ut de nya betygen. Det nya betygssystemet har inte skapat de
kunskapsbrister som nu kommer i dagen – det har synliggjort dem». Göteborgs-Posten.
Raiend, K. (1991, 5 juni). Nytt betygssystem dröjer minst ett år. Göteborgs-Posten.
Rönnmark, W. (1991, 12 juni). »Har betygen någon funktion?» Nya Norrland.
Socialdemokraterna (1990a). Motioner om generell välfärdspolitik. Häfte: M6: Familj; Allmän
socialpolitik; Pensioner; Handikapp. Socialdemokraternas 31:a kongress, 15-21 september, 1990.
Stockholm: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.
Socialdemokraterna (1990b). Partistyrelsens utlåtanden över motioner om arbete. Häfte: U5.
Socialdemokraternas 31:a kongress, 15–21 september, 1990. Stockholm: Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti.
Socialdemokraterna (1990c). Protokoll, C, Onsdagen den 19 september. Socialdemokraternas 31:a
kongress, 15–21 september, 1990. Stockholm: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

8
SOU 1992:86. Ett nytt betygssystem. Slutbetänkande av Betygsberedningen. Stockholm:
Utbildningsdepartementet.
SOU 1981:96. En reformerad gymnasieskola. betänkandet av 1976 års gymnasieutredning. Stockholm:
Liber Förlag.
Utbildningsdepartementet (1990). Betygens effekter på undervisningen (Slutrapport från
Utbildningsdepartementets expertgrupp för analys av betygens betydelse. Ds. 1990: 60). Stockholm:
Regeringskansliet.
Wedman, I. (1983). Den eviga betygsfrågan: historiskt och aktuellt om betygssättningen i skolan.
Stockholm: Liber Utbildningsförlaget.
Widén, P. (2010). Bedömningsmakten – Berättelser om stat, lärare och elev 1960–1995.
Doktorsavhandling: Linköpings universitet.