Depression

Depressionssjukdomen kännetecknas av:

Att vara episodisk

En episod är minst två veckor och vanligen 3 till 12 månader. Bara ca 10 procent varar längre än två
år.

Att vara återkommande

En majoritet av patienter [HV1] som behandlats för en tidigare episod drabbas av återinsjuknande.
Många får långvariga depressioner och risken för suicid är förhöjd.

Vård och remiss

Behandling inom primärvård

De flesta patienter med symtom på depression behandlas inom primärvård. Den vården ska ske
enligt dessa riktlinjer Viss. Länk till annan webbplats.

Läkare är ansvariga för diagnostik och val av behandling. Psykoterapeutisk behandling ska göras av
personal med adekvat utbildning för behandlingen

Primär bedömning och behandling av patienter som inte uppenbart behöver specialistvård sker i
primärvård.

Behandling av patienter som enligt specialistpsykiatrins bedömning inte behöver deras resurser
handläggs i primärvård.

Patienter återremitteras till primärvården från specialistpsykiatrin efter optimering av behandlingen,

med undantag för patienter som behandlas med litium

Akuta insatser från specialistpsykiatrin till primärvården

Primärvården rekommenderas söka direktkontakt med psykiatrin, till exempel vid

påtaglig suicidrisk, (se även Psykiatristöds program Suicidnära patienter), allvarlig

funktionsnedsättning (ex tydlig påverkan av nutrition) samt vid psykotiska symtom. Se
Telefonkonsulter Länk till annan webbplats. för kontaktinfo.

Behov av beslutsstöd i form av telefonkonsultation från specialistläkare

Behov av lokalt mobilt akutteam eller jour- och öppenvårdsmottagning

Remiss till specialistpsykiatri bör ske vid följande tillstånd och situationer

Förekomst av hypomana eller maniska episoder

Svårbedömbar suicidrisk

Utebliven effekt av psykoterapi (KBT eller IPT) samt två behandlingsförsök med läkemedel inklusive
kombinationsbehandling (se längre ner under Behandling)
Vid önskan om rådgivning/konsultation kring diagnostik, differentialdiagnostik, behandling och
"second opinion" (se även telefonkonsult Viss Länk till annan webbplats.)

Remissinnehåll från primärvård till specialistpsykiatri bör inbegripa följande

Social situation

Hereditet för psykisk och somatisk sjukdom

Tidigare och nuvarande somatisk och psykiatrisk sjukdom

Tidigare suicidförsök

Genomförd utredning (se längre ner under Utredning)

Genomförda behandlingsinsatser och utfall av dessa (se längre ner under Behandling)

Aktuella läkemedel (inklusive datum för insättning)

Status inklusive suicidrisk

Bedömning inklusive suicidrisk (se även Psykiatristöds program Suicidnära patienter)

Remiss från specialistpsykiatrin till primärvård bör ske i följande situationer

Då specialistpsykiatrin bedömer att patienten för närvarande inte behöver deras resurser. Detta kan
vara bedömningen efter en enstaka konsultation eller efter ett längre vårdåtagande.

Då specialistpsykiatrin bedömer att patienten är optimalt behandlad. Notera att Litiumbehandling

normalt inte kan skötas i primärvården.

Observera att en patient med depression inte sällan återinsjuknar i nya episoder. Detta kan
aktualisera nytt behov av specialistpsykiatri.

Epidemiologi

Depression är en av de vanligaste folksjukdomarna. Under ett år får 6-7 procent av befolkningen en

episod av depression.

Totalt använder ungefär 9 procent av den vuxna befolkningen antidepressiva läkemedel (11,5
procent av kvinnorna och 6,0 procent av männen). Vid 75-års ålder och äldre använder ungefär 24
procent av kvinnorna och 15 procent av männen antidepressiva läkemedel.

Upp till 45 procent av alla kvinnor och 27 procent av alla män insjuknar i depression någon gång i
livet.

10-20 procent av kvinnor insjuknar efter förlossning.

Ökad risk vid somatisk sjukdom t ex vid stroke, diabetes, hjärtinfarkt

Prevalensen ökar i åldersgruppen över 65 år. Där är punktprevalensen 5-20 procent och samvarierar
med somatisk sjuklighet och funktionsnedsättning.

Risken för självmord är förhöjd i genomsnitt 20 gånger vid depression, men den interindividuella
variationen är stor.
I åldersgruppen 20-59 år är dödligheten, oavsett dödsorsak, femfaldigt förhöjd bland patienter med
depression.

Riskfaktorer

För nyinsjuknande

Ärftlighet: Egentliga depressioner har en tydlig genetisk komponent, även om miljöfaktorer spelar en
större roll än vid bipolär sjukdom.

Att vara kvinna.

Stress. För många kan stress vara en utlösande faktor för depression.

Samsjuklighet. Många tillstånd ökar risken för insjuknande i depression. De vanligaste är

ångesttillstånd, skadligt bruk av alkohol eller cannabis, personlighetsstörning och ADHD.

Läkemedel. Vissa läkemedel kan ge depressionssymtom, till exempel betablockare,

kalciumantagonister, systemisk kortisonbehandling, interferon och bensodiazepiner.

Risk för återinsjuknande

Bristande långtidsbehandling. Användande av SSRI minskar risken flerfaldigt för att återinsjukna i
depression och för suicid.

Skadligt substansbruk. Både alkohol och cannabis ökar risken för depression.

Stress. Inkluderar även arbetsrelaterad stress.

Sömnbrist. Sömnstörning ökar även risken för suicid vid depression och kan förvärra depressionen

Fördjupning

Ärftlighet

För egentlig depression har heritabiliteten i olika studier uppskattats till mellan 30 och 40 procent
vilket innebär att ärftligheten är relativt stor. Heritabilitet är ett statistiskt mått på hur stor del av ett
tillstånd kan förklaras av genetik.

Sårbarheten för att utveckla depression ärvs polygenetiskt, vilket innebär att flera gener samverkar.

Förklaringsmodell för uppkomst av depression

Den genetiska risken för att utveckla depression i kombination med för individen stressande
händelser under uppväxten blir en persons förutsättningar att klara av psykisk och fysisk stress, ofta
kallat sårbarhet. Nya stressande händelser kan senare i livet orsaka debut av sjukdomen.

Miljöfaktorer tycks spela en större roll vid depression jämfört med bipolär sjukdom.

Negativa livshändelser. Välkänt är att smärtsamma livshändelser kan vara utlösande faktor för
depression. Så många som 90 procent av depressiva episoder hos kvinnor föregås av en negativ
livshändelse. Främst fyra aspekter lyfts fram; förödmjukelse, upplevelse av att vara låst och inte
komma undan, förlust och hot. Särskilt kombinationer av ovanstående ökar risken. Även
miljöaspekter som försummelse av vård, sexuella övergrepp och trauma tidigt i livet predicerar för
depression.

Sammanfattningsvis påverkas risken för att insjukna i depression av både arv och miljö i samverkan.