1

Autismspektrum
Vård och remiss
Patienter med autismspektrumtillstånd bör handläggas inom primärvården eller psykiatrin och bör ha en
ansvarig läkare som är kunnig inom området. Dessa patienter har också möjlighet att söka insatser från
habiliteringen.

Utredning för misstänkt autismspektrumtillstånd bör ske av ett neuropsykiatriskt utredningsteam inom
psykiatrin. Var god se avsnittet om neuropsykiatrisk utredning för mer information.

Undantagsvis kan personer med autismspektrumtillstånd behöva akut inneliggande vård för psykiatriska
problem, exempelvis vid svår agitation, självskada eller florid psykos, men det bör då handla om korta vårdtider,
om möjligt i en särskilt anpassad vårdmiljö

Symtom och kriterier

Allmänt
Autismspektrumtillstånd är ett spektrum av utvecklingsrelaterade problem med debut i barndomen som
utmärks av varaktig funktionsnedsättning i fråga om social kommunikation och interaktion samt begränsade,
repetitiva beteendemönster, intressen och aktiviteter. Etiologin är inte fullt klarlagd, men tycks till stor del
sammanhänga med genetiska faktorer.

Autismspektrumtillstånd förekommer ofta samtidigt med andra utvecklingsrelaterade problem. Patienter med
diagnosen autism har ofta samtidig utvecklingsstörning. Aspergers syndrom betraktas som en undergrupp av
autismspektrumtillstånd och karakteriseras av en förhållandevis normal språklig och kognitiv utveckling.

Symtom

Symtom på autismspektrumtillstånd är nedsatt förmåga till ömsesidig social interaktion och

kommunikation, nedsatt föreställningsförmåga samt begränsade och repetitiva beteendemönster
och intressen. Många patienter med autismspektrumtillstånd har också bristande förmåga till
automatisering, generalisering samt perceptionsstörningar, det vill säga över- eller
underkänslighet för olika sinnesintryck.

Könsskillnader

Flickor har som grupp bättre utvecklade sociala förmågor, vilket ibland kan dölja ett
autismspektrumtillstånd. Vid mer noggrann penetration av svårigheterna framkommer dock
samma problem med social ömsesidighet som hos pojkar. Könsskillnader i hur symtomen kommer
till uttryck tenderar att kvarstå i vuxen ålder.

Psykiskt status
Yttre/beteende: Ofta rutinbundenhet. Beteendet kan ibland inge misstanke om svårt
tvångssyndrom, psykossjukdom eller utvecklingsstörning.
 2

Formell kontakt: Mer eller mindre tydliga avvikelser i kommunikation och socialt samspel. En
del är tysta och tillbakadragna, i sällsynta fall mutistiska, andra är mycket verbala. Monolog kan
föredras framför dialog. Bristfällig icke-verbal kommunikation är vanlig, inkluderade avvikande
användning och timing av exempelvis ögonkontakt, gester och ansiktsuttryck. Språkbruk och
röstläge kan ibland vara monotont, repetitivt och stereotypt. Samtalen utgår ofta från patientens
egna intressen. Nyanser i språket och abstrakta resonemang kan vara svåra att förstå för patienten.
Uttryck och liknelser kan tolkas konkret, bokstavligt. Ibland finns andra språkavvikelser, såsom
ekolali eller att tala högt för sig själv.

Emotionell kontakt: Kan ibland vara reserverad, avståndstagande eller påträngande,

distanslös. Varierande grad av svårigheter att tolka emotionella stimuli kan finnas, liksom
svårigheter med inlevelseförmågan i andras tankar, känslor och avsikter.

Psykomotorik: Stereotypt, repetitivt rörelsemönster kan förekomma liksom hämmad, agiterad

eller på annat sätt avvikande mimik och motorik.

Grundstämning: Påverkas ej primärt.

Affekter: Kan ibland uttryckas mindre tydligt.

Tankeförlopp/kognition: Ofta avvikande, tendens att fokusera mer på detaljer än på helheten.

Svårigheter att manipulera och integrera abstrakt information, särskilt sådant som rör socialt
samspel. Särskilda domäner kan finnas med exceptionell kognitiv kapacitet.

Psykostecken: Ibland auditiva, visuella eller sensoriska perceptionsstörningar, men ej regelrätta

hallucinationer eller vanföreställningar.

Suicidalitet: Suicidrisken kan vara förhöjd vid autism. Strukturerad suicidriskbedömning bör
göras..

Klassificering och koder

Diagnostiska kriterier enligt ICD-10
F84.0 Autism i barndomen
En genomgripande utvecklingsstörning som manifesterar sig före tre års ålder och karakteriseras av försämrad
utveckling av socialt samspel, kommunikationsförmåga och av ett begränsat, stereotypt och repetitivt beteende.
Härtill kommer en rad mindre specifika fenomen som fobier, sömn- och ätstörningar, raserianfall och
självdestruktivt beteende.

Diagnostiska kriterier:

A. Avvikande eller bristande utveckling är tydlig före tre års ålder inom åtminstone ett av följande områden:

(1) receptivt eller expressivt språk som används i social kommunikation;

(2) utvecklingen av specifik (selektiv) social anknytning eller av ömsesidigt socialt samspel;

(3) funktionell lek eller symbollek.

 3

B. Sammanlagt måste åtminstone sex symtom från (1), (2) och (3) föreligga, med åtminstone två från (1) och
åtminstone ett vardera från (2) och (3).

(1) Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel tar sig åtminstone två av följande uttryck:

(a) oförmåga att adekvat använda blickkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester för att reglera det
sociala samspelet;

(b) oförmåga att etablera kamratrelationer med jämnariga (på ett åldersadekvat sätt och trots rikliga möjligheter
därtill) som innefattar ett ömsesidigt utbyte av intressen, aktiviteter och känslor

(c) bristande modulering av socio-emotionell ömsesidighet som visar sig genom nedsatt eller avvikande gensvar
på andra människors känslor, eller bristande anpassning av beteendet till det sociala sammanhanget, eller en
dålig integration av sociala, emotionella och kommunikativa beteenden

(d) brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra människor (till exempel visar inte
för andra, lämnar inte fram eller pekar på sådant som är av intresse).

(2) Kvalitativ avvikelse i kommunikativ förmåga tar sig åtminstone ett av följande uttryck:

(a) försenad talutveckling eller total avsaknad av talat språk utan försök att kompensera för detta genom att
använda andra sätt att kommunicera, t.ex. gester och pantomim (kommunikativt ”joller” har ofta saknats)

(b) relativ oförmåga att inleda och upprätthålla samtal (i förhållande till den aktuella språkliga
utvecklingsnivån), med ett ömsesidigt kommunikativt utbyte med den andra personen

(c) stereotypt och repetitivt språkbruk eller idiosynkratisk användning av ord eller meningar

(d) brist på varierade låtsaslekar eller (i lägre ålder) socialt härmande lek.

(3) Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter tar sig åtminstone ett av
följande uttryck

(a) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna eller onormala i
intensitet och fokusering; eller ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna i intensitet
och snäva i sin natur men inte till innehåll eller fokusering

(b) till synes tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer

(c) stereotypa och repetitiva motoriska manér som inbegriper endera att vifta eller vrida med händerna eller
fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen

(d) fascination inför delar av föremål eller icke-funktionella delar av leksaker (såsom deras lukt, hur materialet
de är gjorda av känns, eller ljudet eller vibrationer som de avger).

C. Den kliniska bilden går inte att hänföra till andra former av genomgripande utvecklingsstörningar; impressiv
språkstörning (F80.2) med sekundära socio-emotionella problem; reaktiv störning i känslomässig bindning
under barndomen (F94.1) eller distanslöshet hos barn (F94.2); psykisk utvecklingsstörning (F70–F72) med
någon därmed förknippad känslomässig eller beteendemässig störning; schizofreni (F20.-) med ovanligt tidig
debut; och Retts syndrom (F84.2).

F84.1 Atypisk autism

En genomgripande utvecklingsrubbning som skiljer sig från autism i barndomen genom senare debut eller
genom att inte uppfylla kriterierna på alla de tre områden som karakteriserar autism i barndomen. Denna
subkategori används då utvecklingen först efter tre års ålder blir avvikande och försenad och när det saknas
påvisbara störningar inom ett eller två av de psykopatologiska områden som kännetecknar autism i barndomen
 4

(störning i samspel, kommunikationssvårigheter samt begränsat, stereotypt och repetitivt beteende), trots
samtidig närvaro av karakteristiska störningar inom resterande områden. Atypisk autism ses oftast vid grav
psykisk utvecklingsstörning eller vid svår impressiv språkstörning.

Diagnostiska kriterier:

A. Avvikande eller bristande utveckling är tydlig vid tre års ålder eller senare (samma kriterier som vid autism
utom åldern då symtomen framträder).

B. Det föreligger kvalitativa avvikelser i ömsesidig socialt interaktion eller i kommunikativ förmåga eller
begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter. (Samma kriterier som vid
autism men det är inte nödvändigt att kriterierna för antalet områden med avvikande utveckling uppfylls.)

C. Tillståndet uppfyller ej de diagnostiska kriterierna för autism (F84)

F84.5 Aspergers syndrom

Diagnostiska kriterier:

A. Ingen kliniskt signifikant allmän försening av språklig eller kognitiv utveckling. För diagnos krävs att enstaka
ord skall ha uttalats vid två års ålder eller tidigare och att kommunikativa fraser har använts vid tre års ålder
eller tidigare. Förmåga att klara sig själv, adaptivt beteende och nyfikenhet på omgivningen under de första tre
åren skall ligga på en nivå som överensstämmer med normal intellektuell utveckling. Den motoriska
utvecklingen kan emellertid vara något försenad och motorisk klumpighet är vanlig (dock inget nödvändigt
diagnostiskt kriterium). Isolerade specialförmågor, ofta relaterade till onormala intressen och sysselsättningar,
är vanliga, men krävs inte för diagnos.

B. Kvalitativa avvikelser i ömsesidig social interaktion (samma kriterier som för autism. För att underlätta
användningen är dessa kriterier även inlagda nedan).

Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel tar sig åtminstone två av följande uttryck:

(a) oförmåga att adekvat använda blickkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester för att reglera det
sociala samspelet;

(b) oförmåga att etablera kamratrelationer med jämnåriga (på ett åldersadekvat sätt och trots rikliga möjligheter
därtill) som innefattar ett ömsesidigt utbyte av intressen, aktiviteter och känslor;

(c) bristande modulering av socio-emotionell ömsesidighet som visar sig genom nedsatt eller avvikande gensvar
på andra människors känslor, eller bristande anpassning av beteendet till det sociala sammanhanget, eller en
dålig integration av sociala, emotionella och kommunikativa beteenden;

(d) brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra människor (till exempel visar inte
för andra, lämnar inte fram eller pekar på sådant som är av intresse).

C. Individen uppvisar ett ovanligt intensivt, avgränsat intresse för något område eller begränsade, repetitiva och
stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter (samma kriterium som för autism; men det torde vara
mindre vanligt att dessa innefattar motoriska manér eller att man sysselsätter sig med delar av objekt eller
leksakernas icke-funktionella delar. För att underlätta användningen är dessa kriterier även inlagda nedan).

Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter tar sig åtminstone ett av
följande uttryck:

(a) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna eller onormala i
intensitet och fokusering; eller ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna i intensitet
och snäva i sin natur men inte till innehåll eller fokusering;
 5

(b) till synes tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer;

(c) stereotypa och repetitiva motoriska manér som inbegriper endera att vifta eller vrida med händerna eller
fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen;

(d) fascination inför delar av föremål eller icke-funktionella delar av leksaker (såsom deras lukt, hur materialet
de är gjorda av känns, eller ljudet eller vibrationer som de avger).

D. Störningen går inte att hänföra till andra varianter av genomgripande utvecklingsstörningar: schizofreni av
simplexform (F20.6), schizotyp störning (F21), tvångssyndrom (F42.-), anankastisk personlighetsstörning
(F60.5), reaktiv störning i känslomässig bindning under barndomen (F94.1) eller distanslöshet hos barn (F94.2).

F84.8 Andra specificerade genomgripande utvecklingsstörningar

F84.9 Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad

Detta är en residualkategori som bör användas för störningar som passar in på den allmänna beskrivningen av
genomgripande utvecklingsstörningar men där motstridiga fynd eller brist på adekvat information innebär att
kriterierna inte uppfylls för någon av de andra koderna under F84.
Förlopp
Medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning utan tydligt insjuknande. Vid diagnosen autism kan symtom
visa sig redan under småbarnsåren i form av avvikande beteende såsom kontaktsvårigheter, stereotypt beteende,
svårigheter med sömn och mat samt att utvecklingen av förmågor såsom kommunikation och socialt samspel är
försenad eller saknas. I vissa fall kan utvecklingssteg som redan har uppnåtts gå förlorade. Vid Aspergers
syndrom eller atypisk autism kan svårigheterna bli tydliga först under skolåldern eller senare, då kraven på
abstraktionsförmåga, flexibilitet och social ömsesidighet ökar. Förloppet är oftast kontinuerligt. Vid autism kan
ibland ske en försämring under tonår eller vuxenliv, speciellt vid bristande stimulans och träning av funktioner.
Vid Aspergers syndrom ses ofta en försenad men fortsatt utveckling av sociala och kommunikativa förmågor
under hela livet.
Prognos
Misstankar om autism kan väckas mycket tidigt och diagnos är ofta ställd under förskoleåldern. För patienter
med mindre uttalade svårigheter dröjer det längre, ibland ända upp till vuxen ålder. Ju mer uttalad autism och ju
lägre begåvning, desto större är behovet av stöd och hjälp under hela livet. I rätt anpassad miljö kan patientens
förmåga att kompensera för sina problem, om än inte helt, öka med stigande ålder. Flera lindrigt drabbade
förbättras i sin funktion under uppväxten så att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna i vuxen ålder.

Epidemiologi
Prevalens
Cirka 1 procent, varav en minoritet har den svårare formen Autistiskt syndrom. Många vuxna patienter är ännu
odiagnostiserade. Det är dubbelt så vanligt med autismspektrumdiagnos för män som för kvinnor, möjligen
underdiagnostiserat hos kvinnor på grund av den något annorlunda symtomatologin.

Riskfaktorer
Ärftlighet dominerar. Andra kända riskfaktorer är exponering för alkohol och vissa läkemedel under
fosterstadiet, hög ålder hos föräldrarna, förlossningskomplikationer och prematuritet.

Differentialdiagnos
Följande differentialdiagnoser bör beaktas
 6

• Rådfråga alltid en mer erfaren kollega.

• Lindrig tvecklingsstörning: Kan ge liknande beteende, kan också förekomma samtidigt. Kartläggning av
begåvning genom neuropsykologisk utredning.

• Svår språkstörning: Logopedbedömning kan behövas.

• ADHD: Vanligt med hyperaktivitet och impulsivitet hos små barn med autism. Personer med
autismspektrumtillstånd kan uppfattas som uppmärksamhetsstörda på grund av benägenhet att fastna i
detaljer, rikta uppmärksamheten mot annorlunda saker och svårigheter med att skifta fokus. ADHD kan ge
sekundära svårigheter med socialt samspel på grund av kärnsymtomen.

• Tourettes syndrom: Tics (plötsliga, kortvariga, ensidiga) kan vara svåra att skilja från stereotypier (rytmiska,
långvariga, bilaterala eller involverar hela kroppen).

• Tvångssyndrom (OCD): Vid OCD uppfattas tvångssymtom som besvärande av patienten, som vill bli av med
symtomen. Upprepning och stereotypa beteenden vid autismspektrumtillstånd upplevs ofta som positiva av
patienten, och är då snarare att betrakta som autistiska ritualer.

• Social fobi: Liknande beteende med socialt undvikande. Patienter med social fobi har dock vanligen god
mentaliseringsförmåga med känslighet för andras omdömen.

• Depression: Kan vara svårt att differentiera på grund av mimikfattigdom, monotont röstläge och svårigheter att
beskriva känslor vid autismspektrumtillstånd.

• Ätstörningar: Ofta autistiska drag som förstärks av svält. För diagnos inom autismspektrum hos en patient med
anorexi bör man avvakta normaliserad vikt.

• Schizofreni: Liknande kognitiva brister; svårigheter med mentalisering och brister i exekutiva funktioner.
Hallucinationer och/eller vanföreställningar är typiska symtom vid schizofreni. Vissa typer av tankestörningar,
motoriska och negativa symtom kan finnas vid båda tillstånden. En viktig skillnad är förloppet; schizofreni har
oftast en tydlig debut med distinkt funktionsnedsättning i tonår eller vuxen ålder, medan symtom vid
autismspektrumtillstånd har funnits sedan tidig barndom. I enstaka fall kan båda tillstånden förekomma
samtidigt.

• Psykopati: Innebär en normal förmåga till kognitiv empati (förmåga att förstå hur andra tänker och reagerar),
men stora brister i affektiv empati (medkänsla). Personer med psykopati kan vara skickliga i att föra
omgivningen bakom ljuset, till skillnad från personer med autismspektrumtillstånd som oftast är mycket
sanningsenliga och dåliga på att manipulera andra. De flesta med psykopatisk personlighet har inte kontakt
med psykiatri eller rättspsykiatri, men det förekommer att de söker psykiatrin om de har något att vinna på det.
Vägledning för diagnostik ger främst den objektiva anamnesen, alltså anhörigas berättelse och journaluppgifter
men också observation av kroppsspråk, mimik och beteende.

Samsjuklighet
Majoriteten av vuxna med autismspektrumtillstånd har minst en annan psykiatrisk diagnos. Andra
utvecklingsrelaterade svårigheter kan finnas samtidigt med autismspektrumtillståndet.

• Lindrig utvecklingsstörning

• Språkstörningar, specifika inlärningsproblem som dyslexi och dyskalkuli: kan kräva specifik träning och
hjälpmedel. Bedöms av logoped

• ADHD: Kan behöva specifik behandling med bland annat läkemedel. I nu gällande diagnoskriterier anges att
ADHD-diagnos inte kan ställas vid samtidigt autismspektrumtillstånd. Detta kommer att förändras i nästa
upplaga av DSM

• Tics/Tourettes syndrom: ökad förekomst av motoriska och ibland även vokala tics
 7

• Tvångssyndrom (OCD), särskilt i form av symmetritvång och samlande, förekommer hos personer med
autismspektrumtillstånd och kan behöva behandlas

• Ångestsyndrom: Innan behandling övervägs bör patientens livssituation kartläggas. Social ångest och socialt
undvikande beteende kan bero på överkrav på socialt samspel. Krav på ömsesidig kommunikation kan
framkalla stress, som i sin tur försämrar kommunikationsförmågan

• Affektiva sjukdomar: Dystymi, depression och bipolär sjukdom är förhållandevis vanligt. Depressioner är ofta
atypiska, även depressiva psykoser förekommer. Ökad rutinbundenhet, självskadande och annat stereotypt
beteende är vanliga symtom på depression hos patienter med autismspektrumtillstånd. Skattningsskalor för
depression kan lämpa sig mindre väl i vissa fall, då innebörden av abstrakta begrepp kan vara svåra att förstå.
Depressiva symtom kan vara sekundära till sociala och yrkesmässiga misslyckanden på grund av
autismspektrumtillståndet

• Perceptionsavvikelser: Annorlunda varseblivning och tolkning av sinnesintryck. Vanligast med över- och
underkänslighet vad gäller hörsel- och känselintryck. Kan ge upphov till problemskapande beteenden, stark
stress och obehag men någon gång även till lustupplevelser och speciella förmågor

• Schizofreni: Kan i enstaka fall kan drabba personer med autismspektrumtillstånd. I nu gällande
diagnoskriterier anges att diagnosen Aspergers syndrom inte kan ställas vid samtidig schizofreni. Detta kommer
troligen att förändras i nästa upplaga av DSM

• Övriga psykoser och psykosliknande tillstånd: Kan ibland utlösas av svår stress, oftast i samband med
förändringar i livssituationen. Återgång till bekanta rutiner kan ha god effekt.

• Schizotypi och andra personlighetsstörningar: Symtomkriterier är ofta uppfyllda hos personer med
autismspektrumtillstånd. Personlighetsstörningsdiagnos är dock sällan till någon praktisk nytta. Ett undantag
är emotionellt instabil personlighetsstörning, som kan kräva specifik behandling.

• Katatoni: Svårigheter med viljemässigt styrd motorik kan ibland ses vid autism som förlångsammade rörelser,
ökad svarslatens, svårigheter att starta och stoppa, beroende av hjälp med igångsättning och ökad passivitet.
Katatoni framträder särskilt vid stress och debuterar ofta i sena tonåren eller ung vuxenålder.

• Ätstörningar: Selektivt val av föda och ospecifikt stört ätbeteende är mycket vanligt vid
autismspektrumtillstånd. Problemen startar oftast i barndomen. De kliniska ätstörningarna, särskilt anorexia
nervosa, är överrepresenterade.

• Kroppslig sjukdom och hälsa: Förhöjd risk för epilepsi. Ofta svårigheter att söka hjälp för somatiska
hälsoproblem. En del har annorlunda upplevelse av temperatur, smärta eller känsel och har svårt att beskriva
symtom. Allergier, gastrointestinala besvär, smärttillstånd och hudåkommor är vanliga. Patienter med medfött
syndrom (genetiskt eller sekundärt till skada) behöver ofta följas på grund av kroppsliga manifestationer som
åtföljer syndromet, till exempel hjärt/kärlsjukdom

• Utmattningssyndrom: Sekundärt till autismspektrumtillståndet

• Missbruk: Mindre vanligt men förekommer. Oftast alkoholberoende; vanligast i gruppen med atypisk autism,
minst vanligt vid Aspergers syndrom. Missbruket kan ibland vara relativt lätt att bryta om patienten erbjuds
stöd och hjälp till ett meningsfullt sammanhang

Utredning
Basutredning

Inför detaljerad utredning och eventuellt vårdåtagande ska alltid en Basutredning genomföras för varje patient
Basutredningen behöver inte repeteras men utgör från och med 2013 en vedertagen standard som utgångspunkt
då behandling ska initieras. Patientskattad EQ-5D och behandlarskattad CGI inom basutredningen utgör härvid
en global standard för kommande mätning av behandlingsutfall. Därtill kan adderas andra mått som individuell
vårdplanering och respektive vårdprogram implicerar.
 8

När kan utredning bli aktuell

För att neuropsykiatrisk utredning ska bli aktuell så ska patienten uppvisa symtom på autismspektrumtillstånd,
ADHD eller utvecklingsstörning eller på annat sätt inge misstankar om utvecklingsrelaterad
funktionsnedsättning med debut i barndomen, samt ha signifikant lidande eller funktionsnedsättning inom
viktiga livsområden. Patienten själv ska också vilja genomgå utredning. Neuropsykiatrisk utredning för patienter
med tidigare psykiatrisk kontakt bör om möjligt ske vid patientens ordinarie mottagning och utan väntetid. Vid
eventuell kö för utredning bör följande patientgrupper prioriteras, så att lång väntetid undviks:

• Unga patienter med stort lidande eller funktionsnedsättning som har omedelbart behov av behandling och stöd

• Gravida och småbarnsföräldrar

• Patienter vars liv och/eller hälsa riskeras på grund av funktionsnedsättningen

• Patienter med aggressivt eller farligt beteende.

Vilken information behövs

Remiss för neuropsykiatrisk utredning ska inkludera uppgifter om bakgrund och resultat av basutredning, se
särskild remissmall (pdf) , 34.9 kB. (bilaga 3 i Regionala vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och
utvecklingsstörning).. Relevant dokumentation såsom tidigare journaler, eventuella utredningar, utlåtanden och
omdömen kan med fördel rekvireras i god tid före utredningsstarten.

Vart remittera

Neuropsykiatrisk utredning ska i första hand ske vid allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Patienter som
har pågående kontakt vid psykosmottagning eller annan specialiserad enhet bör utredas där. I undantagsfall kan
utredning bli aktuell även inom sluten vård. Patienter med samtidigt missbruk/beroende ska utredas inom
beroendevården, i första hand vid lokal beroendemottagning. Vissa kliniker har specialiserade neuropsykiatriska
team eller enheter.

Efter godkännande av lokal samordnare inom kliniken kan också remiss om utredning ställas från psykiatrisk
mottagning till en privat, upphandlad vårdgivare. Ansvaret för behandling och uppföljning åligger remitterande
mottagning.

Utredningsteamets sammansättning
Läkare, psykolog och arbetsterapeut, samt i mån av tillgång kurator, bör i samarbete utgöra Utredning
vid samtidigt missbruk
Diagnostik av utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning vid samtidigt missbruk bör ske när patienten är
dokumenterat drogfri. Minst fyra till sex veckors drogfrihet rekommenderas före eventuell bedömning av
neuropsykologiska funktioner, beroende på vilken drog som använts. Innan dess kan dock andra delar i
utredningen påbörjas och genomföras. En noggrann klinisk genomgång av när symtomen börjat, om och hur de
visat sig före missbruksstarten och under drogfria perioder, är ett sätt att avgöra om problemen är relaterade till
missbruk eller till utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning. Tidslinjer kan användas.

Utredningen kan i de flesta fall göras i öppen vård, men ibland kan vissa moment behöva genomföras inom
sluten vård för att säkerställa drogfrihet. Samordning med socialtjänsten är ofta av stor vikt för att utredningen
ska kunna genomföras och senare behandling ska lyckas. För mer information se lokala riktlinjer för
neuropsykiatrisk utredning inom beroendevården, Utredning och insatser för patienter med ADHD, lindrig
utvecklingsstörning eller autismspektrumtillstånd och samtidigt missbruk eller beroende (pdf) , 639.6 kB..

basen i utredningsteamet.
 9

Formulering av frågeställning och utredningsmål

Utredning, diagnostik och behandling sker på patientens uppdrag och enbart efter diskussion med
vederbörande. Syftet med utredningen formuleras tillsammans med patienten:

• Finns det enbart behov av en diagnos?

• Behövs även utredning av bakomliggande faktorer?

• Behövs en funktionsbedömning som underlag för val av stödinsatser?

Utredningsgången
Omfattning och innehåll
Utredningens omfattning och innehåll utformas av läkare, psykolog och arbetsterapeut, samt i mån av tillgång
kurator, och individualiseras med avseende på utredningens frågeställning och syfte. Utredningen ska alltid vara
effektiv och meningsfull och genomföras på ett ekonomiskt sätt, utan onödiga insatser. Följande delar ska alltid
gås igenom innan eventuell diagnos kan ställas:

• Aktuella symtom, beteende och fungerande inom olika livsområden

• Utveckling, symtom, beteende och fungerande under barndomen

• Kognitiv funktion (för att diagnostisera eller utesluta utvecklingsstörning och svagbegåvning)

• Psykiatriska differentialdiagnoser och psykiatrisk samsjuklighet

• Somatiska differentialdiagnoser samt eventuella bakomliggande tillstånd.

Utredande läkare ska efter avslutad utredning ta ställning till åtgärder angående den eller de diagnoser man
eventuellt kommit fram till: läkemedelsbehandling, psykologisk och arbetsterapeutisk behandling samt andra
stödinsatser.

Inledande bedömning
Både läkare och psykolog kan med fördel delta vid det inledande besöket och göra gemensamma observationer
och därefter upplysa övriga yrkeskategorier så att alla i utredningsteamet får ta del av samma grundläggande
information. En eller flera intervjuer genomförs med patienten, helst med en anhörig närvarande och delaktig.
Om patientens önskar kan anhöriga intervjuas senare, eventuellt per telefon. Fokus för den inledande
bedömningen bör vara anamnes inklusive noggrann utvecklingsanamnes, psykiskt status inklusive
beteendebedömning (för dessa delar se utredningens innehåll nedan) samt inhämtande av kompletterande
information genom tidigare dokumentation.

Den inledande bedömningen dokumenteras noggrant. Utifrån vad som har framkommit beslutar utredande
läkare och psykolog tillsammans med patienten om vidare utredning behövs, i så fall samråder de om innehållet
i denna.

Utredningen kan avslutas om hållpunkter för utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning helt saknas; patienten
får då rekommendationer om hur han eller hon kan gå vidare med sina problem. Den kan också avslutas om
erfarna bedömare redan på basis av den inledande bedömningen tycker sig se en entydig bild av okomplicerad
ADHD eller autismspektrumtillstånd, och det inte finns behov av funktionsbedömning.

Vidare utredning
 10

Eventuell vidare utrednings omfattning och innehåll varierar beroende på initial frågeställning och
problematikens komplexitet (se vidare under utredningens innehåll nedan). En tydlig tidsplan med överblick
över utredningsgången bör göras upp, och kommuniceras med patienten.

Sammanfattning av utredningen
Utredningen innefattar bedömning av läkare, psykolog, arbetsterapeut och eventuellt även andra
yrkeskategorier, t.ex. kurator. När tillräcklig information inhämtats bör utredningsteamet sammanfatta
utredningen och ta ställning till följande:

• art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden

• om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)

• eventuell tilläggsproblematik och psykiatrisk samsjuklighet

• eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar

• preliminär åtgärdsplan som sedan behöver diskuteras med patienten och eventuellt med närstående

Återföring av utredningsresultat
En sammanfattande presentation av utredningsresultaten ska göras för patienten, som gärna får ha med sig
närstående vid tillfället:

• vilka undersökningar och andra åtgärder som har gjorts

• vilka styrkor som har framkommit och hur dessa kan tillvaratas

• patientens dominerande problematik

• eventuell diagnos eller diagnoser, samt innebörden av dessa - mer generellt och för just denna individ

• vilka åtgärder som kan vara aktuella; möjligheter till behandling och stöd

• intresseföreningar, litteraturtips och annat som kan vara till hjälp.

Informationen bör ges såväl muntligt som skriftligt. Samtalet bör ha en bearbetande karaktär där patienten ges
utrymme att ställa frågor, formulera sina reaktioner på utredningen och dess resultat samt sina egna önskemål
och behov av behandling och stöd. Flera uppföljande samtal kan behövas.

Vårdplan, samordnad individuell plan

Efter avslutad utredning påbörjas snarast möjligt planeringen av fortsatta insatser och man gör upp en så kallad
vårdplan. Av den ska framgå:

• vilka insatser för behandling och stöd som behövs

• vem eller vilka som tillhandahåller dessa insatser

• hur dessa ska kontaktas

• vem som ska vara patientens ansvariga läkare

• ansvarig person för att vårdprocessen följs

• uppföljning och utvärdering av behandling och andra insatser

 11

Patienter med ADHD, lindrig utvecklingsstörning och autismspektrumtillstånd behöver ofta insatser från många
olika instanser. Ett effektivt sätt att initiera stöd- och behandlingskontakter är att efter några veckor kalla till ett
uppföljningsmöte. Till detta inbjuds de som är av betydelse för den vidare uppföljningen, till exempel
närstående, arbetsgivare, skolpersonal, primärvård, habilitering, socialtjänst, Arbetsförmedlingen och
Försäkringskassan.

En samordnad individuell plan bör vid behov upprättas och innefatta:

• vad som beslutas

• vem som har ansvar för vilken insats

• namn och telefonnummer till patientansvarig läkare samt kontaktperson vid respektive instans

• vem som ansvarar för samordning och uppföljning av insatserna

Hänsyn måste tas till personens funktionsnedsättning vid alla typer av mötesplanering. Stora möten kan ofta
upplevas som svårbegripliga och den samordnade planeringen kan då behöva ske på annat sätt.

Utlåtande
Skriftlig sammanfattning av utredningen i ett utlåtande bör vara informativ, begriplig och användbar för
patienten, anhöriga och uppföljande instanser. Utlåtandet bör vara kortfattat och omfatta:

• tidpunkt för utredningen

• använda metoder

• eventuellt en kort sammanfattning av tidigare och aktuella symtom och funktionsnedsättning

• initiativtagare och orsak till utredningen

• namn på diagnos eller diagnoser inklusive diagnoskod enligt ICD/DSM

• resultat av eventuell funktionsbedömning

• svaga respektive starka sidor hos patienten

• behov av behandling, stöd, hjälpmedel och uppföljning (som formulerats i samråd med patienten)

• utredarnas namn, profession och arbetsplats

Patienten kan erbjudas ett förkortat utlåtande, där integritetskänslig information uteslutits. Ett separat
neuropsykologiskt utlåtande kan ges till patienten, om vederbörande så önskar. Ytterligare intyg, till exempel till
Försäkringskassan, för körkortstillstånd eller för god man, kan bli aktuella.
Anamnes
Anamnesen bör innefatta:

• kontaktväg, kontaktorsak

• patientens förväntningar på utredningen

• uppväxt, tidigare sociala förhållanden

• aktuella sociala förhållanden (notera om det finns minderåriga barn)

• hereditet
 12

• utvecklingsanamnes (se nedan)

• tidigare psykiatrisk anamnes

• aktuella psykiatriska symtom och diagnoser

• aktuella funktionsnedsättningar respektive starka sidor

• tidigare somatisk anamnes

• aktuella somatiska besvär och sjukdomar (inklusive syn- och hörselproblem)

• alkohol- och droganamnes

• tidigare utredningar och behandlingar

• aktuella mediciner

Utvecklingsanamnesen är av avgörande betydelse för diagnostiken och bör prioriteras. Kartlägg utvecklingen av
grundläggande funktioner såsom motorik, aktivitetsnivå, språk, icke-verbal kommunikation, ömsesidig social
interaktion, lek och intressen, uppmärksamhet, impulskontroll. Använd gärna konkreta och detaljerade frågor.

Se vidare checklista för utvecklingsanamnes (pdf)

Beteendebedömning
Redan de inledande bedömningssamtalen ger möjlighet till observation av patientens förmåga till ömsesidig
kontakt, tal och språk, mimik och kroppsspråk, eventuell motorisk rastlöshet, verbal hyperaktivitet, tecken på
bristande uppmärksamhet, impulskontroll, minne, etc. Se checklista för beteende i samtalssituationen , 435.7
kB., (bilaga 4 i Regionala vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning).
Om man går vidare i utredningen bör utredarna tillvarata alla tillfällen att observera beteende i anslutning till
testningar, samtal och undersökningar, under pauser, i väntrummet samt vid behov i strukturerade situationer
(se nedan). Svårigheter kommer inte alltid fram under strukturerade förhållanden varför man också bör inhämta
uppgifter om hur personen beter sig i sin vardagsmiljö. Om patienten samtycker kan till exempel partner, vänner
och arbetskamrater ge värdefull kompletterande information.
Fördjupad bedömning vid autismspektrumfrågeställning
Autism Diagnostic Interview – Revised (ADI-R): Strukturerad anhörigintervju inriktad på att ta fram
beskrivningar av beteenden som är typiska för autism.

The Diagnostic Interview for Social and Communication Disorders (DISCO): Strukturerad
anhörigintervju som berör samtliga autismspektrumtillstånd samt screening för utvecklingsstörning, ADHD och
andra psykiatriska tillstånd.

Autism Diagnostic Observation Schedule (ADOS): Halvstrukturerad beteendeobservation och

bedömning av kommunikation, social interaktion, lek och fantasi. Modul 4 är för vuxna. Kan med fördel filmas.

Användning av ovanstående instrument kräver speciell utbildning,se exempel på frågeformulär och

skattningsskalor , 49.2 kB. (bilaga 5 i Regionala vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och
utvecklingsstörning).
Frågeformulär och skattningar
Frågeformulär och skattningsskalor ska ses som komplement till intervjuer och ska inte användas isolerat som
diagnostiska instrument. De kan heller inte användas för differentialdiagnostik då de i regel inte är utprövade för
andra tillstånd. Urval av frågeformulär måste bestämmas efter behov. De flesta formulär som är aktuella vid
vuxenutredningar saknar auktoriserad översättning och normativa data för svenska förhållanden. Beroende på
aktuell frågeställning används olika frågeformulär och skattningar:

Utvecklingsrelaterade svårigheter: 5-15 , 62.7 kB. även kallad FTF.

 13

ADHD: ASRS , 53.7 kB., WURS , 46.1 kB., WRASS, Brown ADD-RS (copyrightskyddad), DIVA 2.0 , 795.5 kB..

Autismspektrumtillstånd: ASSQ, ASDI, RAADS , 130.9 kB., AQ , 121.8 kB..

Kartläggning av eventuell psykiatrisk samsjuklighet: Utöver en bred, klinisk intervju används M.I.N.I. ,
953.1 kB. och ibland SCID-I för screening och diagnostik av psykiatriska tillstånd. Kompletteras vid behov med
andra skattningsskalor såsom MDQ , 33.5 kB., PHQ-9 , 25.5 kB., BAI, BOCS, AUDIT , 93.7 kB. och DUDIT , 147.1
kB.. Vid misstanke om personlighetsproblematik av klinisk betydelse kan screening enligt SCID-II övervägas,
eventuellt följt av intervju.
Se även exempel på frågeformulär och skattningsskalor , 49.2 kB. (bilaga 5 i Regionala vårdprogrammet ADHD,
autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning).
Somatisk anamnes och status
Det finns flera syften med att göra en noggrann somatisk bedömning - att utesluta somatisk genes till det
avvikande beteendet, förbereda eventuell läkemedelsbehandling, söka ledtrådar avseende etiologi och hitta
samtidiga tillstånd som behöver åtgärd (remittera eller hänvisa vidare vid behov). Eventuellt kan den somatiska
anamnesen behöva kompletteras (se checklista för utvecklingsanamnes (pdf) , 248.1 kB. i Regionala
vårdprogrammet ). Vid somatisk undersökning iakttas patientens förmåga att förstå och följa instruktioner,
reaktion på fysisk närhet och kroppskontakt, samspel och kommunikation. Notera särskilt i status:

Allmäntillstånd: Tecken i fråga om kroppsbyggnad och eventuella yttre stigmata kan finnas på etiologiskt
intressanta syndrom såsom kromosomavvikelser eller fetalt alkoholsyndrom.

Neurologi: Utvidgat status bör göras. Inkludera undersökning av ögonmotorik och skelning, testa hörsel
genom visktest från 5 meters håll. Beakta att olika funktionella domäner kan vara olika mycket drabbade.
Undersök grov- och finmotorik samt notera talförmåga. Diskreta avvikelser (”soft signs”) kan finnas såsom
bristande motorkoordination och ofrivilliga rörelser.

Övrigt: Fullt status enligt vanliga rutiner, med särskild observans på hjärtstatus, blodtryck, tecken på missbruk,
hygien och tandstatus.

Provtagning
Blodprov: Blod-, njur- och leverstatus, TSH, B12, folat, CDT samt elektrolyter inklusive calcium.

Urinscreening för narkotika: Bör göras vid samtliga utredningar utom i de fall där användning helt kan
uteslutas. Analys avseende dopningpreparat bör övervägas.

För läkemedelsbehandlade patienter: Gå igenom läkemedelslistan, beakta särskilt preparat med kognitiva
eller psykiska biverkningar.

Genetisk utredning: Finns misstanke om genetisk avvikelse bör klinisk genetiker konsulteras för råd om
provtagning.

Hjärnavbildning och EEG

Överväg CT- eller MRI-undersökning av hjärnan vid tidigare outredda skalltrauman. Remittera för EEG vid
misstanke om epilepsi.
Neuropsykologisk bedömning
Funktionsbeskrivning
Den del av utredningen som psykologen specifikt ansvarar för är att bedöma bland annat allmänintellektuell
begåvning, grundläggande och högre psykologiska funktioner. Bedömningen görs av legitimerad psykolog, PTP-
psykolog eller psykologkandidat under handledning. Psykologen bedömer vilka funktioner som behöver testas
och med vilka metoder detta ska göras.
 14

En neuropsykologisk funktionsbeskrivning bör ses som ett komplement till en eventuell diagnos och som ett
underlag för vidare insatser. Den kan dessutom öka patientens självinsikt och delaktighet i behandling och stöd.

Lämpliga instrument att använda:

Wechsler´s Adult Intelligence Scale-IV (WAIS-IV): Allmänintellektuell nivå.

Rey Complex Figure Test (RCFT): Visuospatial konstruktionsförmåga, visuospatialt minne.

Wechsler Memory Scale-IV (WMS-IV): Minne och inlärning.

Delis-Kaplan Executive Functions System (D-KEFS): Exekutiva funktioner.

Conner’s Continous Performance Test (CPT): Uppmärksamhet, impulsivitet och vigilans.

Adaptive Behavior Assessment System-II (ABAS-II): Tillgång till adaptiva färdigheter som möjliggör
både självständighet och delaktighet i samhället.

Det är upp till den enskilde psykologen att avgöra vilka test eller deltest frågeställningen och/eller erhållna
testresultat motiverar. Man kan välja att utvidga testbatteriet eller förkorta det.

Testbeteende
Under testning är man observant på beteenden som kan påverka bedömningen eller tolkningen av testresultaten,
exempelvis patientens motivation och insikt om sina svårigheter, kontaktförmåga, samarbetskvalitet, förståelse
av instruktioner samt förmåga att adekvat bedöma sina egna prestationer.

Psykologutlåtande
I ett skriftligt utlåtande sammanfattar psykologen sin bedömning av patientens funktioner, oberoende av
diagnos. Utlåtandet ska redovisa testresultaten och vilka tolkningar man gör av resultaten. Det utmynnar i en
beskrivning av patientens begränsningar och tillgångar i olika avseenden samt rekommendationer om
bemötande, behandling och stöd.
Arbetsterapeutisk utredning
Funktionsbedömning i vardagsnära aktivitet
En arbetsterapeutisk funktionsbedömning ger värdefull information om patientens fungerande i vardagen och
om behovet av stödinsatser. Den arbetsterapeutiska utredningen syftar till att beskriva, kartlägga patientens
kognitiva och motoriska förutsättningar samt analysera färdigheter, förmågor och begränsningar i aktiviteter.

Utredningen ska fungera som komplement till diagnos och orsaksorienterat underlag. Utredningen ligger till
grund för arbetsterapeutisk behandling samt andra stödinsatser

Lämpliga instrument att använda:

Bedömning av Delaktighet i Aktivitet (BDA): Ett instrument som ger en struktur för att systematiskt
samla, rapportera och analysera information om en persons aktivitetssituation och delaktighet i det dagliga livet.

”Min Mening” (OSA- Occupational Self Assessment): Ger patienten möjligheter att uttrycka sin egen
uppfattning om sin aktivitetsförmåga och miljöns inflytande på de dagliga aktiviteterna.

Canadian Occupational Performance Measure (COPM): Intervju med patienten om resurser och
begränsningar i aktivitet.
 15

Perceive, Recall, Plan and Perform (PRPP): Observation av patientens förmåga att utföra aktiviteter.

Assessment of Motor and Process Skills (AMPS): Observation av patientens förmåga att utföra
aktiviteter.

Worker Role Interview (WRI): Syftet med intervjun är att identifiera hur psykosociala och miljömässiga
faktorer påverkar patientens möjligheter att vara kvar i, återgå till eller skaffa sig ett arbete.

Dialog om arbetsförmåga (DOA): Ett självskattningsinstrument med fokus på arbetsförmåga.

Assessment of Communication and Interaction Skills (ACIS): Bedömning av kommunikations- och

interaktionsfärdigheter.

Adolescent/Adult Sensory Profile: Självskattningsinstrument för bedömning av sensorisk bearbetning,

avsett för ungdomar och vuxna.

Ovan listade instrument är licensierade. Användningen förutsätter innehav av licens.

Arbetsterapeutiskt utlåtande
Bedömningen av patienten görs i största möjliga mån i hemmiljön eller i annan för patienten relevant miljö.
Dokumentationen av den arbetsterapeutiska utredningen kan ligga till grund för kognitivt stöd och hjälpmedel i
hemmet eller i studier/arbete.
Kompletterande underlag
Kompletterande underlag bör regelmässigt inhämtas med patientens skriftliga godkännande, såsom relevanta
tidigare journaler, eventuella utredningar, utlåtanden och omdömen (exempelvis från BVC, skolhälsovård, BUP,
barnmedicinsk klinik, neurologisk klinik, primärvård, dyslexiutredning, betyg eller psykologtest vid mönstring).

Vidare kan ytterligare yrkesgrupper behöva konsulteras, vid behov genom remissförfarande:

Logoped: Vid behov av fördjupad bedömning av kommunikationsförmåga eller vid misstanke om specifika läs-,
skriv- eller räknesvårigheter.

Sjukgymnast: Vid behov av en kvalificerad motorisk bedömning.

Kurator: Kan vara till god hjälp vid inhämtande, genomgång och bedömning av socialtjänstens akter och
utlåtanden.

Riskbedömning
Suicidrisk
Suicidrisken kan vara förhöjd vid autism. Strukturerad suicidriskbedömning bör göras, även när man
kontrollerar för andra psykiatriska tillstånd. Se Suicidnära patienter

Referenser:
Chen et al: Risk of suicide attempts among adolescents and young adults with autism spectrum disorder. J Clin
Psychiatry 78:9, november/december 2017.

Hirvikoski et al: Premature mortality in autism spectrum disorder. The British Journal of Psychiatry. 1-7.
november 2015.
 16

Våldsrisk
Autism innebär en liten ökad risk för våld.

Behandling och insatser

Oberoende av situation då man har med autismspektrumpatienter att göra:

• Individualisera insatserna. Beakta begåvningsnivå, omfattning av autistiska svårigheter och allmän

funktionsnivå.

• Ta hänsyn till grundläggande svårigheter som förmågan till funktionell kommunikation, social funktion,
stereotypa och ritualistiska tendenser.

• Strukturera miljön så att den blir förutsägbar och förståelig för patienten. Visuellt stöd underlättar ofta.

• Förebygg problembeteenden genom att öka förmågor främst till fungerande kommunikation.

• Rikta insatserna till hela nätverket.

• Psykiatrisk samsjuklighet ska behandlas som sådan, se respektive vårdprogram. Särskild hänsyn till
autismspektrumtillståndet behöver tas vid såväl läkemedelsbehandling som psykologisk behandling.

• Läkemedel
• Det finns ingen läkemedelsbehandling som lindrar autismspektrumtillståndet i sig. Eventuell
medicinering bör istället vara inriktad mot specifika symtom och mot samsjuklighetstillstånd.
Autismspektrumtillstånd i sig innebär ingen kontraindikation mot någon typ av medicinering, samtidigt
som klinisk erfarenhet talar för att många patienter i denna grupp är mer känsliga för mediciner än
andra är. Patienter med autism kan få såväl effekter som biverkningar av lägre medicindoser och
paradoxala reaktioner förekommer.

• Oro och ångest: Vid tillfälliga besvär kan bensodiazepiner ges, alternativt antihistaminerga läkemedel.
Vid mer långvariga besvär kan SSRI övervägas. Patientens livssituation ska alltid ses över innan
läkemedelsbehandling påbörjas, då oro och ångest inte sällan orsakas av stress på grund av alltför höga
krav, olämplig miljö eller brist på meningsfull sysselsättning.

• Svår agitation och psykos: Antipsykotikum kan ges. Principen är att börja i låg dos, att beakta
biverkansprofil och att särskilt undvika de kognitionsdämpande biverkningarna. Beteendeinterventioner,
gärna med stöd av habiliteringen, kan ofta göra att även kraftfulla symtom på sikt minskar eller
försvinner.
• Psykoterapi
• Vissa patienter behöver psykologisk behandling inom psykiatrin, ofta med fokus på stärkt självkänsla
efter många år av sociala misslyckanden och kritik från omgivningen. Samtidiga psykiatriska tillstånd
såsom depression och ångesttillstånd kan också utgöra indikation för psykoterapi. Alla psykologiska
behandlings- och stödinsatser måste ske med anpassning till patientens annorlunda kommunikation,
informationsbearbetning samt svårigheter att föreställa sig andras tankar, känslor och avsikter.
• Habilitering
• Alla vuxna med autismspektrumtillstånd har möjlighet att ansöka om stöd från habiliteringscenter (HC).
Personer med autism tillsammans med utvecklingsstörning kan ansöka om insatser vid vanligt HC eller
vid Autismcenter för vuxna. Vid dessa enheter arbetar arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer,
psykologer, logopeder och specialpedagoger (men för närvarande inga läkare.) Insatserna riktar sig mot
patienterna, deras närstående och i förekommande fall även personalen i patientens närmiljö.

• Personer ansöker själv om insatser på särskild blankett via Habilitering & Hälsa Länk till annan
webbplats. eller per telefon direkt till habiliteringscenter.
• Exempel på insatser som kan erbjudas är olika former av rådgivning, psykopedagogiska insatser
individuellt och i grupp, information och utprovning av kognitivt stöd och hjälpmedel, psykologsamtal
 17

och logopedhjälp. Habiliteringsplaneringen görs i samråd med patienten efter en individuell

behovsutredning. (Läs mer på Habilitering & Hälsa Länk till annan webbplats.).
• Kognitiva hjälpmedel
• I vårdplaneringen för vuxna med autismspektrumtillstånd ingår inte bara att kartlägga behov av hälso-
och sjukvård och att planera dessa insatser, utan också att se till att de insatser som behövs utanför
sjukvården initieras. Här kan den arbetsterapeutiska utredningen och en kurators insatser vara till hjälp.

• Personer med autismspektrumtillstånd har olika behov av miljöanpassning, strategier och hjälpmedel för
att klara sitt dagliga liv i hemmet, på fritiden, vid studier och i arbetslivet. För kartläggning av behov,
förskrivning av kognitiva hjälpmedel samt råd om miljöanpassning och strategier behövs kontakt med
arbetsterapeut.

• Kognitiva hjälpmedel är avsedda att kompensera för kognitiva svårigheter, t.ex. förmåga att minnas,
orientera sig i tid och rum, problemlösningsförmåga, numerisk- och språklig förmåga. Dessa kan utgöra
allt ifrån enklare, lågteknologiska lösningar till mer avancerade, högteknologiska hjälpmedel.

• I Hjälpmedelsguiden Länk till annan webbplats. eller Stockholm Center för Kommunikativt och
Kognitivt stöd Länk till annan webbplats. beskrivs vilka behov som kan behöva tillgodoses och vad som
kan förskrivas som personliga hjälpmedel. Personer med autismspektrumtillstånd har behov av konkret
stöd för att komma igång med hjälpmedlen och för att upprätthålla goda rutiner. Arbetsterapeutisk
handledning till nätverket kring patienten (t.ex. boendestödjare, boendepersonal, närstående etc.) kan
här vara till stor hjälp för att stödja vid användandet av eventuella hjälpmedel.
• Vuxna med autismspektrumtillstånd som har kontakt med psykiatrisk mottagning och/eller habilitering
och hälsa bör få sina behov av kognitivt stöd tillgodosedda där. Ibland kan arbetsterapeut vid
primärvårdsrehabiliteringen vara till hjälp.
• Kommunala insatser enligt LSS
• Kommunala insatser enligt LSS (Stöd och service till vissa funktionshindrade) Länk till
annan webbplats.:
• Har man diagnos inom autismspektrat tillhör man personkrets 1 och har rätt till bland annat daglig
sysselsättning och boende med särskilt stöd om man har behov av det. Personer ansöker själv om
insatser, vid behov med stöd av närstående, god man eller personal. Ansökningsblankett finns på varje
kommuns hemsida.

• Behoven bedöms av kommunens LSS-handläggare. Den som får insatser enligt LSS har rätt att begära att
en individuell plan upprättas. Denna ska omfatta beslutade och planerade insatser från kommun,
landsting och andra stödjande instanser. Kommunen ska arbeta för att insatserna i planen samordnas.

• Tandvård: Personer som tillhör LSS:s personkrets 1 har rätt till utökat tandvårdsstöd, avgiftsfri
munvårdsbedömning, uppsökande verksamhet och nödvändig tandvård inklusive behandling för en
kostnad motsvarande öppen hälso- och sjukvård. Avgiften omfattas av högkostnadsskyddet. Kommunens
LSS-handläggare utfärdar tandvårdsintyget. För den som bedömts tillhöra personkretsen men inte har
pågående LSS-insatser kan till exempel en distriktssköterska utfärda intyget.

• Stöd vid studier: Det finns möjlighet till individuellt utformat stöd på högskola, se Studera med
funktionshinder Länk till annan webbplats., men även inom vuxenutbildningen, Lärvux inom
kommunerna och på folkhögskola med speciell inriktning mot autismspektrum, se Lättläst om
funktionsnedsättning Länk till annan webbplats..
• Stöd i arbete: Hjälp att finna och komma igång med ett lämpligt yrkesarbete, ibland med visst stöd och
anpassning, kan erbjudas via arbetsförmedlingen och AF Unga Funktionshindrade, ibland med stöd av
privata aktörer inom området.

• Försörjningsstöd: Via arbetsförmedlingen, socialtjänsten eller försäkringskassan.

• Stöd till närstående: Närstående kan behöva stöd och avlastning. Patienter med
autismspektrumtillstånd som har barn bör erbjudas stöd i föräldrarollen. Detta kan ibland ordnas via
kommunala stödpersoner, vid behov i samarbete med BVC, förskola/skola, BUP, habilitering och/eller
psykiatri.
 18

Uppföljning
Behandling följs upp efter 5-7 månader från behandlingsstart (avslutad basutredning), samt årsvis vid längre
behandlingar, med EQ-5D och CGI-S. Dessutom görs syndromspecifik uppföljning enligt nedan.

Checklista
• nytillkomna psykiatriska symtom, behov av behandling

• alkohol, narkotika, tobak.

• kost, motion, sömn

• revidera vårdplan:

1. eventuell läkemedelsbehandling, recept

2. psykologisk behandling

3. kontakt med habiliteringen

4. insatser från övrigt samhällsstöd

5. berörda minderåriga

6. behov av intyg

7. Komplikationer
8. Problemskapande beteenden
9. Till följd av de grundläggande svårigheterna vid autismspektrumtillstånd, ofta i kombination med
olämplig miljö, olämpligt bemötande, alltför höga krav eller brist på meningsfull sysselsättning, kan
problemskapande beteende uppstå. Detta kan ge anledning till kontakt med psykiatrin, även om
patienten redan har kontakt med habiliteringen eller har ett boende med särskilt stöd. Det kan
exempelvis handla om oro, agitation, våldsamhet, självskada, matvägran eller mutism, kanske i samband
med en förändring av rutiner. Dessa situationer löses helst i ett samarbete mellan psykiatri, primärvård
och habilitering och i dialog med övriga nätverket: anhöriga och kommunens personal samt personliga
assistenter.

10. Vid svåra problemskapande beteenden hos patienter med samtidig utvecklingsstörning, där åtgärder
från primärvården, allmänpsykiatrin och/eller Habilitering och Hälsa inte har varit tillräckliga, kan
VUB-teamet (pdf) , 922.4 kB. (Vuxna med Utvecklingsstörning och grav Beteendeavvikelse) konsulteras.
11. Vid svåra beteendestörningar hos patienter med autismspektrumtillstånd utan utvecklingsstörning, som
inte får sina behov tillgodosedda inom psykiatrin, kan KAS-teamet Länk till annan webbplats.
(Konsultteamet för Autismspektrumtillstånd med beteendeavvikelser) erbjuda konsultativt stöd.
12. På jourtid, om exempelvis boendepersonal eller anhöriga kommer in med patienten på grund av akuta
problem, kan en för patienten ny läkare tvingas göra akuta åtgärder. Inställningen bör då vara att försöka
begränsa insatserna till vad som är absolut nödvändigt i stunden. Man bör undvika åtgärder av mer
långsiktig eller genomgripande karaktär, inklusive att lägga in patienten inom psykiatrin; vårdmiljön kan
vara direkt olämplig. I första hand bör psykosociala åtgärder vidtas, med beteendeinterventioner och
anpassning av miljön enligt principerna ovan. Kompletteringar med tillfälliga symtomdämpande
farmaka kan ibland behövas. De mer långsiktiga åtgärderna bör överlåtas till ordinarie läkare eller team.

13. Juridik
 19

14. Vårdintyg LPT §4

15. Uppfyllelse av kriterium 1: (”Allvarlig psykisk störning.”) Autismspektrumtillstånd i sig räknas inte
som en allvarlig psykisk störning i juridisk mening, men pålagring av mycket självskada, suicidrisk eller
psykos kan innebära att kriteriet ändå är uppfyllt.

16. Uppfyllelse av kriterium 2: (”Oundgängligt behov av kvalificerad psykiatrisk dygnet runt-vård.”) I

regel bör patienterna vårdas i sin invanda, välbekanta miljö, särskilt då de mår som sämst. I
undantagsfall kan sluten vård vara nödvändig om situationen är ohållbar i hemmiljön och då kan även
detta kriterium anses vara uppfyllt.

17. Uppfyllelse av kriterium 3: (”Inställning till erbjuden vård”, det vill säga om patienten accepterar att
ta emot vård och behandling, eller inte kan fatta grundat ställningstagande till det.)
Autismspektrumpatienter kan ha stora svårigheter att sätta sig in i någon annans tankar eller avsikter,
att bedöma sitt eget beteende samt bristande föreställningsförmåga, varför de kan ha svårt att fullt ut ta
ställning till erbjudande om inläggning.

18. Sjukskrivning
19. Många patienter med autismspektrumtillstånd vill och kan arbeta. Dock kan särskild anpassning av
arbetsuppgifter, -tempo och -miljö behövas, ibland med stöd av hjälpmedel.

20. Många är lätt uttröttbara och har stort behov av vilopauser för att kunna fungera i arbete. Sjukskrivning
på deltid, varaktigt eller under kortare perioder, kan vara indicerad.

21. Patienter med svårare former av autismspektrumtillstånd, särskilt tillsammans med utvecklingsstörning,
har vanligen en funktionsnedsättning som medför ett varaktigt hinder för förvärvsarbete.

22. Samsjuklighet: Föreligger samsjuklighet bör arbetsförmågan även bedömas utifrån rekommendation
för det tillståndet, med beaktande av den belastning som autismspektrumtillstånd i kombination med
samsjuklighet innebär.

23. På Försäkringskassans webbplats Länk till annan webbplats. finns blanketter för sjukvården