Seminarium 7:

Introduktion till
komedin
Musan Thalia med komedimask, från
musernas sarkofag, Rom, 100 e.Kr.
Bildkälla: Jastrow (2006), Public Domain,
https://commons.wikimedia.org/w/index.ph
p?curid=730072
Seminarium 7: innehåll

• Tragedin: sammanfattning (innehåll, framförande, form, effekt, definition)

• Komedin: introduktion
Tragedi: myt och innehåll

1. Myt: traditionella muntliga berättelser om grekiska/trojanska furstehus (Thebe,

Argos, Korinth, Troja) och Olympens gudar. Flera av myterna nedtecknades först av
diktare som Homeros och Hesiodos, och hörde redan då till ett dunkelt förflutet
(”hjälteåldern”, 1500-1100 f.Kr.).

2. Urval: Från myten väljs stoff (=innehållsligt material) som har en hög känslomässig
potential: berättelser om mord, självmord, incest, otrohet, vansinne, bedrägeri,
utsättning av barn, osv. De emotionella komponenterna förstärks genom att handlingen
utspelar sig i familjer som innehar ledande positioner i samhället.

3. Ond bråd död: Inte alla tragedier, men de allra flesta, inbegriper mord. Brotten
förvärras av att de begås av närstående (mannamord, modermord, fadermord,
barnamord, självmord osv.). Lidandet är därför ett resultat av människans handling.
Grekland
Dionysosteatern på 400-talet f.Kr.
Dionysosteatern
idag

• Av Berthold Werner, CC BY-SA 3.0,

https://commons.wikimedia.org/w/index.p
hp?curid=71504332
Tragedi: form
Språket: högtidligt för att passa allvaret

Det högtravande språket är bland annat ett resultat av bildspråk (metaforer, liknelser,
jämförelser), allitteration, omskrivningar, arkaismer och ordföljd.
Tragedi: form

Aristoteles termer (Om diktkonsten, ca 330-talet f.Kr.):

• Tragedins kvantitativa delar: prolog, intågskör, episod, ståndkör, slutparti

• Aristoteles indelning av tragedin i kvantitativa delar beskriver i grunden en växling mellan
talade partier och körpartier.
 1. Ordstrid (agon logon): två figurer drabbar
samman i ett längre meningsutbyte som ofta klargör
Talade grundkonflikten i ett drama, såsom Kreon och
Antigone. De förekommer därför typiskt sett i någon
av de första episoderna.
partier:
dialogtyper Ordstriden uppvisar ofta en rätt exakt fördelning av
versrader mellan de två vedersakarna (exv. Medea
och Jason, s. 283-285). Ofta kommenterar körledaren
eller en annan figur på bidragen till debatten.
 2. Budbärarberättelser: berättande inslag där ett
skeende utanför scenen återberättas av en i övrigt
Talade okänd figur. De förekommer ofta i slutet av ett drama
och kan återge händelserna kring en peripeti
(Pentheus sparagmós, Iokaste och Oidipus lidanden).
partier:
dialogtyper Budbärarberättelser inleds ofta med en dialog där
budbäraren berättar att han har hemska nyheter,
varpå han ombeds redogöra i mer detalj för vad som
hänt.
 3. Enradsrepliker (stikomyti): innebär ett rappare
Talade replikväxling och markerar därför ofta en stigande
dramatik.

partier: Det finns även halvradsrepliker och tvåradsrepliker.

dialogtyper
Talade I en monolog samtalar en figur med sig själv.
Monologen kan i avsaknad av berättare ge en tydlig
bild av en figurs inre liv.
partier:
monologen Monologer är vanliga i prologen hos Euripides och
Aischylos, medan Sofokles föredrar dialoger.
Talade Notera att även de talade partierna var versifierade
och ofta framfördes i så kallad jambisk trimeter.
partier
Körpartier
Formell indelning: strof, motstrof, Notera: (grekiska strophēʹ egentligen
efterstrof ’vändning’, även ’körens cirklande dans i
orchestra’; ’det textavsnitt som sjöngs av
Strof och motstrof har samma metriska kören under dansen’) (NE ’strof’)
uppbyggnad. Kören kunde dela upp sig i
två grupper där strof respektive motstrof
sjöngs av vardera halvkör.

Slutstrofen (epoden) hade i regel en från

strof/motstrof avvikande metrisk
uppbyggnad och sjöngs av hela kören.
 1. Växelsång (amoibaion): kören och en
skådespelare sjunger turvis.

2. Kommos: en speciell typ växelsång där klagan

står centralt (Antigones klagan när hon går mot
klippgraven, s. 133-135).
Körpartier
3. Körledaren kan tala med figurerna.

4. Körpartierna är dialektalt färgade eftersom

körlyrik av hävd skrevs på dorisk dialekt.
Tragedi: repetition
Litteraturvetenskapliga grundtermer

• Litteraturens grundformer: epik, lyrik, drama

Vilka är de episka och lyriska inslagen i dramat?

Tragedi: repetition

Aristoteles termer (Om diktkonsten, ca 330-talet f.Kr.):

• Tragedins kvalitativa delar: handling (inklusive handlingsfaserna peripeti,

anagnorisis, pathos), karaktär, tanke, tal, musik, utsmyckning
• Tragedins effekt: fruktan och medlidande leder till katharsis
Tragedin: en standarddefinition

Tragedin är ett drama med ett händelseförlopp som innefattar en omkastning från
lycka till olycka och som skapar en upplevelse av skräck och medlidande hos
åskådaren/läsaren.
Tragedin: ett olyckligt slut?
En attisk tragedi behöver inte skildra en distinkt omkastning från lycka till olycka
och den behöver inte heller innefatta ett mord. I en strikt bemärkelse är en attisk
tragedi därför ett drama som uppförs inom ramarna för en trilogi vid de stora
Dionysierna under de dagar då tragedier uppförs.

”An Attic tragedy is a self-contained piece of heroic legend, poetically reworked in

elevated style for dramatic presentation by a chorus of Attic citizens and two or
three actors as part of public worship in the sanctuary of Dionysus.”
Wilamowitz (citerad i Storey & Allan, s. 78)
Aristoteles Om Diktkonsten: betydelse och kontext
Vi kan förstå mycket av tragedins väsen om vi använder Aristoteles termer och
begrepp. Till exempel är fruktan och medlidande uppenbarligen återkommande
effekter som ofta väcks genom ett specifika faser i handlingsuppbyggnaden, vare
sig de uppträder självständigt eller tillsammans (peripeti, anagnorisis, pathos).
 Effekt: Aristoteles tankar om handling är hjälpsamma
Tragedi: för att beskriva hur ett drama är uppbyggt och vilka
effekter det kan tänkas ha på åskådare/läsare:
tolkningar förveckling – upplösning, anagnorisis, peripeti,
känslofyllt lidande, osv.
 Tema: bakom den tragiska handlingen är ofta rätt
grundläggande idéer.

En återkommande tanke är den om hybris, det vill

Tragedi: säga ett övermod innebär att en människa inte

respekterar gränserna mellan mänskligt och
gudomligt. I Agamemnon är det den röda mattan, i
tolkningar Antigone och Backanterna en härskare som tror sig
stå över gudarna (eller bara förnekar deras existens),
i Kung Oidipus en kung som försöker stå över ödet
samt hans hustru/mor som förnekar oraklens
betydelse.
Tragedi: repetition
(Drama)analytiska termer

• Exposition
• Antydningar/förutsägelser
• Dramatisk ironi
• Karakterisering
• Handlingsanalys
Frågor?
De tre ur Kursplanen
tragöderna:
”Efter genomgången kurs förväntas studenten
en jämförelse kunna redogöra för likheter och skillnader
mellan de olika tragöderna”
 Aischylos (526-456): 7 tragedier
Sofokles (490-406): 7 tragedier
De tre stora Euripides (485-406): 18 tragedier, 1 satyrspel

tragöderna Från de tre diktarna har alltså 32 tragedier bevarats

av sammanlagt 300 (10 %!).
 • Högtravande och högtidligt språk (ålderdomliga
uttryckssätt, s.k. arkaismer, och bildspråk flyttar oss
från vardagen till en annan värld.)

Aischylos • Införde en andra skådespelare och minskade

därmed körens dominans (”Aischylos är den
(526-456) egentlige skaparen av dramat i modern mening” NE)

• Tetralogierna är innehållsligt enhetliga (Orestien)

 • Inför en tredje skådespelare
• Utökar antalet körmedlemmar till 15
• Inför scenmåleri
• Tragedierna i en tetralogi blir självständiga enheter,
och är inte innehållsligt sammanbundna som hos
Sofokles Aischylos
(490-406) • En hjälte står centralt som hellre dör än ger upp sin
position (Antigone)
• Dramat inleds ofta med en dialog (jfr. Antigone)
• I de tre äldsta tragedierna från Sofokles dör hjälten i
mitten av dramat (Antigone), så kallad ”diptyk-form”
 • Körens betydelse minskar, den ersätts ibland av
solosång
• Mindre högtravande språk, mer vardagsspråk
• Dramerna inleddes i många fall med en monolog (jfr.
Medea, Backanterna)
• Experimenterade med mindre kända myter
Euripides
• Klassiska hjältar ersätts av mer problematiska figurer
(485-406) • Mindre socialt högtstående typer dyker upp, som
amman (jfr. Medea)
• Pessimist: gudarna är ointresserade eller grymma
• Deus ex machina-slut (en gud dyker upp hängande
kranen och löser en handlingssituation som verkade
vara låst, av kritiker uppfattat som en nödlösning)
Jämförelse mellan de tre tragöderna
1. Skådespelare: 2 (Aischylos), 3 (Sofokles, Aischylos, Euripides)
2. Körens storlek: 12 (Aischylos), 15 (Sofokles, Euripides)
3. Körens betydelse: större del av handlingen hos Aischylos, svagare relation till
handlingen i vissa dramer av Euripides, ibland till och med ersatt av solosång.
4. Utsmyckning: scenbyggnaden utan utsmyckning (Aischylos); bemålad scenbyggnad
(fr.o.m. Sofokles)
5. Mechane (kran), ekkyklema (scenvagn med interiörscen): speciellt viktiga hos
Euripides (jfr. bruket av kranen i Medea och Backanterna)
6. Språk: högtravande (Aischylos, Sofokles), mer vardagsspråk (Euripides)
7. Enhetlighet: tetralogier där varje drama är innehållsligt kopplat till de andra i enheten
(Aischylos); tetralogier som inte är innehållsligt kopplade till varandra (Sofokles,
Euripides)
Mechane

Mechane var en kran som användes för

att ge intrycket av en gud som steg ned
från himlen (se Rush Rehm, kap. 4-5). I
Medea används kranen för att presentera
den triumferande Medea i en vagn
dragen av drakar.
Eftersom kranen oftast användes för att
transportera gudar som gärna kom in på
scenen i dramats slutskede för att ge det
en upplösning, talar man om deus ex
machina (guden från maskinen) inte bara
som ett teatertekniskt inslag, utan också
som en speciell typ av upplösning på ett
drama.
PAUS
Introduktion till komedin
 Innehåll

1. Kort om komedin: definition, epoker och

de bevarade verken

Introduktion 2. Aristofanes: liv och verk

till komedin
3. Introduktion till den gamla komedins
särart genom en jämförelse med tragedin

4. Sammanfattning av väsentliga skillnader

 Komedin: en standarddefinition

Komedin är ett drama med ett händelseförlopp slutar lyckligt och som
framkallar skratt hos åskådaren/läsaren.
 Epoker
Den antika attiska komedin delas in i tre epoker.

• Den gamla komedin (486-390 f.Kr.)

• Den mellersta komedin (390-320 f.Kr.)
• Den nya komedin (320-120 f.Kr.)

Precis som tragedin kom att likställas med tre stora diktare
(Aischylos, Sofokles, Euripides), hade varje epok i den attiska
komedin sin egen triad av namnkunniga representanter.
 Bevarade verk

Från perioden 486-120 f.Kr. är 256 komediförfattare kända vid namn, som
uppskattningsvis skrev sammanlagt 2300 komedier. Men antalet verk som bevarats är
färre än för systergenren tragedi.

• Den gamla komedin: 11 komplett bevarade komedier från Aristofanes (445-385 f.Kr.);
omkring 900 fragment från andra komediförfattare
• Den mellersta komedin: få fragment
• Den nya komedin: endast 1 komedi bevarad från Menandros (342-293 f.Kr.), men först
tack vare ett papyrusfynd 1958. Ytterligare fem komedier är bevarade i så pass
omfångsrika fragment att man kan man återskapa deras handling.
Aristofanes
445-385, Athen
Debuterade 427 och kammade hem andrapriset, sista uppförandet
388.
Omkring 40 komedier, 11 bevarade
Skrev i skuggan av det peloponnesiska kriget

Bildkälla: Public Domain,

https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6063599
 • Acharnerna (425) • Kvinnornas
Aristofanes: folkförsamling (392)
• Riddarna
bevarade verk • Molnen (423)
• Plutos (388)

• Getingarna (422)
• Freden (421)
• Fåglarna (414)
• Lysistrate (411)
• Thesmoforiefesten
(411)
• Grodorna (405)
 • Acharnerna (425) • Kvinnornas
Aristofanes: folkförsamling (392)
• Riddarna
bevarade verk • Molnen (423)
• Plutos (388)

• Getingarna (422)
• Freden (421)
• Fåglarna (414)
• Lysistrate (411)
• Thesmoforiefesten
(411)
• Grodorna (405)
Grodorna i en
medeltida handskrift
• Vaticanus Graecus 918, fol. 116v

• Bildkälla: Von Aristophanes - 2d copy, Gemeinfrei,

https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curi
d=48537012
Introduktion till den gamla komedin
Komedin introduceras genom en jämförelse mellan prolog och
intågskör i Sofokles Antigone och Aristofanes Lysistrate.

ur Kursplanen
”Efter genomgången kurs förväntas studenten kunna redogöra för
likheter och skillnader mellan tragedi och komedi”
Introduktion till den gamla komedin
Vad handlar Lysistrate om?
 Jämför Lysistrate s. 112-113 med Antigone s.
Diskussion: 35-36/123-124.

Breakout
Hur skiljer sig komedin från tragedin? (figurer,
room (1) 15 skådeplats, tidpunkt, språk, grad av allvar,
min handling, etc.) Finns likheter?
 Tragedin och komedin: en jämförelse
1. Figurer och plats

Antigone: Två furstedöttrar i Thebe samtalar (monarkins värld)

Lysistrate: Två grannfruar i Athen samtalar (vardagsvärld)

2. Tid

Antigone: mytologisk tid (hjältarnas tidsålder)

Lysistrate: samtid (slutet av 400-talet f.Kr.)
 Tragedin och komedin: en jämförelse
3. Språk

ANTIGONE: ”O syster, samma skötes frukt, Ismene” (högtravande, arkaiserande språk)

LYSISTRATE: ”God morgon, Kleonike; KLEONIKE - Hej, Lysistrate” (vardagsspråk)

4. Handling

ANTIGONE: ”Jag skyndar att kasta upp en gravhög åt min bror” (ädelt, modigt, men ett
lokalt problem)
LYSISTRATE: ”[Jag har] funderat ut att Hellas ska räddas av oss kvinnor och inga andra.” (en
fantastisk idé: hela Grekland ska räddas av kvinnor)
 Tragedin och komedin: en jämförelse
5. Humor

Antigone Lysistrate
ISMENE: Vad gäller frågan? KLEONIKE: Vad gäller saken? Hurudan är
ANTIGONE: Om du vill hjälpa mig att lyfta den?
liket. LYSISTRATE: Stor!
KLEONIKE : Och - styv?
LYSISTRATE : Jo – nog så styv!
KLEONIKE : Och vi som inte har mött upp!
LYSISTRATE : Jag menar inte den. Då hade
alla kommit.
… [Jag har] funderat ut att Hellas ska räddas
av oss kvinnor och av inga andra.
 Jämför Lysistrate s. 114-119 (fram till
gubbkörens inträde) med Antigone s. 35-
Diskussion: 36/123-124.
Breakout
room (2) 15 Hur skiljer sig komedin från tragedin? (figurer,
skådeplats, tidpunkt, språk, grad av allvar,
min handling, etc.) Finns likheter?
 Tragedin och komedin: en jämförelse
Språk

Bruk av dialekter för komisk effekt: Lampitos finländska accent

Bruk inte bara av vardagsspråk, utan också av språk som ligger på en stilistisk nivå under
det neutrala språkets, som svordomar och slang (”påken”, ”veken”)

Komedins språk skiljer sig alltså stort från tragedins högtravande och vårdade uttryckssätt
(ordval, bildspråk, arkaismer).
 Tragedin och komedin: en jämförelse
Sexualkomik igen

Antigone Lysistrate
ISMENE: Vad gäller frågan? LYSISTRATE: Då ska jag tala, må det inte
ANTIGONE: Om du vill hjälpa mig att lyfta döljas längre! Om vi – om kvinnorna – ska
liket. tvinga männen till att sluta fred, då är det
bara en sak som vi måste avstå från.
KLEONIKE: Vad då? Säg ut!
LYSISTRATE: Ni gör det då?
KLEONIKE: Det gör vi, om det också skulle
kosta livet!
LYSISTRATE: Nåväl. Det som vi måste avstå
från är – kuken!
 Tragedin och komedin: en jämförelse
Antigone (forts.)
ISMENE: Jag aktar det ej ringa. Till att trotsa en
samhällsordning är jag dock för svag.
ANTIGONE: Kom du med förevändningar! Jag
skyndar att kasta upp en gravhög åt min bror.
ISMENE: O syster, jag har ångest för din skull.
ANTIGONE: Spar den och sörj för din
bekvämlighet.
Lysistrate (forts.)
KLEONIKE: Jag gör det inte. Kriget får väl ha sin
gång.
MYRRINE: Och inte heller jag. Låt kriget ha sin
gång.
LYSISTRATE: Det säger du, din spätta! Var det
inte du som sa du ville låta klyva dig på mitten?
KLEONIKE: Ja, vad som helst, men bara inte det!
Du vet att inget är som veken, o Lysistrate.
LYSISTRATE: Å, vilka löpska hyndor, hela
kvinnokönet! Det är precis som
skådespelsförfattarna har sagt: att kvinnan lever
genom underlivet.
 Jämför gubbkören i Lysistrate s. 119-122 (fram
Diskussion: till ”ditt nöt!”) med kören i Antigone s. 37/
Breakout 124-125.

room (3) 15
Hur skiljer sig de två intågskörerna?
min
Tragedin och komedin: en jämförelse
1. Det löjliga istället för det heroiska: Istället för ett angrepp på Thebe där både hjältar och
Olympens gudar figurerar, skildras hur ett gäng gamla gubbar kämpar för att bära upp
vedträn och facklor för Akropolis sluttning för att röka ut kvinnorna som tagit fästningen i
besittning. Deras klagan över hur brant sluttningen är (som de måste imitera på scenen)
och hur röken sticker dem i ögonen skapar en komisk effekt.

2. Ordstrid: gubbkören och kvinnokören munhuggs. Ordstrider såg vi i tragedin (jfr. Medea
vs. Jason), men gräl och käbbel är speciellt vanligt i komedi.
Tragedin och komedin: en jämförelse
3. Personangrepp: Euripides angrips, här framställd som kvinnofientlig.

”Å – är inte Euripides visast av alla samtida män

när han predikar att kvinnan är fullkomligt utan skam.” (s. 121 a)

För Euripides misogyni, jfr. Thesmoforiefesten

”Euripides [figurerar i så gott som varenda komedi av Aristofanes] och citeras infamt,
travesteras, parodieras, förvrängs och förlöjligas.” (Bendz, Världens litteratur: Forntiden, s.
330)
Tragedin och komedin: en jämförelse
4. Mindre respekt mot gudarna

”De där, som Euripides hatar och som hatas av himmelens gudar.” (s. 119 b)

Jfr. framställningen av Dionysos i Grodorna

 Sammanfattning: skillnader mellan tragedi och komedi

TRAGEDI KOMEDI
Tid mytologisk tid (hjälteåldern, 1500-1100) Samtid (400-talet f.Kr.)
Plats palats (exv. i Thebe, Argos, Troja) Athen
Figurer furstefamiljer vanliga människor
Språk högtravande, dialekt i kören men inte för vardagsspråk, dialekter, svordomar, slang för
komikens skull, utan genrerelaterat komikens skull
Handling handlingar som rör furstefamiljen fantastiska idéer, utopier, revolutioner
Inställning allvarlig skämtsam (skoj om sex, avföring), parodi och
travesti
Gudarna respekt brist på respekt
Personangrepp inga personangrepp (exv. Euripides), politiker
Avslutande reflektion

Precis som vi såg gällande tragedin, så är den gamla komedin något mer än ett
händelseförlopp med ett lyckligt slut som vill framkalla skratt.

Vi kommer att se fler exempel på den gamla komedins särart när vi diskuterar Lysistrate
och Grodorna.