ANTIVIRAL
Juni 2020 Mot Covid19, stat och kapital Grattis
REDAKTIONEN
Covid19 är redan här. Har redan tagit
mer en 3.000.000 livs. Många stater såg
det som en kinesisk virus, som nå
Autoritärism
i pandemitider
Auktoritära krafter i pandemitider
Om det eventuella steget i
nödsituationen mot en ekonomi för
social kontroll
Vi befinner oss i en tid då vardagen
har påverkats på flera olika sätt,
något som för de flesta skapar
en osäker tillvaro. Varningar från
den globala marknaden förebådar
en ekonomisk kris som redan var
väntad, medan vårdens prekära
förhållanden visar den outhärdliga
ekonomiska ojämlikhet som i vissa
länder står inför sjukdomen. Det
blir tydligare att faran med denna
pandemi beror på vilken social klass
en tillhör.
Förutom det hälsohot som viruset
innebär, ser vi också dagligen nya
tecken på ett annat hot – i detta
fall direkt politiskt – kopplat till
de auktor itära sätten att möta
pandemin. I Ungern har den
liberala demokratin upphört
och en ny regim med enorma
presidentmakter, utan parlamentet
eller val, överlämnades till Viktor
1
(Översats från spanska texten: “El autoritarismo en tiempos de la pandemia” av Colectivo Disonancia)
Orbán på obestämd tid. I Israel har
domstolar stängts och regeringen
har bemyndigat sin säkerhetsbyrå
att övervaka alla medborgare
som använder data som samlas in
från deras mobila enheter. I Kina,
där smittan började, finner vi de
mest extrema övervakningsfallen:
utöver polisåtgärder för att
kontrollera och ”utöva” reglerna
för offentlig cirkulation, spåras
varje medborgares position med
dess telefonuppgifter och genom
ansiktsigenkänning på gat orna.
Med tanke på de aktuella
pandemiska förhållandena och
den medicinska och politiska
osäkerheten kring hur länge dess
effekter kommer att spridas, verkar
allt tyda på att undantagstillstånden
lättare kommer att möjliggöra
spridning av auktoritära åtgärder
som de ovan nämnda. Författare
som Byung-Chul Han och Yuval
Noah Harari tillkännager att det
redan finns en stor möjlighet att
dessa auktoritära åtgärder kommer
att pågå över tid, spridas över
planeten och omdana den globala
politiska scenen på nytt. Även om
det finns tillräckliga grunder för
att tänka så, kvarstår ovissheten
om vilken grad av politisk
transformation som väntar och
hur djupt rotad denna omvandling
kommer att vara i samhället och i
historien. Det kan vara en märkbar
ökning av auktoritära beslut
eller en strukturell förändring av
kapital. Eller på samma sätt kanske
förändringarna inte är tillräckligt
inrotade för att bli bestående.
Oavsett alternativ måste vi komma
ihåg att med tanke på hastigheten
besluten tas och de händelser som
vi befinner oss i sker, kan varje
antagande förbli en ren möjlighet
som aldrig har förverkligats. Men
det är att föredra att vara vaken
och särskilt om hotet som kommer
skulle vara större än ett virus.
Möjligheten finns även att
pandemin kan vara utlösaren till en
synlig framväxt av en ny form av
teknokratisk dominans som till och
med kan förändra den kapitalistiska
dominansen och produktionen,
så som vi känner hitintills känt
den. I synnerhet teknokrati förstår
vi som den makt som utövas via
samhällsadministration genom
teknisk kontroll, antingen som ett
2 ANTIVIRAL
argument för “expertis” eller som en
politisk kraft.
FRÅN KRISEN TILL
KONTROLLEKONOMIN
Kapitalismen går i kris strukturellt,
det är en av dess egenskaper. På
samma sätt har den en enorm
kapacitet att övervinna kriser och
komma tillbaka starkare. COVID-19
kan vara ytterligare en anekdot i
dess historia, men kapitalismen
har verkligen påverkats av
situationen den befinner sig i. Som
David Harvey påpekar, är redan
svårigheterna att på marknaden
hitta tillräckligt med efterfrågan för
att “rättfärdiga” fiktivt kapital och
skuld, förlamning av marknader som
syftar till omedelbar konsumtion
och den ökande devalveringen av
alla varor på grund av osäkerhet
kring hur länge akutbegränsningarna
kommer att pågå, ett tecken på ett
extremt ogynnsamt scenario för
kapitalismen.
Om en sådan situation fortsätter,
kommer det att kräva mycket mer än
”självreglering av marknaden” för att
komma ur krisen, vilket kan gynna
ett successivt antagande av nöd-
och extremkontrollåtgärder. Kina
är ett exempel på en ekonomi som,
trots alla kapitalistiska marknadens
kännetecken, är hegemoniserad av
kontrollåtgärder och central- (eller
företags-) planering som även
lämnar det abstrakta uttrycket
för ”marknadsagenternas frihet”.
Att införa direkt kontroll över
människors liv som en väsentlig
faktor. De sociala poängen i
Kina är inte bara ett mått på
polisadministrationen, det är också
ett instrument för att disciplinera
arbetskraften och en riktlinje för
produktions- och konsumtionsvanor
i landet. I en långvarig nödsituation
kan kontrollåtgärder av denna typ
krävas om företag ska tvinga fram
ekonomisk aktivitet och samtidigt
öka arbetsdisciplinen.
På detta sätt kan de auktoritära
åtgärder som vi ser som en reaktion
på pandemin slå rot i samhället och
pågå på obestämd tid. Förutsatt att
de lyckas överskrida den omedelbara
situationen och förbli medel för
ekonomiska nödsituationer, särskilt
om övervakningsmekanismerna i
Kina får större popularitet i pressen
och i västerländsk politisk åsikt.
Trots detta, om kontrollåtgärderna
utvidgades från det medicinska
till det ekonomiska området,
kan situationens omedelbarhet
göra ökningen av auktoritära
åtgärder tillfälliga. Emellertid
kan pandemin påskynda den
totalitära driftprocessen som redan
kunde ses i staten och på själva
marknaden. Den våg av införlivade
antiterroristlagar och exceptionella
åtgärder inom rättsstaten i
“normala” tider som vi har sett
under de senaste decennierna,
står för en lång reaktionär politisk
process som avslöjar den nuvarande
kapitalismens obehag inför friheter
och rättigheter som liberalerna
själva uppfann och använde som
argument för kapitalismens antagna
värden. Värden som de kanske är
villiga att kasta bort.
I ekonomiska termer:
korporativismen, fenomenet med
stora koncentrationer av kapital i
multinationella företag, har skapat
enorma institutioner. I första
hand företag kopplade till teknisk
utveckling med en kapacitet som
motsvarar stater. Google, Facebook,
Apple, bland andra, har produktiv
kapacitet och direkt inflytande på
tillräckligt många människor för att
vara avgörande politiska aktörer i
det nuvarande globala scenariot.
Om algoritmerna hos dessa företag
har makten att besluta om vilka
friheter eller rättigheter en person
har rätt till, ett beslut som de kan
motivera med att de har de uppgifter
som krävs för att avgöra varje
persons rättmätiga ”verklighet”,
befinner vi oss i förmaket till en
form av teknokratisk dominans. Den
kontrollmodell som tillämpas i Kina
beror inte i huvudsak på statens roll,
utan av huruvida faktorerna för den
teknokratiska makten har kapacitet
och tillräcklig legitimitet för att
påverka samhället, politiken och
ekonomin. En auktoritär marknad
eller teknokratisk kapitalism är
möjlig.
KAMPEN SOM VÄNTAR PÅ OSS
Teknokratisk makt skulle bestå
av en samordnad mobilisering
av institutionerna i samhället -
marknad, stat, familj osv. - för att
upprätthålla ordning och kontroll
som en väsentlig princip för livets
aspekter: politik, kultur och biologi.
Det vi har kunnat uppleva av social
kontroll i massövervakning och i
INNAN DET BLIR SOM VANLIGT
Självförsörjning i ett exportutformat
landskap
när flyktvägarna stängs
och stigarna öppnar sig
eller när varuflödet stängs
och arbetsförmedlingen öppnar sig
Smittskyddsåtgärder
i ett segregerat betonglandskap
när ständigt nedtrampade blommor
plötsligt ska värnas
för trädgårdens skull
eller den som aldrig lyssnas på
måste lyssna
Coronalandskap
Underkastelsens landskap
Solidaritetens
Osäkerhetens alldeles för tidiga lövfällning
eller tilltron till överheten
somgödslassomklippsgenompresskonferenser
Skogarna brinner också under pandemier
men
ser insidan av murarna annorlunda ut
för våra fängslade kamrater?
Växer den biologiska mångfalden
när enfalden
sätts i karantän?
Växer granen snabbare
eller långsammare?
Vetet? Havren? Kött-och-mjölkkor?
Hur är det med barnen på LVU-hem,
växer de snabbare?
Stannar de kanske upp
eller växer inåt
i de nya världar
som uppstår i oss alla?
…
Vad vill jag egentligen säga
som inte kan sägas
med blommande gullvivor
eller brinnande 5G-master?
Välj dina strider
välj solidariteten om du vill
när staten slåss mot en större fiende
välj den ömsesidiga hjälpen
men så kommer dagen
då allt ska bli som vanligt
tiden för direkt aktion
utan politiska mål
(förstå mig rätt)
utan önskan om att förvalta
(kontrollera) revolter
och människoliv
dagen då vi sätter 5G-master i brand
inte för att vi tror
att de ger oss Covid-19 (lol)
vi gör det för att det är vår
och det är vår
sista chans
att stoppa
allt det
som ska bli som vanligt

monopoliseringens inflytelserika
makt, skulle bli en del av den
offentliga politiken. Inför hotet om
en permanent nödsituation eller
rädsla för att instabilitet kan bli
en nödsituation, skulle ordning,
vaksamhet och kontroll bli slagord
för en ny form av dominans och de
nya allmänna värderingarna.
Vi måste vara försiktiga med
diskurser som hävdar fördelar för
hela mänskligheten, som gör dessa
kontrollelement till det centrala
motivet i det sociala livet och
påtvingar sig själva anspråket att
det inte finns några andra alternativ
att diskutera. På samma sätt är de
stora tekniska lösningarna, om de
administreras av företag, oavsett hur
“öppna” och samarbetsvilliga de är,
en fara för autonomi, då de ges stor
makt som vi inte har kontroll över.
Denna nya form av dominans är
inte bara ett hot på grund av dess
kapacitet, utan den är också ett
hot eftersom den i sitt argument
om korrekt administration av
sociala, ekonomiska och tekniska
resurser kan uppfattas som en enda
progressiv politik. Det auktoritära
innehållet i denna makt anges
dock inte nödvändigtvis i det
uttalade, utan finns i förmågan
att få direkt kontroll över alla
aspekter av samhället. De av oss
i den radikala antikapitalistiska
kampen måste kunna se teknokrati
på samma villkor som när vi möter
en dominerande social klass.
ISOLATION
Två av mina bästa vänner sitter
häktade sedan snart ett år. En
del av mig sitter häktad med
dem, häktad sedan 12 år trots
att sandalerna sedan länge bytt
logotyp. Det var något som hände
där i fångenskapen, i häktet och
i fängelsernas isolationsceller.
En plats eller en fysisk del
någonstans under skallbenet
som smälte som lera och blev
formbar i nyckelbärarnas och
beslutsundertecknarnas händer. Där
och då i isolationscellen förstod
jag inte vad som hände, vilka
omdanande processer som pågick
inom och utom mig.
Jag förstod att något hände och
ANTIVIRAL 3
Det är dags att också vara anti- mänsklighetens intressen genom
teknokratisk. säkerhet, hälsa och ordning. Att
Pandemin har orsakat oss uppenbara veta hur vi ska motsätta oss sociala
skador, direkt på hälsan eller genom kontrollåtgärder och skilja oss
det allt mer verkliga hotet om en från deras förslag kommer att bero
längre period av ett liv i försiktighet. på tydligheten i vår strategiska
Vi måste konfrontera det och stärka horisont. Slutligen måste vi
gemenskapens och politiska band, fortsätta att bygga en organisation
utan att förlora vår initiativförmåga med radikala mål som kan möta
till kapitalismen och teknokraterna, utmaningarna. Erfarenheterna
utan att låta dem dra nytta av från det chilenska upproret under
nödsituationen för att främja en ny de senaste månaderna visar att
form av dominans. även i ett förtryckande och sjukt
I detta avseende är det brådskande politiskt panorama som Chile före
att dela kritisk reflektioner och protesterna är ett massivt uppror
diskussioner om ursprunget till möjligt mot alla odds. Ett uppror är
denna pandemi, som liksom tidigare alltid möjligt.
i historien, har en djup relation I historien har vi upplevt många
med djurhållningsindustrin. Vi pandemier och vi kommer att
måste ifrågasätta den nuvarande övervinna denna. Det kommer vi
livsmedelsproduktionen, dess att göra igen till den ”dominans”
kapitalistiska logik och dess som kommer att komma, om vi är
permanenta hot mot vår framtid. organiserade och har tydliga mål.
Idag mer än någonsin måste vi
klargöra våra långsiktiga politiska
horisonter med tanke på vilken
modell av samhället vi vill
leva i och vilka politiska
strategier vi behöver för
att uppnå den. Vi behöver
denna reflektion inte
bara för att presentera
livskraftiga och globala
alternativ till hälsosam
livsmedelsproduktion,
utan också för att
byråkratisk kraft kan
legitimeras som en
representant för hela Gaturobot i Tunisian under pandemin
svarade instinktivt och aggressivt ytterkläder i tjugofem minusgrader
genom att träna, skrämma plitarna, i en kameraövervakad balkongbur.
genom att ta makten över min mat Jag ratade lunchen: när jag blev akut
och vägra den, liksom makten över kiss- eller bajsnödig fick jag vänta
min kropp och två timmar på att
skada den själv, en plit skulle ta mig
utan myndighetens
Revolten behöver allt: till toaletten, signal
hantlangares tidningar och böcker, efter signal.
inblandning. Det vapen och bomber,
hjälpte på sin Den gången fick
höjd att hålla mig eftertänksamhet och jag inte se en
borta från olika svordomar, gift, dolkar levande själ som
avgrunder men
hur jag än försökte
och bränder. Den enda inte var anställd av
kriminalvården på
så pågick denna intressanta frågan är hur tre veckor. Jag fick
osynliga process. vi kombinerar dem. se nyckelbärare,
Jag skrämde en grantoppar, månen,
vakt på morgonen: en snötäckt folktom
jag fick gå tio minuter utan fängelsegård med endast spåren
4 ANTIVIRAL
efter patrullerande plitar som tecken
på rörelse och jag undrar vad mina
vänner ser från sina cellfönster.
Om stjärnklara himlar hjälper dem
tillbaka till barndomsminnen, till
våra nattliga äventyr, lägereldar eller
danskvällar. Om fåglarnas kvitter
stärker deras uppror eller förfinar
det med färger de inte visste fanns.
Det är kanske svårt i vanliga fall
att vara otrevlig när en person är
trevlig mot en men när en plit var
trevlig i luckan, vid dörren eller
längs de fyra meterna till toaletten,
då gjorde det ont att vara otrevlig.
Det gjorde ont på ett sätt jag aldrig
upplevt tidigare. På en plats i mig
som jag aldrig tidigare besökt. Det
var med törstens brinnande torka
jag såg pliten le åt något jag sa
och leendet blev en frisk källa jag
svurit att aldrig dricka ur. Det var
med längtan efter kroppsvärme,
skratt och välbekanta lukter och
röster jag kastades in i det inre rum
som Kriminalvården omsorgsfullt
modellerat efter isolationscellen.
SOMETHING LIKE PARENTING
When my dad first got out,
and he is in Florida, I anticipated a
call to me in new york city, and I got
one. He missed two days from our
daily rapport and I was so worried.
There’s that: your homeless father
not having a phone and you keeping
yours around you at all hours of
the day on loud just in case he calls
you from somewhere, because you
can’t call him back but also who
is going to allow a homeless man
to borrow their phone right now,
during COVID19. So, I waited, every
second, and I had my roommates
listen for the ringer if I was walking
away for even one moment. I spoke
to him for two hours a few days
after his release from jail, then
he went silent for 6 days. I feared
he was dead. He has a few blood
issues, he’s 51, not very old but old
enough. I knew he was going to try
and hide from the police. Things in
Florida had just begun to shutter:
he got out of jail and walked into
a world under seize. He was out
of the crowded facility where he
had no soap save for what could be
purchased in commissary, which is
Rummet kommer alltid att finnas
kvar och varje gång jag hamnar
där, kämpar jag för att återta
kontroll fast jag vet att jag bara
väntar på att en nyckelbärare eller
beslutsundertecknare ska lösa något
av mina problem eller behov.
När en fånge visade symptom på en
av mina vänners häktesavdelningar
stängdes hela avdelningen ner. Sju
dagar eller 168 timmar eller 10080
minuter. Han mår bättre nu. Så bra
en nu kan må på isolering.
Rummen som uppstår i fångenskap
formas av ett nyckelhål, fyra väggar
och de som bär på nyckeln men de
bebos av oss, fångarna. Om vi väljer
underkastelse eller attack, så formar
vi ändå inte rummet, bara hur vi rör
oss i det.
Hur kan vi, när världen stängs ner
och fångenskapens rum tar form
i allt fler människors inre, fjärma
oss och förstöra dessa auktoritära
implantat? Jag tror inte att samhället
good. Yet he walked into the same
situation he was in previously:
finding refuge in no home, his young
child being held in West Virginia
and my father desperately hoping
his son would not be adopted
(but also, my dad was additionally
locked up for a violation of
probation on his “neglect of a child”
charge in addition to the present
methamphetamine charge). when
I didn’t hear for 6 days I thought it
was over, I had resigned. On day 7 a
nurse called me while I was biking
to a friend’s bike shop. I pulled
over and answered, eager. She told
me he was there and being treated
for an infection, I heard him in the
background, laughing. He called me
later and we maintained contact via
the hospital phone for about five
days. When he found out he had
MRSA (an often antibiotic resistant
strain of infection) from an apparent
infection because he had run
through thorns in the woods, where
he was sleeping for days (at some
point telling me a story about his
giant garbage bag ripping through
the thorns and all of his belongings
kan ha någon som helst läkande
verkan. Jag tror att solidariteten kan
läka men inte heller den kan hjälpa
någon som är helt isolerad.
Det är troligtvis det allra omöjligaste
som är svaret. Det allra omöjligaste
som genererat fler klichéartade,
romantiska och banderollvänliga
uttryck och slogans än jag kan räkna.
Självaste anledningen till att mina
vänner sitter inspärrade och att jag
vid flera tillfällen suttit inspärrad.
Vi behöver förlita oss på varandra
och de idéer, tankar, känslor och
upplevelser som binder oss samman
och med hjälp av dem: krossa
samhället.
”Revolten behöver allt: tidningar
och böcker, vapen och bomber,
eftertänksamhet och svordomar,
gift, dolkar och bränder. Den
enda intressanta frågan är hur vi
kombinerar dem.”
… och just den frågan förändras inte
av en pandemi.
trailing behind in the woods and I
was crying while he was laughing
and telling me I just needed to love
him and that it was ok), he cried
about his son and his plans being
pushed back and his inability to get
a job right now and his probation
requirements being currently
unattainable and the precarious
situation of releasing those with no
homes from jail, specifically now.
He lied to the jail about a release
plan, although I am not sure they
cared.
My father has become a
symbol. He is not just Joseph Riley,
but every man in his mid-life taking
refuge under a bridge, or in his
case, behind the wheels of a semi-
truck. He represents those who
have nowhere to take a sink shower
or use the bathroom due to the
closures of all the pseudo-public
spaces homeless people once had
some access to, albeit still harassed
and limited, scorned. He is the man
who cannot do anything with your
food shelf or pantry groceries, for
he has no kitchen and no use
(CONTINUE TO PAGE 6.)
 ANTIVIRAL 5

EXPROPRIATIV massa av människor

att springa in i för att
ANARKI I KRISTIDER försvinna…
Å andra sidan
Uppmaning till handling
Attackera med Covid-19
Expropriativ anarki i kristider
Slå mot kapitalet online, dess
infrastruktur
Paniken som spridits med Covid-19
har skapat spökstäder, tomma
gator, militärt undantagstillstånd,
uppstannade industrier, nedsaktad
produktion och reproduktion av
kapital, mer än någon strejk tidigare
lyckats med.
När arbetare och konsumenter
sitter fast mellan fyra väggar
förflyttas det mesta av kapitalflödet
till Internet. Internet existerar
inte parallellt med eller utanför
denna värld, det är en förlängning
av den. Kapital som cirkulerar
och ackumuleras online är en
förlängning av afk-kapital (afk: away
from keyboard, dvs den icke-digitala
delen av verkligeheten).
Expropriering är väldigt svårt under
nedstängningsförhållanden.
De flesta affärer har stängt, de
flesta kassaapparater står tomma,
snutar överallt, alla som promenerar
utomhus blir per automatik
misstänkliggjorda, det saknas en
så är alla online nu.
Ransomware är ett datorvirus som
komprimerar och låser användarens
alla filer och ber om en lösensumma
i bitcoins för att låsa upp filerna
igen. Kända exempel på ransomware
är Wannacry och Petya.
I grund och botten kidnappas
filerna och användaren får en
tidsgräns. Om de vill ha tillbaka
datan måste de betala innan tiden
löper ut. Betalningen sker alltid i
bitcoins.
Ransomware “Covid-19”
Vi har en lista med Btc-adresser som
kan ta emot lösensummor.
Från varje offer kommer det
att krävas 2000 dollar och 35%
av summan kommer att gå till
anarkistiska fångar.
Vi kan förse er med ransomware,
med råa .exe-filer och de körbara
filer som ligger dolda inuti PDF-filer
eller doc-filer.
Vi kan också förse er med saker
som krävs för operativ säkerhet som
VPN, socks5-proxies, ssh-botnets
och vi kan förklara grundläggande
linux opsec.
Du väljer själv dina måltavlor bland
fienderna
Vare sig du vill ägna dig åt
emejl-spamming, använda
bakdörrsexploateringar, spamma
fascister… var kreativ.
Du kan ladda upp ransomware-
PDF:er i ditt lokala fascistforum,
du kan spamma din lokala
fascist,snutar, hallickar eller andra
fiender på sociala medier.
Du kan låtsas vara en seriös
reporter och skicka virus till
officiella företagsmejl eller media.
Om du behöver sociala medier-
konton som ”mellanmän”, bara
som ett medium för att nå dina
fiender, så kan vi förser dig med
det, tillsammans med VPN, cookie-
sessioner och förklaringar av opsäk.
Sabotera kapitalets flöden, både
online och offline
Stjäl utan hämningar, dela med dig
osjälviskt
Död åt allt det som står i vägen för
frihet
Länge leve anarki
För alla som är intresserade, skriv
till oss på
non.existant.comittee@elude.in
och sen kan vi lägga till dig i vår
krypterade invite only-chat.

SLÄPP ALLA UR FÖRVAR!

Under våren har det på flera förvar hungerstrejkats för att protestera mot förhållanden under Covid-19 pandemin. I
solidaritet med de som kämpar bakom murarna kräver vid att alla förvarstagna släpps.

Förvar är ett flyktingfängelse för de som väntar på att utvisas, efter t.ex. avslag på asylansökan. Migrationsverket
väljer att under pågående pandemi, inte bara fortsätta hålla personer inlåsta, utan även förvarsta nya personer, trots
att många deportationer är omöjliga att genomföra som en följd av Covid-19. Som förvarstagen finns det inte någon
chans att distansera sig själv socialt. Man delar sovrum, toaletter och små utrymmen för mat. Personalen testas
inte och kan föra in smitta, samtidigt som besöksförbud införs så att kontakten med omvärlden närmar sig noll.
Förvarstagna har förvägrats medicin för att de hungerstrejkat i protest mot läget under pandemin. En person har
redan dött av Covid-19 på förvaret i Märsta.

Trots de reserestriktioner som råder för alla människor i hela världen för att minska smittspridning har uppemot
300 personer utvisats den senaste tiden. Fastän länder som Afghanistan inte tar emot de som utvisas, försöker
polisen hitta vägar för att utvisa människor dit. Jakten på papperslösa fortsätter och redan överfulla förvar fylls på.

Pandemin kastar ljus på de nedbrytande förhållandena som i normala fall råder på förvar, men visar också upp
EU-staternas avskyvärda policys av inlåsning, förvaring och utvisning. Ansvariga politiker och tjänstemän har tagit
beslut om vilka kroppar som är värda att skydda och vårda och vilka som kan uteslutas från förebyggande åtgärder
och vård.

Chansen för att överleva ska inte avgöras av legal status varken nu eller i framtiden. Vi kräver:
- Att alla förvar stängs! Och att alla som släpps ur förvar får tillgång till ett säkert och värdigt boende!
- PAPPER ÅT ALLA! Permanenta uppehållstillstånd för alla asylsökande och papperslösa!
- Lika tillgång till vård, behandling och testning av COVID-19 och i allmänhet!
6 ANTIVIRAL
SOMETHING LIKE PARENTING
(CONTINUATION)
for raw food, he is too “proud” for
soup kitchen dinners but anyway
they’ve all shut down due to
social distancing guidelines. No
McDonald’s to charge your phone
or pee or order a coke and sit for 6
hours watching youtube videos (the
state my father was in when I picked
him up in December—fingernails
ripped from beds and missing teeth
and even skinnier than before. I
didn’t recognize him as he looked
at and commented on my body
[tattoos] and I shuddered).
I sent some commissary
money again for him to get on a bus
from jail to wherever. My dad often
misses the bus now which only
allows 10 people at a time but also
only comes once every hour if at all
and stops running around 10pm. He
wants to sleep uptown because he
feels it’s safer but his job is closer
to downtown and the bus doesn’t
run that early and he obviously
cannot hail a taxi and Florida is not
designed for biking. His job right
now, humorously, is at a temporary
agency who only took him because
they had a copy of his identification
(his wallet and prescriptions
apparently stolen days out of the
hospital after he left against medical
advice despite the gaping wound in
his arm, said the nurse. He called
me from there again days later
after being robbed, after the police
found him lying in a ditch with
fractured ribs, at which point he
told me he was properly discharged
earlier that week and did not leave
against medical advice). So, he
works packaging food for COVID19
patients. He somehow
managed a mask and I know this
because he sent me a photo of
himself outside of a laundromat
with it on and his classic bandana
to cease the sweat from making its
way to his eyes. He has two pairs of
clothes that I arranged for him to
get while in the hospital by having
someone I know drop them off
with a backpack and essentials and
while he would love underwear it
would make no sense because of
the additional space and it’s just
not necessary. The point is, maybe:
homelessness by itself is terrible
enough not only for those who
experience it but as a commentary
on what kind of authority gains I do during COVID for him is
legitimacy (and that many of us harm reduction. I give my dad
are swayed or indoctrinated or food money and money for maybe
brutalized into giving them power). drugs and money to do whatever
People already make assumptions and this morning he texted me that
about my father, generally revolving he was going to download the 7/11
around his inevitable appalling application on his phone and use
nature/body/existence yet barely my number so I could text him a
take a moment to assess what code to get a free coffee which was
puts him in this situation, always going to be only 3 dollars anyway.
asking the convenient questions yet it was 6:30am. it doesn’t sound like
ignoring the crucial ones. During it matters, but it matters. So, I buy
this time, people like my father are my dad hotel rooms for three nights
not only brushed off entirely as you and I spend 40 hours trying to
walk by on your cell phone with figure out why my Western Union
your groceries, but their invisibility money transfer didn’t go through
is tremendously pronounced and to my father when he is with this
their existences treated as if a guy he kind of knows because he
lifestyle, all while they are mocked himself still has no identification
by governors for supposedly being because all of the agencies that
disrespectful to essential workers process those are closed due to the
for merely living. They aren’t just virus. it does matter, but also what
falling through cracks, they are the fuck is it doing? Over and over I
being marginalized into extinction am drowning in advocacy to try and
and are being chased off of subway keep up with this bare minimum
cars and are and it feels extremely
being kicked
out of tent cities
Everything I do for my exhausting and no
I don’t have affinity
for not social father is harm reduction. groups to discuss this
distancing when Everything I do during shit with or work with
they absolutely
don’t have the COVID for him is harm me and it frustrates
me that these big
means to abide. reduction. “A” anarchists just
It isn’t even in write things for a
their grasp. specific audience
It feels really hard that completely excludes so many
sometimes to think about the people (who they are well aware
painfully numerous and serious of, if not allegedly writing for) who
and big ways that the state is failing do not have that kind of access and
people (the material harm and its are then given a side-eye at the
tragedies), and here I was going demonstration when they come
to list the failings of the work I alone. How do we really reach one
have seen being attempted, which another? How can we really create
is actually unlike me. So, I will space and community and care for
spare you that and just say that it’s an experience not our own?
definitely interesting how many of It’s just me and my father,
us espouse this notion that we’re and really sadly, it’s mostly a one-
going to eat at Taco Bell or shop way relationship, and that feels hard
at Amazon as some shift in leftist to say. My mother, who is an angel,
ideology not with enthusiasm or was letting him charge his phone at
anything but just because asking her house for a while and he would
an individual to change isn’t the fall asleep in her back yard. Like,
way to go, there are options with he couldn’t even go inside. Shelters
more force, more precision, right? were closing. There is nothing and
Yet, when it comes to homeless every shelter is filled to capacity
advocacy, or prisoner support, it’s and you know that shit looks like
interesting because we do at that prison with bunks all over and
point want, or are compelled, to no more than three feet between
take individual action (the parallel people anyway. Are we all not
would be asking the state, and so it deserving of feeling dignified? I feel
seems obvious). All this is to say, I bad for needing space, because my
am at a loss. Everything I do for my dad is a lot to handle, emotionally,
father is harm reduction. Everything (CONTINUE TO PAGE 8.)

NÄR DÖDEN TOG DIG UTAN OSS NÄRA
Det är redan mer än två månader
sedan COVID19 kom hit och
utvecklingen har varit rätt snabb.
Ökningen av dödsfall samtidigt som
smittade personer eskalerade dag
per dag. Det så kallade Sverige är
inte de landet som har varit mest
drabbat av viruset hittills, de har
Spanien och Italien. Båda länderna
har tagit nästan samma beslut kring
”restriktioner”. Konsekvenserna
till social och ekonomisk plan vet
man inte än, men resultaten börjar
synas, och de är inte bra. Staten
och kapitalismen har visat sin
svaghet: de kommer aldrig att rädda
människor.
Häromdan hittade jag en intervju
som gjorts till Achille Mbembe.
En professor som kom på termen
”nekropolitik”, och gav mig svar till
olika frågor jag hade, och till och
med ord och meningar till känslor
som jag upplevt.
Min farfar dog av coronaviruset i
slutet av mars. Han dog utan att få
säga hejdå till sina nära och kära.
Han dog i ett sjukhus i endast
sällskap av sjuksköterskor. Han dog
i ett land där under inga villkor
kunde man få vara med honom
eftersom han hade covid19. En
vecka lag han i sjukhuset. Utan
att kunna kommunicera med sin
familj, utan att ingen skulle kunna
kontakta honom, eftersom han var
över 90 och vägrade lära sig hur en
smartphone funkade.
Processen var svårt. Jag fick veta
att han lämnade oss samtidigt som
mina föräldrar, när vi hade ett
samtal på telefonen. Han är död.
ANTIVIRAL
Och nu?
Traditioner och ritualer är viktiga
för människor. Speciellt när det
gäller i sorgeprocessen och när
döden är involverad. Vi behöver
säga hejdå, vi behöver förstår att
den personen har gått i väg och
deras närvaro kommer inte va där
längre.
Risken för att få COVID19 från en
död person är noll eller mycket
låg (studier visar att bara när man
manipulera lungorna), men trots
det var den enda möjligheten att
kremera honom. Visst skulle detta
strida mot hans sista önskemål - för
han var en troende katolsk kristen -,
men vi kommer aldrig veta vad han
tyckte om det. Han kremerades som
en avfallsförbränning, så snabb så
möjligt. Och som Achille Mbembe
säger, staten kontrollerar hur och
när människor måste dö, särskilt i
tider med pandemi. Det är tydligt
och uppenbart.
Vår sorgeprocess och alla andra
människors process som älskade
honom, har tagits från oss.
“Det kapitalistiska systemet är
baserat på den ojämna fördelningen
av möjligheten att leva och dö,”
förklarar Mbembe. “Denna logik
av offren har alltid varit kärnan i
neoliberalismen, som vi borde kalla
nekroliberalism. Detta system har
alltid fungerat med tanken att någon
är värd mer än andra. De utan värde
kan kasseras”
Såklart den eugeniska sätt att ser
världen skadar oss. När vi blir
gamla då är inte värt längre. Vi har
7
inget ekonomiskt värde. De mest
priviligerad har en pension och får
betalt, men alla gamla behöver mer
stöd och vård en yngre personer och
såklart, för systemet ses en gammal
person mer som en hinder. Vi lever
i ett samhället där gamla människor
kan inte användas och då är inte
värda att leva. I samma båt befinner
sig fattiga eller arbetare rasifierade
folk, eller de som lever i underklass,
som är inte alls registrerades i
samhället. Om vi går lite bakom i
historien, samma hängde med HIV i
många länder i 80 talet och 90 talet.
En tyst och långsamt våld. Speciellt
efter den progressiva nedgång i
allmän sjukvård och privatisering av
detta.
Och om man kan lära sig något om
den här Coronatiden är att Achille
Mbembe har rätt i hans analys.
Mer och mer våra samhället hiper
teknologiseras, robotar har redan
tagit massa arbetsplatser och nu tar
dem gatorna, liv kommer bara ses
som en kapitalistisk betydenhet.
Kapitalismen har gjort av västern
samhälle ett kannibalisk system. Där
man ser döden som ett nödvändig
möjlighet för att kunna rädda ett
företag.
Det är vår chans att
8 ANTIVIRAL
SOMETHING LIKE PARENTING
(CONTINUATION)
and he will send texts that resemble
walls and I can’t tell if it’s his eyes
being out of focus from the accident
a while ago or his mental health
or drugs and he always seems
manic, but his texts are consistently
incoherent. Mania brings up a lot,
including fear of becoming him as a
result of my own neurodivergence
and my own diagnoses and the guilt
I feel from fear of ending up like
him, he who is a person and who is
worthy but who is systemically left
out. He who is perhaps who he is
as a result of this world. it ruptures
things inside of me to think about
that fear.
I am not ashamed of him, I am not
ashamed of me, but thinking of
“ending up like that” frightens me
and makes me nervous and sussing
that out in relation to my world-
view, my lens, knowing everyone
(mostly) is worthy and knowing that
everyone is failed in different ways
by the state, by capital, and thus
by COVID19 and its exacerbations
of everything. This virus is
highlighting things which should
already be
evident, yet I still see no signs
even in New York of serious
considerations of permanent
housing for all.
My dad won’t ask for money
so he eats donuts from the dumpster
(my first tip to him, as he likes to
remind me) over and over until he
becomes sick. I think he is brushing
up against a lot of realities for me
as an anarchist or maybe just how
I frame that. it just replays though,
the curiosity about efficacy and
how to really, really see people
while engaging with it (navigating
between someone’s circumstance
and their agency). I know that my
dad should not have been in this
situation to begin with, and that
his circumstances are what led him
to lose his child even temporarily,
but I also know that this is what is
currently material, and I know that
my dad is not well enough to raise
his 6 year old right now. While he
was in jail I was withholding his
son’s contact information while
making the determination about
whether or not he seemed “healthy”
enough to even speak or write to
him: the pain and guilt and total just,
wrong-feeling that accompanied that
process was vast. it’s the same now.
What is capacity? What is helping
someone? Why can’t we get at the
root of these things? Will we ever
be able to? How can we ever make
the space we need? Can individual
advocacy ever be enough? That last
one I feel presently is a resounding,
“no” (although it is vital). yet, how
can we stretch beyond that? Perhaps
I am too close to the situation, but
the feeling of absolutely struggling
to relate to a person or entertain a
conversation with them or know
how to speak at all while they seem
to understand what’s going on but
you are confused, at a loss. What
kind of world is this wherein it has
become so difficult to engage with
people merely as a result of their
spirit or their core having just been
chipped away at, marginalized,
and erased out of both ease, sheer
invisibility, but also out of intention?
I just keep watching this person fall
over and over again in a constant
state of disruption and I don’t know
how to make it better, and honestly
I think I am just scared for all that
this implies. Yet maybe these are all
unfair implications in themselves?
It’s dissipating now, but I feel
guilty—and it’s only dissipating
because I am fighting myself,
distancing, finding it a necessity to
create “boundaries” even though
it feels wrong. I say boundaries
reluctantly, feeling as if the term has
been irrevocably usurped to mean
that we need not be responsible
to one another, or only to those
we find convenient. although I
understand limitations and capacity
(at least I am trying). Wondering
about my work as a care worker and
advocate and all of the compassion,
if it arises from traditional feminine
socialization? is it genuine? Where
should it start and stop, for me,
especially when my ideology
is built upon it? You can
find it resound in all facets of me: a
blessing, a curse, and simultaneous.
I know wrong and right
aren’t useful but ethically everything
around this that isn’t avidly against
the state, avidly against exploitation
just feels so ethically ambiguous in a
way I am unfamiliar with. COVID19
is just exacerbating and magnifying
all of this. Ours is the third way, but
in what ways are we holding each
other? Reach me at:
crzy4claws@riseup.net

Den här tidning har skrivits, översatts och redigerats mellan april och
maj 2020. Skrivits ut i början av juni i Malmö i ett anarkistisk tryckeri
som har redan börjats.

Om du vill kontakta dem som är bakom Antiviral, skriver

till antiviral@riseup.net. Visa intresse, stötta anarkistiska
projekt och kämpa varje dag mot alla förtryck.

Det skrevs ut 300st antiviral