Professional Documents
Culture Documents
sven-olov wallenstein
(Ovanstående text publicerades första gången i Site 13 (2005). Här har jag gjort vissa ändringar i citat och
referenser för att anpassa den till de nya svenska översättningarna av Foucault och Agamben.)
SVEN-OLOV WALLENSTEIN
2
LIVETS POLITIK
3
SVEN-OLOV WALLENSTEIN
4
LIVETS POLITIK
och över andra”, vilket utgör temat för de två sista föreläsningsserierna
från 1982-84,4 där han vänder tillbaka till subjektet och dess självrela-
tion som ”etiskt” problem (vilket inleds i föreläsningarna från 1981-82,
L’Herméneutique du sujet, som i huvudsak behandlar antika texter). I en
mening skulle vi i denna sekvens av texter (där det förvisso fortfarande
finns viktiga lakuner, framför allt föreläsningarna mellan 1979 och 1981,
Du gouvernement des vivants och Subjectivité et Vérité) kunna rekonstru-
era en stegvis förskjutning från disciplineringsteknikernas olika aspekter
till en teori om subjektet, där frågan om biopolitiken var tvungen att för-
bli hängande i luften, som vore den ett slags mellanstation, eftersom den
fortfarande var alltför knuten till en maktproblematik som tenderade att
utesluta de processer genom vilka människor gjort sig själva till subjekt,
vilka Foucault allt mer kom att fatta i betydelse av en etik i ordets vidaste
bemärkelse. Denna tolkning understöds också av de två sista banden
av Sexualitetens historia där temat om makten, staten och biopolitiken
förefaller ha försvunnit helt.
Visst fog kan finnas för en sådan tolkning, men man måste ändå se hur
temat ”regerande” integrerar frågan om biopolitik i ett vidare sammanhang
snarare än lämnar den åt sidan (även om detta sammanhang inte går att
rekonstruera endast utifrån de texter som Foucault själv publicerade). Den
efterföljande föreläsningsserien, Biopolikens födelse, ger frågan ytterligare
en vinkling genom att på ett överraskande sätt koppla den till den liberala
politiska traditionen, som nu ses som en exemplarisk regeringsteknik för
utövande av biomakt, just genom att den utgör en kritik av statsförnuf-
tets ”polisiära” regeringskonst och upptäckten av en ny konst som snarare
handlar om statens gränser. Problemet gäller hur ett en regering kan be-
gränsa sig själv, vilket pekar hän mot en helt ny typ av politisk rationalitet:
hur uppnå maximal effektivitet genom ett minimum av ingrepp? Detta
är för Foucault liberalismens problem som det tar form under slutet av
1700-talet, redan innan ordet som sådant slagit igenom i den politiska
terminologin. Detta sker framför allt inom den politiska ekonomins teori,
som därmed tränger undan idén om en yttre begränsning genom ”rätten”
som statens grundval, och liberalismen kommer på så sätt att utgöra fun-
damentet för den nya maximeringen av livet, vilket kan synas överras-
kande. Ty är inte befolkningen just ett objekt för kontroll, för en makt som
utövas uppifrån och ner, för allehanda åtgärder och program som adminis-
treras av staten eller partier, alltså den raka motsatsen till det vi traditionellt
uppfattar som ”liberalism”, där individens fria val står i centrum?
5
SVEN-OLOV WALLENSTEIN
6
LIVETS POLITIK
II
Begreppet ”regerandekomplex” (gouvernementalité) har sedan Foucault
introducerade det givit upphov till hela skolbildningar och forsknings-
traditioner. Med början i Colin Gordons antologi från 1991, The Fou-
7
SVEN-OLOV WALLENSTEIN
cault Effect: Studies in Governmentality,5 har begreppet fått ett eget liv och
förgrenat sig ut i statsvetenskap, sociologi, cultural studies och många
angränsande discipliner. En liknande expansiv (eller, som vi ska se, på
sätt och vis också reduktiv) applikation har också kommit att göras av
begreppet ”biopolitik”, men på ett sätt som i många avseenden förefaller
skilja temat från dess ursprungliga sammanhang med regeringskonsten.6
Ett tydligt exempel på detta är Michael Hardts och Antonio Negris Im-
periet, som med utgångspunkt i både Foucault och Deleuze talar om
”biopolitisk produktion”, där ”Imperiet” producerar sina subjekt ända
ner till nivån av affekter, begär och drifter, och inget förefaller kunna
undandra sig den imperiala ordningens makt som är lika universell och
allestädesnärvarande som den är diffus och icke-lokaliserbar. Detta har
dock föga att göra med Foucaults förståelse av begreppet, som ju snarare
handlar om de nya tekniker för regerande som fungerar genom självkri-
tik och självbegränsning, och med den oupplösliga sammanflätningen
av discipliner och frihet. Tvärtom kunde man säga att Hardts och Neg-
ris konception av makten erinrar om det som Foucault brukar kritiseras
för, nämligen en uttunning som gör att den till sist inte går att använda
för konkreta analyser. Hos författarna återspeglas detta också i det allti-
genom diffusa begreppet ”multitud” eller ”mängd”, som snarast tycks
fungera genom att sudda ut alla skillnader (vilket fick en tysk recensent
att notera att ”denna bok förhåller sig till modern statsvetenskap som
Erich von Däniken till astrofysik”; själv skulle jag snarare säga att den
förhåller sig som George Lucas till Georg Lukács – proletariatet som
historiens subjekt har omvandlats till Alla och Envar, som med hjälp av
en kosmisk kraft bekämpar ett lika kosmiskt imperium: may the force
be with you…).
Mer komplex och relevant för diskussionen om Foucault är den kri-
tiska omarbetning av begreppet vi finner hos Giorgio Agamben, som
tar avstamp i Foucault, men i syfte att korrigera honom. Men som vi
ska se formulerar Agamben snarare en annan teori, som förvisso utgör
ett alternativ till Foucaults – och ett radikalt sådant (som i många avse-
enden snarare ligger nära Heidegger), närmast en fullkomlig inversion
av Foucaults ”nominalism” – som ingalunda kan sägas vara en vidare-
utveckling av den.
I det första bandet av Homo Sacer utvecklar Agamben en serie begrepp
som artikulerar ett grundläggande förhållande mellan den politiska suve-
räniteten och det nakna livet (la nuda vita). För Agamben måste begrep-
8
LIVETS POLITIK
pet suveränitet ledas tillbaka till den antika filosofin där livet införs den
politiska sfären, men bara som ett kvalificerat liv (bios), under det att det
icke-kvalificerade livet, att bara vara levande (zoe), inte har någon egent-
lig plats. Livet inbegrips i politiken, men bara genom att uteslutas, i vad
Agamben kallar en ”inneslutande uteslutning”. Undantagstillståndet,
vars teori och genealogi Agamben rekonstruerar med hjälp av begrepp
lånade från Carl Schmitt, bildar den gräns utifrån vilken det politiska
(om vi här för tillfället accepterar skillnaden mellan det politiska fältet
som sådant, le politique, och den konkreta politiken, la politique, även
om detta kommer att vara just vad Foucault ifrågasätter) får sin mening,
nämligen den zon av obestämbarhet mellan rätt och faktum ur vilken det
suveräna beslutet träder fram. Suveränen är för Schmitt den ende som
kan garantera lagens giltighet genom att han står utanför den, och den
suspension av rättsordningen i dess helhet som han kan proklamera är
inte bara ett negativt kaos utan ”den legala formen hos det som inte kan
ha någon legal form”, och som just därför kan tillåta en ny författning
att ta form. Suveränens anomiska och excentriska plats är det som ytterst
garanterar ordningens stabilitet, och han är utanför den konstituerade
makten just för att han utgör den konstituerande makten.7 Frågan gäl-
ler det yttersta fundamentet, suveränitetens ursprung, och bara försåvitt
denna fråga kan besvaras som vi enligt Agamben kan besvara den andra
och lika grundläggande frågan om vad det innebär att handla politiskt,
vilket i grund och botten implicerar ett förhållande till ett anomiskt rum.
Suveräniteten blir på så sätt för Agamben till ett begrepp med onto-
logisk innebörd, medan det för Foucault är ett alltigenom relativt och
historiskt begrepp – för Foucault finns inga universalier, medan Agam-
ben uttryckligen är på jakt efter den politiska filosofins motsvarighet
till metafysikens grundfråga, ti to on, ”vad är varat” (och även om han
aldrig uttryckligen säger detta, förefaller argumentet leda åt ett håll: det
yttersta namnet på varat är liv). För Foucault är frågan om suveränitet
inskriven i övergången från de ”territoriella” staterna, som syftade till att
härska enligt en juridisk modell för suveränitet, till de moderna stater
som tar populationens liv som sitt objekt, och han lokaliserade denna
brytpunkt till andra halvan av 1700-talet (även om denna passage flyt-
tades allt längre tillbaka i tiden ju mer hans forskningar framskred). För
Agamben har livet alltid varit politikens objekt, och ”[d]å den moderna
staten placerar det biologiska livet i centrum för sina kalkyler, gör den
inget annat än att lägga i dagen det hemliga band som förenar makten
9
SVEN-OLOV WALLENSTEIN
och det nakna livet, och på så sätt återknyter den (enligt en envis kor-
respondens mellan det moderna och det arkaiska som kan påträffas på
de mest skilda områden) till de mest uråldriga av arcana imperii”.8 Han
menar att det finns en avgörande lakun i Foucaults beskrivning av mak-
ten, nämligen vad som skulle kunna utgöra skärningspunken mellan
jagteknologierna (där individen konstituerar sig själv på ett reflexivt sätt)
och de politiska teknikerna som behandlar populationen, och formule-
rar problemet som följer: ”vilken är den punkt där individernas frivilliga
träldom träder i förbindelse med den objektiva makten? Är det möjligt
att på ett så viktigt område nöja sig med psykologiska förklaringar, som
den (för övrigt uppslagsrika) förklaring som upprättar en parallell mellan
yttre och inre neuroser?” (HS 18) Svaret på den andra frågan är nej, och
Foucault har heller aldrig föreslagit något liknande, inte minst för att
jagteknologin inte är en subjektiv och ”frivillig underkastelse” i den me-
ning som Agamben föreslår (och som associeras till De la Boéties De la
servitude volontaire) som skulle stå mot en ”objektiv” makt (som därmed
vore bestämd som materiell, fysisk etc.).
Det är viktigt att notera att frågan om en gemensam rot för dessa
båda är främmande för Foucault, och för honom skulle ett begrepp som
”det nakna livet” sakna innebörd försåvitt det inte fattas på ett radikalt
historiskt relativiserat sätt. När Agamben hävdar att de två aspekterna av
makten (jagteknologi och biopolitik) inte kan skiljas åt, att ”det nakna
livets inneslutning i den politiska sfären utgör den ursprungliga – om än
dolda – kärnan i den suveräna makten”, och att ”produktionen av en bio-
politisk kropp är den suveräna maktens ursprungliga operation” (HS 18), så
måste man säga att detta inte är något som Foucault skulle ha förbisett,
utan själva esssensen i den konception som hela hans teori vänder sig mot:
ett ahistoriskt begrepp om suveränitet som antas grundlägga det poli-
tiska som sådant (”le politique”) på basis av en dold fond, i en akt som
kan fattas som ”ursprunglig”. För Foucault är suveräniteten en produkt
av processer av reglementering, regeringstekniker och maktförhållanden,
den är på samma sätt som staten ett ”rörligt utsnitt” som sedan kommer
att alstra en hel mängd övergångsformer innan den blir till den moderna
biopolitik som handlar om att släppa delar av samhället fritt, att balan-
sera det okontrollerade mot olika ”säkerhetsanordningar” etc. Lika lite
som staten har ett väsen finns det bakom suveränitetens olika former
en ”ursprunglig” akt, och detta är själva kärnan i Foucaults ”historiska
nominalism”. Utan tvekan finns det hos Foucault ett slags tomrum, men
10
LIVETS POLITIK
Noter
11
SVEN-OLOV WALLENSTEIN
sådan man har reflekterat kring henne i 1800-talets humanism: i slutändan är hon
ingenting annat än en figur hos befolkningen.” (STB 91f )
4. Le gouvernement de soi et des autres. Cours au collège de France, 1982-1983, red.
Frédéric Gros (Paris: Seuil, 2008), och Le gouvernement de soi et des autres: le courage
de la vérité. Cours au Collège de France, 1983-1984, red Frédéric Gros (Paris: Seuil,
2009). Båda volymerna är under översättning på Tankekraft. För en diskussion av
det första bandet, se min ”Governance and Rebellion: Foucault as a Reader of Kant
and the Greeks”, Site 22-23 (2008).
5. Graham Burchell, Colin Gordon och Peter Miller (red.), The Foucault Effect: Studies
in Governmentality (Chicago: University of Chicago Press, 1991). Boken innehåller
en version av den fjärde föreläsningen i STB, som först publicerades separat i den
italienska tidskriften aut aut, ett omfattande förord av Colin Gordon, och essäer av
bland andra Jacques Donzelot, Daniel Defert, François Ewald m fl. Litteraturen på
området är omfattande; för vidare hänvisningar, se Senellarts efterord i STB 350.
6. För en provkarta på sådana diskussioner, se de olika bidragen i Multitudes 1, 2000.
Många av bidragens kvalitet till trots lyser Foucaults höga värdering av den liberala
traditionens förmåga till självproblematisering signifikativt nog helt med sin från-
varo.
7. Se Agamben, Undantagstillståndet, övers. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Site
Editions, 2005), kap 2.
8. Giorgio Agamben, Homo Sacer: Den suveräna makten och det nakna livet, övers.
Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Daidalos, 2010), 18f. Hädanefter citerad som
HS (svenska övers.).
9. Manuskript till en text om ”regerandekomplexet”, som Foucault planerade att infoga
mellan föreläsningarna om biopolitikens födelse från 21 februari och 7 mars, citerat
i Senellarts efterskrift i STB 348.
12