Oändrat-oändlig analys

Jonas Hassen Khemiris novell Oändrat-oändlig tycks vid en första läsning relativt simpel och närapå
banal, men döljer en ganska hög nivå av narrativ komplexitet desto mer man analyserar den.
Till att börja med skiljer sig novellens fabel i ganska många hänseenden från dess intrig.
Fabeln är relativt enkel: ”Berättarjaget” träffar av en slump en person och det tycks uppstå ett
ömsesidigt intresse mellan dessa två. ”Jaget” blir vid ett tidigt stadie förälskad och dem två fortsätter
träffa varandra ett antal gånger, vilket gör att kärlekskänslorna i ”jaget” intensifieras och leder till att
dem inleder en kärleksromans och förhållande. Dem träffas väldigt ofta men efter ett tag tycks
förhållandet surna, och efter att ”partnern” får misstankar om att ”jaget” är otrogen så tycks hen ha
försökt begå självmord. ”jaget” hittar dock ”partnern” i tid och dem två åker ambulans till sjukhuset.
Efter det tycks förhållandet ha tagit slut. Slutligen träffas dem båda igen och ”jaget” berättar om sin
version av vad som har hänt och vad ”hen” känner och tänker över deras tid tillsammans.
I jämförelse är berättelsens intrig relativt komplicerad: händelseförloppet återges utifrån en sorts
monolog där ”jaget” genom fragmentariska analepser berättar om de i hens mening viktigaste
punkterna av deras tid tillsammans.
Berättelsens ”nu” är i själva verket fabelns sista del när de två personerna träffas och ”jaget” pratar
om vad skett. Det är skrivet som ett sorts mellanting mellan en monolog och dialog där vi enbart hör
berättarjagets röst och kan endast ana motpartens närvaro genom att hen återkommande tilltalas med
”du” och på ett fåtal platser i texten där ”berättarjaget” reagerar eller svarar på partnerns handlingar
(exempelvis sida 68: ”Vadå lägg av? Jag menar vartenda ord” och sida 71; ”Va? Nej! Sätt dig ned!
Ställ ifrån dig ljusstaken! Lugna ned dig.”).
Denna monologliknande form ger berättandet en ganska konfessionell ton: berättarjaget diskuterar
återkommande orsakerna till vad som skedde och huruvida hen ångrar eller vill förändra någonting
(sida 64: ”Om jag skulle bli tvingad? Om någon skulle sätta en pistol mot mitt huvud och verkligen
tvinga mig att ändra något såhär i efterhand så skulle jag kanske ändra vårt första möte”, sida 68;
”Men jag. Ångrar ingenting.”, sida 72; ”… det är klart att jag ångrar en massa… och vill ändra på så
mycket mer saker än jag kan erkänna…” m. m).
Kopplat till detta är också berättelsens språk, framförallt dess talspråk och användning av
slanguttryck: ”messen” (sida 70), ”asstor”, (sida 67), ”fuck it” (sida 66) tillsammans med det
stundtals avhuggna och repeterande meningsbyggande; (sida 67: ” Hur vi kysstes i hallen. Hur våra
läppar var som samma sort. Hur våra tungor. Hur våra handleder. Hur våra färger… ” etc.).
Dessa drag påminner läsaren om att det är dels är en ”realistisk” interaktion mellan två människor
(om än för läsaren inte komplett i sin skildring, då vi bara hör vad den ena personen säger), men också
att berättandet innehåller monologer som ”berättarjaget” har förberett på förhand, vilka modifieras
genom improviserade förändringar (se tex sida 66; hur ”fuck it det är inte vår längre” plötsligt
förändrar hur läsaren upplever rummet som händelsen sker i).
Dessa förberedda monologer kontrasteras också mot stycken där berättaren istället ställs till svar och
måste på plats bemöta den tilltalades frågor: jämför exempelvis det väldigt snyggt strukturerade
stycket som börjar med; ”Hur vi träffades andra gången på den där filten…//…” med efterföljande
del där berättaren istället väldigt avhugget besvarar ”partnerns” fråga: ”Va? Tja därför att. Saker tar
slut. Saker förändras. Men jag… //” etc. (sida 67-68).
I tekniska termer är det en homodiegetisk och extradiegetisk berättare: ”berättarjaget” existerar och
är en del av berättelsens värld och händelser och står på dess ”yttersta” berättarnivå. Andra berättare
finns inte och inte heller någon form av ”objektiv” eller utomstående återgivning, utan det är endast
”berättarjagets” version av händelserna vi har att gå på.
Berättelsen har även en särskild intern fokalisering där skeendena endast återges från berättarjagets
perspektiv, vilka händelser och detaljer under förhållandets lopp som är viktiga baseras på
berättarjagets uppfattning av dem, och vissa aspekter man som läsare upplever som betydande förbises
helt av berättaren då hen ser dem på ett helt annat sätt.
Denna berättarform medför problem för förståelsen av händelseförloppet eftersom berättandet är
ytterst färgat av berättarjagets upplevelse av händelserna. Som läsare får man aldrig veta vad partnern
kände i vissa sammanhang utan detta kan endast i särskilda fall tolkas in av läsaren (så som sida 67: ”
här började du skratta precis sådär okontrollerat som bara du kan”, vilket hos läsaren tolkas som att
”partnern” är oerhört road av berättarjaget, trots att detta explicit inte sägs i texten).
 Ett annat problem är att vissa skeenden underrapporteras och vissa detaljers betydelse tycks
underbetonade eller ignorerade. Ett tydligt exempel på detta sistnämnda fenomen är den del på sida 70
där berättaren beskriver att partnern läst jagets privata meddelanden med andra människor, vilket
insinuerar att jaget har erotiska och sexuella förhållanden med andra människor: (”… ett mess där det
stod ”min säng saknar dig”, eller ”ska vi vakna och prata nakna”…”). Berättarjaget tycks förstå att
meddelandena kan tolkas på detta sätt men hävdar att dem inte var menade på det viset (”men allt det
där var ju bara på skämt du vet”), och säger även till partnern att hen var paranoid och inskränkte på
berättarjagets privatliv (”… du var ju lite paranoid också. Dessutom hade du ingen rätt att läsa mina
mess”). Som läsare gör jag här direkt tolkningen att meddelandena faktiskt har en mycket större
betydelse än endast ett ”skämt” men att berättaren döljer eller sveper över detta. Effekten av det är att
jaget med ens framstår som opålitlig och manipulativ inför läsaren, samtidigt som man också här kan
tyda en diskrepans mellan berättarjaget och den implicita författarens moral, där berättarens ensidiga
skildring av händelsen fungerar som ett narrativt grepp för att karaktärisera och underminera
berättarjagets ställning som pålitlig och ärlig i läsarens ögon.

Kopplat till detta är berättelsens karaktärisering: sättet som de två karaktärerna skildras skiljer sig
helt åt från varandra.
”Partnern” presenteras dels direkt av författaren i texten: hen beskrivs som ”fantastiskt vacker”,
”rolig” och ”ärlig”(sida 64-65), men även som ”lite väl mån om att jämnt stå i centrum”, ”sjukt
nyfiken”, och sedan även som ”lite paranoid”. Även viss indirekt karaktärisering av ”partnern” sker
dock, så som frispråkig (sida 65:”Shit vad skönt att man inte är ensam om att ha ångest över sina
semesterknull”) och impulsiv (sida 65: skaffade en tatuering i Thailand när hen var ”hög som ett hus”,
sida 71: verkar hota berättaren fysiskt med en ljusstake).
”Berättarjaget” presenteras istället helt indirekt, utifrån dennes handlingar, ord och tankar kan man
tyda att hen är eftertänksam och verkar splittrad, då hen hela tiden tittar tillbaka på vad som skett och
dels säger ”förutom det så är det ingenting jag vill ändra”, men direkt efteråt erkänner att mer kunnat
ändras ”okey vädret förresten” (sida 65-66). Jaget framstår på ett liknande sätt som ångersfull när trots
att hen säger upprepande gånger att hen inte ångrar någonting ”det finns ingenting ingenting som jag
ångrar” ,”Men jag. Ångrar ingenting.” (sida 64, 68), men sedan ofta direkt efteråt eller på andra
platser i texten säger att det är flera saker som hen faktiskt ångrar ”det är klart att jag ångrar en massa
jag ångrar och vill ändra på så mycket mer saker än jag kan erkänna…”.
Hen framstår som tidigare nämnt också som oärlig och nästan manipulativ, framförallt genom
sekvensen när ”partnern” hittar jagets hemliga meddelandekonversationer med andra människor (sida
70).
Överlag upplever jag att ”partnern” karaktäriseras som realistisk eftersom hen beskrivs med flera
egenskaper och agerar emotionellt på ett mimetiskt vis. Men hens funktion är framförallt tematisk,
”partnern” fungerar som en sorts motpol till berättaren och hela narrativet tillkommer i interaktionen
mellan dessa två sidor.
Berättarjaget å andra sidan framstår också som realistisk med många mänskliga motsättningar och
brister, samtidigt som det också sker en dynamisk förändring i karaktären där mer och mer
erkännanden framkommer i takt med berättelsens gång.

En ytterst intressant del av texten är att berättandet sker i ett speciellt sorts sammanhang, där hela
narrativet återges som om det är i förhållande till ett tidigt stadie av en annan berättelses
tillkomstprocess. Jag anser att detta skapande av en alternativ verklighet är ett centralt tema i texten:
”Berättarjaget” så att säga ”skapar” en alternativ berättelse i takt med att de riktiga skeendena återges.
Hen vill till exempel i sin ”fiktiva” berättelse förändra miljön och kontexten där dem två först
träffades: (sida 64: ”Vi kan ha kvar sjukhuset. Men om jag skulle bli tvingad att ändra något skulle jag
nog sätta oss i ett annat väntrum…//… Jag vet inte… Canceravdelningen.), och många andra detaljer,
i syfte att göra händelseförloppet till synes mer dramatiskt, romantiskt och kanske bättre anknutet till
stereotypa kärleksnarrativ (vilket är en form av intratextuell läsning från mitt håll, baserat på vad jag
vet om kärleksromaner).
Detta leder till vissa problem för förståelsen av textens tid och rum när de två narrativen överlappar
med varandra: exempelvis blir beskrivningen av platsen på sida 67 motsägelsefull; ”på den där
regniga bussen på den där varma soltrottoaren”, det är för att det faktiskt skeendet skedde ombord på
bussen under hösten medan berättarjaget i sin alternativa berättelse har istället förlagt den sekvensen
till en trottoar på en solig sommardag, där dem två promenerar hem med varandra.
Det här meta-narrativet är centralt för textens två centrala teman: kärlek och ånger.
Kärlek belyses här utifrån motsättningen mellan en ”verklig” och en ”fiktiv” romans: de delar där
den alternativa berättelsen ändras görs i regel för att berättarjaget anser att en tidslig eller temporal
förändring hade gjort den mer romantisk: motiv som ”första kärleksmötet” flyttas från venereologen
till cancerkliniken och deras samtalsämnen är mer intellektuella samt emotionella (istället för att tala
om sex så talar dem om klassisk litteratur, istället för hur jobbigt det är att ge urinprov talar dem om
sorgen över anhörigas död) (sida 64-65).
På liknande sätt får motivet ”självmordsförsök” mot slutet av berättelsen en förändrad ton där det
som belyses inte är berättarjagets otrohet mot sin partner utan istället situationens dramatik och en
analogi till historiens början som också sker på ett sjukhussammanhang skapas. (sida 71)
Temat ånger belyses också utifrån en sorts motsättning: den av berättarjagets påstådda mening att
inte vilja förändra vad som skett, men att hen trots det hela tiden ångrar sig och säger att vissa saker
borde ha skett på ett annat sätt. Tydliga motiv på detta är den återkommande diskussionen av ”ånger”,
dels när berättarjaget säger sig inte ångra något alls (”ingenting ingenting som jag ångrar”, ”ångrar
ingenting” sida 64, 68), och när hen säger tvärtom (”Klart att jag ångrar en massa”, sida 72).
Ett annat motiv för ånger är den återkommande önskan att genom sin alternativa berättelse förändra
verkligheten, allt från tidsliga och rumsliga aspekter (höst blir till sommar, bussresan blir till en
promenad på trottoaren, sida 66), samt vissa detaljers betydelse, så som otrohetsmeddelandenas
innebörd (sida 70).
Den fiktiva berättelsen blir berättarjagets sätt att bearbeta sin ånger över förhållandets tragiska slut
samt ett uttryck för sin oförmåga att erkänna sina brister och önskan att saker och ting kunde ha varit
annorlunda.