Juridik Del 1 Kap 1-9

Juridik – del 1
Juridik – del 1
Fastighetsakademin, 2013
Första upplagan, rev. 1a
Tryckt på Fastighetsakademin
Fastighetsakademin
J A Wettergrens gata 14, 421 30 Västra Frölunda
www.fastighetsakademin.se
Tel: 031-734 11 60, fax: 031-734 11 69
info@fastighetsakademin.se
Förord
Detta kompendium är producerat, primärt för att användas i kurser i

juridik inom YH-utbildningar vid Fastighetsakademin.
Innehållet är anpassat, så till vida att respektive avsnitt går att

inhämta fristående från övriga, för att också kunna användas av
redan yrkesverksamma i fastighetsbranschen.
Vissa områden berörs bara översiktligt, andra betydligt

noggrannare. Avgränsningen är gjord främst utifrån hur frekvent
vissa juridiska spörsmål faktiskt förekommer i arbetslivet.
För fördjupning inom respektive rättsområde hänvisas till

litteraturförteckning längst bak i kompendiet.
augusti 2013
Fastighetsakademin
Innehåll
Förkortningar .................................................................................................................. 12
1 Rättsregler och rättsordning..................................................................................... 13
1.1 Inledning .................................................................................................................. 13
1.1.1 Sociala regler ......................................................................................................... 13
1.1.2 Moralregler ............................................................................................................ 13
1.1.3 Rättsregler .............................................................................................................. 13
1.1.4 Rättsordningen ....................................................................................................... 14
1.2 Offentlig rätt och civilrätt ...................................................................................... 14
1.3 Sveriges grundlagar ................................................................................................ 14
1.3.1 Utdrag ur regeringsformen: ................................................................................... 15
1.3.2 Utdrag ur tryckfrihetsförordningen: ....................................................................... 15
1.4 Lagstiftningen.......................................................................................................... 15
1.4.1 Inledning ................................................................................................................ 15
1.4.2 Initiativ och utredning ............................................................................................ 15
1.4.3 Remissbehandling .................................................................................................. 16
1.4.4 Lagrådet ................................................................................................................. 16
1.4.5 Proposition till riksdagen ....................................................................................... 16
2 Rättskällorna .............................................................................................................. 17
2.1 Inledning .................................................................................................................. 17
2.2 Författningar ........................................................................................................... 17
2.3 Svensk författningssamling .................................................................................... 17
2.4 Lagboken ................................................................................................................. 17
2.5 Förarbeten ............................................................................................................... 18
2.6 Rättspraxis ............................................................................................................... 19
2.7 Doktrin ..................................................................................................................... 19
2.8 Avtal ......................................................................................................................... 20
2.9 Standardavtal .......................................................................................................... 20
2.10 Sedvänja och handelsbruk ................................................................................... 20
2.11 Partsbruk ............................................................................................................... 21
2.12 EG-rätten ............................................................................................................... 21
2.13 Lagtolkning............................................................................................................ 21
3 Kort europeisk rättshistoria ..................................................................................... 23
3.1 Romersk rätt ........................................................................................................... 23
3.2 Naturrätt och upplysningsidéer ............................................................................. 23
3.3 1800-tal, historisk skola och liberalism ................................................................. 23
3.4 1900-tal ..................................................................................................................... 24
3.5 Kort om den svenska rättshistorien ...................................................................... 24
Instuderingsuppgifter till kapitel 1–3 .............................................................................. 25
4 Domstolsväsende och rättegång ................................................................................ 27
4.1 Inledning .................................................................................................................. 27
4.2 Tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen ...................................................... 27
4.2.1 Tingsrätten ............................................................................................................. 27
4.2.2 Hovrätten ............................................................................................................... 28
4.2.3 Högsta domstolen .................................................................................................. 29
4.2.4 Förvaltningsdomstolar (och specialdomstolar) ...................................................... 29
Fastighetsakademin 7
4.3 Rättegången ............................................................................................................. 30
4.3.1 Rättegångsförfarandet i allmän domstol ................................................................ 30
4.3.2 Processförfarandet vid tvistemål ............................................................................ 30
4.3.3 Tvistemål om mindre värden.................................................................................. 31
4.3.4 Brottmål .................................................................................................................. 32
4.4 Alternativa tvistlösningar ....................................................................................... 33
4.5 Ärenden hos förvaltningsmyndigheter .................................................................. 34
4.5.1 Inledning................................................................................................................. 34
4.5.2 Serviceskyldighet ................................................................................................... 34
4.5.3 Allmänna krav på handläggning av ärenden .......................................................... 34
4.5.4 Partsinsyn och kommuniceringsskyldighet ............................................................ 35
4.5.5 Kommunikation ...................................................................................................... 35
4.5.6 Beslut ...................................................................................................................... 35
4.5.7 Underrättelse om beslut .......................................................................................... 35
4.5.8 Överklagande ......................................................................................................... 36
4.6 Offentlighetsprincipen ............................................................................................ 36
4.6.1 Inledning................................................................................................................. 36
4.6.2 Allmänna handlingars offentlighet ......................................................................... 36
4.6.3 Sekretess ................................................................................................................. 37
4.6.4 Närvarorätt ............................................................................................................. 37
Instuderingsuppgifter till kapitel 4 .................................................................................. 38
5 Avtalsrätt..................................................................................................................... 41
5.1 Inledning .................................................................................................................. 41
5.2 Avtalsrättens huvudprinciper ................................................................................ 41
5.2.1 Avtalsfrihet – avtalsbundenhet. Avtalets funktion. ................................................ 41
5.2.2 Kontraheringstvång ................................................................................................ 41
5.2.3 Avtal och tvingande regler ..................................................................................... 42
5.3 Vem får avtala? ....................................................................................................... 42
5.3.1 Fysiska och juridiska personer ............................................................................... 42
5.3.2 Rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga ........................................................ 42
5.3.3 Mer om avtal med omyndiga ................................................................................. 43
5.4 Får avtalet handla om vad som helst? ................................................................... 44
5.4.1 Avtal som saknar rättsverkan respektive rättsliga sanktioner ................................ 44
5.4.2 Lagstiftning och avtal ............................................................................................. 44
5.5 Avtalslagen ............................................................................................................... 44
5.5.1 Anbud och accept ................................................................................................... 45
5.5.2 Anbud kontra utbud ................................................................................................ 45
5.5.3 Konkludent handlande............................................................................................ 46
5.5.4 Negativ avtalsbindning ........................................................................................... 46
5.5.5 Acceptfristens längd ............................................................................................... 46
5.5.6 Accepten kommer för sent ..................................................................................... 48
5.5.7 Oren accept ............................................................................................................. 48
5.5.8 Passivitet och partsbruk .......................................................................................... 49
5.6 Fullmakt ................................................................................................................... 49
5.6.1 Avtal med hjälp av fullmakt ................................................................................... 49
5.6.2 Olika typer av fullmakt .......................................................................................... 50
5.6.3 Behörighet och befogenhet..................................................................................... 50
5.6.4 Ställningsfullmakt .................................................................................................. 50
8 Fastighetsakademin
5.6.5 Ratihabition och fullmäktiges skadeståndsskyldighet ........................................... 51
5.6.6 Återkallande av fullmakten .................................................................................... 51
5.7 Ogiltiga avtal och oskäliga avtal ............................................................................ 64
5.7.1 Ogiltighet ............................................................................................................... 64
5.7.2 Förklaringsmisstag ................................................................................................. 65
5.7.3 Tvång, svek och ocker ........................................................................................... 65
5.7.4 Tro och heder ......................................................................................................... 66
5.7.5 Jämkning av avtal – 36 § Avtalslagen ................................................................... 66
5.7.6 Oskäligt? ................................................................................................................ 67
Instuderingsuppgifter till kapitel 5.7 ............................................................................... 69
6 Fördjupning i avtalsrätt ............................................................................................ 71
6.1 Inledning .................................................................................................................. 71
6.2 Mer om när bundenhet uppkommer .................................................................... 71
6.3 Oförbindande anbud och villkorad bundenhet.................................................... 72
6.4 Avsiktsförklaringar ................................................................................................ 73
6.5 Avtalstolkning ......................................................................................................... 73
6.5.1 Metoder vid avtalstolkning .................................................................................... 74
6.5.1.1 Objektiva tolkningsmetoder ................................................................................ 74
6.5.1.2 Partsinriktad eller subjektivistisk tolkningsmetod .............................................. 75
6.5.1.3 Skälighetsinriktad metod .................................................................................... 75
6.5.1.4 Vilken metod skall väljas? .................................................................................. 75
6.5.2 Tolkningsregler ...................................................................................................... 75
6.6 Ändrade förhållanden ............................................................................................ 76
6.7 Standardavtal .......................................................................................................... 77
6.7.1 Karakteristiska drag för standardavtalet ................................................................ 77
6.7.2 Syftena med standardavtalet .................................................................................. 78
6.7.3 Standardavtalen och avtalsrätten ........................................................................... 78
6.7.3.1 Införlivande av standardvillkor i enskilt avtal .................................................... 78
6.7.3.2 Standardavtal och handelsbruk ........................................................................... 80
6.7.3.3 Standardavtal och partsbruk................................................................................ 80
6.7.3.4 Särskilda krav för oväntade och tyngande avtalsvillkor ..................................... 81
6.7.3.5 Om avtalet inte sluts enligt avtalslagens modell ................................................. 81
6.8 Viktiga standardavtal ............................................................................................. 82
6.9 Tolkning av standardvillkor .................................................................................. 83
6.10 Standardavtal och oklarhets- och minimiregeln ................................................ 84
6.11 Friskrivningsklausuler ......................................................................................... 84
Punkter bra att hålla i minnet vid avtalsslutande i affärssammanhang ........................... 86
7 Äganderätt .................................................................................................................. 89
7.1 Inledning .................................................................................................................. 89
7.2 Äganderätt ............................................................................................................... 89
7.3 Andra typer av sakrätter ....................................................................................... 89
7.4 Laga fång ................................................................................................................. 90
7.5 Besittning ................................................................................................................. 90
7.6 Inskränkningar i äganderätten.............................................................................. 91
8 Köprätt ........................................................................................................................ 94
8.1 Fast och lös egendom............................................................................................... 94
8.2 Inköpsrutiner ........................................................................................................... 94
8.3 Köplagen och dess tillämpningsområde ................................................................ 95
8.4 Varans avlämnande................................................................................................. 95
8.4.1 Hämtningsköp och transportköp ............................................................................ 95
8.4.2 Risken för varan ..................................................................................................... 96
8.4.3 Leveransvillkor....................................................................................................... 96
8.5 Säljarens dröjsmål................................................................................................... 97
8.5.1 Säljarens dröjsmål och möjliga påföljder i anledning därav .................................. 97
8.5.1.1 Fullgörelse ........................................................................................................... 97
8.5.1.2 Hävning ............................................................................................................... 98
8.5.1.3 Skadestånd ........................................................................................................... 98
8.5.1.4 Reklamation ........................................................................................................ 99
8.6 Felaktig vara ............................................................................................................ 99
8.6.1 Olika slags fel ......................................................................................................... 99
8.6.2 Undersökning av varan......................................................................................... 101
8.6.3 Tidpunkt för felbedömningen............................................................................... 101
8.6.4 Påföljder vid fel i varan ........................................................................................ 102
8.6.4.1 Reklamation ...................................................................................................... 102
8.6.4.2 Avhjälpande och omleverans ............................................................................ 103
8.6.4.3 Prisavdrag och hävning ..................................................................................... 103
8.6.4.4 Skadestånd ......................................................................................................... 103
8.6.4.5 Detentionsrätt .................................................................................................... 104
8.7 Varans pris ............................................................................................................. 104
8.8 Påföljder vid köparens avtalsbrott ...................................................................... 104
8.8.1 Dröjsmål med betalningen ................................................................................... 104
8.8.2 Krav på fullgörelse ............................................................................................... 104
8.8.3 Hävning ................................................................................................................ 105
8.8.4 Skadestånd ............................................................................................................ 105
8.8.4.1 Direkt och indirekt förlust ................................................................................. 105
8.8.5 Säljarens stoppningsrätt........................................................................................ 106
8.9 Säljarens friskrivningar ........................................................................................ 106
8.10 Betalningsvillkor.................................................................................................. 107
8.11 Konsumentköplagen............................................................................................ 107
8.11.1 Tillämpningsområde........................................................................................... 107
8.11.2 Varans avlämnande och riskövergång................................................................ 108
8.11.3 Påföljder vid säljarens dröjsmål ......................................................................... 108
8.11.4 Felaktig vara ....................................................................................................... 108
8.11.4.1 Fel enligt KköpL ............................................................................................. 108
8.11.4.2 Rättsligt fel ...................................................................................................... 109
8.11.4.3 Presumtionsansvar för fel ................................................................................ 109
8.11.5 Påföljder vid fel i varan ...................................................................................... 110
8.11.5.1 Avhjälpande eller omleverans ......................................................................... 110
8.11.5.2 Skadeståndsansvarets omfattning .................................................................... 110
8.11.5.3 Anspråk mot tidigare säljled ........................................................................... 111
8.11.5.4 Reklamation .................................................................................................... 111
8.11.6 Köparens skydd mot säljarens borgenärer ......................................................... 111
Instuderingsuppgifter till kapitel 8 ................................................................................ 112
9 Fastighetsrätt ............................................................................................................ 115
9.1 Inledning ................................................................................................................ 115
9.2 Fastigheter ............................................................................................................. 115
9.3 Tillbehör till fastighet ........................................................................................... 115
9.3.1 Egentliga fastighetstillbehör ................................................................................ 115
9.3.2 Byggnadstillbehör ................................................................................................ 116
9.3.3 Industritillbehör ................................................................................................... 117
9.3.4 Äganderättsgemenskap ........................................................................................ 117
9.3.5 Återtagandeförbehåll ........................................................................................... 118
9.4 Inskrivningsväsendet ............................................................................................ 118
9.5 Pant i fastighet ....................................................................................................... 119
9.6 Köp av fast egendom............................................................................................. 119
9.6.1 Avtalet .................................................................................................................. 119
9.6.1.1 Formkravet ........................................................................................................ 119
9.6.1.2 Köpevillkoren ................................................................................................... 120
9.6.1.3 Köpekontrakt och köpebrev .............................................................................. 120
9.6.2 Regler vid kontraktsbrott ..................................................................................... 121
9.6.2.1 Inledning ........................................................................................................... 121
9.6.3 Dröjsmål............................................................................................................... 121
9.6.3.1 Säljarens dröjsmål ............................................................................................. 121
9.6.3.2 Köparens dröjsmål ............................................................................................ 122
9.6.4 Fel i fastigheten .................................................................................................... 122
9.6.4.1 Konkret standard – konkret fel ......................................................................... 122
9.6.4.2 Abstrakt standard – abstrakt fel ........................................................................ 123
9.6.4.2.1 Rättsliga fel .................................................................................................... 123
9.6.4.2.2 Rådighetsfel ................................................................................................... 124
9.6.4.2.3 Faktiska fel ..................................................................................................... 124
9.6.5 Köparens undersökningsplikt .............................................................................. 124
9.6.6 Friskrivningar....................................................................................................... 125
9.6.7 Reklamation och preskription .............................................................................. 125
9.6.8 Tillträde ................................................................................................................ 126
9.6.9 Sakrättsliga frågor vid köp ................................................................................... 126
Instuderingsuppgifter till kapitel 9 ................................................................................ 127
Anvisningar för rättsfallsanalys .................................................................................... 130
Litteraturlista ................................................................................................................. 132
Förkortningar
1924 års lag Lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under inverkan av
psyksisk störning
AD Arbetsdomstolen
ARN Allmänna reklamationsnämnden
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område (avtalslagen)
BrB Brottsbalken (1962:700)
DO Diskrimineringsombudsmannen
Ds Departementsserie
FB Föräldrabalken (1949:381)
FL Förvaltningslagen (1986:223)
FML Lagen (1974:358) om facklig förtroendeman på arbetsplatsen
FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291)
FT-mål Förenklat tvistemål
HD Högsta domstolen
HFD Högsta förvaltningsdomstolen
HomO Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
ICC International Chamber of Commerce, internationella handelskammaren
JB Jordabalken (1970:994)
JämO Jämställdhetsombudsmannen
KköpL Konsumentköplagen (1990:932)
KöpL Köplagen (1990:931)
LAS Lagen (1982:80) om anställningsskydd
MBL Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
NJA I och II Nytt juridiskt arkiv
RB Rättegångsbalken (1942:740)
RF Regeringsformen (1974:152)
RR Regeringsrätten
SFS Svensk Författningssamling
SO Successionsordningen
SOU Statens offentliga utredningar
TF Tryckfrihetsförordningen (1949:105)
YGL Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
– Kapitel 1, Rättsregler och rättsordning –
1 Rättsregler och rättsordning

1.1 Inledning
I alla samhällen är människor beroende av varandra. Det är få människor som klarar sig
helt på egen hand. På samhällsnivå sköts många centrala funktioner gemensamt, t.ex.
vägar, försvar, vård och utbildning. Andra funktioner, t.ex. varuutbud tillhandahålls på
en marknad. I båda dessa fall är människorna beroende av att funktionerna fungerar för
sin egen och samhällets överlevnad. De relationer som därmed uppkommer människor
emellan kan orsaka konflikter. Liknande konflikter kan även uppstå i privatlivet, t.ex. i
äktenskap och samboförhållanden.
I ett väl fungerande samhälle finns regler på olika nivåer för hur man bör bete sig för att
det sociala samspelet människor emellan ska löpa så smidigt som möjligt och för hur
konflikter ska kunna lösas konstruktivt.
1.1.1 Sociala regler

Med norm menas ett riktmärke (mönster) för hur man ska utföra något eller hur man ska
uppträda mot varandra. Ordet norm kommer av det latinska norma som betyder regel
eller rättesnöre. För att människor ska kunna fungera tillsammans, skapar de mönster
för hur man ska bete sig mot varandra inom familjer, företag, föreningar etc. och i
samhället i stort. Det gäller även stater emellan.
Dessa normer kan vara mer eller mindre fasta. De är mönster (seder, sedvanor etc.) som
är gemensamma för en grupp, men som kan variera från en grupp till en annan eller från
en plats till en annan. De kan också förändras över tiden. Sådana föränderliga normer
brukar kallas för sociala regler och kan vara alltifrån artighetsregler till lagregler.
1.1.2 Moralregler
De sociala regler som är speciellt viktiga för att ett samhälle ska kunna fungera och som
inte förändras i nämnvärd grad över tiden, brukar kallas för moralregler. Med moral
menar man vanligen det som uppfattas som rätt eller orätt i ett samhälle. Moralregler är
sådana normer som de flesta människor är överens om och som inte enbart är
artighetsregler. Med ”hög moral” menas att människor verkligen försöker efterleva
normer som alla är överens om och tycker är viktiga.
Exempel på moralregler är att man inte får misshandla andra människor, stjäla, bryta ett
avtal eller vara otrogen. Så länge alla följer dessa normer undviker man i de flesta fall
större konflikter mellan människor.
1.1.3 Rättsregler
En del normer kan så småningom bli helt nödvändiga för samhällets fortsatta funktion.
Normerna kan då övergå till att bli rättsregler som fastställs av staten i form av lagar
och förordningar. Dessa lagar måste finnas i skriftlig form, eftersom det är meningen att
alla människor ska kunna ta del av dem och rätta sig efter dem. Ett försök att definiera
begreppet rättsregler är att de utgör ett eget system av generella normer vilka framträder
genom de lagar och förordningar som stiftats. Den avgörande skillnaden mellan sociala
och moraliska regler å ena sidan och rättsregler å den andra, utöver deras skriftliga
form, är att de flesta rättsreglerna är sanktionerade av staten. Brott mot en rättsregel kan
medföra att myndighet ingriper med någon typ av tvångsåtgärd gentemot den felande.
Rättsreglerna är inte statiska, utan påverkas naturligtvis av samhällslivet. De kan ändras

när värderingarna i samhället förändras eller när de styrande vill påverka människors
värderingar. Vanligtvis ändras rättsreglerna genom ny eller ändrad lagstiftning. Några
exempel på områden där rättsreglerna förändrats över tid, till stor del beroende på
attitydförändringar i samhället är miljöförstöring, rattfylleri och misshandel av kvinnor.
1.1.4 Rättsordningen
Hela systemet med rättsregler och deras sanktioner kallas för rättsordningen.
Rättsordningen är i det moderna samhället sammankopplad med staten. I regel har varje
självständig stat sin egen rättsordning. Hur den nationella rättsordningen ser ut beror på
landets historiska rättsutveckling. En stat som fastställt och tillämpar en rättsordning
och sålunda skänker sina medborgare rättsskydd – även gentemot staten – benämns
rättsstat. Rättsordningen har för det första en styrfunktion, blotta existensen av ett
sanktionssystem med bl.a. domstolar gör att rättsreglerna till stor del efterlevs. För det
andra tillhandahåller rättsordningen ett system för konfliktlösning, genom att reglera
vad som ska gälla i givna situationer av olika slag. I detta sammanhang förtjänas att
påpekas att EG-rätten utgör en egen rättsordning. Medlemsstaterna i EU har således två
rättsordningar att ta hänsyn till.
1.2 Offentlig rätt och civilrätt

Enligt tradition indelas rättsordningen i offentlig rätt och civilrätt.
Civilrätten reglerar rättsförhållandet mellan fysiska eller juridiska personers inbördes

förhållanden. Avtalsrätt, köprätt, familjerätt och skadeståndsrätt är exempel på
civilrättsliga områden inom juridiken.
Den offentliga rätten reglerar förhållandet mellan de offentliga organen (riksdag,

regering, kommun etc.) och den enskilde medborgaren. Till den offentliga rätten räknas
även regleringen av hur offentliga organ ska vara organiserade och hur de ska förhålla
sig till varandra. Förvaltningsrätt, statsrätt, processrätt, straffrätt och skatterätt är
exempel på rättsområden som brukar hänföras till offentlig rätt.
1.3 Sveriges grundlagar

Den grundläggande strukturen för de högsta statsorganens organisation och verksamhet
regleras av våra grundlagar. Grundlagarna tillmäts större betydelse än annan lagstiftning
och kännetecknande för dem är därför att det krävs två riksdagsbeslut med ett mellan-
liggande val för att stifta, ändra eller upphäva en grundlag. För vanlig lagstiftning räcker
det med ett riksdagsbeslut.
Sverige har fyra stycken grundlagar:
 Regeringsformen (RF) som anger hur landet ska styras.

 Successionsordningen (SO) reglerar tronföljden för ätten Bernadotte.
 Tryckfrihetsförordningen (TF) fastställer tryckfrihetsrätten i tryckta skrifter.
 Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) fastställer yttrandefrihet i bl.a. radio och TV.
1.3.1 Utdrag ur regeringsformen:

1 KAP. Statsskickets grunder
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.
Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom
kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och
för den enskilda människans frihet och värdighet.
1.3.2 Utdrag ur tryckfrihetsförordningen:

1 KAP. Om tryckfrihet
1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt, att utan några av myndighet
eller allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför
laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas
därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara lugn, utan att
återhålla allmän upplysning.
1.4 Lagstiftningen
1.4.1 Inledning
Som konstaterats i det inledande avsnittet utgörs den svenska rättsordningen främst av
de lagar och förordningar som den svenska statsmakten stiftat. Ofta är det nödvändigt
att läsa i lagens förarbeten för att närmare ta reda på vad lagstiftaren avsett med en viss
bestämmelse (se kapitlet om rättskällor nedan). Med förarbeten avses utredningar och
lagförslag som den slutliga lagen grundar sig på. Nedan följer en mycket kortfattad
genomgång av den svenska lagstiftningsproceduren för att belysa när i
lagstiftningsprocessen olika slags förarbeten kommer till.
1.4.2 Initiativ och utredning

Initiativ till ett lagförslag kan komma från t.ex. regeringen i form av en proposition eller
från enskilda riksdagsledamöter i form av motioner.
Om chefen för berört departement anser att det finns behov av ny lagstiftning brukar en
statlig utredningskommitté tillsättas för att utreda den aktuella frågan. Utredningskom-
mittén redovisar resultatet av sin utredning genom att avge ett betänkande till
regeringen. Dessa betänkanden publiceras i SOU-serien (Statens Offentliga

Utredningar). Emellertid är utredningsarbetet ganska tidsödande, därför finns också ett
annat sätt att få fram ett lagförslag. En departements-promemoria kan arbetas fram inom
departementet självt för att få fram ett förslag snabbare, om detta anses angeläget.
Departementspromemorior publiceras i Departementsserierna (Ds). I det fall
lagförslaget senare antas som lag, är det i betänkandena och
departementspromemoriorna som motiveringen till varför lagen fick den utformning
den fick finns.
1.4.3 Remissbehandling
Lagförslaget skickas på remiss innan regeringen utformar ett slutgiltigt förslag.
Remissbehandlingen, som är en gammal tradition i Sverige, innebär att lagförslaget
skickas till statliga och kommunala myndigheter samt berörda organisationer. De senare
kan t.ex. vara fackliga organisationer, intresseorganisationer eller idrottsföreningar.
Organisationerna och myndigheterna kan komma med yttranden (synpunkter) över
lagförslaget till departementet. De synpunkter som kommer fram i remissvaren ger goda
möjligheter till ett välgrundat lagförslag. Det är sedan regeringens uppgift att väga
samman de olika åsikterna som naturligtvis ibland kan vara direkt motsägande
sinsemellan.
1.4.4 Lagrådet
Regeringen utarbetar därefter en s.k. lagrådsremiss (en slags sammanfattning av
utredning och remissvar), som går på remiss till lagrådet. Lagrådet består av 2–3
domare från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Lagrådet ska granska
lagförslaget och kontrollera om det är förenligt med andra lagar och om reglerna i
lagförslaget stämmer inbördes. Lagrådet ska alltså undersöka om lagförslaget är korrekt
ur juridisk synpunkt men ska inte bedöma innehållet i övrigt. Lagrådet redovisar sina
synpunkter i ett yttrande som tas in som bilaga till propositionen.
1.4.5 Proposition till riksdagen

När regeringen tagit del av lagrådets bedömning, kan den välja att antingen inte alls gå
vidare med lagförslaget eller att, eventuellt efter vissa justeringar, överlämna en
proposition (förslag till lag) till riksdagen. I riksdagen behandlas lagförslaget först i ett
eller flera utskott, t.ex. jordbruksutskottet.
Efter diskussion i utskottet skrivs ett slutbetänkande som diskuteras i hela riksdagen.
Där sker sedan omröstning, och om majoriteten röstar för förslaget blir det en
författning, d.v.s. lag. Riksdagen anmäler beslutet till regeringen, som då utfärdar lagen.
Den ges därefter ut i Svensk författningssamling (SFS).
– Kapitel 2, Rättskällorna –
2 Rättskällorna
2.1 Inledning
Med rättskällor avses det material där kunskap finns om existerande rättsregler och om
deras tillämpning. Du letar efter en regel för att lösa en viss situation. Var hittar du
regeln och hur tar man reda på exakt vad den betyder? I följande avsnitt följer en
genomgång av rättskällorna och hur man hittar dem.
2.2 Författningar
Den huvudsakliga kunskapen om vad som är gällande rätt finns naturligtvis i författ-
ningstext. Författningarna består av dels lagar, dels förordningar. Lagarna är beslutade
av riksdagen, medan förordningarna kommit till genom regeringsbeslut. En förordning
innehåller detaljanvisningar för de grundläggande bestämmelser som finns i en lag. Man
kan säga att förordningen gör det möjligt att praktiskt tillämpa en lag. Även föreskrifter
som beslutats av myndigheter och kommuner utgör rättsregler.
2.3 Svensk författningssamling

Som redan nämnts måste författningarna i Sverige finnas i skriftlig form för att vara till-
gängliga för medborgarna. Lagarna publiceras i svensk författningssamling (SFS).
Svensk författningssamling kompletteras så snart det kommer en ny lag eller
förordning, vilken ges ett eget nummer. Numreringen börjar om på nytt varje år. Man
anger årtalet före författningens nummer, t.ex. 1987:12. Lagarna ändras ofta och detta
kan göras med en helt ny lag eller med en ”lag om ändring av lag”. Svensk
författningssamling är mycket omfattande, ca 3 600 författningar.
För att vara helt säker på att få den korrekta versionen av lagtexten i fråga bör man utgå
från den inbunda utgåvan av SFS. Volymerna finns, i vart fall i urval, på bibliotek.
2.4 Lagboken
Eftersom SFS är så pass omfattande och
svåröverskådlig (författningarna publiceras i
kronologisk ordning) är det normala att
använda sig av den privata publikationen
Sveriges Rikes Lag, eller lagboken som den
brukar kallas. Lagboken ges ut varje år av
Fritzes Förlag. Den kommer i ny upplaga i
januari varje år – nya lagar och ändringar av
lagar är införda. Lagboken består av tre delar:
grundlagar, balkar och bihang.
Lagboken
Balkindelningen i lagboken härrör från 1734 års
lag och benämningarna har därför en något
ålderdomlig prägel. Innehållet har naturligtvis
fortlöpande ändrats sedan dess, även om språket ibland kan upplevas som gammaldags.
De olika balkarna är:

 äktenskapsbalken  föräldrabalken
 ärvdabalken  jordabalken
 byggningabalken  handelsbalken
 brottsbalken  rättegångsbalken
 utsökningsbalken  miljöbalken
Dessutom finns några andra lagar placerade tillsammans med balkarna, bl.a. följande:
 fastighetsbildningslagen  vattenlagen
 skadeståndslagen  konkurslagen
 förvaltningsprocesslagen
Inom varje balk finns också mindre omfattande lagar som inte ingår i balken, men som
är införda under denna, t.ex. räntelagen som är införd under handelsbalken. Alla balkar
innehåller flera kapitel, varje kapitel flera paragrafer (anges med §-tecken) och i en
paragraf kan det finnas flera stycken. Ett avsnitt i jordabalken kan t.ex. anges med 9 kap
8 §1 st. (eller JB 9:8 1 st.). Om en lag inte ingår i balken, anges under vilket kapitel den
är införd. Hyresförhandlingslagen är t.ex. införd under 12 kap jordabalken, (förkortat JB
12:paragrafnr).
Lagar som inte finns i eller i anslutning till en balk är placerade i bihanget, som
innehållsmässigt har det största utrymmet. Lagarna är där placerade i årtals- och
nummerordning och det kan därför vara svårt att hitta i bihanget. Det lättaste sättet att
söka i lagboken, är att använda det alfabetiska sakregistret som finns längst bak i boken.
Man kan där söka på kapitelnamn, lagens namn eller annat sökord. Längst bak i
lagboken finns ändringar och nya lagar som kom med i tryckningen i sista stund.
För varje lag står SFS-numret angivet i rubriken och har en paragraf blivit ändrad står
SFS-numret för ändringen.
2.5 Förarbeten
Det räcker dock inte alltid att gå till lagars och förordningars ordalydelse för att förstå
avsikten med en rättsregel. Man kan också behöva studera lagens förarbeten
(lagmotiven) för att få vägledning. För att inte behöva leta i varje enskild volym av de
skriftserier som nämnt ovan i kapitel 2 om lagstiftning är det praktiskt att använda sig
av skriften Nytt juridiskt arkiv, avd Il (NJA II). Den innehåller ett sammandrag av
förarbetena till de viktigaste lagarna och omfattar direktiv, betänkanden, remissvar,
propositioner samt riksdagens protokoll. För att hitta förarbetena till en viss lag kan man
gå till SFS där det i rubriken finns en not som hänvisar till förarbetena.
Det sätt på vilket vi i Sverige använder oss av förarbeten som rättskälla är unikt i
världen och är också, ur ett historiskt perspektiv, något relativt nytt. Vad som sägs i
förarbetena är dock inte bindande på samma sätt som själva lagtexten är för den som ska
tillämpa lagen.
Den som vill veta vilka utredningar som pågår, vilka förslag som lämnats och vilka
lagar eller lagändringar som har beslutats av riksdagen, kan läsa tidningen Riksdag &
Departement. Den utkommer med ett nytt nummer varje vecka och kan beställas från
riksdagens informationsavdelning. Såväl riksdag som regering har utmärkta webbplatser
med aktuell information.
Numera går det att finna, åtminstone rörande de senaste åren, utredningar och proposi-
tioner på Internet. Regeringen har en särskild webbplats, Lagrummet, där man samlat
förarbeten och lagtext och där man lätt finner det man söker med hjälp av nyckelord.
2.6 Rättspraxis
Oavsett om man har tillgång till såväl lagtext som förarbeten är det i många fall svårt att
avgöra hur en regel ska tillämpas i det enskilda fallet. Här kan rättspraxis, d.v.s. tidigare
avgjorda rättsfall, komma att tjäna som ledning.
Om lagtexten i sig inte ger tillräckligt besked om hur rättsregeln ska användas i ett visst
fall kan man se efter hur Högsta domstolen (HD) har dömt i ett visst mål. (HD är
Sveriges högsta allmänna domstol.) HD:s domar finns publicerade i Nytt juridiskt arkiv,
avd I (NJA I). Dessa domar (avgöranden) är principiellt viktiga för tolkningen av
rättsregler och kallas för prejudikat. De ger vägledning för domslut i likartade mål.
Domstolarna i lägre instanser är dock inte bundna av prejudikaten, varför praxis inte i
Sverige har det starka inflytande som i t.ex. den anglo-saxiska rättsordningen som
bygger helt på tidigare rättsfall. Å andra sidan bör påpekas att det normalt krävs mycket
starka skäl för att en svensk underrätt faktiskt ska avvika från principer som fastslagits
av HD.
2.7 Doktrin
Den juridiska litteraturen (doktrinen) är inte en egentlig rättskälla i den bemärkelsen att
en domstol är bunden av vad som står däri. Det är ovanligt att domstolar i sitt arbete
hänvisar till doktrinen. Men doktrin har ändå en stor betydelse och i regel beaktar
jurister i sitt dagliga arbete de synpunkter som framförs i juridiska verk. Ibland kan
litteraturen överlappa förarbeten till viss del, det är inte ovanligt att lagkommentarer
skrivs av någon av de personer som varit med om att arbeta fram lagen.
Särskilt när det gäller nyare rättsområden eller områden inom vilka utvecklingen går
särskilt snabbt har doktrinen en funktion att fylla genom att presentera rådande rättsläge
på ett sammanhängande sätt och genom att presentera nya idéer. Exempel på ett sådant
rättsområde är IT-rätten.
Eftersom utvecklingen ständigt går framåt inom alla rättsområden, t.ex. nya rättsfall att
beakta, är det viktigt att man har tillgång till så ny litteratur som möjligt. Många verk
kommer i nya uppdaterade upplagor med jämna mellanrum.
2.8 Avtal
Finns det ett giltigt avtal mellan två parter är det i första hand till avtalets lydelse och
innebörd man bör söka sig för att ta reda på hur det rättsliga förhållandet parterna
emellan ser ut. Det kan sägas att avtalet i det enskilda fallet blir en rättskälla för
parterna.
Många bestämmelser inom civilrätten är dispositiva. En dispositiv bestämmelse är icke-

tvingande och parter har rätt att träffa bindande avtal med innehåll som avviker från vad
som stadgas i lagen. Själva lagtexten används sedan för att fylla ut de punkter som
parterna valt att inte avtala särskilt om. För en indispositiv (tvingande) bestämmelse
råder det motsatta förhållandet, ett avtal kan inte med giltig verkan avvika från vad som
stadgas i lagen. Indispositiva regler fastslår inte sällan en tvingande minimistandard för
att skydda en svagare avtalspart, t.ex. konsumenter i förhållande till näringsidkare. Inom
offentlig rätt är också indispositiva regler vanliga, eftersom medborgarna med
förutsägbarhet ska veta vilka skyldigheter och rättigheter de har gentemot samhället och
vice versa.
2.9 Standardavtal
Standardavtal har traditionsenligt varit vanligt i bl.a. försäkringsbranschen, men är
numera vanligt förekommande både i avtal mellan näringsidkare sinsemellan och
mellan näringsidkare och konsument.
Ett standardavtal utgörs ofta av ett färdigtryckt formulär där de allmänna avtalsvillkoren
redan finns. Avtalsparterna har bara att i formuläret fylla i sina individuellt avtalade
uppgifter, t.ex. kvantitet och pris. Standardavtalet är alltså ett avtal som helt eller delvis
består av standardiserade villkor som upprättats i förväg. Standardiserade avtalsvillkor
är av praktiska skäl vanliga i transaktioner som ofta återkommer.
Inom vissa branscher är standardavtalet allmänt vedertaget. Ett exempel på detta är AB

92 som inom entreprenadrätten närmast fått roll som lagtext. På grund av att
standardavtalen i många fall får en generell giltighet för sitt område får de alltså en
särställning bland avtalen i egenskap av rättskälla.
2.10 Sedvänja och handelsbruk

I 3 § köplagen (1990:931) stadgas att ”Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån
annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk
eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna.” Som synes kommer
lagens bestämmelser först efter handelsbruk eller annan sedvänja.
Detta är två begrepp som är viktiga inom handelsrätten. En sedvänja är ett handlings-
mönster som är allmänt etablerat sedan lång tid tillbaka och som parter på den aktuella
marknaden inrättar sig efter som något naturligt.
Handelsbruk är en sedvänja som ”har nått en hög grad av fasthet och stadga och som
avser handlingsmönster inom affärslivet.” Handelsbruk är ofta branschspecifika. Det
kan t.ex. röra sig om vilka krav en köpare har rätt att ställa på en vara eller om på vilket
sätt gods brukar transporteras.
Tvingande civilrättsliga regler tar över handelsbruk. I branscher med väl utvecklade han-
delsbruk kan det hända att branschorganisationer lämnar yttranden till domstolen om
hur en viss fråga brukar hanteras, för det fall att sådan fråga är föremål för rättslig
prövning.
2.11 Partsbruk
Inom avtals- och köprätten utgör även partsbruk eller partspraxis en rättskälla. Om två
näringsidkare tidigare gjort affärer med varandra i sådan omfattning att rutiner har
utarbetats dem emellan för affärsförbindelser bör man ta hänsyn till dessa så länge inget
tyder på motsatsen.
2.12 EG-rätten
EG-rätten blev tillämplig fullt ut i Sverige då Sverige 1995 blev medlem i EU. Det EG-
rättsliga regelverket reglerar främst den inre marknaden – fri rörlighet för varor, tjänster,
personer och kapital (de fyra friheterna) och tullunionen. Förklaringen till att det heter
EG-rätt och inte EU-rätt står att finna i organisationens struktur, historiskt sett. Det är
enbart i de delar där EG var behörigt innan den Europeiska Unionen skapades, som det
finns ett internationellt materiellt regelverk1 som är förpliktigande för medlemsländerna.
I övriga delar av EU, som rör utrikes- och säkerhetspolitik och internationellt rättsligt
samarbete samt den överstatliga delen som utgör själva Europeiska unionen med bl.a.
ministerrådet och Kommissionen, förhandlar staterna med varandra i egenskap av själv-
ständiga stater.
De viktigaste EG-rättsliga rättsakterna är direktiv och förordningar. En förordning är

direkt tillämplig som den är i medlemsländerna. Ett direktiv däremot anger en princip
som ska följas, men det är upp till varje medlemsstat att själv avgöra hur den vill
lagstifta i den aktuella frågan.
För det fall att en nationell regel går emot en EG-rättslig regel har EG-rätten företräde.
Detta har slagits fast i rättsfall från EG-domstolen. Domstolen har en mycket viktig
uppgift i att genom domar och yttrande klargöra hur reglerna ska tolkas. EG-rätten
saknar motsvarighet till de svenska förarbetena. Områden där EG-rätten fått stor
betydelse är arbetsrätten och konkurrensrätten.
2.13 Lagtolkning
Det är inte alltid helt lätt att förstå innebörden i en lagbestämmelse. Detta kan bero på
att språket är ålderdomligt (modern lagstiftning anstränger sig dock för att använda sig
av ett så lättförståeligt och modernt språkbruk som möjligt), men lika gärna på att
1
Rättsregler som har ett innehåll som inverkar på enskildas rättigheter och skyldigheter och inte enbart är formella regler.
lagbestämmelser ofta innehåller uttryck såsom ”skälig” och ”synnerliga skäl”. För att
tillämpa en lagregel i en speciell situation måste man förstå vad regeln innebär och hur
den är tänkt att användas i just detta sammanhang. Var går gränsen för vad som är
skäligt för den typ av köp om jag tänker göra? Att utgå från själva lagtexten för att få
hjälp med att lösa en given situation kallas för lagtolkning.
De två ytterligheterna när det gäller lagtolkningsskolor är bokstavstolkning å ena sidan

och ändamålstolkning (teleologisk tolkning) på den andra. Som framgår av namnet utgår
bokstavstolkningen strikt från lagbestämmelsens ordalydelse. Ändamålstolkningen
däremot söker finna den tolkning som bäst stämmer överens med lagens tänkta
ändamål. De allra flesta torde i praktiken göra något mitt emellan dessa två.
Det är värt att redan här påpeka att juridik inte är någon exakt vetenskap som t.ex. mate-
matik eller fysik. Till stor del är svaren på en juridisk frågeställning en fråga om bedöm-
ningar av omständligheter i det aktuella fallet, så det finns inget rätt svar för varje given
situation utan flera svar kan vara lika korrekta även om resultaten är olika.
– Kapitel 3, Kort europeisk rättshistoria –
3 Kort europeisk rättshistoria

3.1 Romersk rätt
Som redan framgått av det inledande avsnittet om rättsregler finns i varje samhälle
regler av olika slag att rätta sig efter. Innan den tid stater uppstod hade varje folkslag
utvecklat egna rättstraditioner. Det första samlande intrycket på den europeiska
rättsutvecklingen gjordes av den romerska rätten, som faktiskt är källa till den moderna
rätten. Den romerska rätten spreds över världen i takt med att romarriket lade nya
landområden under sig. Romersk rätts blomstringstid inföll ungefär vid 100-talet e.Kr.
Grunden för vad vi i dag vet om romersk rätt är lagsamlingen Corpus iuris civilis.
Denna lagsamling kom till på initiativ av kejsare Justinianus.
Även sedan romarriket fallit fortsatte den romerska rätten att spridas. De folk som kom
att slå sig ned inom det forna romarrikets gränser anammade i stor omfattning romersk
rätt. Dessutom spred missionärer för kristendomen, en religion som ju framkommit inom
romarriket, kunskap om såväl romersk rätt som kyrkans rätt (kanonisk rätt). Under tidig
medeltid hade romersk rätt influerat stora delar av Europa.
Under 1100-talet kom ett samarbete till stånd mellan romerskrättsliga och
kanoniskrättsliga rättsvetenskapsmän och en romersk-kanonisk rätt skapades. Arbetet
med att skapa en användbar rätt fortsatte under 1200-talet. Centrum för de juridiska
studierna låg i Italien. Studenter från hela Europa kom dit och återvände sedan hem.
Särskilt i Tyskland togs detta väl emot. I slutet av medeltiden erkändes romersk rätt som
gällande tysk rätt. Den tysk-romerska rätten var utmärkande för det tyska rättssystemet
ända till 1900-talet. Anledningen till att den romerska rätten på detta vis anammades av
så många länder var att systemet var bättre än de rättsordningar som rått innan och att
det romerska rättssystemet åtnjöt stor auktoritet.
3.2 Naturrätt och upplysningsidéer

Under senmedeltiden (1500-1600-talet) återupptog rättsvetenskapen antikens
uppfattning om naturrätt. Enligt denna fanns rättsreglerna i den mänskliga naturen och
var av samma karaktär som logiken och matematiken. Rättsreglerna var oföränderliga
och höjda över statens lagar. De naturliga rättigheter som människorna hade, hade de
avtalat om att skänka till furstemakten. Den främste förespråkaren för denna uppfattning
hette Hugo Grotius.
De idéer som kom fram under upplysningstiden under 1700-talet, stämde väl överens
med naturrätten, eftersom de båda betonade det mänskliga förnuftet. Under denna
period lades grunderna till de mänskliga rättigheterna, bl.a. skrevs i Frankrike Den
universella deklarationen om mänskliga rättigheter.
3.3 1800-tal, historisk skola och liberalism

Efter den turbulenta perioden med Napoleonkrigen kom rättsvetenskapen att söka sig
till det välbekanta och nationalistiska. De idéer som förts fram under upplysningstiden
ansågs vara alltför abstrakta. Istället betonades det historiska nationella arvet. Varje folk
hade en alldeles egen rättsordning som uttryckte folksjälen. Den moderna tyska
civillagstiftningen tillkom under denna period.
1800-talet var även den period under vilken liberalismens idéer uppkom och fick fäste.
Liberalisterna menade att det bästa för samhället vore om var och en såg till sina egna
intressen, med så lite inblandning av staten som möjligt.
3.4 1900-tal
Vad som varit utmärkande för utvecklingen efter andra världskriget är att lagstiftningen
i allt högre grad kommit att internationaliseras. I de flesta europeiska länder har också
kyrkans makt minskat. Idéer som blivit viktiga, framför allt efter världskrigen är tanken
på välfärdsstater av olika modeller samt sociala fri- och rättigheter knutna till idén att
varje människa har ett eget värde. Betoningen på mänskliga rättigheter har bl.a. kommit
till uttryck i människorättskonventionerna från FN och Europarådet.
3.5 Kort om den svenska rättshistorien

Den första svenska lagstiftningen är landskapslagarna, Götalagarna och Svealagarna,
vilka nedtecknades i skriftlig form under 1200- och 1300-talen. Ungefär 1350
upprättades Magnus Erikssons allmänna landslag och Magnus Erikssons allmänna
stadslag. Anledningen till att Sverige fick allmänna lagar vid denna tidpunkt var att
kungamakten insåg vikten av och verkade för att samma lag skulle gälla i hela riket.
Lands- och stadslagarna gällde ända fram till 1700-talet (reformer av lagarna skedde
kontinuerligt fram till dess att lagarna ersattes), dock kompletterad av annan lagstiftning
och domstolspraxis. 1734 kom så Sveriges rikes lag, en lag som sammanställde
rättsutvecklingen såsom den varit under de föregående åren på civilrättens område.
Många av de rättsområden som behandlas i lagbokens olika balkar togs upp också i
1734 års lag.
I dagens lagbok är det inte många bestämmelser som är kvar sedan 1734. Lagstiftnings-
arbetet har sedan dess påverkats av olika skeenden i vår historia, t.ex. upplysningstiden
med dess idéer om att avskaffa ståndssamhället och därmed skapa likhet för alla inför
domstolarna och 1800-talet som förde med sig tanken om maktdelning inom staten. För
de nordiska länderna har även det nordiska samarbetet varit betydelsefullt. Samarbetet
inleddes redan på 1870-talet och har inneburit att den nordiska lagstiftningen på många
områden kunnat harmoniseras, d.v.s. utarbetas så att de olika ländernas lagstiftning
liknar varandra och stämmer överens sinsemellan. Detta samarbete mellan fristående
stater är unikt i världen. Av förklarliga skäl har dock samarbete minskat sedan
Danmark, Finland och Sverige gick med i EU.
Instuderingsuppgifter till kapitel 1–3

1. Ange om följande påståenden är korrekta eller felaktiga.
a) Sverige har fem grundlagar.
b) Indispositiva regler är tvingande.
c) HD:s prejudikat är bindande för lägre domstolar.
d) En proposition är ett förslag från regeringen.
e) Utredningsförslag blir alltid lagar.
f) Regeringen stiftar lagarna.
g) Lagens förarbeten utarbetas av HD.
h) Förordningar beslutas av riksdagen.
i) Lagboken är en privat publikation från ett bokförlag.
j) NJA II innehåller rättsfall från HD.
k) Att förarbeten utgör en rättskälla är unikt för Sverige.
2. Ge exempel på olika slags normer.
3. Vad tycker du är en moralregel? Ge exempel!
4. På vilket sätt skiljer sig en rättsregel från en social eller moralisk norm?
5. Vad menas med uttrycket rättsordning?
6. Vilka funktioner har rättsordningen?
7. Det finns en skiljelinje mellan civilrätt och offentlig rätt. Vad är skillnaden mellan
dessa två kategorier?
8. Hur många grundlagar har vi i Sverige?
9. Vad avses med termen förarbeten?
10. Vilken är skillnaden mellan en proposition och en motion?
11. Vilken roll har lagrådet i lagstiftningsarbetet?
12. Vad är en rättskälla?
13. Hur skiljer sig en förordning från en lag?
14. Hur stiftas en grundlag?
15. Gissa hur många lagar det finns?
16. Var hittar du säkrast en korrekt version av nya lagar?
17. Hur är lagboken uppdelad?
18. Vilken funktion har prejudikaten?
19. Förklara vad en dispositiv lagregel är.
20. Varför är det vanligt med indispositiva lagregler inom den offentliga rätten?
21. Vad är ett standardavtal?
22. Vad är fördelarna med ett standardavtal?
23. Vilken regel har företräde om en förordning från EG ger vid handen att en situation
ska lösas på ett sätt medan man enligt tillämpning av svensk rådande lag skulle nå
ett annat resultat?
24. Hur är det EG-rättsliga systemet med direktiv tänkt att fungera?
25. Vad är den teleologiska lagtolkningsmetoden för något?
– Kapitel 4, Domstolsväsende och rättegång –
4 Domstolsväsende och rättegång

4.1 Inledning
Rättsreglerna är anvisningar för hur människor ska bete sig i samhället. De ska också
kunna användas för att reda ut olika konflikter. Tvister som uppstår kan antingen bero på
att någon eller några inte följer reglerna eller att man tolkar dem olika, men de allra
flesta konflikter löser människor själva. Om man trots allt inte kommer överens kan
rättsreglerna ha stor betydelse och då är det domstolarna som tolkar och tillämpar
reglerna. I Sverige har vi tre olika typer av domstolar; allmänna domstolar,
förvaltningsdomstolar och specialdomstolar. De allmänna domstolarna har till uppgift
att döma i alla typer av mål, förutom i de typer av mål där det i lag föreskrivs annat.
Specialdomstolarna är bara behöriga att döma i vissa typer av mål, t.ex. arbetsdomstolen
får bara döma i tvister som har anknytning till ett anställningsförhållande.
Domstolarna är självständiga i förhållande till statsmakten. Ingen annan statlig

myndighet har rätt att bestämma hur domstolen ska döma i ett enskilt fall eller hur
domstolen ska tillämpa en viss rättsregel. När domstolen dömer förutsätts det att den
känner till och tillämpas gällande rätt. Detta brukar uttryckas genom det latinska ”jura
novit curia” som betyder just ”domstolen känner rätten”. Domstolen kan således ta
hänsyn till tillämplig gällande rätt i sin dom även om ingen av parterna uttryckligen
hänvisat till den. Det ska dock påpekas att det är mycket ovanligt att domstolen på detta
sätt går utanför vad parterna själva fört in i domstolsprocessen.
4.2 Tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen

De domstolar man menar när man talar om allmänna domstolar är tingsrätter, hovrätter
och Högsta domstolen. Tingsrätten dömer i första instans, med andra ord det är den
domstol dit målet kommer först. Är part inte nöjd med domen i tingsrätt kan domen
överklagas i hovrätt. Är inte heller domen i hovrätt till belåtenhet finns möjlighet att
överklaga till Högsta domstolen. Det svenska rättssystemet har alltså en
treinstansordning.
4.2.1 Tingsrätten
Det finns idag 48 tingsrätter i Sverige. Varje tingsrätt har sitt eget verksamhetsområde
som kallas domsaga. I tingsrätterna avgörs två typer av konflikter, tvistemål (civilrätt) och
brottmål.
Ett tvistemål är en konflikt mellan två eller flera personer eller företag, där någon av de
berörda personerna begär att tingsrätten ska lösa deras konflikt. Exempel på en sådan
konflikt kan vara äktenskapskonflikter eller tolkningen av ett avtal.
Brottmål tar upp frågor som gäller om huruvida en person har brutit mot någon
rättsregel i brottsbalken eller i specialstraffrätten (exempelvis trafikbrott). I dessa fall är
det en allmän åklagare som begär att tingsrätten ska avgöra om personen i fråga kan
ställas till ansvar för brottet och i så fall utdöma en påföljd. Detta kallas att åklagaren
väcker åtal. Vanligtvis blir åklagaren kontaktad efter det att polisen fått en anmälan om
brott.
Vid tvistemål består tingsrätten enligt huvudregeln av tre juristdomare, och i brottmål av
en juristdomare och tre nämndemän. Variationer förekommer dock beroende av tvistens
eller brottets storlek. I s.k. tvistemål om mindre värden är domstolen domför med en
lagfaren domare. Domarna i tingsrätten utgörs av en lagman och en eller flera rådmän,
och man kan säga att det är lagmannen som är chef för tingsrätten. Åklagare och
domare har juristutbildning. Nämndemännen däremot är s.k. lekmannadomare. Deras
uppgift är att representera allmänhetens synpunkter och de är inte jurister.
Nämndemännen utses av de politiska partierna och väljs genom val i
kommunfullmäktige vart tredje år. Nämndemännen har erfarenhet av politiskt arbete
samt en allmän kännedom om samhället.
Tingsrätten har även andra uppgifter i samhället än att lösa konflikter. Den ansvarar
t.ex. för registrering av äktenskapsförord och dödande av förkomna handlingar (ett
förfarande genom vilket handlingar som kommit bort fråntas sin juridiska giltighet) och
sägs därmed ha rättsvårdande uppgifter. Vid tingsrätten finns också en konkursdomstol
som registrerar och kontrollerar konkurser.
Tingsrätten ansvarade tidigare även för registrering av bouppteckningar och

inskrivningsärenden (ärenden rörande fastigheter såsom lagfart och stämpelskatt). Dessa
uppgifter har dock numera flyttats till skattemyndigheten respektive sju större
inskrivningsmyndigheter som har hand om flera domsagor samtidigt. För Göteborgs del
finns t.ex. behörig inskrivningsmyndighet knuten till Uddevalla tingsrätt.
4.2.2 Hovrätten
Sverige har sex stycken hovrätter – i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall
och Umeå – vilka ansvarar för varsin del av landet. Som nämnts tidigare är det mål som
överklagats från tingsrätten som kommer till hovrätten. Vid tvistemål består hovrätten
av tre eller fyra juristdomare, och vid brott- och familjerättsmål är det tre domare och
två nämndemän. I hovrätten har de ordinarie domarna titlarna hovrättspresident,
hovrättslagmän och hovrättsråd. Hovrättspresidenten är chef för hela hovrätten medan
en hovrättslagman är chef för en avdelning inom hovrätten. Nämndemännen i hovrätt
väljs av landstingsfullmäktige.
För vissa typer av mål, t.ex. tvistemål om mindre värden, gäller att hovrätten måste
bevilja prövningstillstånd för att kunna pröva målet en gång till (se nedan om
prövningstillstånd, avsnitt 4.2.3), vilket gör att rätten till överprövning inte är
obegränsad.
Göta hovrätt, Hovrättstorget i Jönköping
4.2.3 Högsta domstolen

För att ett beslut i hovrätten ska kunna överklagas till Högsta domstolen (HD) måste
HD först ge prövningstillstånd. Ett sådant tillstånd ges i huvudsak bara om målet har
”principiell betydelse för rättstillämpningen”, vilket innebär att HD:s dom ska kunna
användas som prejudikat vid bedömning av likartade fall. Som vi nämnt tidigare så
kompletterar prejudikaten lagar och förarbeten så att rättstillämpningen underlättas. I
praktiken innebär detta att hovrätten blir högsta instans för de allra flesta mål.
HD ligger i Stockholm. Domarna i HD har titeln justitieråd och HD:s chef har titeln
ordförande. Målen i HD avgörs av minst fem domare, och i vissa mål (plenummål)
sammanträder samtliga justitieråd.
4.2.4 Förvaltningsdomstolar (och specialdomstolar)

I varje län finns, utöver allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar. Förvaltningsdom-
stolarna har till uppgift att handlägga mål där ena parten är en enskild person/företag
och den andra en myndighet. Första instans är förvaltningsrätten. Det finns 12
förvaltningsrätter runt om i landet. I förvaltningsrätten består domför rätt av en
juristutbildad ordförande samt tre nämndemän.
Förvaltningsrätten är som sagt första instans bland förvaltningsdomstolarna. För den

enskilde är det normala att han/hon allra först fått ett beslut från en statlig eller kommunal
myndighet. När part vill överklaga beslut som gått honom emot ska detta i många fall
ske vid förvaltningsrätten. Exempel på vanliga typer av myndighetsbeslut är
beskattning, körkortsfrågor, trafiktillstånd, utskänkningstillstånd för sprit och vin,
byggnadslov och omhändertagande av barn.2
2
De olika reglerna för var ett förvaltningsbeslut skall överklagas skiljer sig åt beroende på vad det rör sig om för beslut och vilken
myndighet som fattat beslut. Någon generell sammanfattning av instansordningen går inte att göra. Det framgår av den s.k.
överklagandehänvisningen på det aktuella beslutet om överklagande skall ske hos t.ex. länsstyrelse, länsrätt eller direkt i kammarrätt
eller Regeringsrätten.
Beslut från förvaltningsrätten kan överklagas till kammarrätten. Landets fyra

kammarrätter ligger i Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall. Här dömer tre
domare i ett mål och domstolens chef har titeln kammarrättspresident.
Kammarrättens beslut överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), som ligger i

Stockholm. Liksom för HD krävs emellertid att HFD ger prövningstillstånd – målet
måste alltså ha en principiell betydelse för att prövas. HFD:s domare har titeln
regeringsråd och vanligen deltar fyra domare, men inga nämndemän, vid prövningen av
ett mål.
Förutom allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar finns specialdomstolar som är

inriktade på speciella ämnesområden. Exempel på specialdomstolar är;
arbetsdomstolen, marknadsdomstolen, mark- och miljödomstolen. Dessutom är några av
de allmänna domstolarna specialiserade på ekonomisk brottslighet.
På tolv orter i landet finns också arrende- och hyresnämnder, vilkas beslut kan
överklagas till Svea Hovrätt i Stockholm.
4.3 Rättegången
4.3.1 Rättegångsförfarandet i allmän domstol
När ett mål avgörs i en allmän domstol kallas det för rättegång. Huvudregeln är att rätte-
gången är offentlig och öppen för allmänheten. I allmänna domstolar förekommer rätte-
gångar av tvistemål och brottmål. Hur rättegången ska gå till regleras av den s.k.
processrätten och reglerna återfinns i rättegångsbalken (RB). Nedan följer en kortfattad
beskrivning av handläggningen av ett tvistemål i tingsrätt.
4.3.2 Processförfarandet vid tvistemål

En rättegång i ett tvistemål inleds med att den av parterna som begär att domstolen ska
döma på ett visst sätt, käranden, lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. En
vanlig begäran är att käranden begär att motparten, svaranden, ska erlägga betalning för
en utstående fordran.
Stämningsansökan ska innehålla ett bestämt yrkande, eller begärande, där det framgår
hur man vill att tingsrätten ska döma, och varför. Innehåller stämningsansökan alla
nödvändiga uppgifter, meddelar rätten motparten, som kallas för svarande, genom en
stämning där svaranden kan komma med eventuella invändningar, s.k. svaromål. När
svaranden meddelats om stämningsansökan (sker vanligtvis skriftligen) kan denne välja
att medge eller bestrida det s.k. käromålet, d.v.s. vad käranden yrkat och anför som
grunder för sitt yrkande.
Om svaranden går med på det yrkande som käranden framställt, dömer tingsrätten där-
efter. Om svaranden inte alls svarar på stämningsansökan eller om han inte kommer till
rätten då han kallas dömer tingsrätten till kärandens förmån i en s.k. tredskodom. Om
svarande däremot bestrider yrkandet ska denne ange skälen härför. Den skriftväxling
som äger rum innan parterna träffas kallas för att målet bereds och är till för att
tingsrätten ska få klart för sig vad de olika parterna har för uppfattning och vilka bevis
de vill hänvisa till som stöd för sin uppfattning. För att använda exemplet ovan så ska
käranden förklara omständigheterna kring det faktum att fordran inte betalts samt visa
upp avtalet som ligger till grund för fordran.
När målet är utrett så långt kallas parterna till en muntlig förberedelse. Parterna träffar
en domare och får framföra sin respektive inställning muntligen. Ett annat mål med den
muntliga förberedelsen är att undersöka möjligheterna till att parterna sluter en
överenskommelse som kan få slut på tvisten, d.v.s. att ingå en förlikning. Sådana
förlikningsförhandlingar brukar i allmänhet ske under ledning av domaren. Förlikas inte
parterna bestämmer rätten en tid för huvudförhandling, d.v.s. den egentliga rättegången.
Huvudförhandlingen kan delas in i tre faser. Huvud-förhandlingen börjar alltid med att
käranden talar om vad han/hon yrkar samt förklarar bakgrunden till yrkandet i en sak-
framställning. Efter det får svaranden bemöta detta. Dessutom får båda parter tillfälle att
svara på vad motparten sagt. Parterna lägger därefter fram den bevisning parten
åberopat, både skriftlig och muntlig (parts- och vittnesförhör) bevisning. Avslutningsvis
håller varje part en slutplädering. Slutpläderingen är ett sammanfattande anförande med
parternas slutsatser av vad som framkommit under huvudförhandlingen. Domstolen får
grunda sin dom uteslutande på vad som framkommit under huvudförhandlingen. I
samband med att huvudförhandlingen avslutas begär parterna även ersättning av
varandra för de utgifter de haft i anledning av rättegången, s.k. rättegångskostnader.
Rättegångskostnaderna omfattar vanligtvis kostnader såsom ansökningsavgift, resor,
inkassokostnader, juridisk rådgivning och ersättning till eventuella vittnen. Huvudregeln
är att förlorande part betalar även motpartens rättegångskostnader.
Efter huvudförhandlingen håller rätten enskild överläggning för att besluta om domen.
Den slutgiltiga domen, om käranden eller svaranden har vunnit målet, meddelas
antingen direkt eller alternativt inom några veckor.
Missnöjd part kan, som tidigare påpekats, överklaga domen i hovrätten. Sådan
överklagan ska göras inom tre veckor efter att domen meddelats, annars vinner domen
laga kraft, vilket betyder att målet är slutligen avgjort och kan inte tas upp på nytt.
Processförfarandet vid hovrätten går till ungefär på samma sätt som i tingsrätten. Om
svaranden inte frivilligt t.ex. betalar ett utdömt skadestånd kan käranden begära hjälp
från kronofogdemyndigheten.
4.3.3 Tvistemål om mindre värden

Om tvisten gäller ett belopp som understiger ett halvt prisbasbelopp (42 400 kr år 2010)
kan rättegången ske på ett förenklat sätt. En sådan rättegång kallas tvistemål om mindre
värde och i dessa FT-mål (förenklade tvistemål) dömer endast en domare. Tanken är att
parterna i målet ska klara att föra sin talan utan biträde från jurist. Domaren i FT-mål
har till uppgift att ge parterna en viss vägledning. Till skillnad från större tvistemål kan
part inte få ekonomiskt bidrag (rättshjälp) för ombudskostnader i FT-mål, annat än för
rådgivning.
Målet inleds på samma sätt som övriga tvistemål med en stämningsansökan. Tingsrätten
sänder över en kopia av stämningsansökan till motparten som då i sin tur kan yttra sig
till tingsrätten via en särskild blankett som bifogas. Yttrar sig inte motparten betyder det
vanligtvis att han förlorar målet.
När yttrandet kommit in till tingsrätten kallas parterna till ett sammanträde, och i de
flesta fall kan målet avgöras på detta enda möte. Rättegången går till så att parterna får
träffa domaren och diskutera det man inte kom överens om. För FT-mål gäller även
särskilda regler för vilka utgifter som räknas som rättegångskostnader och därmed kan
bli ersatta av motparten om man vinner målet. Normalt sett får vardera part stå för
kostnaden för sitt juridiska ombud oavsett vem som vinner målet.
4.3.4 Brottmål
Den andra typen av mål som handläggs i tingsrätten är brottmålen. Brottmål är de mål
som handlar om brott, eningen de allmänna brott som finns upptagna i brottsbalken
(BrB) eller brott som finns i den s.k. specialstraffrätten. Till specialstraffrätten hör bl.a.
trafikbrott (vårdslöshet i trafik, rattfylla etc.) och narkotikabrott.
När ett brott har begåtts utreds detta först av polisen, som lämnar sin utredning, den s.k.
förundersökningen, till åklagaren. Åklagaren har även en funktion som förundersök-
ningsledare, varför åklagaren i regel blir inkopplad på fallet medan utredningen pågår.
Åklagaren ska därefter ta ställning till de bevis som finns räcker för att få till stånd en
fällande dom. Anser han att så är fallet lämnar han en ansökan om stämning till
tingsrätten. Stämningsansökan anger vem som enligt utredningen har begått den
straffbelagda handlingen, vad handlingen består av, var och när den begicks och slut-
ligen vilket straff som åklagaren yrkar att domstolen ska döma till. Åklagaren anger
även i stämningsansökan vilken bevisning han avser att åberopa.
Tingsrätten utfärdar en stämning som ska delges den tilltalade. Är det fråga om ett brott
för vilket det kan bli aktuellt med ett fängelsestraff förordnar tingsrätten en offentlig
försvarare för den tilltalade. Tingsrätten ger även, i fall då det behövs, Kriminalvården i
uppdrag att utföra en personutredning avseende den tilltalade. Särskilt om det handlar om
ungdomsbrottslingar och missbrukare är det vanligt med personutredningar. För att få
uppdrag som offentlig försvarare måste man vara advokat.
När tingrätten satt ut en tid för förhandling, d.v.s. själva rättegången, skickas den
tilltalade en kallelse till förhandlingen. Även eventuella vittnen blir kallade till
förhandlingen. Den som har blivit utsatt för brottet, t.ex. blivit slagen i ett
misshandelsfall, kallas målsägande. Målsägandens vittnesmål är ofta en viktig del av
åklagarens bevisning. Såväl den tilltalade som de personer som ska avge vittnesmål är
skyldiga att inställa sig till förhandlingen. Vid utevaro utan giltigt skäl dömer rätten ut
vite för den som inte kommit. I sista hand kan rätten besluta om polishämtning till
förhandlingen.
Rätten vid brottmål består av en domare och tre nämndemän. Målets parter är på ena
sidan åklagaren, som representerar staten, och på andra sidan den tilltalade. Precis som
vid tvistemål är det en muntlig process. Vardera parten får redogöra för sin inställning,
varefter åklagaren gör sin sakframställan, en redogörelse för vad som hänt, med
hänvisningar till bevisningen i målet. Därefter hörs den målsägande, den tilltalade och
vittnena. Förhandlingen avslutas med att parterna håller varsin slutplädering. I enklare
mål kan domstolen meddela dom genast efter överläggningen, men det vanligaste är att
rätten meddelar datum för när dom kommer att meddelas. Vanligen rör det sig om två
veckor senare.
4.4 Alternativa tvistlösningar

Parter i tvister bör, om möjligt, försöka göra upp i godo (förlikas) innan ärendet tas till
rättegång, inte minst på grund av tids- och kostnadsskäl. Oftast går det lättare att
komma överens om parterna anlitar var sin utomstående rådgivare. Rådgivarna är oftast
jurister vilka kan rådgöra med varandra, muntligt eller skriftligt, utan att blanda in
känslor, för att på bästa sätt lösa tvisten utan att gå till domstol.
För att undvika tvister i affärsförhållanden bör man redan från starten upprätta skriftliga
avtal (kontrakt). I dessa ska det framgå på vilket sätt parterna ska lösa eventuella
problem i förhållandet samt hur affärsförhållandet ska kunna upphöra på ett friktionsfritt
sätt. Det är viktigt att redan från början inse att ett affärsförhållande kan medföra
konflikter som man måste planera för. Om kontraktet ändå inte kan lösa konflikten är
det elementärt att parterna inser att man måste ”ge och ta” i en affärstvist.
Inom affärslivet är det vanligt att avtalet innehåller en klausul om skiljedomsförfarande

enligt lagen om skiljeförfarande. Detta innebär att vid eventuell tvist ska parterna utse
en skiljeman att avgöra frågorna. Kan de inte komma överens om en person får parterna
utse varsin skiljeman, men då måste dessa två i sin tur utse en skiljedomsordförande,
vilken oftast är en domstolsjurist. Skiljemannen/skiljenämndens skiljedom är slutgiltig
och kan inte överklagas. Anledningarna till att parterna föredrar skiljeförfarande framför
domstolsförfarande kan vara flera. Ett skiljedomsförfarande är inte offentligt, vilket kan
vara av vikt för det fall tvisten rör information som av affärsmässiga skäl inte bör
publiceras. Förfarandet är också snabbare än en domstolsprocess, särskilt med tanke på
att tvistemål, åtminstone mål där tvisten rör större värden, snarast regelmässigt
överklagas till hovrätten. Slutligen kan parterna välja skiljemän som har särskild fack-
eller branschkunskap som är av värde i den pågående tvisten.
Tvister mellan näringsidkare och konsumenter i anledning av försålda varor eller

tjänster kan tas till den statliga Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Om en
konsument är missnöjd med en vara och näringsidkaren vägrar att rätta till felet eller
byta varan, kan konsumenten vända sig till ARN. Tas ärendet upp lämnar nämnden ett
utlåtande som näringsidkaren brukar rätta sig efter. ARN är visserligen inte en domstol
som näringsidkaren måste rätta sig efter, men att inte följa nämndens beslut kan ge dålig
publicitet.
4.5 Ärenden hos förvaltningsmyndigheter

4.5.1 Inledning
Tonvikten i den här kursen ligger visserligen på civilrätten, men det är troligt att ni
kommer att komma i kontakt med handläggning av ärenden även hos andra
myndigheter än de allmänna domstolarna, varför även förvaltningslagen (1986:223)
(FL) kort ska presenteras.
Förvaltningslagen är en del av offentlighetsrätten, det rättsområde som handlar om de

offentliga subjektens verksamhet och relationer, både till varandra och till medborgarna.
De regler som handlar om den offentliga förvaltning som utövas av statliga och
kommunala myndigheter kallas för förvaltningsrätt. Detta är ett mycket brett begrepp
som inbegriper t.ex. regler om hur myndigheten ska vara organiserad och om hur
verksamheten ska bedrivas. Myndighetens arbete utmynnar ofta så småningom i att ett
ärende handläggs varefter ett administrativt beslut fattas. Reglerna som handlar om det
administrativa beslutsfattandet återfinns i förvaltningsprocessrätten.
Den viktigaste skillnaden jämfört med processen i de allmänna domstolarna är att den
enskilde i ett förvaltningsärende för det mesta inte har någon motpart. När man t.ex.
ansöker om bygglov finns ingen motpart annat än myndigheten som fattar beslutet. En
annan viktig skillnad är att förfarandet enligt huvudregeln är skriftligt, medan de
allmänna domstolarna ju har muntliga rättegångar.
4.5.2 Serviceskyldighet
4-5 §§ FL föreskriver en serviceskyldighet för myndigheterna i det att den ska ”lämna
upplysningar, vägledning och råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde”. Det hör till myndighetens uppgift att hjälpa den
enskilde att ta till vara sin rätt och alltså lämna vägledning åt den enskilde under
förvaltningsförfarandet. Myndigheten ska hjälpa den enskilde till rätta om denne av
misstag vänt sig till fel myndighet. Exempel på upplysningar som lämnas är information
om vilka uppgifter som ska vara med i en ansökan.
Omfattningen av den service som lämnas får anpassas efter varje myndighets arbets-
och resurssituation. Men förfrågningar från enskilda måste alltid få ett svar inom rimlig
tid.
4.5.3 Allmänna krav på handläggning av ärenden

Beträffande själv handläggningen av ärenden där enskild är part föreskrivs i 7 § FL att
den ska vara så enkel, snabb och billig som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Rör
ärendet en fråga av allmänt intresse (t.ex. olovligt byggande eller störande buller) har
myndigheten enligt den s.k. officialprincipen det yttersta ansvaret för att ärendet blir
utrett i nödvändig omfattning.3 Annorlunda uttryckt innebär det att myndigheten på eget
initiativ ska ta reda på vad som behövs i utredningen. Om det behövs, kan myndigheten
själv inhämta yttranden och upplysningar från andra myndigheter. Myndighetens
utredning ska dock begränsas till de insatser som är nödvändiga.
3
Jämför med processen i allmän domstol där domstolen inte får gå utanför det processmatarial som parterna presenterar i rätten.
I ärenden där en enskild söker ett bidrag eller annan förmån för egen del är det den
sökandes uppgift att lämna in underlag som visar att förutsättningarna för den sökta
förmånen är uppfyllda. Skulle i ett sådant ärende något intyg saknas är det dock
myndighetens uppgift att upplysa sökanden om detta så att ansökan kan kompletteras.
4.5.4 Partsinsyn och kommuniceringsskyldighet

Själva beredningsstadiet (den handläggning av ärendet som äger rum innan beslutet i
ärendet fattas) är, vilket nämndes inledningsvis, skriftligt. På samma sätt som i de
allmänna domstolarna har den enskilde rätt att på egen begäran få insyn i myndighetens
beslutsunderlag. Denna insynsrätt gäller under hela handläggningstiden för att den
enskilde ska ha chans att föra sin talan på ett meningsfullt sätt under handläggningen.
Jämfört med den rätt att ta del av offentliga allmänna handlingar som tillkommer alla
enligt offentlighetsprincipen, se nedan avsnitt 4.6, är partsinsynen större, eftersom den
ger viss rätt att ta del av handlingar som ännu inte är allmänna och handlingar som är
sekretessbelagda. Och även i de fall av kvalificerad sekretess när han inte har rätt att
själv ta del av handlingen ska myndigheten upplysa om var materialet innehåller.
4.5.5 Kommunikation
Ur rättssäkerhetssynpunkt har även myndigheten skyldighet att upplysa den enskilde om
alla uppgifter av betydelse som tillförts ärendet av annan och ge den enskilde möjlighet
att yttra sig över dessa uppgifter, 17 § FL. Vitsen med dessa regler om kommunikations-
skyldighet är att den enskilde inte själv ska behöva hålla reda på när nytt material
tillkommer i ärendet för att inte riskera att beslut fattas på grund av uppgift som han inte
känt till och inte haft tillfälle att bemöta.
4.5.6 Beslut
Myndighetens handläggning av ärendet utmynnar så småningom i ett beslut. För att den
enskilde ska förstå utgången av hans ärende åläggs förvaltningsmyndigheterna i 20 § FL
att motivera sina beslut om ärendet avser myndighetsutövning.4 De fall när beslut inte
behöver motiveras är om beslutet inte går någon emot eller motivering av annan
anledning är uppenbart onödigt, om beslutet rör tjänstetillsättning, betygsättning,
tilldelning av forskningsbidrag, etc. eller om ärendet är så brådskande att det inte finns
tid att utforma skälen. I det sistnämnda fallet ska det röra sig om att avvärja akut fara för
hälsa, liv eller egendom.
Saknar beslutet skäl (motivering) bör myndigheten på begäran av den som är part om
möjligt upplysa honom om dem i efterhand.
4.5.7 Underrättelse om beslut

Den enskilde som kan vara sökande, klagande eller annan part i ärendet ska underrättas
om det slutliga beslutets innehåll. Det slutliga beslutet är det beslut vari myndigheten
4
Beslut varigenom myndigheten ensidigt beslutar för den enskilde om exempelvis förmåner eller skyldigheter.
avgör ärendet – det kan ju tänkas att man under ärendets handläggningsbeslut fattat
beslut rörande själva handläggningen, men detta är alltså inte några slutliga beslut.
Innebär beslutet myndighetsutövning gentemot en enskild och beslutet går honom emot
ska upplysning lämnas om hur beslutet kan överklagas (om det rör sig om ett beslut som
är överklagbart). Det är upp till myndigheten att bestämma på vilket sätt underrättelsen
ska ske, det finns alltså inget krav på att underrättelsen måste vara skriftlig, men om part
begär det ska underrättelsen alltid lämnas skriftligen.
4.5.8 Överklagande
Ett slutligt beslut får överklagas av den som beslutet angår om beslutet har gått honom
emot och det rör sig om ett överklagbart beslut. Förvaltningsärendena berör så många
myndigheter och så många olika typer av ärenden (till skillnad från tvistemål och
brottmål i allmän domstol, som trots att föremålet för målet varierar ändå är de enda två
måltyperna som regleras i RB), att det inte går att sammanfatta vilka beslut som är
möjliga att överklaga och till vilken instans de ska överklagas. Det bästa rådet är att
alltid noggrant läsa igenom eller lyssna på underrättelsen om beslut, eftersom
myndigheten där ger en överklagandehänvisning.
När ett ärende blir föremål för handläggning i förvaltningsdomstolarna tillämpas

förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL), som är mer detaljerad än FL, eftersom det
rör sig om handläggning av kvalificerade ärenden i domstolarna. FPL påminner om RB,
men är anpassad till det faktum att det rör sig om en annan typ av förfarande än i allmän
domstol.
4.6 Offentlighetsprincipen
4.6.1 Inledning
Rättegångar är offentliga och huvudregeln är att även alla de handlingar som parterna
givit in under målets handläggning är offentliga, med andra ord tillgängliga för
allmänheten. Den tillgång som allmänheten har till insyn i myndigheternas verksamhet i
Sverige är en av våra viktigaste garantier för rättssäkerhet.
4.6.2 Allmänna handlingars offentlighet

Att vi som medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar är en del av vad som
kallas offentlighetsprincipen. Allmänna handlingars offentlighet regleras i
tryckfrihetsförordningen (TF). En handling som kommer in till en myndighet är allmän
och därmed enligt huvudregeln offentlig. Det innebär att vem som helst har rätt att läsa
handlingen. Det spelar ingen roll att handlingen är ställd till någon anställd personligen
om det gäller en fråga som berör myndigheten. På samma sätt är handlingar som arbetas
fram på myndigheten allmänna och offentliga. Enbart handlingar som finns i offentlig
verksamhet är allmänna, någon rätt att ta del av handlingar som finns inom privat verk-
samhet finns alltså inte. Med ”handling” avses i detta sammanhang givetvis skrivelser
till och från en myndighet, men även bilder, ljudband och videoband anses vara en
handling.
Utdrag ur TF: 1 § Till främjande av fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall
varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.
Om man nekas att ta del av offentlig handling ska man vända sig till förvaltningsrätten
och ärendet kan i sista hand överklagas till Regeringsrätten.
4.6.3 Sekretess
Givetvis har lagstiftaren tagit hänsyn till att offentlighetsintresset i vissa fall får vika för
intresset av att skydda handlingarnas innehåll. I sådana fall belägger myndigheten
handlingen med sekretess. Reglerna för sekretess återfinns i en rad olika lagar, varav
sekretesslagen är den viktigaste. Typiska exempel på sekretessbelagda handlingar är
vissa militära handlingar, sociala myndigheters handlingar och vissa handlingar inom
sjukvården. Skyddsintressena är då rikets säkerhet och den enskildes integritet.
Sekretessreglerna är ganska snåriga och det räcker att här påpeka att många fall av
sekretess kan lyftas om särskilt föreskrivna villkor härför är uppfyllda.
Offentlighetsprincipen är unik för Sverige. Det finns inget annat land som har denna öp-
penhet för sina medborgare. Men det innebär också problem därför att om en myndighet
i ett annat land skickar handlingar till en svensk myndighet blir de offentliga i Sverige.
Den svenska myndigheten har dock möjlighet att sekretessbelägga handlingen, vilket
också är vanligt.
4.6.4 Närvarorätt
En annan del av offentligheten gäller allmänhetens rätt att närvara vid förhandlingar
inför domstol och beslutande statliga och kommunala församlingar. Det betyder att man
t.ex. alltid har rätt att närvara vid riksdagens eller kommunfullmäktiges sammanträden.
När det gäller rätten att närvara vid en domstol är denna fastslagen i regeringsformen
(RF). Om en huvudförhandling eller del av sådan ska ske inom ”stängda dörrar” fordras
ett särskilt beslut från rätten om detta. Anledningen till ett sådant beslut är i allmänhet
att det finns anledning att tro att en sekretessbelagd uppgift kommer att röjas under
förhandlingen, RB 5:1. Stängda dörrar förekommer främst vid brottmålsförhandlingar.
Det är inte ovanligt att det blir fråga om att sekretessbelägga uppgifter som
framkommer i personundersökning rörande enskilds hälsotillstånd eller andra person-
liga förhållanden, därför att det finns särskild anledning att anta att den som uppgiften
rör kommer att lida men om uppgiften röjs.
Instuderingsuppgifter till kapitel 4

1. Ange exempel på normer.
2. Förklara vad som menas med förarbeten.
3. Redogör för hur lagboken är uppbyggd.
4. Vilka funktioner har rättsordningen?
5. Vilka slags domstolar finns i Sverige?
6. Förklara innebörden är av att domstolarna är självständiga i förhållande till staten.
7. Vilka typer av mål tas upp i tingsrätt?
8. Vad kallas det geografiska område som hör till varje tingsrätt?
9. Vad är ett brottmål?
10. Vem är den tilltalades (den person som åtalats) motpart i brottmål?
11. Hur är rätten sammansatt när den dömer i brottmål?
12. Stämmer det att nämndemännen utses av tingsrätten?
13. Tingsrätten har rättsvårdande uppgifter. Ge exempel på sådana.
14. Hur ser den svenska instansordningen ut för tvistemål?
15. Hur många hovrätter finns det?
16. Vilken titel har hovrättens chef?
17. Vilken titel har domarna i HD?
18. Stämmer det att part alltid kan räkna med att HD tar upp målet om han överklagar
dit?
19. Om man vill överklaga ett beslut om äktenskapsskillnad, vilken instans är den rätta
att vända sig till?
20. Vad är ett prejudikat?
21. Förvaltningsrätten är en förvaltningsdomstol. Vad utmärker de mål som handläggs
där?
22. Vilken är instansordningen för förvaltningsdomstolarna?
23. Hur många hyres- och arrendenämnder finns det i landet?
24. Vem är kärande och vem är svarande ett tvistemål?
25. Vad är en muntlig förberedelse och när inträffar den?
26. Vad menas med att en dom eller beslut vunnit laga kraft?
27. Nämn en skillnad mellan vanliga tvistemål och tvistemål om mindre värden.
28. Varför kan en skiljedom vara att föredra framför handläggningen av tvistemål i
allmän domstol?
29. I vilka tvister kan man vända sig till ARN?
30. Nämn en skillnad mellan process i allmän domstol och förvaltningsmyndighet.
31. Vad är officialprincipen för något?
32. Stämmer det att allmänna handlingar alltid är offentliga?
33. Nisse och Kalle är arbetskamrater. En dag på jobbet kommer de i en diskussion om

hur rättsregler egentligen bestäms. Nisse menar att alla rättsregler ges ut som
författningar, medan Kalle säger att ”vissa regler bestäms av domstolarna och de
gäller i så fall som en sorts lagregel”. Nisse och Kalle som vet att du läser
grundkursen i juridik vänder sig till dig för att få veta vem av dem som har rätt. Vad
säger du till dem?
34. En annan kollega till Nisse och Kalle är Maja. En dag upptäcker Maja en bild på sig
själv i en tidning. Bilden är tagen på bussen och visas i samband med en artikel om
kollektivtrafiken. Hon blir upprörd eftersom tidningen inte bett om lov att publicera
hennes bild och ringer upp den ansvarige journalisten. Maja talar om att hon vill ha
skadestånd, men journalisten svarar att ”enligt grundlag har tidningen rätt att
publicera foton, så länge de inte är kränkande”. Enligt vilken grundlag har tidningen
denna rätt?
35. Maja blir ännu argare efter journalistens svar. Hon talar om för Nisse att hon ska
skriva till riksdagen och propagera för att lagen ändras. Nisse svarar att detta kanske
inte är den mest effektiva vägen för att driva en politisk fråga och dessutom är det ju
inte helt enkelt att ändra en grundlag. Vad menar Nisse med att det inte är lätt att
ändra en grundlag? Och hur skulle du gå tillväga om du var Maja för att få fram en
lagändring?
36. Rune har hyrt ut sin garageplats till en granne. Hyran är mycket rimlig och grannen
har enligt Rune gjort en mycket bra affär eftersom det är svårt att få tag på
parkering i området. Nu har grannen emellertid inte betalat hyran på flera månader
och när Rune kontaktar honom säger han att hyran på 700 kr/månad är för hög och
att han har fått hyra en likadan p-plats för bara 500 kr/månad. Grannen har inte
tidigare sagt ett ord om att han inte längre vill hyra av Rune. Rune går hem till sin
fru och säger att han minsann ska stämma grannen för att få de fyra månaders hyra
han inte fått. Frun blir då orolig och börjar prata om att det är så dyrt med advokater
och undrar vad som händer om Rune förlorar? Rune säger att ombud ska han inte ha
något och går ner i källaren för att börja skriva en stämningsansökan.
a) Till vilken instans ska Rune skicka sin stämningsansökan?
b) Är det sant att han kan uppträda i domstol utan juridiskt ombud?
c) Vad kallas den måltyp det kommer att bli fråga om?
d) Och hur är det med kostnaderna för processen, är det sant att det kan bli dyrt om
Rune förlorar målet?
37. På väg hem från Danmarksfärjan fastnade Y i en alkoholkontroll och mätningen
visade han hade så hög promille av alkohol i blodet att han nu fått en
stämningsansökan rörande rattfylleri i brevlådan. Rattfylleri är ett trafikbrott och
stämningsansökan har skrivits av åklagare Z. Samtidigt har incidenten lett till att Y
fått körkortet indraget. Beslutet därom har kommit från länsstyrelsen. Y är
övertygad om att det var fel på mätaren, för han kan inte minnas att han drack
speciellt mycket under resans gång. Nu undrar han hur han ska kunna ta till vara sin
rätt och vad som kommer att hända. Y har aldrig satt sig in i hur rättssystemet fun-
gerar och känner sig vilsen. Kan du hjälpa honom?
38. Lisa har hört talas om att rättegången rörande ett bråk på McDonalds nyligen ska
äga rum på torsdag. Eftersom det bland annat var hennes kompis som blev slagen
vill hon gå på rättegången och lyssna. ”Det vet jag att man får”, talar hon om för
Mona. De bestämmer sig för att gå dit tillsammans. Den tilltalade är en ung kille i
sjuttonårsåldern som trots sin ringa ålder åkt in och ut på behandlingshem och
fängelser. Under förhandlingen ska rätten gå igenom den personutredning som
kriminalvården gjort rörande den tilltalades bakgrund. När det blir dags för detta
beslutar rätten att utredningen ska gås igenom bakom stängda dörrar och Lisa och
Mona får gå ut. ”Så får de väl inte göra!” säger de upprört till varandra. ”Vi får leta
reda på deras chef och klaga, detta måste ju vara tjänstefel att neka oss vår med-
borgerliga rättighet att vara med och lyssna”. Vad kan du säga till dem i denna
situation?
39. Din gammelmoster har avlidit. Nu är det dags att göra bouppteckningen efter henne.
Din mamma och hennes syskon har beslutat sig för att förrätta bouppteckningen
själva eftersom mostern inte lämnat många ägodelar efter sig. När den är klar ber de
dig att lämna den, du har ju ändå gott om tid nu när du studerar. De har inte sagt
något om vart den ska lämnas. Vart åker du?
– Kapitel 5, Avtalsrätt –
5 Avtalsrätt
5.1 Inledning
Alla sluter vi avtal varje dag. En överenskommelse med en vän om att ses en viss tid är
ett avtal, likaså ett köp av en liter mjölk i snabbköpet. Särskilt i ett samhälle som vårt,
vars ekonomiska system är uppbyggt kring marknadsekonomi, spelar avtal en
grundläggande roll för samhällets funktion. Vilka har rätt att sluta avtal? Vad får man
avtala om? När är avtalet slutet? Vad kan göra ett avtal ogiltigt? Kring avtalen finns en
rad frågeställningar som avtalsrätten kan hjälpa till att besvara.
5.2 Avtalsrättens huvudprinciper

5.2.1 Avtalsfrihet – avtalsbundenhet. Avtalets funktion.
Grunden för avtalsrätten är att varje person fritt kan ingå avtal med vem han vill och
avtala om vad vill, principen om avtalsfrihet är den bakomliggande tanken.
Sedan ett avtal ingåtts är det av yttersta vikt att avtals-parterna kan lita på att avtalet
verkligen kommer att hållas. Säljer du din bil till en bekant vill du ju vara säker på att
du ska få betalt. Avtalsbundenhet, sammanfattad i den latinska frasen ”pacta sunt
servanda” (avtal ska hållas) är således den andra av avtalsrättens huvudprinciper. Det är
möjligt att gå till domstol med en motpart som inte uppfyller sin del av avtalet. Ett
sanktionssystem gör att samspelet mellan avtalsparterna blir mer effektivt och mer
förutsägbart. Vissa situationer medför att avtal blir ogiltiga (undantag från regeln om
avtalsbundenhet), se avsnitt 5.7.
Avtalets ena funktion är alltså att få avtalsbundenhet till stånd avseende en bestämd för-
pliktelse. Avtalets andra funktion är att det tydliggör vilka avtalsparterna är och reglerar
villkoren för parternas mellanhavanden. I komplicerade avtalsförhållanden (flera parter,
flera avtalsled) är det mycket viktigt att klargöra vem som är ens motpart och vem som
har ansvar för vad, så att man vet vem man ska rikta sina krav mot om något skulle gå
fel.
5.2.2 Kontraheringstvång
Kontraheringstvång (tvång att avtala) är ett undantag från avtalsfrihetens princip som
förekommer ibland. Bakgrunden till kontraheringstvånget är olika från fall till fall, de
typiska situationerna är följande.
Aktörer med en monopolställning inom visst område har i regel kontraheringsplikt. Det
kan röra sig om ett rättsligt monopol, t.ex. kommuner har monopol på att tillhandahålla
vissa serviceverksamheter. Även en aktör som innehar en faktisk ensamställning utan
att för den skull ha rättsligt monopol torde vara underkastad kontraheringstvång.
Motiveringen till kontraheringstvånget är att den som efterfrågar nyttigheten, varan eller
tjänsten normalt inte har något annat alternativ att välja bland.
Samma motivering gäller för verksamheter som har koncession (tillstånd från
myndighet) för sin verksamhet, som t.ex. bank och försäkringsverksamhet.
Sociala skyddssynpunkter kan också ligga bakom en skyldighet att ingå avtal. Det rör
sig ofta om varor som anses vara nödvändiga för det dagliga uppehållet.
Kännetecknande kan sägas vara bristen på frihet vid valet av motpart. T.ex. får ett
försäkringsbolag enligt 9 § konsumentförsäkringslagen inte vägra en konsument att
teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Ytterligare
exempel är hyresgästs rätt till förlängning av hyresavtal (JB 12:46) och arbetstagares
uppsägningsskydd (7 § LAS 1982:80).
Förbudet mot olaga diskriminering av personer p.g.a. ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse inskränker också friheten att välja avtalspart vilket
innebär en kontraheringsplikt, 16 kap 9 § BrB.
5.2.3 Avtal och tvingande regler

Som du redan känner till finns inom civilrätten dispositiva och indispositiva
bestämmelser. Avtalsparternas avtalsfrihet påverkas av de indispositiva reglerna
eftersom avtal i strid med sådan regel är civilrättsligt ogiltigt. Modern lagstiftning har
ett starkt inslag av tvingande regler, främst i syfte att skydda typiskt sett svagare
avtalsparter, t.ex. hyresgäster i förhållande till fastighetsägare. (se JB 12:1 5 st.)
Det är värt att känna till att parternas avtalsfrihet även begränsas av konkurrensrättsliga
regler. Konkurrensrättens uppgift är att slå vakt om att konkurrensen på marknaden inte
snedvrids. Fri konkurrens är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi.
Avtal eller avtalsvillkor som utgör konkurrensbegränsande samarbete är ogiltiga enligt
7 § konkurrenslagen (1993:20).
5.3 Vem får avtala?

5.3.1 Fysiska och juridiska personer
Den juridiska terminologin skiljer mellan två typer av personer eller rättssubjekt. En
fysisk person är, vilket framstår som självklart, en faktisk person. En juridisk person är
t.ex. ett bolag, en förening eller en stiftelse. Ett rättssubjekt är ansvarigt för sina
handlingar och anledningen till nyss nämnda uppdelning är att man velat möjliggöra för
juridiska personer att t.ex. kunna äga egendom och sluta avtal genom fysiska
representanter. I dagligt tal pratar vi ju om ”bolagets tillgångar”. Juridiska personer
företräds av en fysisk person, dess ställföreträdare.
5.3.2 Rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga

Varje fysisk person har i egenskap av rättssubjekt också rättskapacitet – förmåga att ha
rättigheter och förpliktelser. Varje person kan äga egendom och ha skulder. I och med
att man har rättskapacitet kan man också vara part i en rättegång. Rättskapacitet
tillerkänns man från det att man föds till dess man dör. Huvudregeln är den att var och
en även har rättslig handlingsförmåga. Med detta avses att personen har juridisk
möjlighet att själv ta hand om sina rättsliga angelägenheter (sluta avtal, köpa och sälja
egendom, ta en anställning osv).
Från denna huvudregel finns dock undantag. Tre personkategorier har begränsad rättslig
handlingsförmåga.
 Omyndiga personer, d.v.s. personer under 18 år, FB 9:1. Trots att ett litet barn kan
ärva ett hus har lagstiftaren förutsett att barnet inte själv klarar av att förvalta sin
egendom. En omyndig person får inte själv ”råda över sin egendom eller åta sig
förbindelser”, vilket innebär att han inte själv får sälja eller pantsätta sina
tillhörigheter, avsluta köp, med giltig verkan skriva under ett skuldebrev etc. Den
omyndige företräds av sin(a) förmyndare, vilka vanligtvis är föräldrarna.
Observera att med förmyndares tillstånd kan den omyndige sluta avtal. Efter 16
års ålder ges han dessutom rätt att disponera över pengar som han tjänat själv och
rätt att ta anställning i begränsad omfattning. 18-årsgränsen gäller dock för avtal
som medför att den omyndige skuldsätter sig. Köp på avbetalning eller hyresavtal
kan alltså enbart slutas av personer som fyllt 18 år.
 Personer som står under förvaltarskap. Om en person bedöms vara oförmögen att
vårda sig eller sin egendom på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande, kan tingsrätten förordna om att förvaltare
ska tillsättas. Hur omfattande förvaltarens uppdrag är avgörs av omständigheterna
i det enskilda fallet. Inom ramen för förvaltarens uppdrag förlorar den enskilde
personen sin rättsliga handlingsförmåga och företräds i stället av förvaltaren.
 Psykiskt störda personer (som inte står under förvaltarskap). Personer med
psykisk störning löper risk att ingå avtal vars följder kanske inte står klart för dem
i stundens ingivelse. För att skydda dessa personer finns lagen (1924:323) om
verkan av avtal som slutits under inverkan av psykisk störning, vari stadgas att
avtal som slutits under inverkan av en psykisk störning är ogiltiga. Allvarlig
senilitet faller in under denna lag.
5.3.3 Mer om avtal med omyndiga

Huvudregeln är att avtal som omyndiga sluter är ogiltiga. Men som nämnts ovan kan
förmyndarna ge sitt tillstånd till att den omyndige sluter avtal. Av praktiska skäl
behöver tillståndet inte alltid vara uttalat, kommer ett barn till affären för att köpa en
serietidning kan man utgå från att allt är i sin ordning. Försäljare av dyrare varor som
cyklar och datorer har däremot anledning att vara mer noggranna med att försäkra sig om
att köparen är över 18 år eller att förmyndaren givit tillstånd till inköpet.
Vet motparten om att han ingått avtal med en minderårig måste försäljaren invänta för-
myndares godkännande i efterhand. Godkännande i efterhand av en annars ogiltig
rättshandling kallas i avtalsrättsliga sammanhang för ratihabition. Försäljaren är
ensidigt bunden att hålla sig till avtalet medan han inväntar godkännandet.
Motpart till en underårig kan aldrig få ett ogiltigt avtal att gälla genom att hävda att han
inte visste och inte heller hade skälig anledning att misstänka (vara i god tro) att den
underårige inte fyllt 18 år.
Det kan ju hända att en omyndig ändå får egendom i sin hand p.g.a. ett ogiltigt avtal.
Egendomen ska i så fall återlämnas. Om den omyndige genom vårdslöshet förstört
egendomen blir han skadeståndsskyldig till vissa gränser.
Slutligen ska sägas att inget hindrar att en underårig ges en fullmakt och därigenom
rätten att vidta rättshandlingar för andra. Se mer om fullmakter i avsnitt 5.6 nedan.
Särskilt för feriearbetande ungdomar är det vanligt med s.k. ställningsfullmakt
varigenom den underårige t.ex. med bindande verkan för innehavaren kan sälja glass i
kiosk.
5.4 Får avtalet handla om vad som helst?

5.4.1 Avtal som saknar rättsverkan respektive rättsliga sanktioner
Ska du träffa en vän säger ni kanske att ni avtalat att ses en viss tid. En sådan rent
socialt betingad överenskommelse är emellertid inte ett avtal i juridisk mening, eftersom
den inte medför att det juridiska regelverket om avtalets rättsverkan blir tillämpligt. Det
finns ingen möjlighet att tvinga din vän att hålla den utlovade tiden och du kan inte
heller begära skadestånd för det fall att han/hon är sen.
Det finns typer av avtal som å ena sidan inte är förbjudna, men å andra sidan är de inte
heller något som samhället kan godkänna. För att markera att samhället inte ställer sig
bakom avtalen är det inte möjligt att åberopa påföljder och sanktioner som finns
tillgängliga enligt avtalsrättsliga regler (skadestånd, möjlighet att få krav fastställt i
domstol). Exempel på sådana avtal är avtal som gäller vadslagning och spel. Denna typ
av avtal kallas pactum turpe (smutsiga avtal).
5.4.2 Lagstiftning och avtal

Även innehållet i lagar och förordningar kan begränsa ett avtals innehåll. Lagstiftningen
kan förbjuda verksamhet utan erforderligt tillstånd, t.ex. spel och lotterier. I andra fall
rör det sig om rena förbud, t.ex. mot att sälja krigsmateriel till vissa länder. Såvitt gäller
fast egendom kan nämnas jordförvärvslagen, enligt vilken enbart de som uppfyller i
lagen föreskrivna villkor får förvärva jordbruks- eller skogsfastighet.
Avtal i strid mot förbudslagstiftning kan bli ogiltiga eftersom det inte är rimligt att en
avtalspart ska behöva bryta mot lagen för att kunna fullgöra avtalet. Samma sak gäller
om avtalet är ett led i en brottslig handling, t.ex. uthyrning av verktyg för att begå
inbrott.
5.5 Avtalslagen
I lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetens område, i
dagligt tal avtalslagen (AvtL) finns bestämmelserna om hur avtal sluts, om fullmakt och
vissa grunder för avtals ogiltighet. AvtL utgår från att avtal sluts per brev, vilket var det
normala tillvägagångssättet vid början av seklet. Lagen har inte ändrats nämnvärt, trots
att avtal numera sluts på betydligt snabbare sätt som e-post och telefon och
standardavtal är vanligt. Den anpassning av avtalsmekanismerna som skett över tiden
har främst skett genom rättspraxis. Det pågår arbete med att undersöka möjligheterna
till en gemensam europeisk avtalsrätt, eftersom avtalsmekanismerna är olika från land
till land och gemensamma regler skulle underlätta alla transaktioner mellan EU:s
medlemsstater. Så någon gång i framtiden är det inte omöjligt att vi kommer att få stifta
bekantskap med ett delvis helt förnyat regelverk.
AvtL reglerar inte avtalets innehåll. När ett hyresavtal avseende hyra av lägenhet är
slutet återfinns reglerna för hyresavtal i Hyreslagen (JB kap 12). På samma sätt finns
reglerna för köp i Köplagen (KöpL).
5.5.1 Anbud och accept

AvtL § 1
Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan 2-9 §§
sägs, bindande för den som angivit anbudet eller svaret.
Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av
anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gäller
vad särskilt är stadgat.
AvtL utgår från att avtal sluts enligt en modell med anbud-acceptförfarande som i
grundversion går till såsom följer. Personen A ger ett anbud, en offert, till person B. A
är bunden av vad han angett i anbudet och kan inte återkalla det efter att B fått det.
Sedan B fått anbudet får han en acceptfrist, en betänketid. Att A under acceptfristen är
bunden av sitt anbud är ett uttryck för den s.k. löftesprincipen. B beslutar sig för att anta
anbudet och skickar en accept till A. För B:s del innebär löftesprincipen att han inte kan
ångra sin accept när A fått den. Kommer B:s accept fram inom acceptfristen kommer ett
avtal till stånd.
AvtL:s regler om avtalsslut är dispositiva och parterna kan alltså avtala om att sluta
avtalet på ett annat sätt, t.ex. att bundenhet ska uppstå först då det finns ett skriftligt
avtal som båda parter undertecknat, s.k. avtalad skriftform. Avtalad skriftform är vanlig
för mer omfattande kontakt inom näringslivet där avtalet oftast föregås av många
förhandlingsvändor.
För vissa typer av avtal, formalavtal, föreskrivs i lag en särskild form för att de ska vara
giltiga. För sådana avtal gäller inte AvtL:s regler om avtalsslut. Köp av fastighet måste
vara i skriftlig form för att vara giltigt. Ett muntligt löfte om att få köpa en fastighet från
en säljare är således inte bindande enligt löftesprincipen. Avtal som inte kräver särskild
avtalsform kallas konsensualavtal.
Anbudet och accepten uttrycker båda att parterna vill binda sig för samma förpliktelse –
parterna har utväxlat och uttryckt samstämmiga viljeförklaringar, och en gemensam
partsavsikt har uppstått.
5.5.2 Anbud kontra utbud

Du har fått ett reklamblad i brevlådan för en DVD-spelare till ett mycket förmånligt
pris. Entusiastiskt beger du dig till affären, men väl där upptäcker du att priset är högre
än vad som stod i annonsen. Eftersom du läst om löftesprincipen för anbud undrar du
om inte handlaren brutit mot en grundläggande regel, eftersom han ändrat sitt
erbjudande efter det att du läst annonsen men innan du ”svarat”.
Svaret på din fråga är nej. Handlaren har faktiskt inte avgivit något anbud. Ett
reklamblad som skickas ut till hushållens brevlådor är inte ett anbud utan ett utbud.
Likaså utgör föremål i skyltfönster, annonser i tidningar och utställda varor i snabbköp
utbud. Ett utbud är till skillnad från ett anbud inte bindande. Istället ska det uppfattas
som en inbjudan till köparen att ge ett anbud genom att begära att få köpa varan.
Gränsen mellan anbud och utbud är inte knivskarp. Tumregeln är att ett anbud ska vara
preciserat och ha en tämligen bestämd adressat. I annat fall rör det sig om ett utbud.
5.5.3 Konkludent handlande

Anbud och accept behöver inte alltid faktiskt uttryckas i ord. En persons beteende kan i
praktiken utgöra ett anbud eller en accept. Man talar då om konkludent handlande.
Resor med kollektivtrafik är ett typiskt exempel på konkludent handlande. Anbudet
består i att bussen stannar på hållplatsen och ger tillfälle att stiga på. Accepten består i
att passageraren stiger på och betalar sin biljett. Trots att kanske inte ett ord sagts har
avtal om transport slutits mellan bussbolaget och passageraren.
5.5.4 Negativ avtalsbindning

Huvudregeln för att ett bindande avtal ska komma till stånd är att avtalsparterna avger
samstämmiga viljeförklaringar. Detta innebär att en part i normalfallet aldrig ensidigt
kan ålägga någon annan en förpliktelse och på så vis få ett avtal till stånd genom negativ
avtalsbindning. Passivitet ska inte tolkas som samtycke och ger inte upphov till
bundenhet.
En bokklubb kan inte skicka ett anbud om medlemskap till dig och därefter hävda att du
genom att inte avböja anbudet godtagit medlemskapet. Inte ens om de skickar med en
bok är du skyldig att betala för den eller att skicka tillbaka den. Du har ju inte avgivit
vare sig anbud eller accept. Marknadsföringskampanjer av den här typen bygger på att
många inte vet vad som gäller och tror sig vara bundna. Marknadsföringslagen
förbjuder denna typ av affärsmetod.
5.5.5 Acceptfristens längd

För att ett avtal ska ha kommit till stånd måste accepten komma till anbudsgivaren inom
den s.k. acceptfristen. Accepten ska komma anbudsgivaren till handa inom
acceptfristen, det räcker inte att den blivit skickad inom angiven tid. Normalt
bestämmer anbudsgivaren själv hur lång den här tiden är. Han anger att han vill ha svar
inom viss tid. Får han inget svar inom denna tid, gäller inte längre anbudet. Han är alltså
bunden av sitt anbud endast under acceptfristen.
Nästa fråga är hur acceptfristen beräknas. Anger anbudet acceptfristen till en bestämd
tidpunkt t.ex. ”senast den 3 maj” ska accepten ha kommit anbudsgivaren till handa just
senast den 3 maj. Har anbudet en formulering såsom ”inom tio dagar” anger AvtL 2 §
att acceptfristen räknas från den dag anbudet är dagtecknat. Den dag då brevet
dagtecknades räknas alltså inte, utan man börjar räkna nästa dag. För telegram däremot
gäller att tiden räknas från den tidpunkt som telegrammet inlämnades för befordran. För
e-post torde samma regler gälla som för telegram, alltså att acceptfristen räknas från den
tidpunkt då meddelandet skickades.
Att fastställa acceptfristens längd är inte något problem om anbudsgivaren själv har
angett en viss tidpunkt. Det kan dock vara så att det inte finns någon uppgift i anbudet
om hur lång acceptfristen är. Vad gäller då? Accepten ska då vara anbudsgivaren till
handa ”inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas
åtgå”, AvtL 3 § 1 st. Denna legala acceptfrist delas in i tre delmoment:
 normal transporttid för anbudet
 skälig betänketid
 normal transporttid för accepten
Den sammanlagda tiden för dessa tre moment utgör acceptfristen. Att tänka på rörande
sista punkten är att anbudsgivaren har rätt att utgå från att ett anbud per telefon eller e-
post kommer att besvaras på samma sätt, eller på annat sätt som går lika snabbt.
Det som är svårast här är naturligtvis att uttala sig om vad som är skälig betänketid. Vad
som är skälig betänketid beror alltid på omständigheterna i den enskilda fallet och då
särskilt på vad det framtida avtalet kommer att handla om. Vi kan med säkerhet säga att
två månaders betänketid för köp av ett parti jordgubbar är alldeles för lång tid och att en
veckas betänketid för köp av 40 Jas-plan à 85 miljoner kronor är alldeles för kort tid.
Parternas tidigare affärsrelationer kan också spela roll. Gör parterna ofta likartade
affärer med varandra behöver kanske inte acceptfristen vara särskilt lång. Osäkerheten
kring vad som är skälig betänketid från fall till fall gör att man bör ange acceptfristens
längd i anbudet.
För muntliga anbud gäller att de måste antas omedelbart. Acceptfristen är alltså mycket
kort. Anbudsgivaren kan dock uttryckligen medge en längre acceptfrist.
Uttrycket ”komma till handa” (som anges i lagtexten) innebär inte att anbudsgivaren
måste ha tagit del av acceptens innehåll inom acceptfristen. Accepten anses ha kommit
honom till handa då den kommit fram så att den finns tillgänglig för honom. Det kan
vara att accepten levererats till hans postadress eller att på annat sätt mottagits av
honom eller för honom behörig representant. En av anledningarna till att lagstiftaren
valt denna lösning är att man inte velat ge anbudsgivaren tillfälle att dra sig undan
genom att inte ta del av acceptens innehåll.
I kommersiella förhållanden måste accepten komma anbudsgivaren till handa inom

normal kontorstid för den aktuella branschen. Kommer accepten fram efter sedvanlig
kontorstid anses det inte kommit mottagaren till handa förrän nästa morgon. Vad som
gäller för e-post i detta avseende diskuteras (vad är normal kontorstid för e-post, är den
längre eftersom medarbetare även kan koppla upp sig hemifrån?). Det säkraste är dock
att hålla sig till grundregeln om normal kontorstid, så kan man alltid vara säker på att
accepten kommit mottagaren till handa inom rätt tid.
Har man en gång sagt nej till ett anbud förfaller detta även om acceptfristen inte gått ut.
5.5.6 Accepten kommer för sent

Huvudregel är att anbudet förfaller om accepten kommer för sent, d.v.s. kommer efter
det att acceptfristen löpt ut. Vad som i stället händer är att accepten betraktas som ett
nytt anbud som är bindande för den som skickade det. Acceptfristen blir då en legal
acceptfrist med skälig betänketid.
Men vad händer i denna situation om den som skickat accepten tror att accepten kommit
fram i rätt tid? Kommer accepten för sent, men den som skickat svaret tror att den
kommit fram i rätt tid och anbudsgivaren måste inse att avsändaren trodde detta, måste
anbudsgivaren reklamera det sena svaret, d.v.s. meddela anbudstagaren att accepten
kommit fram för sent. Reklamerar inte anbudsgivaren blir avtalet giltigt.
Vill anbudsgivaren i denna situation inte vara bunden av avtalet, är det alltså viktigt att
reklamera. Ur bevissynpunkt är det naturligtvis bevärligt att bedöma anbudstagaren tro
och vad anbudsgivaren insåg eller måste ha insett. För att vara säker på att inte bli
bunden av avtal mot sin vilja, gör det till en rutin att alltid reklamera accepter som
kommer för sent.
5.5.7 Oren accept

Avtal har kommit till stånd om samstämmiga viljeförklaringar föreligger, d.v.s. om
anbud och accept är likalydande. Men vad gäller om accepten avviker från anbudet?
Antag att A skickar ett anbud till B, i vilket B erbjuds köpa 100 kilogram äpplen för 5
kronor per kilogram. B svarar inom acceptfristen att han vill köpa 100 kilogram äpplen
men för 4,75 kronor per kilogram.
Vi kan konstatera att accepten inte stämmer med anbudet. Accepter som ”på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll, icke överensstämmer med anbudet”, AvtL 6 § 1 st.,
är orena. En oren accept anses enligt avtalslagen vara ett avslag i förening med nytt
anbud. Vill A sälja för 4,75 kronor per kilogram, måste han skicka en accept till B inom
legal acceptfrist. Gör han inte det, har inte ett avtal kommit till stånd. I och med B:s
orena accept är A inte längre bunden av sitt ursprungliga anbud. I juridisk doktrin har
påpekats att inte varje tillägg eller ändring gör att accepten blir oren5 och att det är en svår
sak att avgöra om accepten verkligen är oren eller inte. För att ta det säkra före det
osäkra är rådet att alltid agera som om accepten är oren och reklamera även om
ändringen är liten eller om ett tillägg gjorts som enbart gäller en detalj.
Det finns ett undantag från huvudregeln enligt vilket avtal kan komma till stånd även
vid oren accept. Undantagsregeln liknar undantagsregeln om sen accept. Tror
anbudstagaren att han lämnar en ren accept trots att den är oren och anbudsgivaren
måste ha insett detta måste anbudsgivaren reklamera den orena accepten. Utan
reklamation blir anbudsgivaren bunden av ett avtal i enlighet med den orena accepten.
5
Adlercreutz, Avtalsrätt I uppl. 9, s 60.
På samma sätt som med regeln om sen accept är det svårt att bedöma vad anbudstagaren
trott och vad anbudsgivaren måste ha insett. För att inte riskera att bli bunden av ett
avtal med ett annat innehåll än vad man själv vill, gör det till en vana att reklamera
orena accepter.
5.5.8 Passivitet och partsbruk

Huvudregeln i svensk avtalsrätt är att passivitet inte kan ge upphov till bindande avtal.
Det finns dock anledning att vara uppmärksam på att tidigare affärsförbindelser mellan
parterna kan medföra att avtal kommer till stånd på grund av att anbudstagaren inte
avböjer anbudet. Har ett partsbruk utvecklats mellan parterna där avtal sluts om inte
anbudstagaren tackar nej till anbudet blir denna praxis ledande för parternas
mellanhavanden. Domstolar är restriktiva med att tillämpa en generell regel med detta
innehåll eftersom den strider mot huvudregeln, men partsbrukets betydelse kan ändå
vara värd att känna till. Tillsammans med övriga omständigheter i en viss situation
skulle det kunna leda till att avtal anses vara slutet.
Övriga fall av negativ avtalsbindning inom svensk avtalsrätt finns reglerade i lag.
5.6 Fullmakt
Det är inte alltid man själv kan sköta sina rättsliga angelägenheter. Man kan vara sjuk,
bortrest eller av någon annan anledning vilja bli representerad av en annan person. I
sådana fall kan du lämna en fullmakt för en annan person att handla för din räkning.
Med hjälp av fullmakt kan en annan person sluta avtal som blir bindande för dig. AvtL
kapitel 2 handlar om fullmakter.
5.6.1 Avtal med hjälp av fullmakt

Avtal som sluts med fullmakt sluts genom medverkan av tre personer:
 Huvudmannen eller fullmaktsgivaren – den som ger fullmakten
 Fullmäktigen – personen som får fullmakten
 Tredje man – fullmäktigens förhandlingsmotpart
Den teoretiska definitionen på en fullmakt är följande. ”Fullmakt är en av huvudmannen

till tredje man riktad förklaring, att fullmäktigen får handla å huvudmannens vägnar och
att huvudmannen mot tredje man ansvarar för vad fullmäktigen på grund av fullmakten i
huvudmannens namn företar sig mot tredje man.”
Fullmäktigen B får alltså en fullmakt från fullmaktsgivaren A, med vilken B sluter avtal
i A:s namn. Avtalsrelationen uppstår mellan A och person C som förhandlat med B.
Fullmäktigen B blir inte part i det avtal han varit med om att skapa.
5.6.2 Olika typer av fullmakt

Hur får då tredje man C reda på att B handlar med fullmakt från A? Huvudmannen har
flera sätt att välja på för att upplysa tredje man om fullmakten.
 Huvudmannen ger skriftlig eller muntlig fullmakt för fullmäktigen direkt till
tredje man (direktmeddelad fullmakt).
 Skriftlig fullmakt lämnas till fullmäktigen som ska visa upp fullmakten för tredje
man.
 Huvudmannen ger muntlig fullmakt till fullmäktigen, uppdragsfullmakt.
 Ställningsfullmakt – fullmäktigen intar viss ställning som typiskt sett medför rätt
att agera för huvudmannens räkning. Exempelvis expedit i affär.
5.6.3 Behörighet och befogenhet

Du har gett din kompis uppdrag att köpa en begagnad cykel och skriver en fullmakt där
du befullmäktigar henne att för din räkning köpa en cykel. Du säger till henne innan hon
går att cykeln inte får kosta mer än 500 kronor och det är hon med på.
Utåt sett, gentemot tredje man, har kompisen rätt att med bindande verkan för dig köpa
en cykel. Hennes behörighet är alltså att köpa en cykel. Men du och kompisen har
samtidigt avtalat om att cykeln inte får kosta mer än 500 kronor, hennes befogenhet –
vad hon får lov att göra för dig – är trängre än hennes behörighet.
Vad händer i exemplet ovan om kompisen köper en cykel för 600 kronor? Utifrån den
skriftliga fullmakten har tredje man ingen anledning att misstänka att kompisen inte har
rätt att köpa för denna summa, han är i god tro beträffande hennes befogenhet. Eftersom
tredje man är i god tro blir du i egenskap av huvudman bunden av avtalet. Överskrider
fullmäktigen sin behörighet blir huvudmannen däremot inte bunden. Du skulle alltså
inte blivit bunden av något avtal om kompisen köpt en sparkcykel.
Exemplet har handlat om en skriftlig fullmakt. För muntliga fullmakter som givits till
fullmäktigen (uppdragsfullmakter) gäller däremot att huvudmannen inte blir bunden av
ett avtal om fullmäktigen överskrider sin befogenhet, även om tredje man var i god tro.
Befogenheten sammanfaller för denna typ av fullmakter med behörigheten eftersom
fullmakten inte syns för tredje man.
Fullmakt upphör genom att den återkallas. Tredje man kan heller aldrig åberopa fullmak-
ten om han skriftligen eller muntligen fått meddelande från huvudmannen om att full-
makten inte längre gäller.
5.6.4 Ställningsfullmakt
I det praktiska livet när vi gör affärer med andra kommer vi nog ofta i kontakt med ställ-
ningsfullmakten. Det speciella med ställningsfullmakten är att behörigheten att binda
huvudmannen kommer sig av den ställning eller funktion som en person har. Avgörande
för om en person verkligen får företa en viss handling blir i dessa fall lag och/eller
sedvänja. Det typiska exemplet på ställningsfullmakt är butiksanställda försäljare. En
expedit i en radiohandel har genom sin ställning normalt rätt att träffa avtal om
försäljning av hemelektronik till kunderna, detta följer naturligt av hans arbetsuppgifter.

Han har däremot inte rätt att för affärens räkning träffa avtal med datorleverantör om att
affären ska börja sälja leverantörens datorer. Naturligtvis är det möjligt för
uppdragsgivaren att begränsa ställningsfullmakten med instruktioner till fullmäktigen.
Man måste dock tänka på att det som avgör gränserna för när bindande avtal kommer
till stånd är hur tredje man uppfattar ställningen. Känner tredje man inte till några
begränsande instruktioner blir huvudmannen ändå bunden av alla handlingar som
ställningsfullmäktigen vidtagit inom ramen för ställningsfullmakten.
5.6.5 Ratihabition och fullmäktiges skadeståndsskyldighet

Huvudmannen kan i efterhand godkänna (ratihabera) ett avtal som fullmäktigen ingått
utan att vara behörig. Avtalet blir då bindande för huvudmannen.
Huvudregeln är att fullmäktigen blir skadeståndsskyldig gentemot huvudmannen om be-

fogenheten överskridits och ett bindande avtal kommit till stånd med godtroende tredje
man.
När det gäller uppdragsfullmakter kan fullmäktigen bli skadeståndsskyldig gentemot

godtroende tredje man om avtalet som ingåtts inte är bindande för huvudmannen. Tredje
man ska ersättas med ett sådant belopp att han kommer i samma ekonomiska läge som
om avtal kommit till stånd med huvudmannen i enlighet med den av fullmäktigen
uppgivna uppdragsfullmakten.
5.6.6 Återkallande av fullmakten

En fullmakt kan återkallas. Hur fullmakten ska återkallas beror på vilken typ av
fullmakt det rör sig om.6
 Återkallelse av direktmeddelad fullmakt sker genom ett meddelande direkt till
motparten.
 Återkallelse av den skriftliga fullmakten sker genom att huvudmannen återtar eller
låter förstöra handlingen, AvtL 16 §. Fullmäktigen är skyldig att på
huvudmannens begäran återställa fullmakten, AvtL 16 § 2 st.
 Återkallande av en uppdragsfullmakt sker genom ett meddelande från
huvudmannen till fullmäktigen. Fullmakten är återkallad när meddelandet kommit
fullmäktig till handa, AvtL 18 §.
 Återkallelse av ställningsfullmakt sker genom att "fullmäktigen avlägsnas från
tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad", AvtL 15 §.
6
Fullståndiga bestämmelser om återkallade av fullmakt finns i 12-18 §§ AvtL och 19-20 §§ AvtL.

1. Man brukar säga att avtalet har två funktioner. Vilka?
2. Vad är kontraheringstvång?
3. Vad kan anledningen vara till att det lagstiftats om kontraheringstvång?
4. Nämn något exempel när kontraheringstvång föreligger.
5. Förklara förhållandet mellan avtalsfriheten och tvingande lagregler.
6. Ge exempel på en juridisk person.
7. Redogör för begreppen rättskapacitet respektive rättslig handlingsförmåga.
8. Enligt huvudregeln har den med rättskapacitet även full rättslig handlingsförmåga.
Vilka är undantagen från denna huvudregel?
9. Vid sidan av 18-årsgränsen är åldern 16 år viktig. Varför?
10. Förklara skillnaden mellan att stå under förvaltarskap och ha en god man förordnad
för sig.
11. Vad betyder verbet ratihabera?
12. Vad menas med det latinska uttrycket pactum turpe?
13. Vad innebär den s.k. löftesprincipen?
14. Vad är den legala acceptfristen?
15. Vad är skillnaden mellan ett anbud och ett utbud?
16. I vilken utsträckning är muntliga avtal bindande?
17. Vilken acceptfrist gäller för muntliga anbud?
18. Pelle är som så många andra intresserad av att spela datorspel. Han behöver
uppgradera sin dator med en ny hårddisk för att kunna spela de senaste
spelversionerna. Han har sparat till hårddisken och betalar den kontant, 2 000 kr.
Men i affären får han också se några nya spel som han inte kan motstå och han
köper dem på avbetalning för 800 kr. Vad gäller om Pelle är
a) 14 år gammal?
b) 17 år gammal?
19. Pelle har tjänat ihop pengarna till hårddisken genom att jobba som försäljare i en
VVS-butik. Han har bl.a. sålt ett exklusivt italienskt badkar till en äldre herre med
glasögon vars avsikt var att överraska frun med ett renoverat badrum när hon kom
hem från en längre resa. När frun kommer hem efter två månader visar det sig
dessvärre att hon hatar badkaret och inte vill ha det kvar. Mannen vänder sig då till
affären och frågar om det inte är så att hans köp måste vara ogiltigt eftersom
försäljaren alldeles tydligt inte var myndig. Vad gäller?
20. Fabian hyr en lägenhet i en fastighet där han trivs väldigt bra. En liten etta med
kokvrå har nu blivit ledig och eftersom Fabian trivs så bra tipsar han sin yngre bror
Per om den lediga ettan. Per är 17 år, men ser äldre ut. Han bor fortfarande hemma,
men har sparade pengar som han tjänat på ett synnerligen välbetalt sommarjobb.
Vad säger du till Per om hans möjlighet att hyra lägenheten? Om Per däremot
kontaktat dig för att köpa din begagnade cykel, vad hade du sagt om det?
21. Vilhelm börjar bli till åren kommen. Han gör allt fler märkliga saker, tycker hans
yngre släktingar. Måttet är rågat när de upptäcker att han av en ingivelse köpt en
klocka för en stor del av sin månatliga pension, av en försäljare på gatan som sagt
att den var värdefull. Det är helt klart en klocka av den typ man kan få genom
erbjudanden i bokklubbar. Vilhelm får slutligen en förvaltare utsedd åt sig.
Förvaltaren ska ha hand om Vilhelms samtliga ekonomiska angelägenheter. Vid den
årliga hälsokontrollen framkommer det dessutom att Vilhelm är senil i ett ganska
framskridet stadium. Vad gäller rörande Vilhelms klockköp i nedanstående fall?
a) Om han företagit köpet efter det att förvaltare förordnats?
b) Om han inte fått någon förvaltare?
c) Om han inte varit senil utan bara osedvanligt lättlurad och inte heller behövt
någon förvaltare?
22. Färgfabrikanten Kludd & Kladd erbjuder målaren Yvig att köpa ett parti vit färg för
2 000 kr med leverans fem vardagar efter accept. Anbudet skickas per brev och är
daterat den 15 september. Yvig accepterar och skriver sin accept i ett brev som
dateras 20 september. Brevet postas samma dag. Avgör om bindande avtal kommit
till stånd om
a) det i anbudet står ”Svara senast den 20 september”
b) Kludd och Kladd har begärt svar senast den 22 september
c) inte anbudet anger en bestämd tid för svar
d) Kludd och Kladd vill ha svar senast den 22 september och den 20 september är
en fredag.
23. Signe Kavat erbjuder dig i ett odaterat brev att köpa en begagnad slagborr för 400
kr. Hon har i brevet angett att hon emotser svar inom sju dagar. Brevet är
poststämplat i Mölndal den 2 oktober 2001 och du får det den 5 oktober 2001. Du är
i akut behov av en ny borr inför småreparationer som ska göras och svarar således
med vändande post att du vill köpa borren för det erbjudna priset. Ditt svar landar
hemma hos Signe i Mölndal den 9 oktober 2001. Signe är dock bortrest och läser
därför inte brevet förrän dagen därpå. Signe har vid det här laget ångrat sig och
meddelar därför dig att det inte blir något köp eftersom du inte har svarat inom rätt
tid. Hon talar om för dig att hon lämnade sitt första brev till posten redan den
30 september 2001. Vad gäller?
24. Fastighetsförvaltare Redig har fått erbjudande om att köpa ett överskottslager med
tapeter. Svarsfristen går ut i dag klockan 12. Redig tyckte att priset var lite högt och
han skrev därför till säljaren och tackade nej i går. I dag läser emellertid Redig i
morgontidningen att tapetfabrikören uppger att fabrikationen av den aktuella
tapeten ska upphöra helt och hållet eftersom den var av för bra kvalité i förhållande
till det pris den kunde betinga på marknaden. Fabrikören uttalar i tidningen att den
som lyckas lägga vantarna på tapeten gör ett klipp. Redig ångrar sig när han läser
detta och ringer säljaren på förmiddagen för att meddela att han är intresserad av att
köpa överskottslagret. Säljaren säger dock nu att han har läst tidningen och att det
gamla budet inte längre gäller. Vad kan du säga till Redig om vad det är som gäller?
25. Affären Sportgalningen har stort invigningskalas för sin nya butik i Knalleland i
Borås. Invigningen har föregåtts av stora annonser i dagspressen där man kunnat
läsa om de fynd man som köpare kan göra bland öppningserbjudandena. Sara
Svensson hittar ett par aerobicskor som enligt prislappen kostar 700 kr. I andra
affärer har hon sett att samma skor kostat 900 kr så hon tycker att detta är ett sant
fynd. Hon betalar för skorna och går mot utgången. Innan hon hinner ut stoppas hon
emellertid av en expedit som talar om att skornas prismärkning var felaktig,
egentligen kostar de 900 kr. Expediten säger att Sara antingen måste betala
ytterligare 200 kr eller lämna tillbaka skorna mot att hon återfår den erlagda
köpeskillingen. Red ut vad som gäller.
26. Olle Höök är en entusiastisk fågelskådare. En dag ute på Ölands södra udde får han
kontakt med en annan fågelskådare och de två börjar prata om kikare. Det visar sig
att den andre precis har köpt en ny kikare och att hans gamla kikare är en modell
som Olle varit sugen på att skaffa. ”Du kan få köpa den billigt av mig, en tusenlapp,
prutat och klart” säger den andre. Olle vill gärna ha kikaren, men blir ändå lite tagen
på sängen och säger att jo, det tål ju att tänkas på. Det blir dags för kaffepaus och de
går bort och hämtar sig varsin kopp. Vid kaffeserveringen ropar en tredje
fågelskådare till Olles nye kompis ”Hasse, hur var det nu med kikaren, är den till
salu? Jag vill i så fall köpa den!” ”Ok, då säger vi det. Tusen kronor”, svarar den
andre. Olle blir sur och säger att han ju skulle köpa kikaren och att han rimligtvis
måste ha fått tänka lite på saken. Har Olle rätt i det han säger?
27. A vill sälja sin bil för 20 000 kronor till B. B vill fundera en tid och ber att få
återkomma med svar inom en vecka, vilket A ger sitt samtycke till. Efter fyra dagar
får A ett brev, i vilket det står följande:
Bäste A.
Jag gillar bilen. Den kommer att passa mig perfekt. Jag köper den för det begärda
priset 20 000 kronor, vilket således inkluderar bilen med takräcke och vinterdäck.
Pengarna får du när jag hämtar bilen hos dig i nästa vecka.
Hälsningar B
a) Nu är det emellertid så att A tänker skaffa en ny bil av samma märke och alls
inte vill sälja sina vinterdäck. Visst hade de pratat kort om vinterdäcken som låg i
garaget, men A hade aldrig sagt att de ingick i anbudet. A:s vän C var förresten
närvarande vid tillfället och kan intyga detta. Men det är inte orimligt att B kunde
ha uppfattat det som om de ingick. Vad gäller i en sådan här situation?
b) Vad gäller då om A inom skälig tid svarar att vinterdäcken inte ingår i priset?
Har det då kommit till stånd ett bindande avtal som avser endast bil med takräcke
för 20 000 kronor? Eller har det inte kommit till stånd något avtal alls?
28. Vad är en ställningsfullmakt?
29. Vad är skillnaden mellan behörighet och befogenhet?
30. I fullmaktsläran har du stött på uttrycket att ratihabera. Vad betyder det?
31. Hur återkallas en uppdragsfullmakt?
32. Du ska resa bort över veckoslutet, men av förbiseende har du kommit överens med
en spekulant som vill köpa dina trädgårdsmöbler om att han ska komma och titta på
möblerna under lördagen. Eftersom du är angelägen om att få affären avslutad ber
du en god vän att ta hand om visning och eventuell försäljning. Skriv en fullmakt
för detta ändamål. Tänk på vilka följderna blir om du utformar fullmakten på olika
sätt och var beredd att förklara varför du valt den variant som du valt.
33. Stig Mattsson, innehavaren av skivaffären Stickans skivor beslutar sig för att hans
tidigare priser varit alldeles för låga. Han ger order till en av sina anställda att höja
priset på alla CD-skivor med 10 %. Den anställde lyder emellertid inte utan
fortsätter att sälja CD-skivor till det tidigare priset. Blir de avtal den anställde slutit
bindande för Stig? Vilka följder får den anställdes handlingar i förhållandet mellan
honom och Stig?
34. Olle Höök har en stuga på Öland som han bor i när han är där och fågelskådar. I
sommar har han dock andra semesterplaner så han ger sin granne i uppdrag att hyra
ut stugan i juli och augusti. Grannen får en skriftlig fullmakt för att kunna sköta sitt
uppdrag. Olle säger dessutom muntligen till grannen att det är viktigt att han får ett
så högt pris som möjligt och den absolut lägsta tänkbara hyran är 6 000 kr per
månad. Grannen visar upp fullmakten när det kommer spekulanter. Vad händer om
grannen hyr ut stugan i juli och augusti för 6 500 kr per månad?
35. Fastighetsbolaget Y har anställt en sommarvikarie som fastighetsförvaltare. Efter ett
par veckor kommer ledningen fram till att personen i fråga inte verkar riktigt
pålitlig och talar därför om för honom att han inte får sluta hyresavtal med nya
hyresgäster utan att första tala med någon i ledningen. En dag veckan därpå är
ledningen på konferens i skärgården när det kommer ett par som är intresserad av
att hyra den lediga lägenhet som bolaget haft utannonserad på sin hemsida.
Sommarvikarien berättar om lägenheten och talar även om att bolaget vill ha en
månadshyra i deposition. Hyresspekulanterna betalar då kontant på stället och säger
att de kommer in senare i veckan för att bekräfta hyresavtalet skriftligt. Är bolaget
Y bundet av hyresavtalet?
36. Fastighetsbolagets Y:s VD är en entusiastisk snickare på sin fritid och han vill
därför köpa en svarv. Han anlitar sin kusin Osbonn som ombud. VD:n utfärdar en
skriftlig fullmakt varigenom Osbonn befullmäktigas att för VD:ns räkning inköpa
”en styck begagnad träsvarv av fabrikat Stålnick”. Samtidigt säger VD:n till Osbonn
att svarven inte får kosta mer än 20 000 kronor, för VD:n har det lite kärvt med
privatekonomin! Osbonn finner hos Kålle på Berget en Stålnick svarv. Den kostar
visserligen 30 000 kronor men den är av årets modell och Osbonn tycker att den är
väl värd sitt pris. Han visar upp fullmakten och köper svarven. Kålle levererar
svarven någon dag senare och skickar med en faktura på 30 000 kronor. VD:n
vägrar emellertid att fullfölja köpet eftersom han inte har råd med en så fin svarv.
Hur gestaltar sig rättsläget mellan de tre inblandade?
37. Läs rättsfallet NJA 1990 s 591 nedan. Skriv en kort sammanfattning av rättsfallet.
Redogör för hur HD resonerade för att komma fram till sitt domslut. Läs även
Anvisningar till rättsfallsanalys.
Anmärkning: Rättsfallet är hämtat ur en rättsfallssamling, varför den redaktör som
nämns på s. 595 i rättsfallet inte är författaren till detta kompendium utan
redaktören för rättsfallssamlingen.
NJA 1990 s 591 (ställningsfullmakt)

En inköps- och försäljningsavdelning vid ett aktiebolag förestods av en person, som på
grund av sin ställning var behörig att för bolaget sluta avtal om köp och försäljning av
maskiner. Efter det att en köpare av en maskin hävt köpet och begärt att av bolaget
återfå erlagd köpeskilling jämte skadestånd, träffade avdelningsföreståndaren för
bolagets räkning en slutlig uppgörelse i tvisten. Fråga huruvida
avdelningsföreståndarens behörighet omfattade även den särskilda typen av avtal.
Byriel Plastic A/S, Danmark, förde efter stämning å Lars Berg Maskin AB vid Stockholms
TR den talan som framgår av TR:ns dom.
TR:n (rådmännen Bredberg-Olsson och Berzins samt t f rådmannen Sahlström) anförde i
dom d 4 dec 1986: Yrkanden m m. Byriel Plastic A/S
s 592
(Byriel AS) tillverkar plastprodukter och använder därvid maskiner, s k formsprutor.
Verkställande direktör i företaget är Ole B.
Lars Berg Maskin Aktiebolag (Lars Berg AB) drevs till sept 1986 under firma Viktor Berg
Aktiebolag (Viktor Berg AB). Verksamheten i sistnämnda bolag var uppdelad på två avdel-
ningar, den ena bedrev handel med transmissionskomponenter och den andra med maskiner
för bl a tillverkning av plastprodukter. Till en del var det fråga om agenturer för utländska
tillverkare. Till Lars Berg AB har överförts endast verksamhetsgrenen avseende maskiner.
Styrelsen för Viktor Berg AB utgjordes av Lars B. Denne utgör också styrelsen i Lars Berg
AB.
Byriel AS har yrkat förpliktande för Lars Berg AB att till Byriel AS utge DEM 110 000
eller motvärdet på betalningsdagen i svensk valuta jämte ränta fr o m d 1 juni 1984 tills betal-
ning sker enligt 6 § räntelagen i dess lydelse före d 1 juli 1984. Om detta yrkande inte skulle
vinna bifall, har Byriel AS i andra hand yrkat förpliktande för Lars Berg AB i enlighet med
vad nedan anförs under rubriken Grunder m m.
Lars Berg AB har bestritt käromålet och förklarat sig ej kunna vitsorda skäligheten i och för
sig av yrkat belopp. Yrkad ränta har vitsordats såsom skälig.
Grunder m m.
Byriel AS
För de maskinleveranser Viktor Berg AB gjorde till Danmark anlitades för montage- och
servicearbeten Hans Jørgen Petersen. Denne tog kontakt med Byriel AS i slutet av 1982 och
försökte intressera bolaget att byta en bolagets formspruta av fabrikat Battenfeld mot en ny
spruta tillverkad av maskinföretaget MIR S.p.A. i Italien, vilket företag Viktor Berg AB
representerade. Detta ledde till förhandlingar mellan Byriel AS och MIR varvid Byriel AS
som villkor för köp av en MIR-maskin uppställde att Battenfeld-maskinen skulle tagas som
bytesvaluta och därvid värderas till DEM 110 000. Erik K tog d 16 febr 1983 som represen-
tant för Viktor Berg AB kontakt med Ole B för ytterligare diskussion om köpet av MIR-
maskinen vilket ledde till att Byriel AS d 22 febr avgav en proformaorder vari priset för
MIR-maskinen angavs till DEM 161 000 och för Battenfeld-maskinen till DEM 140 200.
Prishöjningen på Battenfeld-maskinen var föranledd av avskrivningstekniska skäl. Det vä-
sentliga för Byriel AS var att det kontantpris bolaget skulle betala som mellanskillnad skulle
vara oförändrat i förhållande till vad tidigare diskuterats, nämligen DEM 20 800. Sedan
Byriel AS fått besked om att villkoren i proformaordern kunde accepteras besökte Ole B
tillsammans med Erik K MIR i Italien d 23 och 24 febr 1983. Härvid överenskoms att det
pris Byriel AS skulle betala kontant skulle vara DEM 30 000 genom att priset på MIR-mas-
kinen höjdes till DEM 170 000. Affären skulle genomföras så att Viktor Berg AB skulle
köpa MIR-maskinen på fast räkning från MIR och vidareförsälja den till Byriel AS. I anled-
ning härav sände Byriel AS d 2 mars 1983 en order
s 593
till Viktor Berg AB på MIR-maskinen med angivande av de senast överenskomna priserna.
Ordern återkom till Byriel AS först i sept 1983 försedd med Viktor Berg AB:s underskrift
genom Erik K och med ändringar som Erik K gjort beträffande priserna så att priset för
MIR-maskinen höjts till DEM 180 000 och den kontanta mellanskillnaden till DEM 40 000.
Byriel AS protesterade omedelbart med hänvisning till den tidigare överenskommelsen och
klagade även över att Byriel AS inte underrättats om nyare modeller av MIR-maskiner och
att maskinleveransen blivit försenad fyra månader. Trots detta utfärdade Viktor Berg AB
faktura med den av Byriel AS inte godkända prishöjningen. Byriel AS protesterade på nytt i
brev d 4 okt 1983 samt anmärkte även på vissa fel och brister i MIR-maskinen som vid det
laget hade levererats till Byriel AS. Detta ledde till att Viktor Berg AB utfärdade en
kreditfaktura om DEM 10 000 så att mellanpriset kunde nedbringas till det överenskomna
DEM 30 000. MIR-maskinen fungerade emellertid inte och kunde inte användas i produk-
tionen. Dessutom förstördes en del dyrbara verktyg för Byriel AS. Detta reklamerades till
Viktor Berg AB såväl brevledes – i nov och dec 1983 samt i febr 1984 – som vid ett flertal
telefonsamtal med Erik K under samma tidsperiod. MIR ville nu undvika ytterligare prob-
lem och hävde köpet i telegram d 27 febr 1984. Byriel AS accepterade hävningen i brev d 5
mars 1984 till Viktor Berg AB enär maskinen inte hade kunnat bringas i leveransgillt skick
och krävde att parternas ekonomiska mellanhavanden skulle regleras på så sätt att, innan
maskinen avhämtades, Viktor Berg AB skulle till Byriel AS betala DEM 140 000 samt
DKK 63 200 för bl a produktionsbortfall. Viktor Berg AB genom Erik K accepterade i brev
d 9 mars 1984 ”att häva hela köpet” och nämnde att Battenfeld-maskinen skulle återgå till
Byriel AS men att någon ersättning för förlorad produktion inte skulle kunna utges. I brev d
13 mars 1984 framförde Byriel AS att bolaget vägrade ta tillbaka Battenfeld-maskinen,
anmodade Viktor Berg AB att omgående avhämta MIR-maskinen så att plats kunde beredas
för en annan formspruta samt upprepade kravet om ersättning med DEM 140 000 och DKK
63 200. Ett möte ägde rum hos Byriel AS d 11 april 1984. I detta deltog Ole B, Erik K samt
en Franco I som representerade MIR. Därvid träffades ett avtal (domsbilaga 1) som innebar,
som en slutlig lösning av parternas mellanhavanden, att Viktor Berg AB skulle återta MIR-
maskinen och till Byriel AS erlägga DEM 110 000 senast d 31 maj 1984. MIR garanterade
att Viktor Berg AB skulle fullgöra sin betalningsförpliktelse. Angivna belopp motsvarade
det av Byriel AS från början begärda priset för Battenfeld-maskinen. Byriel AS avstod
alltså från skadestånd för att få saken ur världen. Viktor Berg AB har härefter inte fullgjort
betalning enligt avtalet med invändning bl a att Erik K inte var firmatecknare och inte hade
fullmakt att för Viktor Berg AB teckna avtal för Viktor Berg AB:s räkning. Denna
inställning utgör en efterhandskonstruktion. Byriel AS vitsordar att Erik K inte var registre-
rad som firmatecknare. Byriel AS hävdar emellertid att Erik K varit behörig att teckna
Viktor
s 594
Berg AB:s firma på grund av att omständigheterna varit ägnade att ge Byriel AS såsom
tredje man välgrundat intryck av behörighet för Erik K. Det rör sig om ställningsfullmakt
alternativt toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt. Erik K förestod ensam avdelningen
för handel med maskiner. Lars B arbetade i regel endast på eftermiddagarna. Erik K skötte
alla direktkontakter med leverantörer och kunder genom att ta upp order och förmedla dessa
till leverantörerna i händelse av provisionsaffärer eller genom att köpa och sälja i fast
räkning. Genomförandet av samtliga affärer vilade på Erik K och kunderna kom inte i kon-
takt med någon annan representant för Viktor Berg AB än Erik K, som ansågs vara en
skicklig försäljare och som gentemot kunderna fick agera med stor frihet.
Byriel AS gör såsom grund för käromålet gällande att Viktor Berg AB, numera Lars Berg
AB – till följd av att Erik K får anses ha haft ställnings-, tolerans- eller kombinationsfull-
makt att företräda bolaget – är bundet av avtalet d 11 april 1984 och således i enlighet med
sitt åtagande i detta är skyldigt att till Byriel AS utge beloppet om DEM 110 000.
Byriel AS hävdar att i allt fall enahanda betalningsskyldighet föreligger på den grund att
köpet av MIR-maskinen hävts. Vid sådant förhållande åligger det säljaren, numera Lars
Berg AB, att återbära vad säljaren uppburit eftersom Byriel AS återlämnat MIR-maskinen.
Battenfeld-maskinen, som inte finns i behåll, utgjorde bytesvaluta och åsattes vid köpet
värdet DEM 110 000. Detta värde eller, i sista hand, det lägre värde Battenfeld-maskinen
kan ha haft vid köpet skall alltså återbäras till Byriel AS.
Lars Berg AB
Byriel AS:s förstahandstalan bestrids på den grund att Erik K inte haft behörighet att teckna
avtalet d 11 apri11984.
I allt fall strider det mot tro och heder att göra avtalet gällande. Battenfeld-maskinen var vid
avtalstillfället inte värd DEM 110 000 utan snarare kring DEM 60 000, vilket Byriel AS
kände till. Byriel AS ställde vid mötet d 11 april 1984 mycket långtgående krav på kompen-
sation. Erik K kände en moralisk skuld till att affären inte kunnat genomföras. Byriel AS
drev igenom avtalet med utnyttjande av den underlägsna ställning som Erik K hade till följd
härav. Dessutom är avtalet oskäligt. Byriel AS, som anses ha hävt köpet av MIR-maskinen,
vägrade att återta Battenfeld-maskinen alternativt dess reella värde om DEM 60 000 för
vilket pris Viktor Berg AB sedermera kunnat sälja denna. Om avtalet genomdrivs skulle
bolaget göra en förlust om minst DEM 50 000. Till stöd för bestridandet av Byriel AS:s
andrahandsyrkande åberopas följande. Såväl Erik K som Ole B insåg att Battenfeld-maski-
nens verkliga värde vid köpeavtalet var mycket lägre än DEM 110 000. Det strider mot tro
och heder att Byriel AS, som hävt köpet och såsom ovan anförts vägrat återta sin prestation,
gör gällande köpeavtalet i detta hänseende. Köpeavtalet bör även på den grund att det är
oskäligt lämnas utan avseende då det nu av Byriel AS på angivet sätt åberopas för att
reglera parternas mellanhavanden vid återgång av köpet.
Skälet till att Lars Berg AB inte kan vitsorda något belopp såsom skäligt i och för sig är att
MIR framställt krav mot bolaget på DEM 60 000 för MIR:s kostnader avseende lastning,
tull och ränta med anledning av återtagandet av MIR-maskinen. Även Viktor Berg AB har
haft kostnader bl a för lagring av Battenfeld-maskinen.
s 595
Det är riktigt att Erik K förestod avdelningen för handel med maskiner. Hans uppgift bestod
i att svara för köp och försäljning av maskinerna. Även i dessa frågor var det förutsatt att
samråd fortlöpande skedde mellan Erik K och Lars B. Erik K hade varken formellt eller på
annat sätt rätt att utan Lars B:s godkännande träffa avtal om återgång av köp. Endast i den
mån smärre reklamationer förekom kunde Erik K agera på egen hand. Han hade emellertid
ingen rätt att utanordna medel från bolaget. Lars B fick först i juni 1984 reda på avtalet som
träffats i april samma år. Erik K fick omgående förklara sig och Lars B vägrade betala ut
beloppet i fråga enär han inte kunde godta avtalet. Då Battenfeld-maskinen förtullades för
införsel till Sverige ansågs den böra värderas till SEK 158 000, vilket också motsvarar det
pris om DEM 60 000 Viktor Berg AB sedan erhöll vid försäljning av den under 1984.
Förutom att Byriel AS tillsagts att återta Battenfeld-maskinen har bolaget upprepade gånger
erbjudits att motta nämnda köpeskilling för den.
Byriel AS, genmäle
Vad Lars Berg AB åberopat till grund för sin talan bestrids.
Byriel AS underrättades inte när Viktor Berg AB sålde Battenfeld-maskinen. Ett pris om
DEM 110 000 är realistiskt. Det pris som angavs vid förtullningen har ingen relevans i före-
varande sammanhang. Mot bakgrund av avtalet i april 1984 hade Byriel AS ingen anledning
att ta tillbaka Battenfeld-maskinen. Byriel AS kunde inte heller godta en återbetalning av
endast DEM 60 000 enär Viktor Berg AB som villkor ställde att detta skulle slutligt reglera
samtliga parternas mellanhavanden.
(Red:s anm. Det som domsbilaga 1 till domen fogade avtalet innehöll ingenting mer av in-
tresse än vad som återgivits i domen och utesluts därför här.)
Domskäl. Ole B och Lars B har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har hållits, på
begäran av Byriel AS, med Erik K, Petersen och Finn Sehstedt, försäljningschef hos Batten-
feld i Danmark samt, på begäran av Lars Berg AB med Lennarth Andersson, försäljnings-
chef hos Battenfeld i Sverige. Därutöver har viss skriftlig bevisning förebringats.
Ole B har uppgivit bla: Erik K hade presenterat sig som chef för maskinavdelningen hos
Viktor Berg AB, vilket också hade bekräftats genom de kontakter de därefter hade med
varandra; Erik K hade vid några tillfällen berättat om sitt arbete och nämnt bl a att han
skaffat agenturer i USA för Viktor Berg AB. Ole B visste att Lars B ägde Viktor Berg AB
men enligt hans uppfattning var denne aldrig på kontoret. Då Ole B bestämde priset till
DEM 110 000 för Battenfeld-maskinen utgick han från vad han hört andra leverantörer säga
härom. Avtalet i april 1984 innebar att Byriel AS avstod från sina berättigade skade-
ståndskrav för att få till stånd en uppgörelse. Byriel AS hade drabbats av stora kostnader på
grund av att MIR-maskinen inte fungerade.
Lars B: Han var den ende som tecknade firman i bolaget och som kunde binda bolaget i
ekonomiskt hänseende. Han arbetade halvtid.
s 596
Erik K var försäljare av maskiner och fick för bolaget träffa avtal om köp d v s skriva på
”försäljningspapper”. I övrigt hade Erik K ingen ekonomisk funktion i bolaget. Lars B och
Erik K brukade diskutera de affärer som förekom och det var förutsatt att Erik K skulle
rådgöra med Lars B i svårare frågor. Till en början var det också tänkt att Erik K skulle ha
rapportskyldighet åtminstone varje vecka angående den löpande verksamheten men detta
fungerade inte. Det kan sägas att Erik K hade i stort fria händer inom de angivna ramarna.
Lars B kände till genom de diskussioner de hade att Erik K var i Danmark och skulle sälja
en MIR-maskin där. MIR var berett att sälja till lägre pris än annars för att komma in på den
danska marknaden. Han kände också till att Erik K lyckades sälja MIR-maskinen för ett lågt
pris. Han visste också att det varit något trassel beträffande MIR-maskinen. Lars B blev
emellertid överraskad då han i juni 1984 fick reda på att Erik K träffat aprilavtalet. Utgifter i
den storleksordningen gick klart utanför Erik K:s befogenhet. Återgång av köp hade dittills
över huvud inte förekommit i fråga om maskinförsäljningarna.
Erik K: Han började sin anställning hos Viktor Berg AB 1976 och ansvarade för den
avdelning som drev handel med maskiner. Inom avdelningen hade han ingen chef över sig
men han ”pratade” med Lars B angående verksamheten där. Erik K skötte fritt vad som
ankom på honom. Utöver köp och försäljning av maskiner träffade han vid något tillfälle
också avtal om agentur för bolagets räkning. Det förekom ingen avstämning med Lars B
före köpen och försäljningarna och Erik K behövde inte dennes godkännande vid förhand-
lingarna i samband därmed. Redovisningen till Lars B skedde i efterhand. Det pris Byriel
AS ville ha för Battenfeld-maskinen, DEM 110 000, var högt men inte oacceptabelt; det
fanns stor marginal för rabattering. Viktor Berg AB var intresserat att få in MIR-maskiner
på den skandinaviska marknaden och Byriel AS skulle därför få litet ”plåster på såren” för
att vara den första kunden. När det efter leveransen visade sig att MIR-maskinen inte fun-
gerade förekom en del förhandlingar mellan Byriel AS, MIR och Viktor Berg AB om repa-
ration av maskinen eller andra lämpliga lösningar. Man kom sedan överens om att träffas
d 11 april 1984 hos Byriel AS för att lösa frågan på något sätt med alla tre parterna närva-
rande. Erik K informerade Lars B om att mötet skulle äga rum. Det krav Byriel AS fram-
ställt sedan köpeavtalet hävts var för högt och det var en strävan vid mötet att få ned kravet.
Mötet pågick en hel dag. Det var därunder inte någon dålig stämning. Det avtal de slutligen
träffade innebar att Viktor Berg AB skulle till Byriel AS betala i ett för allt DEM 110 000
vilken ersättning skulle finansieras till hälften genom att Viktor Berg AB sålde Battenfeld-
maskinen och till hälften från vad en försäljning av MIR-maskinen inbringade. Avtalspart-
erna var ganska överens om att det var en efter omständigheterna hygglig uppgörelse. Med
den självständiga ställning Erik K hade inom företaget ansåg han sig inte behöva rådgöra
med Lars B när han träffade uppgörelsen. Lars B fick i april eller maj 1984 av Erik K
s 597
information angående uppgörelsen. Det återstod då att lösa en del frågor i Viktor Berg AB:s
mellanhavanden med MIR.
Petersen: Han arbetade åt Viktor Berg AB som servicemontör på freelancebasis 1981–84.
Petersens avtal härom med Viktor Berg AB var undertecknat av Erik K. Denne var chef på
maskinavdelningen och Petersen hade inte att göra med någon annan i företaget än med
Erik K. Petersen var med när värdet på Battenfeld-maskinen diskuterades inför köpet av
MIR-maskinen. Han hade själv installerat Battenfeld-maskinen hos Byriel AS och tyckte att
den 1983 kunde värderas till DEM 100 000.
Sehstedt: Han hade 1979 sålt Battenfeld-maskinen till Byriel AS. Priset var då DEM
141 000. Han bedömer att priset 1983 om DEM 110 000 var ett realistiskt pris på den
begagnade maskinen.
Andersson: Priset på en begagnad Battenfeld-maskin av ifrågavarande modell kan variera
från DEM 60 000 och uppåt beroende på utrustning och tillfället för försäljning. Maskinen
har en ekonomisk livslängd om 8–10 år .
TR:ns bedömning. Utredningen ger vid handen att Erik K i sin anställning hos Viktor Berg
AB hade en mycket självständig ställning då det gällde att med för bolaget bindande verkan
köpa och sälja maskiner, vilka, såsom framgått, var komplicerade och dyrbara. Enligt vad
Lars B, som inte aktivt deltagit i verksamheten på maskinavdelningen, själv uppgivit hade
han accepterat att Erik K redovisade affärshändelserna i efterhand. Frågor om återgång av
köp utgör ett naturligt led i handelsverksamhet. Aprilavtalet var avsett att reglera Viktor
Berg AB:s mellanhavanden med Byriel AS och MIR i följd av att MIR-maskinen inte hade
varit leveransgill. Erik K, som slutade sin anställning hos Viktor Berg AB i juli 1984, har i
sitt vittnesmål bestämt påstått att han informerade Lars B om såväl det kommande samman-
trädet i april mellan nämnda parter som därefter – i april eller maj 1984 – om det i det
sammanhanget träffade avtalet. Lars B har sagt sig endast ha fått vetskap om att det varit
något trassel med MIR-maskinen. TR:n anser sig emellertid inte kunna bortse från Erik K:s
uppgifter i denna fråga. Allt övervägande skäl talar således för att Lars B får anses ha god-
tagit att Erik K för bolagets räkning träffade överenskommelse i det aktuella hänseendet.
Vid en samlad bedömning av anförda omständigheter finner TR:n att bolaget är bundet av
aprilavtalet enligt vilket bolaget har att betala DEM 110 000 till Byriel AS.
I fråga sedan om det skulle strida mot tro och heder att göra aprilavtalet gällande eller om
avtalet skulle vara oskäligt är att beakta att detta träffats mellan väl etablerade företag. Intet
tyder på att Erik K såsom representant för Viktor Berg AB intagit en på något sätt under-
lägsen ställning vid de förhandlingar som ledde till aprilavtalet. Ej heller framstår med hän-
syn till vittnesmålen det pris Byriel AS betingat sig för Battenfeld-maskinen som alltför ex-
ceptionellt. Det föreligger alltså inte skäl att lämna avtalet utan avseende.
På grund av vad sålunda anförts skall käromålet bifallas.
Domslut. Lars Berg Maskin AB förpliktas att till Byriel Plastic A/S betala DEM 110 000
eller motvärdet på betalningsdagen i svensk valuta jämte ränta enligt 6 § räntelagen – i dess
lydelse före d 1 juli 1984 – fr o m d 1 juni 1984 tills betalning sker.
s 598
Lars Berg Maskin AB, som i tiden före HovR:ns dom ändrade sin firma till Montagne Mas-
kin AB, fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att Byriel Plastic A/S:s talan skulle ogillas.
Byriel Plastic A/S bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsråden Holmbergh och Ericsson samt adj led
Hultin, referent) anförde i dom d 27 dec 1988: Utredningen i HovR:n. Ole B, Lars B och
styrelsesuppleanten i Montagne Maskin AB Rickard B har hörts under sanningsförsäkran.
Vittnesförhör har ägt rum med Erik K, Hans Jörgen Petersen och Finn Sehstedt. Vittnes-
förhöret med Lennarth Andersson vid TR:n har lästs upp. Parterna har vidare förebringat
skriftlig bevisning.
Till stöd för sina ståndpunkter har parterna åberopat i allt väsentligt samma omständigheter
som har antecknats i TR:ns dom.
HovR:ns domskäl. Av utredningen framgår att Erik K i sin anställning hos dåvarande Viktor
Berg AB haft en självständig ställning då det gällt att med för bolaget bindande verkan köpa
och sälja maskiner. Under de diskussioner som ägt rum mellan parterna i samband med för-
säljningen av MIR-maskinen har Viktor Berg AB företrätts av Erik K.
Avgörande för utgången av tvisten är i första hand om Ole B vid sammankomsten d 11 april
1984 haft fog för att uppfatta Erik K som behörig att för Viktor Berg AB:s räkning
förhandla och träffa uppgörelse med anledning av att köpeavtalet mellan Byriel Plastic A/S
och Viktor Berg AB hade blivit hävt. Det bör då till det nyss anförda tilläggas att det varit
Erik K som för Viktor Berg AB:s räkning en månad tidigare godkänt att köpet skulle hävas
och gått i svaromål med anledning av Byriel Plastic A/S:s skadeståndskrav.
Avtalet d 11 april 1984 är ett trepartsavtal, där MIR genom dess försäljningschef Franco I
garanterar att Viktor Berg AB skall fullgöra sin betalningsförpliktelse. Tydligt är därvid att
även MIR:s företrädare uppträtt som om han betraktade Erik K som behörig att ingå avtal
för Viktor Berg AB:s räkning. Också detta har Ole B haft rätt att ta fasta på. Att Franco I
haft denna inställning bestyrks även av det förhållandet att han, enligt vad Erik K uppgivit,
senare samma dag ingått en sidoöverenskommelse för MIR:s räkning med Erik K som
företrädare för Viktor Berg AB.
Ole B har således haft gott fog för att uppfatta Erik K som behörig att för Viktor Berg AB:s
räkning förhandla och träffa förlikning med anledning av hävningen. Förlikningen har inte
gjorts beroende av vilken uppgörelse som sedermera kunde komma att träffas mellan MIR
och Viktor Berg AB.
Montagne Maskin AB:s förstahandsinvändning lämnas därför utan bifall.
Vad härefter angår den av detta bolag i andra hand gjorda invändningen gör HovR:n
följande bedömning.
Förlikningsuppgörelsen går ut på att Viktor Berg AB skall betala (och MIR garantera) en
viss, angiven penningsumma. Betalningsförpliktelsen görs inte beroende av Battenfeld-
maskinens verkliga värde vid förlikningstillfället eller
s 599
vid någon annan tidpunkt. Någon diskussion om maskinens verkliga värde synes över
huvud taget inte ha förts vid sammanträdet d 11 april 1984. Med hänsyn till att Viktor Berg
AB i förhållande till Byriel Plastic A/S varit i dröjsmål med leveransen av maskinen och att
denna, som det vill synas, inte haft utfästa egenskaper kan den överenskomna ersättningen
till Byriel Plastic A/S på intet sätt anses oskälig. Inte heller i övrigt finns det anledning att
häva eller jämka förlikningsuppgörelsen av de skäl som Montagne Maskin AB har anfört.
Montagne Maskin AB:s vadetalan skall därför lämnas utan bifall.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
Montagne Maskin AB (Montagne) (ombud advokaten Mats Ljungquist) sökte revision och
yrkade att HD skulle ogilla Byriel Plastic A/S:s (Byriel) talan.
Byriel (ombud advokaten Biörn Riese) bestred ändring.
HD meddelade d 19 juni 1989 prövningstillstånd i frågan om Erik K varit behörig att för
Montagne sluta det avtal som bilagts TR:ns dom och om rättegångskostnader som kunde
följa av utgången i denna del. Frågan om meddelande av prövningstillstånd i övrigt förkla-

rades vilande.
Stockholms handelskammare, som av HD beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde i
yttrande d 5 mars 1990: Föremål för HD:s prövning är frågan, huruvida en person, Erik K,
varit behörig att för det företag i vilket han var anställd, Viktor Berg AB (numera Montagne
Maskin AB), sluta avtal om uppgörelse i anledning av hävning av maskinköp.
Handel med maskiner för industriell tillverkning bedrivs av företag av varierande storlek,
allt ifrån enmansföretag till stora koncerner. Inom företagen är försäljarna av maskiner
organiserade på olika nivåer med därefter anpassad behörighet. Försäljarnas ställning och
behörighet är följaktligen mycket företagsspecifik, vartill kommer att affärerna också är av
varierande storleksordning och betydelse. Det är därför förenat med svårigheter att generellt
fastställa maskinförsäljares behörighet att sluta avtal. Med den reservationen är det
Handelskammarens uppfattning att försäljare av maskiner för industriell tillverkning
normalt inte har ställning varmed följer behörighet att träffa avtal i anledning av hävning av
köp. En anledning härtill är att sådana avtal är mindre vanliga; och de kan, som här är fallet,
ha stor ekonomisk betydelse.
Handelskammarens uppfattning vinner stöd av en undersökning som Handelskammaren
genomfört bland mindre och medelstora företag i Sverige, verksamma med köp och försälj-
ning av maskiner avsedda att användas vid industriell tillverkning. Frågeformulär har ut-
sänts till 94 företag och svar har inkommit från 60 företag. Av dessa har så gott som samt-
liga uppgivit att de har erfarenhet som säljare och drygt hälften att de har erfarenhet även
som köpare. På fråga huruvida försäljare brukar ha behörighet att träffa uppgörelse i an-
ledning av hävning av köp har 93 procent svarat att sådan behörighet sällan (28 %) eller
aldrig (65 %) föreligger. De få företag som svarat att försäljare brukar ha sådan behörighet
har tillagt att denna brukar begränsas t ex till visst belopp eller till att avse mera bagatell-
artade fall.
Annorlunda än vad ovan redovisats kan det förhålla sig när det gäller stora företag. Exem-
pelvis kan det förekomma att en försäljningschef, som har ansvar för en större försäljnings-
avdelning med ett flertal försäljare, har en längre gående behörighet. Även i dessa fall före-
ligger dock ofta begränsande föreskrifter.
s 600
Med det sagda har Handelskammaren ej uttalat sig om huruvida Erik K på grund av särskil-
da, i målet omnämnda förhållanden kan anses ha haft en vidsträcktare behörighet än den
som normalt följde med hans ställning.
Ärendet har behandlats i Stockholms Handelskammares lagstiftningsutskott.
Montagne försattes genom beslut d 23 maj 1990 av Svea HovR i konkurs.
Konkursförvaltaren uppgav att konkursboet inte önskade inträda i rättegången.
För den händelse HD skulle finna att Erik K saknat behörighet att sluta det förut nämnda
avtalet förklarade Montagne, att målet borde visas åter till TR:n för prövning av Byriels
talan i övrigt. Byriel hemställde att i sådant fall HD måtte pröva målet även i den delen.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Vängby, Magnusson, Lind, referent, Lars A Beckman och Munck) beslöt följ-
ande dom: Domskäl. Vid den tid då det i målet aktuella avtalet ingicks var omkring tio per-
soner verksamma i Montagnes tjänst. Verksamheten var uppdelad på två avdelningar, av
vilka en drev handel med maskiner. Maskinavdelningen förestods av Erik K.
I målet är ostridigt att Erik K på grund av sin ställning var behörig att för Montagne träffa
avtal om köp och försäljning av maskiner. Parterna tvistar om huruvida Erik K också var
behörig att träffa det aktuella avtalet d 11 april 1984. Avtalet innefattade en slutreglering av
en tvist som uppkommit mellan parterna sedan Byriel i brev d 5 mars 1984 till Viktor Berg
AB (Montagne) angett att Byriels köp av en s k MIR-maskin betraktades som hävt och att
Byriel hade rätt att mot återlämnande av maskinen få tillbaka erlagd köpeskilling, DEM 140
000, jämte skadestånd. Avtalet innebar bl a att Montagne skulle betala DEM 110 000 till
Byriel.
HD tar först upp frågan om Erik K omedelbart på grund av 10 § 2 st avtalslagen (allmän
ställningsfullmakt) var behörig att sluta avtalet för Montagne.
Stockholms handelskammare har som sin uppfattning uttalat bl a att försäljare av maskiner
för industriell tillverkning normalt inte har ställning varmed följer behörighet att träffa avtal
i anledning av hävning av köp.
Erik K torde ha intagit en något mer framskjuten ställning i Montagne än försäljare i all-
mänhet. Utredningen i målet utvisar emellertid inte att det föreligger någon sedvänja av
innebörd att personer i Erik K:s ställning får för huvudmannens räkning träffa avtal av det
särskilda slag som uppgörelsen d 11 april 1984 innebar. Erik K har alltså inte haft den om-
tvistade behörigheten omedelbart på grund av reglerna i 10 § 2 st avtalslagen om allmän
ställningsfullmakt.
I anslutning till nyssnämnda bestämmelse har i rättspraxis utvecklats regler om sådana spe-
ciella ställningsfullmakter som i doktrinen brukar benämnas tolerans- och kombinations-
fullmakter. I flera rättsfall har sålunda slagits fast att ett förfarande av en person för annans
räkning, som i och för sig inte täcks av personens ställning eller av uttrycklig fullmakt,
anses bindande för huvudmannen därför att denne under en
s 601
avsevärd tid eller upprepade gånger tolererat det utan att framställa någon invändning, s k
toleransfullmakt jfr bl a Hessler i SvJT 1977 s 270 och Rodhe i SvJT 1979 s 598 I).
Erik K hade inte tidigare för Montagne slutit avtal om hävning av köp av större ekonomisk
betydelse. Något slags praxis på Montagnes sida som skulle kunna grunda behörighet för
Erik K i det hänseendet fanns alltså inte.
Den s k kombinationsfullmakten har i doktrinen beskrivits så att sedvanerekvisitet i 10 § 2
st avtalslagen ersätts av vissa andra fakta i särskild kombination med varandra. Ofta utgör
toleransmomentet ett framträdande sådant faktum. I doktrinen har bl a pekats på rättsfallet
NJA 1985 s 717 som har angetts utvisa, att om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt att
tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet så ansvarar huvudmannen på grund
av det. (Adlercreutz, Avtalsrätt I, 9 uppl, s 190 ff, Grönfors, Ställningsfullmakt och
bulvanskap s 244 och 265 ff, densamme Avtalslagen, 2 uppl, s 93 f och Hellner, Kommer-
siell avtalsrätt, 3 uppl, s 53 f.)
Som framgår av det förut anförda hade Byriel inte något fog för att enbart utifrån det för-
hållandet att Erik K var behörig att för Montagne träffa avtal om köp och försäljning av
maskiner dra den slutsatsen att Erik K också var behörig att ingå ett sådant särskilt avtal
som avtalet d 11 april 1984 innebar. Byriel har emellertid hävdat att Erik K:s ställning i
förening med övriga omständigheter berättigade Byriel att utgå från att sådan behörighet
förelåg.
Av utredningen får anses framgå att Montagnes ägare och verkställande direktör Lars B
kände till att Byriel hade hävt köpet av MIR-maskinen och att han hade klart för sig att Erik
K skulle diskutera saken med Byriel vid ett sammanträde i Köpenhamn. Däremot finns det
inte något belägg för att Lars B då också skulle ha varit införstådd med att Erik K skulle
kunna komma att utan någon föregående diskussion med Lars B träffa en uppgörelse i
tvisten med betydande ekonomiska förpliktelser för Montagne.
Under sådana omständigheter kan det inte – som Byriel gjort gällande – anses ha ålegat
Montagne att särskilt fästa Byriels uppmärksamhet på att Erik K saknade behörighet att
träffa avtalet d 11 april 1984. Det var i stället Byriel som tog en risk genom att sluta avtalet
utan att förvissa sig om att Erik K var behörig att företräda Montagne i det särskilda hän-
seendet.
Inte heller vad Byriel i övrigt anfört föranleder att Erik K kan anses ha haft behörighet att
sluta avtalet för Montagne.
I enlighet med det anförda kan Byriels talan på den av Byriel i första hand åberopade grun-
den inte bifallas. Byriels talan i kvarstående delar har inte prövats av domstolarna. Dessa
delar bör i det uppkomna läget prövas av TR:n. Det innebär att prövningstillstånd skall
meddelas i den vilandeförklarade delen och att målet skall återförvisas till TR:n.
Domslut. HD förklarar, att Erik K inte var behörig att för Viktor Berg
s 602
AB (numera Montagne Maskin AB) sluta det avtal som bilagts TR:ns dom.
HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer TR:ns och HovR:ns domar
samt återförvisar målet till Stockholms TR.
Det ankommer på TR:n att pröva frågan om rättegångskostnader i HovR:n och i HD.
HD:s dom meddelades d 9 oktober 1990 (nr DT 35).
5.7 Ogiltiga avtal och oskäliga avtal

5.7.1 Ogiltighet
Du har redan stött på begreppet ogiltighet ett antal gånger. Men vad innebär det att ett
avtal är ogiltigt? Om avtalet är ogiltigt kan man inte göra det gällande och det medför
inga rättsverkningar. Ogiltigheten kan t.ex. innebära att prestationerna i avtalet ska
återgå. Träffar bestämmelserna om ogiltighet inte avtalet i sin helhet (det kan ju röra sig
om en enstaka klausul i ett långt avtal som är ogiltig) brukar parterna vanligtvis välja att
inte bortse från hela avtalet. Partiell ogiltighet innebär att en viss del av avtalet blir
ogiltigt, men avtalet i övrigt gäller.
Ogiltigheten leder till alltför skiftande förhållanden för att kunna sammanfattas enkelt.
Bl.a. har detta lett till att domstolarna alltmer brukar jämka avtal i stället för att
ogiltigförklara. Att ett avtal jämkas betyder att man ändrar något eller några villkor i
avtalet. På denna väg kommer man oftare fram till rimligare resultat.
Av föregående avsnitt kan vi konstatera att avtal kan drabbas av ogiltighet om avtalspart
har bristande rättshandlingsförmåga (se avsnitt 5.3.2), om avtalspart saknar behörighet
att sluta avtalet (se avsnitt 5.6.3) eller om avtalet strider mot ett lagstadgat förbud (se
avsnitt 5.4.2). AvtL tar också upp vissa situationer som medför att avtalet blir ogiltigt.
AvtL:s regler om ogiltighet är tvingande.
5.7.2 Förklaringsmisstag
Det kan hända att en person i sitt anbud eller sin accept skriver eller säger en annan sak
än vad han egentligen menar. Sådana misstag kallas för förklaringsmisstag. Antag att en
cykelimportör importerat ett antal 15-växlade italienska cyklar och för dessa betalat 1
000 kronor per styck. Han vill sälja dem till en återförsäljare för 1 500 kronor per styck.
Han ger ett skriftligt anbud, men en nolla försvinner olyckligtvis vid utskriften.
Återförsäljaren tar alltså emot ett anbud i vilket han erbjuds att köpa ett antal cyklar för
150 kronor per styck. Eftersom återförsäljaren beräknar kunna sälja cyklarna för 2 000
kronor per styck, anser han att det blir en bra affär för honom. Om han svarar inom
acceptfristen, tycker du då att importören är bunden av sitt erbjudande? Skulle ditt svar
förändras, om han i stället hade råkat skriva 400 kronor? Eller 1 000 kronor? Eller 1 400
kronor?
Enligt AvtL (32 §) är den som gör en felskrivning eller felsägning bunden av sitt fel, om
motparten är i god tro, alltså vare sig insåg eller borde ha insett att något var fel på
erbjudandet. I exemplet ovan är felet så stort att det knappast är troligt att återförsäljaren
är i god tro. Importören blir i detta fall inte bunden av sitt anbud (anbudet blir ogiltigt),
och något avtal har inte kommit till stånd. Men hade felskrivningen varit 1 000 kronor
eller 1 400 kronor, är det inte säkert att återförsäljaren hade insett att ett misstag skett.
Hade återförsäljaren inte insett att det var ett misstag hade importören varit bunden av
sitt anbud och avtalet med det felaktiga priset hade blivit gällande.
Hade regeln inneburit att den som skrivit fel aldrig skulle vara bunden skulle följden bli
att mottagaren aldrig skulle kunna lita på de anbud han får. Anbudsgivaren skulle ju
alltid kunna hävda att han skrivit fel, och i praktiken skulle han – i strid med
bestämmelserna i avtalslagen – kunna återkalla sitt anbud. Bestämmelsen i avtalslagen
syftar till att man ska kunna lita på de anbud man får.
Lagen gör ett undantag om det är så att anbudet har vidarebefordrats med telegram eller
med muntligt bud och felaktigheten uppstått i detta mellanled. Avsändaren blir i dessa
fall inte bunden av sitt meddelande om han reklamerar så fort han insett att det blivit fel
och att mottagaren är i god tro om innehållet.
5.7.3 Tvång, svek och ocker

Lagen tar upp två typer av tvång som en avtalspart kan bli utsatt för i samband med
avtals ingående, råntvång och s.k. lindrigare tvång. Råntvång är tvång genom våld eller
hot om våld, medan det lindrigare tvånget är genom utpressning. Den som påstår att han
blivit utsatt för tvång ska givetvis kunna bevisa att det är på detta vis. Vid råntvång från
motparten blir avtalet alltid ogiltigt, vilket är logiskt med tanke på att grundtanken med
avtals ingående är att ingen ska kunna tvingas till det mot sin vilja. Är det en annan som
har utövat tvånget, t.ex. en släkting till medkontrahenten, beror följden däremot på
medkontrahentens goda eller onda tro om tvånget och typen av tvång. Är det fråga om
råntvång och medkontrahenten är i god tro om tvånget blir avtalet ogiltigt om den som
tvingats utan oskäligt uppehåll underrättar medkontrahenten om tvånget. Är det fråga
om lindrigare tvång blir avtalet ogiltigt bara om medkontrahenten varit i ond tro om
tvånget. Ogiltighet p.g.a. tvång är inte särskilt vanligt i praktiken.
Svikligt förfarande vid avtalsslut är att lämna oriktiga upplysningar, men även att
utelämna uppgifter som man inser är viktiga för motparten i avtalssituationen. Har
person A lurat person B att ingå ett avtal blir avtalet ogiltigt. Det krävs dock att lögnen
(eller den utelämnade uppgiften) objektivt sett haft betydelse för avtalet. Domstolar
tillämpar bestämmelsen om svek restriktivt. Det är inte heller lätt att i domstol bevisa att
lögnen varit så viktig för avtalet att det är fråga om svek, varför svek inte är en vanlig
anledning till ogiltighet.
Ordet ocker leder antagligen tankarna till kreditinstitut som ser till att ta ut en oskäligt
hög ränta av en låntagare som är i desperat behov av pengar, s.k. kreditocker. AvtL
stadgar att ocker, att begagna sig av annans oförstånd, lättsinne eller beroende ställning
för att få förmåner, leder till att avtalet blir ogiltigt. Det krävs att det finns ett samband
mellan utnyttjandet och fördelen för den som utnyttjat – fördelen skulle normalt sett inte
ha funnits. Lagen täcker inte bara kreditocker utan även sakocker, t.ex. att sälja en antik
vas mycket dyrt till en person som saknar kunskap om dess verkliga värde.
Man kan tycka att lagstiftaren skulle ställa upp en absolut gräns för vid vilken räntenivå
ocker ska anses föreligga, men eftersom var och en är fri att göra också dåliga affärer i
en marknadsekonomi är en sådan absolut gräns inte möjlig att sätta.
5.7.4 Tro och heder

Lagstiftaren har infört en generalklausul, 33 § AvtL, rörande avtals ogiltighet för att
kunna fånga upp fall som inte ryms under de fall vi gått igenom ovan. Bestämmelsen tar
sikte på fall då omständigheterna kring avtalets tillkomst varit sådana att det vore
ohederligt av motpart som varit medveten om dessa omständigheter att göra avtalet
gällande. Att aktivt lura någon aktualiserar bestämmelsen om svek, men att utnyttja att
person A missuppfattat något till sin egen nackdel aktualiserar 33 §. Denna
bestämmelse om tro och heder brukar åberopas där personer som är sinnesförvirrade
t.ex. p.g.a. ålderdom (men inte tillräckligt för att 1924 års lag ska vara tillämplig) slutit
avtal. Domstolar är dock återhållsamma med att tillämpa denna bestämmelse.
5.7.5 Jämkning av avtal – 36 § Avtalslagen

De lagregler som hittills berörts handlar om när ett avtal blir ogiltigt. Men ogiltighet
kanske inte alltid är vad man eftersträvar. Man kanske vill att avtalet ska fortsätta gälla,
men med andra villkor. Man vill t.ex. fortfarande låna 15 000 kronor men till 15 % ränta
istället för till ockerräntan 50 %. Med stöd av en särskild jämkningsregel i 36 § avtalsla-
gen kan en domstol jämka (d.v.s. ändra) villkor i ett avtal. Är det ifrågasatta villkoret
centralt för avtalet kan hela avtalet jämkas bort. 36 § är primärt en jämkningsparagraf
men alltså också en slags ogiltighetsparagraf. Jämkningen kan gälla avtalet i sin helhet
eller ett enskilt avtalsvillor. 36 § kom så sent som 1976 och är ett mycket viktigt
lagrum.
Lagtexten tar främst sikte på situationer i vilka den ena parten är underlägsen den andre,
t.ex. konsument gentemot näringsidkare eller en mindre näringsidkare gentemot en
större. Paragrafen får mer sällan tillämpning i ett affärsavtal mellan två jämnstarka
parter.
En skillnad mellan 36 § AvtL och övriga bestämmelser i detta avsnitt är att ogiltighets-
bestämmelserna enbart tar sikte på omständigheter vid avtalets tillkomst.
Utgångspunkten för 36 § är hela avtalets skälighet, varvid man ser till avtalets innehåll,
omständigheter vid avtalets tillkomst, förhållanden som inträffat efter avtalsslutet och
omständigheter i övrigt.
Enligt 36 § AvtL ska man när man bedömer huruvida ett avtal är oskäligt eller inte se
till:
 avtalets innehåll – t.ex. om säljaren friskriver sig från ansvar för avtalets
fullgörande kan detta anses vara oskäligt,
 omständigheterna vid avtalets tillkomst – t.ex. om en försäljare genom aggressivt
uppträdande eller överraskningstaktik får till stånd en försäljning,
 senare inträffade förhållanden – t.ex. om en kraftig penningvärdeförändring gör
betalningsvillkor gällande över en längre tidsperiod oskäliga och
 omständigheterna i övrigt – i förarbetena till lagen nämns exemplet att en detaljist
ska gentemot en grossist kunna kräva anpassning till villkor som detaljisten måste
följa vid återförsäljning till konsument.
5.7.6 Oskäligt?
Lagrummet ger alltså möjlighet att jämka oskäliga avtalsvilkor. Men hur avgör man om
ett villkor är oskäligt? En domstol som ska döma måste ju ha några utgångspunkter i sin
bedömning. Vad ska man jämföra med? Nedan redovisas några sådana utgångspunkter.
En första utgångspunkt är dispositiva rättsregler. En jämförelse görs med vad som hade
gällt om parterna inte hade haft villkoret i avtalet. Den dispositiva lagstiftningen är
tillkommen efter en bedömning av vad som är en rimlig balans mellan två parter, och en
avvikelse från denna balans till den ena partens fördel kan vara att anse såsom oskälig.
Man ska dock komma ihåg att den dispositiva lagstiftningen är dispositiv just för att
möjliggöra avvikelser. Det är meningen att två jämnstarka avtalsparter ska ha
möjligheten att omfördela riskerna sinsemellan. Ingen part är mer skyddsvärd än den
andra och för att främja affärslivet måste avtalens innehålla kunna anpassas efter vad
som är lämpligt i de enskilda fallen. Men avvikelserna från de dispositiva reglerna får
ändå inte innebära att ena parten får ett alltför stort överläge. Risken är i så fall att
domstol kommer att anse avtalsvillkoret vara oskäligt.
Tvingande lagstiftning tar över ett avtalsvillkor. 36 § behövs därför inte för att man ska
kunna åberopa tvingande regler i stället för ett avtalsvillkor. Villkor som framstår som
kringgående av tvingande lag kan dock anses oskäliga med stöd av 36 §.
Uppfinningsrikedomen när det gäller att kringgå tvingande lagregler har visat sig vara
mycket stor.
En annan utgångspunkt är marknadsdomstolens praxis vid tillämpning av lagen om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Enligt dessa lagar kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att i framtiden
använda villkor som kan anses oskäliga. Det rör sig alltså om förbud för framtiden.
Marknadsdomstolens beslut avser inte att lösa en enskild tvist mellan två parter som
ingått ett avtal. Enskilda tvister ska i stället stödja sig på 36 § AvtL, som en part kan
åberopa i en allmän domstol för att komma ifrån ett oskäligt avtalsvillkor. Eftersom det
i båda fallen rör sig om en bedömning av vad som är oskäligt, bör en allmän domstol,
som skall avgöra den enskilda tvisten, beakta vilka villkor marknadsdomstolen
förbjudit. Det finns numera en lång exempelsamling av villkor som ansetts oskäliga av
marknadsdomstolen.
Tillämpningen av 36 § är inte begränsad till en jämförelse med de ovan angivna mått-

stockarna. I förarbetena anges flera utgångspunkter för en bedömning av om ett
avtalsvillkor kan anses oskäligt. Praxis har i regel snarare utgått från en
helhetsbedömning av avtalsparternas situation snarare än enskilda klausultypers
oskälighet.
Exempel på klausuler som typiskt sett är oskäliga är:

 Part utövar diskriminering av motparten genom att tillämpa olika avtalsvillkor
(t.ex. pris) beroende på motpartens nationalitet, ålder, kön och organisa-
tionstillhörighet.
 Avtalsvillkor som innebär att ett viktigt avgörande ensidigt läggs i ena partens
hand, t.ex. att ena parten ensidigt får avgöra om förändrade förhållanden moti-
verar en prishöjning.
Instuderingsuppgifter till kapitel 5.7

38. Vad är normalt följden av att avtalet är ogiltigt?
39. Vad menas med partiell ogiltighet?
40. Vad menas med ett förklaringsmisstag?
41. AvtL skiljer på olika typer av tvång. Vilka?
42. Vad menas i Avtl med råntvång? Vilken roll spelar medkontrahentens onda eller
goda tro om det utövade råntvånget?
43. Redogör kortfattat för innehållet i 36 § AvtL.
44. Vilken är den stora skillnaden mellan AvtL:s regler om ogiltighet och
jämkningsregeln i 36 §?
45. Ge exempel på vad man kan jämföra med vid en bedömning av huruvida ett avtals-
villkor är skäligt eller ej.
46. En säljare skickar ett anbud till en köpare att denne får köpa en vara för 220 kr/kg.
Av misstag anges priset till 120 kr/kg. Är anbudsgivaren tvungen att sälja till detta
lägre pris om misstaget beror på att anbudsgivaren skrivit fel på sin maskin, då han
skrev brevet?
47. Ville vet att hans faster har en antik silvervas som är värd mycket pengar. Han har
vid ett par tillfällen frågat henne om hon vill sälja den till honom, men hon har varje
gång sagt att hon inte är intresserad. Ville är nu i akut behov av pengar och vet en
person som han skulle kunna sälja vasen till med god förtjänst, så han ber en god
vän hjälpa honom att ”övertala” fastern att sälja honom vasen. Vad gäller för
avtalets giltighet om
a) vännen tvingat fastern under hot om allvarlig misshandel?
b) hotat att tala om för hennes hyresvärd att hon en gång hyrt ut sin lägenhet i andra
hand utan värdens tillstånd eller kännedom?
48. Fia Filur söker anställning som fastighetsskötare hos ett litet privat bostadsbolag. I
platsannonsen betonades att stor del av ansvaret för de problem som ev. kan uppstå
med fastigheternas rörledningar vilar på fastighetsskötaren och att det därför var myc-
ket viktigt att ha en god utbildning i rörmokeri. Fia kan rensa badkar, men har för
övrigt inte någon särskild kompetens vad gäller detta område. I sina
ansökningshandlingar och under anställningsintervjun uppger hon dock att hon har
goda teoretiska kunskaper efter specialinriktning på denna typ av arbeten under ut-
bildningen samt stor praktisk erfarenhet. Fia får jobbet. När en av lägenheterna kort
därefter får problem med rörläckor står det dock helt klart att Fia saknar just de
kunskaper hon utgivit sig ha och som arbetsgivaren efterlyst. Ur ett avtalsrättsligt
perspektiv, vad har du att säga om denna situation?
49. Direktör Blomgren äger ett sommarhus som ligger i ett skyddat grönområde, med
närhet till skogspromenader och bad. Hans granne i stan, Flodin, har i många år
varit intresserad av att köpa huset, särskilt eftersom han märker att Blomgren och
hans familj faktiskt inte utnyttjar det så mycket. Men varje gång när Flodin frågat
Blomgren om han vill sälja har han sagt nej. Blomgren har genom sina kontakter
fått ta del av hemlig förhandsinformation om att kommunen planerar att bygga ett
litet privat flygfält i närheten av huset. När Flodin nästa gång frågar om Blomgren
vill sälja så säger han därför ja. Flodin blir glad och köper huset. Några månader
efter står nyheten om det framtida flygfältet i tidningen och Flodin förstår varför
Blomgren plötsligt var villig att sälja. Vilka avtalsrättsliga möjligheter har Flodin att
komma ifrån avtalet?
50. Med 36 § i tankarna, studera nedanstående villkor och fundera över om de kan
anses vara oskäliga eller inte.
a) ”Denna order kan ej annulleras av köparen och är ej bindande för säljaren förrän
den godkänts av denne.” (Fallet gällde radio/tv.)
b) ”Debitering sker enligt pris, som gäller vid godsets utgivningsdag.” (Fallet gällde
tvättjänster.)
c) ”Säljaren äger rätt att när som helst pröva om lämnad säkerhet är betryggande
och om så ej är fallet fordra ny säkerhet eller helt eller delvis häva avtalet.” (Fallet
gällde byggnadsmaterial.)
d) Om du tycker att villkoren är oskäliga, varför?
– Kapitel 6, Fördjupning i avtalsrätt
6 Fördjupning i avtalsrätt
6.1 Inledning
Du känner till grunderna för avtalsrätten, hur avtal sluts enligt grundmodellen med
anbud och accept och avtalslagens regler för ogiltighet. I ett avtalsförhållande och även
innan avtalet har uppstått kan en mängd andra frågor aktualiseras, t.ex. i vilken mån part
kan bli skadeståndsskyldig sedan avtal faktiskt slutits och vad som händer om
förhållandena ändras under avtalstidens gång. I detta kapitel kommer du att få bekanta
dig med flera avtalsrättsliga frågeställningar som inte alla berörs direkt i någon av
avtalslagens paragrafer, men som är praktiskt betydelsefulla att känna till.
Tänk dock på att många av de avtalsrättsliga problem som tas upp i detta fördjupnings-
avsnitt inte är av den karaktären att det finns något givet svar som är det enda rätta för
hur en fråga kommer att lösas i det enskilda fallet. Även om en juridisk princip är tydlig
och lätt att förstå i teorin kompliceras ofta verkligheten av många kringomständigheter
som skall tas hänsyn till. Men känner man till några av de avtalsrättsliga
frågeställningar som kan uppkomma kan man agera i förebyggande syfte för att i
möjligaste mån undvika framtida tvister. Man kan dessutom i ett tidigt stadium vara
uppmärksam på potentiella/uppkomna problem och ta tag i dem, i benägna fall med
professionell hjälp, innan de har växt sig stora.
6.2 Mer om när bundenhet uppkommer

Grundregeln i svensk rätt är som du vet att anbudet är bindande, då vi tillämpar den s.k.
löftesprincipen. I angloamerikansk rätt tillämpas kontraktsprincipen, enligt vilken
parterna inte blir bundna av avtalet förrän accept lämnas. I gengäld blir då båda parter
bundna samtidigt.
Grundbulten är hela tiden att parterna har lämnat en gemensam viljeförklaring som ut-
trycker den gemensamma partsavsikten som parterna har med avtalet.
Svensk rätt har inte, till skillnad från t.ex. fransk rätt, någon lagregel som stadgar att
giltigt avtal inte föreligger om inte parterna kommit överens om de viktigaste villkoren,
t.ex. varans pris om det rör sig om ett köpeavtal. Å andra sidan kan det vara svårt att
bevisa att ett avtal verkligen kommit till stånd om det är ofullständigt på viktiga
punkter. Har parterna redan påbörjat avtalets fullgörande har man dock i svensk rätt
varit benägen att utgår från att ett giltigt avtal föreligger. Att därefter avgöra vad
avtalsinnehållet är blir en tolkningsfråga, se avsnitt 6.5.
Vi har redan berört vad som händer om parterna inte är överens om avtalsinnehållet när
avtalet sluts. Att parterna på detta vis inte är överens om partsavsikten kallas för
dissens. Dissensen kan vara antingen öppen eller dold, d.v.s. parterna har då de ingick
avtalet inte varit medvetna om att de haft olika uppfattningar. Huvudregeln är ju att om
det inte finns en gemensam partsavsikt skall avtalet inte komma till stånd.
Om accepten är oren föreligger öppen dissens. Du minns nog också den krångliga
regeln i 6 § 2 st. AvtL om att anbudsgivaren kan bli bunden vid en oren accept om han
är passiv trots att han måste ha insett att motparten inte insett att han avgivit en oren
– Kapitel 6, Fördjupning i avtalsrätt –
accept. Eftersom regeln bygger på att man själv skall inse vad den andra parten insett
brukar man tala om det dubbla insiktsrekvisitet. I verkligheten är detta ett rekvisit som
är oerhört svårt att tillämpa, för att verkligen göra det på rätt sätt skulle ju krävas att
man hade tankeläsningsförmåga. Följden är att den här regeln trots allt inte har särskilt
stor betydelse i praktiken.
Vanligare är att parterna redan har börjat att fullgöra avtalet när dissensen upptäcks,
särskilt om dissensen är dold. Det är i ett sådant läge sällan en praktisk lösning att utgå
från att avtalet är ogiltigt, man kan s.a.s. inte göra det gjorda ogjort. I stället gör man så
att man utgår från att avtalet är giltigt (giltighetsregeln) och försöker genom tolkning ge
avtalet ett rimligt innehåll. Läs mer om avtalstolkning i avsnitt 6.5 nedan.
Beträffande oren accept då anbudsgivaren inte reagerat på att accepten var oren kan det
också tänkas att hans passivitet gör att han blir bunden vid avtalet eftersom hans
passivitet tolkas som en tyst accept.7 Det beror på omständigheterna i det enskilda fallet
om anbudsgivarens passivitet ges denna tolkning. Har parterna börjat att fullgöra avtalet
kan man också tolka anbudsgivarens realhandlande i kombination med hans passivitet
som en accept av den orena accepten (som ju enligt AvtL:s huvudregel utgör ett nytt
anbud).
6.3 Oförbindande anbud och villkorad bundenhet

När man lämnar ett anbud är det möjligt att i själva anbudet ange hur länge man vill
vara bunden av det (eftersom AvtL är dispositiv). Man kan t.ex. skriva att anbudet kan
återkallas fram till dess att accept har lämnats.
Vill man över huvud taget inte vara bunden av sitt anbud bör man skriva ut att anbudet
är ”utan förbindelse”, vilket är ett uttryck som knyter an till 9 § AvtL. Lägg emellertid
märke till att om du ber din motpart att han i sin tur skall komma med ett anbud, d.v.s.
framkallar ett anbud riskerar du att bli bunden av hans anbud om du förhåller dig
passiv. Detta är ett av de lagstadgade undantag som finns från huvudregeln om att
passivitet inte leder till avtalsbundenhet, 9 § AvtL.
Vid en jämförelse mellan de kommersiella termer som ofta tas i bruk och avtalslagens
termer blir resultatet ofta såhär:
Kommersiella termer Avtalslagens termer

Offert (utan förbindelse) – Uppfordran till anbud
Order (eller beställning) – Anbud
Orderbekräftelse (eller beställningserkännande) – Accept
Det första momentet, offerten eller uppfordran till anbud, utmärks av att avsändaren av
offerten uttryckligen förklarar att han inte är bunden av den. Han kan antingen enbart
förklara att han inte är bunden av den eller också tillägga att bindande avtal först kan
komma till stånd då han skickat en orderbekräftelse (beställningserkännande). Det första
momentet är sålunda inte ett anbud i lagens mening.
7
Enligt 6 § AvtL måste ju den ursprunglige anbudsgivaren i sin tur ge en accept på den orena accepten för att ett bindande avtal
skall komma till stånd.
En annan företeelse är villkorad bundenhet. Det är när parterna gjort avtalsbundenheten

beroende av att ett visst villkor skall vara uppfyllt. Det kan t.ex. röra sig om avtal
rörande byggnadsentreprenad där parterna tar in ett förbehåll om att avtalet inte skall
vara bindande om inte erforderliga myndighetstillstånd erhålles.
6.4 Avsiktsförklaringar
En avsiktsförklaring är ett föravtal. Engelska benämningar som ofta nämns och som
avser samma sak är letter of intent, letter of comfort och letter of awareness. De här
begreppen är inte definierade i svensk rätt och till förvirringen bidrar att begreppen inte
heller används särskilt konsekvent.
Vad är ett föravtal? Detta kapitel kommer att återkomma ett flertal gånger till det
faktum att avtalsslut enligt avtalslagens modell med anbud och accept visserligen utgör
grunden för den svenska avtalsrätten, men oftast inte används rakt av, åtminstone inte i
kommersiella avtalsförhållanden. Rör det sig ett komplicerat affärsförhållande är det
snarare regel än undantag att parterna kommer fram till vad avtalet skall innehålla allt
eftersom förhandlingarna framskrider. Eftersom förhandlingar typiskt sett böljar fram
och tillbaka mellan parterna kan det i efterhand, om det skulle uppstå en tvist om vad
som egentligen beslutades och varför, vara svårt att minnas exakt vad som bestämdes
när under förhandlingarnas gång. Här kommer föravtalet in i bilden.
Föravtalet upprättas innan själva det egentliga avtalet är färdigställt. Dess uppgift kan
vara att sammanfatta vad parterna kommit överens om dittills och vad som skall
förhandlas ytterligare. Det kan också syfta till att parterna skall ha avtalat sekretess om
förhandlingarnas innehåll gentemot tredje man, något som kan vara nog så viktigt om
det t.ex. rör sig om en större företagsöverlåtelse. Föravtalet kan även vara det avtal vari
parterna kommer överens om att avtalad skriftform skall gälla. Slutligen kanske
föravtalet bara skall tjäna som ett förhandlingspsykologiskt verktyg under
förhandlingarna. Syftena med föravtal kan som synes vara mycket varierande.
Föravtalets olika syften inverkar på vilken rättsverkan det egentligen har. Kan det
faktum att ena parten brutit mot föravtalet leda till att han blir skadeståndsskyldig
gentemot den andra? I så fall, hur stort skall skadeståndet vara?
Frågan om vad ett letter of intent är för något och vilka rättsverkningar det i så fall har
är en komplicerad juridisk frågeställning. Det finns inget entydigt svar på vilken
rättsverkan ett föravtal får, det beror helt på vad som förevarit i det enskilda fallet.
Föravtalet får tolkas i ljuset av samtliga omständigheter som förevarit i samband med
parternas förhandlingar.
6.5 Avtalstolkning
Grunden för ett giltigt avtal är att parterna har en gemensam partsavsikt med sitt avtal.
För avtal där det rör sig om en ensidig förpliktelse där avtalet är upprättat enbart av en
part, t.ex. gåvoutfästelse eller testamente är det inte svårt att utläsa den avsikt som
avtalsskrivaren haft.
Knivigare är det om det finns två eller fler avtalsparter. Det kan ju hända, att parterna
missförstått varandra så att de egentligen inte är överens om den gemensamma
partsavsikten utan har olika meningar om vad avtalet innebär, s.k. dissens. Huvudregeln
är som bekant att om gemensam partsavsikt saknas skall avtalet inte komma till stånd.
Men särskilt om dissensen är dold är det ju vanligt att parterna redan har börjat att
fullgöra avtalet när dissensen upptäcks. Det är i ett sådant läge sällan en praktisk lösning
att utgå från att avtalet är ogiltigt, man kan s.a.s. inte göra det gjorda ogjort. I stället gör
man så att man utgår från att avtalet är giltigt (giltighetsregeln) och försöker genom
tolkning ge avtalet ett rimligt innehåll. Det man eftersöker i första hand är parternas
gemensamma partsvilja vid tidpunkten för avtalsslutet. Vad har parterna egentligen
avsett, oavsett hur man därefter formulerat sig i avtalstexten?
Då blir ju naturligtvis frågan hur en sådan avtalstolkning går till. Grundtanken är att
avtalet skall tolkas genom att man beaktar alla tillgängliga, relevanta tolkningsdata och
tolkar avtalet mot bakgrund av helhetsbilden av avtalssituationen. Det är viktigt att
komma ihåg att muntliga avtal har samma tyngd som skriftliga avtal. Eftersom man vid
avtalstolkningen skall ta hänsyn till samtliga omständigheter som förelegat vid
avtalsslutet kan även det part sagt under avtalsförhandlingarna vara betydelsefullt vid
avtalstolkningen. Avtalstolkning är en uppgift som i sista hand tillkommer (och oftast
faller på) domstolar eller skiljenämnder, för att avgöra när parter tvistar om hur avtalet
skall tolkas. Icke desto mindre kan det vara nyttigt att känna till principerna för
avtalstolkning.
6.5.1 Metoder vid avtalstolkning
6.5.1.1 Objektiva tolkningsmetoder

Ofta går det trots allt inte att fastställa vad parterna haft för partsavsikt vid avtalsslutet.
Man får då i stället utgå från avtalets objektiva mening, m.a.o. från den betydelse som
avtalet har för en utomstående betraktare. Man kan spalta upp de olika metoder som kan
användas vid objektiv avtalstolkning på följande vis.8
 Språkinriktad metod
Är avtalet skriftligt ter det sig naturligt att utgå från avtalets lydelse. En
språkinriktad tolkningsmetod går teoretiskt att använda även vid muntliga avtal,
men man ställs här inför svårigheter att bevisa exakt vad som sagts. Dessutom är
det muntliga språkbruket sällan lika exakt som det skriftliga, vilket bidrar till att
det kan vara svårt att tillämpa en språkinriktad metod på muntliga avtal.
En annan sak är att språket inte alltid är så exakt att man med säkerhet kan säga
vad parterna menat. En mening kan ju ibland tolkas på olika sätt. Det händer att
avtalsparterna avsiktligen uttryckt sig otydligt (medveten oklarhet). Detta
förekommer bl.a. vid s.k. letters of comfort vari moderbolag uttalar sig om
dotterbolags betalningsförmåga utan att uttryckligen vilja lämna någon garanti för
dotterbolagets betalningsförmåga. Om parterna varit medvetet otydliga är det
oklart vad som skall gälla i det enskilda fallet.
Det också viktigt att tänka på att inte så strikt tillämpa den språkinriktade
8
Se Hultmark och Ramberg, s 68 ff
tolkningsmetoden att den resulterar i en tolkning av avtalet som inte är förnuftig

och rimlig.
 Systeminriktad metod
Är avtalet mycket systematiskt uppbyggt kan det vara möjligt att tolka en enskild
bestämmelse enligt en systeminriktad metod, varvid man ser efter vilken tolkning
som bäst stämmer överens med resten av avtalet och dess uppbyggnad. Över
huvud taget gäller att avtalsklausuler inte skall läsas isolerat utan skall ses mot
bakgrund av avtalet som helhet.
 Branschinriktad metod
Man måste ta hänsyn till det språkbruk som råder i branschen. Uttryck som är
branschspecifika skall tillskrivas den betydelse som de normalt ges i branschen.
Hänsyn får också tas till branschpraxis – hur brukar motsvarande situation lösas i
branschen?
 Norminriktad metod
Även dispositiv rätt spelar roll vid avtalstolkningen. Finns det dispositiva normer
för hur en viss situation i en viss avtalstyp skall hanteras får dessa normer
inflytande över hur avtalet skall tolkas.
6.5.1.2 Partsinriktad eller subjektivistisk tolkningsmetod

Vid den partsinriktade tolkningsmetoden är utgångspunkten de sinsemellan olika upp-
fattningarna som avtalsparterna hade vid avtalsslutet. Meningen är att söka klarlägga
vad parterna menat och uppfattat vid avtalsslutet. Dessutom beaktas hur de har uppträtt i
övrigt, både innan avtalsslutet och efteråt.
6.5.1.3 Skälighetsinriktad metod

Slutligen kan man tänka sig att avtalet tolkas i ljuset av vad som anses vara skäligt.
Bedömningen liknar den bedömning av avtalets innehåll som man gör när man jämför
med vad som skulle ha gällt enligt dispositiva normer, med skillnaden att man jämför
med vad som skulle ha varit skäligt för den aktuella parten i den aktuella situationen.
Jämkning av oskäliga avtalsvillkor kan ju även göras med hjälp av 36 § AvtL, men om
det föreligger en tolkningstvist är det ju en omväg för rätten att först fastställa ett
oskäligt avtalsvillkor för att därefter jämka det, om en skälighetsinriktad tolkningsmetod
kan tillämpas med en gång.
6.5.1.4 Vilken metod skall väljas?

Det finns ingen regelbok att följa för hur avtalstolkningen skall gå till, till exempel
någon föreskriven ordning som tolkningsmetoderna skall tas i bruk. Det normala torde
vara att domstolarna använder sig av alla tolkningsmetoder och därefter gör en samlad
bedömning av omständigheterna i det aktuella fallet. Det råder ju inte heller vattentäta
skott mellan de olika metoderna.
6.5.2 Tolkningsregler
Det finns även några tolkningsregler att använda sig av vid avtalstolkning.
Tolkningsreglerna är emellertid inte så praktiskt betydelsefulla eftersom man ofta kan
komma fram till ett avtalsinnehåll genom någon av de tolkningsmetoder som nämnts
ovan. Tolkningsreglerna blir endast aktuella i kombination med en grundlig
tolkningsanalys i övrigt av avtalet.
Enligt den s.k. minimiregeln skall avtalet, om det är otydligt utformat, tolkas på det vis
som är minst betungande för den part som är förpliktigad att göra något.
Oklarhetsregeln går ut på att otydlighet i ett avtal skall tolkas till nackdel för den part
som ligger bakom otydligheten. Part kan ha skrivit en otydlig klausul eller velat åberopa
en otydlig klausul.
Andra tolkningsregler som kan tänkas få betydelse är att senare lydelse tar över tidigare
och att precisa bestämmelser tar över allmänt hållna sådana.
6.6 Ändrade förhållanden

Det är orealistiskt att parterna i samband med avtalsslutet skall ha beaktat alla de
händelser som kan tänkas inträffa under avtalstidens gång. Enligt principen om att avtal
skall hållas innebär dock inte det faktum att det inträffar händelser som parterna inte
förutsett att de kan låta bli att uppfylla sina avtalsförpliktelser. Men samtidigt är det ju
orimligt att kräva att avtalet skall fullgöras precis enligt avtalet under alla
omständigheter. Reglerna för hur man gör när förhållandena förändras under avtalstiden
utgår från att avtalet skall hållas, men tillåter jämkning i vissa undantagsfall. De här
jämkningsmöjligheterna är begränsade till förändringar som är av sådan typ och
omfattning att man inte på något sätt kan anse att de är innefattade i avtalets underlag
och riskfördelning.
De undantag när jämkning av avtalet kan ske är:

 Den part som drabbas av att förhållandena förändras har inte kunnat eller bort
förutse att händelserna skulle utvecklas så som de gjorde.
 Force majeure – med force majeure avses en oförutsedd händelse av större
betydelse, som t.ex. krig, naturkatastrofer eller epidemier, som gör det omöjligt att
fullgöra avtalsförpliktelserna. Nu är det i princip aldrig så att omöjligheten är
absolut. Uppfyllelse kan innebära större uppoffringar, men ändå gå att genomföra
eller så blir avtalsfullgörande återigen möjligt efter att en viss tid förflutit. Det är
vanligt att avtalet föreskriver skyldighet att utge skadestånd om avtalet inte kan
fullgöras p.g.a. force majeure. Dessutom bör man ha tagit ställning till hur länge
omöjligheten skall bestå för att avtalsförpliktelsen skall få jämkas.
 Behov av att jämka föreliggande avtalsvillkor är en fråga som blir särskilt aktuell i
fråga om avtal som skall löpa över lång tid. Lagändringar, valutakursförändringar
eller myndighetsbeslut är exempel på utomliggande omständigheter som kan
inverka på avtalet. Samtidigt måste parterna själva när de ingår ett avtal på lång
sikt vara medvetna om att just den långa avtalstiden innebär en ökad risk för
förändrade förhållanden. Möjligheterna att jämka långvariga avtal blir därför
begränsade.
6.7 Standardavtal
Den modell för avtals ingående som den svenska avtalsrätten är uppbyggd på och som
finns i avtalslagen baseras på att varje avtal ingås genom att parterna utbyter
viljeförklaringar i en viss ordning och på det viset att parterna avtalar om avtalets alla
villkor från ett läge där inget är bestämt på förhand.
Nu är det väl mer sällan så att avtal verkligen avtalas villkor för villkor parterna
emellan. En mer verklighetstrogen beskrivning av hur avtal sluts i det praktiska
affärslivet är att parterna till stor del använder sig av avtal som redan är
färdigformulerade och ofta tryckta på formulär, s.k. standardformulär. Dessa
standardavtal är det dominerande förfarandet för att sluta avtal inom flera branscher
och kommer till användning både i relationer där båda parter är näringsidkare och där
ena parten är näringsidkare och den andra är en konsument. Detta avsnitt kommer att gå
närmare in på standardavtalsrätten, eftersom standardavtalen är så praktiskt viktiga.
Kapitlet utgår till stor del från Ulf Bernitz lärobok Standardavtalsrätt och kommer att gå
igenom standardavtalsrättens huvuddrag, samt kort beröra några av de viktigaste
standardavtalen som är i bruk.
6.7.1 Karakteristiska drag för standardavtalet

Definitionen av ett standardavtal är ”…sådana avtal, som helt eller delvis ingås enligt i
förväg upprättade standardiserade villkor avsedda att tillämpas likartat i ett större antal
konkreta avtalssituationer av viss art, i vilka åtminstone den ena avtalsparten växlar.”9
Själva avtalets storlek kan variera, ett standardavtal kan vara allt ifrån långa och
detaljerade leveransbestämmelser till enstaka standardiserade klausuler som inkluderats
på t.ex. en färdbiljett. Eftersom användningsområdet är så brett uppvisar
standardavtalen även en oerhörd variation såvitt gäller innehåll och deras utformning
anpassas ständigt efter utvecklingen och villkoren på den marknad där de skall fungera.
Många standardvillkor har formulerats ensidigt av näringsidkare. Om avtalet är köpar-

eller säljarvänligt till sin utformning blir beroende av vilken part som utformat avtalet.
Ofta är det säljarsidan som tillhandahåller standardavtalet.
Är den ena parten mycket starkare än den andra, vilket typiskt sett är fallet med
relationen näringsidkare – konsument, brukar den starkare avtalsparten, som ju oftast är
den som använder sig av standardavtal, inte vara positivt inställd till att i standardavtalet
ta in individuella klausuler som är till motpartens förmån i förhållande till
standardavtalet. Det är uppenbart att en part som använder standardvillkor kan få en
fördel, särskilt gentemot enskilda konsumenter som har små möjligheter att få till stånd
ändringar av standardvillkoren i sitt individuella avtal. Dessutom är det ofta på det viset
att enskilda konsumenter sällan tar sig tid att läsa igenom finstilta standardvillkor
ordentligt innan avtalet sluts, vilket ger motparten ännu en fördel.
Det finns en medvetenhet om den obalans som kan uppkomma mellan avtalsparterna
om standardavtal används. Det förekommer därför ett antal s.k. agreed documents.
Detta är standardavtal som har upprättats gemensamt av parterna eller organisationer
9
Bernitz, Standardavtalsrätt, s 12
som företräder båda sidor. Målsättningen är att få till stånd avtal där respektive parts
rättigheter och skyldigheter är balanserade i förhållande till varandra. Konsumenter har
egentligen ingen riktig branschorganisation som kan företräda dem i sådana här
avtalsförhandlingar, men KO har förhandlat med branschorganisationer om olika typer
av villkor. Det finns flera exempel på vanligt förekommande standardvillkor som
tillkommit efter sådana förhandlingar. Är avtalet resultatet av sådana förhandlingar står
det angivet i formuläret.
En annan vanligt förekommande företeelse är branschvillkor. Dessa villkor har då

utarbetats av en branschorganisation som därefter rekommenderar eller föreskriver sina
medlemmar att använda sig av dem.
6.7.2 Syftena med standardavtalet

När vi nu har konstaterat att standardavtal är vanligt förekommande och praktiskt
viktiga måste vi fråga oss vad de tjänar för syfte. Varför har vi standardavtal?
För det första tjänar standardavtal till att rationalisera avtalsslutet. För parter som sluter
ett stort antal avtal av liknande typ, massavtal, är det opraktiskt för att inte säga snudd
på omöjligt att avtala individuellt med alla motparter. I kapitlet om försäkringsrätt
framgår att försäkringsbranschen är ett typiskt exempel på en bransch som använder sig
av standardavtal. Andra exempel på situationer där standardavtal är praxis är vid
banklån, entreprenader och transporter. När ett avtal ingås behöver man bara fylla i de
uppgifter som är specifika för just det avtalet, t.ex. kundens namn, priset och
leveranstiden. Avtalet består då alltså dels av standardiserade allmänna avtalsvillkor,
dels av individuellt avtalade villkor. Tids- och effektivitetsvinsterna bli betydande.
En stor del av den civilrättsliga lagstiftning som blir aktuell vid olika avtalstyper är
dispositiv. För många avtalstyper saknas lagregler helt. Standardavtalen spelar i dessa
fall en viktig roll på det viset att de kan klarlägga gällande rättsläge för den aktuella
avtalstypen. Att rättsläget blir preciserat är viktigt för att förebygga tvister.
Parterna kan även ha till syfte med standardavtalet att ändra riskfördelningen
sinsemellan jämfört med vad som gäller enligt dispositiv lagstiftning. Riskfördelningen
kan ändras exempelvis genom friskrivningsklausuler.
6.7.3 Standardavtalen och avtalsrätten

De grundläggande avtalsrättsliga reglerna skiljer sig inte åt mellan standardavtal och
andra avtal. Bruket av standardavtal medför emellertid vissa frågeställningar som är
specifika för just standardavtal. I dessa fall kan man tala om en särskild
standardavtalsrätt.
6.7.3.1 Införlivande av standardvillkor i enskilt avtal

En av de viktigare frågorna är hur och när ett standardvillkor görs till del av ett
individuellt avtal. Avtalsrätten bygger ju på att parterna är överens om alla villkor i ett
avtal och det kan ju mycket väl tänkas att motparten inte alls är beredd att träffa ett avtal,
om vissa för honom oförmånliga villkor skall gälla. Att standardvillkoren utgör del av
avtalsparternas individuella avtal är en förutsättning för att standardavtalet över huvud

taget skall gälla. Principerna för hur standardavtal blir del av den enskilda avtalet står
inte i lagtext utan framgår främst av praxis från HD.
Huvudregeln för att ett standardvillkor skall bli del av ett enskilt avtal är att det måste
komma till motpartens kännedom före avtalsslutet. Det spelar ingen roll om det sker
skriftligen eller muntligen.
Det tydligaste och enklaste sättet att bringa motparten kännedom om

standardavtalet/villkoret är att ta in det i samma dokument som de individuellt
förhandlade villkoren. För det fall att standardvillkoren står tryckta på baksidan är det
viktigt att det görs en tydlig hänvisning dit.
En annan möjlighet är att hålla de två avtalen åtskilda i två olika handlingar. Det brukar
vara tillräckligt att det finns en s.k. referensklausul, d.v.s. en tydlig hänvisning till
befintliga villkor, förutsatt att motparten utan problem har tillfälle att ta del av dem.
Man behöver alltså inte skicka med själva villkoren, om motparten kan läsa dem i t.ex.
broschyr som han har tillgång till vid avtalsslutet. Det krävs inte heller att motparten rent
faktiskt läser igenom villkoren. Med tanke på hur de flesta av oss gör i verkligheten
skulle det vara orealistiskt att ställa upp ett sådant krav.
När det gäller avtal mellan näringsidkare, förutsätts dessa vara medvetna om
förekomsten av standardvillkor. De har också större möjligheter att påverka motparten.
Finns standardvillkoren i ett anbud och motparten inte gör någon invändning mot dem i
sin accept, blir de del av avtalet. Följaktligen kan ett företag i ett anbud skriva: ”För
övrigt gäller Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installa-
tionsentreprenader (AB 04).” Om motparten accepterar anbudet utan att göra någon
anmärkning angående AB 04, har avtal kommit till stånd med AB 04 som villkor i
avtalet.
För att återknyta till försäkringsvillkoren, tecknas många försäkringsavtal per telefon. I
denna avtalssituation blir hänvisningen till standardvillkoren ännu sämre och tillfälle att
ta del av dem innan avtalsslutet ges inte heller. Detta är en situation som ofta
förekommer, inte bara vid slutande av försäkringsavtal utan även vid andra vanliga
standardavtal. Man anser då att det är underförstått att avtalet ingås enligt
näringsidkarens standardavtal. Andra exempel på när man blir bunden av
standardvillkor därför att de är underförstådda är t.ex. om du skall resa med buss och du
köper en bussbiljett. På biljetten står resans pris och eventuellt tidpunkten för resan. Det
står ingenting om vilka övriga villkor som gäller för resan. Men du blir ändå bunden av
bussbolagets villkor då det är underförstått att bussbolaget har sina villkor och att det
inte är berett att sälja resor på andra villkor. Särskilt när det gäller konkludent handlande
i vardagliga situationer kan vi alltså bli bundna av standardvillkor utan att vi har
anledning att reflektera över dem. För standardavtal som är mycket vanliga och i
situationer där det är självklart att det måste ligga någon form av standardavtal i botten
behöver någon uttrycklig hänvisning alltså inte göras.10
10
Se Hellner, Kommersiell avtalsrätt, s 48
Motparten skall enligt huvudregeln ha fått kännedom om standardvillkoret före

avtalsslutet. Vad som sker efter avtalsslutet skall normalt inte ha betydelse för
avtalsinnehållet. En part skall inte bli bunden av något han inte känt till vid avtalsslutet.
Ibland finns standardvillkor återgivna på fakturor. Sådana utfärdas i allmänhet efter
avtalsslutet och efter det att ena parten fullgjort sin prestation. Villkor som finns på
fakturor kan därför i allmänhet inte anses ingå i avtalet. Detsamma gäller villkor som
finns återgivna på kvitton. Också dessa kommer ju oftast till motpartens kännedom först
efter avtalsslutet.
6.7.3.2 Standardavtal och handelsbruk

Den svenska köplagen ger handelsbruk en framträdande ställning, eftersom om sådant
bruk finns etablerat får det företräde framför köplagens dispositiva regler, 3 § KöpL.
Från kursen i grundläggande rättskunskap minns du att handelsbruk är en sedvänja som
”har nått en hög grad av fasthet och stadga och som avser handlingsmönster inom
affärslivet.” Handelsbruk är ofta branschspecifika. Det kan t.ex. röra sig om vilka krav
en köpare har rätt att ställa på en vara eller om på vilket sätt gods brukar transporteras.
Inom internationell handel är handelsbruk en viktig faktor, exempelvis är
leverensbestämmelserna Incoterms, vilka berördes i avsnittet om köprätt, handelstermer
som dokumenterats skriftligt.
I förhållande till standardavtalen finns det anledning att fråga sig om man kan räkna
standardavtal som används mycket som handelsbruk. Skulle ett standardavtal räknas
som handelsbruk skulle det inte behöva införlivas i varje enskilt avtal på det vis som
beskrivits ovan för att utgöra del av parternas avtal. Huvudregeln inom svensk rätt är att
standardavtal inte är att anse som handelsbruk.
Om man är verksam inom bransch där visst standardavtal används mycket utbrett menar
en del att man får förutsätta att avtalet har ingåtts på detta standardavtals villkor, om det
inte framkommit genom den enskilda avtalet eller andra omständigheter att
standardavtalet inte skall vara tillämpligt. Visserligen kan detta synsätt användas mellan
två näringsidkare i en specifik bransch, men huvudregeln är som sagt att standardavtal,
hur kända och utbrett använda de än är, inte utgör handelsbruk. Bernitz förespråkar
därför att det är bäst att för tydlighetens skull hänvisa på föreskrivet sätt till
standardavtal, för det fall att man vill att det skall vara del av det enskilda avtal man
sluter med sin motpart.11
6.7.3.3 Standardavtal och partsbruk

Även partsbruk ges företräde framför köplagens dispositiva regler, KöpL 3 §. Partsbruk
föreligger om två näringsidkare tidigare gjort affärer med varandra i sådan omfattning
att rutiner har utarbetats dem emellan för affärsförbindelser. Beslutar parterna att
återigen sluta avtal sinsemellan tar man hänsyn till hur de gjort innan om inget tyder på
att andra villkor skulle gälla i förevarande fall. Har parterna tidigare använt sig av visst
standardavtal i sådan omfattning att man kan tala om partsbruk skulle domstol vid tvist
förmodligen komma fram till att detta standardavtal utgjorde del även av det nya avtalet
även om hänvisning till standardavtalet inte gjorts.
11
Bernitz, a.a. s 34
6.7.3.4 Särskilda krav för oväntade och tyngande avtalsvillkor

Innehåller standardavtalet klausuler som är oväntade eller tyngande för motparten får
ytterligare krav ställas för hur den klausulen blir del av den enskilda avtalet.
Först skall klargöras vad som menas med att klausulen är oväntad. Ett oväntat villkor är
ett villkor som framstår som överraskande för motparten i den aktuella avtalssituationen
därför att det t.ex. är ovanligt i sammanhanget. Som oväntade villkor räknas också
villkor som ena parten försökt att ”gömma undan” genom att skriva det mycket finstilt
eller placera det på ett undanskymt ställe i avtalet.
Ett villkor är särskilt tyngande, vilket hörs på namnet, om det är mycket oförmånlig för
motparten. Jämförelsenormen är den normala dispositiva lagstiftningen. Medför
villkoret att motparten kommer i ett väsentligt sämre läge än om dispositiva lagregler
hade gällt är klausulen särskilt tyngande. Den typ av klausuler som det ofta är fråga om
är friskrivningsklausuler som begränsar ena partens ansvar för fel, dröjsmål och
skadestånd.
För sådana här klausuler gäller huvudregeln att de, för att bli del av det enskilda avtalet,
måste ha bringats till motpartens kännedom eller om denne eljest känt till eller bort
känna till villkoret. Regeln har framkommit genom praxis och uttalanden i juridisk
doktrin.
När det gäller oväntade klausuler är praxis något mager, men uppfattningen i doktrinen
tycks i vart fall vara att om avtalsvillkor i formulär är skrivet med så liten text att den
inte går att läsa utan hjälpmedel kan man bortse från det. Tendensen är att ta hänsyn till
den konkreta situationen och ställa högre krav på avtalet om det rör sig om stora affärer
eller om det rör sig om en avtalsrelation med en näringsidkare på ena sidan och en
konsument på den andra.
6.7.3.5 Om avtalet inte sluts enligt avtalslagens modell

För att standardavtalet skall bli del av det enskilda avtalet skall det alltså ha bringats till
motpartens kännedom innan avtalsslutet. Detta är en regel som ju i första hand leder
tankarna till den klassiska modellen för avtalsslut med anbud och accept som finns i
avtalslagen. Det är emellertid viktigt att hålla i minnet att det därutöver finns flera andra
sätt att sluta avtal på.
Avtalad skriftform är när parterna har kommit överens om att de inte är bundna av
avtalet förrän båda har skrivit under ett skriftligt kontrakt. Avtalad skriftform kan ju även
förekomma på grund av formkrav i lagen, som t.ex. är fallet med köp av fastighet och
kollektivavtal. I affärslivet är avtalad skriftform vanligt vid större avtal där parterna
bedriver längre förhandlingar med varandra och man kan säga att avtalsinnehållet s.a.s.
växer fram successivt.
Ett förfarande som också är vanligt inom affärslivet (ofta vid internationell handel) är
att säljaren skickar en offert till köparen och anger att säljaren inte är bunden av sitt
anbud förrän han skickat köparen en orderbekräftelse. Följden av detta är att säljarens
första offert inte kan räknas som ett bindande anbud i avtalslagens mening. Det är
istället köparen som skickar anbud och säljarens orderbekräftelse blir accept. I de här
situationerna är det inte ovanligt att säljaren inte förrän i orderbekräftelsen (alltså i
accepten) hänvisar till sina standardvillkor. Du har tidigare fått lära dig att om accepten
inte överensstämmer med anbudet blir accepten oren. Vad händer så om säljarens
standardvillkor bifogas accepten? Accepten kan ändå anses som ren. Det beror på
parternas tidigare relation (finns det partsbruk?). Bernitz menar att om det rör sig om ett
avtal mellan två näringsidkare skulle säljaren förmodligen kunna hävda att köparen om
han inte reklamerat mot standardvillkoren blivit bunden, eftersom man kan ställa krav
på näringsidkare att de skall vara aktiva vid avtalsslutet.12 Detta är dock ett avsteg från
normala avtalsrättsliga regler och huvudregeln är dock fortfarande att parterna skall ha
nått en överenskommelse om att villkoren skall gälla.
En särskild situation uppstår om säljaren hänvisar till sina standardvillkor, medan

köparen hänvisar till sina. Detta kallas för kolliderande standardavtal eller battle of
forms. Hur en sådan situation skall lösas är omdiskuterat i doktrin – det finns ingen
vedertagen standardlösning utan problemet kan lösas utifrån flera olika angreppsvinklar.
6.8 Viktiga standardavtal

Floran av standardavtal är mycket omfattande. Betänk att många företag har upprättat
egna standardavtal som man använder sig av vid löpande transaktioner. Det finns dock
några standardavtal som fått särskilt stor spridning och som är väl genomarbetade.
Såvitt gäller enskilda företags standardavtal kan ett varningens ord utfärdas, eftersom de
sällan är avtal som håller en god juridisk kvalité och sällan balanserar avtalsparternas
intressen på ett bra sätt. Detta avsnitt ger exempel på de mest kända standardavtalen
som har en utbredd användning.
Varje land har ju sin egen rättsordning med egna rättsregler. Vid internationell handel är
det därför en praktisk fördel att använda sig av standardavtal som är utformade genom
internationellt samarbete, då man därigenom inte behöver bekymra sig om att olika
länders rättsregler för att lösa olika situationer inte stämmer överens sinsemellan.
Orgalime S 2012, General Conditions for the Supply of Mechanical, Electrical and
Electronic Products (senaste uppdateringen, föregångaren var Orgalime 2000), är
internationella leveransbestämmelser för verkstadsindustrins produkter, som utarbetats
av verkstadsindustrins europeiska samarbetsorganisation Orgalime.
För leveranser för verkstadsindustrin inom Sverige och Norden har vi formuläret NL 09
(föregångaren hette NL 01), Allmänna leveransbestämmelser för leveranser av maskiner
och annan mekanisk och elektrisk utrustning inom och mellan Danmark, Norge och
Sverige. NL 09 skiljer sig från köplagen i flera avseenden, bl.a. beträffande avtalets
bestämmelser om påföljder för fel och dröjsmål.
ALOS 05 är ett standardvillkor för leverans till den offentliga sektorn i Sverige.
Villkoret är utarbetat efter samråd mellan Riksrevisionsverket, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund och Sveriges
12
Bernitz, a.a. s 40
Grossistförbund. ALOS 05 är ett viktigt avtal eftersom det ofta kommer till användning
när köp kommer till stånd efter avslutad offentlig upphandling. Den offentliga
upphandlingen har en betydande omfattning.
AB 04, Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och

installationsentreprenader är ett agreed document som utarbetats inom Föreningen
Byggandets Kontraktskommitté. AB 04 är grundläggande för entreprenadrätten och
kommer att behandlas närmare i kapitlet om entreprenadrätt.
Till skillnad från lagtext finns inga förarbeten till standardavtalen. Till ledning för hur
avtalet skall tolkas finns för de allra mest spridda standardavtalen utgivna kommentarer.
Det finns även en hel del skrivet i juridisk doktrin om standardavtal.
6.9 Tolkning av standardvillkor

I avsnitt 6.5 ovan har du läst om de allmänna principerna för avtalstolkning. När det
gäller standardavtal och deras tolkning måste några av standardavtalets särdrag återigen
påpekas. Men tanke på hur standardavtalen används är huvudregeln för avtalets tolkning
att parternas gemensamma partvilja skall fastställas inte till stor nytta. När man
använder sig av standardavtal brukar detta göras på rutin och det vanligaste torde vara
att parterna inte ens närmare berör avtalsvillkoren vid avtalsslutet. En annan sak att
tänka på att är att standardavtal ofta är ensidigt upprättade av ena parten – någon
gemensam partsavsikt är svår att spåra i sådana fall.
Å andra sidan kan det ju hända att parterna faktiskt har gått in och förhandlat
individuellt i specifika frågor, standardavtalet till trots. Om så är fallet ges det
individuella villkoret som parterna tagit in i standardavtalet företräde framför de
allmänna avtalsvillkoren. Har parterna bemödat sig om att avtala om ett villkor som
avviker från standardavtalet och dessutom skrivit in det avvikande villkoret i
standardavtalet förefaller denna tolkningsregel logisk. Ett annat sätt att formulera
samma regel är ”skrivet går före tryckt”. I praktiken innebär det att handskrivet alltid
går först och maskinskriven text med ändringar går före förtryckt formulär.13
Även muntligt går före tryckt, t.ex. om det finns någon muntlig individuell utfästelse.
Fastighetsköp görs ofta med hjälp av standardavtal för köp av fast egendom. Har
säljaren vid försäljningen muntligen garanterat att fastigheten har en viss egenskap
gäller garantin, mot motstridigt avtalsvillkor i formuläret. Att det kan föreligga
bevissvårigheter vid sådana muntliga utfästelser är en annan fråga.
Det vanligaste är dock, som påpekades inledningsvis, att inga individuella förhandlingar
har ägt rum. Man får då helt enkelt falla tillbaka på att göra en objektiv tolkning av
standardavtalet. Den systeminriktade tolkningsmetoden kan spela en viktig roll när det
rör sig om stora standardavtal.
Det faktum att det finns kommentarer till vissa standardavtal brukar inte vara något som
domstolarna fäster avseende vid vid avtalstolkningen. Det beror på att såväl avtal som
13
Lägg märke till att detta är de generella principerna för tolkning av standardavtal, t.ex. AB 04 innehåller egna bestämmelser om i
vilken ordning olika kontraktshandlingar får företräde framför varandra.
kommentarer för det mesta upprättats ensidigt av ena parten och domstolen eftersträvar
en avtalstolkning som är välbalanserad i den aktuella situationen. Det finns dock
standardavtal som är agreed documents med väl genomarbetade kommentarer, det
viktigaste exemplet härpå torde vara AB 04. Dessa avtalskommentarer kan tjäna som
ledning för vad som är en rimlig avtalstolkning i olika fall.
6.10 Standardavtal och oklarhets- och minimiregeln

I avsnitt 6.5.2 ovan läste du om oklarhets- och minimiregeln, som är två s.k. tolkningsreg-
ler. Deras räckvidd vid avtalstolkning är kanske begränsad, men åtminstone
oklarhetsregeln är mer aktuell när det kommer till att tolka standardavtal.
Oklarhetsregeln går ju ut på att ett otydligt avtal tolkas till nackdel för den part som står
bakom oklarheten. Det har visat sig att oklarhetsregeln kommit till särskilt stor
användning då det gällt att tolka ensidigt upprättade standardavtal. Regeln har
tillämpats så att det inte krävts att part själv har avfattat den luddiga avtalsklausulen
utan det har räckt att han velat tillämpa en klausul i ett förtryckt formulär som upprättats
av en organisation som företrätt honom. Oklarhetsregeln kan användas både i
konsumentförhållanden och kommersiella förhållanden.
Minimiregeln, enligt vilken ett otydligt avtalsvillkor skall tolkas på det viset att villkoret
blir så lite betungande som möjligt för den förpliktade parten, är inte särskilt väl
anpassad till standardavtalen. Eftersom standardavtal oftast är utformade av säljarsidan
är det också så att köparens villkor sällan ger upphov till tolkningstvister. Det är i så fall
omfattningen av säljarens förpliktelser som kan ifrågasättas. Minimiregeln leder till att
avtalet blir ännu mer säljarvänligt. Dessutom blir resultatet ofta det motsatta jämfört
med om avtalsvillkoret tolkats med hjälp av oklarhetsregeln. I HD:s praxis har
oklarhetsregeln alltmer fått genomslag vid tolkning av standardavtal och skall användas
i första hand. Däremot kan minimiregeln vara lämplig att tillämpa för avtalsvillkor vari
part ensidigt tagit på sig en förpliktelse, t.ex. borgensåtagande eller konkurrensklausul
(åtagande att inte bedriva konkurrerande verksamhet/ ta anställning hos konkurrerande
verksamhet under viss tid).
6.11 Friskrivningsklausuler
En annan klar och tydlig tolkningsregel är att friskrivningsklausuler eller andra
tyngande klausuler i standardavtal som upprättats ensidigt skall tolkas restriktivt och
mot den som skrivit den. Egentligen är detta ett förtydligande av oklarhetsregeln. Vad
det främst blir fråga om är klausuler där part i stor utsträckning friskrivit sig från
skadeståndsansvar och/ eller andra påföljder i anledning av kontraktsbrott av olika slag.
Om en friskrivningsklausul tolkas restriktivt kommer det normalt att innebära att man
faller tillbaka på den omfattning som friskrivning av aktuell art har enligt dispositiva
regler. Eftersom friskrivningen tjänar till att ge ena parten fördelar är det inte heller
konstigt att sådan klausul skall tolkas restriktivt mot den som avfattat den om det är så
att klausulen inte är tillräckligt tydligt utformad. Omvänt kan man säga att det finns ett
krav på att oväntade och tyngande klausuler skall utformas så klart och tydligt som
möjligt. Är villkoret omöjligt att tolka på mer än ett sätt behöver man ju inte fråga sig
om det eventuellt skulle bli ändrat vid en tolkningstvist.
Detta leder in på nästa fråga man kan ställa sig i anledning av friskrivningsklausuler. Är
det rimligt att en part kan friskriva sig från ”allt”? Svaret är att det enligt en fastslagen
rättsprincip (som dock inte finns i någon lagtext) inte är möjligt att friskriva sig från
ansvar för skada som man vållat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Följaktligen
är det vanligt att standardavtalen gör skillnad mellan grov vårdslöshet och normal
vårdslöshet.
Punkter bra att hålla i minnet vid avtalsslutande i affärs-

sammanhang
1. Dokumentera vad du och din motpart kommit överens om! Lämnas t.ex. anbud
muntligt, skicka även en skriftlig bekräftelse på vad som sagts.
2. Kom ihåg att ett erbjudande om t.ex. köp av vara är ett rättsligt bindande anbud.
Gör klart för dig på vilka villkor du kan sluta avtalet, kanske bör avtalet förses med
en reservation t.ex. ”så länge lagret räcker”, innan du skickar anbudet.
3. Använd gärna standardiserade avtalsvillkor av praktiska skäl (särskilt reservationer
och friskrivningar) – men se till att villkoren följer med lämnade anbud, tryckta på
baksidan eller som lös bilaga.
4. Kommer accepten för sent eller har annat innehåll än anbudet – reklamera för
säkerhets skull så du inte blir bunden av avtal mot din vilja!
5. En arbetstagare som på ett eller annat sätt får företräda företaget har en ställnings-
fullmakt. Person med ställningsfullmakt får göra sådant som normalt utförs av
personer med samma jobb. Vill arbetsgivaren att den anställde i fråga skall ha
mindre behörighet än vad som är sedvänja i branschen måste kunder och andra som
har kontakt med den anställde i fråga få meddelande om vad han får och inte får
göra i företagets namn.
6. Kontrollera att avtal är undertecknade av behörig person!
7. Avtalsslutande klaras i många sammanhang av utan att jurister kopplas in. Ett gott
råd är att dels ta hjälp av en jurist för att utforma de standardvillkor som skall
användas i verksamheten och dels anlita jurist när det är en typ av avtal som du
normalt inte brukar sluta.
8. Vid internationella affärer kan andra principer för avtalsslutande gälla i det land
varifrån motparten kommer. Observera särskilt att en handelspartner från
anglosaxiska länder utgår från att anbud inte är bindande förrän erbjudandet har
accepterats. Omedvetenhet om rättsordningarnas olikheter kan orsaka missförstånd
i affärsrelationerna.
9. Om du får ett anbud, kontrollera noga om hänvisning finns till standardvillkor.
Reklamera för säkerhets skull omedelbart om du inte vill bli bunden av
standardavtalshänvisning.
10. Uppstår en tvist, dokumentera noggrant vad som händer i kontakterna mellan dig
och motparten. Kommer ni inte överens på egen hand, kontakta jurist för hjälp att
driva processen om det rör sig om belopp som överstiger gränsen för förenklade
tvistemål.
11. Se gärna över viktigare avtal en gång om året. Är alla avtal fortfarande aktuella?
Behöver något avtal omförhandlas? Gäller avtalet fortfarande? Kontakta jurist vid
behov.
12. Rör avtalet ett område där det finns tvingande lagregler, t.ex. anställningsavtal?
Kontrollera i så fall att avtalet uppfyller lagens krav, låt vid behov avtal granskas av
jurist.

1. Vad är kontraktsprincipen för något?
2. Vad är dissens för något?
3. Vad menas med dold dissens?
4. Förklara varför det ofta blir fråga om att tolka avtalet istället för att hävda att det är
ogiltigt om man upptäcker att det är fråga om dissens mellan parterna?
5. Nämn ett fall där lagen föreskriver att man kan bli bunden till avtal genom
passivitet.
6. Ge exempel på vilken funktion ett föravtal kan fylla.
7. Varför är det vanskligt att använda sig av en språkinriktad tolkningsmetod vid
muntliga avtal?
8. Förklara vad man menar med en systeminriktad tolkningsmetod.
9. Stämmer det att det finns en fastlagd rangordning för de olika tolkningsmetoderna?
10. Förklara den s.k. minimiregeln.
11. Förklara den s.k. oklarhetsregeln.
12. Ge exempel på när ett avtal får ändras på grund av ändrade förhållanden efter
avtalsslutet.
13. Vad är ett standardavtal för något?
14. Nämn några drag som är typiska för standardavtalen.
15. På vilket sätt är standardavtal till nackdel för en svagare avtalspart?
16. Vad är ett s.k. agreed document?
17. Vad har standardavtalen för syften?
18. Redogör för huvudregeln för hur ett standardavtal blir del av ett individuellt avtal.
19. Vilken är förutsättningen för att det skall gå att använda sig av en s.k.
referensklausul?
20. Varför skall man som näringsidkare vara särskilt uppmärksam på innehåll i anbud
man får?
21. Ibland behöver hänvisning till standardavtal inte göras. Ge exempel på en sådan
situation.
22. Om man jämför standardavtal med handelsbruk, vilken är då huvudregeln?
23. Förklara vad partsbruk är för något och hur standardavtal förhåller sig till partsbruk.
24. Vad menas med att en avtalsklausul är oväntad?
25. Vad menas med att en avtalsklausul är särskilt tyngande?
26. Ge exempel på en villkorstyp som typiskt sett är särskilt tyngande för motparten.
27. Vad är avtalad skriftform för något?
28. Vad är battle of forms för något?
29. Ge exempel på ett standardavtal som har utbredd användning och ange dess tillämp-
ningsområde.
– Kapitel 7, Äganderätt –
7 Äganderätt
7.1 Inledning
Enligt rättsreglerna i vår rättsordning har samhällets medborgare skyldigheter och
rättigheter. Exempel på skyldigheter vi har är att inte begå brott och att sörja för våra
barn så länge de inte är myndiga (föräldrar har underhållsskyldighet gentemot sina
barn).
Det finns också rättigheter av olika slag. Med varje rättighet följer vissa förmåner,
reglerade av rättsreglerna. Ett exempel på rättigheter (som inte kommer att studeras
inom ramen för den här kursen) som blivit allt viktigare de senaste tio åren är de
immateriella rättigheterna såsom patent och varumärkesrätt. Innehavaren av en
patenträtt eller en varumärkesrätt har ensamrätt att använda sig av patentet eller
varumärket och är således den som kan få ekonomiskt utbyte av den aktuella uppfin-
ningen eller varumärket. En av de viktigaste rättigheterna som finns och som är en
grundläggande bas för förmögenhetsrätten är äganderätten.
7.2 Äganderätt
Utmärkande för en ägare till ett föremål är att han har stor frihet att förfoga över
föremålet på ett sätt som inte någon annan har rätt till. Den juridiska termen äganderätt
är ett samlingsbegrepp för de befogenheter som ägaren har över sin egendom.
Ägaren kan t.ex.:

 Utnyttja egendomen
 Tillgodogöra sig avkastning från egendomen
 Hyra ut, sälja eller ge bort egendomen
 Avgöra om andra ska få använda egendomen
Av äganderätten följer även att andra ska respektera ägarens rätt till saken.
7.3 Andra typer av sakrätter

Äganderätten är en sakrätt. En sakrätt medför skydd för rättighetsinnehavaren gentemot
tredje man (utomstående) och inte enbart gentemot motparten i ett avtalsförhållande.
Rättigheter till egendom som ägs av någon annan än rättighetsinnehavaren kallas för be-
gränsade sakrätter. Exempel härpå är panträtt, nyttjanderätt till fast egendom och
servitut.
En jurist som talar om ”sakrätt” kan också mena ett särskilt rättsområde som handlar
just om sakrättsliga frågeställningar. Vilka rättigheter ger skydd mot tredje man, när
uppkommer skyddet och hur uppkommer skyddet? Du har köpt en bok av person A.
Person A är din motpart i avtalet. Dessvärre visar det sig att A inte var ägare till boken,
och nu vill den rätte ägaren B ha tillbaka sin bok. För dig är B tredje man, han är
utomstående. Vad krävs för att du ska ha fått sakrättsligt skydd, d.v.s. vara skyddad från
B:s anspråk och inte behöva lämna boken till B?
7.4 Laga fång

Hur förvärvar man då äganderätt till egendom? De sätt på vilka äganderätt lagligen kan
förvärvas kallas laga fång. Detta ålderdomliga uttryck lever kvar från 1734 års lag.
För de viktigaste typerna av laga fång går det att härleda fången från en tidigare
rättmätig ägare – en tidigare fångesman. Dessa fång kallas således derivativa fång efter
det latinska ordet för härleda, derivare. Främst tänker man kanske på
förmögenhetsrättsliga fång som köp när man tänker på laga fång, men man kan ju också
bli rättmätig ägare till egendom genom giftorätt (bodelning), arv och testamente.
Från de derivativa fången skiljer man de extinktiva fången. Kännetecknande för de

extinktiva fången är att förvärvaren får äganderätt till egendomen även om egendomens
förre innehavare inte var den rättmätige ägaren. Det vanligaste exemplet på sådant fång
är godtrosförvärv, d.v.s. en person förvärvar egendom från någon som inte har rätt att
förfoga över den och köparen misstänker inte att säljaren inte är den rättmätige ägaren.
Om man är i god tro känner man inte till det verkliga förhållandet och man har inte
heller bort känna till det. Fram till 2003 gällde att den godtroende köparen alltid fick
skyddad äganderätt till varan, även gentemot den rättmätige ägaren. Från och med den 1
juli 2003 ändrades dock lagen på så vis att det inte längre går att förvärva stöldgods i
god tro. Den som blivit bestulen har alltid rätt till egendomen och kan kräva tillbaka den
utan ersättning, om anspråket framställs inom sex månader. Till följd härav är det troligt
att de extinktiva fången såvitt gäller lösöre kommer att minska både till omfattning och
betydelse. För fast egendom finns det extinktiva fånget hävd.
Den tredje typen av laga fång är de originära fången. Sådant fång kan enbart göras av
lösa saker som inte tillhör någon. Den praktiska betydelsen av originära fång är liten,
eftersom det främst är fråga om hittegods av litet värde, såsom tidningar och
kulspetspennor. Har föremålet ett större värde har upphittaren plikt att anmäla fyndet
hos polismyndighet om han tar hand om föremålet.
Slutligen skiljer man mellan onerösa och benefika fång enligt nedan:
 Onerösa fång – fång mot vederlag. Köp är det viktigaste onerösa fånget.
 Benefika fång – fång utan vederlag, t.ex. gåva och arv.
7.5 Besittning
Ordet besitta används nog av de flesta i dagligt tal praktiskt taget som en synonym till
äga. När man inom juridiken använder ordet besittning avses däremot ”att med eller
utan rätt faktiskt inneha någonting”. Om en tjuv knycker din väska och går iväg med
den utom räckhåll för dig så att han ensam har kontroll över väskan är det tjuven som
har besittning till väskan.
Besittningen kan nästan uppkomma hur som helst och även en tjuv kan vara en
besittare, men bara om han hunnit så långt från brottsplatsen att han ensam har kontroll
över föremålet.
Rättsordningen har knutit vissa rättsverkningar just till besittningsbegreppet, eftersom

det skulle leda till alltför stor oordning i samhället om medborgarna på eget bevåg
skulle ändra besittningsförhållandena lite hur som helst. Nedan följer en kort
genomgång av vilka rättsverkningarna är. Det är dock viktigt att påpeka att det inte
alltid är så lätt att bedöma huruvida besittning föreligger eller ej. En huvudregel att ha i
bakhuvudet är att besittning föreligger vid ”faktisk kontroll eller utan att ha sådan
kontroll ha placerat föremålet på ett ställe och på ett sätt som är normalt”. En bonde som
har sin boskap betandes på en äng har enligt denna regel boskapen i sin besittning.
Skulle han däremot tappa sin plånbok på ängen är plånboken inte längre i hans
besittning.
Rättsordningen skyddar den som har besittningen, det förutsätts att han är den korrekte
rättighetsinnehavaren så länge inte något annat visats. Som enskild får man inte på egen
hand ensidigt förändra ett besittningsförhållande, även om det är så att den som för
tillfället har besittningen inte är rätt ägare. Blir du bestulen på din cykel och nästa dag få
se en person med just din cykel får du alltså inte ta tillbaka den, utan måste få ett beslut
om återställande av rubbad besittning (fås hos domstol eller förenklat förfarande hos
kronofogdemyndighet).
Undantaget är om man tar en tjuv”å färsk gärning”, d.v.s. precis när han utför eller just
har utfört brottet – då kan man själv ta tillbaka det som tjuven tagit. Förutsättningen att
man måste kunna visa att man är den rättmätige ägaren till föremålet gäller även i detta
fall. Om man ingriper i ett senare stadium kan man straffas för egenmäktigt förfarande
eller självtäkt beroende på omständigheterna.
Besittningsrätten är ett nödvändigt komplement till äganderätten och har till uppgift att
ge ägaren ett sakrättsligt skydd, vilket som nämnt ovan innebär att ägaren med
uteslutande av andra råder över föremålet.
7.6 Inskränkningar i äganderätten

Lagstiftaren har, särskilt när det gäller fast egendom, i vissa fall ställt upp begränsningar
för äganderätten. Ett exempel är rätten till egendomens avkastning – fastighetsägaren
har jakt- och fiskerätten på sin mark, men sätten för hur han får utöva denna rätt är
noggrant reglerat i lag. Fastighetsägarens äganderätt får även ge vilka för
allemansrätten, rätten att förflytta sig över annans mark och där plocka bär, svamp och
blommor. Äganderätten till fastighet får även stå tillbaka för att tillgodose offentliga
behov, såsom t.ex. vägbebyggelse och behov av elektrisk kraft. När det är fråga om all-
männa behov brukar fastigheten expropieras, d.v.s. fastighetsägaren erbjuds en
lösensumma mot att avstå del av eller hela sin fastighet.
I fall av allmän nödrätt får äganderätten stå tillbaka. Brinner det, får även andra än
brandsläckarens ägare använda brandsläckare i närheten för att släcka eldsvådan.

1. Den juridiska betydelsen av ordet ägande betyder att man faktiskt har saken hemma
hos sig. Korrekt?
2. Vilka befogenheter följer med äganderätten?
3. Förklara vad en sakrätt är.
4. Vad menas med uttrycket tredje man?
5. Vad innebär laga fång?
6. Du kan enbart göra laga fång av en sak genom att köpa den för pengar. Stämmer
det?
7. Vad utmärker de derivativa fången?
8. Vad är kännetecknande för ett extinktivt fång?
9. Vad innebär det att vara i god tro?
10. Vilka regler gäller om du hittar en sak på gatan?
11. Vad är skillnaden mellan ett oneröst och ett benefikt fång?
12. Ge exempel på ett oneröst fång.
13. Ge exempel på ett benefikt fång.
14. Vad menar juristen när han talar om att någon har besittningen till en sak?
15. Om en person har besittningen till en sak medför det att en viktig presumtion tilläm-
pas. Vilken?
16. När är det tillåtet att återta stulen egendom på egen hand utan att begära hjälp av
polis eller kronofogde?
17. Vilken funktion har besittningsrätten i förhållande till äganderätten?
18. Ge exempel på situationer då äganderätten får stå tillbaka för andra intressen?
19. Stina och Pelle har snappat upp lite juridiska kunskaper genom att smyglyssna när
storasystern som läser på juristlinjen diskuterar med sina kurskamrater. Självklart
gillar de att briljera lite inför sina kamrater med sina nyvunna kunskaper. I dag ska
de förklara vad som menas med att man har besittningen till ett föremål. Pelle säger
med minen av en som vet att, besittningsrätt, det får den som har köpt en vara för
pengar. Stina säger emot och hävdar att Pelle har missuppfattat, men att hon tyvärr
inte själv minns hur man får besittningsrätt. Kan du hjälpa till?
20. Louise bor i centrala Göteborg. Som alla vet är det vanligt med cykelstölder och det
dröjer inte länge förrän hennes splitter nya cykel blir stulen. Några dagar senare ser
hon en annan tjej som cyklar på en cykel som är misstänkt lik hennes stulna cykel.
Den okända tjejen går av vid ett fik och ställer cykeln utanför. Louise går då fram
och tittar närmare på cykeln. Mycket riktigt, hon känner igen sin egen
stöldmärkning. Cykeln är inte låst på något annat sätt än med blocklåset den såldes
med och Louise har den nyckeln kvar på sin nyckelknippa, så hon låser helt enkelt
upp den och cyklar hem. Vad säger du till henne när hon glatt berättar om sin stulna
men återtagna cykel?
– Kapitel 8, Köprätt –
8 Köprätt
8.1 Fast och lös egendom
Inom juridiken delas egendom in i två slag – fast egendom och lös egendom. Köprätten
innehåller regler för köp av lös egendom medan köp av fast egendom behandlas inom
fastighetsrätten. Innan vi går in närmare på köprätten ska vi därför klargöra skillnaden
mellan fast och lös egendom.
Vad som är fast egendom står angivet i lagen, närmare bestämt i Jordabalken (JB).
Förenklat kan man säga att fast egendom utgörs av mark (fastigheter) och byggnader på
fastigheterna (för närmare genomgång av fast egendom, se avsnitt 9.2). Köp av fast
egendom regleras i JB och regelverket härför ingår i fastighetsrätten.
Motsatsvis är allt som inte är fast egendom lös egendom. Begreppet lös egendom
innefattar inte enbart lösa saker utan även abstrakta företeelser såsom fordringar,
begränsade rättigheter till jord (t.ex. arrende- och hyresrätter) och immaterialrätter (t.ex
patent och varumärkesrätt). En undergrupp till lös egendom är lösöre. Lösöre består av
lös egendom minus olika slags rättigheter, värdepapper och byggnader på ofri grund.
8.2 Inköpsrutiner
Köpeavtalets tillkomst följer grundmönstret med anbud och accept. Själva avtalsslutet
är emellertid förmodligen bara en del av inköpsrutinerna på ett företag. Så här kan
inköpsrutiner på ett företag kan se ut i kronologisk ordning:
1. Inköpsanmodan (intern beställning) görs internt i företaget när det uppstår ett
behov av varor, tjänster, utrustning etc.
2. Anbudsbegäran lämnas, skriftligt eller muntligt, till tänkbara leverantörer
(anbudsgivare) med angivande av specificerade krav och önskemål.
3. Erhållna anbud (offerter) utvärderas genom att man sammanställer och jämför
dem.
4. Beställning (accept) lämnas, skriftligt eller muntligt, till anbudsgivaren (leverantö-
ren) med det förmånligaste anbudet.
5. Beställningserkännande kan lämnas av anbudsgivaren, men det förekommer inte
alltid.
6. Leveranskontroll (leveransbevakning) görs av köparen för att han verkligen ska
se att de beställda varorna anlänt med rätt kvalitet och i rätt mängd. Eventuella
avvikelser antecknas på följesedeln (packsedel) och reklamation lämnas
omgående till leverantören.
7. Betalning till leverantören görs inom kredittiden efter kontroll av erhållen
faktura (räkning).
Givetvis varierar inköpsrutinerna från företag till företag och många avtal träffas utan
att alla dessa punkter har genomförts. Ju större inköpsbelopp desto vanligare är det med
noggranna inköpsrutiner. Punkt 2, 3, 4, 5, och 6 kontrolleras av avtalslagen och
köplagen medan punkterna 1 och 7 är rent interna angelägenheter (såvida det inte gäller
en offentlig verksamhet).
8.3 Köplagen och dess tillämpningsområde

Köp innebär att lös egendom överlåts till annan mot vederlag i pengar. Vid överlåtelse
överförs äganderätten i sin helhet. Köpeavtalet är gissningsvis den allra vanligaste
avtalstypen i samhället och i nästan alla länder finns lagbestämmelser som särskilt
reglerar köpet. I Sverige heter denna lag Köplagen (1990:931). Köplagen förser oss med
grundläggande bestämmelser om köp beträffande alla typer av lös egendom (med
undantag för överlåtelse av tomträtt). Lagen gäller även byte av lös egendom.
Köplagen gäller inte försäljning av en tjänst om tjänsten utgör den övervägande delen
av köpet. Är det en ren försäljning av tjänster mellan företag så är det avtalslagen som
reglerar köpet. Köplagen kan dock ge en viss vägledning. Köplagen kan inte heller
tillämpas på överlåtelse patent och upphovsrätt till t.ex. musikstycken och litterära verk.
Köplagen är tillämplig i följande fall:
Säljare Köpare
Näringsidkare Näringsidkare
Privatperson Privatperson
Privatperson Näringsidkare
Rör avtalet försäljning av vara (gäller lös egendom) eller tjänst till en konsument från nä-
ringsidkare är tillämplig lag inte köplagen utan konsumentköplagen och/eller
konsumenttjänstlagen.
Köplagen är dispositiv och kan således ersättas av avtal, handelsbruk eller annan
sedvänja. Köplagens betydelse för köp mellan näringsidkare är därför begränsad, men
den är desto viktigare för köp mellan privatpersoner eftersom deras avtal ofta inte är
lika tydliga som näringsidkarnas.
Vid ett köp har såväl köpare som säljare skyldigheter och rättigheter i förhållande till
varandra. Varans pris ska bestämmas och den ska därefter avlämnas, betalas och lämnas
till köparen. Köplagens princip för parternas utväxling av prestationer är att de ska ske
samtidigt – säljaren behöver inte lämna ut varan om han inte får betalt och köparen
behöver inte betala förrän han får varan lämnad till sig. Grunderna i KöpL kommer att
gås igenom i följande avsnitt och de olika frågorna tas upp i samma ordning som de står
i lagen.
8.4 Varans avlämnande

Begreppet avlämnande är en juridisk fackterm som är central i KöpL. Säljarens
dröjsmål avgörs med utgångspunkt i tidpunkten för varans avlämnande. Dessutom
övergår risken för varan på köparen vid avlämnandet. Avlämnandet ligger också till
grund för bedömningen huruvida varan är felaktig eller inte.
8.4.1 Hämtningsköp och transportköp

Huvudregeln är att köpet är ett hämtningsköp, varan ska hållas tillgänglig hos säljaren
och köparen hämtar den där. Varan är avlämnad enligt huvudregeln när köparen faktiskt
tagit hand om varan. För privatpersoner är tidpunkten för avlämnandet sällan ett
problem eftersom de ofta hämtar sina varor själva.
Transportköp innebär att varan ska levereras från säljaren till köparen. Det finns två
olika slags transportköp:
 Platsköp – transport till köpare inom samma ort
Vid platsköp står säljaren för transportkostnaden. Avlämnande sker när varan
överlämnats till köparen.
 Distansköp – transport från en ort till en annan
Vid distansköp gäller samma regler som för platsköp om säljaren själv står för
transporten av varan. Lämnar säljaren emellertid över varan till ett fristående
transportföretag, anses varan avlämnad när den överlämnas till transportören om
inte annat avtalats.
8.4.2 Risken för varan

Att köparen bär risken för varan innebär att han är skyldig att betala för varan om den
kommer bort, förstörs, minskar i värde eller minskat genom en händelse som inte beror
av säljaren. Huvudregel är att risken för varan går över på köparen vid avlämnandet.
Har parterna avtalat om vid vilken tidpunkt avlämnandet ska ske gäller avtalet, saknas
avtal går man efter reglerna som beskrivits ovan i avsnitt 8.4.1.
Ska varan hämtas av köparen på annan plats än hos säljaren övergår risken när köparen
får veta att varan finns tillgänglig. En förutsättning för att risken ska gå över på köparen
i sådant fall är att varan är individualiserad, d.v.s. att det framgår att varan är avsedd för
just honom. För en bil t.ex. utgör registreringsskylten ett sådant kännetecken att köparen
vet att just den bilen är hans.
Har parterna avtalat om s.k. öppet köp står köparen risken från det att den avlämnats till
dess att den återlämnas till säljaren.
8.4.3 Leveransvillkor
I avtalet bör det anges hur varan ska levereras. Leveransvillkoren kan ju ha mycket stor
betydelse om något skulle fela under leveransen. Leveransvillkoren bör ange vem som
ska betala för transportkostnaden, vem som ”står för risken” om en vara försvinner eller
skadas under transporten, och vem som ska betala för transportförsäkringen.
Transportföretag har givetvis ett grundläggande ansvar för varorna de transporterar och
deras försäkringar täcker vanligtvis kostnaderna för skadade eller förlorade varor. Det
förekommer dock fall då fraktföretag inte anses ha gjort fel eller att deras försäkring
inte täcker hela varans värde och då kan avtalets bestämmelser vara av stor vikt. Ofta
vill köpare och säljare därför reglera vad som ska gälla för leveransen mer ingående än
vad KöpL:s grundregler erbjuder. Leveransvillkor mellan företag är ofta avtalade innan
leveransen sker.
KöpL tar upp en typ av leveransklausul där säljaren tar på sig ett större ansvar än enligt
vad som beskrivits ovan, nämligen ”fritt”, ”levererad” eller ”fritt levererad”. Har sådan
leveransklausul använts, t.ex. ”fritt Skövde” anses varan inte avlämnad förrän den
kommit fram till Skövde. Leveransvillkoren har två ytterligheter, ”Fritt köparen” och
”Fritt säljaren”. Vid ”Fritt säljaren” upphör säljarens ansvar och kontroll redan på den
egna fabriksgården. Köparen måste då betala alla kostnader samt ta ”risken” vid
transporten. Detta leveransvillkor är givetvis till fördel för säljaren som kan ta samma
pris för alla köpare oberoende av var de befinner sig. Nackdelen är att säljaren inte vet
vad transporten kostar för köparen och han har dessutom ingen kontroll över
transporten. ”Fritt köparen” innebär att säljaren ansvarar för att varan kommer fram till
köparen. När det är ”Fritt köparens lager” är varan dessutom avlastad. Används sådana
leveransvillkor står säljaren för risken att drabbas av kostnader för skadade eller
förlorade varor och dessutom är det säljaren som betalar transporten. Tyvärr är det nog
ändå så att det är köparen som indirekt betalar för transporten genom högre varupris
eller transporttillägg på fakturan. Fördelarna är att säljaren kan planera transporten själv
och därmed endast anlita en eller två transportföretag.
Incoterms är 13 leveransvillkor som är definierade av internationella handelskammaren

(ICC) och erbjuder parterna olika variationer i ansvars- och kostnadsfördelningen.
Särskilt vid internationell handel är Incoterms viktiga, då de är accepterade villkor i de
flesta länder. De viktigaste leveransvillkoren i Incoterms och som används av många
branscher är:
 Ex works (EXW). Köparen övertar ansvaret för godset då det levererats genom att
säljaren håller det tillgängligt i sina lokaler. Köparen ska även anordna
transporten, stå för fraktkostnader, försäkringar och kostnad för dokumenten vid
import.
 Free on board (FOB). Ansvaret övergår från säljaren till köparen då godset
kommit ombord. Köparen betalar fraktkostnad, försäkringar och kostnad för
dokumenten vid import.
 Cost, Insurance, Freight (CIF). Ansvaret övergår från säljaren till köparen då
godset kommit ombord. Säljaren betalar fraktkostnad, försäkringar och kostnad
för dokumenten vid import.
8.5 Säljarens dröjsmål

8.5.1 Säljarens dröjsmål och möjliga påföljder i anledning därav
Avlämnar säljaren inte varan i tid eller inte alls, är han i dröjsmål, om förseningen eller
det faktum att leveransen helt uteblivit inte beror på köparen eller något förhållande på
dennes sida. Ett exempel på när förseningen beror på köparen är om köparen glömt att
meddela adressändring.
Då säljaren råkar i dröjsmål kan köparen göra gällande påföljder.

1. Kräva fullgörelse
2. Häva avtalet
3. Begära skadestånd
8.5.1.1 Fullgörelse
Köparen kan kräva fullgörelse. Detta är av särskild betydelse om varan är unik eller
endast med svårighet kan erhållas från annan säljare. Säljaren behöver dock inte
leverera om leverans är omöjlig till följd av ett hinder säljaren inte kan övervinna.
Hindret behöver inte vara absolut utan det räcker att uppoffringarna inte är rimliga med
hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.
8.5.1.2 Hävning
Köparen kan också välja att häva köpet, d.v.s. låta köpet gå tillbaka. För detta krävs emel-
lertid att dröjsmålet ska vara av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insett eller
borde ha insett detta. Bedömningen av om dröjsmålet är väsentligt eller inte görs från
köparens synvinkel, varvid man bedömer om dröjsmålet objektivt sett var av väsentlig
betydelse för honom.
Utgångspunkten för när säljaren borde ha insett dröjsmålets betydelse är tidpunkten för
köpeavtalet. Själva orsaken till säljarens dröjsmål är utan betydelse för köparens
hävningsrätt.
Det finns en inskränkning i köparens hävningsrätt som är tillämplig då en vara tillverkas

eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar. Bedömningen huruvida en
vara ska anses vara specialbeställd tillämpas restriktivt. Hävning får emellertid ske
under förutsättning att övriga hävningsrekvisit är uppfyllda och säljaren ännu inte
påbörjat tillverkningen eller ingått bindande avtal med sin underleverantör.
8.5.1.3 Skadestånd
Köparen kan också kräva skadestånd av säljaren för förlust beroende på dröjsmålet. Det
under förutsättning att avlämnandet fördröjts av ett hinder som legat inom säljarens
kontroll. Säljaren har så att säga kontrollansvar. Detta är en riskfördelningsregel mellan
köparen och säljaren. Den ska skiljas från skadeståndsansvar p.g.a. strikt ansvar eller
ansvar på grund av culpa (vållande).
Inom kontrollområdet Utom kontrollområdet

Strejk beroende på att säljaren brutit mot Strejk beroende på allmänna
lag eller gällande kollektivavtal. kollektivavtalsförhandlingar.
Brand på grund av kortslutning i den egna Brand anlagd av en pyroman.
elektriska utrustningen.
Förseningar inom den egna verksamheten. Force majeure.
Säljaren kan befrias från skyldighet att utge skadestånd förutsatt att följande fyra
rekvisit är uppfyllda:
 Hinder föreligger för avtalets uppfyllelse.
 Dröjsmålet beror på ett hinder utanför säljarens kontroll.
 Säljaren kunde inte skäligen förväntas ha räknat med hindret vid köpslutet.
 Säljaren kunder inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.
Det åligger säljaren att visa att rekvisiten är uppfyllda. Säljaren ansvarar även för
anlitade tredje män och leverantörer, såvitt gäller dröjsmålet. För att säljaren ska undgå
skadeståndsskyldighet måste även anlitade tredje män och leverantörer i förevarande

fall uppfylla de fyra rekvisiten ovan.
Standardavtalen har i allmänhet en annan reglering för dröjsmål. Där medför vissa
befrielsegrunder, som säljaren inte kunnat råda över, att den avtalade leveransdagen
senareläggs.
Beror dröjsmålet på att säljaren var försumlig har köparen alltid rätt till skadestånd.
8.5.1.4 Reklamation
Köparen måste, om dröjsmålet består i för sent avlämnande av varan, reklamera
dröjsmålet om han vill häva köpet eller begära skadestånd. Reklamation ska ske inom
skälig tid från det att köparen fick kännedom om avlämnandet.
På motsvarande sätt är säljaren skyldig att underrätta köparen inom skälig tid från det
att han får eller borde ha fått kännedom om hinder för avlämnande i rätt tid. Säljaren
kan bli skyldig att ersätta köparen för den förlust som kunde ha undvikits om ett
meddelande hade kommit fram i rätt tid, om han inte skickar något meddelande inom
skälig tid.
8.6 Felaktig vara

8.6.1 Olika slags fel
Att varan är felaktig i något avseende är en av de vanligaste köprättsliga tvisterna. När
en vara anses ha ett fel så syftar man till ett kvalitativt fel som finns vid avlämnandet av
varan.
Fel som avser varans fysiska skick, t.ex. att hästen du köpt är halt kallas faktiska fel och
det är denna typ av fel som främst uppmärksammas i KöpL. En annan typ av fel är om
varan inte kan utnyttjas på avsett sätt därför att en myndighet eller annan instans
förbjudit en viss användning. Ett exempel kan vara travhästen som är såld för
tävlingsbruk, men som egentligen är överårig och har tävlingsförbud. Sådana fel kallas
rådighetsfel. En tredje typ av fel är de rättsliga felen som innebär att den sålda varan i
köparens hand är belastad med annans äganderätt, panträtt, nyttjanderätt eller liknande
som strider mot vad köparen får kräva enligt avtalet.
Ibland används termerna konkret och abstrakt fel. Konkret fel föreligger när varan
avviker från vad parterna avtalat om varans egenskaper. Abstrakt fel föreligger om
varan avviker från vad köparen har rätt att förvänta sig av varan enligt den normala
standarden för motsvarande varor.
Enligt 17 § i Köplagen gäller följande:
17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning
stämma överens med vad som följer av avtalet.
I första hand är utgångspunkten vad parterna avtalat, KöpL är ju dispositiv. Avviker

varan från vad som avtalats brukar man tala om konkret fel. Ger inte avtalet besked om
hur varan ska vara går man till allmänna principer om varas beskaffenhet som finns
uppräknade i 17 § KöpL. Avvikelse från sådana allmänna principer brukar kallas
abstrakt fel.
Om inte annat följer av avtalet, ska varan

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas,
om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har
haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller
modell, och
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för
att bevara eller skydda varan.
Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat
avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som
felaktig.
Vägledande för att fastställa godtagbar standard för varor av samma slag är bl.a. priset
och normalt användningsområde. Andra punkten tar bl.a. sikte på situationen att
köparen ska använda varan till ett särskilt ändamål och har talat om för försäljaren hur
han vill använda den. Köparen har då inte egentligen specificerat vilka egenskaper
varan ska ha, men försäljaren kan med sin sakkunskap inte ha undgått att inse vilka
egenskaper som köparen vill ha. Avviker varans egenskaper från vad som blivit visat på
prov eller modell anses den vara felaktig. Såvitt gäller förpackning förtjänar det att på-
pekas att alla slags varor inte levereras förpackade. Bilar brukar levereras utan
förpackning.
18 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om

varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av
varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter
om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled
eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och
som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren
varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Varans fel kan även bestå i att säljaren lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter om
varan vid marknadsföringen. Även om uppgiften inte lämnats av säljaren personligen,
utan av t.ex. en anställd med ställningsfullmakt anses uppgiften komma från säljaren.
Uppgiften måste vara konkret, allmänt lovprisande av typen ”bästa kvalitén du kan
tänka dig” kan inte ligga till grund för felansvar.
Vidare ansvarar säljaren om han underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt
förhållande rörande varans egenskaper som han måste antas ha känt till och som
köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att
underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet. Säljaren har med andra ord i praktiken i
en sådan situation en upplysningsplikt rörande sådana egenskaper. Beviskravet för
kännedom är högt och innebär i praktiken bevis på vetskap hos säljaren.
För varor sålda i ”befintligt skick” finns regler i 19 § KöpL. Befintligt skick är en
allmän friskrivning från säljaren sida, men lagen föreskriver ändå en viss
minimistandard för varans beskaffenhet.
8.6.2 Undersökning av varan

Även om ett fel föreligger är det inte säkert att köparen kan göra det gällande. Felet är
inte relevant (d.v.s. kan inte leda till någon köprättslig påföljd) om köparen känt till felet
vid köpet. Köparen måste också vara medveten om den aktuella omständighetens
betydelse – har säljaren påpekat en omständighet men köparen saknat fackkunskap och
därmed inte insett att den var betydelsefull har köparen inte förlorat rätten att åberopa
felet.
Köparen har inte någon absolut undersökningsplikt enligt KöpL. Men har köparen rent
faktiskt undersökt varan och då upptäckt eller bort upptäcka felet kan felet inte göras
gällande i efterhand. Har säljaren uppmanat köparen att undersöka köpeobjektet men
köparen utan godtagbar anledning låtit bli, får köparen inte heller åberopa fel som han
borde ha märkt vid sådan undersökning (jämför 4:19 2 st. JB).
Köparens undersökningsplikt kan begränsas. Har säljaren gjort en särskild utfästelse om

någon egenskap ska köparen inte behöva undersöka just den egenskapen.
Sammanfattningsvis, har köparen undersökt varan eller borde ha gjort det efter
uppmaning av säljaren kan han inte längre åberopa sådana fel som han upptäckt eller
bort ha upptäckt vid sådan undersökning. Dolda fel som inte gått att upptäcka kan
fortfarande åberopas. Har varan inte undersökts har köparen rätt att åberopa alla slags
fel.
8.6.3 Tidpunkt för felbedömningen

Felbedömningen görs vid tidpunkten för riskens övergång från säljare till köpare
(sammanfaller med avlämnandet). Är varan behäftad med fel vid varans överlämnande
ansvarar säljaren för felet, även om det skulle vara så att felet inte visar sig förrän
senare.
Köparen har bevisbördan för att felet fanns redan vid avlämnandet, åtminstone i sin
linda. Det räcker dock att det framstår som övervägande sannolikt att försämringen
beror på något som säljaren svarar för. Tidpunkten spelar här en viktig roll. Köparen har
rätt att förvänta sig att varan vid avlämnandet har en hållbarhetspotential som utesluter
att varan försämras genom sin egen beskaffenhet under den normala hållbarhetstiden.
Man kan uttrycka det så att det föreligger ett antagande (presumtion) för att en
försämring under varans normala hållbarhetstid är ett fel för vilket säljaren ansvarar.
Denne måste då företa motbevisning för att undgå ansvar.
Ibland har säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss
tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper. Man kan dela in dessa i
funktionsgarantier och egenskapsgarantier. Finns denna typ av garanti flyttas tidpunkten
för felbedömningen fram. Även efter det att risken gått över på köparen betraktas varan
som felaktig så länge som försämringen visar sig under garantitiden. Säljaren ansvarar
vid tidsbestämda garantier för en avvikelse såsom för ett fel utom när säljaren kan göra
sannolikt att avvikelsen berodde på en olyckshändelse eller i övrigt på en omständighet
hänförlig till köparen. Säljaren kan även komma att ansvara för fel som visar sig efter
att risken gått över på köparen om felet är en följd av säljarens avtalsbrott, enligt avtalet
eller sedvänja kan ju säljaren ha förpliktelser som sträcker sig förbi denna tidpunkt.
8.6.4 Påföljder vid fel i varan

Om en vara anses som felaktig kan köparen vidta följande åtgärder:
1. Kräva att få felet avhjälpt.
2. Kräva att få en ny vara (omleverans) om detta är möjligt.
3. Kräva prisavdrag.
4. Häva köpet (återta köpet).
5. Kräva skadestånd.
6. Hålla inne betalningen.
Naturligtvis kan köparen inte rikta några anspråk på grund av fel mot säljaren om felet
beror på köparen eller på något förhållande på hans sida.
Köparen kan inte använda alla dessa påföljder samtidigt, i första hand kommer
punkterna 1–2. Först om dessa inte är möjliga blir punkterna 3 eller 4 aktuella.
8.6.4.1 Reklamation
Köparen förlorar möjligheten att åberopa fel i varan om han inte lämnar säljaren med-
delande om felet (reklamerar) inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka
felet. Det ska framgå av reklamationen att köparen anser att fel föreligger och att han
tänker hålla säljaren ansvarig. Syftet med reklamationsregeln är att varna säljaren för att
rättsförhållandet inte är avklarat och att hindra köparen från att använda sin hävningsrätt
på ett spekulativt sätt.
Vad som anses vara skälig tid från det att köparen bort märka felet varierar med hänsyn
till om köparen är näringsidkare eller privatperson och vilken vara det handlar om.
Allmänt kan sägas att reklamationsfristen vid köp av färskvaror är kortare än vid köp av
en maskin och att privatpersoner har längre tid på sig att reklamera än näringsidkare.
När köparen bort märka felet vid en undersökning eller vid bruk av varan får avgöras av
omständigheterna i det enskilda fallet. För att reklamationsskyldighet ska uppkomma
krävs dessutom att köparen förstår att han kan göra säljaren ansvarig för felet. Han har
således visst rådrum för utredning. Enligt KöpL måste köparen reklamera senast inom
två år från det att han tog emot varan, därefter svarar inte säljaren för fel som visar sig.
Inget hindrar dock att säljaren i garanti åtagit sig att svara för fel en längre tid än så.
8.6.4.2 Avhjälpande och omleverans

En köpare som fått en felaktig vara har rätt att kräva att säljaren rättar till felet.
Avhjälpande ska ske om det inte medför en oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.
Denne har rätt att istället erbjuda omleverans. Köparen har även han rätt att kräva
omleverans om det är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha
insett detta. Inte heller detta får innebära orimliga uppoffringar för säljaren.
8.6.4.3 Prisavdrag och hävning

Om säljaren inte rättar till felet eller levererar en ny vara inom skälig tid har köparen
rätt att göra prisavdrag eller att häva köpet. Prisavdraget ska göras i proportion till felet.
Många gånger går det inte att exakt ange en procentuell värdeminskning på grund av
felet, utan prisavdraget får då uppskattas skönsmässigt. Det är däremot inte korrekt att
ge prisavdrag med ett belopp som motsvarar kostnaden för att avhjälpa felet. Köparen
blir då oftast överkompenserad.
För att hävning ska bli aktuellt krävs att felet är av väsentlig betydelse för köparen, och
att säljaren borde ha insett detta.
8.6.4.4 Skadestånd
Köparen kan ha rätt till skadestånd för den skada han har lidit beroende på en felaktig
vara enligt följande:
 Liksom vid dröjsmål har säljaren ett kontrollansvar. Inom kontrollansvaret ges
ersättning för direkt förlust (se nedan).
 Beror skadan på vårdslöshet från säljarens sida omfattar ersättningen alla typer av
förlust. Säljarens ansvar omfattar även personer i hans tjänst eller självständiga
företagare som han anlitat.
 Avviker varan vid köpet från särskild utfästelse, oavsett om säljaren känner till
detta eller inte, omfattar ersättningen all skada.
Liksom vid skadestånd för dröjsmål faller säljarens skadeståndsskyldighet bort om

säljaren hindrats från att rätta till skadan av omständigheter han ej kunnat råda över
(jämför avsnitt 8.5.1.3).
Säljaren är skyldig att inom skälig tid meddela köparen om att felfri vara inte kan
levereras. Gör han inte detta blir han ersättningsskyldig för all förlust som kunnat
undvikas genom ett sådant meddelande (jämför med reglerna för dröjsmål).
I kommersiella standardavtal rörande leverans av maskiner och dylikt har det varit
vanligt att säljarens skadeståndsskyldighet begränsats till ett visst belopp, vanligen 15 %
av kontraktssumman.
8.6.4.5 Detentionsrätt
Köparen har tillgång till en påföljd som kan användas både vid säljarens dröjsmål och
vid fel i vara. Han har rätt att hålla inne så stor del av betalningen som svarar mot kravet
(detentionsrätt).
Som köpare bör man dock vara helt säker på att man verkligen har grund för sitt krav
innan man utnyttjar sin detentionsrätt. Visar det sig senare att kravet var ogrundat kan
nämligen köparen råka ut för påföljder på grund av för sen betalning.
8.7 Varans pris

Vanligtvis är varans pris reglerat i avtalet. För de fall där avtalet inte ger besked om
priset föreskriver KöpL att köparen ska betala ett skäligt pris. Mycket förenklat kan det
sägas att ett skäligt pris är det pris som betalas av andra köpare i liknande situationer för
en liknande vara.
Det kan också hända att parterna inte är överens om vad som avtalats, säljaren hävdar
t.ex. att priset ska vara skäligt, medan köparen har ståndpunkten att parterna kommit
överens om ett lägre fast pris. Vad ska gälla i en sådan situation? HD har i rättsfallet
NJA 2001 s 177 slagit fast att den part som hävdar att priset är avtalat (eller att det finns
en avtalad beräkningsgrund för priset) har bevisbördan. Det betyder att det är denna part
som i domstol måste bevisa att han har rätt. Principen gäller avtal där KöpL är
tillämplig.
8.8 Påföljder vid köparens avtalsbrott

Även köparen har skyldigheter och om denne inte betalar i rätt tid eller på annat sätt inte
fullföljer avtalet kan säljaren ta till någon av följande åtgärder:
1. Kräva betalning.
2. Kräva att köparen fullföljer avtalet.
3. Häva köpet.
8.8.1 Dröjsmål med betalningen

Det praktiskt viktigaste avtalsbrottet på köparens sida är dröjsmål med betalningen.
Köpares dröjsmål kan även bestå i att han inte kommer och hämtar varan som avtalat
eller inte tar emot varan. Dröjsmålet ska bero på förhållande på köparens sida för att
säljaren ska kunna göra påföljder gällande.
8.8.2 Krav på fullgörelse

Säljarens första åtgärd blir nog att kräva betalning eller att köparen fullgör avtalet på
annat sätt. Säljaren är befriad från skyldigheten att fullgöra köpet om det skulle kräva
orimliga uppoffringar från hans sida eller om det föreligger ett oövervinneligt hinder på
hans sida.
Köparen har också vissa möjligheter att avbeställa varan, 52 § KöpL. Avbeställs varan
försvinner kravet på fullgörelse. 52 § KöpL rör särskilt vilken rätt köparen har till
avbeställning av varor som tillverkas eller anskaffas särskilt för köparens räkning.
Säljaren får heller inte vänta orimligt länge med att framställa sitt krav om fullgörelse
till köparen, för då går kravrätten om intet.
8.8.3 Hävning
Förutsättningarna för att säljaren ska kunna häva avtalet är lite olika för betalningsdröjs-
mål och dröjsmål på grund av annan bristande medverkan. För betalningsdröjsmål
gäller att om köparens dröjsmål är ett väsentligt avtalsbrott har säljaren rätt att häva
köpet. Vad är ett väsentligt avtalsbrott i detta sammanhang? Man ska se på avtalsbrottet
som sådant, vad rör det sig om för typ av köp och hur inverkar förseningen på avtalet?
Det är inte nödvändigt att köparen inser att avtalsbrottet är väsentligt.
Har säljaren gett köparen skälig tilläggstid för betalningen och betalningen fortfarande
uteblivit när tilläggstiden löpt ut kan köpet hävas. Har varan kommit i köparens
besittning går köpet dock inte att häva om inte säljaren gjort ett s.k.
återtaganderättsförbehåll. Detta är en praktiskt viktig fråga, inte minst vid
avbetalningsköp aktualiseras återtaganderättsförbehållen.
För andra dröjsmål från köparens sida gäller att köpet kan hävas om avtalsbrottet anses
vara av väsentlig betydelse för säljaren och köparen borde ha insett detta. Även vid
denna typ av dröjsmål kan säljaren sätta ut tilläggstid och häva om avtalet inte fullföljts
inom tilläggstiden.
8.8.4 Skadestånd
Säljaren har rätt att kräva skadestånd vid betalningsdröjsmål om inte köparen visar att
dröjsmålet beror på ett hinder som han inte skäligen kunde räkna med. Ersättningen
täcker både direkt och indirekt förlust.
Vid övriga dröjsmål från köparens sida kan säljaren kräva skadestånd för direkta
förluster, om inte köparen uppfyller samma fyra rekvisit som säljaren ska uppfylla för
att slippa skadeståndsskyldighet vid sitt dröjsmål, se avsnitt 8.5.1.3.
8.8.4.1 Direkt och indirekt förlust

En grundläggande förutsättning för att skadestånd ska utgå är att kontraktsbrottet
orsakat skadan, d.v.s. att kontraktsbrottet varit en nödvändig förutsättning för skadans
uppkomst. Det ska föreligga adekvat kausalitet.
Huvudregeln vid skadeståndsskyldighet i kontraktsförhållanden är att den skadelidande

ska försättas i samma situation som om avtalet fullgjorts – han ska erhålla ersättning
upp till det positiva kontraktsintresset. Detta ska skiljas från förhållandet att den
skadelidande ska försättas i samma situation som om avtalet aldrig kommit till stånd –
ersättning till det negativa kontraktsintresset.
Som framgått av avsnitten om skadestånd utgår KöpL:s regler om skadestånd från

begreppen direkta och indirekta förluster. Ansvar grundat på kontrollansvarsregeln
medför skadeståndsskyldighet för direkt förlust, medan skadeståndsskyldighet grundad
på andra ansvarsregler medför skyldighet att ersätta även indirekt förlust. I stort sett kan
man säga att direkt förlust är allt utom förluster på grund av att köparen inte kunnat
utnyttja varan samt utebliven vinst på grund av avtal med tredje man.
Direkt förlust Indirekt förlust

Utgifter för telefon, porto, resor Förlust till följd av minskning eller
Förlust för täckningsköp/försäljning. bortfall av produktion eller omsättning.
Hyra av ersättningsvara, arvode till tredje Annan förlust till följd av att varan inte
man eller kostnader för övertid till egen kan utnyttjas på avsett sätt.
personal. Utebliven vinst till följd av att ett avtal
Ersättning till avtalspart i senare led för med tredje man faller bort eller inte blir
dennes direkta förlust. riktigt uppfyllt.
Avtalsvite.
8.8.5 Säljarens stoppningsrätt

Stoppningsrätt innebär att en säljare t.ex. kan stoppa en leverans om han har starka skäl
att anta att köparen inte kommer att uppfylla en stor del av sina åtaganden. Sådant skäl
kan vara att köparen har ett så stort antal betalningsanmärkningar att säljaren med
befogenhet kan anta att köparen kommer att ha svårt att betala. Stoppningsrätten kan
även användas om köparen har ställt in sina betalningar (betalningsinställelse).
Säljaren måste under alla omständigheter meddela köparen om att leveransen är

stoppad, i annat fall kan köparen ha rätt till skadestånd. Om köparen kan erbjuda en
godtagbar säkerhet för betalningen ska säljaren fullfölja leveransen. Stoppningsrätten
kan aldrig användas för en leverans som redan nått köparen.
Precis som med detentionsrätten kan den part som utnyttjar stoppningsrätten råka ut för
dröjsmålspåföljder om det i efterhand visar sig att stoppningsrätten inte var befogad.
8.9 Säljarens friskrivningar

Då KöpL är dispositiv kan säljaren, med reservation för 36 § avtalslagen, avtala sig till
ett förmånligare läge än vad lagen föreskriver genom att ta in friskrivningsklausuler i
avtalet. Det finns två slag av friskrivningar – egenskapsfriskrivningar och
påföljdsfriskrivningar.
Egenskapsfriskrivningar tar sikte på frågan när avtalsbrott (för det mesta rör det vad
som ska anses utgöra fel i vara) föreligger. Friskrivningen kan vara preciserad till viss
eller vissa egenskaper eller vara av mer generell karaktär typ ”befintligt skick”- klausul.
Man söker dock reducera betydelsen av allmänna friskrivningar genom att tolka dem
restriktivt.
Påföljdsfriskrivningar reglerar vilka påföljder köparen kan göra gällande vid fel i varan.
Den mest långtgående är den totala påföljdsfriskrivningen. Den innebär att köparen inte
kan göra några som helst påföljder gällande. Friskrivningen som sådan är tydlig och
kortfattad. Det kan ändå ifrågasättas, om avtalsvillkoret är skäligt enligt 36 §
avtalslagen. Vid en sådan bedömning har varans skick betydelse, vilka som är parter
och om köparen berövats alla påföljder på grund av fel.
Varan får, trots friskrivningsklausul, inte vara hur dålig som helst. Meningen är att ge
köparen rätt att kräva en viss miniminivå. Den viktigaste utgångspunkten är priset. Ju
dyrare varan är desto mindre effektiv är friskrivningen.
8.10 Betalningsvillkor
När man talar om betalningsvillkor menar man vanligtvis den tid inom vilken en
betalning för en vara eller en tjänst ska göras. En del avtal innehåller en s.k. kassarabatt,
vilken innebär att kunden kan få en viss rabatt om denne betalar inom en viss tid. I
betalningsvillkoren är även en dröjsmålsränta ofta utsatt för att klargöra för köparen hur
mycket denne får betala vid sen betalning.
Om inte köpare och säljare har upprättat betalningsvillkor i avtalet kan man vända sig
till räntelagen som slår fast att en dröjsmålsränta motsvarande referensränta ökat med
åtta procentenheter ska betalas fr.o.m. en månad efter det att säljaren krävt köparen på
betalning. Samtidigt som dröjsmålsräntan tas i bruk måste köparen meddelas detta.
Om betalningsvillkoren endast finns angivna på en faktura är de inte lagligt gällande
eftersom säljaren då ensam har bestämt villkoren. Om köparen däremot har tagit emot
flera fakturor där betalningsvillkoren finns med, och inte opponerat mot dem, anses han
ha accepterat detta genom ett ”tyst medgivande”.
För svenska fakturor är betalningstiden vanligen från 10 till 30 dagar räknat från
fakturadatum. Längre betalningstider förekommer dock beroende på vilken bransch det
handlar om.
8.11 Konsumentköplagen
8.11.1 Tillämpningsområde
KöpL gäller inte för köp där ena avtalsparten (köparen) är konsument, tillämplig lag är
då istället Konsumentköplagen (1990:932) (KköpL). KköpL är del av det
konsumenträttsliga regelverk som syftar till att skydda konsumenter. KköpL är
tvingande till konsumentens förmån, vilket innebär att avtalsvillkor som försämrar
konsumentens rätt i förhållande till KköpL inte kan göras gällande av säljaren. Begrep-
pen konsument respektive näringsidkare finns definierade i lagen. En konsument köper
varor för privat bruk. Till skillnad från KöpL gäller KköpL enbart lösöre.
De frågor som KköpL tar upp är i huvudsak desamma som KöpL. De senaste åren har
några betydelsefulla ändringar gjorts i KköpL, rörande säljarens garantiansvar,
rådighetsfel vid konsumentköp samt köparens skydd mot säljarens borgenärer. Dessa
ändringar kommer att behandlas särskilt i det följande.
8.11.2 Varans avlämnande och riskövergång

När det gäller konsumentköp finns bara ett alternativ för när varan är avlämnad – när
varan kommit i konsumentens besittning. Det vanligaste är att köpet görs i affär och att
köparen själv tar varan med sig hem. Är det överenskommet att säljaren ska transportera
varan till köparen är varan inte avlämnad förrän köparen tagit hand om den. Om varan
lagts i kundens brevlåda är den avlämnad, men det är däremot tveksamt om man kan
säga att en vara som ställts i en trappuppgång utanför en hyreslägenhet kommit i
köparens besittning (tveksamt om köparen i denna situation har tillräcklig kontroll över
varan för att besittning ska ha uppkommit). Naturligtvis kan köpare och säljare komma
överens om att varan ska lämnas utanför dörren och varan är då avlämnad när säljaren
lämnat den enligt parternas avtal. Har säljaren åtagit sig att transportera varan hem till
köparen ska säljaren även stå för transportkostnaderna om inget annat avtalats.
Så länge som varan inte är avlämnad står säljaren risken för den. Om parterna har
avtalat en viss tidpunkt när köparen ska hämta varan bär ändå säljaren risken till dess att
köparen verkligen hämtat den även om köparen skulle bli försenad. Vid öppet köp
gäller samma sak som enligt KöpL, d.v.s. köparen står risken för varan till dess att den
återlämnas till säljaren.
8.11.3 Påföljder vid säljarens dröjsmål

Är säljaren i dröjsmål (varan avlämnas inte i rätt tid) kan köparen göra gällande följande
påföljder, förutsatt att dröjsmålet inte beror på köparen eller något förhållande på
dennes sida:
1. Kräva fullgörelse.
2. Häva avtalet.
3. Begära skadestånd.
Som du ser är påföljdskatalogen likadan som i KöpL. När det gäller hävning ska dock
påpekas att dröjsmålet ska ha varit av väsentlig betydelse för konsumenten, men det
krävs inte, till skillnad från vad som gäller i motsvarande situation enligt KöpL, att även
säljaren insåg eller borde ha insett att så var fallet för få göra påföljden gällande.
8.11.4 Felaktig vara
8.11.4.1 Fel enligt KköpL

KköpL:s bestämmelser om när ett köprättsligt fel föreligger överensstämmer till stor del
med vad som gäller för köp som regleras av KöpL. Här ska således bara påpekas på
vilka punkter de två lagarna skiljer sig åt. För det första märker man vid en jämförelse
mellan KöpL 17 § p.2 och KköpL 16 § p. 2 att konsument alltid ska kunna lita på de
sakkunskaper som säljaren har. Därutöver är varan felaktig om den inte överensstämmer
med en beskrivning som säljaren lämnat. Vidare är varan felaktig om bruksanvisning
saknas eller är ofullständig, eftersom 16 § st. 1 utgår från att varan ska vara försedd med
de anvisningar som behövs för dess installation, montering, användning, förvaring och
skötsel och varan är felaktig om den avviker från vad som stadgas i 16 § 1-2 st.
En annan skillnad jämfört med KöpL är att säljaren vid konsumentköp har en viss upp-
lysningsplikt, 16 § 3 st 2 p. Underlåter säljaren före köpet att upplysa köparen om ett
sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren kände till
eller borde ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om,
och detta kan antas ha inverkat på köpet, anses varan nämligen vara felaktig. Det får
avgöras efter omständigheterna vilka upplysningar som säljaren får anses vara skyldig
att lämna. Men typiskt sett är det ur konsumentens synvinkel viktigt att han får veta om
varans användningsområde är begränsat i förhållande till vad han kan förvänta sig eller
om det finns några särskilda risker förknippade med varans egenskaper.
Installationsfel, se 16 a §, föreligger om säljaren har åtagit sig att installera varan och
brister i installationen leder till fel.
17 § KköpL handlar om befintligt skick och stadgar att även om varan är såld med
sådant förbehåll så är den felaktig om den är i ett sämre skick än vad köparen med
hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta. Är det
fråga om ett köp på auktion där köparen närvarat anses varan alltid vara såld i befintligt
skick, oavsett om säljaren gjort förbehåll eller ej.
En vara som är oduglig eller farlig är felaktig, 18 §. Att använda varan får inte medföra
fara för liv och säkerhet. Likaså måste en felfri vara uppfylla vad som föreskrivs för den
i lag och myndighetsföreskrifter.
Liksom som i KöpL ålägger KköpL säljaren ett marknadsföringsansvar. I KköpL anges
tydligt i 19 § att det är säljaren som har att bevisa att felaktiga uppgifter som lämnats
innan köpet antingen rättats eller inte har inverkat på köpet för att undgå felansvar. 19 §
innehåller dessutom vissa andra fall som saknar motsvarighet i KöpL, t.ex. felansvar vid
säljares underlåtenhet att lämna säkerhetsinformation enligt åläggande som givits enligt
produktsäkerhetslagen.
8.11.4.2 Rättsligt fel

Till följd av de ändrade reglerna för godtrosförvärv (se avsnitt 7.4), enligt vilket det inte
är möjligt att göra ett godtrosförvärv av stöldgods, infördes den 1 juli 2003 feltypen
rättsligt fel i KköpL. Varan är behäftad med ett rättsligt fel om det visar sig att tredje
man har äganderätt, panträtt eller annan liknande rätt till den och tredje mans rätt inte
framgår av avtalet, 21a §. Är varan belastad med en rätt för tredje man innebär det ju för
köparens del att han inte fullt ut kan utnyttja sin äganderätt. Är det fråga om stöldgods
kan köparen ju även bli tvungen att lämna ifrån sig varan till den rättmätige ägaren.
Observera att reklamationstiden för rättsliga fel är längre än för andra fel, ett rättsligt fel
kan man reklamera upp till tio år från köpet.
8.11.4.3 Presumtionsansvar för fel

Säljarens garantiansvar utökades betydlig fr.o.m. den 1 juli 2002. Det utökade garantian-
svaret är resultatet av en anpassning av den svenska konsumentlagstiftningen till det s.k.
konsumentköpsdirektivet. Enligt 20 a § anses att ett fel som visar sig inom sex månader
efter det att varan avlämnades fanns vid avlämnandet, om inte annat visas eller detta är
oförenligt med varans eller felets art. Denna presumtionsregel är helt ny och hade ingen
tidigare motsvarighet. Regeln innebär att konsumentens ställning stärkts, eftersom det är
säljarens sak att bevisa att ett fel som uppstår inom sex månader efter köpet inte är ett
fabrikationsfel, utan att det finns någon annan orsak, t.ex. slarv från köparens sida.
Garantin gäller för köp av de flesta typer, dock ej för färskvaror och varor med kortare
hållbarhet än sex månader. Presumtionen gäller både för nya varor och begagnade
sådana. Det säger dock sig självt att det oftare följer av varans eller felets art att
presumtionen inte gäller beträffande begagnade varor.
Säljaren kan även frivilligt utfärda en garanti som sträcker sig över en längre tidsperiod
än sex månader. Om garanti finns svarar säljaren för alla fel som visar sig eller
uppkommer under garantitiden, utom om skadan beror på en olyckshändelse eller på
köparens vårdslöshet.
8.11.5 Påföljder vid fel i varan

Om en vara anses som felaktig kan köparen vidta följande åtgärder:
1. Kräva att få felet avhjälpt.
2. Kräva omleverans.
3. Kräva prisavdrag.
4. Kräva ersättning för att avhjälpa felet.
Jämfört med vad som gäller enligt KöpL är de stora skillnaderna följande:
8.11.5.1 Avhjälpande eller omleverans

Köparen får i första hand antingen kräva avhjälpande eller omleverans. Sedan den 1 juli
2002 har konsumentköpare rätt att välja fritt mellan dessa två påföljder. Det krävs inte
heller att felet är väsentligt. Om konsumenten väljer omleverans, måste näringsidkaren
kunna visa att detta medför oskäliga kostnader för honom för att i stället få reparera den
felaktiga varan. Säljaren ska ges skälig tid för att företa rättelse. Säljaren har rätt att på
egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans även om köparen kräver en annan
påföljd, förutsatt att han utan uppskov erbjuder sig att göra detta när köparen reklamerar
och åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklamationen. Åtgärden ska vara utan
kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen, 27 §.
8.11.5.2 Skadeståndsansvarets omfattning

Köparen kan begära skadestånd både vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan. Även
KköpL innehåller en regel om kontrollansvar. För att säljaren ska bli
skadeståndsskyldig måste skadan ligga innanför hans kontrollansvar. Däremot gör
KköpL gör ingen skillnad på direkt och indirekt förlust, som är fallet i KöpL. Köparen
har således rätt till ersättning för alla utgifter och förluster han drabbas av till följd av
dröjsmålet eller felet om skadan ligger inom säljarens kontrollansvar. Skadestånds-
ansvaret i KköpL omfattar även s.k. produktskador. Produktskador är sådana skador

som till följd av fel på varan uppkommer på annan egendom tillhörande köparen eller
hans familj, t.ex. om en färgpatron exploderar och förstör kläder och textila möbler. För
att produktskadan ska vara ersättningsgill enligt KköpL krävs att den skadade
egendomen är avsedd för enskilt bruk.
8.11.5.3 Anspråk mot tidigare säljled

En köpare har normalt inte rätt att vända sig mot någon annan än sin motpart i avtalet,
säljaren. I KköpL har konsumenten dock fått en rätt att rikta anspråk på grund av fel
mot näringsidkare i tidigare säljled, om köparens avtalspart är på obestånd, har upphört
med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. Varan måste då ha varit behäftad
med fel redan då den överläts för vidareförsäljning. Notera att vid den tidpunkten gällde
köplagens felregler. Detta innebär att fel, som uteslutande beror på säljarens utfästelse
till konsumenten, inte ger kravrätt mot tidigare säljled.
8.11.5.4 Reklamation
Köparen förlorar möjligheten att åberopa fel i varan om han inte reklamerar inom skälig
tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Enligt KköpL räknas en reklamation
som kommit till säljaren inom två månader från det att köparen märkte felet alltid ha
inkommit inom skälig tid. Reklamation kan göras upp till tre år efter köpet, att säljaren
kanske gett en kortare garantitid spelar ingen roll för konsumentens rätt att reklamera.
Föreligger inte någon garanti måste dock konsumenten göra det sannolikt att felet fanns
redan på leveransdagen.
8.11.6 Köparens skydd mot säljarens borgenärer

Anta att du har köpt en bil. Bilen står hos säljaren och innan du hunnit hämta den går
försäljaren i konkurs. Vem har i detta läge rätt till bilen, säljarens borgenärer (m.a.o. ska
bilen ingå i säljarens konkursbo?) eller du? Denna typ av frågeställning rör som du vet
det sakrättsliga skyddet. När är man skyddad mot anspråk från tredje man?
Svensk rätt har som huvudregel att sakrättsligt skydd uppstår först vid tradition enligt
den s.k. traditionsprincipen. Tradition i detta sammanhang betyder att det aktuella
föremålet överlämnas. En annan modell är avtalsprincipen, enligt vilken sakrättsligt
skydd erhålls redan i och med att avtalet träffas. 49 § KköpL gäller från och med den 1
juli 2002 och den ger köparen sakrättsligt skydd i och med att avtalet träffas. Detta är en
viktig nyhet inom svensk rätt, eftersom det är första gången som man frångår
traditionsprincipen. Rör köpet inte en bestämd vara är dock en ytterligare förutsättning
för skydd att varan har avskiljts eller märkts ut på annat sätt för kundens räkning.

1. Ange för vilken typ av köp som Köplagen gäller.
2. Gäller KöpL för köp av fastighet?
3. Två personer byter bilar med varandra, är KöpL tillämplig?
4. Vilken lag gäller vid försäljning av lexikon vid dörren genom s.k. hemförsäljning?
5. För vilken typ av egendom gäller Köplagens bestämmelser?
6. Mellan vilka parter gäller konsumentköplagen?
7. Förklara följande termer:
a) hämtningsköp
b) platsköp
c) distansköp
8. Vad innebär det att risken för varan övergår på köparen?
9. Vad gäller såvitt gäller risken vid öppet köp enligt KöpL?
10. Vad innebär leveransvillkoret ”fritt köparen”?
11. Vad är Incoterms och varför är de viktiga?
12. Vad krävs för att köparen ska få häva köpet vid säljarens dröjsmål?
13. Förklara kortfattat vad som avses med konkret och abstrakt fel inom köprätten.
14. Vad gäller enligt KöpL för köparens rätt till avbeställning?
15. Vilka påföljder kan köparen göra gällande vid säljarens dröjsmål?
16. Vad menas med säljarens kontrollansvar?
17. Vid vilken tidpunkt ska felet ha funnits i varan för att köparen ska kunna göra
påföljder gällande gentemot säljaren?
18. Vad krävs för att få häva ett köp på grund av fel i varan?
19. Om köpeavtalet inte anger ett bestämt pris, vad gäller då?
20. Förklara vad som menas med det positiva respektive negativa kontraktsintresset.
21. Förklara vad som menas med att säljaren har stoppningsrätt.
22. Ge exempel på köp där KöpL är tillämplig, men inte KköpL.
23. Säljarens ansvar för såld varas skadebringande egenskaper skiljer sig åt mellan
KöpL och KköpL. På vilket sätt?
24. Förklara hur presumtionsansvaret för fel enligt Kköpl fungerar.
25. Fastighetsförvaltaren Henning har köpt en pall med reklambroschyrer avseende
fastighetsbolaget där han arbetar av tryckeriet Färgblomman. Parterna kommer
överens om att Henning ska hämta broschyrerna den 15 september. Henning får
emellertid inte tag på något lämpligt transportmedel till den 15 september, utan
kommer till Färgblommans lokaler först den 17 september. Han får då det tråkiga
meddelandet att det på grund av det häftiga oväder som kom den 16 september blev
översvämning i tryckeriets lagerlokal och att broschyrerna blev förstörda av vätan.
Är Henning tvungen att betala för de broschyrer han köpt?
26. Du är fastighetsförvaltare och har inför renovering av vissa lägenheter köpt ett parti
dörrar av Företaget Byggbosse AB som finns i Kungsbacka. Varorna ska
transporteras till Göteborg av ett fristående transportföretag.

a) När anses varorna avlämnade till dig enligt lagen?
b) Vem ska betala transportkostnaden?
27. När dörrarna anländer från Byggbosse visar det sig att dörrhakarna är felvända så
att de inte passar i fastighetens dörrkarmar. Dörrkarmarna är av standardmodell. Du
kräver genast prisnedsättning, annars hotar du med att häva köpet.
a) Har du rätt att få prisnedsättning beroende på felet?
b) Kan du häva köpet om du inte får prisnedsättning?
28. Buller och Bång AB har beställt och fått levererat till sig tre specialbeställda
maskiner för tillverkning av en helt ny typ av persienner. Maskinen har tillverkats
av AB Fingerfärdig enligt Buller och Bångs egna ritningar och anvisningar. Buller
och Bång AB har nyanställt sex personer för att sköta driften av de nya avancerade
maskinerna. Någon tid efter mottagandet av maskinerna uppmärksammar Buller &
Bång att samtliga maskiner är obrukbara.
a) Är köplagen tillgänglig?
b) Föreligger fel i köprättslig mening?
c) Vilken åtgärd bör Buller och Bång vidta i första hand?
d) Vilka påföljder kan göras gällande?
29. Handelshuset Baltic Front AB handlar med länder runt Östersjön, främst med att
köpa råmaterial och lantbruksprodukter. Nu har man beställt följande: Från
Rysskaja AB 300 kg rysk kaviar, från Estnia AB 1 500 stycken burkar med syrade
grönsaker och från Krakova of Poland AB ett ton furubrädor. Det är avtalat mellan
parterna att den svenska KöpL ska vara gällande lag för det fall att tvist
uppkommer. Samtliga varor ska levereras den 2 juni 2004. Den 23 maj slumpar det
sig inte bättre än att alla tre företagen hör av sig och meddelar att de, av olika skäl,
inte kommer att kunna leverera i tid. Baltic Front undrar naturligtvis hur man ska
hantera den uppkomna situationen. Främst undrar företagets ledning över vilka
möjligheterna är att få skadestånd. Orsakerna till de uteblivna leveranserna är
följande.
• Rysskaja är förhindrade att leverera eftersom de ryska
utrikeshandelsmyndigheterna i
enlighet med dekret från den ryske presidenten stoppat leveransen.
• Estnia AB meddelar att de kontaktat en underleverantör i god tid, men att
underleve-
rantören inte lyckats få tag på tillräckliga mängder lämpliga grönsaker.
• Krakova of Poland AB uppger att de inte kan leverera på grund av att deras
personal
strejkat eftersom de inte fått sina löneutbetalningar för april.
Kan du hjälpa ledningen för Baltic Front med svar på deras funderingar?
30. Pelle har en motorcykel som han vill sälja. Han bestämmer sig för att låta en MC-
handlare handha försäljningen. Vilka konsekvenser får det för Pelle?
31. Måns köper i egenskap av konsument en åkergräsklippare av en näringsidkare.
Parterna kommer överens om att gräsklipparen ska hämtas veckan före midsommar.
Måns får emellertid så mycket att göra på jobbet inför den stundande semestern att
han inte hinner åka för att hämta gräsklipparen förrän i slutet av midsommarveckan.
Näringsidkaren talar då om att affären har haft inbrott varvid bl.a. Måns
åkergräsklippare blev stulen. Näringsidkaren kräver Måns på betalning. Är detta

riktigt?
32. Du köpte en motorbåt av en båthandlare inför sommarsemestern. I slutet på båt-
säsongen, efter ungefär tre månader upptäcker du att det är fel på motorn. Felet hade
inte gått att upptäcka vid en sedvanlig undersökning. Du tar givetvis kontakt med
båtförsäljaren för att försöka få honom att kompensera dig. Det visar sig emellertid
att båthandlaren gått i konkurs sedan ni senast hade kontakt. Finns det något du kan
göra i den uppkomna situationen?
– Kapitel 9, Fastighetsrätt –
9 Fastighetsrätt
9.1 Inledning
Fastighetsrätten är den del av förmögenhetsrätten som handlar om jorden. Av tradition
är detta ett viktigt rättsområde, inte minst med tanke på det betydande
förmögenhetsvärde som jorden representerar. Karakteristiskt för fastighetsrätten är att
den innehåller fler formkrav än vad civilrätten gör samt att myndigheterna utövar
kontroll över både hur marken är uppdelad och hur den används. De viktigaste delarna
av fastighetsrätten i de delar som berör den mer civilrättsliga delen av fastighetsrätten
regleras i Jordabalken (JB), en lagstiftning som moderniserades i sin helhet så sent som
1972. Bestämmelserna i JB kompletteras av andra bestämmelser i detaljfrågorna.
9.2 Fastigheter
Enligt 1 kapitlet 1 § jordabalken är fast egendom ”jord” och ”denna indelas i
fastigheter”. Med jord avses jordytan, vad som finns under jordytan och en del av
luftrummet ovanför jordytan. Jorden är indelad i fastigheter, ett till storlek och läge
bestämt markområde. Fastighetens gränser fastställs vid lantmäteriförrättning. Domstol
kan också fastställa fastighetsgräns om den är tvistig. Den mark och det vatten som
ligger inom fastighetens gräns hör till fastigheten.
En fastighet kan bli föremål för olika typer av transaktioner. Fastighetsägaren kan
exempelvis sälja fastigheten eller upplåta den med nyttjanderätt, t.ex. hyra eller arrende.
All fast egendom är inte fastigheter, t.ex. vissa vägar och gator är tillsvidare inte
fastigheter.
9.3 Tillbehör till fastighet

Vad som hör till fastigheten utöver själva jorden regleras i 2 kap. JB. Det är viktigt att
klargöra vad som hör till själva fastigheten, vad som är fastighetstillbehör, och vad som
är att anse som lösa saker på fastigheten. Fastighetstillbehören och fastigheten ska av en
utomstående betraktare anses vara en enda enhet. Köpare av fastighet köper enbart det
som hör till fastigheten medan säljaren behåller sin lösa egendom. För köparen är det
alltså viktigt att veta vad som utgör fastighetstillbehör och inte. På samma sätt är det
viktigt när fastigheten är pantsatt, eftersom fastighetstillbehör tillhör den säkerhet som
fordringsägaren får genom sin panträtt, medan lös egendom faller utanför. Det finns tre
typer av fastighetstillbehör, egentliga fastighetstillbehör, byggnadstillbehör och
industritillbehör.
9.3.1 Egentliga fastighetstillbehör

2:1 JB 1 st
Till fastighet hör byggnad, ledning, stängsel, och annan anläggning som anbragts i
eller ovan jord för stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra växter, naturlig
gödsel.
Föremål som uppförts eller tillförts på eller i (t.ex. avloppsrör) fastigheten för
stadigvarande bruk, kallas fastighetstillbehör. Vad ett fastighetstillbehör är kan illustreras
med ett exempel. En flyttbar arbetsbod som placeras på fastigheten i samband med
byggnadsarbetet är lös egendom, eftersom avsikten inte är att den ska stå kvar när
arbetet är slutfört. Samma typ av arbetsbod kan placeras på en fastighet för att användas
som uthus eller redskapsbod; eftersom den tillförts för att användas permanent, är den
tillbehör till fastigheten.
Andra exempel på fastighetstillbehör är broar och murar.
9.3.2 Byggnadstillbehör
2:2 JB
Till byggnad hör fast inredning och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är
ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna, såsom fast avbalkning,
hiss, ledstång, ledning för vatten, värme, ljus eller annat med kranar, kontakter och an-
nan sådan utrustning, värmepanna, element till värmeledning, kamin, kakelugn,
innanfönster, markis, brandredskap, civilförsvarsmateriel och nyckel.
I enlighet med vad som sägs i första stycket hör därjämte i regel till byggnad, såvitt
angår:
bostad: badkar och annan sanitetsanläggning, spis, värmeskåp och kylskåp samt
maskin för tvätt eller mangling,
butikslokal: hylla, disk och skyltfönsteranordning,
samlingslokal: estrad och sittplatsanordning,
ekonomibyggnad till jordbruk: anordning för utfodring av djur och anläggning för
maskinmjölkning,
fabrikslokal: kylsystem och fläktmaskineri.
Reservdel och dubblett till föremål som avses i första eller andra stycket hör ej till
byggnaden.
Om det finns en byggnad som är fastighetstillbehör, är nästa fråga vilka föremål som
har sådant samband med byggnaden att de indirekt blir tillbehör till fastighet. Sådana
tillbehör kallas byggnadstillbehör. För att ett föremål ska kunna vara byggnadstillbehör
måste två krav vara uppfyllda:
 Föremålet ska vara ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av den.
 Byggnaden ska vara försedd med föremålet.
Uttrycket ”ägnat till stadigvarande bruk” anger att det ska finnas ett slags funktions-
gemenskap mellan byggnad och föremål samt att bedömningen ska göras objektivt.
Föremålet ska vara typiskt till nytta då byggnaden används, oavsett vem det är som
använder den. Om föremålet bara tillgodoser personliga eller tillfälliga behov, är kravet
alltså inte uppfyllt. I lagen finns en uppräkning med exempel på föremål som i
allmänhet fyller kraven på att vara till nytta då byggnaden används, oavsett vem det är
som använder den. Det rör sig om typiska inredningsdetaljer i hus (oberoende av om
huset används som bostad eller för annat ändamål) ledningar av olika slag (el, värme,
vatten och avlopp). I bostadshus fyller t.ex. sanitetsanläggningar (WC, badkar etc.) och
spis kraven på ”ägnat till stadigvarande bruk”.
Det andra kravet, att byggnaden ska var försedd med föremålet, är uppfyllt då föremålet
är installerat så att den kan fungera tillsammans med byggnaden. Detta krav varierar
beroende på föremål. En WC stol är inte tillbehör förrän den satts fast i golv eller vägg
och anslutits till avlopps- och vattenledning. Ett kylskåp kan däremot bli tillbehör bara
genom att placeras på avsedd plats i köket. Föremålet behöver med andra ord inte
nödvändigtvis sitta fast i byggnaden för att vara tillbehör.
9.3.3 Industritillbehör
2:3 JB
Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad
som följer av 1 och 2 §§, maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att
användas i verksamheten huvudsakligen på denna. Sådan egendom hör dock inte till
fastigheten , om ägaren har avgett förklaring härom och förklaringen är inskriven i
fastighetsboken enligt 24 kap. Fordon, kontorsutrustning och handverktyg hör inte i
något fall till fastigheten.
För fastigheter som är helt eller delvis inrättade för industriell verksamhet utgör även
mas-kiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten
tillbehör, industritillbehör.
En fastighetsägare kan genom att registrera förhållandet i fastighetsboken, separera

industritillbehören från fastigheten. Anledningen till detta är att det på så vis underlättar
för fastighetsägaren att belåna fastigheten och tillbehören för sig.
9.3.4 Äganderättsgemenskap
För fallet då fastighet och tillbehör har olika ägare finns reglerna i 2:4–5 JB. Ett typiskt
exempel på detta är hyresgästen som har installerat ett kylskåp i sin lägenhet. Enligt
JB:s bestämmelser räknas inte kylskåpet som ett tillbehör till fastigheten förrän det ägs
av samma person som äger fastigheten. Äganderättsgemenskap måste föreligga, d.v.s.
ägaren till den lösa och den fasta egendomen måste vara densamma. Kylskåpet i
exemplet kommer därför inte automatiskt att ingå vid en eventuell försäljning av
fastigheten. Skulle hyresgästen avflytta från lägenheten äger denne också rätt att ta bort
skåpet. Givetvis är dock hyresgästen skyldig att ersätta den skada som kan ha åsamkats
vid skåpets insättande och borttagande.
En av huvudreglerna för att ett tillbehör till en fastighet ska anses som fast egendom är
således att äganderättsgemenskap föreligger.
Det finns ett undantag från huvudregeln. Har fastighetsägaren själv tillfört fastigheten
föremål som han inte äger (hyrt föremål eller föremål köpt på avbetalning) blir det
tillbehör till fastigheten om föremålet anses utgöra fastighets- eller byggnadstillbehör.
9.3.5 Återtagandeförbehåll
Förvärvar fastighetsägaren ett föremål med förbehåll att säljaren ska ha rätt att återta
föremålet om fastighetsägaren åsidosätter sina skyldigheter enligt överlåtelseavtalet,
eller att äganderätten till föremålet ska vara kvar hos överlåtaren till dess betalning
erlagts eller annat villkor uppfyllts, får villkoret inte göras gällande om fastighetsägaren
tillfört föremålet till fastigheten så att det blivit fastighetstillbehör eller
byggnadstillbehör.
Trots återtagandeförbehåll kan föremål alltså inte återtas om föremålet tillförts

fastigheten på visst sätt. Föremålet ska ha tillförts fastigheten alternativt byggnaden och
byggnaden ska ha blivit försedd med föremålet. Dessutom fordras att sammanfogningen
skett för stadigvarande bruk. Har en fastighetsägare köpt t.ex. en värmeväxlare med
återtagandeförbehåll, kan förbehållet göras gällande så länge växlaren ligger upplagd i
t.ex. ett förråd i fastigheten, men i och med att växlaren monteras mister förbehållet sin
verkan.
Detta undantag gäller enbart fastighets- och byggnadstillbehör. Ett industritillbehör med
återtagandeförbehåll utgör lös egendom så länge som förbehållet gäller, se 2:4 1 st. JB.
9.4 Inskrivningsväsendet
I det s.k. fastighetsregistret finns landets fastigheter registrerade. I fastighetsregistrets in-
skrivningsdel finns uppgifter om ägare och olika rättigheter som är knutna till fastig-
heten. Tanken bakom inskrivningsväsendet är att det ska vara offentligt vem som har
förvärvat viss fastighet eller viss rättighet i fastighet för att göra omsättningen av
fastigheter trygg för köpare och säljare.
Som redan nämnts (se avsnitt 4.2.1) finns det sju stycken särskilda
inskrivningsmyndigheter (IM) i landet som har hand om fastighetsregistrets
inskrivningsdel och som handlägger inskrivningsärenden. Inskrivningsärenden är
ärenden som gäller lagfart, inteckning och annan inskrivning i tomt- eller fastighetsbok.
De inskrivningar som görs i fastighetsboken gäller i kronologisk ordning. Exempel på
rättigheter som kan inskrivas är servitut och olika nyttjanderätter.
Särskilt viktig av de inskrivningsärenden IM handlägger är lagfarten. Ansökan om

lagfart ska göras vid varje förvärv av äganderätt. Lagfarten, som är en registrering om
äganderätt till fastigheten i fastighetsregistrets inskrivningsdel, ger sakrättsligt skydd
(skyddar ägaren mot anspråk från tredje man) och man måste inneha lagfart för att få
söka nya inteckningar i fastigheten.
Från IM kan man också begära att få ett gravationsbevis avseende fastigheten.
Gravationsbeviset är ett intyg varav bland annat framgår vilka inteckningar och
rättigheter som belastar fastigheten.
9.5 Pant i fastighet

Vill en fastighetsägare lämna sin fastighet som pant i säkerhet för ett lån ska han ansöka
om inteckning hos inskrivningsmyndigheten. Det är en ansökan om inskrivning av ett
visst penningbelopp i fastigheten. Beviset på en sådan inskrivning kallas för pantbrev.
Det finns både skriftliga pantbrev och datapantbrev, moderna pantbrev är i regel
datapantbrev. Att överlämna pantbrevet som säkerhet för lånet kallas att inteckna sin
fastighet. Om låntagaren inte betalar tillbaka lånet enligt avbetalningsplanen kan
pantbrevet utnyttjas av långivaren på så vis att han begär att kronofogdemyndigheten
säljer fastigheten. Panträttsinnehavaren får sedan betalt av försäljningssumman i den
ordning som pantbreven är intecknade. Vid en försäljning av fastigheten följer
inteckningarna med.
9.6 Köp av fast egendom

9.6.1 Avtalet
9.6.1.1 Formkravet
Fastighetsköpet är ett s.k. formalavtal, d.v.s. det krävs att avtalet har viss form för att
köpet ska vara giltigt. Avtalet ska vara skriftligt och vissa moment måste finnas med i
köpehandlingen (både köpekontrakt och köpebrev). Minimikraven på vad som måste
finnas med är följande (JB 4:1):
 Uppgift om fastigheten (lämpligen registerbeteckningen).
 Köpeskillingen (korrekt angiven).
 Överlåtelseförklaring.
 Uppgift om parterna och deras underskrifter och datum.
Konsekvensen av att något eller några av dessa moment saknas, är att köpet är ogiltigt.
Är båda parter överens om att köpet ändå ska bestå, kan de enkelt åstadkomma det
genom att komplettera handlingen eller skriva en ny köpehandling som uppfyller
formkravet. Så länge inte båda parter skrivit under kan båda dra sig tillbaka (d.v.s. var
och en av dem kan åberopa att avtalet är ogiltigt på grund av formfel). Om man vill
uttrycka det på annat sätt, föreligger bindande avtal först när båda parter undertecknat
en köpehandling som även uppfyller övriga minimikrav. Denna princip kallas för
ömsesidighetsprincipen, eftersom bundenheten inträder samtidigt för båda parter.
Eftersom ett löfte att sälja eller köpa inte är bindande, blir part som ångrar sig inte heller
skadeståndsskyldig eller på annat sätt ansvarig gentemot sin motpart. Kan då en part
gardera sig mot att andra parten ångrar sig innan köpeavtalet är skrivet? Svaret är ja!
Det är inget som hindrar att man ingår ett särskilt avtal som innebär att den som inte
fullföljer sitt åtagande att köpa eller sälja ska ersätta motpartens skada. Köparen åtar sig
skadeståndsskyldighet genom ett s.k. handpenningavtal. Ett handpenningavtal kan ses
som ett föravtal att senare ingå köpeavtal. För köparens del innebär detta att han riskerar
att säljaren kan få ersättning upp till handpenningens belopp, om köparen ångrar sig och
inte köper fastigheten. Säljaren har däremot normalt inte gjort något sådant åtagande i
handpenningavtalet utan är fri att sälja till någon annan, så länge köpeavtal inte ingåtts
med den förste spekulanten. Om säljaren säljer till någon annan, ska han givetvis betala
tillbaka hela handpenningen. Denna typ av avtal förekommer inte vid köp av lös egen-
dom. Det beror helt enkelt på att löfte att sälja eller köpa lös egendom är bindande under
viss betänketid enligt löftesprincipen. Part som inte står fast vid sitt löfte blir enligt
denna princip skadeståndsskyldig enligt allmänna regler, och då finns inget behov av
handpenningavtal.
Det finns några familjerättsliga formregler att iaktta vid köp av fastighet. Om säljaren är
gift och fastigheten är giftorättsgods krävs skriftligt samtycke av andra maken då
fastigheten överlåts. Skriftligt samtycke krävs även om make eller sambo önskar
överlåta den gemensamma permanentbostaden, även om det rör sig om enskild
egendom. För sambor finns en motsvarande regel om samtycke rörande bostad som
införskaffats för gemensamt bruk. Vill förmyndare överlåta fastighet, som omyndig
äger helt eller delvis, ska han först begära överförmyndarens tillstånd.
9.6.1.2 Köpevillkoren
Några typer av avtalsvillkor måste tas med i köpehandlingen för att de ska gälla. Det rör
sig om överenskommelser som anses särskilt viktiga, främst s.k. återgångsvillkor och
överenskommelser som begränsar köparens rätt att förfoga över fastigheten.
Ett återgångsvillkor innebär att köpet ska gå tillbaka om inte vissa förutsättningar
uppfylls. Ett vanligt fall är att köpet görs beroende av att köparen får respektive
borgenärers14 samtycke att överta säljarens lån. Som huvudregel får ett återgångsvillkor
inte avtalas att gälla för längre tid än två år; avtalar man för längre tid är köpet ogiltigt.
Det viktigaste undantaget från tidsgränsregel är just då köpet görs beroende av att
köpeskillingen ska betalas.
En överenskommelse som begränsar köparens rätt att förfoga över fastigheten kan t.ex.
ha den innebörden att köparen inte får sälja fastigheten vidare eller upplåta panträtt eller
nyttjanderätt i fastigheten. En sådan begränsning måste också avtalas i köpehandlingen.
För övriga typer av avtalsvillkor finns inga krav på viss form. Detta innebär att muntliga
överenskommelser vid sidan av den skriftliga köpehandlingen är bindande. Det säger
sig dock självt att det kan vara svårt att bevisa en sådan överenskommelse. Även om det
inte finns formkrav finns det all anledning att ta in alla typer av överenskommelser i
köpehandlingen.
9.6.1.3 Köpekontrakt och köpebrev

Det har under mycket lång tid varit vanligt att använda två köpehandlingar vid
fastighetsköp, köpekontrakt och köpebrev. Två handlingar används när köparen får kredit
med någon del av köpeskillingen, och säljaren vill behålla möjligheten att häva köpet
p.g.a. betalningsdröjsmål. När köpebrev upprättas kvitteras köpeskillingen och köpet
blir definitivt i den meningen att säljaren inte längre har hävningsrätt. Om hela
köpeskillingen verkligen är betald, är denna konsekvens ingen nackdel för säljaren. Om
däremot köpebrev upprättas trots att priset inte är fullt betalt, vilket ofta förekommer för
14
Borgenär - den som har en fordran
att köparen ska kunna få lagfart, förlorar således säljaren sitt påtryckningsmedel för att
förmå köparen att betala.
JB nämner inte uttryckligen termerna köpekontrakt och köpebrev. Lagen stadgar dock
att om köparen kommer i betalningsdröjsmål, kan säljaren häva köpet bara om det finns
ett hävningsförbehåll i köpehandlingen. Även om det saknas ett uttryckligt hävningsför-
behåll, kan säljaren åberopa att köpet ska gå tillbaka, om det i köpehandlingen angivits,
att köpebrev ska upprättas senare. Formuleringen tolkas nämligen som att köpet gjorts
beroende av att köpeskillingen ska betalas. Upprättas köpebrev utan förbehåll är köpet
definitivt i den meningen att det inte kan hävas p.g.a. köparens betalningsdröjsmål.
Eftersom JB inte använder någon fast terminologi har det ingen betydelse i och för sig,
vilken rubrik som i det konkreta fallet har använts i en köpehandling; det väsentliga är
vilket innehåll handlingen har.
9.6.2 Regler vid kontraktsbrott
9.6.2.1 Inledning
De rättigheter och skyldigheter parterna har gentemot varandra vid fastighetsöverlåtelse
framgår i första hand av avtalet och i andra hand av dispositiva rättsregler. Köparens
viktigaste skyldighet är att betala köpeskillingen i rätt tid. Det viktigaste
kontraktsbrottet på köparsidan är således dröjsmål med betalningen. Säljarens viktigaste
skyldigheter är att låta köparen tillträda fastigheten i rätt tid, att medverka till att köparen
kan få lagfart samt att tillhandahålla en fastighet som har de egenskaper och den
standard som köparen har rätt att kräva.
9.6.3 Dröjsmål
9.6.3.1 Säljarens dröjsmål

Säljarens kontraktsbrott kan således bestå i att han är i dröjsmål med att låta köparen
tillträda eller att han inte medverkar till att köparen får lagfart.
Tillträdet kan jämföras med avlämnandet vid köp av lös egendom. Oftast är nog datum
för tillträde bestämt i köpeavtalet. Finns inget datum angivet i köpeavtalet ska
fastigheten antagligen tillträdas direkt eller i vart fall vid anfordran.15
Om säljaren inte låter köparen tillträda i rätt tid, kan köparen få skadestånd. Köparen
kan även häva köpet om dröjsmålet är väsentligt.
Medverkar säljaren inte till att köparen får lagfart genom att t.ex. vägra underteckna
köpebrev (utan köpebrev kan köparen bara få s.k. vilande lagfart som inte kan ligga till
grund för inteckningar etc.) eller om han inte redan har lagfart, inte söka lagfart för sitt
eget tidigare förvärv, kan köparen få skadestånd och, om dröjsmålet är väsentligt, häva
köpet.
15
se t.ex. Grauers, Fastighetsköp, s 109
Gemensamt för båda dessa dröjsmålsregler är att säljaren blir ansvarig bara om han
saknar skäl för sitt handlande. Om köparen är i dröjsmål med betalningen har säljaren
skäl både för att förhindra tillträde och för att låta bli att medverka till att köparen får
lagfart.
9.6.3.2 Köparens dröjsmål

Köparen ska betala köpeskillingen på det sätt och vid den tid som parterna avtalat. Till
skillnad från köp av lös egendom betalas sällan hela köpeskillingen kontant vid köp av
fast egendom. Vanligare är att köparen övertar betalningsansvar för de av säljarens lån
för vilka pantbrev i fastigheten har lämnats som säkerhet. Lånet avräknas då från
köpeskillingen och enbart mellanskillnaden betalas kontant. Köpeskillingen kan också
betalas genom att köparen får kredit som regleras i en s.k. säljarrevers.
Det finns således tre sätt för köparen att komma i dröjsmål med betalningen:
 Inte överta betalningsansvaret för säljarens lån i tid.
 Inte göra kontantbetalning i rätt tid, eller
 Inte upprätta ett skuldebrev (säljarrevers) i rätt tid.
Har ett köpebrev redan upprättats och köpet i den bemärkelsen är definitivt har säljaren
enbart rätt att kräva dröjsmålsränta vid köparens betalningsdröjsmål. Upprättas
köpebrev i förtid, t.ex. för att köparen ska få lagfart är det därför viktigt att klargöra att
köpet alltjämt är beroende av att köpeskillingen betalas i sin helhet.
Säljaren kan häva köpet vid köparens betalningsdröjsmål under förutsättning att det
finns ett förbehåll om hävning av köpet i köpekontraktet eller det framgår att köpet på
annat sätt gjorts beroende av att köpeskillingen betalas, t.ex. genom att det i
köpehandlingen angetts att köpebrev ska upprättas senare. Om köpet hävs har säljaren
även rätt att få skadestånd.
9.6.4 Fel i fastigheten

I 4 kap. jordabalken finns regler om olika typer av fel i fastigheten. Felreglerna hör till
de mest komplicerade köprättsliga reglerna. Vid bedömningen av huruvida fel
föreligger (felbedömningen) kan det vara klokt att, liksom vid köp av lös egendom, utgå
ifrån frågeställningen vilken standard i olika avseenden som köparen har rätt att kräva.
Man får skilja mellan två huvudfall, konkret standard och abstrakt standard. Den
avgörande tidpunkten för felbedömningen är tidpunkten för avtalets ingående.
9.6.4.1 Konkret standard – konkret fel

Framgår det av parternas avtal att fastigheten ska ha en viss egenskap (viss kvalitet på
byggnad eller mark, viss areal e.d.) eller vara utan en viss dålig egenskap (t.ex. vara fri
från upplåtelser av olika slag) finns det en konkret standard att utgå ifrån vid
felbedömningen. Man kan även tala om individuellt fastställd standard. Avviker
fastigheten i något avseende från vad som avtalats har den ett konkret fel. När man
fastställer den konkreta standarden är det viktigt att komma ihåg att alla upplysningar
från säljaren sida spelar roll. Det är alltså inte bara själva avtalsvillkoren i sig (skriftliga
eller muntliga) som har betydelse.
Det klaraste fallet av konkret standard föreligger då säljaren uttryckligen garanterat viss
egenskap på sätt som inte går att missförstå.
En svagare garanti kan föreligga om säljaren lämnat uppgift om fastigheten utan att för
den skull uttryckligen garantera att uppgiften är korrekt. Det ska röra sig om en uppgift
som är preciserad och tydlig, så att köparen har anledning att ta fasta på den. Säljaren
kan t.ex. i en annons eller muntligt ha uppgett att en villa har en boyta på 170 m².
Genom en sådan uppgift kan säljaren anses ha garanterat att boytan är den uppgivna.
Gränsen mellan den här typen av svagare garanti och uppgifter som i domstol ansetts
vara för oprecisa för att utgöra en slags garanti är ofta knepig att dra.
Om fastigheten inte har den egenskap som är eller kan anses garanterad föreligger ett
konkret fel, då ”avviker fastigheten från vad som kan anses utfäst”.
9.6.4.2 Abstrakt standard – abstrakt fel

Kanske saknar parternas avtal uppgifter om fastighetens standard. De uppgifter som
säljaren lämnat i samband med försäljningen ger inte heller några ledtrådar. Vilken
standard har köparen då rätt att kräva? I dessa fall måste parternas avtal kompletteras
med någon dispositiv felregel. Dessa regler bygger på en abstrakt bedömning där man
tar hänsyn till vad en ”genomsnittlig” köpare eller en köpare i största allmänhet ska ha
rätt att kräva. Om man vid denna abstrakta bedömning kommer fram till att fastigheten
avviker från vad köparen kan kräva föreligger ett abstrakt fel. Man skiljer mellan tre
olika abstrakta feltyper – rättsliga fel, rådighetsfel och faktiska fel.
9.6.4.2.1 Rättsliga fel

Om köparen inte har obegränsade möjligheter att rättsligt förfoga över den fastighet han
förvärvat föreligger ett rättsligt fel. Det finns olika slags rättsliga fel, nedan följer
exempel.
Köparen ska normalt kunna utgå från att säljaren är fastighetens rätte ägare. Har
köparen köpt fastigheten från ”fel” ägare och köparen därefter riskerar att bli av med
fastigheten på grund av s.k. klandertalan från den rätte ägaren föreligger ett rättsligt fel.
Detta fel kan köparen åberopa t.o.m. om han varit i ond tro, d.v.s. känt till att säljaren
inte var rätt ägare.
En köpare ska normalt kunna utgå från att det som ser ut att vara tillbehör till
fastigheten också är tillbehör. Skulle föremålet visa sig vara lös egendom (p.g.a. att det
ägs av annan än fastighetsägaren, se avsnitt 9.3.4) och således inte ingå i köpet av
fastigheten föreligger ett rättsligt fel som köparen kan åberopa, om han varit i god tro.
I köpekontraktets köpeskillingsavräkning anges de lån som köparen ska överta

betalningsansvaret för. En köpare ska normalt inte behöva räkna med ytterligare
panträtter än vad som står där. Visar det sig att säljaren har fler skulder som han upplåtit
panträtt för (”lån på huset”), föreligger ett rättsligt fel, som säljaren ansvarar för om
köparen var i god tro.
Nyttjanderätter, servitut och rätt till elektrisk kraft gäller i de flesta fall även mot en ny
ägare. En köpare ska normalt kunna utgå från att fastigheten säljs utan belastningar. Om
fastigheten belastas av rättigheter kan köparen åberopa detta som ett rättsligt fel, om han
varken kände till eller bort känna till rättigheten.
Gemensamt för de rättsliga felen är att säljaren ansvarar oberoende av om han själv känt
till felet (d.v.s. strikt ansvar) och att köparen inte har någon undersökningsplikt, d.v.s.
han behöver inte själv ta reda på de rätta förhållandena. Föreligger rättsligt fel har
köparen i allmänhet rätt att kräva avdrag på priset eller, om felet är väsentligt, häva
köpet samt kräva skadestånd.
9.6.4.2.2 Rådighetsfel
Köparen ska normalt kunna räkna med full rådighet över fastigheten. Rådighetsfel före-
ligger när myndighetsbeslut begränsar rådigheten för köparen. Exempel på sådana
beslut är beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnd som innebär förbud att använda en
lokal för uthyrning eller ett rivningsföreläggande meddelat av byggnadsnämnden.
Beslutet ska föreligga vid köpet. Köparen kan åberopa felet, om han varit i god tro vid
köpet. Precis som vid rättsliga fel är säljaren ansvarig oberoende av om han själv känt
till felet (d.v.s. har strikt ansvar) och köparen har inte heller här undersökningsplikt. Om
säljaren ansvarar p.g.a. köparens goda tro, har köparen rätt att kräva avdrag på priset
eller häva köpet, om felet är väsentligt, samt kräva skadestånd.
9.6.4.2.3 Faktiska fel

Fastigheten har ett faktiskt fel om den avviker från vad köparen med fog kunnat
förutsätta vid köpet. Köparen ska alltså kunna räkna med att fastigheten har normal
standard.
Vad som är normal standard varierar från fall till fall. Vid bedömningen får man ta
hänsyn till vad för slags fastighet det är fråga om. Finns det en byggnad på fastigheten
får hänsyn tas till byggnadens ålder och underhåll. Är byggnaden 40 år gammal och inte
renoverad, får man t.ex. räkna med att dräneringen kan vara igensatt och att
vattenledningarna kan behöva bytas, det är normal standard att sådan utrustning
försämrats. Standarden sjunker med normal förslitning. Är byggnaden bara 10 år
gammal, ska däremot dessa utrustningsdetaljer fungera bra och ha många års livslängd
kvar.
9.6.5 Köparens undersökningsplikt

JB 4:19 2 st
Köparen får inte åberopa som fel en avvikelse som han borde ha upptäckt vid en sådan
undersökning av fastigheten som varit påkallad med hänsyn till fastighetens skick, den
normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter samt omständigheterna vid köpet.
Vid faktiska fel har köparen undersökningsplikt, vilket innebär att han själv får stå för
fel som han upptäckt eller bort upptäcka eller bort förstå fanns vid köpet. När man ska
bedöma undersökningspliktens omfattning får man tänka sig att köparen är en normalt
begåvad och erfaren person, i utgångsläget ska man således inte behöva anlita en expert.
Finns det å andra sidan felsymptom, som köparen inte själv kan finna någon rimlig för-
klaring till, måste han gå vidare med sin undersökning. Också om säljaren lämnar en
upplysning om att det finns något problem eller något som skulle kunna orsaka
problem, måste köparen företa en mer omfattande undersökning. Om han frågar säljaren
och får en rimlig förklaring till felsymptom, bör köparen kunna nöja sig med det. Om
han inte får någon förklaring av säljaren, måste köparen anlita någon som kan förklara
vad symtomet betyder. Om köparen nonchalerar felsymptomet, får han själv stå för
felet. Att ett utrymme är svårtillgängligt gör inte att undersökningsplikten faller bort. Är
utrymmet helt tillslutet behöver det normalt inte undersökas.
Säljaren å sin sida svarar för de dolda felen, fel som inte kunnat upptäckas vid en under-
sökning av en normalt begåvad och erfaren person. Finns det inte några symtom på fel
(fuktfläckar, unken lukt e.d.) eller andra tecken på fel bör felet anses vara dolt. Säljaren
ansvarar för felet oberoende av om han känt till det eller ej och har således inte någon
generell upplysningsplikt med innebörden att han blir ansvarig för alla fel som ha
känner till. Om det hade funnits en generell upplysningsplikt för säljaren att upplysa om
fel han känner till skulle det ju reducera köparens undersökningsplikt i motsvarande
mån. Möjligen har säljaren viss upplysningsplikt rörande fel som han känt till och som
är svåra att upptäcka (utan att dock vara dolda).
Om säljaren ansvarar för det faktiska felet, kan köparen kräva avdrag på priset eller
häva köpet om felet är väsentligt. Köparen kan även kräva skadestånd om säljaren gjort
en utfästelse eller varit försumlig.
9.6.6 Friskrivningar
JB:s regler om kontraktsbrott är dispositiva16, så vill säljaren begränsa sitt ansvar så att
han inte ens ska ansvara för dolda fel, kan han friskriva sig från ansvar. Friskrivningen
kan avse viss egenskap t.ex. vattenkvalitén. För att friskrivningen ska gälla får den inte
vara alltför allmänt hållen, av typen ”i befintligt skick”.
Friskrivningen kan också vara en friskrivning avseende påföljder. En generell påföljds-

friskrivning innebär att köparen inte kan göra några påföljder gällande avseende fel i
fastigheten. Om friskrivningen formuleras så att köparen förstår att säljaren vill
eliminera sitt ansvar helt, gäller i princip friskrivningen. I dessa fall kan dock säljarens
vetskap ha självständig betydelse och säljaren får inte åberopa en generell friskrivning i
fråga om sådana dolda fel som han själv känt till.
9.6.7 Reklamation och preskription

Vid fel i fastigheten måste köparen reklamera vid vissa typer av rättsliga fel, vid
rådighetsfel och vid fysiska fel (konkreta eller faktiska fel).
16
Dock inte för avtal mellan näringsidkare och konsumenter.
Efter tio år preskriberas köpares fordran på grund av fel i fastigheten. Att en fordran
preskriberas betyder att den inte längre kan göras gällande.
9.6.8 Tillträde
Tillträdet kan som tidigare nämnt liknas vid avlämnandet vid köp av lös egendom. Fram
till tillträdesdagen är det säljaren som bär risken för att fastigheten skadas eller
försämras. Säljaren har en underförstådd skyldighet att för köparens räkning vårda
fastigheten och förebygga skador. Om säljaren av vårdslöshet med öppen eld orsakar en
brand eller genom att inte hålla en byggnad uppvärmd orsakar att vattenledningar fryser
och böjar läcka kan köparen om skadan är väsentlig häva köpet eller få avdrag på priset.
Han kan även få skadestånd. Beror skadan på en ren olyckshändelse har köparen rätt till
prisavdrag eller, om skadan är väsentlig, hävning.
När det gäller fastighetens avkastning har säljaren rätt till den avkastning som belöper
på tiden före tillträdesdagen och köparen till avkastningen som belöper på tiden
därefter. Avkastningen är inkomster som härrör från fastigheten, t.ex. hyra och arrende.
När förfallodagen infaller spelar inte någon roll för fördelningen mellan köpare och
säljare. Kostnader som belöper på fastigheten fördelas på samma vis.
9.6.9 Sakrättsliga frågor vid köp

Sakrätt handlar enkelt uttryckt, som du nu vet, om hur köparen ska skyddas från anspråk
från tredje man avseende den köpta egendomen. Vad gäller för fast egendom i detta
avseende?
Vad gäller anspråk från säljarens borgenärer skyddas köparen redan av det giltiga köpe-
avtalet. Köpeavtalet kan emellertid inte skydda köparen mot att säljaren säljer
fastigheten en gång till en annan person eller att han upplåter en rättighet i fastigheten
till någon annan. Vi förutsätter att den andre personen är i god tro om den förste
köparens förvärv. Vems anspråk som segrar beror på vem av dem som först begär
inskrivning av sin rättighet i fastighetsregistret.
Anledningen till att det över huvud taget är möjligt att göra ett godtrosförvärv av fast
egendom beror på att lagstiftaren velat betona att man ska kunna lita på de uppgifter
som finns i fastighetsregistret. Har köpare nr 2 kontrollerat i registret att säljaren har
lagfart måste han kunna lita på att han köper av rätt ägare. Köpare nr 1 har rätt till
ersättning från staten om han måste avstå sin fastighet på grund av godtrosförvärv.

1. Vad är fast egendom (så enkelt svar som möjligt)?
2. Kan man dela upp en fastighet på egen hand?
3. Vilka olika typer av fastighetstillbehör finns det?
4. Är byggnader fastighetstillbehör och i så fall vilken typ?
5. Hur är det med planterade buskar och träd, ingår de i fastighet?
6. Nämn ett av de krav som ska vara uppfyllt för att ett föremål skall vara byggnads-
tillbehör?
7. Ge exempel på byggnadstillbehör i en bostad.
8. Spelar de någon roll om ett föremål i en fastighet och själva fastigheten ägs av
samma person? På vilket sätt?
9. Jag vill veta om ett hus jag är intresserad av att köpa är belastad med servitut. Vart
ska jag vända mig för att få reda på det?
10. Vad är en lagfart?
11. Kan man avtala om köp av fastighet muntligen?
12. Vad måste en köpehandling rörande fastighet innehålla för att köpet ska vara
giltigt?
13. Vad är vitsen med att upprätta ett handpenningavtal i samband med köp av fast
egendom?
14. Ge exempel på köpevillkor som måste vara skriftligt för att vara giltigt.
15. Vilka olika handlingar brukar man upprätta då man avtalar om fastighetsköp och
vad innehåller de olika handlingarna?
16. Vad är ett återgångsvillkor?
17. Stämmer det att köparen alltid kan ångra ett fastighetsköp om han inte får sina lån
beviljade av banken?
18. På vilka olika sätt kan en säljare vara i dröjsmål vid en fastighetsförsäljning?
19. Vilken tidpunkt är avgörande för felbedömningen?
20. Ge ett exempel på ett rättsligt fel, ett rådighetsfel och ett faktiskt fel.
21. Du arbetar för ett fastighetsbolag som nyligen har förvärvat ett nytt bostadsfastig-
hetskomplex med en mängd lägenheter. Omsättningen är rätt stor bland
hyresgästerna. En dag blir du kontaktad av en dam som ska flytta ur sin lägenhet. I
lägenheten finns en inbyggd tvättmaskin. Damen undrar om hon kan ta den med sig
eller inte? Vad gäller?
22. Rätt snart märker du att fastigheterna behöver byta värmepannor. Du påtalar detta
för fastighetsägaren, som omgående köper och låter installera nya pannor. Eftersom
det är ett rätt nytt fastighetsbolag som inte har sparat så mycket extra kapital köps
pannorna på avbetalning. Försäljaren gör i köpeavtalet ett återtagandeförbehåll,
innebärande att äganderätten till pannorna finns kvar hos honom tills full betalning
skett. Efter att fastighetsbolaget blivit kraftigt försenade med sina betalningar flera
månader i följd hör säljaren av sig och meddelar att de önskar göra
återtagandeförbehållet gällande och att värmepannorna fortfarande tillhör dem. De

avser därför komma och hämta dem i nästa vecka. Vad säger du om detta?
23. Själv bor du i ett villaområde. Du vet att dina grannar snart ska flytta. En dag ser du
dem i full fart med att gräva upp alla vinbärsbuskar i trädgården och ställa dem i
säckar på ett flak. ”Ja, du vet, vi är ju så förtjusta i svart vinbärssaft och på det nya
stället så finns inga bär, så vi tar dem med oss” förklarar grannen. Själv kan du
tänka dig att de nya grannarna kommer att bli mindre förtjusta när de får se
trädgården i dess nuvarande skick. Vad säger du till din avflyttande granne om hans
tilltag?
24. Fastighetsägare X erbjuder en person att köpa hans fastighet och ger honom en
veckas betänketid. Dagen därpå säljer X fastigheten till en annan spekulant som er-
bjuder ett högre pris. Formenligt köpeavtal upprättas med den senare spekulanten.
Kan den förste spekulanten göra gällande att han har företräde eller kan han begära
skadestånd av säljaren för att denne inte stod fast vid sitt löfte att sälja? Om du hade
haft tillfälle att prata med spekulant nr ett innan han kontaktade X, vad hade du sagt
till honom då?
25. Sune och Doris har hittat ett radhus de vill köpa. De träffar husets ägare för att
skriva på köpekontraktet. Doris noterar att han har en vigselring, men på
köpekontraktet står han som ensam säljare. När Doris frågar om detta får hon till
svar att visst är han gift, men det är bara han som är ägare till huset. Vad har du att
säga om detta?
26. Karolina har köpt en tomt i samband med en tomtvisning. Hon betalade direkt hand-
penning med 10 000 kr och fick ett kvitto på pengarna. På måndag ska hon skriva
på köpeavtalet. Nu ångrar hon köpet och vill dra sig ur. Kan hon det?
27. Skriv förslag till enkelt överlåtelseavtal med handpenningavtal avseende
fastigheten. Inlämningsuppgift!
28. Följande överenskommelser i samband med en fastighetsöverlåtelse träffas
muntligen.
a) Säljaren ska behålla ett kylskåp.
b) Säljaren avsäger sig ansvaret för vissa fel i fastigheten.
c) Säljaren ska ha rätt att återfå fastigheten om köparen inte betalat köpeskillingen
inom ett år.
Är överenskommelserna bindande? (Vi förutsätter att det går att bevisa vad som
avtalats muntligt).
29. Sune och Doris upprättar köpekontrakt avseende radhuset den 1 februari 2004.
Avtalad tillträdesdag är den 1 april 2004. I en vårstorm i mars välter ett gammalt
träd i trädgården över altanen och krossar de spaljéer som står där. Vem ska stå för
skadan? Kan Sune och Doris göra några påföljder gällande i anledning av detta?
Hade det gjort någon skillnad om trädets fall orsakat ett hål i hustaket?
30. Inspirerade av Sune och Doris vill deras före detta grannar familjen Melkersson
flytta ut till lantligare vyer. De köper en fastighet en bit utanför staden. Säljaren,
fröken Fräken, uppger under förhandlingarna att hon aldrig haft några problem med
fastigheten. Fröken Fräken har under lång tid bott ensam på fastigheten. Strax efter
köpet visar det sig att avloppet inte fungerar som det ska. En närmare undersökning
visar att felet är lokaliserat till den understa av fem brunnsringar i en s.k.
sjunkbrunn. Enda sättet att åtgärda felet är att gräva upp och lägga om brunnen.
Arbetet tar knappt en månad och måste utföras sommartid.

Familjen Melkersson tvingas under den tiden hyra ett annat hus i byn intill. I
köpeavtalet har på fröken Fräkens begäran tagits in en bestämmelse om att
"fastigheten säljs i befintligt skick". Familjen Melkersson vill ha ersättning för dels
sina utgifter i samband med att man åtgärdat brunnen, dels för vad man betalt i hyra
för det hus man tvingades hyra under reparationstiden. Fröken Fräken motsätter sig
kraven. Vad gäller?
– Anvisningar för rättsfallsanalys –
Anvisningar för rättsfallsanalys

Att läsa och analysera rättsfall är en viktig beståndsdel i den juridiska metoden. Ett
rättfallsreferat är en kortfattad redogörelse för det som är väsentligt ett i ett rättsfall.
Genom att göra ett referat lär man sig att läsa rättsfall på ett systematiskt sätt och referat
är ett utmärkt sätt att redogöra för ett intressant rättsfall, t.ex. inför vidare diskussioner
om den fråga som rättsfallet aktualiserar.
Rättsfall från HD publiceras i NJA I. När man hänvisar till ett rättsfall i NJA I anges
man alltid år och sida i NJA-volymen, t.ex. NJA 1998 s. 243. Det nummer som anges
ovanför rättsfallets ingress används alltså inte som hänvisning. I NJA återges vad
parterna anfört i tingsrätt, hovrätt och HD. I varje instans återges även domskälen
(domstolens motivering) och själva domslutet.
Det är inte säkert att vare sig domskäl eller domslut blir desamma i de tre olika
instanserna. HD:s dom väger tyngst, men det kan finnas resonemang i tingsrätt och
hovrätt som är intressanta även om de inte sedan överensstämmer med HD:s
resonemang i den aktuella frågan. Tänk dock på när ni läser rättsfallsreferat att den eller
de intressanta s.k. knäckfrågorna nämns i ingressen och är vad HD koncentrerar sig på
när målet väl kommit så långt.
Alla mål som tas upp i HD avgörs inte efter huvudförhandling. Särskilt när det gäller
tvistemål har den muntliga bevisningen inte sällan redan upptagits två gånger, i både
tingsrätt och hovrätt, varför rätten inte behöver höra den igen. Om det inte hålls en
huvudförhandling avgörs målet istället efter föredragning. Det innebär att en
revisionssekreterare (som också är domare till yrket) går igenom målet, gör en grundlig
rättsutredning om gällande regler och ger förslag till hur HD bör döma i målet.
Revisionssekreteraren föredrar målet inför sittande rätt varefter rätten dömer. HD följer
ofta, men inte alltid, revisionssekreterarens förslag.
Hur går man då lämpligen till väga när man griper sig an ett rättsfall? Det lättaste är om
du från början har klart för dig vilken information du är ute efter. Förslag på
”tågordning” är följande:
A. Sakomständigheterna
Det första du bör göra klart för dig (och för läsaren av ditt referat) är de s.k. sakomstän-
digheterna, m.a.o. vilka parterna är och vilken bakgrunden är till den aktuella tvisten.
B. Knäckfrågan
Nästa fråga är att klargöra vilken den juridiska s.k. knäckfrågan17 är i målet. Vilket rätts-
område rör rättsfallet och vilken fråga är det som är föremål för domstolarnas intresse?
17
Jurister pratar om knäckfrågor, vilket jag inte på något sätt tror är ett vetenskapligt uttryck, men inte desto mindre vedertaget. Jag
skulle kunna tänka mig att det härrör från att det är fråga om tankenötter (problematiska frågeställningar) som skall knäckas (lösas),
men detta är en egen teori. En jurist som gillar att knäcka gillar att lösa kniviga juridiska problem som kräver mycket utredning och
tanke.
– Anvisningar för rättsfallsanalys –
C – D. Yrkanden och grunder

Därefter kommer man in på vad parterna har yrkat och vilka grunder de har för sina
yrkanden. Ett yrkande uttrycker vad man begär att domstolen ska komma fram till.
Yrkande måste i sin tur var grundat i lag och den lagregel man stöder sig på är grunden
för yrkandet. Ibland förklaras även i grunden varför lagrummet är tillämpligt. Börja med
att ange kärandens yrkanden och grunder. (Yrkanden som rör frågor vid sidan av
huvudfrågan, som t.ex. yrkanden om rättegångskostnader behöver inte atas med i ett
referat såvida det inte är den frågan som senare blir föremål för HD:s bedömning) Ange
därefter vilken inställning svaranden har till kärandens yrkanden och grunderna för
denna inställning.
E. Underinstanserna
Redogör för domsluten i tingsrätt och hovrätt. Domslutet är det beslut som är själva
domen, medan domskälen är motiveringen för domslutet. Redogör kortfattat även för
domskälen i varje instans.
F. HD
Hur dömde HD och varför? Den mest intressanta delen av HD:s dom är i regel
domskälen, eftersom HD där noga motiverar sitt ställningstagande.
G. Skillnader mellan underinstanserna och HD

Skiljer sig HD:s bedömning från underinstansernas?
H. Egna synpunkter på HD:s dom
– Litteraturlista –
Litteraturlista
Allmänna verk och lagtextsamlingar
Karnov – svensk lagsamling med kommentarer
Norstedts Juridiska Handbok, redaktör Claes Sandgren, 2001
Malmström & Agell, Civilrätt, Liber Ekonomi, 17 uppl., 2000
Bernitz m.fl., Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder, Norstedts juridik, 2002
Rättshistoria
Modéer Kjell Å, Historiska rättskällor: en introduktion i rättshistoria, Nerenius & Santérus,
1993
Nationalencyklopedin
Offentlig rätt
Ragnemalm Hans, Förvaltningsprocessens grunder, Juristförlaget, 7 uppl., 1992
Avtalsrätt
Hultmark Christina och Ramberg Jan, Inledning till avtalsrätten, Norstedts Juridik AB, 1 uppl.,
1996
Ramberg Christina och Ramberg Jan, Allmän avtalsrätt, Norstedts Juridik AB, 6 uppl., 2003
Bernitz Ulf, Standardavtalsrätt, Norstedts Juridik AB, 6 uppl., 1993 (tryckt 2003, inkluderar
supplement från 1996)
Ahlgren Karin och Yxklinten Ulf, Avtalsrätt. En inledning, Liber Ekonomi, 1 uppl., 2000
Hellner Jan, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Juristförlaget, 1996
Hellner Jan, Kommersiell avtalsrätt, Juristförlaget, 4 uppl., 1993
Adlercreutz Axel, Avtalsrätt I, Juristförlaget, 10 uppl., 2002
Adlercreutz Axel, Avtalsrätt II, Juristförlaget, 5 uppl., 2001
Köprätt
Håstad Torgny, Den nya köprätten, Iustus förlag, 5 uppl., 2003
Gerhard Peter, Köprättens grunder, Liber ekonomi, 8:1 uppl., 2002
Prop. 1999/2000 89 Distansavtalslagen
Prop. 2001/02:134 Ändringar i konsumentköplagen
Fastighetsrätt
Grauers Folke, Fastighetsköp, Juristförlaget Lund
Grauers Folke, Nyttjanderätt. Hyra, bostadsrätt, arrende och tomträtt, Juristförlaget i Lund, 11
uppl., 2001
Holmqvist Leif, Thomsson Rune, Hyreslagen. En kommentar, Norstedts Juridik AB, 7 uppl.,
2003
Larsson Nils, Synnergren Stieg och Heime Torsten, Bostadshyresavtal i praktiken, Norstedts
Juridik. 1 uppl., 2003
Andermyr Siv Ann, Bostadshyra, 2 uppl., 2003, Kommentus förlag
Larsson Nils och Synnergren Stieg, Kommersiella hyres- och arrendeavtal i praktiken,
Norstedts juridik. 2 uppl., 2003
Bengtsson Bertil, Speciell fastighetsrätt Miljöbalken, 8 uppl., Iustus förlag, 2003
Rittri Bror, Bruksvärdeshyra Lagregler och praxis, Norstedts, 1984
Billquist Bengt och Olsson Lars, Hyresförhandlingslagen En kommentar, Norstedts Juridik AB,
1 uppl., 2001
Prop. 2001/02:63 Kooperativ hyresrätt
http://www.juridicum.su.se/jurweb/utbildning/specialkurs/centrfr/ovrigt_pdf/Artiklar/
Den_nya_fastighetsratten.pdf.
Fordringsrätt
Mellqvist Mikael och Persson Ingemar, Fordran och skuld, Iustus förlag, 5 uppl., 2000
Skadeståndsrätt
Hellner Jan, Skadeståndsrätten. En introduktion, Juristförlaget, 1 uppl., 1997
Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, Norstedts juridik, 6 uppl., 2000
Försäkringsrätt
Bengtsson Bertil, Försäkringsrätt. Några huvudlinjer, Norstedts juridik, 5 uppl., 1999
Arbetsrätt
Göransson Håkan, Arbetsrätten. En introduktion, Norstedts Juridik AB, 2 uppl., 2001
Lunning Lars och Toijer Gudmund, Anställningsskydd: kommentar till anställningsskyddslagen,
Norstedts Juridik AB, 8 uppl., 2002
Entreprenadrätt
Höök Rolf, Entreprenadjuridik, Norstedts Juridik, 1999
Liman Lars-Otto, Entreprenad- och konsulträtt, AB Svensk Byggtjänst, 4 uppl., 1994
Hedberg Stig, Kommentarer till AB 92, AB svensk Byggtjänst och författaren, utgåva 3, 2000
Associationsrätt
Hemström Carl, Bolag Föreningar Stiftelser En introduktion, Norstedts Juridik, 4 uppl., 2002
Hemström Carl, Bolagens rättsliga ställning. Om enkla bolag, handelsbolag, kommanditbolag
och aktiebolag, Norstedts Juridik, 5 uppl., 2002
Offentlig upphandling
Hedlund Birgitta och Olsson Kent-Jörgen, Offentlig upphandling av entreprenader, AB Svensk
Byggtjänst och författarna, 1994
Regler om offentlig upphandling, av FAR förlag, 2003
Carlsson P. och Persson M., Processrättens grunder, Iustus förlag
Ovanstående verk har använts som grund för det kompendiematerial som används vid
kurserna i rättskunskap/juridik vid Fastighetsakademin. Därutöver finns andra verk som
lämpar sig för fördjupningsläsning, t.ex. har professor Anders Victorin nyligen skrivit
en bok om kooperativ hyresrätt. Ett standardverk för grundläggande studier i
aktiebolagsrätt är Knut Rohdes lärobok Aktiebolagsrätt. Till en hel del lagar finns det
kommentarer utgivna, vilka rekommenderas för fördjupningsläsning. Det sker en
fortlöpande utgivning av juridisk litteratur och det är viktigt att man försöker få tag på
den senaste upplagan om flera upplagor av boken kommit ut, eftersom lagstiftningen
kontinuerligt förändras och praxis likaså.
Nyttiga länkar
Följande länkar kan vara intressanta att känna till.
www.lagrummet.gov.se (Samlad rättsinformation från den offentliga förvaltningen. Möjlighet
att t.ex. söka efter förarbeten.)
www.konsumenternasforsakringsbyra.se (Information om försäkringar, kan även ge rådgivning
och bistå med jämförelser av olika försäkringar.)
www.nou.se (Nämnden för offentlig upphandling, mkt matnyttig information om offentlig
upphandling i allmänhet och nyhetsbrev om den senaste utvecklingen på området.)
www.notisum.se (Länk till gällande lagstiftning, här kan du hitta aktuell lagtext.)
www.dom.se (Domstolsverkets hemsida, information om rättsväsendet och länkar bl.a. till HD.)
www.rattsinfo.dom.se (Domstolsverkets hemsida med rättsinformation – bl.a. vägledande praxis
och Domstolsverkets handböcker i olika ämnen, bl.a. delgivning.)
www.lantmateriet.com (Bl.a. information om fastighetsbildning och fastighetsregistrets
allmänna del.)
www.skatteverket.se/kronofogden/index.html (Bl.a. information om betalningsföreläggande och

handräckning. Även information om utmätning.)
www.konsumentverket.se (Mycket bra webbsajt från Konsumentverket. Allmänt om
konsumentfrågor.)
www.arn.se (Sajt för Allmänna Reklamationsnämnden. Information och avgöranden.)
www.lagen.nu (Gällande lagstiftning och rättsfall kopplade till paragraf.)
www.avtalslagen2010.se (Avtalslagen i ny tapping, på enklare svenska.)
J A Wettergrens gata 14  421 30 Västra Frölunda
Tel 031-734 11 60  Fax 031-734 11 69
www .fasti ghe tsakademi n.se  i nfo@fasti ghetsakademi n.se

Juridik Del 1 Kap 1-9

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Juridik Del 1 Kap 1-9

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Juridik – del 1

Detta kompendium är producerat, primärt för att användas i kurser i

Innehållet är anpassat, så till vida att respektive avsnitt går att

Vissa områden berörs bara översiktligt, andra betydligt

För fördjupning inom respektive rättsområde hänvisas till

1 Rättsregler och rättsordning

1.1.1 Sociala regler

Rättsreglerna är inte statiska, utan påverkas naturligtvis av samhällslivet. De kan ändras

1.2 Offentlig rätt och civilrätt

Civilrätten reglerar rättsförhållandet mellan fysiska eller juridiska personers inbördes

Den offentliga rätten reglerar förhållandet mellan de offentliga organen (riksdag,

1.3 Sveriges grundlagar

Sverige har fyra stycken grundlagar:

 Regeringsformen (RF) som anger hur landet ska styras.

1.3.1 Utdrag ur regeringsformen:

Den offentliga makten utövas under lagarna.

1.3.2 Utdrag ur tryckfrihetsförordningen:

1.4.2 Initiativ och utredning

regeringen. Dessa betänkanden publiceras i SOU-serien (Statens Offentliga

1.4.5 Proposition till riksdagen

2.3 Svensk författningssamling

De olika balkarna är:

Många bestämmelser inom civilrätten är dispositiva. En dispositiv bestämmelse är icke-

Inom vissa branscher är standardavtalet allmänt vedertaget. Ett exempel på detta är AB

2.10 Sedvänja och handelsbruk

De viktigaste EG-rättsliga rättsakterna är direktiv och förordningar. En förordning är

De två ytterligheterna när det gäller lagtolkningsskolor är bokstavstolkning å ena sidan

3 Kort europeisk rättshistoria

3.2 Naturrätt och upplysningsidéer

3.3 1800-tal, historisk skola och liberalism

3.5 Kort om den svenska rättshistorien

Instuderingsuppgifter till kapitel 1–3

4 Domstolsväsende och rättegång

Domstolarna är självständiga i förhållande till statsmakten. Ingen annan statlig

4.2 Tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen

Tingsrätten ansvarade tidigare även för registrering av bouppteckningar och

Göta hovrätt, Hovrättstorget i Jönköping

4.2.3 Högsta domstolen

4.2.4 Förvaltningsdomstolar (och specialdomstolar)

Förvaltningsrätten är som sagt första instans bland förvaltningsdomstolarna. För den

Beslut från förvaltningsrätten kan överklagas till kammarrätten. Landets fyra

Kammarrättens beslut överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), som ligger i

Förutom allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar finns specialdomstolar som är

4.3.2 Processförfarandet vid tvistemål

4.3.3 Tvistemål om mindre värden

4.4 Alternativa tvistlösningar

Inom affärslivet är det vanligt att avtalet innehåller en klausul om skiljedomsförfarande

Tvister mellan näringsidkare och konsumenter i anledning av försålda varor eller

4.5 Ärenden hos förvaltningsmyndigheter

Förvaltningslagen är en del av offentlighetsrätten, det rättsområde som handlar om de

4.5.3 Allmänna krav på handläggning av ärenden

4.5.4 Partsinsyn och kommuniceringsskyldighet

4.5.7 Underrättelse om beslut

När ett ärende blir föremål för handläggning i förvaltningsdomstolarna tillämpas

4.6.2 Allmänna handlingars offentlighet

Instuderingsuppgifter till kapitel 4

33. Nisse och Kalle är arbetskamrater. En dag på jobbet kommer de i en diskussion om

5.2 Avtalsrättens huvudprinciper

5.2.3 Avtal och tvingande regler

5.3 Vem får avtala?

5.3.2 Rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga

5.3.3 Mer om avtal med omyndiga

5.4 Får avtalet handla om vad som helst?

5.4.2 Lagstiftning och avtal