TENTAPLUGG.

NU
AV STUDENTER FÖR STUDENTER

Kurskod F0004T
Kursnamn Fysik 1
Datum LP2 10-11
Material Laboration Balkböjning
Kursexaminator
Betygsgränser
Tentamenspoäng
Övrig kommentar
Sammanfattning
Denna rapport behandlar ett experiment för att ta fram en funktion som beskriver en balks
nedböjning när den belastas med en massa. Experimentet har utförts genom att placera en balk i
ett balkstativ med fixa ändar och en belastning i mitten. En mätklocka har placerats under för att
uppmäta balkens avvikelse. Metoden för att lösa uppgiften utgår från den experimentella
metodiken; en exponentiell ansats antas utifrån mätdata som ger ett exponentiellt samband.
Approximativt används sedan linearisering och dimensionsanalys för att bestämma konstanter
och samband mellan de ingående variablerna. Mellan varje mätserie har en variabel varierats
medan övriga hållits konstanta – på så viss kan man stegvis lösa ut varje okänd konstant. Det har
då funnits att sambandet för balkens nedböjning beror av en funktion som kan beskrivas av
balkens belastning, dess bredd, tjocklek, längd, elasticitetsmodul samt tyngdaccelerationen.

1
Innehållsförteckning
Inledning ......................................................................................................................................................................... 3
Bakgrund ......................................................................................................................................................................... 3
Metod och utförande .................................................................................................................................................... 4
Resultat ............................................................................................................................................................................ 5
Diskussion och slutsatser ............................................................................................................................................. 9
Referenser .....................................................................................................................................................................11
Bilagor ...........................................................................................................................................................................12

2
Inledning
Inom den experimentella metodiken utgår man från en metod som ger oss ett kraftfullt verktyg
att undersöka fysikaliska situationer. Denna metod utgår från tre punkter som kan sammanfattas
i att man gör; nödvändiga antaganden med ledning av mätresultaten; bestämmer sambanden
genom linearisering; kompletterar sambanden med en dimensionsanalys. Behärskar man detta har
vi ett mycket mångsidigt verktyg för att undersöka en rad områden inom fysiken. Denna metod
ställer dock krav utifrån den experimentella metodikens grundidé: att planera, genomföra och
utvärdera sitt resultat.

Bakgrund
Denna rapport är ett resultat av den experimentella metodiken som tillvägagångssätt och har skett
i samband med en uppgift som getts av handledare Kourosh Tatar på Luleå Tekniska Universitet.
Problemformuleringen som behandlas i rapporten är att formulera en funktion som bestämmer
en balks nedböjning under belastning av en massa.

3
Metod och utförande
Utifrån definitionen av experimentell metodik kommer rapporten under denna rubrik att
redogöra för planeringsstadiet av experimentet.

Experimentet har gått till enligt följande: en balk av varierande material, bredd och tjocklek
spändes fast i sina båda ändar i ett balkstativ; att balken är fixt i sina ändar är en följd av vårt
antagande om möjligheten till förskjutning i balkens x-led, vilket skulle ge ett mer osäkert resultat.
Balken belastades sedan i sin mittpunkt med en sådan massa att balken böjde nedåt. Direkt under
balkmittens nedre långsida fanns en mätklocka med stativ och magnetfot placerad, som med stor
noggrannhet kunde uppmäta balkens nedböjning i millimeter. Uppställningen visas i figur 1
nedan.

Figur 1 – uppställning. Observera att mätklocka ej är representerad i bilden.

För att ta fram en funktion för balkens nedböjning måste man först bestämma utifrån vilka
variabler nedböjningen beror på. Balkens böjning kan i första hand tänkas bero på den belastning
som placeras över balken, massan m. Vidare kan man också anta att böjningen beror på balkens
tjocklek H, bredd B, samt dess längd L som mäts mellan de båda ändpunkterna. Vidare måste
också balkens material spela roll, det vill säga elasticitetsmodulen E, samt tyngdaccelerationen g.
Detta kan presenteras i nedanstående variabellista med variabelns respektive enhet och
dimension.

Storhet Symbol Enhet Dimension

Balkböjning Δy m L
Belastning m kg M
Elasticitetsmodul E N/mm² ML-¹T-²
Längd L m L
Bredd B m L
Tjocklek H m L
Tyngdacceleration g m/s² LT-²

Tabell 1 – variabellista, tabell över variabler.

4
Nedan ses figur 2 och 3 som illustrerar problemuppställningen Δy och de ingående variablerna
från tabell 1.

Figur 2 – illustration av balkens nedböjning. Figur 3 – problemdefinition utifrån tabell 1.

Utifrån tabell 1 och med hjälp av figur 3 ovan finns nu en tillräcklig definition av problemet för
att gå vidare till genomförandestadiet och påbörja mätserier.

Resultat
Den första mätserien görs för att plotta upp en graf över hur funktionen för balkens nedböjning
ser ut. I serien så varieras längden medan allt annat hålles konstant. Varje mätserie består av fyra
försök.

0,50
0,45
0,40
0,35
∆y *mm+

0,30
0,25
0,20
0,15
0,10
0,05
0,00
0,00 200,00 400,00 600,00 800,00 1000,00 1200,00

Längd (L)

Graf 1 – första mätserien. Längd varierad, allt annat konstant. Origo utplacerad som en nollte mätning.

5
Utifrån graf 1 ovan tillsammans med tabell 1 kan följande ansats antas:

∆𝑦 = 𝐾 ∙ 𝐿𝛼 ∙ 𝐸𝛽 ∙ 𝑚𝛾 ∙ 𝐵 𝜀 ∙ 𝐻 𝜑 ∙ 𝑔𝜃 , (0)

där de ingående variablerna är beskrivna i tabell 1, med tillägg om att K är en konstant som kan
antas utifrån den exponentiella funktionen som ses i graf 1. Exponenterna 𝛼, 𝛽, 𝛾, 𝜀, 𝜑 samt 𝜃 är
för tillfället obestämda. Vid en allmän bestämning av variablernas exponenter antas en
linearisering där avvikelsen i y-led ställs upp som en funktion av den varierade variabeln v,
multiplicerat med en konstant C enligt

∆𝑦 = 𝐶 ∙ 𝑣 𝜔 . (1)

Denna funktion logaritmeras för att räkna ut exponenten 𝜔 – observera att konstanten C inte är
nödvändig för att bestämma 𝜔. Logaritmeringen av ekvation (1) ger
𝑙𝑛 ∆𝑦
=𝜔 (2)
𝑙𝑛 ∆𝑣

där 𝜔 är lutningen/riktningskoefficienten för den lineariserade grafen, men enligt ekvation (1)
ovan också är exponenten till variabeln. Detta ger en allmän metod för att lösa ut de okända
variablerna som ställts upp i ansats (0). Denna allmänna metod kommer att användas för att
bestämma samtliga exponenter utom 𝛽 och 𝜃, som bestäms med hjälp av dimensionsanalys.

Med en metod för att bestämma exponenterna kan mätningarna fortsätta. I den andra mätserien
varierades längden L med övriga variabler konstanta; detta visas efter linearisering enligt ekvation
(2) i graf 2 nedan.

0,00

-0,50

-1,00
y = 2,9397x - 21,349
-1,50
ln(∆y)

-2,00

-2,50

-3,00

-3,50
6,20 6,30 6,40 6,50 6,60 6,70 6,80 6,90 7,00 7,10

ln(L)

Graf 2 – linearisering av andra mätserien. Längd varierad, allt annat konstant.

Med hjälp av ekvation (1) och (2), tillsammans med den andra mätserien, kan längdvariabelns
exponent 𝛼 bestämmas. I graf 2 kan ses att riktningskoefficienten till den räta linjen är 2,9397.
Avrundning ger 𝛼 = 3.

6
Analogt görs den tredje mätserien där massan m varieras, övriga variabler konstanta. Graf 3 tas på
ovan vis fram utifrån mätvärdena.

1,500

1,000
y = 1,0072x + 0,7157
0,500
ln(∆y)

0,000

-0,500

-1,000
-1,500 -1,000 -0,500 0,000 0,500 1,000

ln(m)

Graf 3 – linearisering av tredje mätserien. Massa varierad, allt annat konstant.

Enligt analog metod bestäms nu massans exponent 𝛾. Riktningskoefficienten för den linjära
grafen är 1,0072. Avrundning ger 𝛾 = 1.

Genom en fjärde mätserie för att bestämma exponenten till tjockleken tas graf 4 fram. Metoden
analogt enligt ovan.

1,50
1,00
0,50
0,00
ln(∆y)

-0,50
-1,00
y = -3,0895x + 4,4895
-1,50
-2,00
-2,50
0,80 1,00 1,20 1,40 1,60 1,80 2,00 2,20
ln(H)

Graf 4 – linearisering av fjärde mätserien. Tjocklek varierad, allt annat konstant.

Ur graf 4 bestäms tjocklekens exponent 𝜑 = −3.

7
Det återstår att bestämma breddens variabel med samma metod. Den femte mätserien
lineariserad ger graf 5 nedan.

0,00

-0,20

-0,40 y = -1,0623x + 2,8907

ln(∆y)

-0,60

-0,80

-1,00

-1,20
2,90 3,00 3,10 3,20 3,30 3,40 3,50 3,60 3,70 3,80

ln(B)

Graf 5 – linearisering av femte mätserien. Bredd varierad, allt annat konstant.

Utläsning av grafen ger att breddens exponent 𝜀 = −1.

Fyra av de totalt sex exponenterna är bestämda; kvar att bestämma är de två exponenterna 𝜃 och
𝛽 samt konstanten K. Att 𝛽 inte bestäms analogt via linearisering beror på att det inte fanns
tillräckligt många balkar med varierande elasticitetsmodul och samma balkdimensioner tillgängliga
vid laborationstillfället. Det går inte heller att bestämma exponenten för tyngdaccelerationen med
linearisering då skolan saknar resurser för att variera tyngdaccelerationen. Därför bestäms
elasticitetsmodulens exponent 𝛽 och tyngdaccelerationens exponent 𝜃 med hjälp av en
dimensionsanalys.

Med hjälp av ansats (0) tillsammans med dimensionerna i tabell 1 kan följande samband ställas
upp:

𝐿 = 𝐿3 (𝑀𝐿−1 𝑇 −2 )𝛽 𝑀𝐿−3 𝐿−1 (𝐿𝑇 −2 )𝜃 . (3)

Det går nu bra att bestämma de två sista exponenterna numeriskt genom att analysera ”antalet
M” i vänsterled respektive högerled. Enligt ekvation (3) så innehåller vänsterledet M0 stycken M,
medan det i högerledet finns 𝑀1 𝑀𝛽 stycken M. För att vänsterled skall vara lika med högerled så
bör 𝛽 = −1 enligt sambandet 0 = 1 + 𝛽 ⇒ 𝛽 = −1. Det går att bestämma 𝜃 analogt 𝛽.
Studerar man ekvation (3) ses att vänsterledet innehåller 𝑇 0 stycken T, högerledet innehåller
𝑇 2 𝑇 −2𝜃 stycken T då 𝛽 = −1. För att vänsterledet skall vara lika med högerledet så bör 𝜃 = 1
enligt sambandet 0 = 2 − 2𝜃 ⇒ 𝜃 = 1.

Nu när exponenterna 𝛽 och 𝜃 är kända så kan ansatsen skrivas om till (0) till funktionen

𝐿3 𝑚𝑔
𝛥𝑦 = 𝐾 . (4)
𝐸𝐵𝐻 3

8
För att bestämma konstanten K så löses K ur ekvation (4) vilket ger

Δ𝑦 Δ𝑦𝐸𝐵 𝐻 3
𝐾= 𝐿 3 𝑚𝑔
= (5)
L 3 mg
𝐸𝐵 𝐻 3

Ekvation (5) kan nu användas för att ge ett numeriskt värde till K. För detta görs en sjätte
mätning där massan varieras och övriga variabler hålls konstanta, se värden i tabell 2.

Storhet Symbol Enhet Värde

Balklängd L m 1,2
Elasticitetsmodul1 E N/mm² 2 × 1011
Bredd B m 3 × 10−2
Tjocklek H m 5 × 10−3

Tabell 2 – sjätte mätningen för att bestämma konstanten K. Massa varierad, allt annat konstant.

Med ledning av ekvation (5) och konstanterna från tabell 2, fås tabell 3 nedan.

Massa [kg] 0,280 0,401 0,593 0,692

∆y [m] 0,000425 0,000605 0,000895 0,00108
K 0,067087 0,066683 0,066707 0,068980

Tabell 3 – fyra mätningar som ger varierad konstant K enligt ekvation (5).

Utifrån tabell 3 fås ett medelvärde av konstanten, 𝐾𝑚𝑒𝑑𝑒𝑙 = 0,067364. Avrundning ger K≈0,07.

Alla exponenter är nu kända och konstanten K är given. I ansats (0) tillsammans med
exponenternas värden ges funktionen

𝐿3 𝑚𝑔
𝛥𝑦 = 0,07 , (6)
𝐸𝐵𝐻 3

där ekvation (6) beskriver den slutliga formeln för en balks nedböjning under belastning.

Diskussion och slutsatser

Genom att använda experimentell metodik som metod för ett experiment kan man matematiskt
komma fram till en approximativ formel där en viss felmarginal kan tillåtas. En kontroll av
formeln visar att felmarginalen som störst blir cirka plus minus en tiondels millimeter. Resultatet
kan därför ses som en framgång i den bemärkelsen att dess approximativa värde är bra, med
tanke på de relativt begränsade försöken per mätserie. Om man skulle använda sig av fler försök

1
Stål, ämnestabell sidan 398 i Physics Handbook

9
per mätserie, säg ett hundratal, och vara mycket noggrann i sina mätningar skulle man få en
formel vars approximativitet är ännu bättre.

Om man ska diskutera i termer av felkällor så är det stor sannolikhet att varje avläsning inte blir
korrekt, eller att uppställningen inte är precis; eftersom att balkens avvikelse ibland är ett par
tiondelar av en millimeter, ställs det stora krav på att exempelvis balkens längd samt att dess mitt
är precist utmätt, och att mätinstrumentet är korrekt avläst. I ett experiment av denna karaktär
har man inte kunnat förvänta sig att dessa krav skulle mötas med en sådan strikthet i utförandet.

Till sist kan lämnas en rekommendation till andra som skall utföra liknande försök att vara
noggranna i sina mätningar och avläsningar då experimentet bygger på mycket känsliga värden.

10
Referenser
Tryckta källor

Nordling, C., Österman, J., (2006). Physics Handbook for Science and Engineering. 8. Uppl.,
Studentlitteratur. ISBN 9144044534

11
Bilagor
Mätserie 1

Under följande mätvärden så varierades balkens längd, L. Övriga variabler hölls konstanta under
denna mätning.

Konstanter:

 Elasticitetsmodul, 𝐸 = 200 𝑁 𝑚𝑚2

 Bredd, 𝐵 = 30 𝑚𝑚
 Tjocklek, 𝐻 = 5 𝑚𝑚
 Massa, 𝑀 = 0,401 𝑘𝑔

Längd, L [mm] 1110 926 720 520

∆y [mm] 0,460 0,290 0,140 0,050

Tabell 4 – mätvärden till mätserie 1 och graf 1 i rapporten.

12
Mätserie 2

Under följande mätvärden så varierades balkens längd, L. Övriga variabler hölls konstanta under
denna mätning.

Konstanter:

 Elasticitetsmodul, 𝐸 = 200 𝑁 𝑚𝑚2

 Bredd, 𝐵 = 30 𝑚𝑚
 Tjocklek, 𝐻 = 5 𝑚𝑚
 Massa, 𝑀 = 0,401 𝑘𝑔

Längd, L [mm] 1110 926 720 520

∆y [mm] 0,460 0,290 0,140 0,050
ln(L) 7,01 6,83 6,58 6,25
ln(∆y) -0,780 -1,24 -1,97 -3,00

Tabell 5 – mätvärden till mätserie 2 och graf 2 i rapporten.

13
Mätserie 3

Under följande mätvärden så varierades viktens massa, m. Övriga variabler hölls konstanta under
denna mätning.

Konstanter:

 Elasticitetsmodul, 𝐸 = 200 𝑁 𝑚𝑚2

 Balklängden, 𝐿 = 1110 𝑚𝑚
 Bredd, 𝐵 = 25 𝑚𝑚
 Tjocklek, 𝐻 = 5 𝑚𝑚

Massa, m [mm] 0,280 0,390 0,993 1,89

∆y [mm] 0,570 0,790 2,02 3,90
ln(m) -1,27 -0,940 -0,01 0,640
ln(∆y) -0,562 -0,236 0,703 1,36

Tabell 6 – mätvärden till mätserie 3 och graf 3 i rapporten.

14
Mätserie 4

Under följande mätvärden så varierades balkens tjocklek, H. Övriga variabler hölls konstanta
under denna mätning.

Konstanter:

 Elasticitetsmodul, 𝐸 = 200 𝑁 𝑚𝑚2

 Balklängden, 𝐿 = 1110 𝑚𝑚
 Bredd, 𝐵 = 25 𝑚𝑚
 Massa, 𝑚 = 0, 401 𝑘𝑔

Tjocklek, H [mm] 3,00 5,00 6,00 8,00

∆y [mm] 3,06 0,60 0,340 0,150
ln(H) 1,10 1,61 1,79 2,08
ln(∆y) 1,12 -0,51 -1,08 -1,90

Tabell 7 – mätvärden till mätserie 4 och graf 4 i rapporten.

15
Mätserie 5

Under följande mätvärden så varierades balkens bredd, B. Övriga variabler hölls konstanta under
denna mätning.

Konstanter:

 Elasticitetsmodul, 𝐸 = 200 𝑁 𝑚𝑚2

 Balklängden, 𝐿 = 1110 𝑚𝑚
 Massa, 𝑚 = 0,401 𝑘𝑔
 Tjocklek, 𝐻 = 5 𝑚𝑚

Bredd, B [mm] 20,0 25,0 30,0 40,0

∆y [mm] 0,750 0,590 0,480 0,390
ln(B) 3,00 3,22 3,40 3,69
ln(∆y) -0,290 -0,530 -0,730 -1,02

Tabell 8 – mätvärden till mätserie 5 och graf 5 i rapporten.

16