Status enligt statusfilmen för sittande patient

ALLMÄNTILLSTÅND
Observera under hela patientkontakten:
Medvetandegrad. Förflyttningsförmåga. Orientering till rum, tid och person
Andningspåverkan: snabb eller långsam andning. Ansträngd andning? Förlängd exspiration?
Påverkan av smärta

Sittande på stol:
BLODTRYCK
Förbered patienten: Information. Kroppsställning (fötterna på golvet, ryggstöd). Vila.
Egna förberedelser: Vilken blodtrycksmanschett och varför? Armen i hjärthöjd!
Utförande
Blodtrycket mäts om möjligt i sittande
1. Spänn fast blodtrycksmanschetten på överarmen, se till att armen har stöd så muskeln kan slappna
av. Manschettens nederkant skall vara cirka 2 cm ovan armvecket. Kontrollera att du kan se
"mätklockan" och att inga slangar är i kläm.
2. Fråga om patienten känner till sitt blodtryck. Palpera a brachialis i armvecket. Sätt stetoskopet här.
Pumpa upp manschetten till cirka 30 mmHg över patientens tidigare kända systoliska tryck, alternativt
till 200 mmHg eller högre vid behov.
3. Släpp ut luften långsamt, cirka 2 mmHg/s
4. Lyssna i stetoskopet och notera när pulsationerna återkommer (= systoliskt tryck). Fortsätt töm ut
luften. Notera när pulsationerna försvinner igen (= diastoliskt tryck)
Ange i journalen position, vilken arm (hö eller vä) och aktuellt uppmätt tryck

Sittande på brits

MUN OCH SVALG

Egna tänder? Proteser? Inspektion av svalg, slemhinna, tunga, tonsiller. Spatel används vid behov.

DEL AV RUTINNERVSTATUS:

Pupillstorlek och ljusreaktion: undersökaren inspekterar först att pupillerna är runda och lika stora
samt vilken storlek de har. Därefter belyses ögonen i tur och ordning. Pupillen som belyses ska dra
ihop sig (direkt ljusreflex) liksom det icke-belysta ögats pupill (indirekt ljusreflex)

Ögonrörelser (nn. IIl, lV, VI) undersökaren håller upp ett finger som patienten fixerar med blicken ,
undersökaren rör sitt finger i ett mönster som bokstaven ”H” ca 45 grader åt sidorna, observerar
eventuell förekomst av nystagmus och frågar om patienten ser dubbelt.

Synfält (n. II) Patienten sitter i samma ansiktsnivå som undersökaren, patienten instrueras att titta på
undersökarens näsa.
Denne håller händerna symmetriskt så att han själv ser dem, först i övre och därefter i
nedre kvadranten. Händerna hålls mitt emellan undersökaren och patienten så att undersökarens
synfält får utgöra referens. Patienten anger om undersökarens fingrar rör sig på båda händerna. Båda
ögonens synfält testas samtidigt. Om patienten inte observerar att den ena handens fingrar rör sig kan
det bero på en synfältsdefekt eller ett neglekt.

Ansiktsmotorik (n.VII) undersökaren ber patienten att le och visa tänderna, blåsa upp kinderna,
vissla, rynka pannan och knipa ihop ögonen.

Muskelkraft i armar:
Distal kraft testas med fingerspretning där undersökaren håller emot.
Proximal kraft testas med ”armar framåt sträck”: Fingrarna sträcks, händerna supineras och armarna
sträcks rakt framåt. Ev pronation, flexion i fingrar och sänkningstendens av armar noteras. Detta är ett
känsligt test för att påvisa lättare kraftnedsättning
Finger-näs: undersökaren ber patienten sträcka armarna rakt utåt horisontellt, därefter omväxlande
sätta höger respektive vänster pekfingerspets på nästippen. Testet utförs med både öppna och slutna
ögon. Notera ev. felpekning.

Diadokokinesi: Patienten har armarna mot kroppssidan böjda i armbågen. Patienten supinerar och
pronerar växelvis handleden så fort som möjligt, en hand i sänder. Patienten kan t.ex. instrueras ” att
skruva i en lampa”

SKÖLDKÖRTEL
1. Titta först på patientens hals framifrån. Svullnad? Sidoskillnad? Ärr?
2. Palpera, lättast bakifrån, med båda händerna, fixera trachea med ett lätt tryck med ena handen
medan du palperar den andra sidans lob. Be patienten svälja (eventuellt med hjälp av lite vatten) för
att lättare kunna avgränsa thyreoidea.
3. Bedöm – storlek (liten, stor= struma? dominerande lob?) Bedöm – form (jämn yta? isolerade
resistenser?) Bedöm – konsistens (mjuk? fast? hård?) Fråga efter palpationsömhet.

Sittande på brits avklädd på överkroppen

LYMFKÖRTLAR (Del 1)
I status ingår alltid följande lymfkörtelstationer:
1. Huvud: submandibulärt, i käkvinklarna.
2. Hals framför och bakom sternocleidomastodieus, i fossa supra- och infraclaviculare
3. Axiller (längs bröstkorgsvägen, mot pectoralis, mot armens insida, mot latisismus dorsi och uppåt
mot toppen av axillen)

LUNGOR
Inspektera: Kontrollera andningsfrekvensen och hur bröstkorgen rör sig. Thoraxdeformitet?
Perkutera över hela lungfälten och jämför sidorna. Bestäm lunggränserna.
Finns eventuell dämpning? (eller hypersonor ljud)
Auskultera: Använd membranet på stetoskopet. Håll stilla för att undvika artefakter
Lyssna symmetriskt, jämför hela tiden höger och vänster sida. Lyssna dorsalt på ryggen (ställ dig
bakom patienten) och ventralt. Lyssna även på höger sida under armhålan
(mellanloben hörs bäst här). Tänk på att det är svårare att lyssna över scapula än
bredvid.
Be patienten andas med öppen mun och så mycket att tydliga andningsljud hörs.
Andningsljudet skall värderas vid in- och utandning
- vid normalandning
- vid forcerad utandning
- efter hoststöt vid behov
Jämför inspiriet och expiriet, vilket hörs tydligast? Någon skillnad i duration (vid normalandning)?
Finns där någon paus mellan inspiriet och expiriet? Beskriv det normala andningsljudet.
– någon skillnad? Hörs några biljud?

DEL AV RUTINNERVSTATUS:

Reflexer på armar: biceps och triceps.

Patienten kan undersökas i sittande eller i liggande. Undersökaren försöker få patienten att slappna av
och ibland behövs det avledningsmanöver, se exempel i filmen. Vissa reflexer utlöses genom att slå
direkt på senan, andra genom att undersökaren placerar sin tumme eller pekfinger på senan och slår
på denna Notera hur lättutlöst reflexen är samt ev sidoskillnad.
Liggande på brist avklädd på överkroppen och nedre delen (täckt
med filt på nedre delen )

HJÄRTA:
Vid hjärtauskultation skall rytm, frekvens, hjärttoner och eventuella biljud bedömas. För att bedöma
rytm och frekvens spelar det inte så stor roll var man lyssnar över hjärtat. För att bedöma hjärttoner
och biljud behöver man lyssna på följande specifika ställen:
Hö I2, parasternalt. Här hörs aortaklaffarna bäst.
Vä I2, parasternalt, pulmonalisklaffarna.
Vä I4, parasternalt, tricuspidalisklaffarna.
Vä I5 i medioklavikularlinjen=apex. Här hörs mitralisklaffarna bäst.
1. Identifiera de olika avlyssningsställena.
2. Lyssna på hjärtat med stetoskop, t ex över I2 dx. Notera rytmen. Regelbunden/oregelbunden?
Extraslag? Räkna frekvensen (räkna under 15 eller 30 sek) och palpera samtidigt a.
radialis och notera ev pulsdeficit.
3. Identifiera 1:a och 2:a hjärttonen. Palpera radialispulsen samtidigt som du lyssnar på hjärtat.
Pulsationen i radialisartären kommer i samband med 1:a tonen, som representerar AV-klaffarnas
stängning och inledningen av systole, d v s hjärtats kontraktionsfas. 2:a tonen representerar aorta-
och pulmonalisklaffarnas stängning och inledningen av diastole, fyllnadsfasen.
4. Hörbara blåsljud över klaffarna kan uppkomma då klafföppningen p g a sjukdom har blivit för
trång (stenos) eller om de läcker (är insufficienta) när de är stängda. Blåsljuden beskrivs som
systoliska om de hörs i systole och diastoliska om de hörs i diastole

5. Palpera pulsationer i a carotis (OBS! en sida i taget) palperas med tummen;

Auskulatation: Lyssna under tiden patienten håller andan
(carotisförträngningar kan höras här och aortastenosbiljud kan fortledas hit)

PERIFERA PULSAR (Del 1)

Palpera pulsarna bilateralt i
- a radialis

BUK
Inspektion: Ärr (operation, trauma)? Utflytande buk, spänd (vätska, gas, förstoppning)?
Auskultation: Lyssna efter tarmljud, tarmens peristaltik. Tarmljuden låter lika över hela buken så
endast ett ställe auskulteras, förslagsvis strax höger om naveln
Perkussion: Perkutera efter ev organförstoringar över lever och mjälte och efter en ev fylld urinblåsa
Palpation: Börja alltid långt ifrån av patienten ev. angivet smärtcentrum! Behåll ögonkontakt med
patienten hela tiden
1. Ytlig palpation, tonusökning? Mjuk, brädhård (peritonit?) Ömhet?
2. Palpation av kvadranterna efter ev palpationsömhet eller palpabla resistenser
3. Organpalpation: Bukorganen kan normalt inte kännas vid palpation
- Levern: Be patienten andas in, palpera med båda händerna mot levern underifrån under pats
inandning. Om levern är förstorad kan den palperas. Bedöm då: skarp eller rundad kant,
knölig, finns ömhet? Storlek brukar anges med antal tvärfingrar nedanför arcus.
- Mjälten: försiktig palpation.
- Njurarna: bimanuell palpation, testa ruckömhet
4. Resistenser? Huvudregel: palpabla resistenser = patologiskt
Liggande på brist avklädd på överkroppen och nedre delen (täckt
med filt på övre delen)

LYMFKÖRTLAR (Del 2)
Ljumskar

samtidigt känn efter ev bråck och samtidigt

PERIFERA PULSAR (Del 2)

Palpera pulsarna bilateralt i
- a femoralis

PERIFERA PULSAR (Del 3)

Palpera pulsarna bilateralt i
- a tibialis posterior
- a dorsalis pedis
Notera ev sidoskillnader

DEL AV RUTINNERVSTATUS

Muskelkraft i ben:
Proximal kraft testas med benlyft med och utan motstånd
Distal kraft testas med plantar- och dorsalflektion i fotled mot motstånd

Knä-häl liggande

Sensibilitet: testas för stick och vibration.

Stick: Undersökaren använder den vassa sidan av tandpetaren som hålls löst mellan tummen och
pekfingret och gör grupperat stick på kinder, handryggar och fotryggar. Fråga patienten hur det känns
och om det känns lika på båda sidor.

Vibration: använd stämgaffeln. Sätt stämgaffeln på patientens bröstben och instruera att det är denna
typ av vibration man vill undersöka. Testa sedan på tummarnas IP eller MCP-led och medialt på
stortårnas MTP-led. Fråga patienten hur det känns och om det är liksidigt.

Babinskis tecken: Använd tex. baksida av öronpinne. Patienten undersöks i liggande. Undersökaren
håller fast foten i sängen. Notera stortåns första rörelse. Babinskis tecken föreligger om stortån
dorsalflekteras. Om stortån vid stimulering först gått nedåt och sedan rör sig uppåt föreligger inte
Babinskis tecken

Reflexer på ben: quadriceps och akilles. (ev sittande)

Stående framför brist påklädd på överkroppen och nedre delen

avklädd

Rombergs test: patienten ställer sig med ben och fötter ihop och armar utmed sidorna. Patienten står
nära (ca en decimeter från) brits eller säng men ej lutad mot denna. Undersökaren står framför,
omedelbart beredd att stödja eller ta emot om patienten faller. Be patienten blunda och observera
tecken till svajning, obalans eller falltendens.