Iran - från dåtid till

nutid

Kent Eklind
Utdrag, kapitel 6
 Från koncessioner till revolution
De omvälvningar som passerat i föregående kapitel hade en yttre ram formad av öknar,
långsträckta bergskedjor och en avsaknad av sammanbindande väg- och vattensystem. När
Iran gick in i 1800-talet hade i en befolkning uppgående till 5 miljoner den urbana andelen
efter föregående århundrades turbulens reducerats till 7 %. Isolerade byar hade
genomsnittligt 250 invånare. Sociala mönster bestämdes av stam- klan- och familjeband med
en befolkning som till hälften var nomader. Av åttiotalet städer hade endast elva mer än 25
000 invånare (Tabriz, Teheran, Isfahan, Mashhad, Yazd, Hamadan, Kerman, Urmia,
Kermanshah, Shiraz och Qazvin). Nader Shah hade lyckats samordna olika stamintressen,
följt av en federation under Karim Khan Zand. Med de vid sekelskiftet tillträdande
kadjarerna följde trots detta en stagnation. Vid seklets utgång var landet, med 9 miljoner
invånare varav tätortsandelen utgjorde 18 %, närmast bankrutt. Utländska intressen
kringskar ett nationellt oberoende som inte hade kunnat stärkas på samma sätt som i Egypten
och ett ottomanskt Turkiet. 1

Med mordet på Aqa Mohammad Khan inleddes 1800-talet av sonen Fath Ali Shah. Tur-
bulensen under 1700-talets slutskede, ett pärlband av regimskiften där en överlappande
funktionärskader hade saknats, kunde brytas. Många hade tvingats på flykt. Bevattnings-
system och jordbruksarealer hade lämnats åt sitt öde. Andelen nomader hade inte minskat och
infrastrukturen vilade på en försvagad hantverkstradition från föregående århundrade.

När Ostindiska Kompaniet lät sin indienhandel gå via Busher vid Persiska viken öppnades
en port mot omvärlden. Öppnandet föll tillbaka på en överenskommelse från den 2 juli 1763
då Ostindiska kompaniet tvingats söka ersättning för Bandar Abbas som 1759 satts ur bruk av
fransmännen Ny teknik började vinna insteg. Ett telegrafsystem togs i bruk 1865. Ett
transportministerium inrättades. Elektrifiering, först begränsad till palatsområden, kom igång.
Belgier engagerades för ett järnvägsbyggande från 1870-talet. En förortslinje kom till stånd i
södra Teheran, först hästdragen, som var i bruk till 1952. Ett minnesmonument har rests vid
ändhållplatsen, Shar-e-Rey. En fortsatt utbyggnad tog fart först under 1800-talets sista år.
Med industrialiseringen följde ökad öppenhet. Shahen besökte England, Tyskland, Ryssland,
Nederländerna och Österrike. Ett ökat samarbete följde. Polisväsende och ett gendarmeri
infördes med hjälp av svenskar, en militärutbildning med stöd av tyskar och österrikare. I
ekonomi- och finansfrågor kom ett samarbete med engelsmän och ryssar. På detta sätt
förstärktes en utveckling. Trabzond vid Svarta havet fick vägförbindelse med Tabriz.
Omkring 2 femtedelar av Irans utlandshandel beräknas ha gått via staden, vid denna tid med
dubbelt så stor befolkning som Teheran.

Från 1870-talet blev Baku ett centrum för oljeutvinning. Under femårsperioden 1874 - 1878
ökade antalet borrhål från 2 till 300 och produktionen steg med 123 %. Lianozov, Mantashev
och Gukasov hade utvecklat ett konglomerat där delar låg i Alfred Nobels händer fram till
1917. Åren 1879 - 1888 nådde produktionen samma nivå som i USA och i Bakuområdet hade
1910 omkring 200 000 iranier sin utkomst, bland dem många av de konstitutionalister som
kom att framträda med revolutionen 1906. Irans Kommunistiska Parti, Tudeh, bildades.
Partibildningar, bland dem Edalat, rättvisa och Hemmat, förväntningar växte fram. Iransk

1
säsongarbetskraft i Bakuområdet förde med detta, påverkat av det ryska socialdemokratiska
partiet, under 1900-talets inledning in benämningen “socialdemokrati” i persiskan. De första
socialdemokratiska föreningarna bildades i Mashhad vid inledningen av 1900-talet, därefter,
1917, Iranska Socialdemokratiska Partiet Edalat med ett partiprogram på persiska och Azeri,
publicerat i Baku. Där sögs utvecklingen under 1800-talets andra hälft upp, en
”internationalisering” som rörde vid etniska, språkliga och religiösa skiljelinjer. Detta var
förenat med ett gradvis växande brittiskt och ryskt inflytande.

Norr om floden Arras hade mordet på Nader Shah följts av ett antal khanatbildningar, bland
dem Garabagh, Nagorno-Karabach, Sjirvan, Baku, Ganja, Nachitjevan, Derbent (Dagestan)
och Armeniens Jerevan. Ryssarna hade trängt söderut över Kaukasusområdet redan under
Peter den store. Ett ryskt sändebud fanns i Iran från 1561. Delar av de iranska områdena i
Kaukasus och provinserna Gilan, Mazandaran och Astarabad utmed Kaspiska havet
ockuperades 1722. Katarina den Stora förklarade Georgien som ryskt protektorat 1783,
förnyat av Alexander I 1801 sedan Iran besatt Tiflis 1795. 2

När en tilltagande kommersialisering förenades med teknologiska nyvinningar skapades

konflikter. Inom ulama, samlingspunkt för präster och affärsmän, ansågs influenser utifrån
hota det islamiska samhället. Då utländska läkare 1896 ville möta koleraepidemier i Persiska
vikens hamnar med karantänsregler möttes det av skepsis. Motsvarande åtgärder 1904,
vidtagna av belgisk tullpersonal, ansågs försvåra pilgrimernas passage på väg till Karbala och
Najaf. Det var ett hinder för utförandet av religiösa förpliktelser och ledande präster,
mujtahids, kringgick karantänen. Åtgärder för vattenkontroll och hanteringen av avlidna, ett
skydd mot smittspridningen, sågs som försök att motarbeta islam.

Inom ulama skapades med detta motsättningar. Akhbariterna - en ortodoxi som under
safaviderna grundlagt ett samspel mellan prästerskap och regeringsbyråkrati - utmanades av
usuli, en rörelse som växt fram i det ottomanska Irak. Den ställdes akhbariternas
bokstavstrohet mot ett mer generaliserande synsätt. Motsättningarna öppnade för en
maktkamp med en kadjarregim som inte kunde åberopa någon shiitisk successionslinje.
Safaviderna hade hänvisat till den sjunde imamen. Med den konstitutionella revolutionen
ställdes detta på sin spets, en slutpunkt för kadjarerans pendling mellan å ena sidan
uppluckring av ett islamiskt regelverk, å andra sidan ett motstånd mot reformfrågor eftersom
förändringar endast var endast motiverade om en normativ sharia inte ifrågasattes eller
utmanades. Ett visst utrymme hade skapats för administrativa regelsystem fastlagda av
statsledningen men mot detta stod en religiös ortodoxi som inte gav utrymme för sidospår.

För minoriteter som kristna, judar och zoroastrier skapade detta problem. De levde under
osäkerhet, tidvis utsatta för förföljelser. De kristna utgjordes huvudsakligen av armenier,
koncentrerade kring Azarbadjan och Isfahan, samt nestorianer i Urmia och Kurdistan. Som
”bokens folk” men icke-muslimer möttes de av misstänksamhet trots Koranens skyddsregler.
Senare komplicerades detta när ett rättsskydd för dhimmis sammanblandades med
kadjaradministrationens bast som innebar en möjlighet att söka fristad i en moské eller annan
särskilt utsedd plats. Det blev ett skyddsmedel som utnyttjades under det förlopp som föregick
den konstitutionella revolutionen. En annan fråga som mötte motstånd, den ansågs inkräkta på
islam, var slavhandelstransporterna över Persiska viken. England hade från 1840-talet försökt
förhindra den genom framstötar till de persiska och turkiska regeringarna. När en sådan
begäran mottogs 1846 tillbakavisades den som stridande mot islam. På persisk mark var
slaveri emellertid en artskild företeelse jämförd med slaveriet på andra håll i världen. Slaven
hade med safaviderna blivit en del av ståndssamhället med betydande utrymme för frigörelse

2
och social rörlighet. Ställningstagandet 1846 antas påverkat av störningar i de engelsk-
persiska relationerna och Aga Khan Mahallatiaffären (Hasan Ali Shah, 1804 - 1881, avsatt
som guvernör Kerman). Frågans lösning, där krav på ingripanden mot persiska fraktare
ingick, medförde dispyter som fortgick även sedan slavhandeln via Persiska viken blivit
förbjuden 1847. Året efter förbjöd Naser al-Din Shah slavtransporter till Iran och i ett fördrag
1851 tilläts britterna att borda iranska fartyg för kontroll. Fördraget utvidgades 1873 med
tillägg till 1857 års fredstraktat. Ytterligare en överenskommelse 1882 innebar att slavar som
befann sig på iranska fartyg skulle friges. Iran deltog härefter i en Brysselkonferens för att
pressa tillbaka slavhandeln för att 1890 förbjuda såväl transporter som import av slavar.3

De iransk-ryska krigen
Det rysk-iranska kriget åren 1811 - 13, startat av Fath Ali Shahs son Abbas Mirza, förlorades
med betydande eftergifter. Med Gulistanfördraget förlorade Iran sina provinser i Kaukasus,
Öst-Georgien med Imeretien och Akbhazien, Dagestan och khanaten Darband, Baku, Sheki,
Ganja, Garabagh, Quba, Mughan och delar av Talish (Armenien). Detta blev inledningen på
inhämtandet av utbildning utifrån. Det hade stått klart att en iransk försvarsmakt föråldrats
och befann sig på en teknologisk efterkälke. Abbas Mirza hade försökt att möta detta genom
att anlita engelska och franska instruktörer i Azerbaijan men det hade skapat problem inom
ulama där man ansåg att ett införande av västinfluerade uniformer stred mot islam.

För Fath Ali Shah hade förspelet till krigsutbrottet 1811 färgats av Napoleons framgångar.
Han hade fört förhandlingar med Frankrike för att få stöd gentemot ryskt tryck. England hade
avvisat ett sådantstöd trots ett tidigare fördrag med Iran från 1801 som skulle skydda Iran mot
gränskränkningar. England hänvisade till att fördraget avsåg franska gränskränkningar. När
samma hot kom från Ryssland var britterna inte intresserade. Frankrike, vars flotta Nelson
förintat i Abukirbukten 1798, var med ambitioner att motverka ärkefienden England öppet för
samtal. Den franske utrikesministern Talleyrand lät sända en kommissarie. Napoleon med
planer på expansion mot Indien hade ett gammalt intresse för Orienten. Som frielev vid
krigsskolan i Brienne hade han fördjupat sig i Abbé Marignys Histoire des Arabes och Abbé
Raynals pamflett om indiska kompaniet, Extrait philosophique du commerce des deux Indes. I
andra arbeten som Gouvernement des anciens peuples noterade han de antika administrativa
styrmodeller som tillämpats i Egypten och Iran vilket influerade den lagstiftning som
utmynnade i Code Napoleon.

De fransk-persiska förhandlingarna utmynnade i ett fördrag 1807, det polska Finken-

steinfördraget. Det skulle ge Fath Ali Shah det stöd England förvägrat. När den franske
generalen Claude-Mathieu de Gardane därefter hade att ta ställning till de ryska före-
havandena i Georgien, ett iranskt intresseområde, förklarade emellertid Talleyrand att
fördraget inte ratificerats. Bakom detta låg Napoleons framgångar på slagfältet 1809 då
Ryssland fortfarande var en bundsförvant. Irans problem stod inte på den franska dag-
ordningen. Finkensteinfördraget var endast ett medel för att nå Indien men England hade
samma år placerat en representant för Ostindiska kompaniets Bagdadkontor, Hartford Jones, i
Iran. Denne lyckades med stöd av den ansvarige för Indienfrågorna, Robert Dundas, övertyga
den engelska regeringen om att Napoleon var fast besluten att ta sig österut. Därmed hade de
geopolitiska förutsättningarna ändrats. Med Indien som ett av Napoleons intresseområden
trädde England in för att se till att Iran inte blev någon framkomlig väg för ett genomförande
av franska ambitioner. 4

3
 Fath Ali Shah hade under tiden försökt liera sig med ett grekiskt uppror mot ottomanerna un-
der sultanen Mahmud II men tvingats att dra sig tillbaka. Det blev därmed med Hartford Jones
som en preliminär överenskommelse om brittiskt stöd träffades men ratificerad 1811 blev den
verkningslös eftersom Sir Gore Quesley som efterträdde Jones antas ha influerat
undertecknandet av Golestanfördraget. Det lämnade norra Iran i ryska händer. Med en rysk
legation i Teheran kom ett fördrag till stånd 1814 varefter ett fredsfördrag 1823 satte
slutgiltigt stopp för ändrade gränsdragningar. Iranska intresseområden alltsedan antiken,
Azerbajdjan (norra delen) och Georgien, blev ryska.

Ett följande rysk-iranskt krig (1826 - 28) tvingades fram av ulamaföreträdare som hotade att
störta shahen om denne inte lät förklara ett heligt krig. Ryssarna med modernare vapen gjorde
framryckningar. De fick stöd av ett missnöje bland azarbaijanska azeris, den största
folkgruppen. Med Turkamanchaifördraget, undertecknat i Turkmanchay, Qarabakregionen,
fick Iran avstå från Sjirvan och Nachitjevan.

Ryssland förband sig att stödja Iran men fick rätt att intervenera i landets interna
angelägenheter, jurisdiktionsrätt över ryska intressen, monopolrättigheter på Kaspiska havet
samt frihet för ryska medborgare, med skatteuttag på högst fem procent, att driva kommersiell
verksamheter i Iran. Med fördraget delades Azerbajdjan utmed Arasfloden. Den norra delen
inkorporerades med Ryssland. I Iran födde det paniranska strömningar liknande dem hos en
pan-turkisk Enver Pacha. Kaukasus skulle återtas men ett nytt fördrag fastställde en rysk
suveränitet. 5

Fastlagt i Turkamanchaifördraget följdes Fath Ali Shah av sonsonen, Mohammad Shah. Det
blev ett trettonårigt regeringsinnehav. Det bars i ett första skede upp av en framstående
administratör, Qaem Magam Farahani men när denne efter ett år ersattes av Haji Mirza Aqasi
blev ett skattesystem med förödande lågt inflöde bestående. Guvernörer i en rotationskedja
upprätthöll ämbetet under korta perioder där de tillskansade sig en del av skatteintäkterna. När
Manuchehr Khan Motamed al-Dawleh, guvernör i Isfahan, Khuzestan och Pars gick bort 1847
lämnade han efter sig en förmögenhet som var mer än tre gånger så stor som de vilka den
centrala statsförvaltningen förfogade över.

Bakom detta figurerade tidigare skattesystem, tiyul, för bibehållande av regional kontroll.
Det var en egendomsfördelning liknande buyidernas iqtasystem, ett arv från parthisk
feodalism, som hade förts vidare till abbasidkalifatet. Det blev fullt utvecklat under
seldjukerna då det förgrenades över de anatoliska områdena, under ottomanerna timar och
iltizam, en kontroll av imperiets skatte- och ränteströmmar. De tidigare jordagodsen,
timarerna, hade spelat ut sin roll och ersatts av ett ”förpaktarsystem”, ilitizam, för att å ena
sidan tillgodose statens finansiella behov, å andra sidan förstärka muslimsk homogenitet i det
ottomanska imperiet.

Det var en form av feodal förläning men utan en arvsrätt. Västerut hade sådana strukturer
formats under de merovingiska och karolingiska epokerna, en form av favör eller belöning för
att finansiera ett regionalt inflytande, kadjarerna använt under benämningen tiyul, rätt att
uppbära skatt vilket, liksom städernas ulamafunktion, begränsade rörelseområdet för en
central administration (Se Perry Anderson, Den absoluta statens utveckling och Övergången från antiken till feodalismen;
Barendse, R. J. The Feudal Mutation: Military and Economic Transformations of the Ethnosphere in the Tenth to Thirteen Centuries, Journal
of World History, vol 14 nr 4 2003; van Leeuwen, R. Waqfs and Urban Structures: The Case of Ottoman Damascus, Leiden: Brill, 1999).

Som motprestation skulle statsmakten förses med militärt stöd. Det hela medförde att en
statlig mark gradvis omvandlades till privat egendom. Försteministern Haji Mirza Aqasi, 1783

4
- 1849, försökte att i viss utsträckning återta sådan egendom men mötte ett kraftigt motstånd.
När sedan Mohammad Shah gick bort 1848 kom en sjuttonårig Nasser al-Din Shah att
tillträda i en tid präglad av en kulminerande shaykhism. Det var en revolutionärt färgad shiism
som fördes fram av Shaykh Ahmad Ah-sai, 1753 - 1826) och blommade ut i bahaismen vars
upphovsman Ali Mohammad Bab, 1819 - 1850, skapade upploppsstämningar mot regimen
och en shitisk hierarki. Det medförde 1848 resningar som hårdhänt slogs ned. Ett attentat
riktat mot Naser al-Din Shah följdes av förföljelser och mass-avrättningar.6

Sammanfattas den iranska samhällsutvecklingen under 1800-talet präglades den av en

interaktion mellan England och Ryssland. Ur ett engelskt perspektiv var det ett förlopp med
fyra faser; en första vilade på ett samförstånd fram till de iransk-ryska krigens slut; en andra
färgades av motsättningar kring frågan om kontrollen över Herat med ett iranskt-engelskt krig
som föll samman med Sepoyupproret; en tredje fas präglades av kommersialisering och
koncessioner. Den fjärde innefattade den engelsk-ryska zonindelningen av Iran 1907 sedan
den ryska positionen i den kaspiska regionen skapat brittisk oro.

Ryssland hade trängt tillbaka ottomanerna efter konfrontationer 1829. Det hade gett den
ottomanske vicekungen i Egypten en nästan helt oberoende ställning. Den engelska
ambassaden i Teheran förstärktes och från 1832 placerades ett antal militärrådgivare i Iran.
Medan ryssarna fick möta revoltungar i Kaukasus fick England ägna sig åt en konflikt mellan
afghaner och det sikhiska kungadömet för att upprätthålla sin närvaro i Indien.

Från 1820-talet hade Dost Mohammad Khan trätt fram som en enande kraft för att få till
stånd en avtrappning av konflikten med sikherna. Som anfader till den nuvarande afghanska
kungafamiljen, vände han sig till Iran för stöd men vädjade även om engelsk hjälp. Iran
förespeglades möjlighet att återta kontrollen över Herat för att möta pågående uppror i
Khorasan och stabilisera gränsområdena. Fath Ali Shah hade gjort framstötar mot Khiva och
Herat 1832 och övertagit en befästning i Sarakh som anlagts av Nader Shah. Kronprinsen
Abbas Mirza hade påbörjat en framgångsrik belägring av Herat som fick överges när han gick
bort 1833. Hans son efterträdde året efter Fath Ali Shah.

För engelsmännen öppnade en iransk kontroll över Herat för rysk press norrifrån vilket
skulle kunna hota deras intressen i Indien. När Abbas Mirzas son tillträtt som Mohammad
Shah hade han upprepat försöken att göra framstötar i nordöst men de hade avbrutits av en
koleraepedemi. Ett kommersiellt avtal hade kommit till med England 1841 för att uppväga
ryska privilegier men Iran vidhöll sina anspråk på suveränitet över Herat. Med Naser al-Din
Shahs tillträde kom Mirza Aqa Khan Nuri att placera iransk trupp på tusentalet man i Herat
1851. När han lät avväpna Dost Mohammad Khan krävde den brittiske översten Justin Sheil
ett omedelbart tillbakadragande vilket ledde till en ny fas i iransk-engelska mellanhavanden.
Med Krimkriget i annalkande tvingade britterna fram ett iranskt tillbakadragande i januari
1852. Mirza Aqha Khan Nuri vägrade men efter förhandlingar kom det till stånd 1853.

Med detta hade en iransk kontroll över det av shiiter dominerade Herat förts åt sidan. Justin
Sheils överenskommelse med Mirzâ Âqâ Khan Nuri förbjöd Iran att sända trupp till
Heratområdet med krav på omedelbart tillbakadragande och skadestånd. Förmodligen var det
en av orsakerna till den konfrontation som följde 1856. England ville markera sina anspråk
gentemot Naser al-din Shahs aspirationer på suveränitet över Herat. Det ansågs öppna för
ryska intressen (Nelson, J. C., The Siege of Herat 1831 - 1838, University of Minnesota, 1964)

5
 Längre söderut skulle England från 1870 komma att dra upp en gräns i Baluchestan som
delades i en iransk och en indisk (senare Pakistan) del. Med Parisfördraget 1903 förbjöds Iran
att intervenera i Afghanistans interna angelägenheter med delning i en östlig del som engelskt
protektorat och en del som iransk provins, dagens Khorasanprovins. Den befolkningsmässigt
största delen av Khorasan hade härigenom skilts från Iran.7

Koncessionsjakten
Med Naser al-Din Shahs tillträde följde ansatser till reformer under försteministern (1848 -
1851) Amir Kabir. Finansförvaltningen omorganiserades, statsutgifterna skars ned och
skattesystemet ändrades. En rad nya förordningar utfärdades, bland dem införandet av
importbegränsningar. Med Turkiet stärktes relationerna medan influenser från Europa och
Ryssland skulle mötas med en ”jämviktspolitik” för att balansera engelska och ryska
intressen. Med införandet av vaccinering minskades tidigare dödstal och med Amir Kabir
tillkom det som senare skulle bli landets första universitet, Dar al Fanun. Utländska krafter
bjöds in för att förstärka lärarkåren och i ett första skede rekryterades österrikiska läkare
vilket på sina håll kom att ses som en attack mot ulamas utbildningsmonopol. En introduktion
av västerländsk sjukvård hade börjat under 1800-talets inledning, förmedlad av de engelska
och franska ambassaderna och kristna missionärer. Irans europeiska befolkningsinslag var
emellertid obetydligt. Vid mitten av 1800-talet uppgick det till omkring 150, runt 1890 till
800 för att 1900 vara uppe i tusentalet personer ( se bl.a. Afkhami, Arsalan A., Defending the Guarded Domain:
Epidemics and the Emergence of an International Sanitary Policy in Iran, Comparative Studies of South Asie, Africa and the Middle East,
vol. XIX no 1, 1999)

Den reforminriktade Amir Kabir kom att möta ett motstånd inom shahfamiljen. Hans
svärmor, shahmodern Mahd ol Olia, lierade sig med Mirza Aqa Khan Nuri som lät förespegla
shahen att Kabir försökte manövrera ut honom. En avsättning tvingades fram med placering i
Kashan varefter krav på hans avrättning följde. Shahens motsatte sig detta men framfört som
ett hot mot tronen följde en exekutionsorder. Den förmodas ha tillkommit då shahen varit
berusad. Amir Kabir, ställd inför en shahorder, skall ha frågat om han fick välja sätt för sin
avrättning. Det accepterades. Pulsådrorna skars av. Händelsen åberopades när Abdollah Nuri -
företrädare för de reformvänliga krafterna i 1998 års Iran och då inrikesminister - försvarade
Teherans borgmästare, Karbashi, inför domstol anklagad för vanstyre och förskingring. Det
ansågs utgöra ett justitiemord regisserat av konservativa krafter där de som stödde Karbashi
lät skandera ”Fria Amir Kabir”.8

Med Amir Kabirs efterträdare Mirza Aqa Khan Noori kom en nedgång i reformarbetet.
Kabirs jämviktspolitik, grund för ett oberoende, förvandlades till fördelning av privilegier
mellan England och Ryssland. Handel och produktion minskade. Vaccinationsprogrammet
glömdes bort. Det som återstod var universitetet lett av Ali Naghi Mirza. Först tjugotalet år
efter mordet på Kabir kunde den reformistiske Hasan Khan Sepahsalar få till stånd
reformåtgärder men shiitiskt motstånd lett av Hajji Mulla Ali Kani tvingade fram hans avgång
1873.

Ali Asghar Amin al Soltan - premiärminister i 22 år under tre shaher, mördad 1907, tidvis
ersatt av rivalen Mirza Ali Khan Amin al-Dowle - fortsatte en frikostighet mot utländska
intressen. Shahens maktsfär vidgades men upprepade byten av premiärministrar utmynnade i
inrättandet av ett kungligt råd. Det hela kulminerade i det som Nikki Keddie har kallat
koncessionsjakten. Dit hörde 1890 års tobakskoncession som gav baronen Reuter, en judisk-

6
engelsk lord, all rätt till landets tobak vilket av en växande opposition ansågs innebära att en
av de viktigare exportprodukterna kom under utländsk kontroll.

Detta fick ayatollan Mirza Shirazi att bojkotta tobaksanvändning inom Iran medan upplopp
banade väg för händelserna under 1900-talets inledning. Tobakskoncessionen upphävdes mot
en skadeståndsersättning men Indo European Telegraph Company kunde anlägga en linje från
Bagdad över Iran till Persiska viken. Från 1871 befriades England från vägtullar och
transiteringsavgifter. Året efter gavs ett landsomfattande monopol till den brittiske Reuter på
järnvägsbyggande, gruvnäring och bankverksamhet och det engelska rederiet Lynch Brothers,
med linjer på Tigris, fick ensamrätten på Karunfloden upp till Ahvaz 1888. Samma år gavs
koncession på uppbyggnaden av en nationalbank, Imperial Bank of Persia, med monopol på
valutahantering. Den iranska riksbanken blev i praktiken engelsk. Shahen övertalades att
utfärda dekret som för obestämd tid skulle skydda engelska investerare mot anspråk till följd
av folkliga resningar medan engelska medborgare 1889 fick rätten att åberopa engelsk
domstol vid sin vistelse i Iran. Ryssarna hade med anläggande av transkaspiska järnvägen
1888 fått en försäkran om att någon järnvägsförbindelse för de närmaste tio åren inte skulle
komma till stånd på den iranska sidan om gränsen. Med detta kontrollerade ryssarna all
godstransitering till och från Iran och upprättade en bankverksamhet där långivning grundlade
ett finansiellt beroende förenat med fördelaktiga gods- och transiteringstariffer.9

Koncessionerna sammanföll med att en engelsk marin skulle upprustas för upprätthållande
av sjöherraväldet i Indiska Oceanen och Mellanöstern. Royal Navy behövde olja. Iran var
beläget på rutten mellan den brittiskägda Suezkanalen och Indien. Winston Churchill, då
marinminister, ansåg att brittiskt oberoende av internationella bolag var nödvändigt. Shahens
koncessionsupplåtelser 1901 förde med sig att William Knox d´Arcy gavs en tillståndsperiod
om 60 år för utvinning av olja inom hela Iran undantaget ryskt intresseområde.

Irans strategiska betydelse för britterna ökade 1908. På morgonen den 5 maj väcktes då den
brittiske geologen George Reynolds i Mashed-e Suleiman av skälvningar i jordskorpan. Det
var olja. Reynolds lycka var gjord. Han befann sig inte inom det området som ingick i 1907
års zonindelning men ett konsortium kom till stånd, Anglo-Persian Oil Company (senare
Anglo-Iranian Oil Company, AIOC, senare British Petroleum), inriktat på att utnyttja
zonindelningen i en engelsk-rysk överenskommelse 1907 där parterna garanterades
obegränsad rätt till naturresurser inom det egna intresseområdet. I brist på kapital sköt
brittiska staten till medel. AIOC försäkrade sig om rätt att prospektera, utvinna, producera och
raffinera. För detta skulle Iran erhålla en blygsam royalty uppgående till 16 % av konsortiets
årsvinst. Ett raffinaderi anlades i Abadan 1913, ett led i en oljekrävande flottkonkurrens sedan
det tyska flottprogrammet från 1898 växt i sådan omfattning att England såg det som ett
påtagligt hot. Strax före krigsutbrottet ökade britterna sin kontroll då 51 % av aktierna i AIOC
togs över. Med detta skulle de engelska stridskrafterna tillförsäkras en kontinuerlig
oljetillförsel. Med den strategiska belägenheten som förbindelsepunkt mellan Persiska viken
och Kaspiska havet blev Iran därmed en hävstång för territoriella anspråk. För Ryssland
innebar en kontroll över Iran ett fullföljande av en strävan att ringa in Turkiet, ”den sjuke
gamle mannen”. En utvidgning åt söder skulle säkra tillgången till Dardanellerna för att
bringa det ottomanska imperiet på fall. För britterna utgjorde iranfrågan ett säkrande av
Indien. Napoleons närvaro i Egypten med intressen österut hade satt spår. De gjorde sig
påminda när etableringen av protektoratet Egypten öppnat Suezkanalen för brittisk marin
närvaro och handelssjöfart.

7
 Naser al-Din Shah mördades 1896. Iran var då i stora drag samma samhälle som det han
tillträtt 1848 trots att han beskrivits som intelligent, self-confident, upright and strong. Detta
kunde inte uppväga ett bakomliggande förlopp. Där ingick ett bortfall av landområden efter
krig med ryssarna, ett engelskt-iranskt krig 1856 och ett gynnande av utländsk exploatering.
Till detta kom en bomulls- och silkeindustrin som blomstrat före 1820 varefter brittiska tyger
trätt in på marknaden, billigare och mer lockande, varmed iranskt siden utmanövrerats. Då
hade innovatörer som Arkwright och Crampton fått sina från 1780-talet introducerade
bomullsmaskiner i full produktion med en tråd som hade samma kvalité som den indiska.
Isfahans vävstolar utgjorde 1890 en tiondel av dem som man haft 1830. Exporten av bomull
och siden upphörde för att ersättas av råbomull och råsilke. Vid 1900-talets ingång
exporterades tjugo gånger så mycket råbomull som bomullstyg alltmedan engelska
tullregleringar bidrog till att förlama Iran.

Med en stillastående samhällsutveckling och latenta upprorsstämningar växte allians-

bildningar fram. Krav restes på konstitutionella reformer. Naser al-din Shah hade i sin dagbok
från sin europaresa 1873 antecknat att ”kungadömet Belgien är mycket fritt, alla mått och steg
ligger i händerna på parlamentet där de valda samlas och framför sin bedömning och
utgivarna av offentliga tidningar i detta land är extremt fria. Vadhelst de skriver är de inte i
fara för någon”. Naser al-Din Shah tog med sig detta till sitt hemland men det stannade i
dagboken. Det avgjorde måhända det sätt på vilket hans liv slutade. Europeiska influenser,
förmedlades av en ny generations intelligentia, hade börjat spridas. Frågan ställdes om
historien, som ulama trodde, var något som handlade om ett uppenbarande av Guds vilja i ett
Iran som var i ett större behov av ett kontinuerligt framåtskridande? Ett sådant var möjligt och
önskvärt under förutsättning att kunglig despotism, religiös dogmatism och utländsk
imperialism kunde brytas.

Det skulle lyftas fram av några framträdande personligheter, bland dem Mirza Fath Ali
Akhundzadeh, Sayyid Jamal al-Din (al-Afghani) och Mirza Malkum Khan. För Jamal al-Din
var brittiskt inflytande ett hot som översteg det ryska. När hans angrepp på britterna gick för
långt deporterades han till Kairo där han fortsatte agitationen och åter blev deporterad. Åren
1879 - 1886 reste han omkring i Indien och Europa. När han återkom till Iran försökte han få
Naser al-Din Shah att inleda en kampanj mot britterna. Återigen deporterad fortsatte han sin
kritik med spetsen riktad mot ryssarna och shahens statsledning, en kadjarera karaktäriserad
av en struktur där den centrala förvaltningen låg i händerna på vezirer, ministrar, darbaris,
hovfunktionärer, mirzas, prinsar, mostowfis, ärftliga finans- coh skrivarfunktioner och
ashrafs, högadel med titlar som saltaneh, al-dowle och al-mamalek. Utanför den centrala
administrationen fanns lokala ayans, mera framstående personer, khaner, stamledare, i
jordbrukarleden kahkhudas samt arbabs, jordägare och tojjars, affärsmän och mujtahids,
religiösa ledare (Abrahamian, E., A History of Modern Iran, Ahmad Ashraf och Ali Banuazizi, The Qajar class structure,
10
Encyclopedia Iranica)

Malkum Khan, son till Naser al-Din Shah, hade satts i fransk katolsk skola i Isfahan. Studier
i Paris väckte hans intresse för samtida filosofi där han tog intryck av tankegångar hos Saint
Simons och Auguste Comte. Hemkommen till Iran utgav han ett systematiskt arbete kring
landets reformbehov, Daftar-e Tanzimat (Book of Reform) med krav på lagstiftning. Naser al-
Din var först välvillig men religiösa auktoriteter såg i detta en hädelse. Boken drogs in och
Khan förvisades. I exil skrev han den satiriska A Travelers Tale. Där parodierade han ett
persiskt samhälle och persiska institutioner. Khan blev senare generalkonsul i Kairo och,
därefter ambassadör i London. Han förlorade posten 1889 men fortsatte att föra fram sina
reformkrav. Han startade 1890 tidningen Qanun, en katalysator till den konstitutionella

8
revolutionen där hans texter återkom som slogans. Qanuns politiska karta återspeglades när
shahen vid besöket i en moské, Hazrat-e Abdol al-Azim några mil utanför Teheran, mördades
av en anhängare till den pan-islamiske al-Afghani. Mördaren, Mirza Reza Kermani, återgav
under en kort rättegång innan han hängdes en aforism som al-Afghani hade formulerat;
”Bemöt tyranniet med tyranni”. Kermani klargjorde att han med mordet på ”Guds skugga”
hade velat visa på följderna av utländsk exploatering och korrupta landsmän, bland dem
shahen.

Därmed ifrågasattes en kunglig gudomlighet vilket blev en startpunkt för liberala ström-
ningar och detta förstärktes när Naser al Din Shahs andre son, Mozaffar al Din Shah,
tillträdde. Beskriven som sjukligt misstänksam och i avsaknad av ledarförmåga framstod den
tidigare premiärministern, Mirza Ali Asghar Khan, som egentlig regent. Dennes turkiska
sympatier hade tidigare medfört motsättningar medan statsfinanserna fortsatte att sina. När
Mozaffar avled i januari 1907 efterträdde sonen Mohammad Ali som under förespegling av
hälsoskäl besökte Europa mot ett lån om 2 400 000 pund i rysk bank med fem procents ränta
där tullintäkterna i Irans hamnar utgjorde säkerhet. Med flera liknande lån blev statsfinanserna
i det närmaste dränerade. Iran låg mer eller mindre helt i händerna på ryssar och engelsmän.
Före 1900-talet hade Iran haft uteliggande lån i engelska banker, tillkomna 1892 som
kompensation för de återtagna rättigheterna från det brittiska Tobacco-Regie, uppgående till
500 000 pund. Skuldbördan uppgick 1914 till 6.8 miljoner pund varav 2.6 miljoner från
England. Den hade 1919 stigit till över 10 miljoner. Brittisk närvaro permanentades medan
Mohammad Ali Shah hos ryssarna sökte stöd mot en allt kraftfullare inre opposition.11

Den konstitutionella revolutionen

Inom en jordbruksbefolkning - isolerade byar och olika stamgrupper, delvis nomadiserande -
växte ett ökande missnöje. Detta förstärktes av välutbildade oppositionella grupper och en
ulama vars intressen delvis sammanföll med basarfolkets. De förstnämnda sökte ett slut på en
politisk korruption som utvecklats under kadjardynastin med krav på en delning mellan stat
och religion. Mot det stod ulama som ville ha ett ökat inflytande över statsangelägenheter. Ett
närmande mellan dessa grupper, en balans mellan statsmakt och ulama, krävdes. Detta
försvårades till följd av ett ökande utländskt inflytande, militära tillkortakommanden,
ofördelaktiga fredstraktater, frikostiga koncessioner och ägarintressen med en försvarsmakt i
upplösningstillstånd. Maktfördelningen mellan shahen och ulama förblev olöst. Ulama hade
flyttat fram sina positioner. Till detta kom att den 1889 uppsatta kosackbrigaden som var
underställd det ryska krigsministeriet vid 1900-talets början räknade in omkring tvåtusen man
medan stamgrupper i Khuzestan försetts med moderna brittiska handeldvapen som skydd för
oljekoncessionerna. Lokala miliser var bättre rustade än den centrala statsmakten.12

Händelseförloppet när krisen fördjupades 1905 fokuserades kring krav på parlamentarisk

demokrati, en konstitution och reformer. Det var en vändpunkt för en shah som såg sig som
en skugga av det gudomliga utan några legala eller institutionella begränsningar.
Suveräniteten skulle tillhöra folket, mashruteh, ett konstitutionellt regelverk där godtycket
undanröjdes. Med en dålig skörd, fallande handel, en koleraepedemi, det rysk-japanska kriget
och inrättandet av en Duma i Ryssland stärktes upploppsstämningarna. När en inflationsspiral
under några månader höjde sockerpriset med 33 % och vetet med 90 %, medförde kraven på
en motrevolution ansatser till inbördeskrig. Den period som följde från 1905 till 1912 delas av
Arjoman in i tre överlappande faser, periodiserade som

1. Revolution och parlamentarisk demokrati: april 1905 - juni 1908

9
 2. Konstitutionella reformer: 1907 - december 1911
3. Motrevolution och inbördeskrig: 1908 - mars 1912

En första protestvåg kom 1905. Basar- och köpmannaskiktet samlades under den liberale
mujtahiden Sayyed Mohammad Tabatabai som förenat sig med mujtahiden Sayyed Abdullah
Behbahani. Löften framtvingades om skuldsanering och inrättandet av en de-
taljhandelskommitté. En andra protest följde i december samma år. Teheranguvernören och
belgaren Naus som hyrts in för tullfrågorna försökte få till stånd ett sänkt sockerpris genom
press på två ledande importörer. En tredje protest kom sommaren 1906 när en böneförrättare
arresterats efter att ha angripit den offentliga administrationen. En av de studenter som
samlats vid arrestlokalen, tillhörande gruppen kring Tabatabai, blev skjuten till döds. När
kroppen fördes till en moské följd av ett tusental personer möttes de av kosackbrigaden. I
skottlossningen som följde dödades 22 personer och skadades 100-talet andra. Tabatabai
tillsammans med Behbahani och Fazlolla Nuri placerade sig som en protest mot detta i Qom
som förklarades som fristad, bastis, att jämföra med det skydd som ett kyrkorum kan ge. Från
Qom förklarades att någon andlig ledning, central i shiitisk islamism, inte längre kunde ges
huvudstaden. Shahens legitimitet rycktes med detta undan. Ulama gick som det har uttryckts i
strejk.

Därmed kom tre framträdande mujtahider som hade olika synsätt på den konstitutionella
frågan, att bli tändvätska för det revolutionsförlopp som följde. De skulle emellertid med det
utrymme de lämnade för en folkvilja komma att vingklippa en process för vilken de öppnat en
dörr. Bland dem som kom att delta i det fortsatta förloppet fanns Mirza Mohammad Hossein
Naini, d.1936. Denne gav ett begränsat stöd för kraven genom att förklara ett konstitutionellt
ramverk som förenligt med islam. Styrelseskick utanför vad som var förbehållet den dolde
imamen kunde visserligen inte vara fullt legitimt men en konstitution kunde begränsa en
makthavares godtycke. Detta gav enligt Na’ini även utrymme för juristskolade teologer.
Shayk Fazlolla Nuri såg däremot en konstitution som något oetiskt. Han stödde shahen men
suveräniteten tillhörde profeten och ulama, inte folket. Liksom en senare Khomeini hävdade
Nuri att ett andligt budskap endast kunde förstås och förmedlas av rättslärda och frågan var
enligt Nuri vilken roll en sekulariserad konstitution kunde ha i ett islamiskt samhälle. Vilken
roll skulle folket, om nu någon alls, spela inom en sådan ram.

Skiljelinjen mellan Nuri och Naini innebar att där Nuri ville se en klar delning mellan
religion och stat ville Naini se en religion som innefattade en demokratisk statsmakt. När
sedan ulama i allians med basarernas köpmannaskikt drogs in i förloppet föredrog de senare
Naini vars ståndpunkt låg närmast en reforminriktad usulirörelse. Denna kom därmed att
flytta fram sina positioner, förstärkt av ett jordägar- och köpmannaskikt där liberala och
radikala krafter underkände en statsledning som hölls under armarna av utländska intressen.

Att en iransk statsledning utmärktes av godtycke hos en despotisk shah var man överens om.
Något gemensamt mål fanns däremot inte. Ulamas traditionalister ville stärka sitt grepp.
Bland köpmannaskikt, liberaler och radikaler ville man ha politisk och social demokrati och
ett slut på utländska tull- och konkurrensfördelar. Sandra Mackey pekar i sin bok The
Iranians på fyra intressegrupper. Där fanns sekulära intellektuella intressen som strävade efter
någon form av västlig liberalism. Köpmännen ville se ett återställande av ekonomin. De
reforminriktade prästerna ville se en förstärkt shiitisk stat medan konservativa traditionalister
ville se en återetablerad Koran som legalt, politiskt, socialt och kulturellt rättesnöre.
Motsättningarna vilade emellertid inte på något uttalat mål att ersätta en rådande
samhällsordning. Det fanns ingen ordning. Det fanns endast en maktfunktion som utan ett fast

10
regelverk vilade på regionala och lokala aktörer. Någon entydig opponent kunde inte
urskiljas. Det var en fråga som drevs framåt av folket mot en stat personifierad i en shah vars
legitimitet som den ”rätte ledaren” ifrågasattes. I detta saknades kraftfält som framträtt i 1600-
talets England, i Frankrike under 1700-talet och under ett ryskt skeende från 1905. Där ställde
den delade sociala strukturen krav på ersättande av en samhällsordning med en annan vilket
inte var en legitimitetsfråga. Den kom i andra hand. Det var en strukturell fråga, inte en
personlig.

Jämfört med den turkiska revolutionen där sultanen tvingades vika 1909 präglades
händelseförloppet i Iran av två faser. Den första hade skapat en ny situation efter en kraft-
mätning mellan shahen och en folkförsamling som kunde slutföras 1909. Det var emellertid
en framgång skild från en turkisk. Där hade en moderniserad statsbildning institutionaliserats.
I Iran följde en andra fas, Arjomans tredje skede, där en samhällsstruktur med nomadenklaver
och jordbruksbefolkning, behölls medan ett antal revolutionärer från landets norra delar och
en flora av mer eller mindre hemliga sammanslutningar bildades med en egen revolutionär
agenda. Det förstärkte en konstitutionell rörelse som separationslinje mellan en ”förmodern”
och en ”modern” era i iransk historia men kunde inte inordnas i Louis Althussers sats att
revolutionär praxis förutsätter en revolutionär teori. Det var andra inneboende krafter som
frigjordes. Dit hörde vid sidan av nationalistiska, socialistiska och islamistiska formeringar
den grund som hade skapats för ett kollektivt ”vi”, en revolt mot monarkin och ett inträde i en
modern stats ständigt pågående ”modernisering”. I det iranska händelseförloppet kan
emellertid frånvaro av ett ”gemensamt mål” ha överbetonats. Hamid Enayat har pekat på att
även om ett intellektuellt kraftfält såg ulama som en återhållande kraft så hade ulama rent
faktiskt spelat en roll som aktivt bidrog till den konstitutionella rörelsens framväxt. Enayat
erinrar om omständigheter som färgat kadjartiden med ett citat från Hamid Algars Religion
and State in Iran (Berkeley, 1969, här fritt översatt: någon politisk teori för att anpassa i ett
trossystem var fortfarande inte utvecklad. En sådan var förmodligen omöjlig: Ulama som
hade etablerat en position som de facto regent för imamen kunde inte låta tilldela monarkin
en liknande position. Utan en sådan position var monarkin tvingad att bli betraktad som
illegitim (Enayat, Hamid, Modern Islamic Political Thought)

Från denna utgångspunkt var ulama en kraft som blev ett stöd för de konstitutionella kraven
och där fanns även de som förespråkade att ändringar infördes i det islamiska regelverket
(Mirza Jafar Hakim Ilahi). För ”modernisterna” med en intellektuell framtoning var
förutsättningarna annorlunda. Även om de förstärkte en mobilisering för ändringar fanns där
en motvikt. Den låg i en iraniserad form av europeiska politiska termer, nya begrepp och nya
formuleringar som, till skillnad från ulamas språkbruk, saknade förmåga att nå ut till bredare
befolkningslager. Till ledande intellektuella som försökte öppna vägen för att föra in en ny
terminologi i det politiska fältet hörde Ali Akbar Dehkhoda, 1879 - 1956. Det kom till uttryck
i hans Loqatnameh, Lexikon, där bl.a begrepp som demokrasi, aristokrasi, oligarki, fudalism,
kapitalism, sosyalism, imperialism och bourzhuazi (bourgeoisie) populariserades. 13

Den 5 augusti 1906 gav shahen vika. Tusentals personer hade tagit sin tillflykt till moskéerna
för att tvinga fram konstitutionella reformer. Sedan en kommitté tillsatts utarbetades ett
förslag delvis byggt på brittisk modell och 1831 års belgiska konstitution. Det blev signerat av
shahen den 5 augusti och godkändes av parlamentet i oktober 1906. Med tillägg under
parlamentsbehandlingen sköts islams roll fram för att tillmötesgå ulama men Iran hade närmat
sig en konstitutionell ordning. I en första artikel fastslogs shiismen som statsreligion. I en
följande gavs utrymme för en kommitté som skulle tillförsäkra att rättsutveckling och
administration överensstämde med islam medan artiklarna 20 och 21 förbjöd publikationer

11
och föreningar som kunde vara skadliga. Ett tudelat juridiskt system med en
prästadministrerad domstol och statsadministrerad för sekulära civilrättsliga frågor infördes
(artikel 27).

De brytpunkter som konstitutionen innehöll medförde att uppnådda landvinningar började

blekna. Shahens handlingsutrymme var omfattande. Han utnämnde regeringsledamöter och
premiärminister, kunde sammankalla och lösa upp majles samt utnämnde domare. Som
överbefälhavare hade han rätt att förklara krig och sluta fred. Till detta kom en kontroll av
landets utrikespolitik. Parlamentsledamöter kunde endast framlägga förslag som hade stöd av
minst femton ledamöter. Då parlamentsbeslut skulle signeras av shahen kom
lagstiftningsmakten i realiteten att knytas till honom. Den parlamentariska kontrollen var
avgränsad till frågor av ”vitalt nationellt intresse” med ett parlament som vid tiden före andra
världskrigets utbrott fortfarande till 60 % bestod av jordägare och 20 % av
köpmannaaristokrati.

Samtidigt hade en försvagad statsledning öppnat ett utrymme där teologerna kunde stärka sin
ställning. När al-Ansari al-Shaykh Murtada från 1849 som marja-al-taqlid lett imamatet hade
de juristskolade imamernas (mujtahids) position blivit befäst vilket hade förstärkts av Al-
Sayyid Mohammad Hasan al-Shirazi som stått i spetsen när en kris frambringats till följd av
shahens tobakskoncessioner. Även om al-Akhund Mohammad Kazim al-Khurasani, en
ledande mujtahid, stött den konstitutionella rörelsen ville konservativa krafter lägga
tyngdpunkten på shiitiska grundprinciper som senare skulle komma att samlas under
benämningen velayat-e-faqih. Politiken var underställd religionen och profeten kunde, tills
han återkommit, endast företrädas av ulama och de som i kraft av skolning tillerkänts en rätt
att tolka hur Koranen skulle tillämpas. I detta låg en inom imamatets rättslära gammal
frågeställning som kretsat kring al-sultan al-adil, den rättframme ledaren.

Frågan var hur dennes maktområdet skulle definieras, avgränsas och hur profetens ledning i
väntan på den frånvarande imamen kunde upprätthållas av någon annan. Ulama hade gett sitt
stöd till konstitutionalisterna men endast så länge saken gällde en absolut och godtycklig
monarkis misslyckande. Detta inrymde inte den spännvidd som fanns hos reformivrarna, en
vidgad och sekulariserad referensram. Frågan var om konstitutionen stod på sina egna ben,
Mashruteh, eller om den var infogad i en viss rättsordning, en islamisk Koran, Mashrutiyat.
Naini hade gett sitt stöd till de konstitutionella förespråkarna men lät i sitt arbete Tanbih al-
Umma va Tanzih al-Milla förstå att det konstitutionella var underordnat islam.

I detta framträdde ett passerat 1800-tal som hade inletts med att Aqa Mohammad Khan svept
undan Zandregimen och förklarat Teheran som huvudstad samma år som den franska
revolutionen. Med detta hade emellertid inte följts av en centraliserad statsmakt som varit i
stånd att möta de förändringsvindar som fördes fram inom en framväxande kader av
intellektuella. Där fanns inneboende kraftfält som, när de rörde vid sedvanor där religiösa
sentiment ingick, mötte ett motstånd som förstärktes när kraven på en ”modernisering” växte.
Sådana krav inom en smal intellektuell elit, delvis utlandsutbildad, kunde inte med omedelbar
verkan möta ett genomslag, influenser från samhällen som befann sig på en annan spelplan.
Det var för många inte trovärdigt.

Det var en brytning mellan traditionalism och modernism, ett av Hamid Dabashi kritiserat
begreppspar som förenades med en nationell ”självkänsla” hos ett breddat skikt av
välutbildade. Där gav en ”modernitet” med influenser från Europa näring åt ett nationellt
medvetande. När detta även innefattade ett historiskt förflutet vidrördes en religiös sfär inom

12
vilken Ali Shariati förklarat att alla band med en tid före islam måste klippas. Det skulle med
Reza Shah omsättas i nationalism, modernism, det sekulära, det ”moderna projektet”. Hans
efterträdare förvandlade det till den ”modernisering” där alliansbildningar med utländska
finansiella intressen blev styrande. En kulturell vridning västerut kom att förenas med
militära, industriella och agrara projekt med oförutsedda effekter. Då hade redan en
demokratisering genom folkligt inflytande, påbörjad efter det andra världskriget, brutits till
följd av utländsk intervention. Samhällskontrollen kom att upprätthållas med militär precision
av SAVAK, en hemlig polis uppbyggd med hjälp av CIA. Andra institutioner som växte fram
vid sidan av detta blev med händelserna 1979 betraktade som antiislamiska.14

Det var ett förlopp som kom till uttryck på tröskeln till Khomeinis återvändande då det
iranska författarförbundet anordnade en rad prosaaftnar vid Teherans Goetheinstitut.
Femtionio företrädare för en iransk intellektuell elit gav sin syn på Iran igår, idag och i
morgon. Det var 1977. Frågan blir om det speglade det som inom kristenheten - påpekat av
den kanadensiske kulturfilosofen Charles Taylor - varit konsensus bland sociologer om en
pågående ”avkristning”. Denna står emellertid enligt Taylor inför ett uppbrott; det sekulära
rummet utsätts för kritik på samma sätt som nedärvd religion. Något har hänt med gudstron i
en västvärld. Vart det leder vet vi inte. Det vet vi inte heller om islam. Religionsprofessorn
Charles Kimball noterar emellertid att mediavärlden i väst bara noterar yttre händelser och
enskilda personer. Få vänder blicken mot att Iran 1979 införde ett statsskick som, alltsedan
den konstitutionella revolutionen vid 1900-talets ingång och oavsett författningsändringar, i
sin grundform har en västerländsk parlamentarism som förebild. Den konstitutionell
revolution 1906 hade startat en utveckling som under mellantiden fram till 1979 fick se sig
återkommande motarbetad av västliga demokratier. De hade andra intressen att slå vakt om.15

Reformsträvanden och konflikthärdar

Motviljan mot ett konstitutionellt Iran hade varit stark. Monarkianhängare undgick för-
följelser men de främsta opponenterna, bland dem Nuri, avrättades. Kronprinsen Mohammad
Ali Shah som ansåg att fadern gjort ett misstag kom att motarbeta de parlamentariska
krafterna med stöd från konservativa präster för vilka demokratiska institutioner framstod som
influenser från ett sekulariserat Europa. När han sedan tvingats ta sin tillflykt till den ryska
ambassaden 1908 kom flera försök till en motkupp med ryskt stöd. Ryssland hade ännu inte
tagit till sig Karl Marx som kommenterat den iranska revolutionen med att den asiatiska typen
av produktionsformer i de större städerna närmast fick anses motsvara ett furstehus som
placerats ovanpå den reella ekonomiska strukturen.

De inrikespolitiska återverkningarna av ett engelskt-ryskt samspel bromsade den utveckling

som påbörjats. Det underlättade för Mozaffar al-Din Shah som vid tillträdet återinsatte den
impopuläre Amin al-Soltan (Atabak) som premiärminister. Det godtogs av parlamentet för att
undvika direkta motsättningar men konservativa och liberaler var oense. Strax därefter
mördades Atabak av en radikal falang. Det har antagits att shahen varit inblandad eftersom det
spelat honom i händerna. Tsar-Ryssland kunde inte se några fördelar med parlamentarism.
Britterna föredrog att göra upp med en person istället för regerings- och parlamentsledamöter.
Från 1906 hade samtidigt liberalerna, sedan Balfour avgått 1905 efter en jordskredsseger, fått
Edward Grey som utrikesminister. Dennes hantering av iranrelaterade frågor medförde
motsättningar inom det liberala partiet. Lord Grey, utsedd till undersekreterare av Gladstone,
prioriterade kontinuitet och balans i ett Europa där en tysk intressesfär växte.

13
 Med detta tillkom 1907 en överenskommelse mellan England och Ryssland, signerad den 30
augusti 1908 där Tibet, Afghanistan och Iran delades i intressesfärer; ryssar i norr, engelsmän
i söder och en ”neutral” zon emellan. England kunde därmed ägna sig åt oljefält i samarbete
med lokala stammar vid sidan av centralmakten i Teheran trots en oro till följd av rysk
expansion över khanaten Bhukara, Khivas och Kokand. Det hade 1884 kulminerat i en
annektering av Merv. Englands farhågorna hade dämpats men fanns kvar. För Iran innebar
zonindelningen ett suveränitetsintrång men i majles började en nationella enhetstanke alltmer
att ersättas av ett splittrat parlament ideologiskt och etniskt.

Parlamentets öppnande hade präglats av framväxande politiska organisationer, tidningar

samt regionala/lokala organisationer och föreningsbildningar. Parlamentsledamöterna
återspeglade samtidigt den roll som en traditionell medelklass spelat. Omkring 25 % av
församlingen var någon form av hantverkare/yrkesmän, 20 % hade någon form av religiös
anknytning och 15 % kom från köpmanna- och basarleden. De politiska grupperingarna
utgjordes av tre något diffusa block, rojalister, moderater och liberaler. Parlamentets
inledande arbete inriktades mot utformningen av konstitutionen vilket medförde konfron-
tationer med shahen. Det resulterade i strejker i de större städerna. I Tabriz hotade man med
att bryta ut Azarbaijan från resten av landet.

Den nytillträdde Mozaffar al-Din Shah inledde sin tid med att till varje pris reducera
parlamentets roll. De ledande företrädarna för parlamentet och de präster som ställt sig bakom
revolutionen uteslöts från hans installationsceremoni. När shahen gjorde ett kuppartat försök
att undanröja parlamentet formerades ett motstånd bland de parlamentariska krafterna. Ett nytt
försök kom samma år med stöd av kosackbrigaden som utsatte parlamentsbyggnaden i
Teheran för artilleribeskjutning under pågående session, följt av en belägring av staden för
vilken den ryske översten Liakhov utsågs till guvernör. Ett motstånd upprätthölls emellertid i
Tabriz. Där uppträdde en av dem som lett motståndet efter shahens kuppförsök, Sattar Khan.
Rysk trupp hade 1908 gått in i norra Iran med en belägring av Tabriz 1909, ett skede präglat
av en långtgående brutalitet mot shahmotståndarna. När sedan konstitutionalisterna fick ett
stöd från det shiitiska centrat i Najaf medan britterna drog tillbaka sitt stöd för shahen vände
utvecklingen. Upplopp bröt ut i Azarbaijan och spred sig utmed Kaspiska havets kust ned till
Isfahanprovinsens mäktiga bakhtiaristam som tidigare varit i fejd med shahens släkting Zell al
Soltan. Denne hade låtit mörda bakhtiaröverhuvudet Hosein Qoli Khan. Från Isfahan och
Mazandaranprovinserna marscherade trupper mot Teheran, ledda av bakhtiaren Sardar Asad
och Mohammad Vali Khan Tonokaboni (Sepahsalar). Kosackbrigaden med den ryske
översten Liakhov övermannades. Shahen tvingades ta sin tillflykt till den ryska ambassaden
för att sedan gå i exil, först till Odessa sedan till Italien där han dog femtontalet år senare.
Brodern, Salar al-Dowleh, tog sig till Mesopotamien. Ett antal försök att återta tronen
misslyckades.

Sverige hade efter den engelsk-ryska zondelningen tilldragit sig intresse till följd av oro i de
brittiskkontrollerade områdena. Teheran ville inte ha brittisk trupp för att upprätthålla
ordningen vilket dessutom var ett bryskt engelskt ultimatum. För att hålla britter, fransmän
och ryssar borta söktes stöd i andra länder. En förfrågan hamnade i Sverige.

Svenskar hade varit verksamma inom Balkanområdet åren 1903 - 1906 med ett interna-
tionellt godkännande. Sverige, utan eget gendarmeri, accepterade framställningen. Ett 40-tal
personer, flertalet officerare, kom med detta att påbörja en tjänstgöring i Iran 1911. Många tog
med sina familjer och en svensk koloni innefattade sextiotalet personer. Då officerarna
kontrakterades fick de bekräfta en lojalitetsförklaring mot Ahmad Shah men de behöll sitt

14
medborgarskap och underställdes inte iransk lagstiftning. Med detta inrättades snabbt en
sektionsindelad ledningsfunktion för gendarmeriet med enheter i Teheran (2), Shiraz,
Kerman, Qazvin, Isfahan och Borujerd. Vidare öppnades en officerskola och ett år senare
(1912) ytterligare en i den oroliga Farsprovinsen (Shiraz). Omkring 1915 bestod gendarmeriet
av omkring 200 officerare med 7000 funktionärer. Trots initiala svårigheter föll verksamheten
väl ut. Flera skulle få motta utmärkelser. Vid sidan av gendarmeriet kom ett antal poliser att
inbjudas till Iran (1912) för medverkan i en omstrukturering av Teherans polisväsende.
Gruppen anlände 1913, ledd av överintendenten Gunnar Westdahl som kom att stanna till
1924. Med detta kom en reorganisering och utbildning till stånd där en ny polisstyrka på
tusentalet poliser ingick.

Det hela gjorde succé såtillvida att The Times (27 december 1913) lät meddela att svensk
effektivitet i uppryckning av gendarmeriet påverkade utvecklingen i stort på ett positivt sätt.
Detta fick omedelbara återverkningar för den ryska kosackbrigaden som såg detta som
störande influenser i den ryska zonen i norr. Med utbrottet av första världskriget blev det hela
en nagel i ögat för både Ryssland och England. Svenskarna var tyskvänliga. Engelsk-rysk
press ledde fram till en hemkallelse av svenskarna 1915 varvid 16 av svenskarna skrev
kontrakt med den tyska armén. Några av dem antas ha medverkat i förberedelser inför en
möjlig tysk statskupp i syfte att få till stånd en iransk krigsförklaring mot Ryssland och
England. Ett antal svenska officerare återkom senare i en tysk-turkisk expeditionsstyrka.
Svenskarna förklarade oegentligheterna med att de följde folkopinionen men det torde ha varit
ekonomiska fördelar och karriärmöjligheter i den tyska armén som låg bakom. Det som efter
detta var kvar av gendarmeriet fick byta namn till det tidigare amniyat och togs över av den
engelske generalen Percy Sykes som i Khuzestanområdet ledde South Persian Rifles. De fram
till 1922 kvarvarande svenskarna kom att ingå i kosackbrigaden.

Ett antal svenskar hade under tiden i Iran fått sätta livet till men uppdraget hade varit
attraktivt med prestige och högre lön. Den dåvarande svenska regeringen såg förmodligen det
hela som en medverkan i marknadsföring av svensk industri. Det skulle också komma att ge
återbäring under mellankrigstiden. Omdömen i brev, press och intervjuer ger samtidigt en mer
negativ bild. Svenskarna beskriver sin uppgift som ett uppdrag att ”civilisera” ett till skillnad
från Europa omodernt, primitivt och kaotiskt Iran. Metoderna för detta var råa.
Gendarmeritrupp kunde ägna sig åt rättegång på stället med hängning. Beträffande svensk
medverkan väg, järnvägs- och flygplatsbyggen (Mehrabad, se Några anteckningar
beträffande SENTAB Svenska Entreprenad AB av Haldor Nörgaard

Vid insatser mot bestämda mål blev antalet civila offer onödigt stort. Detta ansågs rättfär-
digat med en civiliserande uppgift som måste förenas med ett hårdhänt införande av lag och
ordning. I övrigt framgår att svensk och iransk kultur gärna beskrevs som oförenliga världar.
Den ena präglad av upplysthet och godhet, den andra av barbarer. 16

Utvecklingen under de år svensk personal var verksam i gendarmeri- och polisverksamhet

hade, alltsedan överenskommelsen 1907, gradvis fört Iran in i en gammal ordning. Med den
tolvårige Ahmad Shah placerad på tronen från 1909, företrädd av en äldre släkting, Azd al
Molk, kom statsledningen att vila på Sardar Asad och Sepahsalar som lett militäroperationer
mot den förre shahen. När Molk avled (1910) ville konstitutionalisterna ersätta honom med
Hassan Mostofi al-Mamalek, 1871 - 1932, men britterna kunde med påtryckningar få sin egen
kandidat, Naser al Molk, tillsatt - utbildad samtidigt som Lord Grey vid Balliol College - en
utpräglad anglofil. Naser al-Molk, en kort tid premiärminister, hade av konstitutionalisterna
tvingats ta sin tillflykt till England 1907.

15
 Samtidigt hade iransk ekonomi nått ett sådant tillstånd att en amerikan, Morgan Shuster,
engagerades för att lösgöra landet från det brittisk-ryska inflytandet. Shuster motarbetades
från engelsk sida och hos ryssarna hade aversionen mot honom växt när han lät konfiskera
egendom tillhörande den tidigare shahens bror Shoja al-Saltana som efter exil vistades i Ryss-
land. Där ansåg man att konfiskationsbeslutet riktades mot ryska banker och missnöjet mot
Shuster förstärktes sedan denne begärt militärt stöd och knutit den engelske majoren Claude
B. Stoke till sig. Ryssland sände en arméenhet och krävde Shusters avgång ( Shuster lät 1912 ge
ut en bok om denna tid, The Strangling of Persia, nyutgåva 1999)

I det iranska parlamentet motsatte man sig de ryska kraven. Iranska nationalister attackerade
rysk trupp. Ryska varor bojkottades. En tidigare prorysk minister mördades vilket fick
ryssarna att hänga ett antal nationalister. Rysk trupp gick mot Teheran där majles på nytt
förkastade kravet på Shusters avgång men efter tryck från de inflytelserika bakhtiarerna gav
parlamentet efter. Under tiden hade Shuster på kort tid tillfälligt lyckats sanera den iranska
ekonomin. Med detta kunde en finansiering ske av militära insatser för att förhindra den
avsatte Mohammad Ali Shahs försök att återta makten. Denne hade med ryskt stöd gått in i
Anzali medan hans bror Salar al Dowleh gått in i Iran från Mesopotamien. Lord Grey hade i
det brittiska underhuset gett ryssarna sitt stöd. Kort efter stängde de tillträdet till den
shiamuslimska vallfartsorten i Mashhad, Emam Rezamausoléet.

I Tabriz hängdes präster och andra offentliga personer, anklagade för antiryska åsikter.
Parlamentet tvingades överlämna sina befogenheter till en kommission som accepterade de
ryska kraven på ersättning för de militära operationerna. Shuster tvingades lämna Iran strax
efter, december 1911, då parlamentet stängdes. Därefter följde i Tabriz och Mashhad
återkommande ryska övergrepp sedan ryssarna placerat brodern till den avsatte shahen, Shoja
al-Saltaneh, i norra Iran. Vid sin sida hade han den hårdföre Rahim Khan som hade varit en
lojal brigadchef under Mozaffar al-Din Shah. Övergreppen medförde masshängningar och de
fick sådana proportioner att kroppar blev styckade på mitten för att hängas upp till
beskådande.

Om händelseförloppet blev britterna löpande underrättade men Lord Grey ansåg att ett ryskt
stöd måste prioriteras med hänsyn till tysk upprustning och den engelsk-ryska
överenskommelsen 1907. Det skulle leda till att cambridgeprofessorn Edward G Brown och
affärsmannen Lynch som hade en koncession på sjötransporterna längs Karunfloden 1908
bildade den ”Persiska kommittén” med ett stöd bland flera medlemmar i över- och underhus.
Kommittén medförde vid sidan av svidande kritik mot hanteringen av den iranska frågan
motsättningar inom det liberala partiet som tillträtt efter en jordskredsseger 1906.17

Det utländska inflytandet

Vid första världskrigets utbrott blev med en utländsk närvaro Iran slagfält för ryska, turkiska
och brittiska förband. Parlamentet, som 1914 tog upp de avbrutna sessionerna, fokuserade sig
på frågan om ett iranskt oberoende. Iran förklarade sig neutralt. Detta hindrade inte turkiska
förband från att röra sig in i iranska Azabaijan sedan ryssarna dragit sig tillbaka 1914.
Tyskland, allierat med Turkiet, ville ha ett fotfäste. Samtidigt träffades, 1915, ett hemligt avtal
mellan England och Ryssland vilket, till skillnad från zonindelningsavtalet 1907, inte innehöll
några försäkringar om ett iranskt oberoende. England och Ryssland fick obegränsat
handlingsutrymme inom sin zonområden. Från 1916 dominerade ryssarna helt sitt zonområde
i norr medan engelsmännen, sedan Sir Percy Sykes satt upp South Persia Rifles, kontrollerade

16
inte bara sitt zonområde utan med sitt stöd av bakhtiarstammen även det med oljan viktiga
Khuzestanområdet. Sykes skulle sedan delta i utformandet av Syce-Picotfördraget 1916 där
Frankrike och England enades om att efter kriget skulle Frankrike ha överinseende över
Syrien, England över Mesopotamien med ett ”internationaliserat” Palestina

När tyska och turkiska intressen inriktades på anläggande av en järnvägslinje mellan Bagdad
och Basra medan tyskt agentarbete pågick för att knyta stamfraktioner i södra Iran till sig stod
det klart för engelsmännen att Turkiet var på väg att sluta sig till Tyskland. För att skydda
oljan blev en brigad indiska trupper som skulle ha sänts till Frankrike avdelade för att besätta
Abadan. Strax efter följde ytterligare två brigades som besatte Basra. Inför hot om turkiska
angrepp följde härefter fyra brigader. Trots den engelska regeringens invändningar lät sedan
en självständig indisk generalstab brittisk-indiska förband avancera norrut mot Bagdad.
Inledande framryckningar under generalen Gorringe utmed Karunfloden och generalen
Townshend utmed Tigris var i en inledning framgångsrika och Townshend utverkade ett
tillstånd att gå vidare mot Kut omkring 25 mil norrut. Platsen intogs och med Bagdad inom
räckhåll fortsatte framryckningarna till den gamla iranska huvudstaden, Ktesifon. Där
tvingade motståndet fram en rerätt till Kut som, omringat av turkarna, föll trots förstärkningar
med två indiska divisioner från Frankrike. Den engelske premiärministern Lloyd George
(1916 - 22) kom i sina Krigsminnen att beteckna det hela som Den mesopotamiska skandalen.
Detta sätt att se på saken kom till uttryck i ett memorandum som upprättades av Lord
Harcourt, ministern i Asquiths regering 1915. Där ansågs att vi skall behålla en del av
Mesopotamien, kanhända ända från Persiska viken till Bagdad, huvudsakligen markområden
(...) Om Persien dras in i kriget skulle det vara önskvärt att den del av den neutrala zonen
som innehåller oljefält och provinsen Pars kommer under brittisk kontroll. När Thomas
Jefferson tidigare hade gett sin syn på saken hade han påpekat att vi tror lika lite att
Bonaparte kämpar för havens frihet som att Storbritannien kämpar för mänsklighetens frihet.
Målet är detsamma, att dra till sig andra nationers makt, rikedom och tillgångar (Kimche, J).
Turbulensen med världskrigets utbrott medförde att de konstitutionella landvinningarna åren
1907 - 11 bleknade bort. Det utländska inflytandet var starkare än någonsin. Parlamentet hade
delats i två fraktioner, den ena bestående av 27 reformister som bildat det Demokratiska
Partiet,
firqeh-i Demokrat, den andra av 53 konservativa ledamöter som bildat Moderata Partiet,
Firqeh-i It´edel. Det demokratiska partiets program, lånat från tidigare socialdemokratiska
manifest, hade huvudpunkter som manade till ett bekämpande av autokrati och aristokrati.
Den förstnämnda betecknades som en orientaldespotism, den sistnämnda som en feodal
härskarklass. Till partiet skulle det radikala armeniska Dashnat och det socialdemokratiska
partiet i Baku komma att ansluta sig. Det moderata partiet vände sig till aristokrati och
traditionell medelklass. Av de 57 som bildade partiet var 13 ulamaföreträdare, 9
köpmän/funktionärer och 3 stamföreträdare. Till ledningen hörde de ledande mujtahiderna
Behbahani och Tabatabai, Sepahdar och prinsen Abdul Hossein Mirza som stött den
konstitutionella revolutionen. Moderaterna ville ha en förstärkt monarki med skydd för familj,
privat egendom och en utbildning baserad på religiös grund. De två partierna kom i den
parlamentariska debatten att drabba samman i bland annat frågan om valet av premiärminister
där moderaterna stod bakom Sepahdar medan demokraterna ville se Mostofi al-Mamalek.

Med det tredje parlamentets öppnande kom en enad linje till stånd mellan partierna genom
bildandet av en ”kommitté för nationellt motstånd”. Med detta kom en flyttning av
regeringskansliet till Qom att övervägas. Det anses påverkat av tyska försök att förmå Ahmad

17
Shah att entlediga ministären under förespegling att ett kuppförsök planerades mot
kosackbrigaden. Shahen motsatte sig men kunde inte förhindra att ledande personer i det
demokratiska partiet lät placera den upprättade kommittén i Qom. Den svenske chefen för
gendarmeriet, Edvall, tyskvänlig, arrangerade en flyttplan. I sista stund lyckades de brittiska
och ryska sändebuden övertyga shahen om att detta inte låg i hans intresse. Edvall avskedades
och den grupp av 7 officerare som antogs ha gått tyskarnas ärenden fick följa honom.
Kuppförsöket utgjorde en höjdpunkt på centralmakternas inflytande men kom härefter gradvis
att avta. Av rädsla för de allierade blev kommittén flyttad till Kermanshah. Den kom att
överleva kriget men den hade knappast åstadkommit något annan än att framstå som ett nav
där den spänning som rådde mellan de allierade och centralmakterna fördjupades. Kommittén
hade etablerat kontakter med protyska svenska officerare i gendarmeriet och fått till stånd en
allians med Qashqayi- och balushistammar som tyskarnas Lawrence av Arabien, agenten
Wilhelm Wassmuss, försett med vapen. Britterna lät med detta upplösa parlamentet och
kunde en kort period 1915 få anglofilen Abdol Hossein Mirza Farmanfarma utsedd till
premiärminister.

Under kriget föll den centrala ledningen i Iran mer eller mindre samman. I Teheran fanns ett
stängt parlament med en tonårig regent och i Kermanshah en nationell kommitté från juli
1916 till mars 1917. I Azarbaijan ställde Shaykh Mohammad Khiabani krav på ett oberoende
”Azadistan” med ett nationaldemokratiskt parti och i Gilanprovinsen uppträdde en rörelse
som tog upp samma krav under ledning av Mirza Kuchek Khan (Jangali). I Kashan hade en
närmast banditliknande Nayeb Husayn etablerat sig och på liknande sätt såg det ut i Isfahan.
När de allierade lämnade Iran förklarade sig de sovjetinfluerade azarbaijanska och kurdiska
företrädarna som fristående republiker. Samtidigt gjorde britterna stora ansträngningar för att
få till stånd en irakisk statsbildning. Där ingick provinserna Mosul där kurderna utlovats en
egen statsbildning, ett sunnidominerat Bagdad och ett shiadominerat Basra där den
hashemitiske Faisal från Hijaz blev placerad som irakisk kung.18

När Ahmad Shah blev myndig 1919 hade en konstitutionell revolution inte lämnat några
kraftfulla ledarpersonligheter efter sig. Det hade varit ett revolutionsförlopp liknande andra
sådana i den meningen att alla urbana sociala grupperingar deltagit men med den skillnaden
att det inte varit en fråga om maktutövningens former. Det var regimen i en personifierad
form som angreps, en strävan efter lag, ordning och frigörelse men i avsaknad av ett
konstitutionellt slutmål. Det medförde ett vakuum med ett tilltagande kaos som varade till
1920-talets början. Monarkin hade visserligen försvagats men i det tomrum som uppstått hade
andra aktörer inträtt. Där återfanns Bakhtiarerna som en dominerande kraft.

Med lojaliteten knuten till britterna - som slog vakt om sitt inflytande i APOC - gavs
bakhtiarerna ersättning för transporträtter genom deras områden, 3 % av APOC:s vinst, ett
belopp som drogs från statskassan. Ryssarna, de ingick i den engelska regeringens
allianstankar signerade av urikesministern Edward Grey för att skapa ett bålverk mot
Tyskland, som 1911 ockuperat norra Iran men blev vid första världskrigets slut upptagna av
en egen revolution. För Iran minskade ett yttre tryck men England befäste sitt inflytande med
anspråk på ökad kontroll efter deras mandat över Irak. Iran blevv beläget mellan två brittiska
intressen, Indien och protektoratet Mesopotamien. Försök att delta i fredskonferensen i Paris
tillbakavisades av Balfour och Lord Curzon. Iran fick framlägga sin sak för den amerikanska
delegationen. England isolerade Iran, ett samspel mellan lord Curzon och
Teheranambassadören, Percy Cox, förmedlare av information till deltagarna i
fredskonferensen i Paris.

18
 Med ett fördrag 1919 blev Iran i praktiken en engelsk koloni. Fördraget formades av en
ministär, från 1918 ledd av Hassan Vosouq med Lord Curzon som dirigent. Där ingick Sarem
al-Dowleh, från 1919 finansminister med uttalade brittiska sympatier och Firouz Mirza Nosrat
al-Dowleh, son till Farmanfarma (en av Irans mera framträdande politiker under senare delen
av 1800-talet). I ministären ingick också den engelskvänlige Akbar Mirza Sale al-Dowleh,
sonson till Naser al-Din Shah. Missnöjet mot Vosouqs ministär var utbrett. Fördraget 1919,
med Lord Curzon som pådrivare och utarbetat inom ”triumviratet”, bestående av Vosouq,
Sarem al-Dowleh och Firuz Mirza Nosrat al-Dowleh, förbättrade inte detta. Britterna skulle
med ett lån om två miljoner pund ha ensamrätten på att försörja Irans försvar och militära
utbildning och de skulle tillhandahålla statsförvaltningen administrativa rådgivare. I praktiken
blev därmed kosackbrigaden finansierad av England medan ledningen vilade på en rysk
general. Försök av Vosouq att anställa 14 franska juristprofessorer låstes. Ett införande av
fransk civillagstiftning, som ansågs ligga bättre till för Iran än Common law, föranledde Lord
Curzon, utrikesminister sedan Balfour avgått 1919, att hota med en protest till den franske
ambassadören.

När shahen tvingades att lösa upp ministären efter Vosouqs utmanövrering av motståndarna,
befann sig landet i ett sämre tillstånd än tidigare. Oljeinkomsterna var marginella. Oljein-
dustrin liknade en utlandsorienterad enklav som påtvingats en agrar struktur. Sonderingar
gjordes för att engagera amerikanska oljeintressenter. Irans sändebud i Washington, Mirza
Ali-Quli-Khan, framförde 1918 i brev till den amerikanska administrationen missnöje över
rysk och engelsk dominans och deras aktiviteter i Iran under världskriget. Fördraget 1919
ratificerades inte och Iran lät USA förstå att amerikanska intressen skulle möta välvilja vid
ansökan om oljekoncessioner i norra Iran. Med opposition mot fördraget - som majles
vägrade godta - och irritation över Ahmad Shahs ovilja att samarbeta, stod det klart för
britterna att motståndet krävde en annan handlingslinje. Kritik hade förts fram från Frankrike
och USA. Ryssland landsatte trupp vid Kaspiska havet. Gilan ockuperades 1920. I Rasht
utropades den sovjetiska socialistiska republiken Iran som hade stöd i en gerillarörelse,
Kommittén för islamisk enhet, Jangalis. Rörelsen leddes av Mirza Kuchek Khan, en dynamisk
präst från Rasht som varit allierad med det moderata partiet men med ryskt stöd klargjort sin
syn på 1919 års fördrag. I Tabriz hade en lokal gren av demokratiska partiet bildats av Shaykh
Mohammad Khiabani, shiitisk ledare och motståndare till sunnitisk dominans i Azarbaijan
som han förklarade som autonom republik, Azadistan, 1920. Det följande året blev han
skjuten till döds av regeringstrupper. Det hela tvingade fram ett snabbt handlande från brittisk
sida. Verktyget blev, samtidigt som de osmanska provinserna Basra, Bagdad och Mosul slogs
samman, en statskupp dirigerad av generalen Ironside.19

Som galjonsfigur valdes journalisten Seyyed Zia. Denne försökte få med sig en beprövad
officer inom kosackbrigaden, Sardar Homayun. När denne var ovillig föll valet på den som
befann sig närmast i rangordning, översten Reza Khan, som av Ironside hade placerats som
chef för brigaden i Qazvin. Med kosackbrigaden marscherade denne 1921 in i Teheran.
Seyyed Zia utsågs till premiärminister, Reza Khan till försvarsminister (Sardar Sepah).
Fördraget 1919 förklarades ogiltigt. När detta följdes av arresteringar underminerades
regeringsarbetet vilket förstärktes när en amerikansk finansiell rådgivare, Millspaugh,
anlitades medan ett persiskt-ryskt fördrag från tsartiden förnyades. Relationen till britterna
försämrades.

Det förstärktes när anställningar av brittiska officerare kom till stånd utan att Reza Khan
informerats. Han lät utfärda en kontraorder med krav att inrikesministeriets gendarmerie
skulle överföras till försvarsdepartementet. Det försvagade Seeyed Zias ställning och han

19
hade mött motstånd från provinsguvernören i Fars, Mohammad Mossadeq som hade vägrat
kungöra utnämningen. Zia blev tvingad att avgå efter knappt hundra dagar som
premiärminister. Detta följdes av frigivningar av den tidigare ministärens ledamöter men
under förutsättning av att de berörda familjerna betalade ut betydande belopp under hot om
rättegång med sannolika dödsdomar som följd. Det hela fördes fram till Lord Curzon som lät
meddela att om Farmanfarma, som tillsatts av engelsmännen och stått bakom fördraget från
1919, fanns med bland arrestanterna och gavs en orättfärdig behandling skulle engelskt stöd
dras bort. Med frigivningarna som följde lämnade Zia landet. Reza Khan blev en dominerande
kraft. Gendarmeri och polis slogs ihop. Utländska officerare, svenskar och britter, åkte ut.20

För Iran var det hela en fråga om att frigöra sig från engelska och ryska intressen men också
om att balansera dessa intressen mot varandra. Ett köpmannaskikt i norra Iran var beroende av
en handel med Ryssland, något som England lagt ett embargo på. Med den ryska revolutionen
komplicerades detta. England hade med generalen Dunsterville försökt nå Baku 1918 men
tvingats till en överenskommelse med Jangalis som bränt ned det brittiska konsulatet i Rasht.
Överenskommelsen bröts av Dunstervilles efterträdare, generalen Champain, som försökte
stödja det ryska motståndet mot bolsjevikerna. När detta, lett av generalen Denikin, slagits
ned tvingades Champion med den engelska nordiranska styrkan (Norperforce) att dra sig
tillbaka. Baku föll i ryssarnas händer. Norperforce med trupper i Anzali vid Kaspiska havet
hamnade i ett utsatt läge men Curzon, som fortfarande trodde på en ratificering i det iranska
parlamentet av fördraget 1919, blockerade en reträtt. Det medförde att bolsjevikiska förband
nedgjorde den brittiska styrkan som evakuerades till Qazvin. När sedan ryssarna ockuperade
Gilan betydde det slutet på Curzons förhoppningar om ett godkännande av fördraget. Två
intressesfärer kvarstod, en engelsk i söder och en rysk i norr. Den engelska evakueringen hade
skett till Qazvin. Där stod kosackbrigaden under ledning av översten Reza Khan. Han skulle
därmed komma att sammanträffa med den engelske generalen Ironside i vars händer det hade
lagts att hantera den fortsatta händelseutvecklingen, se bl.a. Zirinsky, Michael P Imperial
Power and Dictatorship: Britain and the Rice of Reza Shah, 1921 - 1926, International
Journal of Middle East Studies, nov 1992, vol 24

Premiärministerposten erbjöds först Hassan Pirnia Moshir al-Dowleh som innehaft den
1921 och 1922 - 1923. Han avböjde. Shahen vände sig till Mostofi som också avböjde. Valet
föll då på Ahmad Qavam, guvernör i Khorasan men denne satt fängslad efter kor-
ruptionsmisstankar. Engelsmännen, som inte uppskattat Reza Khans utmanövrering av Zia
och hans avoga inställning till de brittiska officersavtalen, föredrog Qavam framför Reza
Khan. I maj 1922 formade denne ett kabinett. I detta ingick Mosteshar al-Dowleh, Reza Khan
(SardarSepah, försvar), Hassan Esfandiary (utrikes), Mohammad Mossadeq (finans), Adib al-
Saltaneh (arbete, industri) och Momtaz al-Dowleh (utbildning). Ministären bestod med det av
personer som varit etablerade i den konstitutionella rörelsen och stått bakom 1919 års fördrag.
Den startade samtidigt som parlamentet upptog sitt arbete efter sex år med en undanskymd
roll, fjärde parlamentet. Det triumvirat som kom att lotsa Reza Shah fram till en starkt
centraliserad ledning kom att bestå av Firuz Farmanfarma, Abdol Hosein Timourtash, 1879 -
1933 och Ali Akbar Davar, 1885 - 1937 där Timourtash blev ansedd som den mäktigaste
mannen i Iran efter Reza Shah. Trots detta kom han att avlida i fängelse sedan Reza Shah
anklagat honom för korruption och mutor.21

Bland politiska grupperingar dominerade socialisterna där många tillhört demokraterna i

föregående parlament. För dem stod en nationalisering, centraliserad statsförvaltning och
ökad välfärd främst. Moderaterna med stöd hos basarfolk och lägre klerikala skikt vände sig
mot en centralisering men stödde reformer inom en konstitutionell ram. Med ett parlament

20
vars utrymme vidgats sedan Ahmad Shah lämnat landet fick, trots motsättningar, frågan om
ryskt och brittiskt ekonomiskt och politiskt manövrerande en framskjuten plats. Anlitandet av
brittiska rådgivare i finansiella frågor men också Reza Khans motstånd mot ett förnyat avtal
med brittiska officerare kom under debatt. Med detta följde att Qavam sonderade ett
amerikanskt intresse för en femtioårig oljekoncession. Engelsmännen med APOC såg detta
som ett öppnande för amerikansk oljeindustri. När koncessionen, Khostariakoncessionen i
norra Iran, godkändes av parlamentet med klartecken för Standard Oil (senare Exxon) svarade
England med att dra tillbaka APOC som borgenär för utländska lån. Ryssland motsatte sig det
hela med hänvisning till en rysk-persisk traktat från tsartiden. Iran genmälde att den inte hade
ratificerats. I den uppkomna situationen tvekade Standard Oil medan Iran tryckte på för att
knyta till sig amerikansk oljeindustri. Som ny aktör inträdde Sinclair Consolidated Oil,
ovetande om förspelet. USA:s ambassadör, Cornelius van H Engert, uppmanade de
amerikanska bolagen att samarbeta. Inför hot om amerikanska oljeintressen i Iran föreslog
engelsmännen en joint venturelösning mellan Standard Oil och APOC. Det förkastades av det
iranska parlamentet.

Frågan blev inte löst men till dem som biträtt koncessionsfrågan hörde Reza Khan. Det fick
britterna att öka sitt stöd till bakhtiarstammen som för skydd av engelska anläggningar krävt
nya brittiska handeldvapen. De skulle kompensera en brittisk låneutfästelse till Khuzestans
Shaykh Khazal för upprätthållande av hans jurisdiktionsrätt, en överenskommelse från 1910.
Detta öppnade för Reza Khan vars positioner flyttades fram. Som försvarsminister inledde
han med att eliminera regionala orosmoment. Dit hörde Kouchek Khans separatiströrelse i
Gilan som fyllt ett tomrum när ryssarna dragit sig tillbaka sedan Norperforce lösts upp.
Kouchek antogs ha kontakter med ledaren för en pågående revolt i Khorasan, översten
Mohammed Taqi Khan som fått militär utbildning inom det svenskledda gendarmeriet. En
annan resning leddes av kurdledaren Ismail Semitqu. Reza Khans militär tvingade denne att
fly till Turkiet. Hade det inte skett antas en samordning av de kurdiska enklaverna i Iran ha
kommit till stånd. En kvarvarande kurdledaren Eqbal al-Saltaneh, fick sin egendom
konfiskerad. I Khuzestan lät Reza Khan bryta det engelskstödda oberoende för Shaykh Kazal.
Regeringstrupp mötte i Isfahan ett bakhåll med ett 40-tal döda men Shaykh Khazals
oberoende kunde ur Reza Khans perspektiv inte fortgå. Trots engelsk motvilja kunde han
genomdriva krav på fullständig regeringskontroll. Med 15000 man tvingades Khazal ge vika.
Arresteradkonfiskerades hans egendom. Fram till 1925 avväpnades därefter ett antal
klanbildningar och åren 1928 och 1929 slogs olika uppror ned. Lokala ledare fördes till
Teherans fängelser. Sociala och ekonomiska strukturer bröts sönder. Rätten till särskild
stamlagstiftning undanröjde 1934.

Reza Khan mötte till en början motstånd för vidlyftiga militära utgiftsramar. För en tid fick
han lämna plats för den med engelsk motvilja engagerade amerikanske rådgivaren
Millspaugh. Reza Khans kabinettsplats var emellertid inte ifrågasatt. Ett pärlband av
premiärministrar hade närt strömningar för en stark man. Lord Curzon fick motvilligt följa
utvecklingen. Reza Khan hade av den brittiske ambassadören i Iran, Sir Percy Lorain,
beskrivits som klok och drivande. Enligt Lorain krävdes en ministär fri från en korrupt
aristokrati där vid sidan av Reza Khan personer som Farmanfarma och Qavam al-Saltaneh
kunde ingå.

I majles stärktes ett enat höger- och vänsterblock med radikalnationalister, nationalister,
modernister, gamla demokrater och socialister. Ett nybildat parti, Oberoende iranska
demokrater, blev stödparti för Reza Khan medan ett ungdomsparti lät utmåla Ahmad Shah
som diktator. Dennes situation förbättrades inte när Sardar Entezar som 1919 haft den militära

21
ledningen i Azarbaijan under Khiabanis revolt lät berätta att Qawam försökt få honom att
regissera ett mord på Reza Khan. Qawam, tilltänkt engelskt ankare i en ministär, arresterades.
Frigiven efter en kort tid fick han lämna landet under eskort. Dagarna efter hade Reza Khan,
1923, utsetts till premiärminister. Efter ytterligare några dagar lämnade Ahmad Shah landet
för att aldrig återvända. Samma dag abdikerade Soltan Mohammad VI. Turkiet utropades som
republik.

I december 1925 lät Reza Khan titulera sig Reza Shah, året efter ratificerat av majles.
Därmed hade, med ett namnval som föll tillbaka på sasanidisk språkdräkt, pahlavi, en dynasti
etablerats. England hade fått stå tillbaka medan Iran hade fått en amerikansk rådgivare när
USA sänt den 39-årige ekonomidoktorn Arthur C Millspaugh. Med parlamentets
godkännande 1922 fick han samma titel som den tidigare Morgan Shuster, Administrativ
General of Finance. Millspaugh som anlände i november 1922 till en tömd statskassa fick till
stånd en förbättrad budgetbalans och förstärkt amerikanskt inflytande men den iranska
ekonomin kunde inte återställas fullt ut. Efter fyra år lämnade han Teheran, oense med Reza
Shah som inte accepterade Millspaughs ovillighet att anvisa medel för ökade militärutgifter.
Millspaugh skulle senare återkomma som finansiell rådgivare under
Mossadeqadministrationen.

Den iranska statsledningen föll därmed till nästan alla delar i händerna på Reza Shah.22

Kent Eklind©2020

Kapitel 6 - noter

1. Moghadam, F. E. Property Rights and Islamic Revolution in Iran ur The Economic Dimensions of Middle
Eastern History–Essays in Honor of Charles Issawi, red. Esfandiari/Udovitch; Hakimian, Hassan "Economy,
VIII, In the Kadjar Period", Encyclopedia Iranica; Keddie, N. R. Religion and Politics in Iran, a.a; Floor, W.
a.a.s. 11; Yapp, M. W. a.a.s 162-172. Ur kadjardynastin framträdde efter Aqa Mohammad Shah 1796 - 1797
regenterna Fath Ali Shah 1771-1834 , Mohammad Shah 1834-1848, Naser al Din Shah 1848-1896, Mozaffar ed-
Din Shah 1896-1907, Mohammad Ali Shah 1907-1909 och Ahmad Shah 1909–1925; Klasstrukturen i 1800-
talets Iran, Encyclopaedia Iranica, The Kadjar Class Structure, Ahmad Ashraf & Ali Banuazizi; Nahavandi,
Firouzeh, Contested borders in the Caucasus; en första oljekoncession, 1872, tilldelades Reuter som under 70 år
gavs rätt till all mineral utom guld, silver och ädelsten. En ny koncession 1901 till William Knox d´Arcy
omfattade 60 år med undantag för provinser som gränsade till Ryssland, Azarbaijan, Gilan, Mazandaran,
Khorasan och Astrabad; Abbasov, Mamed, The Anglo-American Oil Controversy in Iran 1919 - 1924, Khazar
University Press, 1998 - 1999
2. Parry, J. H. a.a.s. 273-290, Merchants and manifacturers; En rad linjer kom efter andra världskriget för att
tillgodose det iransk-brittiska oljekompaniet. En stambaneutbyggnad följde mellan världskrigen. Från Mahshahr
i söder till de norra landsdelarna byggdes 1927-1938 1 389 km som finansierades med sockerbeskattning. Vidare
anlades mellan Ahvaz och Khorramshahr en linje färdigställd 1932. Planerade projekt fick sedan läggas åt sidan
på grund av andra världskriget. Efter kriget var utbyggnaden måttlig. Fram till 1978 byggdes 4 602 km. Efter
1979 ställdes en byggnad av 2000 km.på dagordningen. Järnvägsnätet har knutits till det turkiska vid Razi och
Kapikoy, med Republiken Azerbajdjan via Jolfa och med Pakistan vid Mir Javeh. För närvarande planeras en
sträckning mellan Mashhad och Sarakh vid gränsen till Turkmenistan. Med detta kommer sammanhängande
förbindelser att finnas för transittrafik mellan öst-väst och nord-syd. Ungefärliga längd av järnvägsnätet är idag 5
350 km stambanespår och 1 736 mindre spåranknytning för industriellt bruk. Av järnvägsnätet är 146 km
elektrifierat; Sana't-E-Haml-O-Naghl, Transport & Industry (Monthly) May 1995, Vol. 14, No. 138, sid 34-39
och The Potentials for Transit of Goods in Iran, Hamid Zahiri, Payam-e-Darya, Economic-Scientific Journal vol
4 no 35.

22
3. Lambton, A. Social Changes in Persia in the Nineteenth Century i The Modern Middle East;
Moaddel/Talattof, a.a; Planhol, Xavier De, Economy - I, Economic Geography, Encyclopedia Iranica; Arjoman,
S. A. a.a; Calmard, J. France – relations with Persia to 1989, www.iranica.com
4. Amini, I. a.a.s 2-29, 90-116, 170-91; Paksoy, H. B. Nationality or religion? The Great Game, Association for
the Advancement of Central Asian Research, Bulletin, vol VIII nr 2, 1995; Yapp, M. E. a.a.s 50-58.
5. Concise Historical Information on Azerbajdjan and the Roots of the Armenian Conflict, Ministry of Foreign
Affairs, the Azerbajdjan Republic, INF/192/96, oktober 1996; Manouchehr Ganji, Abbas Milani, Iran: Past,
Present and Future; Becker, S. a.a; Ghani, K. a.a; Keddie, N. R. The Modern Middle East; Nelson, J. Carl,
University of Minnesota, 1964, The Siege of Herat 1831-1838; händelseförloppet följdes av det första brittisk-
afghanska kriget 1838-42; Caroe, O. a.a, The Dost and the Peshawar Sardars; Amanat, Abbas, Great Britain -
British Influence in Persia in the 19th Century; Encyclopedia Iranica; Yapp, M. E. a.a.s. 72-74; Johnston, H. M.
a.a.s. 83-87, 152-163.
6. Floor, W. a.a.s. 167, 179-189; Barda and Bardadari, slavar och slaveri, Encyclopedia Iranica; Martin, V. The
Kadjar Pact - Bargaining, Protest and the State in the 19th-Century, I.B. Tauris, London/NY, 2005, s. 150-182.
7. England och Ryssland tillämpade vad som kallats ”the Double Standard of Imperialism”, ett utnyttjande av
den svagare genom militär överlägsenhet; Goldfrank, David M. ”The Origins of the Crimean War”, Longman,
London and New York, 1994; Jahanbegloo, R. a.a.s. 39-50.
8. I debatten efter valet av Mohammad Khatami 1997 med nästan 70 % av rösterna, ett valdeltagande som
uppgick till 90 %, hade Ayatollan Hosein Ali Montazeri fört fram kritik av ”velayat- e faqih” vilket ledde till att
han sattes i husarrest. För Abdollah Nuri, som var inrikesminister under Khatami, ledde ett angrepp mot honom
från 31 parlamentsledamöter till att han senare ställdes inför domstol med fängelsestraff (Middle East Policy
Council, vol VII okt. 2000 nr 4, Ray Takeyh, Gods Will Iranian Democracy and the Islamic Context;
Clawson/Eisenstadt/Kanovsky/Menashri a a; Inside the Court of Naser al-Din Shah Kadjar, 1881 - 96: The Life
and Diary of Mohammad; Amanat, Herat Question - How Herat Separated from Iran, Cais-Soas.
9. Bonab, Y. P., The origin and development of imperialist contention in Iran; 1884 - 1921, del I Iran Bullentin;
Afkhami, A. Arsalan, Defending the Guarded Domain: Epedemics and the Emergence of an International
Sanitary Policy in Iran, Comparative Studies of South Asia, Africa and the Middle East, vol. XIX no.1 (1999);
Vaccinationsfrågan togs upp 1929. Grund för ett hälsoministerium lades 1926.
10. Baudel, F. Världens tid, a.a.s. 504-507; Rosmaita, G. J. Strange Menagerie, The Eagle, the Peacock, the
Lion, & the Bear, The Atlantic Charter as the Root of American Entanglement in Iran & Its Influence Upon the
Development of the Policy of Containment, 1941-1946, 1999; Katouzian, H. a.a. kap 2; Ahmad A.
Nätverksorganisering och kulturell styrning av marknaden, Studie av den iranska traditionella “bazaaren”, FE
rapport 2003-400, Handelshögskolan, Gbg Universitet; Bonakardian, M. a.a; Ridgeon, L. a.a; The Diary of H.M.
the Shah of Persia during the Tour Through Europe in A.D. 1873, Bibliotheca Iranica/Mazda Publishers,
California, 1995; J. R McNeill och William H. McNeill, a.a.s. 259-272.
11. Fazeli, N. a.a; Ridgeon, L. a.a kap 2, A Travellers Narrative - Mirza Malkam Khan.
12. Sachenida, a.a; Keddie, N. R. Iranian Revolution in Comparative Perspective, The Modern Middle East och
Keddie, ed. Religion and Politics in Iran o.a; W. M. Floor, The Revolutionary Character of the Ulama: Wishful
Thinking of Reality?
13. Förloppet perioden 1905-1909 beskrivs av Ervand Abrahamian i The Modern Middle East,
a.a.,Transformations in Society and Economy, 1789-1918 med artikel hämtad från Iranian Studies, vol II nr 4
1969; se även Afary, J. The Iranian Constitutional Revolution 1906-1911, rec. i The Iranian 2000-10-18;
Abahamian, E. a.a. sid. 50-168; Arjoman, S. A. a.a. sid. 34-58; Ridgeon, L. a.a. kap 3 Shaykh Fazlollah Nuri´s
Refutation of the Idea of Constitutionalism; Katouzian, a.a avsnittet Arbitrary rule: a comparative theory of state,
politics and society in Iran; Yapp, M. E. a.a.s. 247-260; Dabashi, H. a.a.s. 89-104; Ahmazadeh, H. a.a.s. 64-124;
Bonakdarian, M. a.a.; Enayat, H., a.a.s. 161-194, Aspects of Shi`i modernism; Keddie, N. R. Modern Iran, s. 58-
72; Mackey, S. a.a.s 124-156.
14. Fazeli, N. a.a; Dabashi, H. a.a.s. 248-63; Jahanbegloo, a.a; Enayat, H. a a.
15. Gheissari, A. a.a (1998) s 14-39, 109-19; Katouzian, H. a.a.s. 41-45; Thalén, P. Vi lever i tvivlets tidevarv,
rec. av Charles Taylor, ”A Secular Age”, SvD 2008-03-22; Kimball, C. a.a.s. 137
16. Fazlhashemi, M. www.iranica.com, juni 2006; Svenska Orientsällskapet, Årsbok 1937.
17. Bonakdarian, M. a.a; Browne, Edward G. a a; Mamalek, en av Irans mest popuära politiker. Åren 1900-1907
vistades han mestadels i Europa, främst Paris. Sedan han återvänt till Iran innehade han premiärministerposten
sex gånger (Ghani a a ); det beskrivna förloppet präglades även av motsättningar mellan demokrater och
moderater där mordet på ayatolla Sayyed Abdollah Behbahani ingick för vilket demokraternas ledare Taqizadeh
beskylldes.
18. Lloyd George, D. a.a.s. 327-346, Den mesopotamiska skandalen; Farmanfarma, inflytelserik politiker, gift
med en dotter till Mozaffar al-Din Shah; beträffande gränsdispyten Shatt-el Arab se The Geographer Office of
the Geographer Bureau of Intelligence and Research, no. 164, 1978, ”Iran - Iraq Boundary”,

23
Konstantinprotokollet, 1913, befäst 1975 efter förhandlingar ledda av Algeriets Boumedienne.
överenskommelsen revs upp av Irak 1980 då Iran-Irakkriget inleddes; Ali, T. a.a.s. 44-64.
19. Katouzian, H. a.a; I England ansåg man att Persia had always attempted to play one power off against
another thus creating tension between the two great imperial power. Only a cordial understanding would
prevent such a state of affairs from becoming worse. Problemet var engelsmäns och ryssars, inte iraniers. De
senare var de som skapade det; Twent y Five Years 1892 - 1916, vol 2 pp 166-169, här citerat från Cyros Ghani;
Chomsky, Noam, a.a; Carlberg, a.a. saknar anknytning till ett politiskt förlopp under den tid de svenska
officerarna tjänstgjorde i Iran. Ägnar ett kapitel, ”Tsarrysk gästfrihet” under en tid då tsarryssland attackerade en
parlamentarisk församling. Beträffande ofta nedlåtande, arrogant och kränkande beskrivning av irans befolkning
bland svenska officersfamiljer, återgett i svensk press, se Magnus Berg och Veronica Trepagny (red), Kolonialt
medvetande utan kolonier och Fazlhashemis uppsats Svenska officerare på uppdrag i 1910-talets Persien, t.ex.
Svensk tapperhet kontra persisk och En föregångare till Betty Mahmudy; Kuipers, Ronald L. Irak–World War I
end the British Mandate, www.workmall.com; Abbasov, M. The Anglo-American Oil Controversy in Iran 1919-
1924, Khazan University Press, 1998-1999; Raskolnikov, F. F. Tales of Sub-Lieutenant Ilyin – The Taking of
Enzeli, Gevork, K. Battle for Baku 1918, Military History magazine, 2005-06-29; The Diaries of General Lionel
Dunsterville 1911-1922, www.gwpda.org/Dunsterville; Winegard, T., Dunsterforce: A Case Study of Coalition
Warfare in the Middle East, 1918-1919, Canadian Army Journal vol. 8.3 (Fall 2005), s. 93-109.
20. Mossadeq, Mohammad, 1882 - 1979, son till Mirza Hedayat Ashtiani, under kadjarerna finansminister i 21
år, d. 1895. Mossadeq gifte sig 1902 med Zahra, prinsessan Zia Saltaneh, sondotter till Nasser al-Din Shah.
Mossadeq hade stött den konstitutionella revolutionen. Premiärminister 1951, motarbetad av shahen, England
och USA fram till CIA:s statskupp 1953. Vid hans begravning 1979 slöt en miljon upp; Zirinski, M. P. Imperial
Power and Dictatorship and the Rise of Reza Shah, 1921 - 1926, International Journal of Middle East Studies,
1992 nr 4 s 640-663; Wright, D. Ironside, William Edmund, 1880-1959, Encyclopedia Iranica; Ghani, a a,
Seeyed Zias 100 days.
21. Qavam, yngre bror till Vosoug al Dowleh, gjorde snabb karriär från 1909. Inrikesminister 1911, byggde upp
gendarmeriet. Ministerposter 1914, 1918. Guvernör i Khorasan 9118 - 1921. Ansågs som framstående och
skicklig administratör och en av sin tids mer framstående kalligrafimästare.
22. Turkiska inrikesministeriet 02-04-06; Arjoman, a.a; Ghani a.a; sedan Standard Oil dragit sig ur inträdde
Sinclair Oil med fördelaktigt bud. Situationen gav upphov till starka spänningar mellan England och USA. Den
amerikanske konsuln i Teheran, majoren Robert Whitney Imbrie, mördades 1924 varmed Sinclair Oil lämnade
Iran. Det har förmodats att mordet blev iscensatt av Anglo-Persian Oil Company; Abbasov, Mamed, The Anglo-
American Oil Controversy in Iran 1919 - 1924, Khazar University Press, 1998 - 1999; Asad och Owen, a.a.s.
115-26; Begli Beigie, A. R, Repeating mistakes - Britain, Iran & the 1919 Treaty, The Iranian, 27 mars, 2001.

Kapitel 7…………………….

Från statskupp till revolution

En tjugoårsperiod, tiden från sekelskiftet fram till Ahmad Shahs fall, hade kretsat kring tobak, olja, revolution
och zonindelning. Slutskedet präglades av en rysk revolution, ett krig och ryskstödda republikbildningar i norra
Iran vilket varken gladde Teheran eller London. Med turkar, tyskar och ryssar i Bakuområdet förenklade inte
situationen. Generalen Dunstervilles ”städoperationer” i Azerbajdjan gav inte någon märkbar utdelning.
Motsättningar mellan Curzon och efterträdaren till Sir Percy Cox, Herman Norman, bidrog till kaos. Det gjorde
även nedläggningen av engelsk militär närvaro i norra Iran, Norperforce, liksom Curzons vidhållande av 1919
års fördrag. Lloyd George som 1916 tillträtt premiärministerposten visade svalt intresse för en irankommitté
som oppositionen mot hans utrikespolitik drivit fram. Med detta kunde generalen Ironside, utsedd av det
brittiska försvarsdepartementet, inte av utrikesdepartementet, agera. Med långtgående befogenheter tog han
sina order från Bagdad där Cox tagit över. I London hade samtidigt en ny utrikesminister, Winston Churchill,
synpunkter på hanteringen av iranfrågan. De låg närmare Herman Normans än Lord Curzons. 1

Iran under Reza Shah kom att vila på en stående armé och en moderniserad förvaltning
………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………

24
25