Om Iran och Armenien

…samspel och konflikt…

2019
Kent Eklind
 Om Iran och Armenien
Allt sedan antiken fram till vår tid är ett armeniskt-iranskt
samspel på många sätt sammanflätat. Mindre omskrivet
präglas det av tvära kast och maktspel med yttre och inre
spänningar. Till dem har omgivande länder, Turkiet,
Ryssland, Iran och lokala maktcentra, Khanat, bidragit, i vår
tid det armeniska folkmordet.

Beläget i södra Kaukasien, Sydvästasien, har Armenien,

Hajastan, formellt republiken Armenien, sin vagga runt
Vansjön. Som inlandsstat gränsar landet i norr till Georgien,
i väster till Turkiet, i öster till Azerbajdzjan, i söder till Iran
och den autonoma republiken Nagorno-Karabach, sedan 2017
Republiken Artsach. Denna, huvudsakligen befolkad av
armenier, är inte internationellt erkänd och utgör en
tvistefråga mellan Armenien och Azerbajdzjan efter
ländernas självständighet 1918. Den förklarades autonom av
Sovjetunionen 1923 och står från 1994 under gemensamt
överinseende av Armenien och Nagorno-Karabach.1

I söder flyter floden Aras. Den blev, efter de iransk-ryska

krigen under 1800-talet med Gulistan- och Turkamanchai-
fördragen gräns till Iran. Armenien avskildes från Iran.
Senare anlade Iran och Sovjetunionen Aras-dammen på
flodens västra strand i staden Poldasht, belägen i Irans västra
Azerbaijanprovins. Huvudstad är Jerevan.2

Med politiska och kulturella band till Europa räknas

Armenien ibland till de europeiska länderna men landet
ingick en gång i ett större område. Under 500-talet f.v.t.
invandrade folk som bar med sig indoeuropeiska språk. Det
antas ha rört sig om två folkgrupper, en med ursprung i det
antika kungadömet Urartu, en i nordöstra Turkiet. Språket,
armeniskan, har ett eget skriftspråk vars alfabet skiljer sig
från angränsande språk. Med persisk, parthisk och romersk
närvaro har följt ett betydande inslag av låneord. Andra ord
som har ett okänt ursprung antas komma från utdöda
1
fornspråk. Forniranska benämningar som Marzban
återkommer i tidiga arabiska källor, under de iranska
sasaniderna en militär befattning, senare benämningen på ett
guvernörsämbete.I

Av armenierna, är runt 9 miljoner spridda över världen, den

armeniska diasporan. Dagens Armenien har drygt 3 miljoner
medborgare. Från 1800-talet var landet underordnat
Ryssland. Dagens självständiga stat bildades 1918 efter den
ryska revolutionen men 1920 blev landet återigen ryskt som
sovjetisk delrepublik. Vid Sovjetunionens sönderfall var
Armenien och de baltiska staterna först bland tidigare
delrepubliker att deklarera sin självständighet 1991.II

I Partherna, Parnerna eller Dahae. iransk nomadstam, förmodligen Rigvedas Dasa. Från
250-talet f.v.t parther från Parthava, hos assyrierna Partakka, under akemeniderna
satrapområdet Parthava med Hyrkanien, idag Gorganprovinsen, det fornpersiska Varkana
(varglandet) med centrum i Zadracarta, dagens Sari.
II Namnet Armenien härleds till ordet arm med tillägget ini. Språkforskarna pekar på
hettiska källor; Urartu, forntida rike, ca 1200 - 600-talet f.v.t. vid Vansjön i östra nuvarande
Turkiet. Rikets största utbredning var i Armenien, östra Turkiet och nordvästra Iran.
Huvudstaden låg vid Vansjöns östra strand, Tushpa, idag staden Van.

2
När Mederna från början av 700-talet etablerade ett välde
runt nordvästra Iran blev Armenien blev en del av det som
kallades Stora och Lilla Medien en östlig korsväg i ständig
konflikt med parther, seleukider och Rom. Sedan Mederna
överflyglats av de persiska akemeniderna fick Armenien och
Lydien vika sig och Armenien omnämns för första gången som
en sammanhållen riksbildning när perserkungen Darius I
beskriver sina erövringar. Förloppet blev runt tusentalet
infogat i den iranske nationalskalden Ferdosis nationalepos
Shah Nameh, Kungaboken.3

MediaWiki

Under historien har Armenien haft varierande utsträckning.

Som störst var det cirka 800 f.v.t. då det sträckte sig från
Kaukasien till Medelhavet På 200-talet f.v.t. trängde
stäppfolk in där iransktalande stamsegment, Sarmatier,
Alaner, Skyter och Parther ingick. De senare etablerade en
dynastibildning, Arsakiderna, som bestod under 500 år. Med
regenten Mithridates II fick de ett dominerande inflytande i
Armenien där den lokale regenten Artavasdes satt på tronen.

3
En följande sasaniddynasti slog tillbaka Kushandynastins4
expansion. Samtidigt kom, en reaktion mot HellenismenI där
fornkaldeisk astrologi ställts mot grekisk rationalism och
romersk pragmatism. Det hade öppnat för grekiska influenser
i en värld där den iranske profeten Zarathustra efterlämnat
en av världsreligionerna, zoroastrismen. Ett kraftfullt
prästerskap förenade stat och kyrka. Med kristendomens
utbredning via Armenien skapades en konfliktyta.5

Armenien blev ortodoxt kristet år 301 e.v.t. som en del av

den orientaliskt ortodoxa kyrkan. Armenien var det första
land österut som omkring 300-talet antog kristendomen som
officiell religion. Som Armeniens apostel och grundare av den
armeniska kyrkan nämns martyrerna Judas Taddeus och
Bartolomaios. Gregorios Upplysaren anses som armeniska
apostoliska kyrkans förste katolikos (patriark). Hans ättling,
Isak den store, kunde bibehålla en armenisk nationell enhet
då landet var delat mellan Östrom och Persien. Under en
storhetstid från 15-till 1700-tal anlade kungen Tigranes I
staden Djolfa vid floden Aras, idag på den iranska sidan av
gränsområdet. Där anlades på 900-talet den armeniska St.
Stefanskyrkan, renoverad på 1600-talet. I Djolfa etablerade
armenier tillsammans med judiska köpmän nätverk för
silkeshandeln som passageväg för karavantransporter.
Armeniska köpmän sökte sig till Isfahan och under Shah
Abbas den Store flyttades handeln dit, det nya Djolfa. Det blev
ett affärscentrum till 1600-talets slut då transportlederna
flyttade till Indiska Oceanen. Hippalus hade påvisat
passadvindarna. Man fann att de kunde utnyttjas för att nå
Indien och Kina.

När Arkwright och Crampton introducerade maskiner som

gav samma tråd som indisk hamnade Irans silkesproduktion
i England. Då hade safaviddynastin nått ett slutskede men
textilindustri, metallhantverk och kalligrafi hade satt sina

I Med Alexander den Store hade grekiska stadsförbund och akemenidisk administration
förenats. Alexander såg sig som en ny Zeus son, en återuppstånden Akilles med uppgift att
erövra världen. Han övertog han det sigill som använts av Darius III. Ur detta steg en
kosmopolitisk kultur fram, Hellenismen

4
spår. Det persiska miniatyrmåleriet blev förebild för indisk
miniatyrkonst inom moguldynastin. Broarna över floden
Zayande Rud, Talar Ashraf Hakimmoskén och den armeni-
ska Vankkyrkan hade kommit till. Ottomanerna använde
persiskan som förvaltningsspråk.6

Armeniska kyrkan, Teheran och S:t Stefanskyrkan, Djolfa

Då hade iranska arkitekter med den stora moskén i Isfahan

som förebild skapat arkitektoniska mästerverk som Taj
Mahal även om Robert Byron i sin 1937 utgivna Vägen till
Oxanien ansåg att Kungamoskén i den sydvästra delen av
maidan, vars gigantiska blå kropp och enorma ytor med grovt,
blomdekorerat kakel utgör just den sortens ”orientaliska” miljö
som är så omtyckt av Omar Khayyam-fantaster.7

5
 Orontiderna
Orontiderna Eruandid- eller Yervandunidynastin, ärftliga
dynastier, var efterföljare till järnålderskungadömet Urartu i
nordvästra Iran. Efter Urartus nedgång dominerade
orontiderna och mederna Armenien från 600-talet f.v.t. till
100-talet e.v.t. Satrapibildningar, län, kom till stånd.

De följdes av akemenidernas Darius I som lade Armenien

under sig 553 f.v.t. En revolt slogs ned 521. Huvudstad var
först Tushpa, senare Erebuni, idag Jerevan. Ett oberoende
kom med Alexander den Store med kungadömen som Sophene
och Commagene, tidvis underordnade romarriket.

Orontiderna blev den första av tre dynastier som behärskade

Armenien som ett kungadöme 321 f.v.t. till 428 e.v.t.
Grundare var Orestes I Sakavakyats vars son, Orontid,
förenat sina styrkor med Cyrus den store och besegrat
Medien.

När Alexander den Store mötte perserna i slaget vid Issus

skall den armeniska delen av den persiska hären ha uppgått
till, troligen överskattat, 40,000 infanterister och 7000
kavallerister. I slaget vid Gaugamela (Arbela) deltog
armeniskt kavalleri förenat med Kappadoniker i en
högerflank där Orontes II, förmodligen inte tillhörig de
tidigare namnbärarna, ingick.I

Efter Gaugamela kunde Orontes III etablera Armenien som

självständig nation men den erövrades 201 f.v.t av Artashes
I, en seleukidisk general. Den sista orontidkungen Orontes IV
dödades, men ätten kunde fortsätta styra Sophene och
Commagene.8

I Alexander besegrade perserna i tre slag, 334 f.v.t. vid floden Granicus nära staden Troy,
idag Turkiska Ergili, 333 i maj i slaget vid Issus på slättlandet vid İskenderun i södra Turkiet
och ett sista avgörande slag 331 vid Gaugamela, slaget vid Arbela, nära staden Dohuk i Irak.

6
Under ett parthiskt välde, 247 f.v.t.– 224 e.v.t., fick en
aristokrati framskjutna positioner med familjer som
Kamsarakan, Mamikonyan, Pahlavouni och Arshakounis. Ett
Arsakidiskt kungahus blev inrättat 66 f.v.t. Roms Nero lät
placera Tirdat I på den armeniska tronen. Kronprinsen
Tigranes fick en plats i det parthiska rådet som representant
för Armenien.

Med Tigranes II (den store), son till Artavazd I, som

regerade 94 – 54 f.v.t. och satts på tronen av perserna
behärskades ett område från Ararat i norr till Tyres i söder.
Tigranes son Artavazd II skulle sedan förlora det mesta till
Roms Antonius som förde honom till Kleopatra. När han
vägrade henne sin underkastelse halshöggs han.9

7
 Gränstvister
När partherna fått fotfäste i Armenien kontrollerade de
sidenledernas centrala delar. Med generalen Suren krossade
de romarna på väg österut vid Carrhae, följt av ett fördrag.
Det blev grund för en dynastibildning, arsikiderna.I

Efter nederlaget vid Carrhae och mordet på romkejsaren

Caesar hade hämnd blivit ledmotiv i Roms hållning österut.
Triumviren Marcus Antonius tog över Caesars planer på att
utvidga Rom österut. Det skulle ske genom Armenien via
Medien och Atropatene, greker och romares Azerbajdjan. Rom
inledde 36 f.v.t ett fälttåg sedan Quintus Labenius, en
romersk officer som gått över till partherna, i allians med
Orodes besatt Syrien, Palestina, provinserna Pamphylia,
Cilicia och områdena ned mot Petra.II

För perser och romare var det sedan länge angeläget att den
andre inte fick ett alltför stort spelrum Armenien. Utan ett
persiskt hot slapp romarna fasta förläggningar utöver dem i
Syrien och perserna slapp motsvarande anläggningar i
Azerbajdjan. Det hela ledde fram till att Augustus enades med
perserna om att Armenien skulle vara neutralt, en buffertstat
för båda parter men utan arméer.10

Under det sista århundradet f.v.t. hade Rom under Sulla,

Lucullus och Pompejus trängt in i Armenien. Delar av
Anatolien, Syrien och kungariket Pontus annekterades.
Armenien, otillgängligt som passageväg, var trots detta
utmärkt som invasionsled utmed Arasfloden dalgång. Kunde
Rom kontrollera Armenien skulle Atropene (de iranska
Azarbaijanprovinserna) kunna nås. Därefter var den iranska
högplatån öppen. Om å andra sidan perserna kontrollerade
Armenien kunde de tränga västerut in i den anatoliska

I Carrhae, romersk benämning på staden Harran, belägen mellan Eufrat och Tigris i
provinsen Sanliurfa, sydöstra Turkiet Rom led där, 53 f.v.t. ett förkrossande nederlag Staden
fick under det sena assyriska imperiet stor politisk och kulturell betydelse.
II Enligt den forntida historikern Strabo härrör namnet Atropatene från en Aturpat,
”eldbevakaren”, som försvarat Lilla Medien mot Alexander den store

8
Kappadokiaprovinsen och Pontus, efter Mitradates VI Eu-
pators bortgång romersk provins. 11

Shapur II:s tillträde, 309 - 379, hade föregåtts av militära

motgångar under Bahram och Narses, landförluster som han
återställde med fälttåg mot Kushanerna. Narses hade 296
tvingats träffa ett fredsfördrag med kejsaren Galerius vilket
medfört att Nisibis och fem av provinserna söder om Vansjön
(Kurdistan) blivit romerska. Armenien hade förvandlats till
romersk vasallstat.

Samtidigt satte sig kvarvarande arsakider som motsatt sig

sasaniddynastin (224 - 651) på tvären. Det gynnade romarna
som i sasaniderna såg en territoriell och religiös fiende. De
kunde påräkna stöd från Tiridates III i västra Armenien och
kungadömet Iberia, Georgien, som inordnat kristendomen vid
300-talets inledning.

När armenierna drevs närmare Rom som buffert för

upprätthållandet av gränserna österut svarade Kavad med
att invadera Armenien 502. Med Heftaliternas (de vita
hunnerna) stöd tvingade han kejsaren Konstantin att uppge
frontstäderna Theodosiopolis och Martyropolis varefter
Amida (Diyarbakir) belägrades. Den östra delen av Svarta
havet med Lazica, det antika Kolchis, gammalt tvistemål
mellan perser och romare, kom i blickpunkten.I

Under perserregenten Anushirvans sista år med belägring

av Nisibis 572 och oenighet mellan bysantinska generaler blev
de instängda i Dara varefter en fredsöverenskommelse
tvingades fram. Anushirvan besatte Armenien. Östrom hade
försvagats. Fredsförhandlingar 576 misslyckades sedan
sasaniderna vunnit framgångar i Armenien. Rom försökte få
en uppgörelse men perserna vägrade släppa Dara med
anspråk på ett lösenbelopp. Först när den bysantinske

I Heftaliterna, halvnomadisk centralasiatisk stam som vid 400-talets mitt trängt in i

Afghanistan och Indien, ibland benämnda Huna eller indo-heftaliter. Besegrade sasaniderna
454 med administrativt centrum norr om Kabul. Föll i Indien år 527 varefter turk-sasanidisk
samverkan medförde att de föll 562.

9
generalen Maurikios, av Tiberius II utsedd som dennes efter-
trädare och framgångsrik mot perserna i Mesopotamien
återkallats till Rom kunde mellanhavandena normaliseras.
Anushirvan kunde återta Armenien men gick bort 579.I

Det sasanidiska-romerska konfliktområdet med Svarta havet, Armenien,

Iberia, Amida, Dara och Nisibis

I Khosrow I, Anushirvan, 531 - 579 e.v.t., i arabiska källor Kisra, den rättfärdige. Nedanför
tronen i Ktesifon stod alltid tre tomma stolar - en för kejsaren av Kina, en för Stor-Khanen,
överhuvudet för mongolerna och en för den romerske kejsaren, Brown, Peter, The World of
Late Antiquity, Thames & Hudson, London, 2002

10
 Brytpunkter
Under akemeniderna hade Armenien från 500-talet
iraniserats. I denna värld ingick Zoroastrismen. Där talade
man om individens fria vilja i valet mellan gott och ont. Det
hade förts fram av den iranske profeten Zarathustra, en
monoteism med inslag av etisk dualism. Den kom att påverka
de abrahamitiska religionerna.12

Strabo, historiker, geograf och filosof omkring 63. - 24 f.v.t.

ansåg att Armenien var ett zoroastriskt land som delade sin
religion med perser och meder. Man ärade gudinnan
Anahitas, förbunden med den grekiska Aphrodite. En äldre
forniransk elddyrkan hade tagits upp med uppförande av
eldtempel där en eld enligt traditionen skulle brinna
kontinuerligt, i Armenien en inkomstkälla med
tempelskatter, förlaga till katolicismens avlatsbrev.

När sedan sasaniderna förenade stat och kyrka mötte det

motstånd. Eldtempel, utformade under parther/arsikider,
demolerades. Samtidigt spreds kristendomen österut. Det
blev, sedan Tiridates III konverterat under tidigt 400-tal, å
ena sidan en kamp mellan trosriktningar, å andra sidan en
maktkamp mellan perser och romare.

Armenien blev korsväg. Hellenistisk religionssynkretism,

gnosticism, grekiskans kunskap och insikt trängde in. Det
levde kvar till medeltiden. Av huvudtyperna, den iranska
mandeismen och den syrisk-egyptiska, blev den förstnämnda
ett av iransk islams särdrag. Det var kristendomens
utbredning som hade lett till detta. Den hade redan från
apostolisk tid nått österut. Där fanns, så som det uttryckts i
äldre litteratur, två ariska världsvälden när kristendomen
föddes, Rom och Iran. Mellan dem var en semitisk kil inklämd.
Den sökte skydda sin egenart gentemot både hellenistisk och
persisk övermakt. 13

11
Ett tryck från Rom som ville österut tilltog när Tigranes III
orienterade sig mot kristendomen. Perserkungen Bahram II
svarade med att försvaga de kristnas ställning. De vände sig
till den persiske arvfienden Rom för stöd. Armenien blev
buffert för Roms östra gränsområden men när Heftaliterna
trängde västerut och pressade bort persernas Firuz från
tronen blev motsättningarna allt mer präglade av
sidenrutternas varuflöden och indiska oceanens sjövägar.
Armenierna ålades att ge upp kristendomen till förmån för
zoroastrismen.

När perserregenten Yazdegerd sedan utsåg sin son till

persisk-armenisk regent förvandlades Armenien till
vasallstat. Armenierna beordrades att uppge kristendomen.
De vägrade med ständiga sammandrabbningar från 450-talet
fram till 480-talet. Då kom ett fördrag till stånd varmed
Armenien kunde behålla kristendomen sedan kyrkan med
kyrkomötet i Kalcedon 451 gått skilda vägar i öst och väst.

Rom gjorde upprepade försök att besätta Armenien tills det

stod det klart att kristendomens utbredning i Armenien var
mer brännande än markinnehav. Den religiösa kartan
började förändras. Zoroastrismen försvagades samtidigt som
den sasanidiska eran gick in i ett slutskede. Persernas
Khosrow II Parvez intog Armenien vid 600-talets inledning
men led ett förkrossande nederlag mot den bysantinske
kejsaren Heraklios (610 – 641).

Rom såg det som en öppning österut efter århundraden av

persisk-romersk krigföring men nu trädde araber in i bilden.
En persisk-romersk maktkamp förvandlades till Pax Arabica.
Islam raderade Irans zoroastrism. Armenien behöll
kristendomen.14

12
 Zarathustra
Det persiska inflytande i Armenien satte spår i den religiösa
kartan.

I tidiga religiösa föreställningar hade gudabilden inga

mänskliga drag. I en forniransk värld fanns Asman och Zam,
himmel och jord, Hvar och Mah, sol och måne och Vata/Vayu,
vinden. Det var en natursymbolik, en dualism mellan ont och
gott.

Med profeten Zarathustra, en reformator, i konflikt med en

äldre medisk mazdaism, introducerades en panteistisk Gud.
Denne inneslöt alla element, en monoteistisk högste skapare,
Ahura Mazda. Detta grundlade zoroastrismen, en av
världsreligionerna. Med få efterlämnade skriftliga spår fördes
ett etiskt inslag in, en främreasiatisk gud, personlig till
skillnad från motsvarigheter österut. Det framträder i
zoroastrismens heliga skrifter Gathasångerna, byggda på
föreställningar delvis tillskrivna Zarathustra. De förmedlade
en abstrakt vision av en Gud, Ahura Mazda, som kommu-
nicerade med människorna via sina rådgivare, Amesha
Spenta, egenskapsattribut, ibland personifierade.15

I detta fanns inte, som hos Platon, etiska lärosatser om en

god stat. Etiken knöts till individen. Denne hade att med ett
frivilligt val tänka, tala och handla rätt. Tre särdrag satte
avtryck in i vår tid, menog och getik, (det himmelska och det
jordiska, det synliga och det osynliga), dualismen (gott och ont, ljus
och mörker) och skapelsen, en frälsare som skulle återkomma.
Zarathustra beskrivs som en visionär och reformator. Hans
budskap ersatte forniranska föreställningar med monoteism.
Där fanns dualistiska inslag med rådgivare knutna till den
högste guden, Amesha Spenta, som i juden- och kristendomen
omvandlades till änglar och en frälsare.

Platons styvfar, Pyrilampres, hade varit god vän till Perikles

och ambassadör hos perserregenten Artaxerxes I. Hans

13
iranska nätverk var omfattande. I Staten framträder Platons
förtrogenhet med forniransk religion och dualism. I Lagarna,
mindre utopisk, återkommer i den tionde boken det goda och
det onda med Myten om Er. I dialogerna finns drag av
forniransk påverkan, ett högsta goda som påminner om
zoroastrianismens Vohu Manah.I

Med Zarathustra, där en andlig och en materiell dimension

framträdde, makrokosmos visavi ett mikrokosmos,
framträdde ett filosofiskt system som banade vägen för
individualismen. Sådan tvådimensionell indoiransk dualism
såg kristenheten som polyteism. De kristna armenierna
förknippade det med pastorala föreställningar kring vatten
och eld vilket inte var en Gud utan flera, falska, sådana. De
hade, med rigid tillämpning under medisk tid, skapat
demonerna. I detta låg kulturmönster från fenicier,
babylonier, indier och egyptier. Med Zarathustra placerades
Indra Varuna och Mitra i den indiska Rigveda, motsvarighet
till den iranska Avestan, bland demonerna, daevas medan
Avestan talade om Ahura Mazda, det goda, medan demonerna
representerades av Ahriman, det onda. I Egypten fanns Horus
och Set, ljuset och mörkret. Demonerna, återkom sedan i
gotiskans tieval, isländskans djofull och svenskans djävul. I
latinet blev det Divus, Italiens, Frankrikes och Spaniens
Diabolos, en ond ”satan”.

Detta liksom själens odödlighet och en uppståndelsetro togs

upp inom judendomen när perserna löst upp den babyloniska
fångenskapen. Aposteln Johannes talade om en kamp mellan
Gud, hans lamm och Satan – men den sistnämnde var
underställd Gud, inte lik-ställd.16

Spännvidden hos Zarathustra blev av orientalisten Walter

Bruno Henning en gång formulerat på följande sätt:

I Frälsaren, Saoshant, framträdde i slutfasen av antagna cykliska förlopp om 9000 - 12000

år, indelat i tre faser, Skapelsen, Blandningen och upplösningen. Förmodligen påverkat av
den förantika mediske guden Zurvan och dennes världsålderslära blir det i vår tid ett mytiskt
okänt skymningsland.

14
 Zoroasters religion (liksom de flesta dualistiska rörelser) förstås bäst
som en protest mot monoteismen. Varhelst en monoteistisk religion
etablerar sig, kommer denna protest till uttryck – om där finns en
människa med en hjärna i sitt huvud. Varje påstående att världen
skapades av en god och välvillig gud måste väcka frågan varför
världen, som den ser ut, är så långt ifrån god. Zoroasters svar, att
världen har skapats av en god och en ond ande, med lika makt, som
föresatte sig att spoliera det godas arbete, är ett komplett svar: det är
ett logiskt svar, mer tillfredsställande för ett tänkande förstånd än det
som ges i Jobs bok (...) han var den förste som förde fram denna protest,
grundad på förnuft, emot monoteism; och han var den förste som med
att dra konsekvenserna av sin dualism kunde ge sin sublima
föreställning om positioneringen av det mänskliga. (Gnoli, G., a.a.
introduktionen)

Inom kristenheten skulle zoroastrismens budskap fortleva i

kristna sekter i norra Italien och södra Frankrike under 1200-
talets första hälft. Betraktade som kättare blev Valdensare,
Albigensare och Katarer kyrkans gissel som måste utrotas.
De upprätthöll orientaliska och förkristna föreställningar där
dualismen kretsade kring kampen mellan goda och onda.
Katarerna, med kopplingar till Balkanområdet, hade sitt
centrum i franska Languedoc och Provence. Påven
Innocentius III beordrade ett korståg då både provensalsk
kultur och språket mer eller mindre försvann. Det var ett
förspel till John Wycliffes ifrågasättande av engelsk
statsmakt - längre fram Luther och Calvins budskap. Det
goda och det onda återkommer idag i filmens värld, Star
Wars.17

För eftervärlden har Zarathustra på många sätt åter-kommit.

Under 1700-talet i Jean-Philipe Rameaus opera Zoroastre (1749),
senare hos Mozart med operafiguren Sarastro i Trollflöjten. Carl
Jonas Love Almqvist skrev 1839 satiren Ormus och Ariman med
lånegods från mazdaismen. Richard Strauss gav symfonisk dikt
titeln Also sprach Zarathustra, opus 30, 1895–1896 vars ledmotiv
togs upp i film av Stanley Kubrick. Mest känd har han måhända
blivit genom Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra (1883).
Härifrån hämtade Gustav Mahler i sin tredje symfoni alt-solot O
Mensch

15
 Iran och dualismen
Inom den förantika föreställningsvärld där Iran en gång
erövrat det babyloniska främre Asien, västerut, funnits en
tvillingmyt. Fader var en högste gud, Zurvan, den oändliga
tiden. Hans tvillingar identifierades som ljuset och mörkret.
När de förantika Gathasångerna i vers (Yasna 30), stroferna
3 till 6, ger uttryck för en motsägelse är den inte densamma
som den under de senare sasaniderna. Där är den fysisk. I
äldre förställningar är det något som fanns redan från
begynnelsen, en avlägsen oidentifierbar drömvärld. Det
påminner om fornnordisk mytologi. Där går Frej och Njord till
Asarna, Mimer och Höner till Vanerna, måhända en del i ett
sökande efter det rena landet, konsten att uppfinna våra
förfäder som Maja Hagerman en gång uttryckte saken.18

Begreppet Dualism brukar definieras som en metafysisk

term, motsatsen monism och pluralism, en skiljelinje mellan
materialism och idealism. Inom filosofin ges det två
innebörder, substansdualism, där världen består av två
urämnen eller substanser och egenskapsdualism där världen
är uppbyggd av två grundläggande olika egenskaper, till
exempel materia och själ. De kan inte kan reduceras till var-
andra och de kräver olika förklaringsmodeller.

Detta blev infogat i en teologisk dualism - världen har

uppkommit och styrs av två motsatta krafter, det onda och det
goda. Det var med sasaniderna en antagonistisk konflikt på
liv och död, skild från en förantik kosmisk begynnelse. I
kinesiska Yin o Yang var det en konflikt i samverkan och
balans, nödvändig för en kosmisk harmoni. Med den
sasanidiska antagonismen beskrivs Zoroastrismen som en
dualistisk lära men den är monolatrisk. Det finns en dualism
på individnivå, en "etisk dualism", inte två jämbördiga
oförenliga krafter i världen. Denna inrymmer en kosmisk
dualism mellan godhet och ondska. Där är godheten
befriande, segrande, positiv, dynamisk och progressiv.19

16
Det har antagits (Petazzoni) att tron på en allvetande Gud var
identisk med himlavalvet. Om detta finns å den andra sidan
ett flertal olika teoribildningar. I den iranska dualismen
fanns från början en höggud med eget väsen. Det utvecklades
till ett gott och ett ont, två motstående principer där
människan hade att välja. Det utmynnade i en gudsdom,
ordal, och en dom efter döden. Den dödes själ gick över
Cin´vatbron. De goda kom till saligheten, de onda till helvetet.
I senare zoroastrism blev dualismen tydligare. Guden Zurvan
ville mildra motsättningarna. De fördes i tiden, alltings fader
och härskare. Dualismen förstärktes sedan med mandeismen
som bar spår från parthisk tid. Dualismen representerades av
ljuset och mörkret. Det återkom i manekeismen med ljusets
och mörkrets värld. Det vann stor utbredning i den romerska
världen för att slockna ut på 500-talet. Rester levde kvar
bland medeltidens katarer.20

Till inslagen i en iransk islamism hörde inkorporeringen av

zoroastriska element - en apokalyptisk frälsare, Saosiant,
världens förnyelse, domens dag och ett inträde i paradiset.
Det bar spår av judisk-kristna influenser, Jesus återkomst, i
shi´ismen den försvunne tolfte imamen. Förloppet kan fogas
in i faser, den gathiska förantiken, den zurvanitiska
tidsdimensionen, förenklingen i medelpersiskan med ett
symmetriskt motsatsförhållande och en transformering av
detta inom en iransk islamism.21

Filosofen Friedrich Nietzsche, 1844 – 1900, förklarade sitt

namnval på arbetet Also sprach Zarathustra med att perserna
var de första som anlade en bred och mångsidig syn på
historien. Om det goda och det onda sägs i Ecke Homo, 1908,
att ondska var endast en variation av det goda, en
kategorisering som mänskligheten gjort för att tillhandahålla
ett syfte för sin existens - att bli en god människa. Nietzsche
låter Zarathustra övervinna en doktrinär dualism. Det
kommer till uttryck i hans Bortom gott och ont (1886).
Nietzsche såg detta som zoroastrismens mest intressanta
infallsvinkel. Dualismen speglas i Ferdowsis Shahnameh och

17
den keltisk/nordiska folklore som återkommer i Tolkiens
Sagan om ringen.

En dualism påverkad av indiskt-iranskt tankegods återkom

hos Fichte, Schelling, Hegel och Schopenhauer, en dialektik
som färgas av motsättningar. Det speglar profetiskt budskap
som den iranske filosofen Sohrawardi, d. 1153, tillförde med
en filosofisk mystik i hans ljuslära, Ishraq. Det fördes vidare
av Ruzbehan Baqli Shirazi, 1128 - 1209, Ibn Arabi, 1165 -
1240 och Mahmud Shabestari, 1288 - 1340, samtida med
timuridhärskaren Shahrukh. Det var en iransk tradition som
fångades upp av Mulla Sadra, 1571 - 1640. Där fanns en
dualism formad som skiljelinje mellan medveten och icke
medveten existens. Det blev brytpunkt mellan sufism och
shi´ism från tiden för safaviderna. De tog upp den
bakomliggande ram som formats av Sohrawardi, en iransk
islamism som bar spår av zoroastrianismen, Platon, ett
västerländskt Graalmotiv och urkristendomen.22

Där föll den cartesianska tankegången om den enskildes

personlighet som en separerad enhet bort. Mulla Sadra,
samtida med Descartes, hade gått en annan väg. Likt Spinoza
försökte han förena kropp och själ men utan fritt spelrum för
den enskildes jag tänker. Detta tillhörde endast Gud. Spinoza
talade om existensens logiska enhet. Han, liksom Leibniz,
hade inte, till skillnad från Thomas av Aquino, varit
främmande för ett teosofiskt inslag i biskopen Anselms
Gudsbevis men detta skulle avlivas med Kants dualism sedan
David Hume väckt honom ur en ”dogmatisk slummer”.

Kant var den förste som kallade beviset för det ontologiska
gudsbeviset och kritiserade Anselm med utgångspunkten att
det är felaktigt att betrakta existens som ett predikat eller
finit verb. En person som föreställer sig något icke-
existerande kan ge en uttömmande beskrivning av detta trots
att objektet inte existerar.

18
Detta hade enligt Kant ingenting att göra med dess existens.
Då hade inte heller uppfattningen om Gud något att göra med
Guds existens eller icke-existens. Felslutet i Anselms
ontologiska gudsbevis var enligt Kant att använda predikatet
existens trots att det är ett första ordningens predikat - och
alltså bara kan användas om individen Gud.23

När senare Hegels världsande trädde in var det lång tid kvar
innan ett shi´itiskt närmande till Heidegger och hans
hermeneutik tog form. Idag har en iransk debatt fått en fort-
sättning med Abd al-Karim Surush (f. 1945). Den dualistiska
ram som kretsat kring det yttre och det inre, batin och zahir,
kom att gå igen hos Khomeini. Det var ett symbolspråk som
kan liknas vid Sohrawardis forniranska föreställningar. Det
yttre blir satan, det onda, det inre det goda. Där sorterades
shahen, USA och Irak in i det förstnämnda, islam i det sist-
nämnda. En zoroastrisk dualism återkom när Kh-meini ville
förstärka en iransk islamisk identitet, iraniyat.24

600-talet……en ny tid
Perser och romare hade slagits om ett herravälde över Syrien
och områdena ned mot Bagdad sedan akemenidisk tid. När,
längre söderut, detta ersattes av ett arabiskt tryck var tanken
att detta skulle kunna förvandlas till en erövring avlägsen.
Sasaniderna hade en militär styrka jämförbar med romarnas.
Den var emellertid försvagad efter ett halvt århundrades
krigföring om gränsen mellan öst och väst. När detta
förenades med revolter från egna generaler som Bahram
Chubin och Bistam saknades kraft för ett stöd av tronen. En
arabisk kraftsamling kulminerade.

Motståndet blev långt ifrån kraftfullt. Tidigare militära

framgångar, en erfaren officerskår och välutrustade militära
enheter räckte inte för att möta en ny fiende. Ett zoroastriskt
prästerskap, förenat med kungamakt, hade isolerats under
tiden som ett missnöje växt fram. Inom stora områden hade

19
kristendomen befästs. Utmed Kaspiska havets södra
kustområde kvarstod lokala motståndsfickor där araberna
nöjde sig med skatteindrivning-. Den dåtida armeniske
historieskrivaren Sebeos omtalar att eldtemplen fick stå
oberörda och religionsutövningen lämnades ifred men det
arabiska inflytandet i gränsområdena varierade över tiden.

När kalifatet försvagades kunde armenier och georgier vidga

sitt inflytande. Det kom till uttryck med upprorsrörelser som
under 800-talets första hälft öppnade för lokala dynastier,
Tahirider, Saffarider och den dynamiska Samaniddynastin
som, med sin kontroll över silvergruvorna och silverflödet till
Bagdad, bland annat besöktes under svenska vikingars färder
österut. I detta skeende hade starka ledargestalter som Abu
Muslim och Babak revolterat tills ett viss lugn kunde
återställas med abbasidkalifen Al-Mamun (813 - 833).25

I Irans västliga delar var deylamiter, ziyarider, buyider och

kakauyider motsvarigheter till de östiranska dynastierna. De
hade en mer uttalad shiitisk prägel, manifesterad med
buyiderna.

Österut hade kalifen Harun al-Rashid utsett sonen Yazid

Mazyad al-Shaibani till guvernör över Armenien. Denne
införde en ärftlig succession och sonen Mohammad kunde
efter upprepade revolter få kontroll över Armenien,
Azerbajdjan och Arran (856) med stöd av abbasidgeneralen
Bugha. Kalifatet medgav honom en arvsrätt till Ganja. I
Derbendområdet bildade en arabisk general en lokal dynasti
kring 869 och ytterligare en sådan dynastibildning
etablerades en kort tid av en centralasiat, Yusuf bin Divdad.
Han åberopade guvernörsrättigheter över Azerbajdjan och
Armenien, ett område som sträckte sig från Zanjan i söder till
Derbend i norr.I 26

I Darband, Derbent, porten, stadsnamn från 500-talet då sasanidernas Kavadh I byggde ut

den. Persisk bosättning från 800 f.v.t. Fram till 400-talet del av Kaukasiska Albania, dagens
Dagestan, historiskt en del av enklaven Nagorno-Karabach. Uunder persisk överhöghet
sedan Shapur I trängt undan Partherna. Under 500-talet gränsbefästning under persisk
marzban, se ovan. En judisk befolkning tvingades under Nadir Shah konvertera till Islam.

20
 Handelsvägar
Från 1500-talet var Armenien underordnat det osmanska
riket. Det var en tid då kineserna gjorde marina expeditioner
till Sydasien, Indien, Arabiska halvön och Afrika med
sjöfararen Zhang He. Handelsutbyte och diplomatiska
kontakter ökade. Då hade den parthiska arsakiddynastin i
förbund med armeniernas Tigranes lagt grunden till
handelsvägar genom Iran, de framväxande sidenrutterna.

Darius I hade infört ett postsystem, barid, med Kungavägen

där vägstationer stod till förfogande. Under nio dagar kunde
information föras från Sardis till Susa, en sträcka på 250 mil.
Samma distans utmed sidenlederna krävde tre månader.
Vägsystemet passerade genom Armenien där man fann runt
50 rastställen med 15 poststationer. Det var handelsleder som
föregåtts av ett utbyte mellan öst och väst redan med de
sumeriska och akadiska dynastierna. De kontrollerade
handeln runt Babylon där Zagrosbergen vek av år öster, Ett
skriftspråk vandrade österut.27

Det har antagits att mellan de sumeriska dynastierna och

Indien utgjorde den iranska högplatån en förbindelselänk där
detta spreds för att via Baluchestan nå Indien med
stadskulturerna Sind, Mohendjo-Daro, Harppa och Punjab.
Den låg i södra Kerman vid staden Jiroft som skall ha varit
en knutpunkt mellan öst-väst med den förantika
stadsbildningen Aratta. Det är föremål för dagens forskning.28
Sidenvägarna, använda från 200-talet f.v.t till 1200-talet,
hade huvudleder med åtskilliga avvikelser. Till varuflödet
hörde siden, guld, bärnsten, skinn, metall och kryddor som
ingefära och kanel. Benämningen Sidenvägen myntades i
slutet av 1800-talet av den tyske geologen Ferdinand von
Richthofen.29

Ledernas huvudrutter kunde gå från den ena ändan av

Asien till den andra men där emellan fanns hamnar. Med dem
bildades stråk utanför huvudlederna. För landtransporterna

21
fanns tre bryggor mellan Asien, Afrika och Europa. I väster
knöts det samman i nordvästra Afrika (Maghreb) med ett nät
där Alexandria och Kairo var knutpunkter för den maritima
ostindiehandeln.30

En södra rutt gick genom Taklamakans östra del fram till

Loulan för att förena sig med en nordlig led. Korsväg blev
Kashgar. En nordligare rutt gick över Tianshanbergen mot
Kaspiska havet via Tasjkent. Västerut gick lederna via Taxila
(öster om Indus), Kabul (under seleukiderna kaukasiska
Alexandria), Hectatompylus (Gorgan), Hamadan och, under
seleukiderna, till Seleukia.I

Andra ruttdragningar startade i kaukasiska Alexandria för

att via Kabul och Herat förenas med rutten vid Gorgan. Från
Seleukias gick godset västerut mot Antiokia, via Nisibis
vidare till Edessa och Armenien. Oklarhet råder om rutter via
Indien, Persepolis och Susa men det var ett handelsflöde som
å ena sidan var transkontinentalt, å andra interregionalt.

Sista steget i handeln söderut, oavsett om det gällde medel-

havet, Persiska viken eller Röda havet, utgjordes av land-
transporter. De hade alla sin slutpunkt i Bagdad. Därifrån
kunde två rutter väljas – en kort och en lång.

Den första gick genom Khuzestan till Shiraz, Siraf, Kish

eller Hormuz. Den andra gick i etapper till de större städer-
na i norra Indien och Kina, den antika sidenvägen, bomulls-
vägen. Där passerades sedan karavanerna lämnat Bagdad
Hamadan, Nishapour eller Mashaad. Därefter delades den i
tre grenar, via Balkh, Lahore och Dehli, via Herat, Kanda-
har, Ghazni och Kabul eller via en tredje som anslöt till den
transatlantiska asienleden med Bukhara och Samarkand som
mötespunkter för karavaner från Aleppo och Bagdad.

I Seleukia, vid Tigris västra strand, den första huvudstaden i Seleukidiska riket. Under
parthisk tid växte den samman med Ktesifon, en av världens största städer mellan 570 - 637
e.v.t. Staden omnämns för första gången i Gamla Testamentet. Ktesifon antas härlett från
Kasfia, ursprungligen det iranska Kas, kognat till kaspisk (som Kaspiska havet) och Qazvin.
Resterna efter staden ligger 32 kilometer sydost om Bagdad i Irak.

22
Från 1000-talet var det ett handelsflöde där det arabiska
kustområdet kontrollerade Röda havet och Persiska viken
som in integrerad länk i ostindiehandeln.31

Till tidiga handelsleder norrut hörde de som gick via Aral-

sjön och Baktrien och från Kaspiska havet västerut utmed
Volga. Förmodligen nådde de Åland och Gotland. Under
samma tid kom en viking (rus) att segla över Kaspiska havet
för att ockupera staden Barda´a en kortare tid. En annan,
viking, sveahövdingen Rurik, bosatte sig vid Ladoga för att
enligt Nestorskrönikan grundlägga det ryska riket med
Novgorod som huvudstad. 32

Karavanlederna var komplement till en transkontinental

europeiska-asiatisk sjöfartshandel. Det blev en prisfaktor som
påverkade allt från porslin och textilier till kryddor.
Sjötransporterna påverkades av de kvantiteter som gick
landvägen. Det var två interagerande fraktsystem.

23
När Portugal trängdes ut från Persiska viken medan sjövägen
till Indien och Kina blev attraktiv rubbades Centralasiens
strategiska betydelse. Områdena i norr dominerades alltmer
av turkiska nomadstammar. Bosättningar och oaser började
falla för ökensand och det blev allt mera kostsamt att säkra
vattentillgången.

Med Mingdynastin, utpräglat isolationistisk, kom slutet för

sidenvägarna. Centralasiatiska karavanleder ersattes allt
mer av maritima transportvägar i indiska oceanen. England
införde under 1600-talet triangelhandeln, holländarna
byggde upp en transitohandel. De italienska Venetianarna
var sedan lång tid en av aktörerna. I nordligare områden
växte Hansan fram. Judiska och armeniska nätverk bildades.

Vikingarnas färdleder

Huvudlederna i karavanhandeln 618 – 1750, ur Chauduri, Trade and

civilisation in the Indian Ocean, Cambridge University Press, 1985

De kom med Shah Abba att mer eller mindre dominera Irans
handel när det gamla Djolfa, beläget vid Arasfloden i
Armenien, blev överflyttat till Isfahan. Det blev centrum för
ett världsomspännande nätverk med manufakturverkstäder,
buyutat, från Armenien i norr över Gilanprovinsen i dagens
Iran via Kashan, Isfahan, Shiraz och därefter Bandar Abbas
vid Persiska viken.

24
Djolfa ingick i ett mönster, en växande köpmannaaristokrati
med armeniska och judiska centra i Kairo, Alexandria, Aden,
Hormuz och Isfahan som utgjorde nav i ett handelsflöde från
Anatolien till Tibet och från Bandar Abbas till Kanton.
Portugiserna som ockuperat Bahrein och Hormuzöarna
dominerade sjövägarna sedan de funnit sjövägen till Indien
via Kap Horn. Abbas kunde med britterna på sin sida tränga
undan dem från Bahrein 1602, från Hormuzöarna 1623. Det
öppnade för holländska intressenter. Det brittiska Ostindiska
kompaniet såg en möjlighet att få del i silketransporterna
men Abbas lät monopolisera silkeshandeln som nådde Europa
via Aleppo, Bursa och Izmir, idag turistort i Turkiet.

Huvudlederna handeln i Indiska Oceanen före 1500 – ur Chauduri, Trade

and civilisation in the Indian Ocean, Cambridge University Press, 1985

Samtidigt riktades Europas importbehov allt mer österut.

Moguldynastin i Indien behövde inte Iran när kontanta medel
kunde sökas i europeiska och indiska affärshus. Holland
lämnade den persiska sidenhandeln vid mitten av 1600-talet.
De vände sig till leverantörer i Marseille. De persiska
priserna hade stigit för att få en förbättrad handelsbalans på
en marknad dominerad av armeniska köpmannahus.33

25
Där ingick även ett minskande silverflöde. Nya leverantörer
trädde in medan silket redan sedan 1600-talets inledning
hamnat hos lokala mellanhänder i Mazandaran, Gilan och
runt Kaspiska havets västra kustområde. Där tog armeniska
affärsmän hand om intäkterna. De gick förbi Isfahans Djolfa
med försvagade finanser som följd när ett minskande
handelsflöde minskade statskassan Khassa. 34

Det har jämförts med en karavanstation, en entré och exit för

mynt, uttryckt som att välståndet i Persien liknar ett vatten
som av sig själv söker den kanal det skall passera för att nå
sin bassäng. Det var förenat med ett gradvis växande brittiskt
och ryskt inflytande.

Persiska viken – ur Floor W. The Dutch-Omani Relations, A Commercial

& Political History 1651 – 1806, Mage Publishers, Washington, 2013

Inflation och ineffektiv beskattning för att upprätthålla en

safavidisk maktbas vilande på en armé av köpta slavar bidrog
till att fördjupa en finansiell dränering av Iran. Då hade
Persiska viken präglats av motsättningarna mellan Oman och
vikens västliga del med Busher och Basra. Där utsattes
sjötransporterna för återkommande plundringar av lokala
marina aktörer som även kunde överta planerade
destinationshamnar. Det var ett faromoment utmed Irans
kustlinje utmed Persiska viken, Shibkuhkusten, trafikerad av
de kraftfulla Hulaaraberna.35

26
 Armenien och de rysk-iranska
krigen

Under 1800-talet drogs de norra delarna av det dåvarande

Iran in i konflikter med Ryssland och England. Koloniala
ambitioner medförde återkommande intrång på armeniska/
iranska intresseområden.

I kaukasus hade Ryssland allt sedan Peter den store försökt

expandera söderut. Målet var att nå Persiska viken och
indiska oceanen. Under 1800-talet eskalerade det till
krigshandlingar. Det föll bland annat tillbaka på Nader Shah,
1736–1747, vars krigföring lett fram till khanatbildningar
norr om floden Aras, bland dem Garabagh, Nagorno-
Karabach, Sjirvan, Baku, Ganja, Nachitjevan, Derbent
(Dagestan) och Armeniens Jerevan.I

Ett ryskt sändebud fanns i Iran från 1561. Delar av de

iranska områdena i Kaukasus, Gilan, Mazandaran och
Astarabad utmed Kaspiska havet ockuperades 1722.
Katarina den Stora förklarade Georgien som ryskt pro-
tektorat 1783, förnyat av Alexander I 1801 sedan Iran besatt
Tiflis 1795.36

Nader Shah hade markerat slutet på safaviddynastins

landförluster. Med honom slogs ottomanerna tillbaka.
Hamadan, Kermanshah och Tabriz intogs, i norr Georgien och
Armenien. I väster besattes Karbala och Basra (Irak).
Ryssland tvingades lämna Kaspiska havets kust, Baku och
Derbent. Med Ganjafördraget 1735 kom Azerbajdjzan,
Jerevan och Tiflis under iransk kontroll, Afghanistan 1738.
Kabul och Peshawar besattes. Nader Shah fortsatte in i
Indien. Mughaldynastins omtalade diamanter, Darya-eye

I Khanat, politisk enhet under en khan, vanligt bland mongoler och turkfolk. Khanatet kan
innebära olika grader av politiskt inflytande och struktur, hövdingadöme, furstendöme,
kungadöme och kejsarrike. Termen khaganat avser ett område styrt av en khagan,
"khanernas khan", vanligen med större befogenheter än dem som tillföll en khan.

27
Noar och Koh-e Noor (Ljusberget, del av brittiska
kronjuvelerna, överlämnad till britterna av Punjabs armé
1850) fördes till Iran. Dagens Turkmenistan, Bukhara och
Khivas återtogs 1740.

Kaukasiska khanatbildningar - Källa: Emin Bashirov - wikimedia.org

Efter Nader Shahs bortgång 1747 expanderade khanatet

Jerevan och blev efter det rysk-persiska kriget 1804 - 1813
centrum för det persiska försvaret i norr. Ryssland hade
belägrat Jerevan men slogs tillbaka av kronprinsen Abbas
Mirza. År 1808 belägrades åter Jerevan. Det misslyckades
men följdes 1811 av ett nytt krig startat av Fath Ali Shahs
son Abbas Mirza. Denne tvingades med betydande eftergifter
ingå ett fredsfördrag i Gulistan 1812.

Då hade, med Frankrike där Napoleon orienterade sig

österut, England trätt in för att skydda sina intressen i
Indien. Iran hade förespeglats brittiskt stöd men med
Gulistanfördraget lämnades norra Iran i ryska händer. Ett
fördrag till stånd 1814, följt av ett fördrag 1823 som satte
stopp för ändrade gränsdragningar.37

28
Med Gulistanfördraget hade Iran, norr om floden Aras,
förlorat Öst-Georgien med Imeretien, Mingrelien, Akbhazien,
Dagestan, khanaten Derbent, Baku, Sjirvan, Sheki, Ganja,
Garabagh, Quba, Mughan, Shaki och Talish (Armenien).
Utöver landavträdelserna förlorade Iran rätten till sjöfart och
handel på Kaspiska havet. Ganja blev ryskt med namnet
Elizavetpol men återfick namnet som huvudstad i den
Demokratiska Republiken Azarbajdjzan. När denna roll
övergick till Baku och Röda armén 1920 ockuperade Ganja
kom den från 1935 att få namnet Kirovabad tills Azarbajdjzan
1991 blev självständigt.38

Omkring tio år senare invaderade ryssarna åter Jerevan.

Det ledde till rysk-persiska kriget 1826–1828. Abbas Mirza
kunde återta flera områden som förlorats 1813 men med en
överlägsen motståndare med modernare vapen som fick stöd
av ett missnöje bland azarbaijanska azeris, den största folk-
gruppen, framtvingades 1828 freden i Torkamān, Turka-
manchaifördraget (undertecknat i Turkmanchay, Qarabak-
regionen).

Iran hade, med Gulistan och Turkmanchayfördragen, mist

stora delar av det legendariska Iranshar, Storiran. Det följdes
av nya förluster i öster. Där utgjorde Balkh, den baktriska
huvudorten några mil nordväst om provinshuvudstaden
Mazar-e Sharif, Merv och Herat forniranska kulturcentra. I
legenden skall Zarathustra ha varit verksam i staden Balkh
under beskydd av fursten Kavi Vishtaspa tills han mördades.

Herat hade underordnats Iran 1598. Med 1800-talet och

Englands närvaro i Indien hade Iran med kronprinsen Abbas
Mirza påbörjat en belägring av Herat 1832 och övertagit en
befästning i Sarakh, anlagd av Nader Shah. Det fick överges
när han gick bort 1833. Det omramades av en interaktion
mellan England och Ryssland, ett förlopp där en första fas
vilade på ett samförstånd fram till de iransk-ryska krigens
slut. En andra färgades av motsättningar kring kontrollen
över Herat.

29
Där hade England utgått från att iransk kontroll över Herat
skulle öppna för rysk press norrifrån. Det skulle hota deras
intressen i Indien. Ett kommersiellt avtal hade kommit till
med England 1841 för att uppväga ryska privilegier men Iran
vidhöll sina anspråk på ett erkännande av full suveränitet
över Herat. Den brittiske översten Justin Sheil krävde ett
omedelbart tillbakadragande. Med Krimkriget i annalkande
tvingades det fram 1853. Iransk truppnärvaro förbjöds. Det
följdes av en konfrontation 1856. England ville markera sin
irritation över iranska aspirationer på suveränitet över
Herat. Det ansågs öppna för ryska intressen Längre söderut
skulle England från 1870 komma att dra upp en gräns i
Baluchestan som delades i en iransk och en indisk (Pakistan)
del.

Djolfa, Abbas Mirza Kordasht, iransk befästning som skydd mot ryska
intrång vid floden Aras, gräns mot Armenien

Med Parisfördraget 1903 förbjöds Iran att intervenera i

Afghanistans interna angelägenheter med delning i en östlig
del som engelskt protektorat och en del som iransk provins,
dagens Khorasanprovins. Den befolkningsmässigt största
delen av Khorasan hade skilts från Iran.39

30
 1900-tal
Armeniens gränser har genom historien flyttats otaliga
gånger och folkomflyttningar har skett. Stora grupper som
anser sig vara armenier lever idag i grannländerna. Till
nutidshistorien hör de armeniska folkmorden.

I det dåvarande osmanska imperiet var muslimska turkar

dominerande grupp. Judar och kristna levde segregerade från
muslimerna. Den armeniska minoriteten tillhörde
huvudsakligen den armeniska apostoliska kyrkan. De
saknade politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och
fick betala extra skatt som ”otrogna” men framgångsrika
inom handel och ekonomi kunde de tillträda statliga ämbeten.

Under sent 1800-tal flödade europeiska influenser och

konsumtionsvaror in. Turkiska muslimer och hantverkare
kom i konflikt med de handels- och Europainriktade
armenierna. Inspirerade av nationalistiska strömningar
ställde armenierna under sent 1800-tal krav på att få samma
rättigheter som muslimerna. Partier bildades där vissa ville
bryta sig ut ur det osmanska riket.

I ett fredsfördrag i San Stefano efter rysk-turkiska kriget

1877–1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss
armenisk autonomi. Ökad misstänksamhet mot västvärlden
riktades allt mer mot armenierna. Från 1894 till 1896
dödades hundratusentals armenier i en massaker, de
"armeniska massakrerna". År 1896 intogs den osmanska
banken i Istanbul av radikala armenier. Resultatet blev
alltmer intensiva pogromerna och. den osmanske sultanen,
Abdülhamid II, lät detta fortgå. Mellan 1908 och 1909
avsattes den konservative sultanen av reforminriktade unga
officerare. Det inledde den ungturkiska revolutionen. Där
fanns två block, ett liberalt som ville decentralisera och utöka
minoriteternas rättigheter och på längre sikt skapa en
federation. Ett andra block var nationalistisk. Man ville
stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans.

31
Med motgångar i Balkankrigen hårdnade samhällsklimatet
och tidigare samförstånd med armenierna blev alltmer
försvagat. Ett hemligt alliansfördrag med Tyskland och det
första världskriget medförde att från 1915 avväpnades och
demobiliserades armenier i den osmanska armén. Samma år
greps armeniska intellektuella i Istanbul och deporterades
eller avrättades. Några veckor senare hade tusentals
armenier i ledande positioner mördats.

I mars 1915 började osmanska myndigheter deportera hela

armeniska ortsbefolkningar. I april samma år förekom i Van
den första större massakern. Det hela hotade den armeniska
nationen. I detta ingick farsoter i koncentrationslägren och
tvångsomvändelse till islam. Det pågick till hösten 1918 då
uppemot 30 000 armenier bragtes om livet i Baku. De i
samband med massakrer och deportationer omkomna
armeniernas antal beräknas till omkring en miljon av
omkring 1 845 450 armenier i Turkiet.

Det är ännu, 2019, inte helt klarlagt vad som hände.

Övergreppen är tabubelagda i Turkiet. Forskare hävdar att
mellan 800 000 och en miljon armenier dog, de flesta 1915,
men folkmordet fortsatte fram till 1923. Armeniska
myndigheter beräknar att minst en och en halv till två
miljoner armenier dödades. Turkiet hävdar att det endast var
400 000. En senare analys som bygger på befolkningsstatistik
anger 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder och
600 000 försvunna under deportation, sammanlagt 1,3
miljoner människor.40

Den första republiken Armenien utropades den 28 maj 1918.

Enligt freden i Sèvres år 1920 skulle landet bli självständigt.
Avtalet nullifierades dock av freden i Lausanne som tvingades
fram av den nya republiken Turkiet, under Mustafa Kemal
Atatürk som vägrade godkänna freden i Sèvres.

Efter självständigheten har Armenien varit i konflikt med

Azerbajdzjan kring områden som man anser ha armenisk
befolkning, framför allt enklaven Nagorno-Karabach.
32
Konflikten har fortfarande inte fått någon lösning. Ryssland
besatte 1922 Armenien som delades mellan Turkiet och
Sovjetunionen. År 1936 bildades den armeniska
sovjetrepubliken Armeniska SSR. Armenien förklarade sig
självständigt den 23 augusti 1990 efter Sovjetunionens
kollaps. Landet erkändes 1991. Tre år innan Sovjetunionens
kollaps hade Sovjet krävt att Nagorno-Karabach skulle brytas
ut ur sovjetrepubliken Azerbajdzjan och anslutas till
Armeniska SSR. Förslaget avvisades. Oroligheter ledde till en
väpnad konflikt som varade fram till 1994 då ett eldupphör
trädde i kraft. Armenien har runt Nagorno-Karabach kunnat
inrätta en buffertzon och sedan 1994 har den så kallade
Minsk-gruppen inom Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa, med USA, Ryssland och Frankrike i
spetsen, agerat som medlare i försök för att lösa dödläget.

Parlamentet har, enligt författningen från 1995, 131 platser.

Presidenten väljs för en femårsperiod och kan bli återvald en
gång. 2005 skrevs ett författningstillägg som stipulerar att
premiärministern utses av presidenten och ska godkännas av
parlamentet. Presidenten har i praktiken långtgående
befogenheter. Armenier har två platser i det iranska
parlamentet. Sedan parlamentsvalet 2007 har två partier,
Republikanska partiet och Blomstrande Armenien, tävlat om
rollen som presidentens stödparti. Organisationen OSSE har
flera gånger anmärkt på att regeringspartierna i samband
med allmänna val ges olika favörer och Armenien har lidit av
en hög grad av korruption.

Armenien är en av tio (sedan Ukraina utträdde mars 2014)

före detta Sovjetrepubliker som ingår i Oberoende staters
samvälde. Landet är också en av sju stater som också skrivit
under Avtalet om kollektiv säkerhet. Sedan 2005 samarbetar
Armenien med NATO inom ramen för en Individual
Partnership Action Plan. Samtidigt finns en rysk militärbas
vid staden Gjumri. Armenien har varit en av de tiotalet stater
som diplomatiskt stött Ryssland i samband med Krimkrisen
2014.

33
Idag har transporterna av olja och gas från den kaspiska
regionen kommit att bland annat kretsa kring Armenien.
Bland alternativa lösningar finns det som kallas
Kaukasusalternativet, en dragning utanför Ryssland som går
genom ett område präglat av instabilitet. Kortaste dragning
för en pipelines från Baku till Turkiet skulle kunna ske på den
armeniska sidan utmed Arasfloden. För att undvika Iran har
USA försökt bilägga Nagorno-Karabakhkonflikten.41

Med detta har en maktkamp följt. USA och EU, som står för
mer än hälften av världens konsumtion av energi, vill styra
Centralasiens energiresurser förbi både Ryssland och Iran för
att få till stånd ett oberoende av OPEC. En nordöstflank med
Ryssland, Kina och Iran vill se andra lösningar. Ryssland vill
förhindra nya olje- och gasledningar utanför Ryssland och
öppna för samarbetsorganisationer som Eurasec, Collective
Security Treaty Organization och Shanghai Cooperation
Organization. USA vill etablera samarbetsavtal med
Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan. Iran har beskyllts
för militärt samarbete med Armenien, i konflikt med
Azarbajdzjan.

Armenien ligger nära den icke militära zonen mellan

Armenien och Azerbajdjan med pipelines som Baku-Tbilisi-
Supsa och Baku-Tbilisi-Ceyhan. USA vill fördjupa sitt
samarbete med Armenien landet för att förhindra Iran att få
samarbetspartners i Kaukasusregionen. Ledningsdragningar
som BTC, öppnad 2006 och den parallella BTE, Baku-Tbilisi-
Erzurum som transporterar gas till Turkiet och kan kopplas
till ledningsdragningen TGCP har samtidigt fått kritik då de
ansetts gå förbi Armenien som riskerat en isolering.42
Vid valen 2018 valde ledamöterna i Armeniens parlament
Armen Sarkissian till ny president. Sarkissian har bland annat
varit landets ambassadör i Storbritannien. Presidenten får en
ceremoniell roll i övergång till ett nytt system där inflytandet
förs över till premiärministern och parlamentet. Efter en
folkomröstning 2015, som omgärdades av anklagelser om
valfusk, utses presidenten inte av direkta val utan av

34
parlamentet. En författningsändring som trädde i kraft stegvis
fram till presidentvalet 2018 ger parlamentet och
premiärministern vidgade befogenheter. Dominerande
politiskt parti är det nationalistiska högerpartiet
Republikanska Partiet, HHK.43

Till andra partier hör Mitt steg, Ett framgångsrikt Armenien

och Det lysande Armenien. Nikol Pasjinian, sedan den 8 maj
2018 landets premiärminister, har lett oppositionen i
landsomfattande protester mot regeringen. Den tidigare
premiärministern Serzj Sargsian fick lämna sin post.
Pasjinian lämnade in en avskedsansökan i mitten av oktober
för att få till stånd ett nyval och återinträda med större stöd i
parlamentet. Med en jordskredsseger i valet med målet att
öka stödet för planerade reformer fick en allians ett stöd med
omkring 70,5 procent av rösterna men valdeltagandet uppgick
endast till 48,6 procent. Pasjinians löften om att utrota
korruptionen och ta tag i fattigdomen har gett honom många
anhängare men många av hans försök till reformer har
stoppats av oppositionella.

Kent Eklind © 2019 - Utdrag ur Iran – från dåtid till nutid

(2010) och Iran – myter, sanningar, sanktioner (2016)

35
Noter och kommentarer

Om Iran och Armenien

1 Concise Historical Information on Azerbajdjan and the Roots of the Armenian Conflict,
Ministry of Foreign Affairs, the Azerbajdjan Republic, INF/192/96, oktober 1996; När
Sovjetunionen avvecklades 1991 hölls en folkomröstning följd av en
självständighetsdeklaration från Azerbajdzjan som inte erkänts av internationella
organisationer eller stater, inklusive Armenien.
2 Bournoutian, G. A. Armenians in Iran (ca 1500-1994), Iran-chamber.com; Axworthy, M.
Iran, Empire of the Mind, the Crisis of the Kadjar Monarchy, the Revolution of 1906-1911 and
the Accession of the Pahlavi Dynasti, Penguin Books, 2008; Martin, V. The Kadjar Pact -
Bargaining, Protest and the State in the 19th-Century, I.B. Tauris, 2005; Nassibli, Nasib, The
Azerbajdjan Question in Iran: A Crusia Issue For Iran´s Future, Caspian Crossroads
Magazine, 1998; Bosworth, C. E. “Arran (New Republic of Azerbajdjan)”; CAIS-SOAS
3 Mederna - När, väster om Tian Shans bergskedjor, en språkgemenskap medförde
framväxten av ekonomiska nätverk kom från 2000-talet f.v.t. en utbredning söderut för att
finna odlingsbar mark. Bronsåldersbosättningar utmed Kaspiska havets sydkust utsattes för
ett tryck. Från 700-talet började de bosättningar äga rum med vilka mederna ansetts utgöra
den ”ariska” folkgruppens första försök att etablera ett sammanhängande välde. Det första
kända omnämnandet, omkring 878 f.Kr., härrör från den assyriske kungen Assurnasirpal.
Medernas språk skilde sig endast dialektalt från fornpersiskan och från denna tid kom
förändringar i namnformer där elamitisk språkanvändning alltmer försvann;
Akemeniderna, 550 - 330, den första stora persiska dynastin, grundlade ett avgörande
organisatoriskt framsteg - en centraliserad maktsfär. I öster tangerades Indus, i väster
Egeiska havet och Marmarasjön. Det blev ett västligt och ett östligt intresseområde tills det
föll för Alexander den Store.
I Lilla Medien ingick dagens Azerbajdjan, i Större Medien Hamadan, Kermanshah,
Qazvin, Teheran, Isfahan, den antika provinsen Hyrkanien och efter Seleukos I:s bortgång
även Pars, Kerman och Khorasan
Partherna, ursprungligen Parnerna, hade sitt ursprung i en iransk nomadstam, Dahae.
Benämningen går tillbaka till det forntida iranska språket Avestan där det talades om Tura,
Sairima, Saini och Daha. De tre förstnämnda har knutits till tre bröder, Erech, Salm och
Tuch, en iransk motsvarighet till Sem, Ham och Jafet i Bibelns första mosebok, Genesis.
Avestiskans Dahae var förmodligen Rigvedas nomadiserande Dasa öster om Kaspiska havet,
dagens Med sin utbredning fick de från 250-talet f.v.t namnet parther från uttrycket
Parthava, en geografisk benämning. Assyrierna hade på 700-talet använt benämningen
Partakka för delar av Medien. Under akemeniderna benämndes det satrapområdet
Parthava. Där ingick Hyrkanien, idag Gorganprovinsen, det fornpersiska Varkana
(varglandet) med sitt centrum i Zadracarta, dagens Sari i nordöstra Iran; Vesta S. Curtis &
Sarah Stewart, The Age of the Parthians, I.B. Tauris, London/NY, 2007; Mackay, C. S.
"Askarian (Arcacids), The Empire of Parthian Dynasti", 2002 CAIS-SOAS; Shapour, S. P.
Persians & the Old Medo-Persian Religion
4 Kushan, Kushaner, invaderade Indien, skapade ett rike under sista seklet f.v.t.
Expanderade från Samarkand med centrum i Gandhararegionen. Huvudstad var Mathura
tillsammans med nuvarande Rawalpind, ibland Sialkot. Kushanerna följdes av Guptariket
5 Ferdosi, även Firdausi, Firdusi, Hakim Abdul al-Kasim Mansur, 935 - 1020, född i Tus
inte långt ifrån Nishapur, skapa det som skulle bli ett nationalepos, Shahnameh
(Kungaboken). Med omkring 50 000 parvis rimmade verser skildrar den persisk historia,
från den första människan, Gayomart, fram till den arabiska erövringen på 600-talet. Den
har, i urval, översatts till svenska av Eric Hermelin (1931) och Bo Utas (1970); DKnapp, A.
Bernhard, The History and Culture of Ancient Western Asia and Egypt, Wadsworth
Publishing Company, Belmont, California, 1988; Frye, R. N. The Heritage of Persia,
Weidenfeld and Nicolson, London, 1964; Frye, R. N. The Golden Age of Persia, Weidenfeld

36
and Nicolson, London, 1975 Previté-Orton, C. W. The Shorter Cambridge Medieval History,
Cambridge University Press, 1978; Anderson, P., Övergången från antiken till feodalismen,
Arkiv förlag, 2004; Anderson, P, Den absoluta statens utveckling, A/Z Förlag, Lund, 1994;
Andersson, B., Antik Ekonomi, Paul Åströms förlag, 1991; Goldschmidt, A., A concise History
of the Middle East, Westview Press, Colorado, 1999; Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation,
Edward Arnold Ltd, London, 1966; Walbank, E. W. The Hellenistisk World, Fontana
Paperbacks, Glasgow, 1981; Whitting, Philip, Bysans – an Introduction, Harper & Row,
Publishers, New York, 1973; Hedayati, M. Iran after the Death of Alexander and its
Resistance to Hellenism
6 Safaviddynastin åberopade släktskap med shiaislams sjunde imam, Musa al-Kazim. Det
ökade klyftan mellan sunni- och shia. Ismail I stadfäste Shia som statsreligion. Den ortodoxa
tolvsekten markerade med Shah Tahmasp distans till arabiska och ett turkiska influenser,
båda sunnitiska. Stat och religion blev förbundna, en teokratisk kraft med anspråk på andlig
auktoritet gentemot politisk ledning
7 Blake, Stephen P, Shahjahanabad – The Sovereign City in Mughal India 1639-1739,
Cambridge South Asian Studies, Cambrige, 1993; Byron, Robert, Vägen till Oxanien, mbm
förlag, 2005

Orontiderna
8 Encyclopedia Iranica
9 Orontidkungar enligt armenisk tradition:
Orontes I Sakavakyats (570–560 f.v.t.); Tigranes Orontid (560–535 f.v.t); Vahagn (530–515
f.v.t.); Hidarnes I sent 600-tal f.v.t.); Hidarnes II (500-tal fv.t.); Hidarnes III (mitten 500-tal);
Artasyrus (andra hälft 500-tal f.v.t)
Kungar och satraper
Orontes (401–344 f.v.t.); Darius Codomannus (344–336 f.v.t); OBS vissa tveksamhetet;
Orontes II (336–331 f.v.t.); Mithranes (331–323 f.v.t.); Perdiccas (ej dynasti) (323 f.v.t.);
Neoptolemus (ej dynasti) (323–321 f.v.t.); Eumenes (ej dynasti) (321 f.v.t.); Mihran (321–317
f.v.t.); Orontes III (317–260 f.v.t.); Sames av Sophene (Armenia och Sophene c. 260 f.v.t.,
möjligen tidigare satrap i Sophene); Arsames I (260–228 f.v.t.) (Armenia, Sophene och
Commagene); Charaspes (tveksam); Arsames II (Sophene c. 230 f.v.t., kan ha varit Arsames
I); Xerxes (228–212 f.v.t.) (Sophene and Commagene); Abdissares (212–200 f.v.t.) (Sophene
and Commagene); Orontes IV (228–200 f.v.t.) (Armenia); Ptolemaeus (201 BC–163 f.v.t.)
(Commagene); Seleukiderna (200–189 f.v.t.); Artaxiad (189–163 f.v.t.)
Orontidkungar i Commagene
Ptolemaeus 163–130 f.v.t.; Sames II Theosebes Dikaios 130–109 f.v.t.; Mithridates I
Callinicus 109–70 f.v.t.; Antiochus I Theos 70–38 f.v.t.; Mithridates II 38–20 f.v.t.;
Mithridates III 20–12 f.v.t.; Antiochus III 12 BC–17 f.v.t.; Romarriket, 17–38 f.v.t.; Antiochus
IV 38–72 f.v.t.; Hidarnes I (sent 600-tal f.v.t.); Hidarnes II (early 5th century BC); Hidarnes
III (middle of 5th century BC); Artasyrus (2nd half of 5th century BC)
Seleukiderna
Seleukos I, 312 - 281 - Antiokos I Soter, 281 - 261 - Antiokos II Theos, 261 - 246 - Sleucus II
Callinicus, 246 - 226 - Seleukos III Soter 226 – 223; Antiokos III den store, 223-187 - Seleukos
IV Filopator, 187-175 - Antiokos IV Epifanes, 175-163 - Antiokos V Eupator, 163-162 –
Demetrius I Soter, 162 - 150 - Alexander I Balas, 150 - 145 - Antiokos VI Epifanes, 145 - 142
- Demetrius II Nikator, 142 - 138 - Tryfon, 142 - 138 - Antiokos VII Evergetes, 139 - 129
Arsakiderna, Partherna
Arsakes, 247 - 211 - Tiridates (Tirdad)? 211 Artabanus (Arsakes II), 211 - 191 - Priapatius I,
191 - 176 - Fraates (Farhad), 176 - 171
Pro-Hellenistisk period
Mitradates, 171 - 138 - Fraates II, 138 - 128 - Artabanus II, 128 - 123 - Mitradates II (den
store), 123 - 87 - Gotarzes, 90 - 80 - Orodes I, 80 - 77 - Sinatrukes, 77 - 70 - Fraates III, 70 -
57 - Mitradates III, 57 - 54 - Orodes II, 57 - 38 - Fraates IV, 38 - 2 - Tiridates II
(tronpretendent), 30 - 25 - Fraates V, 2-e Kr 4 - Orodes III, 4 - 7 - Vonones, 7 – 12;
Curtis, V. S. Stewart, S. The Age of the Parthians, I. B. Tauris, 2007; Talbot Rice, Tamara,
Skyterna, Natur och Kultur, Stockholm, 1958
37
Anti-Hellenistisk Period

Artabanus III, 12 - 38 - Gotarzes II, 38 - 51 - Vardanes I, 39 - 45 - Vonones II, 51 - 51 -

Vologases I, 51 - 78 - Vardanes II, 55 - 58 - Vologases II, 77 - 80 - Artabanus VI, 80 - 81 -
Pakorus, 78 – 105
Parthiska väldets nedgång
Vologases III, 105 - 147 - Osroes, 109 - 129 - Mitradates IV, 129 - 147 - Vologases IV, 147 -
191 - Vologases V, 191 - 208 - Vologases VI, 208 - 222 - Artabanus IV, 213 – 224; Tiridates II
217-252; Khosrov II c. 252; Sassanidstyre 252-287; Tiridates III, 287 – 330, Arsacid Armenia,
Tiridates den Store; Khosrov III 330–339; Tigranes VII (Tiran) 339-c. 350; Arsaces II (Arshak
II) c. 350–368; Sassanidstyre 368-370; Paps (Pap) 370-374; Varasdates (Varazdat) 374–378;
Arsaces III (Arshak III); 378–387, medregent Vologases III (Vagharsh III) 378-386; Khosrov
IV 387–389; Vramshapuh 389–414; Inhemska regenter 414-422; Artaxias IV (Artashir IV)
Sasaniderna
Ardashir I, 224-240 - Shapur, 240-272 - Hormuzd Ardashir, 272-273 - Bahram I, 273-276 -
Bahram II, 276-293 - Bahram III, 293-293 - Narses, 293-302 - Hormuzd II, 302-309 - Shapur
II, 309-379 - Ardashir II, 379-383 - Shapur III, 383-388 - Bahram IV, 388-399 - Yazdegerd,
399-421 - Bahram V Gur, 421-439 - Yazdegerd II, 439-457 - Hormuzd III, 457-459 - Piruz,
459-484 - Balash, 484-488 - Kavad (Qobad) I, 488-496 - Tamasb, 496-498 - Kavad (Qobad) I,
498-531 - Khosrow Anushirvan, 531-579 - Hormuzd IV, 579-590 - Bahram Chubin, 590-591 -
Khosrow II Parvez, 591-628 - Bestam (i Meden), 591-596 - Kavad II Shiruye (Siroes), 628-
628 - Ardashir III, 628-630 - Shahbaraz, 630 - Boran, Purandokht, 630-631 - Azarmedukht,
631-632 - Hormuzd V, 632 - Khosru III, 632 - Yazdegerd III, 632-651

Gränstvister
10 Axworthy, M. Iran – Empire of the Mind, A History from Zoroaster to the Present Day,
Penguin Books, 2008
11 Yapp, M. E. The Making of the Modern near East 1792-1923, Longman, London/NY, 1987.
12 Abrahamitiska religioner, judendom, kristendom, islam; Sadeq Nazmi Afshar, M. Religion
in Iran - Anahita, - The Mother of Gods - Iran the cradle of the early gods, Iran Chamber
Society, 2015; Parpola, Asko, The Nasatyas, the Chariot and Proto–Aryan Religion, Journal
of Indological Studies, Nos. 16 & 17, 2004–2005

Brytpunkter
13 Avestatexterna, fragmentariska, i ”bokform” tillkom förmodligen under sasaniderna som
respons mot Manis till Shapur I överlämnade skrift Sapurakan. Med islam föll Avestan i
glömska. På 900-talet kom en kompilation i Bagdad. Till det som bevarats hör ritualtexter,
Vendidad, fragment från andra delar, liturgiska texter med Yasna och yashterna, tillkomna
efter gathasångerna, Lilla Avestan, Visperad och Khorde Avesta, böner för särskilda
tillfällen. På pahlavi från 800 - 900-talet finns Bundahishn, (skapelsen) Menok-i-chrat
(visdomen), Denkard-encyklopedin (Zend-Avesta), Bahman Yasht (världen, världsåldrarna),
Videvdat (demonernas fördrivande) och Artak Viraz Namak, det tidigaste kända exemplet
på den litteraturart som används i Dantes Divina Commedia; I Sverige finns knappt 1 500
anhängare, de flesta med iransk invandrarbakgrund. Ett zoroastriskt center finns i
Göteborg. I juni 2012 öppnades ett eldtempel i Sollentuna norr om Stockholm av Kurdistans
zarathustriska församling; Glasenapp von, Helmuth, De fem världsreligionerna, Aldus, 1965;
Friis, A. red. Orientens forntidskultur, band I-II, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm,
1927; Eliade, Mircea, Myten om den eviga återkomsten, Gallimard 1969, Dualis, Ludvika,
2002; Eliade, Mircea, The Sacred and the Profane, A Harvest Book, Harcourt, London, 1987;
Cragg, Gerald R. The Church and the Age of Reason 1648-1789, Penguin Books, 1966; Gnoli,
Gherardo, Zoroaster in History, Bibliotheka Persica Press, New York, 2000; Knapp, A.
Bernhard, The History and Culture of Ancient Western Asia and Egypt, Wadsworth
Publishing Company, Belmont, California, 1988; Settegast, Mary, When Zarathustra Spoke

38
- The Reformation of Neolithic Culture and Religion”, Bibliotheca Iranica, Mazda Publishers
Inc., California, 2005; Stausberg, Michael, Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, 2005;
Taraporewala, I. J. S The Religion of Zarathustra, Sazman-e-Frahavar, Teheran, 1980;
Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Ltd, London, 1966; Wessley, S. E.
Joachim of Fiore and Monastic Reform, Peter Lang Publishing inc. 1990; Khazai, K. The
Gathas, European Centre for Zoroastrian Studies, Bryssel, 2007; Davoud, P. Holy Gatha,
Sazman-e Frahavar, Tehran, 2000; Murdoc, D.M, Was the Persian Goddess Anahita the Pre-
Christian Virgin Mother of Mithra? Kaveh Farrokh www. Stellar HousePublishing. com;
Dahlén, A. Zoroastrismen, www.ashkdahlen. com; Campos M. I., Anahita and Mithra in the
Achaemenid royal inscriptions Anahita - Ancient Persian Goddess and Zdoroastrian Yazata,
University of Las Palmas of Gran Canaria, Academia.edu;
Zarathustra eller Zoroaster, från början benämningen på zoroastriska präster, har liksom
Abraham fått epitetet profet. Födelseorten är oklar men vanligen anges omgivningarna
mellan Amu Darja och Syr Darja. Även platser längre västerut, bland dem Raga/Reyy och
Nishapur, nämns. Zarathustra skall ha levt i 77 år men det kan ha varit fråga om flera
uppträdande predikanter. Michael Stausberg påpekar i sitt arbete Zarathustra och
zoroastrismen ifråga om försök till rekonstruktioner av Zarathustras levnadstid att även när
det gäller de skenbart ”autentiska” och påfallande precisa uppgifterna är det fullt möjligt att
det rör sig om senare historiska förfalskningar, som för sin del påverkats av den äldre
fascinationshistorien om Zarathustra; Encyclopedia Iranica, ARMENIA AND IRAN ii. The
pre-Islamic period; Russel, James Robert, ZOROASTRIANISM IN ARMENIA - Thesis
submitted for the degree of Ph.D. in Religious Studies (Zoroastrianism) at the School of
Oriental and African Studies of the University of London, 19 82, Edition © ProQuest LLC.
789 East Eisenhower Parkway P.O. Box 1346 Ann Arbor, Ml 48106 – 1346; Dandamaev, A.
och Lukanin, V. The Culture and Social Institutions of Ancient Iran, rec. Sancisi-
Weerdenburg, H. i International Journal of Middle East Studies, 1992:2; Holmqvist,
Hjalmar, Kyrkohistoria, I, Gamla tiden och medeltiden, Norstedts & Söners, Stockholm, 1928
14 Enligt en sammanställning från 1972 återstår ett knappt 70-tal lämningar från tiden 550
- 650 f.v.t. Bland tempel som återfunnits finns ett i Kuh-e Khwaja, Sistanprovinsen och
restaureringsarbeten pågår av ett i Teheranprovinsen, Takht-e Rostam, daterat till den
parthiska tiden, 248 - 224. I Mazandaranprovinsen undersöker iranska och polska arkeologer
ett tempel som antas kunna vara identiskt med det som i Bundahishn omtalas som platsen
för Zarathustras omvändelse. I Mazandaran har man även funnit ett tempel, troligen uppfört
för Mitra och Anahita, där fynden av svart och grå keramik pekar mot att templet kan ha
kommit till vid den neolitiska tidens inträde (Rashak III) Templen var inplacerade i en
hierarki med Adur Farnbag för prästerna, Adur Gushnasp för krigarståndet och Adur
Burzen Mihr för bredare befolkning. Under akemenider och tidigt sasanidskede användes
även benämningarna Atash Barhram som var kontinuerligt brinnande, Atash Adaran och
Adurog, liten eld; Boyce, M./Kotwal, F. Iranshah - The Atash Bahram, CAIS-SOAS;
Schippman, K, The Development of the Fire Temple, Teheran 1972, CAIS-SOAS; Idag finns
8 tempel av typen Atash Behram i Indien, ett i Kerman och ett i Yazd, uppfört 1932; Boyce,
M./Kotwal, F. Iranshah - The Atash Bahram, CAIS-SOAS; Iranska-polska arkeologer har
nyligen påbörjat arbete kring ett eldtempel i Sabzevar, CAIS News 2007-10-22; Pourshariati,
P. Decline and fall of the Sasanian Empire, I.B. Tauris, London, 2008

Zarathustra
15 Weber, Max, Ekonomi och Samhälle, del 2 - 3, Politisk sociologi, Religionssociologi/rätts-
sociologi, ARGOS, 1987
16 Jämförelser med Rigvedatexterna har ansetts tyda på en något senare övergång från
stenålder till bronsålder inom ett iranskt stamsegment, avestanfolket, mellan 1700 och 1500
f.Kr. (Mary Boyce) medan andra (Gherardo Gnoli) stannar för tiden 618-541 f Kr. Stausberg,
M. påpekar i Zarathustra och zoroastrismen, (2005) att även när det gäller de skenbart
”autentiska” och påfallande precisa uppgifterna är det fullt möjligt att det rör sig om senare

39
historiska förfalskningar, som för sin del påverkats av den äldre fascinationshistorien om
Zarathustra. I den övergång som ägde rum fanns en bakomliggande stamkonflikt med
Mithrareligionens Asikult, senare utmynnat i en förening mellan en västlig och en östlig
zoroastrism. Det kom till utryck med den akemenidiske kungen Artaxexes II (404 _359) där
Mithra och Anahita åberopas som jämbördiga; Wolkstein/Kramer, Inanna - Himlens och
jordens drottning, Trevi, 1995
17 Painter, Sidney, A History of the Middle Ages 284-1500, Alfred A. Knopf, NY, 1958;
Stephenson, Carl, Mediaval History – Europe from the 2nd to the 16th Century, Harper &
Row, NY/London, 1962
18 Nyberg, H.S. Irans forntida historia, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1937;
Clunies Ross, Margaret, Hedniska ekon – Myt och samhälle i fornnordisk litteratur,
Anthropos, 1996; Hagerman, Maja, Det rena landet – Om konsten att uppfinna sia förfäder,
Prisma, 2006

Iran och dualismen

19 Encyclopedia Iranica, Dualism; Catholic Encyclopedia, The Theological Aspects of the
Avesta
20 Ringgren, H., Ström, Å. V., Religionerna i historia och nutid, Gleerups, 1993
21 Persiska språket tillhör den iranska grenen av de indoiranska språken och delar sig efter
sin historiska utveckling i tre skeden: forniranskan med avestiskan och fornpersiskan,
medelpersiskan (även kallad pehlevi eller pahlavi) och nypersiskan (nutida persiska).
Encyclopedia Iranica, Islam in Iran v. Messianic Ilam in Iran; Encyclopedia Iranica, Dualism
22 Bivar, A.D.H. The Personalities of Mitra in Archaeology and Literature, Bibliotheca
Persica Press, New York, 1998; Brun, Jean, Platon och akademin, Allhambra, 1994; Stanford
Encyclopedia of Philosophy
23 I sitt ontologiska gudsbevis försökte Anselm visa att Guds existens är innesluten i själva
gudsbegreppet. Som ärkebiskop av Canterbury ivrade han för kyrkans frihet och i sitt
filosofiska tänkande betonade han förnuftets betydelse för tron, Credo ut intelligam ”jag tror
för att jag skall förstå”. Anselm såg det som möjligt att genom ratio greppa vissa av
uppenbarelsens sanningar och beskrev förhållandet tro och vetande med uttrycket fides
quarens intellectum, ”tron som söker ett sätt att förstå”. För Anselm stod inte tro och vetande
i ett motsatsförhållande. Den rationella kunskapen kan ses som ett resultat av tron men
denna var grunden för Anselm. Med Kant följde en sammanjämkning mellan en
rationalistisk tradition med Descartes, Spinoza och Leibniz, samt en empiristisk tradition
med Locke, George Berkeley och David Hume. Rationalisterna menade att själen eller
förnuftet, oberoende av all erfarenhet, var bärare av fundamental kunskap om verkligheten.
Empiristerna hävdade att all giltig kunskap, om den inte var analytiskt sann, måste gå att
återföra på sinnesintryck. Den senare uppfattningen mötte skepsis hos David Hume. Denne
visade att den världsbild som företräddes av Newton och Locke, var uppbyggd på a) induktiva
slutledningar som inte gick att berättiga logiskt samt b antaganden om orsakssamband som
inte gick att demonstrera.
24 Iraniyat, konceptet refererar till olika aspekter av iransk kultur och historia. Idag ligger
detta nära en identifikation med Islam – från en annan aspekt en identifikation med det
antika förislamiska Iran, Persien, Tasmini, Ghoncheh, Rouhani Redux: Iran on the Edge of
Change, Middle East Review, IDE-JETRO, vol 5, 2018; Corbin, H., En Islam iranien,
Gallimard, 1971 – 72; Corbin, H., The man of Light in Iranian Sufism, Omega Publications,
NY 1994Dahlén, A. Deciphering the Meaning of Revealed Law, Studia Iranica Upsaliensia,
2001 Dualismen har återkommit inom en nytraditionalistisk rörelse inom zoroastrismen
sedan 1980-talet.

40
 600-talet……en ny tid
25 Pourshariati, P. ”Decline and fall of the Sasanian Empire”, I.B. Tauris, London, 2008;
Madelung, W. Religious Trends in Early Islamic Iran, Bibliotheca Persica,New York, 1988
26 Madelung, W., Deylamites, Encyclopedia Iranica
27 Frye, R. N. The Heritage of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1964; Frye, R. N.
The Golden Age of Persia, Weidenfeld and Nicolson, London, 1975; Morgan, David, Medieval
Persia 1040 – 1797, Longman, London&New York, 1988; Cariou, Didier, Medelhavsvärlden
på 1100-talet, Alhambra, 2001; Braudel, F. Världens tid – Civilisationer och kapitalism 1400
– 1800, Gidlund, 1986; Braudel, Fernand, Medelhavet och medelhavsvärlden under Filip II:s
tid, Alhambra, 1997; Braudel, Fernand/Duby, Georges m.fl., Medelhavet – Människan och
arvet, Gidlunds, 1990

Handelsvägar
28 Omfattande utgrävningar har gjorts av amerikanska/kanadensiska forskare, ett projekt
lett av Teheranprofessorn Youssef Madjidzadeh; Casal, Jean-Marie, La civilisation de
l´Indus et ses énigmes, Fayard, 1969; Encyclopedia Iranica, ARMENIA AND IRAN ii. The
pre-Islamic period
29 Vid sidan av Richthofen verkade svensken Ander Hedin, Sir Aurel Stein och Albert von
Le Coq
30 Laroui, Abdallah, Equisses historiques, Centre Culturel Arabe, Casablanca, 2001; Laroui,
Abdallah, L´histoire du Maghreb, Centre Culturel Arabe” Casablanca, 2001
31 Javid-Moshref, J. “Balkh (Bactria)"
32 Vitestam, Gösta, The people of ar-rūs as merchants according to Arabic sources – in
Proceedings of the VIth Congress of Arabic and Islamic studies, Almqvist & Wiksell, Uppsala,
1975; Eklind, Kent, Iran –Från dåtid till nutid/Iran – from Past to Future, Ferdosi
Publications, Stockholm, 2010; Carlsson, S/Rosén, J Svensk historia I-II, Scandinavian
University Books, Bonniers 1961-62.
33 Charpentier, Jarl, Stora Moguls dynasti, Bonniers, Stockholm, 1924; Dalrymple, William,
The Last Mughal, Bloomsbury, London, 2008
34 Bakhchinyan, Artsvi, The Activity of Armenian Merchants in International Trade, src-
h.slav.hokudai.ac.jp/rp/.../no14/14-03_Bakhchinyan.pdf; Babaie, S/Babayan, K/Baghdiantz-
McCabe, I/Farhad, M, Slaves of the Shah – New Elites of Safavid Iran, I. B. Tauris, London,
2004; Hopkirk, Peter, Foreign Devils on the Silk Road, Oxford University Press, 1980;Milton,
Giles, Muskotkriget, Historiska media, 1999
35 Floor, W. The Hula Arabs -Shibkuh Coast of Iran, Mage Publications, Washington, 2014;
Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the Indian Ocean – An Economic History from
the Rise of Islam to 1750, Cambridge University Press, 1985; Foran, J. The Long Fall of the
Safavid Dynasti: Moving Beyond the Standard Views, International Journal of Middle East
Studies", 1992 nr 2 s. 281 – 304; Esfandiari, Hale och Udovitch, A. L., The Economic
Dimensions of Middle Eastern History - Essays in Honor of Charles Issawi, The Darwin Press,
Inc. Princeton, NJ, 1989; Asad, Talal och Owen, Roger, The Middle East, Macmillan Press,
London, 1983; Braudel, F., Världens tid, Civilisationer och kapitalism 1400 – 1800, band 3,
Gidlunds böcker/Lettura, stockholm, 1986; Floor, Willem, The Rice and Fall of Nader Shah
– Dutch East India Company Reports 1730 - 1747, Mage Publisher, 2009; Tucker, E. S, Nadir
Shah´s Quest for Legitimacy in Post-Safavid Iran, University Press, Florida, 2006
36 Chaudhuri, K. N. Trade and Civilisation in the Indian Ocean – An Economic History from
the Rise of Islam to 1750, Cambridge University Press, 1985; Foran, J. The Long Fall of the
Safavid Dynasti: Moving Beyond the Standard Views, International Journal of Middle East
Studies", 1992 nr 2 s. 281 – 304; Esfandiari, Hale och Udovitch, A. L., The Economic

41
Dimensions of Middle Eastern History - Essays in Honor of Charles Issawi, The Darwin Press,
Inc. Princeton, NJ, 1989; Asad, Talal och Owen, Roger, The Middle East, Macmillan Press,
London, 1983; Braudel, F., Världens tid, Civilisationer och kapitalism 1400 – 1800, band 3,
Gidlunds böcker/Lettura, stockholm, 1986; Floor, Willem, The Rice and Fall of Nader Shah
– Dutch East India Company Reports 1730 - 1747, Mage Publisher, 2009; Tucker, E. S, Nadir
Shah´s Quest for Legitimacy in Post-Safavid Iran, University Press, Florida, 2006
37 Amini, Iradj, Napoleon and Persia – Franco-Persian Relations under the First Empire,
Mage Publishers, Washington, 1999

Armenien och de rysk-iranska krigen

38 Becker, S.eymour, Russia´s Protectorates in Central Asia, Harvard University Press, 1968;
Wheeler, G. The Modern History of Soviet Central Asia, Weidenfeld and Nicolson, London,
1964
39 Nelson, J. C., The Siege of Herat 1831 - 1838, University of Minnesota, 1964; Amanat,
Abbas, Herat Question - How Herat Separated from Iran, Cais-Soas

1900-talet
40 Wikipedia
41 Ted Case Studies, Kathy Lalazarian, 1997
42 Abbasov, Mamed, The Anglo-American Oil Controversy in Iran 1919 - 1924, Khazar
University Press, 1998 - 1999 Abbasov, Mamed, The Anglo-American Oil Controversy in Iran
1919 - 1924, Khazar University Press, 1998 - 1999
43 Utrikespolitiska institutet, UI

Referenser
Armstrong, K., Historien om Gud, Forum, 1998; Armstrong, Karen, Historien om Jerusalem,
Forum, 1998; Armstrong, Karen, Kampen för Gud – Fundamentalism inom judendom,
kristendom och islam, Mån-Pocket, 2001; Armstrong, Karen, Myteras historia, Månpocket,
2005; Amanat, Abbas, Apocalyptic Islam and Iranian Shi´ism, I.B. Tauris, London/NY, 2009
Ball, H., Dionysus Aeropagita, Artus bokförlag, 1997; Boyce, Mary, Zoroastrians, Their
religious beliefs and practices, London 1979, 2001; Bivar, A.D.H. The Personalities of Mitra
in Archaeology and Literature, Bibliotheca Persica Press, New York, 1998; Brun, Jean, Platon
och akademin, Allhambra, 1994
Collins, R. The Medes and Persians, Early Culture Series, McGraw-Hill Book Company;
Corbin, H., En Islam iranien, Gallimard, 1971 – 72; Corbin, H., The man of Light in Iranian
Sufism, Omega Publications, NY 1994; Cragg, G. R. The Church and the Age of Reason 1648
- 1789, Penguin Books, 1966; Curtis, V. S., Persian Myths, The Brittish Museum Press, 2000
Davoud, E P. Holy Gathas, Sazman-e-Frahavar, Teheran, 2000
Eliade, M., Myten om den eviga återkomsten, Gallimard 1969, Dualis, Ludvika, 2002; Eliade,
Mircea, The Sacred and the Profane, A Harvest Book, Harcourt, London, 1987
Firdaus/Ferdowsi, Shanameh, Padide Publishing, Teheran; Forum, Myter – en uppslagsbok,
Bokförlaget Forum, 1999
Gnoli, Gherardo, Zoroaster in History, Bibliotheka Persica Press, New York, 2000;
Gustafsson, Berndt, Religionssociologi, Scandinavian University Books, 1965
Holmqvist, Hjalmar, Kyrkohistoria, I, Gamla tiden och medeltiden, Norstedts & Söners,
Stockholm, 1928; Humphreys, R. Stephen, Islamic History, A Framework for Inquiry, The
American University in Cairo Press, 1991; Holm, N. G., Islam i forskningsljus,
Religionsvetenskapliga skrifter, nr 21, 1995; Hagerman, Maja, Det rena landet – Om konsten
att uppfinna sia förfäder, Prisma, 2006

42
Irani/Vajifdar, “Conversion in Zoroastrianism; The truth Behind the TrumperyCAIS-SOAS
Kant, Immanuel, Religionen inom det blotta förnuftets gränser, Natur och Kultur, 2004;
Khazai, Khosro, The Gathas - the Sublime Book of Zarathustra, European Centre for
Zoroastrian Studies, Nivelles, Belgien, 2007
Madelung, W. Religious Trends in Early Islamic Iran, Bibliotheca Persica,New York, 1988
Nigosian, S. A. The Zoroastrian Faith - Tradition and Modern Research, McGill-Queens
University Press, Quebeck, 2003
Pagels, Elaine, De gnostiska evangelierna, Wahlström & Widstrand, 1999; Payan, Hshang
M., An Intellectual Approach to Religion - Zoroaster and his God ”Lord Wisdom”, World
Association Publishers, USA, 2007; Parrinder,Geoffry, Vår tids stora religioner, Prisma,
Stockholm, 1964; Pontara, G, Etik, politik, revolution, vol 1 o 2, Bo Cavefors Bokförlag, 1971
Ringgren, H., Ström, Å. V., Religionerna i historia och nutid, Gleerups, 1993; Rose, Jenny,
Zoroastrianism, I.B. Tauris, London, 2013; Rahimzadeh, N. Zarathustra; The First
Monotheist Prophet, CAIS-SOAS
Sachedina, A. AbdulHossein, The Just Ruler in Shiìte Islam, Oxford University Press, 1988;
Settegast, Mary, When Zarathustra Spoke - The Reformation of Neolithic Culture and
Religion”, Bibliotheca Iranica, Mazda Publishers Inc., California, 2005; Schacht, Joseph,
Islamic Law, Oxford University Press, 1964; Soudavar, Abolata, The Aura of Kings, Mazda
Publishers, Costa Mesa, Cal., 2003; Stausberg, Michael, Zarathustra och zoroastrismen, Nya
Doxa, 2005; Shashaani, R. Borrowed ideas; Persian Roots of Christian Traditions; Shroff, K.
Zoroastrianism under the Achaemenids;
Taraporewala, I. J. S The Religion of Zarathustra, Sazman-e-Frahavar, Teheran, 1980;
Thiel, Tage, red. Friedrich Nietzsche -Sålunda talade Zarathustra
Weber, Max, Ekonomi och Samhälle, del 2-3, Politisk sociologi, Religionssociologi/rätts-
sociologi, ARGOS, 1987; Wessley, S. E. Joachim of Fiore and Monastic Reform, Peter Lang
Publishing inc. 1990; Willis, Roy, Prismas stora bok om mytologi, Bokförlaget Prisma, 2996;
Vogelin, Eric, Vetenskap, politik och gnosticism, Prisma, 2001; Wolkstein/Kramer, Inanna -
Himlens och jordens drottning, Trevi, 1995; Vitestam, Gösta, The people of ar-rūs as
merchants according to Arabic sources – in Proceedings of the VIth Congress of Arabic and
Islamic studies, Almqvist & Wiksell, Uppsala
Zickmund, S., Constructing Political Identity – Religious Radicalism and the Rhetoric of the
Iranian Revolution, 2003

43