Om gångna tider

Legend och verklighet

Kent Eklind
2023 11 25
 Om gångna tider
Framställningen nedan kretsar kring några skärvor från en passerad forntid. Urvalet är
godtyckligt. Starkt schematiskt rör det händelser öster om medelhavet, Mellersta östern,
främst den iranska högplatån. Det har samlats under rubrikerna Meder och akemenider, Det
grekisk-Persiska kriget, Imperiet och Alexander, Myten, tron och legenden, Zarathustra och
zoroastrismen, Det mytiska urhemmet och Appendix – mellan legend och sanning
Inledningsvis berörs händelser som blev grundläggande för en statsbildning som bestått
under mer än 2500 år. Den kallades Persien, idag Iran. Ett nytt språk som förts söderut blev en
kil i sin nya omgivning. Inbyggarna blev kända som Meder och Perser, indo-iranerna men de
omgavs av andra bosättningar, bland dem hurriter, kaldéer, kassiter, guter och greker. Med
detta följde motsättningar. Olika kulturmönster, sedvanor och religioner möttes. Där blev de
östliga inslagen skymda men västliga influenser levde vidare. Då hade, öster om Eufrat, nya
tekniker, metoder och föreställningar etablerats. Dit hörde födelsen av religioner. Med
profeten Zarathustra i Iran väcktes frågan om det goda och det onda, ljus och mörker. Med
tiden omformades det till religiösa föreställningar. Värderingar och beteendemönster
förvandlades till doktriner. De mötte andligt filosofiska nyordningar.

I Egypten framträdde, runt 1350 och den 18:e dynastin, Faraon Amenhotep IV, Akhenaten.
Med honom följde, Amarnarevolutionen. En solgud från den 12:e dynastin (1991 - 1778)
återinfördes. Nyordningen, Atenismen, ledde till att Akhenaten efter sin död blev förklarad
som kättare. Tutankhamon återinförde tidigare traditioner.

Då hade Atenismen varit ett av de tidigaste religionsuttrycken som kretsade kring en enda
Gud. Det enda kända trossystemet vid samma tid som vilade på en enda Gud, monoeteism, var
den iranska zoroasrismen. Den växte fram under det 3:e årtusendet, förknippad med den
iranske profeten Zarathustra. Denne hade reformerat en äldre religionsform, Mazdaismen.
Max Weber pekade på att hos Zarathustra liksom hos Jesus var kärnan i deras budskap
primärt religiöst men medan Jesus knappast framträdde som en social reformator inneslöt
Zarathustras budskap ett socialt medvetandegörande inom en boskapsuppfödande befolkning
utsatt för nomadplundringar.

När Zarathustra reformerade en indoeuropeisk panteon och knöt abstrakta egenskaper till en
Gud, Ahura Mazda, fanns redan en myt. Det var en förhistorisk himmelsgud, föreställningar
om ett högre väsen. Det reformerades av Zarathustra till etisk förebild för en jordbrukskultur,
ansatt av nomader som stal boskap som offrades till demoner. Åkerbruket blev det goda livet -
återkoppling till ett mytiskt högsta väsende, beskyddare och övervakare - ett dunkelt förflutet.
I Skandinavien manifesteras det ibland av en vikingahjälm eller en Arn, hyllad korstågsfarare.

1
Det var en nordisk asatro, en förkristen religion med förgreningar till Iran och Indien. Där
fanns Oden, Tor och Freja, en övergud, en krigsgud och en fruktbarhetsgud. Jämförs
Asaguden Tor med fornindiens Indra kallades båda dundraren, åsk- och krigsguden. Tors
vapen var hammaren, Indra hade yxan. Nötkreaturen fanns med i alla skapelsemyterna. I
norden kon Audumbla, i Iran tjuren som återkom i Roms mitraism. I samma
skapelseberättelse fann asatron i begynnelsen eldens och köldens rike, mitt emellan jätten
Ymer, i Iran Yima, i Indien Yama.1

Forntida föreställningar, myter och legender skulle komma att skapa nya sådana. Det kom
bland annat att manifesteras i en kraftmätning mellan öst och väst. Dit hörde de grekisk-
persiska krigen. Senare skulle det utmynna i andra aktörer när Europa och USA i arkeologins
namn samlade iranska konstskattertillgängliga på British Museum, i Louvren och på Chicagos
universitet. I filmvärlden blev det action, 300 – Rice of an Empire. Den persiska armén under
Xerxes attackerade demokratins vagga, Atén.2

Till det som fortlevt hör myter, tro och legender men, som det har uttryckts, det gångna är en
dröm. I denna drömvärld påstås att det en gång fanns ett urhem men det har allt mer pekat mot
att vårt vetande befinner sig mellan legend och verklighet.3

Om detta har en gång påpekats att människosläktets uppkomst försvinner i de geologiska

tidrymdernas dunkel, där en man brukar räkna åren i sex – eller sjusiffriga tal med en felgräns
av liknande storleksordning. Trots detta vet vi att för omkring sex tusen år sedan utvecklades
vid Nilen, Eufrat, Tigris, i Indusdalen och Sydamerika jordbrukskulturer och städer.
Övergången från jägare och samlare till åkerbrukare pågick. Järn, kilskrift, lagstiftning,
skriftspråk och mytologi utvecklades. Även om ”den första människan utvecklades i ett annat
område än Mellanöstern – och mängden av fossila fynd talar numera till fördel för ett
afrikanskt ursprung – blev Mellanöstern det område där i jämförelsevis sett sen tid hennes
moderna form utvecklades.4

Det var en utveckling som tog avstamp i det som kallas neolitisk tid. Den började för drygt
tiotusen år sedan, vid nedisningens slut med en successivt stigande havsyta. Delar av Främre
Orientens kustslätter sattes under vatten. Med mindre odlingsområden krävde kosthållningen
åkerbruk. Det underlättades på vissa håll av årligen översvämmande floder. De krävde
kontroll, dammar och kanaler. Det var en jordbruksrevolution, inledd i Mellersta Östern.
Djurhållning med tämjda får och getter förenades med upptäckten att vildhavre – där ingår
råg, korn och havre och vete - hade frön som kunde användas till mat. Det krävde

1
Begreppet indoeuropéer är omtvistat. Spreds före 2000 f.v.t. till Indien, Iran, Balkan, Anatolien, västerut till Europa där
kelterna (iriska sagokretsarna, den mytiska Ulstercykeln, konungacykeln) är de först kända. Indoeuropéer utvecklade
egna skriftspråk; Bosch-Gimpera, P; Cassin, J. Archeological Pre-History of Turkmenistan - A Brief History; Rahimzadeh,
N. Zarathustra; The First Monotheist Prophet; Taraporewala, Three forgotten religions; Forster-Nietzsche, E. förordet Thus spake
Zarathustra - A book for all and none, översättning Common och Muraski Jr; Nigosian, The Zoroastrian Faith- Tradition & Modern
Research; The Catholic Encyclopedia, The Theological Aspects of the Avesta; Wheatcroft, A. De otrogna – Konflikten mellan kristendom
och Islam, Historiska Media, Lund, 2006; Allawi, Ali A. The Crisis of Islam Civilization; Max Weber, 1864--1920, sociolog, filosof,
nationalekonom; Philpot, J. H. The Sacred tree in Religion and Myth, Dover Publications, NY, 2004 (1897); Phil Harland,
Rhetorical functions of Satan: from Babylon the whore to devilish superapostles, www.philipharland.com; Muchembled,
R. Djävulens historia, Norstedts, 2000; Näsström, Britt-Mari, Forntidens historia, Studentlitteratur, 2003; Clunies Ross,
Margaret, Hedniska ekon – Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos, 1996 – Mimer, Kvase och kriget mellan asar och vaner
Nilsson, M. P. M. Forntidens historia, Stockholm 1971, E. Sunderland, Early man of Iran, The Cambridge History Iran, Cambridge
University Press, NY 1968, band 1
2
Keddie, N. Iran: Understanding the Enigma: A Historians View, essä, UCLA-seminarium 1998 (MeriaHomepage, internet 2000-12-22;
3
Sandemose, Axel, Det gångna är en dröm, Forum, 1970
4
Saggs, H. W. F. Civilization Before Greece and Rome, Yale University Press, London, 1989; Mallowan, M. E. L. Early Mesopotamia and
Iran, Thames and Hudson, London, 1965; Casal, Jean-Marie, La civilisation de I´ndus et ses énigmes, Fayard, Paris, 1969; Efter
Syndafloden, Medelhavsmuseet och Historiska Museet, Stockholm, 1977

2
skärredskap, korgar och krukor. Man fann att ett runt föremål, hjulet, kunde användas vid
transporter. För att krossa säden användes stenar, efterhand kvarnstenar.
Runt det andra årtusendet före vår tidräkning trängdes ursprungsbefolkningen i Iran undan
av folk från Kaukasus och Centralasien. Områdena mellan floderna Oxus och Jaxartes
benämndes i forntiden Transoxiana. Söder om Aralsjön låg Khwarazm. I dessa omgivningar
hade man, förmodligen till följd av klimatförändringar, sökt andra boplatser. Några rörde sig
västerut, föregångare till germaner och, troligen, kelterna. Andra bosatte sig runt Svarta
Havet, Indo-iraner och Kimmerer. De följdes av Skyterna, en gren av de centralasiatiska
Sakerna och Sarmaterna som hörde till Massageterna nordöst om Kaspiska havet. Sarmaterna
spred sig det första århundradet före vår tidräkning från Donaus utlopp i väster till vid Volgas
utlopp i Kaspiska havet österut.1

Meder och akemenider

Bland Indo-Iranerna hade från slutet av det 3:e årtusendet en grupp vandrat österut in i norra
Indien, en annan ned på den iranska högplatån. Båda antas under en tid ha varit skilda från
andra språkfränder. Kulturella och religiösa särdrag utvecklades. Efterhand kom Mederna i
Irans centrala och västra delar att utmejslas som en av tre huvudgrupper. De andra var
Perserna, de södra och sydvästra delarna och Partherna/Skyterna i de nordöstra delarna,
Hyrkanien, Varglandet.2

Enligt den mediska historien efterträddes den mediske kungen Cyaxares av sonen Astyages
som behöll makten under 35 år (593 - 558). Med denne följde Cyrussagan, berättad av
Herodotus, förmodligen grundad på folksagor.

Enligt dem hade den persiske Cambyses I, vasall på tronen i Ansham, gift sig med en dotter
till Astyages, Mandane. Deras Cyrus växte upp i det mediska kungahuset. När Astyages efter
en dröm kom att se Mandanes giftermål med en persisk vasall som ett hot beordrade han att
Cyrus skulle avrättas. Hans minister Harpagus lät då placera Cyrus hos en okänd fåraherde.
När Cyrus vuxit upp och hans börd blev känd kom han att överta tronen från en allt mer
övergiven Astyages. I den gamla Naboniduskrönikan talas om militära framgångar i oklar
region, troligen Urarto, omkring 547 f.v.t. Då Cyrus växt upp inom det mediska kungahuset
var övergången från medisk hegemoni till persisk förmodligen en sedan länge pågående
process. Detroniseringen av Astyages var ett led i denna – Cyrus gifte sig enligt historikern
Ktesias med Astyages dotter Amytis – enligt Herodotus med den persiska Cassandane. Efter
den maktförskjutning som skett följde med Cyrus en erövringsfas. Där ingick Babylon som
invaderades 539. När senare Darius I hävdade att han hörde till Cyrus I och Cambyses I
släktlinje, grundlades den akemenidiska dynastin.3
1
Khwarazm, nuvarande Turmenistan; Collins, R. The Medes and Persians – Conquerors and Diplomats, McGraw-Hill Book Company, NY
2
Boyce, Mary, Zoroastrians – Their Religious Beliefs and Practices, Routledge, NY/London, 2001; Renfrew, C. Arkeologi och spark,
Symposion Bokförlag, Stockholm, 1990; Renfrew, C. Before Civilization, Penguin Books, 1983; Cassin, J. Archeological Pre-History of
Turkmenistan - A Brief History; Mobin, A. The Aryan Migration, CAIS at SOAS; Frawley, D. The Myth of the Aryan Invasion of India,
www. hindunet.org; Yablonski, L. Scythian Triad and Scythian World; Yablonski-Bashilov, Some Current Problems Concerning the History
of Early Iron Age Eurasian Steppe Nomadic Societies; Aronsson-Hedman, Intercultural Relations Among Eurasian Pastoral Nomads - The
Case of Northern Fennoscandia, Universitetet Östersund; Zakiev, M. Tatars: Problems of the History and Language, The Tatar Gazette,
1995; Witzel, M. Harward University, The Home of the Aryans, www.people.fas.harward.edu, 2003
3 Herodotus, Histories, Wordsworth Classics of Word Literature, Hertfordshire, 1996; I Avestan med de äldsta kända forniranska

textfragmenten omnämns de ”heliga landen”, Hyrkanien och Verna. Det förstnämnda antas vara dagens Turkmenistan, Verna områdena runt
vulkanmassivet Damavand. En stadsbildning finns kvar med namnet Veme. Hos Ferdowsi återkommer Amardianerna, dagens Mazandaran
och Gilan. I kungadömet Hyrkanien med huvudstaden Sadracarta, nära nuvarande dagens Sari, uppträdde en första dynasti med
Faratatianerna som under Partherna drevs mot Alborz sydsluttningar, dagens Veramin och Gamsar. Med Tapurianerna (området mellan
dagens Yaneh Sar och Shahrud) uppträdde Gushnaspdynastin då, kristna influenser fick spridning. Dynastin kvarstod till 500-talet e.v.t. följd
av en lokal regent, Zarmehr. Zoroastrianismen vann ökat insteg. När sasanidväldet föll tog sig Yazdegerd III till området, buffert mot

3
Mederna skulle vid sidan av ett imperiebygge leva vidare i historien genom bibelns berättelse
om de tre vise männen. Om dem berättar Bibeln att en av dem som besökte Betlehem var en
medisk präst, en mager. De ingick i en ståndsorganisation, ett ärftligt prästämbete. De är
okända i Avestan, de fornpersiska textfragmenten, men framträder under mederna och
akemeniderna. Under sasaniderna kallas de magu, emog, med ett ledande prästerskap,
magaput eller mobed. Avestan omnämner ett mediskt Reyy (Raga), gamla Teheran. Det blev
senare en zoroastrisk missionsstation vars ledare antas ha burit härskartiteln Zarathustra. Där
togs den gamla mediska präststaten över men ett arv fortlevde från den tid då mederna hade
mött hurritiska, kaldeiska, kassitiska och gutiska folkgrupper. Det hade lagt grunden för en
skiljelinje mellan ett östligt och ett västligt Iran.1

Magerna hade utvecklat en tidsspekulation, zurvanismen, med ritualer som haft sitt ursprung
österut, inkapslat i Halafkulturens keramiska symbolspråk. Det blev en brytpunkt i
zoroastrismens utveckling när zurvanismen fördes fram som en självständig religionsbildning
i västra Iran med en överordnad princip kretsande kring en ”gränslös tid”. Det låg närmare
indiska än hellenistiska föreställningar men återspeglade babyloniska tankekedjor. Den
zoroastriska guden Ahura Mazda ställdes åt sidan för Zurvan, tidens och ödets herre som
omgavs av avestanurkundernas maktglans, xvarenah, farr.

Det blev en tvist. Där fanns två huvudlinjer. Inom Zurvanismen fördjupade man sig i frågan
vad Zarathustra avsett med att likna det goda och det onda vid ett tvillingförhållande,
kretsande kring en absolut och oinskränkt gudom eftersom oändlighet i tid och rymd var den
absoluta punkt från vilket detta kunde utgå. Den andra, Zandik, ansåg att oändligheten som
begrepp saknade form i sig själv och därmed inte kunde knytas till ett ursprung. I båda fallen
kontrasterade det mot zoroastrisk ortodox dualism där oändligheten, evigheten, var neutral
och ingick i en triad som förenade Ahura Mazda och Ahriman. Det återkom sedan inom både
kristendomen och islam. Avicenna och Joachim de Fiore påpekade att Aristoteles, till skillnad
från Bibeln och Koranen, aldrig hade talat om evigheter.2

Det var motsättningar där senare perserkungen Xerxes vid sitt trontillträde. gick magerna
tillmötes. En kalenderreform genomfördes 485, den mazdayasniska. Med zurvanismen som
ram inordnades zoroastrismen med grundprinciper som hämtats från Kambyses egyptiska
erövringar. Det var en kalender vars gudavärld pekade på samband mellan hellenistiska och
iranska gudar. Det kan utläsas ur ett 1890 påträffat monument, uppfört av Antiokos I av
Kommagene vars gudabilder bär spår som kan hänföras till Ahura Mazda, Mithra,
Verethraghna och Zurvan.

arabernas framträngning. Den siste zarmehriske kungen, Adar Velash, överlät kronan till Ispahbod Gil Jamasp omkring 640.
Mazandaranområdet och Gilan kom att benämnas Tapuria med dagens Amol som centrum. Områdett sträckte sig till Turkmenistans östra
delar; Ktesias of Knidos, grekisk läkare, verkade vid Artaxerxes II Memnons hov 404 - 398. Skrev böcker om Persien och Indien som gått
förlorade men åter getts av andra författare under antiken. Ktesias skall ha kommit till Persien som krigsfånge och stött Artaxerxes i
konflikten med brodern Kyros den yngre i slaget vid Kunaxa. Ktesias antas ha varit hovläkare hos Artaxerxes. Hans persiska historia Persica
i 24 band (omnämnd i ”Suda”, ett lexikaliskt arbete från Bysans under 1000-talet) kom ut omkring 398. De första sex delarna behandlar
assyrierna och Babylonien fram till det persiska väldet. Härifrån hämtade Plutarcho och Diodorus Siculus en stor del av sitt material. Ktesias
har ifrågasatts från grekiskt håll eftersom han var knuten till det persiska hovet, Tidpunkten för Ktesias är inte helt klarlagd. År 420 skall
satrapen i Lydien, Pissuthnes, ha revolterar mot Darius II Nothus (423 - 404) där den persiske befälhavaren Tissafernes med stöd av gre kiska
legosoldater ingrep varmed Pissuthnes av rättades. Detta beskrivs i Ktesias persiska historia, bok 8. År 414 kom sedan ett rebelluppror lett av
Pissuthnes son Amorges, stött av Aten. Det har antagits att Tissafernes vid detta tillfälle tagit Ktesias som fånge. Det har med denna
utgångspunkt antagits att han föddes mellan 444 och 434. Enligt nyssnämnda lexikon föddes han i Knidos i den sydvästligaste delen av
dagens Turkiet
1 Tallis, Nigel, The Achaemenid Army in a Near Eastern Context, The World of the Achaemenid Persia, I.B. Tauris, New York, 2010
2
Halafkulturen; Chalkolitisk tid, kopparstenålder, 5000 - 4500 f.v.t.; Enligt Wikipedia var Mithra en gudsgestalt i det sena Romarriket, något
missledande. Mithra, i Rom förvandlat till kult, var en forniransk figur som från 400-talets återfinns i inskriptioner från Artaxerxes II and III
– sambandet mellan en persisk och en romersk Mithra är ifrågasatt; Encyclopedia Iranica; Boyce, M. Mitraism: Mitra Khsathrapati &
His Brother Ahura, CAIS- SOAS;

4
 Mithra, vanligen framställd som krigsgud, upprätthöll lag och ordning. Som rättvisans,
krigets och solens gud, farr, framställdes Mithra som en ridande bågskytt. Namnet, Mithra,
var den persiska benämningen på ”kontrakt”. I bildspråket bärs han upp av två vita hästar i en
dåtida innovation, vagnen. Runt honom fanns flera följeslagare, Sraosha (den gode), Rashnu
(den starke), Fravasierna (fädernas andar) och Verethragna (segern), hos indierna Indra. Han
var en mänsklig form av den frälsare som Zarathustra talat om, född av en jungfru, Anahita,
den persiska fruktbarhetsgudinnan. Med hellenistiska influenser återkom tankegångarna i
kristendomen. Dit hörde en jungfrufödsel och en tillbedjan förlagd till söndagar. Mithras
födelsedag firades den 25 december. Då dekorerades ett träd, symbol för ljuset och solen. Det
lämnade spår efter sig.

Den romerska Mithra

Roms Mithra, omhuldad av romkejsaren Julianus Apostaten, blev centralgestalt i romersk
mysteriereligion. Äldre forniranska föreställningar anses ha kanaliserats genom de persiska
nätverk som omgav Platon från hans uppväxt. Spår av detta finns i Staten, en av dialogerna i
Platons idélära. I Pontus och Armenien där romare och parther tävlade om inflytande kom
parthiska prinsar att utöva klerikala funktioner. Tempel tillägnade Mithra uppfördes med en
kultutövning som bedrevs i slutna sällskap. Öppna endast för män utfördes ritualer i ett
Mithraeum, en underjordisk lokal med bänkar längs långväggar och ett altare. Lämningar har
påträffats i Rom och London. I kulten ingick Mithra som tjurdödare i persisk dräkt men
påståendet är tveksamt då det motsägs av kultrummens dimensioner.

Det hela spreds över Rom men det blev aldrig konkurrerande med kristendomen. Under 300-
talet dog kulten ut men den kan ha bidragit kristendomens utbredning.1

De Grek-Persiska krigen
Hur antikens grekiska bosättningar spreds runt Svarta havet, Medelhavet och Egeiska havet
beskrev Homeros i Iliaden. Samtidigt hade en persisk dynastibildning, Akemeniderna, trätt
fram. Där lades grunden för ett avgörande organisatoriskt framsteg - en centraliserad
maktsfär. I öster inkluderade den Indus, i väster tangerades Egeiska havets och Marmarasjöns
kustområden. Med detta markerades gränsen mellan det persiska och det romerska.
Historieberättare talar om Grekland och Rom med fotnoten att några för grekerna bekanta
områden utgjorde ett Hot. Bland dem fanns finns perserna som, sedan de lagt Lydien under
sig på 500-talet f.v.t. med akemeniddynastin anses ha grundlagt ett första världsherravälde.

Akemeniddynastin, 550 – 330 f.v.t. föregick de grekiska stadsstaterna. Den hade, sedan
judarna i Babylon befriats, utfärdat ett dekret där kungen Kyros den Store lät klargöra att
kvinnan skulle skyddas från ociviliserade beteenden. För detta skulle hon bära utmärkande
klädsel. Det skulle förvanskas, först i Östrom, sedan med Islam. Om detta förlopp skulle
glömskan falla, en etisk dimension som stod emot kristendomen under mer än tusen år – men
föll för islam.

Ett följande parthervälde blev ett feodalt interregnum. Det åsamkade Rom ett förkrossande
nederlag 53 f.v.t. vid Carrhae. den romerska benämningen på dagens Harran, belägen mellan
Eufrat och Tigris, provinsen Sanliurfa, sydöstra Turkiet. Det var en värld i öster. Där fanns,

1
Bivar, A.D.H. The Personalities of Mithra in Archaeology and Literature, Bibliotheca Persica Press, New York, 1998.

5
som i väst, andevärldar och myter. De hade likheter med grekiska och romerska med
gudaväsen. Artemis blev Artemisias, en sjöfarande legend.

Det blev ett västligt och ett östligt intresseområde där en expansion österifrån skapade oro hos
grekerna. Stadsbildningar, grekiska stadsstater, styrda under "tyranner", införlivades i persiska
satrapområden (län). De hade viss självständighet men med länsherrar (satraper) av grekiskt
och persiskt ursprung kom en allt hårdare beskattning. Det utmynnade i ”perserkrigen”.
Ledargestalter inom en välbärgad grekisk aristokrati och persiska satraper gynnade den som
gav det fördelaktigaste utfallet – västerut eller österut. Det utmynnade i krigshandlingar under
åren 490 – 461 f.v.t. men de påbörjades inte, som benämningen antyder, av perserna. De hade
föregåtts av ett intrikat maktspel i de områden som vi idag känner genom turkiska turistorter
som Efesus, Izmir, Marmaris och Antalya.1

Upptakten till krigshändelserna kretsade kring en handel där städerna Sardes och Miletos
söder om Efesus utgjorde knutpunkter. En lågkonjunktur hade trätt in. Miletos, lydiskt tills
perserkungen Kyros II besegrat kungen Krösus, hade fått ett fördragsförhållande med Lydien
överfört till perserna. När sedan, 502 f.v.t jonierna, en grekisk stam som slagit sig ner på den
anatoliska sidan av Egeiska havet, startade ett uppror hotades maktbalansen.

Den joniske Hekataios hade i polemik med Aristagoras varnat för riskerna. Darius
maktställning var ointaglig. Sardes, dagens Sart i Frygien, den turkiska provinsen Manisa,
tidigare huvudstad i Lydien, var huvudort och förbindelseled för en persisk handel. Den var
slutpunkt för Kungavägen, byggd under Darius I åren 521 - 485 f.v.t. Alexander den Store
använde vägen när han satte punkt för den akemenidiska dynastin. Vägen sträckte sig från
Susa i Iran till Sardis vid Egeiska havet, en sträcka om 240 mil som kunde tillryggaläggas på
9 dagar. Med några dagars tillägg nådde man medelhavskusten.

Det var denna tids e-post - ett postsystem, barid, med över hundra vägstationer. Samma
distans utmed sidenlederna krävde tre månader. Jämförs det med Sverige som under 1600-
talets stormaktstid införde ”postbönder” krävdes 10 till 14 dagar mellan Stockholm och
Haparanda, mindre än hälften av sträckan Sardes-Susa. Herodotus noterade att ingen
förflyttade sig snabbare än en persisk kurir. Hans ord finns inristade vid James Farley Post
Office in New York, ledord för amerikanskt postväsende.2

Upproret vände sig mot det som kallas tyrannväldet, indelat i äldre tid och senare tid. Den
äldre tiden anses ha lett utvecklingen in i nya banor. Den senare, från 400-talet, saknade
skapande kraft. Perserna utövade inte något tyrannvälde men med en stark centralmakt
använd de grekiska tyranner som mellanmän fram till de joniska upproren. Då trädde
tyranner som Hisitaios och dennes svärson Aristagoras fram. Histiaios, död 494 f.v.t. hade
stått perserkungen Darius I nära sedan denne lagt Miletos och andra joniska områden under
sig. Han deltog i Darius fälttåg mot skyterna. De hade, med stöd av tyrannen Miltiades i det
trakiska Chersonese, försökt övertala Histiaios att kapitulera. Denne vägrade. Med en
avledningsmanöver utmanövrerades skyterna. En persisk framryckning kunde fortsätta.
Histiaios tilldelades för detta en koloni, Myrkinos, men den persiske befälhavaren Megabazos
var misstänksam.

1
Knossos, en mykensk kulturvärld med rötter i en minoisk sten- och bronsdålder, inte den senare ”klassiska” grekiska kulturvärlden;
Johnson Lewis, Artemisia - Warrior Queen of Halicarnassus - Fought With Xerxes at the Battle of Salamis, About Education, 2015-02-12;
Tarn/Griffith, Hellenistic Civilisation, Edward Arnold Publishers, London, 1966; Linnér, S. Europas födelse, Natur och Kultur, Sthlm, 1991
2 Hekataios från Miletos, f. omkring 550 f.v.t, d. omkring 490 f.v.t, var en av "logograferna”, de äldsta grekiska historieskrivarna före

Herodotos

6
 Det var ett strategiskt område som kontrollerade vägarna till Europa .Det fick Darius att
placera Histiaios som rådgivare i Susa. Aristagoras övertog Miletos medan Histiaios för att
återkomma lät anstifta upproren i Jonien. Aristogoras uppmanades att delta. Illa omtyckt efter
att en misslyckad expedition till Naxos följde Aristagoras uppmaningen. En revolt bröt ut 499
i Miletus och spred sig till flera städer. Aristagoras sökte stöd hos den spartanske kungen
Kleomenes I som vägrade. Aten upplät tjugo fartyg för att angripa Sardes med satrapen
Artafernes. Staden brändes 498. Spartanerna hade ställt sig utanför.1

Med Sardes förlorade perserna en egeisk skattkista men kunde, när Aten angreps av Sparta,
återvinna staden. Histiaios, tillfrågad om uppror och angrepp på Sardes av den persiske
satrapen Artafernes, gled undan. Han anföll Chios, blockerade Thasos och angrep perserna
fastlandet. Han tillfångatogs av den persiske generalen Harpagos och avrättades av
Artafernes. De rebelliska städerna återtogs en efter en – Miletus föll 494. Aristagoras flydde
till Trakien, försökte grunda en bosättning men avrättades av lokalbefolkningen.

Karta: The World of Achaemenid Persia, I.B. Tauris, 2010

Krigen hade då föregåtts av en hundraårsperiod med motsättningar mellan Aten och Sparta.
Det hade polariserats när spartanernas Kleomenes I utmanövrerade Peisistratus äldste son
Hippias, en persisk vasall. Det följdes av Atens reformering av fåmannaväldet, sedan 545
styrt av Pesistratus.

Med detta följde att spartanerna i Aten inte längre hade en prospartansk oligarki - de hade att
möta antispartansk demokrati, ledd av Kleisthenes. Han kom att introducera demokratin i
Aten.2
1 Kleomenes I, d. 490 f.Kr., spartansk kung under 500- och 400-talet f.Kr. Känd för intresse av erövringar utomlands, var ovanligt för en

spartansk kung, ett kontroversiellt övertagande av tronen och en kontroversiell avsättning, exil och död, självmord genom självstympning.
Var halvbror och svärfar till efterträdaren Leonidas I som stupade vid Thermopyle; Aristagoras, ledande i Miletos i slutet av 500- och början
av 400-talet f.Kr., svärson och brorson till Histiaios; Miltiades den yngre, 550 - 489 f.v.t., vasall under Darius I
2 Fuller, J. F. C. The Decisive Battles of the Western World and their influence upon history; Alkibiades, f. c 450 f.Kr., d. 404 f.Kr., grekisk

politiker och militär, efter fälttåg mot Sicilien åtalad för missaktning för religionen, dömd till döden, begav sig till Sparta, ledde spartanerna i
ett fälttåg mot Aten som besegrades. Medverkade till ett förbund mellan Sparta och Iran. Flydde oense med den spartanske kungen till Iran,
lyckades återvända till Aten, utsågs till amiral över Atens flotta, besegrade den spartanska vid två sjöslag 411 f.Kr. vid Abydos och 410 f.Kr.

7
 Marathon
Atens erövring av Sardes hade av perserna betraktats som omöjlig. Förstärkta med
flottenheter från Egypten och Syrien påbörjade de operationer i Egeiska havet. Grekerna
försökte återvinna avsatta vasallstyresmän men led ett förkrossande nederlag vid ön Lade 495.
Aten hade kallat hem sin överbefälhavare, Alkibiades, för att ställa honom inför domstol. Han
hade gått över till spartanerna men föll i onåd efter ett nederlag vid Syrakusa. Han sökte sig
till den persiske satrapen Tissafernes i Sardes. Genom att utnyttja rivaliteten mellan denne och
satrapen Farnabazos i Frygien involverades perserna i ett förlopp som ledde fram till slaget
vid Marathon, 490. Det beskrivs ofta som en kamp mellan de onda och de goda. Om perserna
vunnit påstås att dagens västerländska kultur troligen skulle ha sett annorlunda ut – det erinrar
om Rudyard Kiplings bevingade ord, Öst är Öst och Väst är Väst och aldrig mötas de två.

Kipling, född 1865 i Bombay och död 1936, brittisk författare och poet som skildrade
britternas kolonialvälde i Indien blev känd genom Djungelboken. Han fick nobelpriset i
litteratur 1907 men är numera omtvistad för sin syn på kolonialismen. Hans öst och väst hade
långt tidigare haft återkommande kraftmätningar. Västerifrån ville man nå österut. Det hade
inletts med Alexander den Store, följd av Roms Caesar, Antonius, Crassus och Trajanus.1

Vid tiden för de joniska krigen hade Aten och Sparta inte nått ett samförstånd. Motsättningar
fanns i Aten. En inflytelserik adelsfamilj, Alkmeoniderna, hade vänt sig emot Miltiades. Det
öppnade för ett samarbete med perserna. Om detta var Darius informerad. Hans lösning blev
att med en skenmanöver få bort den atenska flottan från staden och sjövägenlandstiga i
Phaleron för att förena sig med Alkmeoniderna. Med fartygsrörelser upp mot Eretria stod för
grekerna klart att något var på gång, rapporterat av Pheidippides som sprang mellan Marathon
och Aten, runt 25 mil på 48 timmar.

Generalerna Mardonius, svärson till Darius och Datis mötte därefter grekerna men tvingades
till reträtt. Den var, i en persisk värld, marginell. Vid Marathon förlorades endast sju skepp.
Perserflottan kommenderades av Hippias. Denne hade förlorat ett fältslag och anslutit sig till
perserna, son till Peisistratos, Perserna hade - alltsedan Aristagoras proklamerat Miletus frihet
under förevändning att det var en grekisk koloni – försökt att få Hippias återinstallerad. Denne
hade, efter en lång exil försökt alliera sig med övervintrande tyrannanhängare i Aten som
gärna såg en persisk seger. Den persiska hären, som sviktat när Miltiades med spartanskt stöd
genomförde ett anfall i flankerna, kunde i stort sett återgå till de uppankrade fartygen. De
förflyttades Atens hamn, Faleron, varifrån de avseglade när Militiades tagit sig dit.

vid Kyzikos, blev fältherre över de atenska krigsstyrkorna. Avsatt efter en förlust gick han i landsflykt till Iran där han med spartansk hjälp
mördades. Figurerar som litterär gestalt i Platons dialoger; Tissafernes, satrap i Karlen och Lydien under 400-talet f.Kr. Spelade betydande
roll under peloponnesiska krigets sena skede genom förbindelser med Alkibiades. Stod under Kyros uppror på Artaxerxes Mnemons sida,
medverkade till Kyros nederlag vid Kunaxa, 401. Avsattes395 efter ett nederlag mot Agesilaos vid Paklolos i Lydien och mördades av sin
efterträdare Tithraustes; Kleisthenes, f. c 570 f.v.t d. 507 f. atensk statsman, mest känd för att ha introducerat demokratin i Aten
1 Antonius, Marcus, f. 83 f.Kr., d. 30 f.Kr., politiker och fältherre nära Caesar. Bildade efter denne en militärdiktatur, andra triumviratet.

Bedrev krig mot Iran som omfattade Syrien och Mindre Asien vilket slutade med ett nesligt återtåg; Artafernes, bror till Darius I, satrap över
Sardis efter den skytiska kampanjen 513/12 f.v.t; Caesar, Gaius Julius, f. 100 f.Kr. mördad 44 f.Kr., omformade Rom till kejsardöme.
Folktribun tidigt, imperator 60 f.Kr., ståthållare i Sydgallien. Adopterade Octavianus, Roms förste kejsare; Crassus, Marcus Licinius Crassus
Dives, f. 115 f.v,t, d. 53 f.v.t. Fältherre, statsman, en av medlemmarna i första triumviratet. Fick Syrien som provins, gjorde ett fälttåg mot
Iran, gick 53 över Eufrat med sju legioner, mött av motstånd vid Carrhae (Harran) med en fullständig förlust. Sonen Publius stupade. Crassus
försökte retirera men blev han nedhuggen; Trajanus, Marcus Ulpius, f. 53, d. 117, romersk kejsare, gjorde 114 ett fälttåg mot Iran som blev
hans död. Hans aska placerad i Trajanuskolumnens fot, Rom; Eva Rystedt, recension av Jenifer Neils, The Parthenon Frieze, SvD 2002-10-
06

8
 De persiska styrkorna antas ha varit mindre än vad som vanligen anges. Ändamålet med
operationen var inte att invadera Aten. Det var att återinstallera Hippias med stöd av de
grekiska alkmeoniderna. Det skulle säkra persiska intressen genom ett nätverk av allianser
som, när Darius avled 486, tagits över av sonen Xerxes I. Runt de persiska kärnländerna hade
förbindelser knutits, ofta baserade på politiska giftermål. Massageterna, som avslutat dagarna
för Kyros, hade lindats in genom ett sådant. Sönerna i besegrade kungahus knöts till en
persisk centralmakt, avkrävda lojalitet i förening med skolning inom förvaltning och
härväsende. När Xerxes tillträtt inledde han med att slå ned uppror i Baktrien, Egypten och
Babylon. De greker som stött den joniska revolten misstänktes för att underminera städerna
utmed Egeiska havets östra kustlinje.

Detta i förening med tillbakadragandet vid Marathon tio år tidigare krävde en militär
styrkedemonstration. Våren 480 utgick en invasionsarmé från Hellesponten via ett brobygge,
bestående av fartyg, en övermarsch på sju dagar.

Termophyle
I slaget vid Termophyle, 15 mil nordväst om Aten.480 f.Kr. mötte den spartanske kungen
Leonidas Xerxes I som inte glömt Marathon. Han raderade ut de numerärt underlägsna
spartanerna, erövrade Aten och brände Akropolis. Det skulle komma att vändas till att vara
grekisk seger - en moralisk. Den franske nutidsfilosofen Michel Onfray påpekar i sin
Mothistoria att när något, sant eller falskt, upprepas tio, hundra eller tusen gånger blir det en
visshet och den indiska författarinnan Arundhati Roy ställer frågan Vem berättar historien? 1
Den atenske Themistokles hade förordat att vid Termophyle skulle den persiska armén skulle
blockeras vid ett smalt pass med flottenheter uppankrade i ett smalt sund vid Artesiumsundet,
Omkring 7000 man beordrades mot passet. En persisk armé som antagits omfatta 100 -
150000 man blockerades under en vecka men perserna bröt igenom. Lokalbefolkning hade
visat perserna en genväg förbi det pass där grekerna befann sig. Det isolerade den spartanske
Leonidas med omkring 300 Spartaner, 700 Thespianer, 400 Thebaner.

Den grekiska strategin föll. Sjöstridskrafterna förflyttades till Salamis medan perserna gick
in i ett evakuerat Aten. När grekerna sedan gick till motattack vid Salamis medan grekisk
flotta oväntat seglade ut ur Salamissundet befarade Xerxes att bli inträngd i ett taktiskt
underläge. Xerxes drog sig tillbaka. Generalen Mardonius lämnades för att slutföra
operationen men följande år besegrades perserna vid Plataea. Det blev sedan Miltiades son
Kimon som kom att sätta slutpunkten för perserkrigen Eurymedon 461.

Miltiades ställdes till svars för sin hårdförhet i Chersonesos men gick fri som försvarare av
grekisk frihet ställd mot persisk despotism. Som general vid Marathon anses han ha format
den taktik med vilken grekerna mötte perserna. Året efter ledde han en atensk expedition mot
grekiska öar som ansågs ha hjälpt perserna. Det blev ett bakslag när han anföll Paros.
Anklagad för förräderi avled han i fängelse.2

Såväl antika som nutida skriftställare har kommit att se slaget vid Termophyle som exempel
på en uttalat patriotisk händelse där ett försvar sker på egen mark. Termophyle har också
blivit ett exempel på ett högt civilkurage. Med detta byggdes en spartansk myt. Kritias, en av
1 Cartledge, Paul, Termopylae – The Battle that Changes the World, Pan Books, London, 2006
2
Themistokles, f. c 525 f.Kr., d. 460 f.Kr., en av de ledande i för utveckling av demokrati i Aten, känd för segern över Iran i slaget vid
Salamis 480 f.Kr., deltog även i slaget vid Marathon 490 f.Kr. Landsförvisades 470 f.Kr., begav sig till Susa och blev iransk/persisk
rådgivare i Sardes

9
Sokrates elever, kom för en tid att detronisera Atens demokrati som ledare för de ”trettio
tyrannerna”. Den omständigheten att Sparta haft sitt fundament på heloterna, ett slavskikt,
fördunklades. Herodotus förstärkte myten genom att vanära den ende överlevande
Aristodamus. Enligt Herodotus tog denne sedan sitt liv genom att i Platea bryta sig ur den
egna frontlinjen för att på egen hand möta fiendesidan. Aischylos, som uppehöll sig vid
Salamis när han skrev Perserna, bidrog till legendbildningen. Det gjorde också Alexander den
Store. Vid Granicus, där hans första sammandrabbning med perserna ägde rum, påminde han
om Termophyle genom att sända 300 beslagtagna troféer till Aten. Han lät återuppbygga
Plataiai som stött atenarna vid Marathon. Staden hade förstörts av Thebe, allierat med
perserna. Efter den romerske kejsarens Trajanus misslyckade inbrytningar på persisk mark
följde sedan i Sparta inrättandet av en festival för att ära Leonidas. Hos Plutarko blev det en
heroisk levnadsteckning varefter Origenes gav Leonidas sådana proportioner att han
ikoniserades, jämställd med kristenhetens korsfästning. När sedan Roms Horatius vände ett
grekiskt nederlag till kulturell seger befästes av Cicero som använde Simonides
krigsepigram.1

Händelserna vid Termophyle framställs ofta som en grekisk seger på ”högre ideal”, högre än
den enskilde deltagarens egna liv. Frågan har ställts om detta även rättfärdigar
självmordsbombare, flygkapare, amerikanska drönarattacker eller ideal som bär fram den
extrema islamistiska rörelsen Isis i Mellersta Östern. Kiplings bevingade ord talar om ett öst
och väst som aldrig möts – men öst och väst förefaller ha likartade ideal.

Termophyle som del i ett europeiskt kulturarv är en tveeggad föreställning när

världssamfundet påstås grundat på högre ideal. I Europa blev Leonidas prisad, om än i dispyt,
av Adam Blackwood (1581), historikern Georg Buchanan (1759) medan Händel (1738) satte
upp sin opera Xerxes vars dygd ställdes mot Leonidas. Då hade Giovanni Bononiani satt upp
operan Xerxes 1654 som följdes av Leonardo Vinci´s musikdrama Artaserse, i Rom 1730.
Med Johan Adolf Hasse uppfördes en opera med samma namn i Dresden 1746.

Den ikonartade glansen kom med Voltaire, David Hume och Adam Smith att dämpas något
men återkom vid 1900-talets mitt hos tyska ledare som Himmler, Göring och Borman. Under
senare år har det manifesterats på filmduken. Crassus bortgång sker i filmvärlden på en
gladiatorarena, Amazons & gladiators, amerikansk-tysk film 2001, regi Zachary Weintraub,
inte när Crassus legioner nedgjordes till sista man av perser/parther vid Harran 53 f.Kr.
Filmen följdes, 2007, av Warner Bros 300 och i Turkiet föds 2004 föds en ny Leonidas i
Louis de Berniéres Birds - Wings, kretsande kring grekisk-turkiska motsättningar under 1920-
talet. Det persiskt-grekiska arvet återkommer i Paulo Coelhos Djävulen och fröken Prym med
en inledande fabel om antikens Persien, Ormuzd och Ahriman, ljus och mörker.2
1
Kritias, f. omk. 460 f.Kr. i Aten, d. 403 f.Kr., grekisk statsman och författare från Atens aristokrati, ledande roll i en radikal
högeropposition mot det demokratiska systemet. Hade revolution och diktatur på sitt program, hans slut kom efter peloponnesiska kriget då
han blev förgrundsfigur i de trettio tyrannernas styre. Stupade vid den demokratiska restaurationen 403 f.Kr. Kritias och hans brorson Platon
hade stått Sokrates nära men tänker och diktare gick dock Kritias andra vägar. Med utgångspunkt hos Thukydides och sofister förde han fram
teorin om den starkes naturliga rätt;Cicero, Marcus Tullius, f. 106 f.Kr., d. 43 f.Kr., romersk talare, författare och politiker, skrev om retorik
och filosofi; Origenes, f. c. 185, troligen i Alexandria, d. c. 254 bibeltolkare, teolog och kyrkofader; Simonides från Keos, f. 556 f.Kr., d.
468 f. Kr, en av Greklands främsta lyriska skalder, äldre samtida och medtävlare till Pindaros.
2
Blackwood, Adam, 1539–1613, skotsk författare/geolog, kritiker av George Buchanan som i De Iure Regni apud Scotos, 1579, försvarat
den skotska drottningen Marys framtvingade abdikation; Himmler, Heinrich Luitpold, f. 1900, d. 1945, tysk nazistisk politiker, chef för SS
från 1929 till 1945, riksdagsledamot från 1930, statssekreterare i inrikesministeriet 1936 och inrikesminister 1943–1945. Som chef för SS
högste ansvarig för Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger, administrerade mordet på minst 6 miljoner judar, mellan 220 000 och
500 000 romer, miljoner polacker, ett stort antal krigsfångar samt homosexuella och fysiskt och mentalt handikappade personer. Kort före
andra världskrigets slut erbjöd sig Himmler att överlämna sig till de allierade i utbyte mot åtalseftergift. Greps i maj 1945 av brittiska
soldater, begick självmord genom gift; Histiaius, d. 493 f.Kr., tyrann i Miletos sent 600-tal f.v.t. Göring, Hermann Wilhelm, f. 1893, d. 1946,
tysk politiker och militär, tillhörde ledarskiktet inom Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), riksdagsledamot från 1928. I
mitten av 1940 utnämnd till riksmarskalk, hade 1938 utsetts till Hitlers ställföreträdare, året efter officiellt utnämnd till Hitlers efterträdare
som rikskansler; Bormann, Martin, f. 1900, d. 1945, tysk nazistisk politiker. Mot slutet av andra världskriget en av de mest inflytelserika

10
 Slutfasen
Sjöslaget vid Salamis hade enligt Thukydides föregåtts av att oraklet i Delphi konsulterats.
En första profetia blev nedslående. I rädsla för att återvända till Aten med ett sådant budskap
bad man om en ny profetia. Denna gång fick de rådet att skydda sig med en mur av trä. Enligt
Herodotos tolkade Themistokle detta som Atens flotta. Profetian blev gynnsam för Aten men
det gick illa för Themistokles. Han anklagades för förräderi och tog sig till Susa. Där lät
Xerxes efterträdare, Artaxerxes I, honom avsluta sin seger över perserna vid Salamis som en
ärofull man. De grekisk-persiska krigen var i ett större perspektiv endast en mindre persisk
kampanj. Den skulle avsluta en jonisk revolt - inte erövra Grekland. Omedelbart efter Salamis
hade Themistokles förhandlingar med Xerxes. Denne hade insett att grekiska motsättningar
öppnade för diplomati. Med en sådan bestod den persiska hegemonin över ett anatoliskt
Grekland medan perserna med diplomatin vann det som förlorats på slagfältet. Resultatet blev
de Peloponnesiska krigen. Med deras slut närmade sig för persernas del Alexander den Stores
intåg i historien.1
Enligt svensk uppslagsbok var Deliska förbundet ett försvarsförbund som Aten efter
segrarna över perserna ingick med flera grekiska stater som vände sig mot ett persiskt
imperium. Där ignorerade man ett enat Grekland. Det persiska väldet inbegrep hela Mellersta
Östern och större delen av Centralasien. I norr nådde det Georgiens norra gräns mot Ryssland.
Västerut sträckte det sig över dagens Irak och Syrien. Via Anatolien nådde det ned till de
kustområden som gett upphov till de grekisk-persiska motsättningarna. Söderut inkluderade
maktområdet Egypten.

I Grekland följde de Peloponnesiska krigen åren 431 - 404 f.v.t. Det var en maktkamp
mellan det Deliska förbundet under Aten och det Peloponnesiska förbundet under Sparta. Det
var länge jämt - Sparta hade stöd av större delen av Grekland, Mykene, Argos och
Termophyle. Aten hade stöd i sina kolonier i Jonien (nuvarande turkiska västkusten) och på
Sicilien. När Sparta sedan fick ett persiskt stöd kom avgörandet - år 404 f.v.t krossade det
peloponnesiska förbundet en attisk flotta. Aten kapitulerade tre månader senare, slutet för
stadens dåvarande dominerande ställning.2

För eftervärlden skapade den händelseutveckling som passerat föreställningar om ”det

orientaliska”, ”den andre”, har levt vidare, förstärkt under Iliadens tid. När Aischylos i
Perserna talar om Xerxes nederlag blir Asien en fientlig annan värld. I Dantes ”Inferno”
placeras Mohammad i den åttonde av helvetets kretsar. Långt senare, vid inledningen av
1960-talet, formulerade chefen för mellanösternstudier vid Harvard, H. A. R. Gibbs, det
orientaliska som ett hot. Orienten var alltför viktig för att ”överlåtas till orientalisterna”. Detts
har formulerats som att Saddam Hossein hämtade sitt språkbruk från Khomeinis ”manekéiska
tankevärld” men västvärlden hade en ”roll” för demokratisk utveckling,

En ”manikéisk tankevärld”, sedan länge död, förvandlades till ett hot, hänfört till å ena sidan
Saddam Hossein, å andra sidan Khomeini. Det påminner om en annan svensk röst som sedan
personerna i kretsen kring Hitler, dömd till döden i sin frånvaro av militärtribunalen i Nürnberg 1946; Buchanan, George, 1506--1582, skotsk
humanist och historieskrivare. Pekade i mot Maria Stuart riktade pamfletter, Detectio Mariæ reginæ, 1571 och De jure regni apud scotos,
1579 på att folket är ursprunget till makten inom staten.
1
Thukydides, 460/455 – 411/397, f.Kr., grekisk historiker och författare till verket Historia om det peloponnesiska kriget, omkriget mellan
Sparta och Aten fram till 411 f.Kr. Betraktas som det första vetenskapliga historieverket, beskriver människors handlingar utan gudomligt
ingripande i skeendena
2
Powell, Anton, Atens and Sparta, Constructing Greek Political and Social History from 478 B.C, Routledge, 1993;

11
en folkvald Mossadeq avsatts av amerikansk och brittisk militär beskrev honom som en av de
högljuddaste nationalistiska agitatorerna (...) diktatorn Mossadeghs besynnerliga figur – och
om hans fall kunde det heta att det utgör obestridligen vid sidan av Adenauers triumf ur Västs
synvinkel den stora behållningen av året 1953. Denna triumf ur Västs synvinkel lade grunden
för djupgående antiamerikanska och antieuropeiska strömningar som kvarstår även idag. Den
svenska arrogans som träder fram i beskrivningen ovan kvarstår i dagens mediala
rapportering.1

Denna tankevärld kom emellertid från ett annat håll. Den var ett uttryck för hellenismens
religionssynkretism, gnosticismen, grekiskans kunskap och insikt som - utmönstrat ur
kristendomen - levde kvar ända till medeltiden. Av huvudtyperna, den iranska med mandeis-
men/manikeismen och den syrisk-egyptiska, blev den förstnämnda ett av iransk islams sär-
drag. Det var kristendomens utbredning, från början förlagd till den hellenistiska världen som
hade lett till detta. Den hade redan från apostolisk tid nått österut. Där fanns, som det uttryckts
i en äldre litteratur, två ”ariska världsvälden” när kristendomen föddes, Rom och Iran. Mellan
dem var en ”semitisk kil” inklämd. Den ”sökte skydda sin egenart gentemot både hellenistisk
och persisk övermakt”.

Från Akemenider till Alexander

När ett nytt maktområde spreds efter Achaimenes son Teispes (Chishpish) som antas ha ställt
sig neutral vid sammanstötningar mellan elamiter och assyrier följdes han av sonsönerna
Kyros och Ariaramnes (Ariyaramna). Kyros efterträddes av Kambyses I, 600_559. Sonen,
Kyros II (den store), kom efter att ha revolterat mot det mediska väldet att bli grundläggaren
av en dynasti, den akemenidiska, med flera karismatiska ledargestalter, Kambyses II, Darius I,
Xerxes I, Artaxerxes I, Xerxes II, Darius II och Artaxerxes II. Med Artaxerxes III kom en
nedgångsperiod fram till Darius III Kodomannos vars möte med Alexander den store blev
slutet för akemeniderna.

Den europeiska kulturens vagga, Grekland, beskrivs ofta som en gudavärld fylld av
minnesmärken från Knossos till Akropolis. Motsvarigheter längre österut omnämns sällan,
endast minnesmärken som bortfraktats till västvärldens muséer. Trots detta hade perserna, en
dynastibildning, Akameniderna, etablerade vad som har kallats ett första världsherravälde.
Det vilade på hörnstenar vars grunddrag levt kvar till vår tid. Där ingick ett myntväsende, ett
skattesystem, vikt- och måttbestämmelser och ett post- och kommunikationsväsende. Senare,
en ny dynasti, den sasanidiska, trädde in och betraktade partherna som inkräktare på persisk
tron, återspeglades egenskaper som Edvard Lehman en gång kom att tillskriva perserna:

De ägde mycket framstående formella anlag, som framförallt uppenbarade sig på det
politiska området. De skapade en riksstyrelse, som höll världsväldet samman i 200 år, och
som efter dettas fall kunde låta det nationella Persien återuppstå med föryngrade krafter. När
också detta Persien föll samman, gick den persiska statskonsten i arv till araberna, och ännu
idag är denna statskonst typisk för de väst- och centralasiatiska staternas politik.2

1
Höjer, Torvald T:son, Från Potsdammötet till Berlinkrisen, Norstedts, Stockholm, 1962
2 Lehman, E. i Orientens forntidskultur; Friis, Aage, red. Orientens forntidskultur, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1927; Ball, W,

Towards one Word – Ancient Persia and West, Olive Branch Press, Northampton, 2011; Onfray, M, Antikens visdomar, Filosofins
mothistoria, Nya Doxa, 2007; Fornara, C W, Archaic Times to the End of the Peloponnesian War, Cambridge University Press, 1986

12
 Med detta hade handelsflödet växt. Zoroastrismen konsoliderades trots motsättningar. En
militär organisation hade byggts med elittrupper, "de odödliga” och en kunglig livvakt där ett
officersskikt hade direktansvar inför kungen. Ett länsväsende, satrapier, inrättades.

Det var ett auktoritärt samhälle. Kärnan utgjordes av en liten krets inom aristokratin. Med
zoroastrismen som grund kom monarken först, härefter en aristokrati med kungen närstående,
sedan satraper, administratörer, präster och officerare. Familjestrukturen omgavs av klaner
och stammar med en egendomsfördelning där markinnehavet bestämde skatteförmåga, en
struktur som kunde upprätthållas under dynastins uppgångs- och storhetsperiod. En
centraliserad ledning, stödd av regionala satraper där jordägare, dihqan, likt senare adeln i
Europa tillvaratog det som producerats av livegna och bönder. Liksom i andra kulturer fanns
ett slaveri men på persisk mark inte som agrar arbetskraft. Senare - under samanider och
safavider – blev det en fråga som soldatmaterial men då fann en karriärmöjlighet utan tak. Vid
bygg- och anläggnings-arbeten deltog vid sidan av krigsfångar frivillig arbetskraft med ett
lönesystem differentierat för män, kvinnor och barn.

Ur detta växte ett skikt av handelsmän och hantverkare fram, en struktur som
vidarebefordrades till den bysantinske kejsaren Alexios Komnenos.

Den persiska Aphrodite

Mycket som rör den tid då akameniderna framträdde i historien har gått förlorat.
Återkommande inbrytningar på den iranska högplatån har raderat det som varit bevarat.
Fragment återstår i zoroastriska annaler. Persepolis med eldtemplet Fratadara sattes i eld av
Alexander den store år 331. Samma öde mötte tempelbyggnader och andra minnesmärken,
Ändå hade det varit ett maktcentrum som en gång sträckte sig från Indus till Nilen. Idag har
en amerikansk illegal utförsel av iranska antikviteter under åren 1925_1941 dokumenterats.

Vid Naqsh-e Rustam, beläget någon mil nordväst om Persepolis, finns en klippvägg där
Darius I och andra kungar gravsatts. Reliefarbeten, den äldsta troligen elamitisk har gett
platsen dess namn och antas avbilda den mytiske iranske hjälten Rostam. Där återfinns även
en byggnad kallad Zarathustras kub. Antaganden att det är ett eldtempel har avvisats. Andra
har menat att Darius I byggt kuben som kopia av det närbelägna Pasargadae, Salomons
fängelse, demolerat av inkräktaren Gaumata som tillskansat sig tronen illegitimt.

Till relieferna vid Naqsh-e Rustam hör en där kungen Narseh, 293–303, blir krönt och mottar
sin ring från en kvinnogestalt, identifierad som Anahita, den obefläckade, ett gudaväsen. Det
har även ansetts att figuren även skulle kunna vara drottningen, Shapurdokhtak men Anahita
kan ha stigit fram långt före vår tideräkning tillsammans med flera andra gudaväsen. I
Egypten trädde gudinnan Neith fram för mer än 5000 år sedan. Arkeologiska fynd kan föras
upp emot 10 000 år tillbaka. Det talas om en modergudinna. Statyetter som återfunnits i Susa
har daterats till omkring det fjärde årtusendet f.v.t. Antalet fynd på den iranska högplatån
tyder på att det var här som en gudabild slog rot med de migrationsrörelser som ägde rum.

Anahitagestalten fick sin form under regenter som Artaxerxes I, 465 - 424 f.v.t och
Artaxerxes II. Anahita har ansetts identisk med Nahaithya, avestiskans Daeva, Ashvinerna,
sekundära gudar, associerade med läkande förmåga. Anahita vann utanför Iran insteg hos
kappadokier, armenier och runt medelhavet. Enligt legenden färdades hon i en vagn, dragen
av fyra hästar – vinden, regnet, molnen och snön, knuten till den mediske Mithragestalten.

13
Anahita blev garant för tronhavarens legitimitet, benämnd Ardwisur, Anahid eller Nahid, i
armeniskan Anahit eller Anaheed. Namnformen Aredvi Sura Anahita blev senare, under
sasaniddynastin, ändrad till Ardwisur Anāhīd, knutet till Mat Zemlya, moder jord i slavisk
mytologi.

Greker och romare likställde Anahita med Venus/Aphrodite, perserna med Artemis i Efesus.
Grekiska och romerska historiker refererade till henne som Anaitis eller Aphrodite, dotter till
Zeus och Dione, syster till Apollo, förmodligen förknippad med sumerernas Inanna, den
feniciska Phoenician Argipassa och Frygiens Cybele. Herodotus talar i sin Historia om perser
som offrade till himmelens gudinna. Aphrodite dyrkades i Palestina, i Syrien som Astarte och
i Fenicien som Ashtaroth.1

De något varierade benämningarna på Anahita anses peka mot en västlig orientering med
föregångare som den sumeriske vattenguden Enki. Det har relaterats till sanskrits Saravati, det
äldre iranska Haravati, grekiskans Arachosia. Anahita blev en vattengudinna, Aban,
associerad med fruktsamhet, helbrägdagörande och vishet. Det antyder ett indoiranskt
ursprung. Till andra beskrivningar av Anahitagestalten hör antaganden om att hon skulle ha
varit ett uttryck för det onda, daeva, nomader som under övergången från nomad- till
jordbrukssamhälle hotade de bofasta. Där framträder skiljaktigheten mellan förantikens
iranska religion och Zarathustras monoteistiske gud. Anahita var i den äldre Avestan en
fruktbarhetsgudinna bland de turiska folken, med iransk härkomst men betraktade som
inkräktare. Med detta blev, med förlagor från de vediska Indra, Sarva och Nasatya, Anahita
en demonisk gestalt, daevas/daivas, gamla Avestans Apastāk. I fornnordisk mytologi
framträder samma tema – där går Frej och Njord till Asarna, Mimer och Höner till Vanerna.2

Med Artaxerxes II infogades Mithra i en Mithra-Anahitakult. Tempelbyggnader uppfördes i

Babylon, Susa, Ekbatana (Hamadan), Persepolis, Damascus och Sardis. Från 330-talet spreds
i Mindre Asien, runt Medelhavet. I Armenien blev det inkomstkälla genom tempelskatter,
förlaga till katolicismens avlatsbrev. Som kultbärare fortlevde Anahita fram till sasaniderna,
226–640 och förstörelsen av bildlika statyer, symboler och byggnader efter partherväldets fall.
I den kristna världen motsvaras det av bildstriden i det bysantinska riket, ikonoklasmen, under
700- och 800-talen.

Eldtemplen
Rester av de forntida eldtemplen sparsamma. Ruiner återfinns i Istakhr, Hamadan, vid
Bishapur längs den antika vägen mellan Persis och Elam och i Kangavar. Det senare antas vid
sidan av det helt utplånade templet i Hamadan ha varit bland de mer mest påkostade i den då
kända världen. Hamadantemplet plundrades av Alexander den Store och de efterföljande

1
Daeva (daēuua, daāua, daēva) är i Gathasångerna, de äldsta texterna från zoroastrismen, felaktiga och falska gudar som skall förkastas Med
spridningen följde skiftande namnformer, Atargatis, Anath, Asherah, Astarte, Ishtar, Athene, Al-Lat, Cybele, Artemis, Aphrodite, Ishtar,
Venus, Nana och Isis.
2
Carsson, Lionel, Libraries in the Ancient World, Yale University Press, 2001; Morley, Neville, Ancient History – Key Themes and
Approaches, Routledges, 2000; Ursprungligen benämndes Anahita Aredvi Sura Anahita i ett forniranskt, idag förlorat, språk, avestiskan.
Textfragment, bland dem de s.k. Gathasångerna, har samlats i Avestan, indelad i Haiti, kapitel, där ett anknyter till AnahitaI. Namnformen
Ardәwī Sūrā Anāhitā är endast ordet Arədvī knutet till gudomlighet - sūra och anāhīta utgör adjektiv i avestan med betydelsen mäktig, ren,
obefläckad och återfinns i vedisk sanskrit. I medelpersiskan från sasaniderna och senare benämns Arədvī Sūra Anāhīta som Ardwisur Anāhīd
men namnformen kan inte spåras i det gamla västiranska språket (Boyce);. Ghatasångerna visar en tidigare språkform än Avestan
som spritts när Zarathustras budskap formades till zoroastrianism för att ingå i Avestan, förmodligen under
akemeniderna; Ni två skapar himmelens regn genom den högsta makten hos Asura....Ni skyddar Era påbud genom
den högsta makten hos Asura. Med rka styr Ni universum. De tre gestalterna framträder som etiskt begrepp,
upprätthållande rka och asha, som de själva är underkastade. Föreställningen antas framväxt inom en indoiransk
stenåldersfas då den är djupt invävd i senare indiska och iranska utvecklingsfaser

14
seleukidernas Antigonus, 325–301 f.v.t och Seleucus Nicator, 312–280. När Antiochus III
attackerade Hamadan 209 återstod endast delar av templet. Ett stenlejon återstår idag.

Lämningarna i Kangavar bär både hellenistiska och persiska drag. Dit hör dimensionerna på
de plintar som utgjort fundament och två motstående trappsektioner liknande dem vid
Persepolis. Under partherperioden skall enligt antikens historiker ett Dianatempel ha funnits i
Susa (Pliny) och ett tempel tillägnat Athena/ Artemis/Anahita i Elam (Strabon). Under det
andra århundradet blev Istakhr centrum för Anahita då sasanidprästen Sasans son Papak tog
makten från parthiska vasaller.
Med regenten Bahram I, 272–273, började det som kallas bildstormen att växa. Anahitakulten
försvagades när ett uppförande av eldtempel tog fart med mobaden Kirder. Trots detta
fortlevde Anahitakulten, med triaden Ahura Mazda, Mithra och Anahita i västra Iran. Senare
regenter som Narseh, 293 - 302, kom att avbildas vid Naqsh-e Rustam där han mottar sin
krona från Anahita. I mindre Asien och runt medelhavet levde kulten kvar under den parthiska
tiden. I Lydien fanns flera tempel. Armenien blev ett ”zoroastriskt land” som enligt Strabo
delat sin religion med perser och meder och särskilt ärade Anaitis. Till supportrarna hörde,
före konverteringen till kristendomen, den armeniske kungen Tiridates III. Enligt Pliny skulle
Mark Antony's soldater ha slagit sönder en stor Anahitastaty. I armenien tillbads Anahita även
som Artashat (Artaxata) där ett tempel uppförts men med Tiridates konvertering blev Anahita
förbjuden. Statyer och bilder förstördes.1

Om ett eldtempel i Kangavar pågår ett meningsutbyte om tidsbestämningen. Encyclopedia

Iranica konstaterar att någon entydig slutsats inte kan dras. Utgrävningar började 1968. Då
stod pelare kvar på plattformar av sten. Bland antikens historiker hade Isidore of Charax
refererat till ett tempel över Artemis, i Iran identifierad som Anahita, som antas ha varit ägnad
åt Anahita. Det har antagits att konstruktionen kan föras tillbaka till parthisk tid (ca 250 f.v.t –
225e.v.t) med renoveringar under sasanidisk tid, 225–650. Konstruktionen beskrivs som
utmärkande för parthisk arkitektur med östromersk form men där återfinns akemenidiska
drag. Andra har ansett att det är ruiner efter ett sasanidiskt palats. En tredje ståndpunkt är att
platsen tillkom gradvis för att utvecklas i olika faser.
Sedan Alexander den store satt en slutpunkt för akemeniderna och bränt ned Persepolis
återstod vid sidan av ruiner endast ett symbolspråk som påminnelse om äldre religions-
strömningar. Exempel utgör figurationer som Mithra och Ahuramazda i stiliserad form. Med
med nyhettitiska, egyptiska och assyriska förebilder framträder en bevingad gestalt. Benämnd
Farvahar - Farr, framåt, vahar, drivande kraft - skulle den uttrycka människans inneboende
möjligheter omgärdat av en legitim maktutövning. Forskare har ansett att symbolen bör
knytas till en ursprunglig medisk Mithradyrkan, inte till akemenidisk eller sasanidisk
kungamakt. Innebördsskillnaden kommer till uttryck på en fris, östra trappan i Persepolis. Där
saknas Ahuramazda över det vingmotiv som representerar xvarenah, makten. Det för tillbaka
till medisk gestaltning, en befallning, fördunklat när akemeniderna trängde bort det mediska. 2

Myten, tron och legenden

Myter och legender hänförs inte sällan till påstådda samband med faktiska omständigheter.
Detta är vanskligt. När den italienske författaren Felice Vinci i The Baltic Origins of Homers

1
Lydien, i antiken Meonien, namn på västra delen av Mindre Asien gränsande till Mysien i norr, Frygien i öster, Karien i söder och Egeiska
havet i väster undantaget en kuststräcka befolkad av joniska greker.
2
Soudavar, Abolata, The Aura of Kings, Legitimacy and Divine Sanction in Iranian Kingship, Mazda Publishers, Costa Mesa, California,
2003; Bivar, A.D.H., The Personalitities of Mithra in Archaeology and Literature, Bibliotheca Persica Press, New York, 1998

15
Epic Tales påstår att Greklands Ithaka var den danska ön Lyö, får vi begrunda Karen
Armstrongs formulering - människan har lätt för att förtvivla, och alltifrån begynnelsen har
hon hittat på historier som hjälpt henne att se sin tillvaro i ett större sammanhang.1

I tidiga religiösa föreställningar hade gudabilden inga mänskliga drag. I en forniransk värld
fanns Asman och Zam, himmel och jord, Hvar och Mah, sol och måne och Vata/Vayu,
vinden. Det var en natursymbolik, en dualism mellan ont och gott, ljus och mörker. Elden
var Gudomens främsta synliga manifestation, Atar (i Rigveda Agni). Kulten innefattade
dyrkan av elden, vattnet och växterna med en offerritual, Yasna, bland indierna Yajna. Där
ingick en berusande dryck med vegetabiliska och animaliska beståndsdelar, Haoma, i
sanskrit Homa. Den avslutade en ritual med offersånger, Yashts, och en reningsprocedur,
Padyab, med återkommande högtider, Gahambar. Offerplatsen täcktes med urin från
boskapen då den innehöll renande ammoniak, riter vars ursprungliga form kom att brytas
med Zarathustra.

I ett forniranskt språk, avestiska framträder daena, indiska karman, själen, samvetet och
religionen. Individen hade genom frivilligt val att tänka, tala och handla rätt. Tre särdrag
satte avtryck in i vår tid, menog och getik, (det himmelska och det jordiska), dualismen (gott
och ont, ljus och mörker) och skapelsen med en tidsålderslära. Med Zarathustra blev det en
panteistisk Gud som inneslöt alla element, en högste skapare, Ahura Mazda.2

Det var en främreasiatisk gud, personlig till skillnad från motsvarigheter österut som visade
vägen till frälsning men där fanns inte, som hos Platon, några lärosatser om en god stat. I den
svenska Nationalencyklopedin påpekas att Rötterna till en iransk mytologi och en därur
skapad, ännu levande historisk epik återfinns i den zoroastriska religionens heliga texter,
Avestan, som under parthisk och sasanidisk tid upptogs i den medelpersiska
nationalkrönikan Khvatainamak. Denna är inte bevarad men utnyttjades av arabiska
historiker och nationalskalden Ferdosi när han skapade eposet Shahname (’Kungaboken’).
Trots oklarheter om metriska principer antas delar av Avestan avfattade på stavelse- eller
accenträknande vers, framför allt Gathasångerna, tillskrivna den iranske profeten
Zarathustra.3

Långt senare, med Alexander den Stores efterträdare, blev ett arv från Zarathustras
främreasiatiska gud framträdande. Då hade Susa och Persepolis byggts men det hade inte
inneburit att man skapat fristående samhällsbildningar – de var en förening av världar.
Seleukidernas hellenism medförde försvagade kontakter mellan grekiska områden i väst och
iranska i öst. Där såg man sig utsatt för ringaktning och brist på inflytande.

Selukidiska stadsbildningar, grekernas polis som Aristoteles pekat ut som den nya världens
sädeskorn, hörde inte hemma i en omgivning som bar ett akemenidiskt arv.
Stadsbildningarna blev grekiska öar i ett persiskt hav. En klyfta växte, förstärkt då Alexander
den stores enhetstanke övergavs av Antiokos I, son till Seleukos baktriska hustru Apama.
Befolkningar österut ställdes utanför en grekisk-makedonisk elit.4
1
Högselius, P. Tänk om Ithaka låg i Östersjön, SvD Kultur 2008-01-02; Armstrong, A. Myternas historia; Historien om Gud; Kampen för
Gud, Fundament och Motkulturer, Bokförlaget Forum AB, 2001; Sarkhosh Curtis, V. Persian Myths
2
Dualism en togs upp av Immanuel Kant (1724 - 1804) i Om den onda principen vid sidan av den goda eller Om det
radikala onda, Kant, Religionen inom det blotta förnuftets gränser
3
Nasirov, O. Avesta in Western Iran – Up to Macedonian Conquest, CAIS-SOAS, 1999-01-19; Ashk Dahlén, Sånger.
Bokförlaget h:ström, Stockholm, 2023
4
Hellenismen, med Alexander den Store och efterföljarna spreds västinfluenser över Främre Orienten, en övergång från stadsstater till
monarkier, en blandning av grekisk och orientalisk kultur där partherna spred mithraismen till Rom, ofta felaktigt utpekad som dess
födelseort;

16
 Försök gjordes att likt ptoleméerna i Egypten få till stånd skiljelinjer mellan kungamakt och
gudsbild genom att skapa en ”god kung” som skulle ersätta en fornpersisk. Det löste inte
problemet. Egyptierna hade styrts av solgudar som Ra men konstruktionen hade aldrig
existerat i Iran. Kungalegender som Feridun, Kyros och Darius hade aldrig varit några gudar.
De var endast utsedda av en gud, Ahura Mazda, inte jämbördiga med denne. Den kung som
enligt legenden hade förlorat sin karisma, härskarglansen, Jamshid, hade för övrigt blivit
avsatt just för att han försökt att framstå som en gud.1

Zarathustra och zoroastrismen

Zarathustra eller Zoroaster, från början benämningen på zoroastriska präster, har liksom
bibelns Abraham fått epitetet profet. Födelseorten är oklar. Vanligen anges omgivningarna
mellan Amu Darja och Syr Darja. Även platser längre västerut, bland dem Raga/Reyy och
Nishapur, nämns. Zarathustra skall ha levt i 77 år men det kan ha varit fråga om flera
uppträdande predikanter.

Med ett reformerande budskap följde konflikter. Han sökte sig till Balkh i dagens
Afghanistan. I Balkhs eldtempel skall han ha mördats av Turanregimens ledare, Tur
Bratoreres, i tiden placerat alltifrån 6000 f.v.t till omkring 1000 f.v.t. Forskare som Mary
Boyce jämför med Rigvedatexterna vilket antyder en något senare övergång från stenålder
till bronsålder inom ett stamsegment, avestanfolket, som Zarathustra tillhörde. Tidpunkten
kan enligt dessa texter förläggas mellan 1700 och 1500 före vår tideräkning. Andra,
Gherardo Gnoli, stannar för tiden 618 - 541 f.v.t.2

Arkeologen Mary Zettegast jämför arkeologiska fynd och texter från Gathasångerna och
menar att Zarathustra kan ha uppträtt tidigare, 6500 - 6000 år före vår tidräkning. Han skulle
kunna ha varit drivande kraft bakom den sen-neolitiska spridningen av jordbrukskulturen.
Den norske professorn Michael Stausberg påpekar i Zarathustra och zoroastrismen, (2005)
ifråga om försök till rekonstruktioner av Zarathustras levnadstid att även med skenbart
”autentiska” och påfallande precisa uppgifter är det fullt möjligt att det rör sig om senare
historiska förfalskningar som för sin del påverkats av den äldre fascinationshistorien om
Zarathustra.3

1
Hedayati. M. Persia After theDeath of Alexander and Its Resistance To Hellenistic World
2
Touraj Daryaee, From Zoroastrian to Islamic Iran: A Note on the Christian Intermezzo, 2019, Vicino Oriente, The Wiley Blackwell
Companion to Zoroastrianism, Edited by Michael Stausberg and Yuhan Sohrab ‐Dinshaw Vevaina with the assistance of Anna Tessmann.
This edition first published 2015 © 2015 John Wiley & Sons, Ltd. Registered Office John Wiley & Sons, Ltd, The Atrium, Southern Gate,
Chichester, West Sussex, PO19 8SQ, UK Editorial Offices 350 Main Street, Malden, MA 02148 ‐5020, USA 9600 Garsington Road, Oxford,
OX4 2DQ, UK The Atrium, Southern Gate, Chichester, West Sussex, PO19 8SQ, UK For details of our global editorial offices, for customer
services, and for information about how to apply for permission to reuse the copyright material in this book please see our website at
www.wiley.com/wiley‐blackwell.
Benämningen Turan inrymmer konflikten mellan bofasta och stäppernas nomader, mellan ljus och mörker, de som följde Zoroaster, det goda
(Iran) och de som följde Ahriman, det onda (Turan). Benämningen återkommer i Avestan som "Tura" (Yasna 46.12 i Ghatas) där en
uppräkning sker av efterföljare till Zoroaster, bland dem Tura, Sarima, Saini och Daha. Med sasaniderna kom det tre första namnen att
härledas till tre bröder, en stamtavla påminnande om de bibliska "Shem", förmodligen ariska sarmatier i Rysslands södra centralasiatiska
delar. Turanierna kan ha varit icke-ariska med turkiskt ursprung. Saini är mera okända. Daha antas vara identiska med Rigvedas Dasa i da-
gens Turkmenistan. Ur dem antas parnerna, senare partherna, ha brutits ut för att grundlägga arsakiddynastin. I turkisk mytologi framträder
en Alp Er Tonga som antas motsvara Avestans Afrasiyab, Frangrasyan, även "Familjen A”, den turkiske ärkefienden, ett mytologiskt tema
som återkom hos Qarakaniderna.
3
Stausberg, Michael, Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, 2005Settegast, Mary, When Zarathustra Spoke - The Reformation of
Neolithic Culture and Religion”, Bibliotheca Iranica, Mazda Publishers Inc., California, 2005

17
 De äldsta bevarade forniranska textfragmenten, Gathasångerna, antas i vissa delar ha
Zarathustra som upphovsman. De har beskrivits som en förlängning av den vediska
religionshistorien. Muntligt traderat skulle den passera Alexander den store, araber och
mongoler. Enligt arabiska historiker brändes de med islams utbredning kultplatser som
Persepolis och biblioteket i Ktesifon där omkring 4000 volymer skall ha förvarats. Under
sasaniderna samlades det som återstod ihop i Avestan, de heliga skrifterna, återstående
fragment från olika språkperioder.1
Zarathustra beskrivs vanligen som visionär reformator vars budskap ersatte en forniransk
dualism med monoteism. Dualistiska inslag har kvarstått med Avestans Amesha Spenta (de
heliga odödliga), grundtankar som influerat juden- och kristendomen. Spännvidden i
Zarathustras framträdande och återverkningarna av hans reformistiska budskap blev av
orientalisten Walter Bruno Henning en gång formulerat på följande sätt:

……..Zoroasters religion (liksom de flesta dualistiska rörelser) förstås bäst som en

protest mot monoteismen. Varhelst en monoteistisk religion etablerar sig, kommer denna
protest till uttryck – om där finns en människa med en hjärna i sitt huvud. Varje
påstående att världen skapades av en god och välvillig gud måste väcka frågan varför
världen, som den ser ut, är så långt ifrån god. Zoroasters svar, att världen har skapats av
en god och en ond ande, med lika makt, som föresatte sig att spoliera det godas arbete,
är ett komplett svar: det är ett logiskt svar, mer tillfredsställande för ett tänkande
förstånd än det som ges i Jobs bok (...) han var den förste som förde fram denna protest,
grundad på förnuft, emot monoteism; och han var den förste som med att dra
konsekvenserna av sin dualism kunde ge sin sublima föreställning om positioneringen av
det mänskliga. (Gnoli, G., a.a. introduktionen)

För eftervärlden har Zarathustra på många sätt återkommit. Som symfonisk dikt hos Richard
Strauss, som ledmotiv i film av Stanley Kubrick. Carl Jonas Love Almqvist skrev 1839
satiren Ormus och Ariman med namn lånade från mazdaismen. I Jean-Philipe Rameaus opera
Zoroastre (1749) återkommer han hos Mozart med Sarastro i Trollflöjten och med Georg
Friedrich Händel i hans opera Xerxes i tre akter, 1738.

I Calouste Gulbenkian Museum finns en avbildning av den persiske regenten Bahram Gurs
som påminner om Giacomo Puccinis opera Turandot. Att den, 1926, kretsar kring en
prinsessa hämtad från Nizami’s poem Seven Beauties är förmodligen mindre känt.

Nezami, Nezami-ye Ganjavi, var en persisk poet och filosof, f. 1141, d. 1209, verksam i
Ganja, Kaukasus, nuvarande Gəncə i Azerbajdzjan. Nezami är en av den persiska litteraturens
främsta förgrundsgestalter. Han gav ut tiotalet verk, bland annat Makhzan ol-asrar,
Mysteriernas skattkammare, Laili o Majnun (Leila och Majnun), Khosrau o Shirin (Khosrau
och Shirin) och Eskandar-nama (Alexanderboken). Eskandar-nama har översatts från
persiska till svenska av Eric Hermelin.

1
Ktesifon, i Gamla Testamentet Kasfia från det iranska Kas, bland världens största städer åren 570=637, huvudstad under parther och
sasanider. Babylon hade ersatts av Seleucia, några mil från Bagdad. Seleucia intogs 138 av Mithradates II och hölls i 400 år av partherna,
slutet för en asiatisk hellenism. Denkardencyclopedin sammanställdes av den sasanidiske teologen Aturfarnbag-i Farrashw-Zatan, fullföljt av
Aturpat-i Aimetan. Avestan hade tidigare redigerats av Aturpat-i Manrapandan under Shapour II, 309=379. Texterna blev under 1700-talet
upptagna i Europa av Antequetil-Duperron och Thomas Hydes; Vid Ktesifon stod 1915 ett slag där turkisk armé besegrade brittisk.
Palatskomplexet i Ktesifon, inkluderade perserkungen Khosrau I:s Shâhigân-ǐ Sepid, Det vita palatset, idag ruiner, med en enorm ivan,
valvbåge, Taq-e Kasra. Ruinen störtade delvis 1902. Där fanns ett av antikens främsta bibliotek, plundrat av araberna vid invasionen av Iran.
Bokskatter där förmodligen delar av Avestan ingick förlorades för eftervärlden; The Cambridge History of Iran, Cambridge University Press,
NY 1968.

18
 Poemet Haft-Paykar, Seven Beauties, 1197, hör till ett av de mera kända verken inom den
orientaliska litteraturen. Berättelsen återkommer i andra versioner före Puccinis opera, en
romantiserad biografi om den sasanidiske perserkungen Bahram Gur, 420—438. Temat
utgörs av sju berättelser som berättas för Bahram av hans fruar i olika delar av hans imperium.
Berättelserna ansluter till de sju stegen för kärlek som genomsyrar en sufisk tradition,
påminnande om Attar’s Conference of the Birds), utvecklingen från svart orenhet till vit
renhet. Färgtemat som slutar i färglöshet, vilar på astronomisk/astrologisk, matematisk och
spirituell symbolik. Färden från svart till vitt refererar till Bahram’s spirituella utveckling,
från mörker och ignorans av ljuset till en förening med ljuset då han blir en perfekt man och
ideal kung.

Benämningen, Turandot, är hämtad från persiskans Turan och dokht, med betydelsen
Turans dotter. Ordet Dokht är en förkortad form av dokhtar, dotter eller flicka. Då persiskan
hör till den indoeuropeiska språkfamiljen kan ordet dokhtar integreras i de europeiska
språken. Ordet Turan leder till de nordöstra delarna av Iran och i operan där det berättas om
en kinesisk prinsessa som avrättar sina beundrare när de misslyckas med att lösa hennes gåtor.
Namnet Turan framträder i forniranska föreställningar om ett ”urhem”. Det var ett
legendspunnet Airyanam Vaejah, Eran Vedj, köldens hjärta. Kanske var det en postglacial
period med en annan tids klimatförändringar. Kanske speglade det flyttningar ned mot Iran
och norra Indien för att nå varmare platser. Det satte spår i den gamla iranska kalenderns
vinterperiod, 10 månader, sommartid två vilka senare utökades till sju.

Mest känd har Zarathustra måhända blivit genom Friedrich Nietzsches Also sprach
Zarathustra (1883). Härifrån hämtade Gustav Mahler altsolot, O Mensch i sin tredje symfoni.
Nietzsche förklarade sitt namnval med att perserna var de första som anlade en bred och
mångsidig syn på historien. Om gott och ont sägs i Ecke Homo, 1908, att ondska var endast en
variation av det goda, en kategorisering som mänskligheten gjort för att tillhandahålla ett syfte
för sin existens - att bli en god människa. Nietzsche låter Zarathustra övervinna en doktrinär
dualism. Det kommer till uttryck i hans Bortom gott och ont (1886).

I Iran steg han in i historien långt tidigare men den med Zarathustra följande zoroastrismen
är mångfacetterad. När akemeniderna, den första stora persiska dynastin, trädde in har
påpekats att deras religion

är oberörd av Zaratustras verk och hans församlings speciella tro. Det finns i dess
grundformer icke en förgathakretsen egendomlig term, icke en typisk gathisk tanke, icke en
säreget zoroastrisk föreställning eller vändning. Den västliga zoroastrismens tradition, sådan
den förelegat i nu förlorade senavestiska texter och återspeglar sig i pehlevilitteraturen,
känner icke akemeniderna; vore den vår enda källa, så visste vi intet om dessas verk.
Grundvalen för akemenidernas religion är den gammalariska religion som redan mycket
tidigt hade kommit till Främre Asien, men den betecknar en nyskapelse på denna grund.
Liksom akemenidernas välde är någonting fullkomligt nytt i iraniernas, i alla ariers historia,
så är också deras religion något nytt i den iranska och ariska religionshistorien. Den är den
fjärde stor iranska religionsbildningen vid sidan av Mitrareligionen, zoroastrismen och
magernas religion; till hela sin anda står den den (sic!) första närmast.

Nyberg påminner med citatet om de forniranska grundföreställningar som reformerades av

Zarathustra för att sedan omstruktureras under akemeniderna. Under seleukider, hellenism,
arsakider och sasaniders revideringar förvandlat till ett lapptäcke. I Avestan, återfinns en serie
hymner, gathasångerna. De har ansetts att de kan härröra från Zarathustra. Ett

19
ursprungsmaterial började sammanställas under arsakiderna med en fortsättning under Shapur
I då även källor från Bysans och Indien blev inkorporerade. Avestan har inslag av armeniska
men anses ligga närmare sanskrit. Originalet skall ha omfattat 21 böcker, nasker med liturgi,
historia och medicin. I ”bokform” sammanställdes de förmodligen under sasaniderna som
respons mot Mani. Denne hade till Shapur I överlämnat den upproriska skriften Sapurakan.1
Med islam föll Avestan i glömska. På 900-talet kom en kompilation i Bagdad. Till det som
bevarats hör ritualtexter, Vendidad, fragment från andra delar, liturgiska texter med Yasna och
yashterna, tillkomna efter gathasångerna, Lilla Avestan, Visperad och Khorde Avesta, böner
för särskilda tillfällen. På pahlavi från 800 - 900-talet finns Bundahishn, (skapelsen) Menok-i-
chrat (visdomen), Denkard-encyklopedin (Zend-Avesta), Bahman Yasht (världen,
världsåldrarna), Videvdat (demonernas fördrivande) och Artak Viraz Namak, det tidigaste
kända exemplet på den litteraturart som används i Dantes Divina Commedia.

Zarathustras föreställningar kring monoteismen med ett etiskt inslag har ansetts peka på ett
främreasiatiskt inflytande, Det framträder i Gathasångerna, föreställningar, förmedlade som
en abstrakt vision. Det kom gradvis att bli en Ahura Mazda. Denne kommunicerade med
människorna via sina rådgivare, Amesha Spenta, som kan beskrivas som egenskapsattribut,
ibland personifierade. En andlig och en materiell dimension framträder, makrokosmos visavi
ett mikrokosmos. En sådan tvådimensionell indoiransk dualism såg kristenheten som
polyteism. De kristna armenierna förknippade det med pastorala föreställningar kring vatten
och eld vilket inte var en Gud utan flera, falska, sådana.2

Egenskapsattributen framställs som de ”odödliga välgörarna”, vanligen i sex huvudpunkter

men de utgör sju om uppräkningen börjar med Ahura Mazda. De utgörs av Asha Vahishta,
(rättfärdighet), Vohu Mana (det högsta goda med tankar, ord och gärningar), Khshathra
(metallen, andlig styrka), Armaity (jorden, rättsinnigheten), Haurvatat (vattnet, hälsan) och
Ameretat (växterna, liv och hälsa, odödligheten). Till de odödliga lades de vördnadsvärda,
bland dem Sraosha (lydnaden), Atar (elden, Ahura Mazdas son), Mitra (solen, ljuset),
Anahita (vattnet, troligen från sumerernas Istar-Inanna) och Armaiti (Ahura Mazdas dotter).
Ahura Mazda verkade i en av honom skapad värld med en fiktiv, dualistisk, motsättning
mellan det goda, Spenta Mainyu, och det onda, Mainyu, pahlavins Ahriman).

Kampen mellan gott och ont blev över tiden en sammanhållen konflikt där Ahura Mazda,
den allvise, hjälpte människorna att fullgöra sin mission, hämtat från Gathasångerna. Han är
det eviga väsendet som skapar och vidmakthåller det ”rätta”.
1
Begreppet ”arisk”, gammal språkvetenskaplig beteckning för förhistorisk indoeuropeisk kultur som för 3500 år sedan antogs ha vandrat
från Centralasien till norra Indien. Enligt arkeologiska fynd kollapsade omkring 1800 f.v.t. Induskulturen då arisk kultur skulle ha utnyttjat
ett maktvakum och infört Indiens kastsystem. Indiska texter beskriver arier som ledarfigurer. Från 1800-talet kom ”arisk” att beteckna
indoeuropéer. Lingvister fann likheter mellan fornindiska och europeiska språk och kom felaktigt fram till att en arisk ras från Nordeuropa
lagt under sig Centralasien. Det blev centralt budskap i Adolf Hitlers nazistiska manifest, Mein Kampf. Den vita, germanska rasen, var
överlägsen. 1800-talets rasforskare påstod att de förhistoriska arierna var de vita européernas anfäder, kännetecknade av en lång och atletisk
kroppsbyggnad, ljus hud, rakt, ljust hår och ögon som inte var bruna; jfr Mohenjo-daro, "De dödas stad", arkeologisk fyndplats och Harappa,
stad i Indusdalen, sannolikt anlagd för mellan 4 000 och 5 000 år sedan. Övergavs omkring år 1 700 f.v.t. återupptäckt 1920-talet; Mobin, A.
The Aryan Migration, CAIS at SOAS; Frawley, D. The Myth of the Aryan Invasion of India, www. hindunet.org; Yablonski, L. Scythian
Triad and Scythian World; Yablonski-Bashilov, Some Current Problems Concerning the History of Early Iron Age Eurasian Steppe
Nomadic Societies; Aronsson-Hedman, Intercultural Relations Among Eurasian Pastoral Nomads - The Case of Northern Fennoscandia ,
Universitetet Östersund; Zakiev, M. Tatars: Problems of the History and Language, The Tatar Gazette, 1995; Witzel, M. Harward
University, The Home of the Aryans www.people.fas.harward.edu, 2003; Renfrew, Colin, Arkeologi och språk, Symposion, Stockholm,
1990; Renfrew, Colin, Before Civilization, Penguin Books, 1983Nyberg, H.S. Irans forntida historia, Svenska kyrkans diakonistyrelses
bokförlag, 1937; Nyberg, H. S. Pehlevistudiets historia i Europa, Kungl Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok, 1/1957Mani, 216 - 276 f
Kr iransk förkunnare, grundlade Manikeismen; Shapur I, regent 240 – 272. Mani gjorde med sin Shapuregan anspråk på
att fullända buddism, zoroastrism och kristendom som den siste profeten efter Adam, Zarathustra, Buddha och Jesus. Mani
sammanställde sin teologi i sju böcker där Shapuregan var den första; enligt nestorianerna skulle Jungfru Maria inte
vara Gudaföderska utan enbart Kristusföderska. Detta fördömdes på konciliet i Efesos 431. Nestorios slutade sina
dagar i egyptisk exil.
2
Khazai, K., The Gathas

20
 I en kamp hade människan att träffa ett val genom att befrämja goda tankar, ord och
gärningar. Vid tidens slut skulle en frälsare uppträda, Saoshyant. Denne hade, född av en
jungfru hade Profeten som förfader. I väntan på tidens slut blev, vid dödens inträde, själen
under en tredagarsperiod prövad av trojkan Mitra, Sraosha och Rashnu, ett ”mellanliggande
rike”, skärselden där människans ofullkomlighet framträdde som dualism. Orättvisan,
grumlad av mörkrets makter, skulle följas av den slutliga segern för ljuset. Det återkommer i
mandeism, gnosticism, manikeism och indisk karmalära och västerut kretsar den orfiska
mysteriekulturen, känd genom Orfeus och Eurydike, föreställningar om rening och
inkarnation, i judendom, kristendom och islam en eskatologi kring själens odödlighet och en
återuppståndelse. En zoroastrisk messias, Saoshyant, återkom efter judarnas befrielse från
Babylon (Esaja 42:1 - 4) inom ”bokfolken”.

Fynd i Khirbet Qumran vid Döda Havet, 1947, efter tre judiska stammar, essenerna,
fariséerna och saddukerna, pekar på upptagande av zoroastriska föreställningar som offrande
på eld, kampen mellan det goda och det onda liksom individens frihet att själv välja livsväg.
Därmed avvisade stammarna, till skillnad från judéerna, hämndidén, ersatt av zoroastriska
fundament, goda tankar och gärningar, ett dualistiskt andeväsen med ett gott och ett ont. Där
hade människan att göra ett val, ett aktivt handlande i en skapelseprocess.

I ett första steg förenade skapelsen en immateriell andlighet, menok, menog, med en
materiell existens, getah, getik. Där var det religiösa objektet, människan, delaktig.
Skapelsen var inte ensidigt utförd av någon. Nietzsche gav rådet följ inte mig, utan era egna
huvuden. I ett andra steg framträdde ett motstånd som skulle brytas i ett tredje steg,
”separationen”. Där skildes slutgiltigt det goda från ondskan genom en vandring över
Chinwadbron, där den orättfärdige omgavs av flytande metall, något som återkommer i
Koranen (82a suran, vers 14, de syndfulla skola sannerligen dväljas i avgrundseld ).1

De tre skapelsestegen omsattes gradvis för att gestaltas i frälsaren Saoshyant. Redan
tidigare hade föreställningar utvecklats om en värld som var en avbildning av gudarnas
boning. Individer och ting i denna världen, getik, hade sin motsvarighet i en helig värld,
menog. Det återspeglade babyloniska tankegångar runt en tro på universums periodiska
ödeläggelse och en följande skapelse- En sådan evig upprepning återfinns i den indiska
Atharvedas fyra tidsåldrar, i den germanska Ragnarök och den mediska zurvanismens
världstid. Vidareutvecklat under akemeniderna och sasaniderna blev det en världsålderslära,
från världens tillkomst till den yttersta tiden då saoshyanterna, övervinnarna, framträdde. De
skulle för alltid avlägsna ondskan, gudomliga krafter som förbundna med solen och elden
omgavs av ett kraftigt av ljus, xvarena (nypersiska farr). Skeendet var indelat i
tusenårscykler.

I zoroastrismen placeras den tredje och slutgiltige saoshyanten under ett femte årtusende.
Det har antagits att tidsaxeln gav ett zoroastriskt prästerskap möjlighet att knyta bakåt i tiden
till ett forniran där en urmänniska, Gayōmart, uppträtt. Det påminner om en av
nypytagoréerna omhuldad fråga som med stoikerna blommat i Rom, den periodiska
förnyelsen av världen. Där ingick en världsbrand och fyra kosmiska tidsåldrar, med iranskt
ursprung förmedlade västerut av magerna. I en mazdaistisk förlorad text, Sudkarnask,
benämndes de som guldets, silvrets, stålets och järnblandningens. Det transformerades till ett
kosmiskt träd med sju grenar, en mytisk legendbildning där världen skulle gå under i eld och

1
I Koranen 82:14, Zetterstens översättning, a.a.

21
vatten.

Sju-talet återkom hos Lucius Caelius Lactantius, östromersk retoriker och apologetiker som
levde åren 240 - 320, följt av Kejsar Konstantins möte 325 i dagens turistort Iznik i Turkiet,
Nicaea. Där infördes sjudagarsveckan. Gud hade skapat världen på sex dagar för att vila på
den sjunde.

Jordens varaktighet delades in i sex eoner med en sjunde där demonerna skulle slås i bojor.
De lyckades fly men infångades vid slutet av ett åttonde årtusende och besegrades varmed
jorden återskapades för evig tid. I Myten om den eviga återkomsten noterar Mircea Eliade att
det framgår klart att denna indelning av historien i tre akter och åtta årtusenden också var
bekant för kristna kiliaster men det råder inget tvivel om dess iranska struktur, även om en
liknande eskatologisk historieuppfattning spreds i hela MedelhavsOrienten och inom
romarriket av grekisk-orientaliska gnosisystem.

Det var ett led i grekiskans chilioi, tusen, tron på ett vid tidens slut upprättat härlighetsrike,
uppenbarelsebokens tusenårsrike. Där omfattade varje veckodag tusen år, något som fördes
fram redan under Caesar och Augustus. Religionen skulle inte bara skiljas från statsmakten.
Den skulle även skiljas från tiden. När man vid ett möte i Nicaea inte kunde lösa frågan om
att mäta tiden, problemet var att fastställa tidpunkten för de kristnas påskfirande vilket
råkade sammanfalla med det judiska, kom en ny ordning med Augustinus.1

Teologerna började tala om en helig tid, varken cyklisk eller lineär. Augustinus, den
klassiska epokens siste store tänkare, skapade ett filosofiskt system där han sammanlänkade
kyrkan och Platon. Där framtonade ett perfekt universum, bortom en ofullkomlig värld.
Platons påpekande att tiden var i ständig rörelse förvandlades till ett ofullkomligt tillstånd, en
ofullkomlig värld vid sidan av Guds rike, perfekt i en tidlös och oföränderlig värld, en helig
tid. Därmed förbigicks vad Platon fört fram i Lagarna, nämligen att sofisterna föreföll ha rätt
i att något kanske kunde uppstå av en tillfällighet utan vare sig förnuft eller gudar. I en
persisk nyplatonism, bortom islamisk tid – blev det inordnat en kosmisk gåta, ett träd och
dess sju grenar.2

Den iranska sufismens Alaoddawleh Semnani, 1261 – 1336, skulle fullfölja Sohravardi, en
teosofisk kosmologi ur vilken den gömde imamen kunde härledas, med Mulla Sadra Shirazi
inkorporerat i shiamuslimsk eskatologi. Tidiga översättningar av Avestan anses behäftade
med felaktigheter. Antequetil-Duperron, tillskriven den första översättningen, 1771, lyfte
fram en zoroastrism som avvek från synsättet hos orientalisten Thomas Hydes, en missionär
som tidigare publicerat Veterum Persarum et Parthorum et Medorum religionis historia. Där
framställs Zoroaster som en av Gud utsänd profet i antikens Iran, en missionär för det som
Abraham utfört.3
1
Payan, Hushang M. An Intellectual Approach to Religion - Zoroaster and his God Lord Wisdom, Eliade, M. De kosmiska cyklerna och
historien; Qissa-i-Sanjan, ett berättande poem, 1600-talet; Eliade, M. Myten om den eviga återkomsten
2
Painter, Sidney, A History of the Middle Ages 284 - 1500, Alfred A. Knopf, NY, 1958; Stephenson, Carl, Mediaval History –Europe from
the 2nd to the 16th Century, Harper & Row, NY/London, 1962; I Ball, Hugo, Dionysios Aeropagita, Artos Bokförlag 1997
3
Sohravardi, Shihaboddin Yahya, d 1153, filosof, känd för sin Filosofi om ljuset, Ihsraq; Mulla Sadra, Sadr al-din Shirazi, 1571 -
1640, persisk filosof, ledde den shiitiska filosofins förnyelse i 1600-talets Iran, ett system benämnt den transcedenta visdomen, al-hik-
mat al-mutaliyah. Avled under en pilgrimsfärd till Mecka, begravdes i Irak. Författade femtiotalet arbeten, mest berömt al-Asfar al-
Arba (fyra resor). Betraktas som en av Irans främsta filosofer vars tänkande varit föremål för flera internationella konferenser. Med
Shaykh Ahmad framträdde en kosmologi med tankegångar om en ursprungstext som anknyter till postmodernismens
textuella förklaringsmodeller. I detta låg en radikalism, vilande på erfarenheter där shiitismen utsatts för repressiva
tendenser i ett ottomanskt Irak medan sunnitiska afghaner under 1700-talets första hälft ockuperat delar av Iran. Det var
en förstärkning av det shiitiska förenat med en eskatologisk förnyelse där det skrivna ordet, i arabiskan svårfångat, stod i
förgrunden för en analys påminnande om Wittgensteins Tractatus och hans försök att övervinna filosofins skapade motsats

22
 Under 1800-talet inrättades, med engelska missionärspåtryckningar, ett college,
Elphinstone College, följt av ett institut för att föra ut västerländska värderingar dit en i
Bombay centrerad parsibefolkningen kom att söka sig. En välutbildad medelklass växte
fram. För judendomen hade sasanidernas fall blivit slutet på ett exilförhållande. Rabinatet
fick en roll liknande islams ulama. För manikeismen hade fältet lämnats öppet tills
abbasidkalifatet satte stopp men den nestorianska kyrkan fick ett vidgat utrymme för ett
missionsarbete österut mot Kina. Zoroastrierna tenderade däremot att förvandlas till getton.
Ett prästerskap sökte bevara en skriftskatt på medelpersiska med en nit som medförde att en
sekulär litteratur som kunde ha berättat om den tid som passerats försvann. Återstoden sögs
upp av arabiska erövrare. Fragment kunde inkorporeras i en tidig nypersiska.1
Från 700-talet lämnade ett stort antal zoroastrier Iran. De bosatte sig huvudsakligen i
Bombayområdet, benämnda parser. Dit hörde en grupp som sjövägen via Hormuzsundet tog
sig till ön Diu utmed den indiska västkusten. Efter tjugotalet år sökte de sig till fastlandet.
Under överresan skall de ha råkat in i en storm och i sina böner lovat att bygga ett Atash
Behramtempel om de blev räddade. De kunde landstiga i Gujarat där hinduregenten Jadav
Rana (omkring 936 e Kr.) gav dem beskydd. Tilldelade odlingsbar mark blev platsen kallad
för Sanjan, den plats i nordvästra Khorasan som de utvandrat från.

Efter hundratalet år fullföljde de sitt löfte att sätta ett eldtempel i stånd. Medlemmarna av
samfundet lät besöka Khorasan varifrån de förde med sig askan från ett verksamt Atash
Bharamtempel. Med denna, nirang, skapades en länk mellan den nya elden och moderlandet.
Med ombildningar har parsismen bevarat huvuddragen av ett ursprung. Eldkulten, ett
forniranskt arv, fick stor betydelse. Begravningssättet, placeringen av den döde på en
ställning - liksom i en del indiankulturer - eller ett torn, dakhma, behölls med ändringar först
under första hälften av 1900-talet. Monoteismen förstärktes. Dualismen begränsades.2

Parserna hörde till de första som tog upp europeiska influenser. Religionstillhörigheten
utmärks till det yttre av en vit klädsel med, efter puberteten, en snodd runt livet, Kusti, en
kvarleva från äldre ritualer. När engelsmännen koloniserade Indien samarbetade de ofta med
parser som skapade välbärgade familjer och byggde ett välstånd på kommersiella
verksamheter. De har gjort sig kända som välutbildade och filantropiska. Ett mindre antal
lever i Iran, länge benämnda Gabr. Benämningen, härledd från arabiskans ”otrogen”,
försvann under 1900-talet som en följd av en större religiös tolerans. Numera uppskattas
antalet zoroastrier till kanske 10 - 20 000 i Iran och knappt en miljon i Indien.

mellan en högre och lägre verklighet där språket hade en avgörande betydelse; Cole, Juan R. I. University of Michigan,
The World as Text, Studia Islamica, 80, 1994; Peder Thalén, Wittgenstein som väg till en synligare Gud, SvD Kultur,
2009-11- 10; Skyterna, Statens historiska museum, ISBN-NR 91 7192-435-3; Skytiskan återkom hos Olof Verelius, 1618-
1682, i hans Götiska ordbok, I´ndex li´nguae ve´teris Scytho-Sca´ndicae si´ve go´thicae som gavs ut av Rudbeck d.ä 1691,
uttryck för en ”storsvensk” tolkning av den antika historien; Corbin, H. The Man of Light in Iranian sufism
1
Bland missionsivrare kom skotten John Wilson att håna zoroastrisk polyteism genom att förbigå Gathatexterna till förmån för
kompilationer som Bundahishn och Vendidad. Ortodoxa parser upprördes. I en motattack åberopades en ockult Desatir, Förordning,
emanerande från sufisk sekterism i Iran, publicerad i Bombay 1818. Desatir talade om fjorton successiva zoroastriska profeter vilka övergått
i de ”gömda mästarna”. Det bar omisskännliga shiitiska drag. Wilsons ansträngningar kom att utgöra en belastning för parsikollektivet.
Under 1800-talet andra hälft kom en tysk filolog, Martin Haug, att visa på dialektala egenskaper hos Ghatatexterna som stödde en etablerad
men ifrågasatt uppfattning om Zarathustras monoteism. Under 1900-talet gav Parsi Association of Calcutta ut en översättning av Gatha
(1967) där Avestan identifierades som en förlorad femte Veda. Parsismen som fortsättning på zoroastrisk teologi följde under 900-talet då
förföljelsen av andra trosriktningar ökade.
2
I ett inledande skede hade för zoroastrier, kristna och judar inga genomgripande ändringar skett men de fick inordna sig i kalifatet. Under
sasanidernas slutskede hade samtidigt konverteringarna ökat och uppteckningar från nestorianska synoder talar om biskopsdömen österut.
Kring Eufrat-Tigris lågländer hade monofysiter, öppna för nestorianismen, brett ut sig. Utmed Kaspiska havets sydkust växte kristna kyrkor
fram medan zoroastrismen blev alltmer rituell. Ett isolationistiskt prästerskap som i förbund med en statsmakt stod utanför ”bokens folk”
saknade utrymme för en ekumenisk inriktning; Eliade, Mircea, Myten om den eviga återkomsten

23
 Inom kristenheten skulle zoroastrismen fortleva i kristna sekter i norra Italien och södra
Frankrike under 1200-talets första hälft. Betraktade som kättare blev Valdensare,
Albigensare och Katarer kyrkans gissel som måste utrotas. De upprätthöll orientaliska
och förkristna föreställningar där dualismen kretsade kring kampen mellan goda och onda.
Katarerna, med kopplingar till Balkanområdet, hade sitt centrum i franska Languedoc och
Provence. Påven Innocentius III beordrade ett korståg då både provensalsk kultur och
språk mer eller mindre försvann. Det var ett förspel till John Wycliffes ifrågasättande av
engelsk statsmakt - längre fram Luther och Calvins budskap. Det goda och det onda får vi
idag ta till oss som en västerländsk innovation i J R R Tolkiens Sagan om Ringen och
filmens Star Wars. Sammantaget framträder en syntes av alla religioner, abrahamitiska,
konfucianism, zoroastrism, Shinto, Taoism, Qigong samt filosofi, mytologi, historia och
gnosticism.

Det mytiska urhemmet

Zarathustra och zoroastrismen hade utmanat juden- och kristendomen i Mellersta östern,
hemort för uppenbarelsereligionerna. Över detta skulle glömskan falla men zoroastrismen
hade med sin etiska dimension stått emot kristendomen under mer än tusen år – den föll
för islam. Ur religionshistoriskt perspektiv hade då, som det uttryckts, Mose och
Zarathustra lagt religionernas grundvalar. Såväl kristendomen som islam växte i stor
utsträckning upp ur iranska föreställningar, genomsyrade av den efterexilska
judendomens mark.

Kyrkohistorikern Hugo Ball ansåg att på iransk mark tycks de första striderna om
urgudendomens princip ha utkämpats. Till återkommande föreställningar fanns, då som nu
och på andra håll ett ”urhem”. Det var om det utan mytens hjälp kan lokaliseras placerat i
Centralasien. Där återfinns det som kallas Andronovo- och Oxus-kulturerna. Andra förlägger
ett urhem längre västerut kring platsangivelser Kaukasusområdet. Där kan alanerna, dagens
osseter som talar ett iranskt språk, ha invandrat från Centralasien för att mot 400-talet
införlivas med hunnerna. Söderut återkommer i områdena runt Urmiasjön. Österut nämns det
gamla kungariket Merv i Turkmenistan samt Baktrien i Afghanistan med staden Balkh. Där
skulle en bofast befolkning ha försvarat sig mot nomadfolken, benämnda Turan.1
Det var ett legendspunnet Airyanam Vaejah (Eran Vedj), “köldens hjärta”, kanske en
postglacial period med en annan tids klimatförändringar. Den siste gemensamme indoiranske
kungen, Yima, skulle ha funnit att Airyanam Vaejah inte var tillräckligt stort för en växande
befolkning. Han beslutade att utvidga riket, drev ned sitt svärd i jorden tre gånger och
expanderade med 1/3, 2/3 och 3/3, var del under tidrymden 600 vintrar. Kanske speglade detta
folkvandringar, idag ifrågasatta, ned mot Iran och norra Indien för att nå varmare platser med
spår i den gamla iranska kalendern. Där omfattar vinterperioden 10 månader, sommaren
endast två vilka i senare kalendrar utökats till 7 månader.2
1
Sonawani, Sanjay, Origins of the Vedic Religion and Indus-Ghaggar Civilisation, Academia.eu; Elst, Koenraad, The conflict between
Vedic Aryans and Iranians, in German at the Deutsche Orientalistentage, 2013 in Münster; published in Indian Journal of History and
Culture, Chennai, Autumn 2015
2
Bland dem som befolkade den persiska högplatån talar Gamla Testamentet om Maday, mederna, Javes söner. I Nya Testamentet
talas om partherna och elamiterna. Mederna framträdde omkring 1200 f.Kr., slagna av assyrierna under Ninos. Gamla
Testamentet, Jeremia, kap 25, vers 25 …så och alla konungar i Simri, alla konungar i Elam och alla konungar i Medien,
Bibeln, svenska utgåvan, 1954; Bavand, D. H. Territorial Challenges and Iranian Identity in the Course of History,
Ettela'at; Political & Economic, Aug-Sept 1998, Nos. 11 & 12; Med den mediske regenten Sargon II:s bortgång kom ett
dödläge. När regenten Dejokes efterföljare samlades runt Hamadan följde nya hot från Kimmerer och Skyter; Frye, The
Heritage of Persia; Briant, P. Bulletin d´histoire Achéménide (i); Brown, Stuart C. Ecbatana, Encyclopedica Iranica;
Första häften av 800-talet f Kr visar tecken på fasta bosättningar där benämningen Parsa förekommer. Ordet antas ha haft

24
 Till Airyanam Vaejah knyts Raha, en mytisk flod förenad med en stor sjö, Vourukasa,
(med många vikar), förmodligen Aralsjön men det kan också ha varit Kaspiska havet. Där
fanns ett ”världsträd”, alltets ursprung, påminnande om den keltiske druiden, en helig man. I
Norden fanns Yggdrasil, ett askträd som från gudarnas boning bredde ut sina grenar. Sjöns
lokalisering antas ha skett som en följd av att västiransk traditionsbildning haft sina rötter i
östiran. Floden, om den knyts till Aralsjön Syr Darja, antikens Jaxartes, flöt österut till ett
berg i jordens mitt, Hara som kan ha varit Damavand i Alborzkedjan.

Omkring detta kretsade solen. Halva världsalltet var mörkt, det andra ljust. Solens kretslopp
var lagbundet, rta, i Avestan asha, ett riktmärke för rätt och ordning. Dess upprätthållande
vilade på Mitra och Varuna. De kunde endast tillkallas av Ahura Mazda, en tredje kraft som
med Zarathustras reformation blev en monoteistisk gud i en värld gestaltad i sju regioner,
karsvar. Regionerna, placerade i cirkelform, hade i sitt centrum Khvaniratha, den plats där
peshdadidynastin, kayanidfolket, det iranska ursprunget, hade skapats. Khvaniratha, lika
stort som de omgivande sex regionerna, var avskilt genom en ogästvänlig terräng med ett
utanförliggande kaos. Där fanns olika folk med benämningar som turanier, sairimianer,
sainiader och dahianer.

I denna symbolvärld ingick, Saena, Simurgen, del i en gudomlighet där sjön symboliserade
själens förenande med Gud och ett träd återvändandet till ursprunget, Aristoteles ”röraren”.
Tankegångarna återkom hos den iranske mystikern Attar, Farid al-Din Mohammad, 1142 -
1220. Hans Fågelsagan, är en allegorisk dikt om fåglarnas (sufiernas) sökande efter
Simurgen som de vill utse till kung (Gud) men de finner att Gud och de själva är ett. Temat
återkom hos Shaykh Ahmad Ashai, 1753 - 1826, som grundade en mytiskt färgad
shaykhihorden med en kosmologi där en påfågel bugade inför Gud fem gånger. Det erinrar
om de dagliga bönerna i islam. Simurgen lyftes fram av Ferdowsi som i hans Shahnameh
återbördar sonen Sal till Sam.

Simurgen framställs i islamisk konst som en påfågel, ibland avbildad med hundhuvud och
lejonklor, ibland med ett mänskligt, kvinnligt, ansikte. Legenden säger att fågeln var så
gammal att den sett jorden gå under tre gånger och lärt sig så mycket att den förfogade över
all samlad kunskap. Annan legend talar om levnadstiden 1700 år varefter Simurgen
förvandlat sig till eldflammor, i grekisk-fenicisk mytologi phoenix, eldfågeln. Den
återkommer med Stravinsky i ballettform.

Demoner och rättfärdiga

När indoiranierna spred sig blev de i mytologin de rättfärdiga, asha, hotade av farliga
nomadföljen, druj. I mytens Peshdadiandynasti talas om konflikter där den segrande
Tahmoorth fick namnet Djävulsfångaren. Vidare framträder Gayomaretan, Gayomard, (i
Shahname Kiyumars) som ”prototyp” för urmänniskan, Hushang, eldens upptäckare och
Feridun, fjättrande den hiskeliga draken Zahak. Konflikterna mellan bosättare och nomader
speglas i forniransk historia som en kamp mellan daevas, och ahuraerna. Där hade daevas
segrat i Indien, ahuraerna i Iran. Ahuras blev det goda i Iran medan daeva, de gudomliga i
Rigveda, blev demoner i de iranska Gathasångerna. Nyordningen brukar tillskrivas

betydelsen "ledare". Assyrierna hade 100-talet år tidigare gjort området norr om Kermanshah till provins, Parsa. Denna
anses emellertid inte sammanfalla med områden som besattes av de migrerande perserna; Lendering, J. Livius Picture
Archive: Ecbatana; CAIS at SOAS, The Coming of the Iranians and the First Iranian Dynasti, the Median.

25
Zarathustras reformation, kallad ”den första stora centralasiatiska kulturrörelsen” där en
antidemonisk Videvdat, en skiljelinje mellan demoner och gudar, ingick.1

Med rigid tillämpning under medisk tid återkom demonerna med aposteln Johannes som
talade om en kamp mellan Gud, hans lamm och Satan. Detta förde kulturmönster som ärvts
från fenicier, babylonier, indier och egyptier vidare medan Zarathustras placering av Indra
bland demonerna ersatte treenigheten Varuna, Mitra och Indra med AhuraMazda och
Ahriman, i Egypten Horus och Set, ljuset och mörkret, ett steg mot en monoteism med
kvardröjande dualism. . Treenigheten återkommer i flera andra religioner som den egyptiska
med Isis, Osiris, den indiska med Brahmagudomligheten, senare utvecklad till hinduismen,
med Brahma (skapandet), Vishnu uppehållaren och Shiva, förstöraren, senare i
kristendomen; Tankegångar om jordens undergång genom eld träder fram i indiska och
iranska texter och återkom hos Herakleitus och stoikerna.

Demonerna, daevas, finner vi sedan i gotiskans tieval, isländskans djofull och svenskans
djävul. I latinet blev det Divus, Italiens, Frankrikes och Spaniens Diabolos, en ond ”satan”,
något som judendomen liksom själens odödlighet och uppståndelsetro tog upp sedan
perserna löst upp den babyloniska fångenskapen. Då blev rådgivarna till en persisk
AhuraMazda, Amesha Spenta, transformerade till änglar. Kanske går den judiska
purimfesten, instiftad till minne av judarnas befrielse (Esters bok), tillbaka till iransk
mytologi. Där talas om demonen Asmodeus som påminner om den iranske ärkedemonen,
aesma daeva. Med kristendomens kyrkofäder skapades sedan teologiska system, motvikt till
Lucifer, Asmodeus, Belial och Belsebub, hedningar, tvivlare och manikéer. Ormen som
förenades med rebeller, tyranner, frestare och förförare blev en kristen innovation men den
hämtades från Främre Orientens kosmiska myt om en urstrid.2

Kupoler, Parther, Buyyider och Richard

Lejonhjärta
Framställningar som rör den europeiska historien slår vanligen fast att den till alla delar vilar
på något som har ägt rum väster om Eufrat. Österut fanns bara hotfulla perser. Den indiska
författarinnan Arundhati Roy har ställt frågan vem berättar historien? Gamla kulturmönster

1
Till tidiga bosättningar som kan föras tillbaka till neolitisk tid hör även Hajji Firuz Tepe i Azarbaijan, Tepe Guran i Luristan,
Hulailandalen, Tepe Abdul Hosein, Ganj Dareh och Tepe Sarab i Kermanshahregionen, Tall-e Jari och Tall-e Mushki vid Dasht-e Kavir,
Tepe Ali Kosh och Chogha Sefid i torrområdet Deh Luran och Tepe Tula’i och Chogha Bonut i Khuzestan. Grottfynd har gjorts utmed
Kaspiska Havet ”Kamarband”, Bältgrottan och ”Huto”) nära dagens Behshahr; Pishdadian- och Kayanianperioderna, Frye, R. N. The
Heritage of Persia; CAIS-SOAS, paper 4 1998-11-04, Persians & the Old Medo-Persian Religion; Moghdam M. Mitra, Second
International Congress of Mitraic Studies, Teheran, 1975; Bivar, A.D.H; Mitrakan, (Mihragan), den äldre persiska kalenderns Bagayada
med ett förzozoastriskt förflutet. Festen ägde rum den första månaden i det forniranska året (midsommar, maidyoshahem som före
migrationen hade 10 vintermånader och 2 sommarmånader, senare 7 resp. 5 månader. Under akemeniderna kom festen att knytas till
Darius brytande av magernas inflytande under Guamata då Artaxerxex II gått bort. Senare kom tidpunkten, sedan de ursprungliga två
årstiderna byggts på, att sammanfalla med höstdagjämningen; Taqizadeh, S. H. Old Iranian Calendars; Massoume Price, Mihregan, The
Persian Festival of Autumn, 2003-02-20); Kiann, N. The Cult of Mitra and the Origin of Persian Dance, Persian Dance and its Forgotten
History, www.artiran.com, 2003-02-18; SvD Kultur 2002-10-03, Förbjuden dans samlar folk, Les Ballets Persans turnépremiär på Cirkus i
Stockholm; se även Minardi Kimberly A. Pre 17th Century Middle Eastern Dance; Isamatov, Maruf, The Musical of Iran at the Beginning
of the Middle Ages; Efter syndafloden - Ur, Babylon, Nineve, Medelhavsmuseet, Historiska museet, Stockholm 1977
2
Purim, judisk högtid, infaller i mars månad. Ordet betyder "lott" och högtiden erinrar om Haman, en persisk furste under Ahasverus/Xerxes
I som ville utrota judarna i Persien och dra lott om vilken dag det skulle ske. Historien berättas i Bibeln, Esters bok. Drottning Ester, gift med
Xerxes, förrådde inför honom Hamans planer. Xerxes lät hänga honom med ett påbud som tillät judarna att lyfta vapen mot sina fiender;
Enligt Esters bok dödades 75 000 iranier; Ahasverus eller Ahasveros är en hebreisk form av det fornpersiska Khsajârsâ, benämningen på två
i Gamla testamentet omtalade kungar i Medien och Persien. Mest känd är den i Esters bok omtalade Ahasverus, grekernas Xerxes I. Det var
sannolikt denne Ahasveros eller Xerxes, hos vilken samariterna anförde klagomål mot judarna därför att de byggde upp Jerusalems tempel,
Esters bok. 4:6. Ahasverus skall inte förväxlas med Per Lagerqvists Ahasverus död, den vandrande juden, mytisk gestalt som nekat Jesus vila
under vägen till Golgata

26
hade förts vidare när profeten Zarathustras placerade den indiske Indra bland demonerna och
ersatte treenigheten Varuna, Mithra och Indra med guden Ahuramazda. Det var Egyptens
Horus och Set, ljuset och mörkret. Vid tidens slut skulle en jungfrufödd frälsare, Saoshyant,
uppträda. Sedan perserna löst upp den babyloniska fångenskapen tog de frigivna upp
förekomsten av demoner. Saoshyant blev en messias, uttryck för själens odödlighet och
uppståndelsetro. Rådgivarna till persernas Ahuramazda, Amesha Spentas och Fravashierna,
transformerades till änglar, från judendomen förmedlade till kristendomen och islam i valda
delar.

Till de mer praktiskt orienterade aspekterna av ett östligt arv hörde kyrkans valvbåge.
Vanligen tillskriven Bysans eller Rom får vi erinra oss att den gjorde sig synlig redan i
kungariket Urartus. Kvarvarande zikkuratrester i västra Iran vittnar om detta. På samma sätt
var det med arkitekturens kupol som brukar tillskrivas Bysans eller Islam – den fanns redan
när man reste eldtempel på iransk mark. Även den europeiska feodalismen hämtade sin näring
i öster. Där figurerade en parthisk feodalism, en struktur som återkom med de deylamitiska
buyiderna. De hämtade från parthiska områden ett beskattningssystem vidare till
abbasidkalifatet som kom att gå under benämningen iqtasystemet. Detta blev fullt utvecklat
under seldjukerna då det i liknande former förgrenades över de anatoliska områdena. Där
uppträdde det under ottomanerna som timar och iltizam för att kunna kontrollera skatte- och
ränteströmmar.
Partherna, en iransk stam som kallade sig Parthava, underordnades runt 248 dakiska skyter,
en iransk nomadstam under ledaren Arsakes I. Denne grundade en dynasti, Arsakiderna, som
dominerade Iran under 500 år. En härskande feodaladel med länsfurstendömen växte fram,
styrda av satraper och vasaller. Under 900 - 1000-talet framträdde Buyiderna, en
stamfederation från Daylam söder om Kaspiska havet. De nådde en maktposition under
Abbasidkalifen al-Mustakfī bi'llāh ibn al-Muktafi, 944 – 46 fram till 1055. Då hade
korruptionen ökat med īqtāsystemets, förläningar men buyiderna hade återupprättat
den sasanidiska titeln "kungarnas kung", shahanshah och återinfört firandet av persiska
nyåret nouruz. Efter dem tog Seldjukerna över, härstammande från turkfolk, Oghuzer De
kontrollerade Iran, Azerbajdzjan, Irak, Centralasien och Mindre Asien från 1000-talet till
1300-talet. Att sådana feodala strukturer förts vidare till Europa döljs i beskrivningar där ett
västligt Roms möte med germanerna utmålas som den slutliga, syndaflodsartade
sammanstötning och fusion ur vilken feodalismen slutligen föddes. I Europa fick det olika
effekter i väst och öst med livegenskapens bortdöende i väst, storgodsreaktion och införande
av livegenskap i öst.1
Inte ens riddarväsendet och Richard Lejonhjärta, ikon för ett europeiskt riddarideal, förblir
ett västligt fenomen. Idén kommer till uttryck redan i parthertidens Aatkar i Zareran -
Minnesboken om Zarer – riddare i ett samhälle som föregick feodalismen i det medeltida
Europa. Sasaniderns Khosrau I kom sedan, på 500-talet, att inrätta ett riddargarde. Vi får
komma ihåg att i Zarathustras gudavärld hedrades varje gång när julmörkret föll det
gudomliga med ett träd klätt i vackert pynt. Inte ens julgranen förefaller ha varit en
1
Adib-Moghaddam, A. Iran in World Politics – The Question of the Islamic Republic, Hurst & Company, London, 2007; Armstrong, K.
Myternas historia, Bonniers, 2005; Terry Jones och Alan Erieira vill i Barbarerna: romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv,
Karnevals förlag peka på det feodala draget och se det som föregångare till feodalismen i det medeltida Europa. Jordagodsen, timarerna,
spelade efterhand ut sin roll och drogs in av sultanatet i ett ”förpaktarsystem”, ilitizam, för att å ena sidan tillgodose statens finansiella behov,
å andra sidan förstärka muslimsk homogenitet i det ottomanska imperiet; Perry Anderson, Den absoluta statens utveckling och Övergången
från antiken till feodalismen; Barendse, R. J. The Feudal Mutation: Military and Economic Transformations of the Ethnosphere in the Tenth
to Thirteen Centuries, Journal of World History, vol 14 nr 4 2003; van Leeuwen, R. Waqfs and Urban Structures: The Case of Ottoman
Damascus”, Leiden: Brill, 1999; Anderson, Perry, Övergången från antiken till feodalismen

27
västerländsk innovation och vår jultomte hade sin frände i Amu Nowruz som vid det persiska
nyårsfirandet gladde barnen i en skepnad inte långt från den västerländska tomte som
kristendomen senare introducerade. Kanske var det smyckade trädet förlaga till den julgran
som Alsaceregionen i Frankrike tillskriver sig äran av att ha introducerat och tomten föregick
måhända den tomte som etablerade sig i finska Rovaniemi. Besök julmarknaden i Strasbourg
– eller Rovaniemis tomteverkstad - men betänk att innovationer österifrån hör till det som
sällan berättas.1

När Wikipedia talar om den romerske kejsaren Justinianus får vi veta att under sitt andra
regeringsår (528) förbjöd Justinianus filosofin och därmed även flera andra vetenskaper,
stängde gymnasierna i Athen, vilket fick till följd att flera av Europas då största tänkare tog
sin tillflyktsort till arabvärlden som därigenom förde den västerländska eller hellenistiska
traditionen vidare. Det var inte till arabvärlden de tog sig. Islam hade inte fötts ännu. De tog
sig till Iran. Där fanns Gundishapurakademin, grundad av Shapur I, ett vetenskapligt,
medicinskt och kulturellt centrum. Det var där filosoferna vid akademin i Aten, stängd av
Justinianus, sökte fristad, en frondering mot kyrkan, brännmärkt som nyplatonism och borg
för hedendomen. Gundishapur restaurerades senare av Shapur II och Khosrow I Anushirvan.
Akademin antas ha varit belägen i ett ruinområde söder om tätorten Shahabad, omkring 14 km
sydöst om Dezful.

Appendix – mellan legend och sanning

I Vendidads femte kapitlet talas om ett sextonde land. Det placeras ibland vid Aralsjön,
ibland längre västerut vid Kaspiska havet och Volgas utflöde. Där hade en i folkloren
omnämnd Paurva undsatt Anahita, klädd i bäverskinn vilket kunde återfinnas i Volga men,
mindre troligt, i Indus österut. Med Volgas utflöde i Kaspiska Havet framträder ett tänkbart
samband mellan Avestans påbud att undanhålla naturelementen från nedsmutsning. Den döde
fick inte brännas till skydd för elden. Kroppen placerades på särskilda ställningar utan kontakt
med mark eller vatten. Kanske förklarar klimat och topografi vid Kaspiska havet detta. 2

Tidigare skall en gren av Oxus ha anknutit till Kaspiska Havet. Utmed den östra strandlinjen
bildades en vik, en smal landremsa med inflöde i ett sund drygt 100 meter brett, Kara-Bugaz,
”Det svarta svalget”. Det hade en storlek motsvarande Värmland. Inramat av två smala
landtungor låg ytnivån i Kara-Bugaz runt 4 meter lägre än Kaspiska havets medelnivå. En
stark ström bildades i den smala öppningen.

Då viken inte hade något utflöde berodde nivåskillnaden förmodligen på en avdunstning

efter inflödet genom sundet. Omgivande terräng präglades av ogästvänlig luft med
stormvindar från sandöknarna i nordöst. Klimatet inbjöd knappast till liv form av växter och

1
Redan före hellenismen lades grund för en nationell hjältediktning. Framsprungen ur feodal parthisk adel fick den slutlig form under
sasaniderna. I den förlorade Chvatainamak, konungaboken, och Ajatkar i Zareran, minnesboken om Zarer, träder riddaridealet fram.
Bevarad är Karnamak-e Artaxsher i Papakan. den apokalyptiska dikten Zhamaspnamak och den visionära Artak Viraznamak. I svensk
litteratur är riddarväsendet en europeisk innovation, hänförd till germanska seder, Alexander den Store och ”korstågskulturen” med
arabvärlden som arvtagare till en romersk-hellensk kultur. Arabvärlden sägs ha tillägnat sig det östromerska rikets utvecklade statsskick. Att
det tillägnade sig ett persiskt statsskick lämnas utanför. Det gör även riddarordnarna som kan placeras i Syrien trots influenser från
assassinerna som höll till i Iran där den omtalade klippborgen, Alamut, Örnnästet, var belägen. Det var där som ”den gamle på berget”,
Hassan ibn Sabbash, lade grunden för en nizariismailisk stat. Alamut intogs 1256 av mongolernas Hulagu, på väg västerut för att besätta
Bagdad och kasta ut den siste kalifen – Daftary, F., Sectarians and Transoxiana during Umayyad and early Abbasid Times – Ismaili-Sufi
relations in early post-Alamut and Safavid Persia; Madelung, W. Religious Trends in Early Islamisc Iran, the University of Oxford,
Bibliotheca Persica, NY 1988.
2
Vendidad, Videvdat eller Videvdad, forntida textsamling i den stora Avestan som skiljer sig från den liturgi som präglar Avestan i övrigt

28
djur. Vintertid uppträdde sulfat- och saltsyrebesläktade ämnen med en sulfatkoncentration på
omkring 35 %, ett problem vid dagens oljeutvinning. Sulfatet förde med sig en kraftig stank.

Med detta kan kapitlen 5 - 12 i Vendidad, som rör hanteringen av de döda och skyddet av
eld, vatten och jord, få en tänkbar förklaring. I Vendidad svarade nämligen Ahura Mazda, på
Zarathustras fråga om regnvattnet, att detta renas i en sjö för att sedan med vindarnas hjälp
återgå till källan. Mytologin så som den kommer till uttryck i Avestan antas falla tillbaka på
den klimatiska och topografiska miljön runt Kaspiska Havet.

Till den senare historien hör Turkmenistans införlivande med tsarväldet. Trakten besöktes då
av olika expeditioner när Peter den store ville hitta den legendomsusade floden Oxus som
inlandsvattenväg till Indien. 1847 seglade löjtnanten Zjerebtsov över Kara-Bugaz för att ta
bottenprover. De visade att den endast fyra meter djupa viken var en reservoar för glaubersalt,
mirabilit, ett sulfat med användning inom bland annat naturmedicin och glastillverkning. 1921
beordrade Lenin systematisk exploatering av naturtillgångar, ett kombinat för saltkemi som
hör till den första femårsplanens prestigeprojekt vid sidan av kraftverksdammar och
metallverken i Magnitogorsk.

Produktionen var i full gång år 1932 då, under stalintiden, den ryske författaren Konstantin
Paustovskij gav ut boken Det svarta svalget som riktade sig till Sovjetunionens
centralasiatiska muslimer med fältropet: Nomader! Sluta med irrfärderna över de döda
öknarna och bli arbetare, ty nya tider har kommit. Kraftverksbyggena skulle få
efterverkningar. Från slutet av 80-talet blev Kara-Bugaz bortraderat ur ryska kartor.
Bakgrunden var hoppet om att kunna hejda en sjunkande vattennivå i Kaspiska havet, i sin tur
en följd av Volgas dammanläggningar. Den smala passagen till Kara Bugaz täpptes igen.
Inom två år hade viken torkat ut, förvandlad till saltöken. Flamingon, vars röda fjäderskrud
beror på att den livnär sig på saltvattensräkan, försvann. Det hela nådde en höjdpunktåren före
Gorbatjov med projekt där de sibiriska floderna skulle vändas söderut mot Centralasiens
bomullsfält. När Gorbatjov vände pendeln med ”ombyggnad” (perestrojka) stod systemet inte
längre att rädda. När Turkmenistan blev självständig nation 1991 med Saparmurad Nijazov
som president lät denne 1992 spränga en konstgjord vall och öppna förbindelse mellan
Kaspiska havet och Kara-Bugaz. I dag har en viss ekologisk balans återställts.1

Avslutningsvis en reflektion om ett påpekande som den framstående konst och

kulturhistorikern Jakob Burckhardt gjorde i sin bok Världshistoriska betraktelser:
Historien är ju överhuvud den ovetenskapligaste av alla vetenskaper, trots att den i gengäld
ger oss det, som är mest värt att veta. Skarpa begreppsbestämningar höra hemma i logiken
men icke i den, där allt är svävande och förefinnes i ständiga övergångar och blandningar.
Filosofiska och historiska begrepp är till sitt väsen av olika art och ursprung; de förra måste
uppfattas så fasta och slutna, de senare så flytande och öppna som möjligt.

1
Vajifdar, Avestan Geography: Some Topographical Aspects, Royal Asiatic Society, 1998, SOAS 1998; Westerman, F.
Själens ingenjörer. Författare under Stalin - en rekognisceringsresa, rec. Jesper Olsson, Bakdörr till den ryska historien,
SvD Kultur 2009-01-05; Lennart Magnusson, Naturskildringen i Konstantin Paustovskijs Meščorskaja storona, Licavh.
Uppsala Universitet, 2003; Thomsen, V. Fornarisk kultur, Christensen, A. Centralasiens. kultur; Eliade, M. The Sacred
and the Profane; Reinhardt-Waller, The Aleksev Manuskript; Cole, J. R. I. University of Michigan, The World as Text,
Studia Islamica 80 (1994):1 – 23; Painter, S. A History of the Middle Ages 284 - 1500, Alfred A. Knopf, NY, 1958;
Stephenson, Carl, Mediaval History – Europe from the 2nd to the 16th Century, Harper & Row, NY/London, 1962;
Nyberg, H. S. Pehlevistudiets historia i Europa

29
 Kent Eklind©2023-11-06.
Tidigare utgivet: Iran, från dåtid till nutid, Ferdosi Publication, 2010, Iran, myter, sanningar, sanktioner, Ferdosi Pubications,
2016.Presidentval i Iran, Tidskriften Norrsken, 2013, Hur blir det i Iran under Hasan Rouhani, Tidskriften Norrsken, 2013, Marathon och
Thermophyle – Vem berättar historien? PersIran, 2014-01-16, Reza Shah Pahlavi – del 1 av 3, Från kupp till krona, PersIran, 2014-01-29.
Reza Shah Pahlavi – del 2 av 3, Förnyare och förlorare, PersIran, 2014-02-11, Reza Shah Pahlavi – del 2 av 3, Ett blandat eftermäle,
PersIran, 2014-02-20, Iran, Isfahan och Shah Abbas den Store, PersIran, 2014-02-28, Om det som sällan berättas, PersIran 2014-03-28, Amir
Kabir – Visionär i onåd, Persiran, 2014-04-13. Nader Shah – Ikon och tyrann, PersIran, 2014-05-06

30