IRAN

Presidentval efter en arabisk vår

Del 2

SAMMANFATTNING

Andra artikeln av två där den första tar upp bakomliggande händelser från 1920-talet och
framåt. Denna andra del kretsar kring val och valresultat.

Kent Eklind
IRAN – PRESIDENTVAL EFTER EN ARABISK VÅR – OCH SEDAN?

I en föregående artikel, Iran – presidentval efter en arabisk vår, 2013-04-16, berördes några
bakgrundsfaktorer inför presidentvalet i Iran 2013. Artikeln inleddes med:

När detta skrivs i april 2013 står Iran inför ett presidentval. Mandatperioden föregicks av en
valrörelse där en reformrörelse förintades med människoliv som offer.

Artikeln avslutades med:

Står Iran, allierat med Syriens sittande maktblock, inför en upprepning av det valförlopp som
utspelades i juni 2009? - - - Utgången återstår att se. Både de traditionellt konservativa, den
konservativa högerfalangen och reformisterna upptar kandidater som tidigare lett Irans
kärnvapensamtal. Det är mångfacetterat. Där framträder en formell struktur och en informell.
Den senare är svårfångad på samma sätt som de klaner vilka var till bekymmer för den iranske
shahen Reza Shah under 1900-talets första kvartssekel.

Valrörelsen
Valet av president i Iran 2013 ägde rum i skuggan av valen 2005 och 2009 – men en
upprepning av de två föregående valen uteblev. Måhända stod det klart för en rigorös
statsledning att trots en skräddarsydd kandidatlista måste valdistriktens resultat godtas utan
någon form av tveksamma underkännanden i efterhand. Valet 2013 får med detta vissa likheter
med presidentvalet 1997. Då kunde en reforminriktad Mohammad Khatami tillträda. Denne
och andra reforminriktade krafter gav den nyvalde presidenten, Hassan Rohani, det stöd som
medförde att valutgången gjorde honom till den vinnande kandidaten.
Iranska media rapporterade, före valet, en nedslående bild. Ett stort antal politiska aktivister,
arresterade i anslutning till det uppmärksammade presidentvalet 2009, vistades fortfarande i
iranska fängelser. Intrång på internet begränsade nyhetsflödet.

Från 2010 har flera politiska partier förklarats ogiltiga eller förhindrats att verka fritt. Dit
hör The Islamic Iran Participation Front, Mojahedin of the Islamic Revolution, i Iran betraktat
som en terroristisk organisation, och andra oppositionella grupper som Freedom Movement
Party. I december 2012 varnade Khamenei offentligt journalister för att publicera artiklar med
antydan om att valet inte skulle ske på ett korrekt sätt. Åklagaren Gholam Hossein Mohseni lät
i en presskonferens förstå att regimen ansåg det uppenbart att vissa journalister samarbetade
med väst och kontrarevolutionära organisationer utomlands. Han klargjorde att de skulle
komma att falla i säkerhetstjänstens händer. Kort därefter följde en våg av arresteringar. Ett
stort antal kritiska oppositionsröster och företrädare för reformrörelsen arresterades. I januari
2013 hindrades rörelsen från att upprätta en paraplyorganisation inför valet. Där ingick även ett
förbud mot att närma sig den förre presidenten Mohammad Khatami.1

Den statliga iranska televisionen meddelade när registreringsperioden gick ut den 11 maj att
av 680 registrerade kandidater hade väktarrådet accepterat 8 som valbara till president.
Välkända politiska aktörer som förre presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani, nuvarande
presidentens rådgivare Rahim Mashaei, förre inrikesministern Ali Fallahian och förre
utrikesministern Manouchehr Mottaki hade diskvalificerats. Diskvalificeringen av
presidentrådgivaren Mashaei skulle senare komma att kritiseras under en hårdnande valdebatt.

1
Då hade flera hundra kandidater till de lokala valen, hanterats på samma sätt. Av ett trettiotal
kvinnor försvann alla. Väktarrådets konservative Mohammad Yazdi lät meddela att lagen inte
gav utrymme för en kvinnlig president. Han åberopade artikeln 115 som inte oväntat använder
ordet man. Det står emellertid klart att lagrummet inte avser att utesluta kvinnor.

Uteslutningen av Akbar Hashemi Rafsanjani avlägsnade en av grundarna av den islamiska

republiken från den politiska arenan. Under sin tid som president hade Rafsanjani medverkat
till att kriget med Irak avslutades och lagt grundvalen för ett återuppbyggnadsprogram. Över
tiden intog han en moderat hållning och ville se ett mera öppet samhälle med en förbättrad
utrikespolitisk hållning. Från konservativt håll kom detta att motarbetas. Hans barn som förde
fram liknande värderingar fick se sig arresterade.

Med Rafsanjani hade en väg funnits där reformister och centerrörelse kunde mötas. Med
diskvalificeringen har en politisk huvudfåra i iransk politik trängts ut. Där återfanns sociala
nätverk, medelklass och näringsliv men även präster. Stängs dessa grupper ute för att mötas av
ett brutaliserat konservativt samhälle som vill behålla ett politiska inflytande i samförstånd med
ett revolutionsråd som kontrollerar stora delar av den iranska ekonomin kan en allt djupare
polarisering bli följden.2

De av väktarrådet godkända kandidaterna var Saeed Jalili, Gholamali Haddad-Adel, Mohsen

Mohammad Baqer Qalibaf, Ali Akbar Velayati, Hassan Rohani, Mohammad Reza Aref och
Mohammad Gharazi

Med en blick på den inre kärnan av kandidater månaden före valet återfanns bland andra,
inom den nuvarande administrationen, transportministern Ali Nikzad, utrikesministern Ali
Akbar Salehi, presstalesmannen Gholam Hossein Elham och den tidigare
presidentrådgivaren/stabschefen Esfandiar Rahim Mashaei – den senare företräder som
Utrikespolitiska institutet formulerat det en persisk nationalism - att Iran är viktigare än islam.
Det går hem hos de breda folklagren.3

Bland de uttalat konservativa, principalisterna, återfanns Gholamali Haddad Adel och

Mohammad Baqer Qalibaf, Tehran's borgmästare med en bakgrund inom det revolutionära
rådet, känd som en tillskyndare av händelserna 2009. Oppositionella krafter som Mir Hossein
Mousavi, hans hustru Zabra Bahnavard och Mehdi Karroubi befinner sig därefter i husarrest.
Kärnvapenförhandlaren Saeed Jalili, Irans nuvarande kärnenergiförhandlare, betecknas som en
framträdande representant för en hård utrikespolitisk linje och försvarare av Irans
kärnenergiprogram. Till den konservativa falangen hör också expeditionsrådets ordförande
Mohsen Rezai och förre utrikesministern Ali Akbar Velayati. I israeliska media uppges
Mohsen Rezai och Ali Akbar Velayati ha varit delaktiga i bombincidenten mot det judiska
centret i Buenos Aires 1994. Rezai och Velayati är till följd av detta upptagna på Interpols lista
över personer misstänkta för brott. Velayati var utrikesminister under Mir Hossein Mousavi
och Akbar Hasheni Rafsanjani.4

Hassan Rohani, tidigare kärnvapenförhandlare, betecknad som moderat konservativ med

viss öppenhet mot reformkrav har ansetts företräda en mjukare linje. Reformisterna företräddes
av den förre förste vicepresidenten Mohammadreza Aref. Under valrörelsen gjordes
ansträngningar för att få Aref att ställa sig bakom Rohani. Detta antogs kunna gynna
reformrörelsen. Aref drog sig ur valrörelsen i slutskedet. Han uppgav att han fått detta råd från
Mohammad Khatami som pekat på de två senaste presidentvalens förlopp. Aref hade tidigare

2
klargjort att han som ende reformistiske kandidat skulle komma att stiga åt sidan om Khatami
ställt upp som kandidat.

Arefs tillbakadragande ansågs gynna Rohani som hade haft framgång i

opinionsundersökningar och som fått stöd från de rådgivare som omgav Khatami. Rohani skulle
i Shiraz strax före valdagen beskriva sin poilitiska agenda med formuleringen klokhet och hopp,
en formulering som skilde sig från Khameneis - återhållsamhet och lärdom. Som oberoende
kandidat tog väktarrådets lista upp Mohammad Gharazi. Denne tog under valkampanjen upp
konstitutionella frågor där han ansåg att ett utrymme fanns för utvidgade ekonomiska reformer
och Gharazi ville se en ökad decentralisering där provinserna öppnades för ett vidgat folkligt
inflytande.5

På den konservativa sidan avsade sig den 10 juni Gholam, Ali Haddad Adel sin kandidatur.
Han uppmanade sina anhängare att ge sin röst till konservativa kandidater men utan att namnge
någon av dessa. Som helt och hållet lojal gentemot Ayatollah Khamenei och med ett svagt
opinionsstöd kunde hans tillbakadragande inte förväntas få några avgörande effekter på det
slutliga valresultatet.

Med Arefs och Haddad Adels tillbakadragna återstod sex presidentkandidater som samtliga
hörde till den konservativa sidan och som stod den högste ledaren Ayatollah Ali Khamenei
nära. Av en ”inre krets” i en kandidatlista som tagit upp över 600 kandidater och reducerats till
8 (åtta) sedan väktarrådet sagt sitt återstod 6 (sex). Enligt opinionsmätningar skulle avgörandet
komma att stå mellan den konservative Qalibaf och den reforminrktade Rohani som med ett
starkt väljarstöd gått om Qalibaf. 6

Valresultatet
Inledningsvis konstaterades att när rösträkningen avslutats meddelades att valet hade
vunnits av Hassan Rohani. Denne hade fått ett stöd från företrädare som och Akbar Hashemi
Rafsanjani och Mohammad Khatami. Med detta kunde han få ett stöd från många
reforminriktade väljare.

Hassan Rohani, född 1948, är en iransk politiker och mujtahid (muslimsk jurist som efter
examen kvalificerat sig för lagtolkning och nytolkning, Ijtihad, att självständigt med sitt förnuft
tolka Koranen). Han har tillhört det konservativa Combatant Clergy Association och tidigare,
1979-1987, det Islamiska Republikanska Partiet. Rohani har varit medlem i Expertrådet sedan
1999, av högsta nationella säkerhetsrådet sedan 1989 och har varit chef för "Centrum för
strategisk forskning" sedan 1992. Han var vice ordförande i den fjärde och femte terminen av
det iranska parlamentet och sekreterare i det högsta nationella säkerhetsrådet 1989-2005. I
denna position ledde han också Irans tidigare team för kärnforskning och var landets högsta
förhandlare med EU-3, dvs England, Frankrike och Tyskland om Irans kärnenergiprogram.

Den 64-årige Rohani har betsknats som ”moderat”. Under studentdemonstrationerna 1999
tog han ställning mot dem som arresterats och ansåg att då det var fråga om sabotage och
åverkan på statlig egendom skulle straffutmätning ske. Senare kom han, 2009, att stödja de
demonstrationer som följde efter valet 2009. Rohani kritiserade myndigheterna för att vidta
åtgärder som han ansåg utgöra ett hinder mot folklkiga rättigheter och fredliga deminstrationer

Rohani talar en flytande engelska, tyska, franska, ryska och arabiska. Han har en juridisk
doktorsexamen vid Glasgow Caledonian University.

3
Valproceduren

Val- och röstningsproceduren har, vilket påpekats i en recension av den 2013 utgivna Going
to Tehran: Why the United States Must Come to Terms with the Islamic Republic of Iran,
övervägande likheter med de valprocedurer som tillämpas i Europa. Valboxarna kontrolleras
när de öppnas under övervakning av polis och utomstående observatörer. Röstningen sker på
valsedlar. De räknas öppet i vallokalen i närvaro av. omstående. Resultatet från varje vallokal
anslås och publiceras sedan på central nivå. Det är fundamentala inslag i valproceduren – inslag
av transparens som till allmän förvåning saknas i USA. Där har proceduren överlåtits till
elektroniska valsystem som drivs av privata företag. Någon ”öppen” rösträkning tillämpas inte.
I Iran skall den röstande förete ID-handling med fotografi, fingeravtryck och en unik
sifferkombination. Före valsedeln läggs i valboxen tas fingeravtryck på valdokumentet.
Valsedeln avskiljs sedan, markeras av den röstande och läggs i valboxen. Efter detta stämplas
ID-kortet för undvikande av röstning två gånger.

Måhända bör detta begrundas att då USA anklagar Iran för ett val som saknar öppenhet. För
ovanlighetens skull framstår Khamenei som begriplig när han lät bemöta detta med åt helvete
med er. Det är inte valproceduren som medför en bristande öppenhet. Det är konstituionens
artikel 91, väktarrådet, som är problemet. Inte valet som sådant. Den omständigheten att
Khamenei bidragit till den uppkomna situationen är en annan sak.7

Besluts- och förvaltningsstruktur

Stödet för Khomeinis velayat- e faqih hade, vid införandet av konstitutionen 1979, varit
svagt bland flera ledande parlamentsledamöter men vid denna tidpunkt var Khomeinis ställning
allt för stark för avvikande röster. En fundamentalistisk majoritet tog hem segern. Religionen
överordnades politiken och författningen skulle avse en islamisk republik, inte en demokratisk
republik. Den sista premiärministern före revolutionen Mehdi Banisadr hade föreslagit att den
nya republiken skulle benämnas den demokratiska republiken Iran. Han hade haft stöd av
centtrala ayatollor som arbetat för Khomeinis återkomst. Dit hörde den inflytelserike Kazem
Shariatmadari.

Till andra kritiker hörde storayatollan Hossein-Ali Montazeri degraderades han och
placerades i husarrest. Efter en lång tids tystnad återkom han inför valet 2001 och klargjorde i
en längre intervju sin inställning när ett hårdnande konservativt klimat föreföll äventyra ett
omval av den sittande presidenten Khatami. Montazeri påpekade att utkastet till 1979 års
konstitution saknade referenser till någon andlig ledare som skulle ha vare sig exekutiva
befogenheter eller absolut makt, velayat-e faqih. Begreppet var avgränsat till den andlige
ledarens uppgift att vägleda samhällsorganen och han skulle vara folkvald.8

Iran har enligt författningen, antagen 1979 och reviderad 1989, en maktstruktur som är en
blandning av demokrati och teokrati där teologiskt/juridiskt utbildade har makten. I praktiken
innebär det att statschefen har all makt. Genom en möjlighet att sortera bort kandidater kan
maktskifte och liberalisering förhindras. Media och armén är underställda statschefen. En hård
kontroll stärks av religiösa förordningar.

Parlamentet, Majles-e Shorâ-ye Eslami, majlis, består av en kammare med 290 ledamöter
valda på fyra år. Parlamentet har ensamrätt att stifta lagar och utser tillsammans med

4
presidenten regeringen tillsammans med statschefen och väktarrådet. Lagarna som stiftas får
emellertid inte strida mot konstitutionen och, enligt denna, inte heller mot sharia.

Expertrådet, även expertförsamlingen, Majles-e-Khobregan består av 86 skriftlärda som

utses i allmänna val. Vilka som får kandidera bestäms av väktarrådet. Rådets uppgift är att välja
statschef. Rådets ordförande är sedan 2011 den tidigare premiärministern Mohammad-Reza
Mahdavi Kani.

Väktarrådet, Shora-ye Negaban-e Qanun-e Assassi består under statschefens ledning av 12

ledamöter, hälften utsedda av parlamentet och hälften av statschefen. Deras uppgift är att
granska parlamentet och presidenten samt kandidaterna till parlamentet, expertförsamlingen
och presidentposten. Rådet kan diskvalificera sådana som inte har de kvalifikationer som
konstitutionen föreskriver. Väktarrådet tenderar att diskvalificera främst reformistiska
kandidater till parlamentet.

Statschefen innehar titeln Högste ledare eller Revolutionens ledare, Rahbar, och utses av
expertförsamlingen genom direkt omröstning vid den tidigare statschefens död, avsättning eller
uppsägning. Hittills har detta endast hänt då Ruhollah Khomeini avled 1989. Statschefen har
avsevärda maktbefogenheter. I enlighet med konstitutionen utser han och för befäl över arméns
överkommando, beslutar om att förklara krig och sluta fred, kontrollerar domstolarna och
medierna. Han utser även sex av de tolv kandidaterna i Väktarrådet. Statschefen har vetorätt
mot parlamentets beslut men ingen egen lagstiftningsrätt. Nuvarande statschef är Ali Khamenei.

Presidenten väljs i direkta val av folket på en period om fyra år. Unikt är att titeln president
innehas av regeringschefen och inte av statschefen. Presidenten utser tillsammans med
parlamentet regering och leder den exekutiva makten, verkställandet av det som parlamentet
och statschefen beslutat. Nuvarande president är Mahmoud Ahmadinejad. Får vid presidentval
ingen kandidat över 50 % av rösterna i den första omgången avgörs det mellan de två kandidater
som fått flest röster i en andra valomgång.

Expeditionsrådet är en administrativ församling som utses av statschefen. Rådet tillkom vid

revideringen av författningen 1988 för att bilägga motsättningar mellan parlamentet och
väktarrådet och vara rådgivare till statschefen.

Författningsändringen 1989
Khomeini ville strax före sin bortgång försäkra sig om att hans velayat-e faqih förstärktes.
Han introducerade begreppet Absolute Guardianship of the Islamic Jurist, fritt översatt en
absolut ledning av islamiskt rättslärda och inrättade ett expeditionsråd som skulle medla vid
oenighet mellan parlament, regering och väktarråd. Montazeri, utsedd som Khomeinis
efterträdare, tvingades bort. Ett revisionsråd tillsattes för att utforma de författningsändringar
som var nödvändiga.

Före revisionsrådet fattat något beslut i frågan avled Khomeini. Trots detta följde, sju
veckor efter Khomeinis bortgång, ett referendum den 28 juli 1989. Med stöd av 97.6 % infördes
en första ändring av 1979 års författning. Valdeltagandet var 55 %. Rafsanjani utsågs till
president.

Det innebar revideringar av artiklarna 5, 107, 109, 111. Kravet på att den andlige ledaren,
rahbar, skulle vara en marja (not 11) upphävdes. Utseendet av ledaren lades i händerna på

5
expertrådet (artikel 107). Med tillägg, artikel 176, inrättades ett nationellt högsta säkerhetsråd,
Supreme National Security Council och med en artikel 177 upphävdes kravet i artikel 59 på
referendum vid ändringar av den iranska konstitutionen.

Till andra ändringar hörde namnändring från Majlis-e Melli till Majlis-e Islami, ökat antal
ledamöter i Expertförsamlingen (86) med rätt att samlas minst en gång per år för att följa
ledarens utövande av ämbetet. Vidare blev expeditionsrådet ett permanent organ med ledamöter
utsedda av ledaren, representerande statsförvaltning, försvarsmakt, säkerhetstjänst och
väktarråd. Premiärministerposten avskaffades. Tilläggen trädde i kraft den 28 juli 1989.

Den för ändamålet tillsatta kommittén hade tillsatts i april samma år. På drygt tre månader
hade ett beslutsunderlag presterats och fått en sådan folklig förankring att 97.6 % av
befolkningen godkänt de konstitutionella ändringarna.9

Jämförs detta med Sverige kan noteras att, riksdagens hemsida, informerar om att För att
ändra en grundlag krävs att riksdagen fattar två beslut med likadant innehåll och att det hålls
ett allmänt val mellan de två besluten. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som
inskränker människors fri- och rättigheter och ifråga om folkomröstning som rör en
grundlagsfråga kan riksdagen, om ett första beslut om att ändra i en grundlag har fattats, besluta
att en folkomröstning ska hållas. Allmän sett är grundlagsändringar i de flesta länder tidsmässigt
krävande. EU-grundlagen anses svårare att ändra än den svenska och en sådan kan endast ske
om alla medlemsländer antar den genom beslut i riksdag/parlament eller genom
folkomröstning.
Expertrådet hade då författningsändringen kom till stånd redan utsett Khamenei till landets
andlige ledare. Han hade av Khomeini förklarats fylla kraven för att utöva ijtihad 10 kravet på
en Wali al-Faqih.11 Det var en avvikelse från en shiitisk tradition, en strukturerad urvalsprocess,
marjaiyat 12. Med avvikelsen infördes en ordning som motsvarade en politisk konsensus i ett
sekulärt samhälle. Detta innebar samtidigt att en skiljelinje drogs mellan en religiös auktoritet
och en politisk. Efter Khameneis tillträde följde sedan den författning som med tillägget i artikel
177 kan ändras utan det referendum som brukar anses erforderligt vid grundlagsändringar – och
som skall ske enligt den iranska konstitutionens artikel 59.

Det kan mot den refererade bakgrunden vara värt att notera de uttalanden som gjorts av
Khamenei inför 2013 års val. Där understryks att presidentkandidaterna must only tell the truth
to the people; the truth about the country’s situation and the truth about themselves och vidare
underströks att The legislative and executive branches have certain authorities and rights under
the law.13

Följdeffekterna har blivit en andlig ledare som med stöd av ett väktarråd kontrollerar både
parlamentet och valet av president. Khomeini hade strax före sin bortgång pekat på en skiljelinje
mellan religionen och staten men utfallet blev en maktkoncentration som låg i händerna på en
politisk elit. Denna kontrollerar idag, under den andliga ledaren, inte bara alla nivåer inom den
iranska samhällsstrukturen utan kan även utforma landets grundlagar utan att tillfråga sina
medborgare. Framtiden får utvisa följderna av detta.

Då kan noteras att väktarrådet nyligen avvisat ett framlagt lagförslag som begränsade
utrymmet för att inom strafflagstiftningen tillämpa stening som påföljd. Rådet ansåg att en
sådan begränsning utgjorde ett kränkande av grundläggande rättigheter – de ansågs innefatta
stening.

6
 Då kan noteras att den iranska strafflagen där stening kan utgöra påföljd, samlad i 1991 års
strafflag, kommenterades av det iranska justitiedepartementet 2002. Då uppmanades dömande
organ att avstå från denna påföljd i avvaktan på en lagändring. Väktarrådet förefaller 2013 ha
stängt dörren för någon sådan ändring.14

Efter 1989

Den ordning som från 1979 infördes av Khomeini hade haft en politisk profil hämtad från
Ayatolla Sayyed Abol-Kazem Kashani på 1950-talet. Denne hade då tagit ställning i den
inflammerade frågan kring Mossadeqs nationalisering av oljan. Kashani hade brutit med det
klerikala etablissemanget och utmanat ayatollan Borujerdi med en revolutionär teologi som
kombinerade religion och politik. Det blev den politiserade islam som Khomeini lanserade från
1960-talet. Där växte en politisk bas fram som vilade på grupperingar inom ett nätverk,
”imamlinjen”.

Efter Khomeinis bortgång kom imamlinjen, där Khamenei ingick med en radikal profil och
innehavare av presidentposten, att utmanas av Mir Hossein Mousavi, idag portalfigur i husarrest
för en tystad reformrörelse. Samtidigt kom från 1981 en utrensning av liberala strömningar.
Med Rafsanjani som president och Khatamis framträdande kom sedan en begränsning av
imamlinjens inflytande.

Inom denna fanns samtidigt motsättningar. De rörde dels den ekonomiska politiken, dels
den ledningsfilosofi som vilade på Khomeinis velayat-e Faqi. Det medförde en utbrytning ur
det fundamentalistiskt orienterade Jame´e Rohaniyate Mobarez (Militanta prästförbundet) med
bildandet av det mer reforminriktade Majma´e Rohanioune Mobarez MCA (Militanta
präströrelsen). Den senare upptog 2/3 av parlamentsplatserna under mandatperioden 1988-92.
Den kommande följande mandatperioden, 1992-96, blev MCA trängt av väktarrådet som
uteslöt MCA:s kandidater men från 1995 kom de tillsammans med Rafsanjani att bli ett stöd
vid valet av Mohammad Khatami som president 1997.15

Från 1995 hade de huvudlinjer framträtt kring vilket det politiska skeendet skulle komma att
kretsa. Där fanns 1) den ursprungliga imamlinjen, 2) Khamenei med en radikal framtoning med
en expansiv utrikespolitisk strategi gentemot en fientlig en omvärld formuleras av Mohammad
Javal Larijani, senare kärnvapenförhandlare och en av kandidaterna vid 2013 års presidentval
samt 3) Rafsanjani, uttalad pragmatiker.

När den dåvarande premiärministern Hossein Mousavi, ämbetet avskaffades 1989, förde
fram en mer radikal framtoning än Khamenei närmade sig denne Rafsanjani. Sedan Khamenei
utsetts till andlig ledare kom en ökande klyfta mellan dem. Den ökade när Rafsanjani, president
i två perioder, 1989-97, efter ett besök kopierade Kinas modell för ekonomisk utveckling. Det
medförde minskade subventioner till livsmedel, bensin och gas. Statligt stöd till religiösa
institutioner skars ned och de ställdes under statlig kontroll medan företag som förstatligats åter
privatiserades. Till detta kom ett öppnande för utländskt kapital och uttag av vinstmedel.

Rafsanjani utsågs efter sin andra presidentperiod till ordförande i expeditionsrådet. Han hade
efterträtts av Sayyed Mohammad Khatami.

Dennes reformvänliga linje medförde en rad försök från de konservativa leden att försvaga hans
ställning. Dit hörde avlägsnandet av Teherans borgmästare 1989-98, Gholam-Hossein
Karbaschi, en av presidentkandidaterna 2013. Karbaschi, uttalad reformist, var en ledande

7
företrädare för en intresseförening bestående av teknokrater, Kargozaran-e sazandegi,
stödgrupp till Rafsanjan och Khatami. Arresterad och anklagad för korruption tvingades
Karbaschi bort, ett led i ansträngningarna att stoppa Khatamis reformvänlighet.

Inför presidentvalet 2005, då väktarrådet diskvalificerade ett tusental kandidater varefter 7

återstod, återkom Rafsanjani som kandidat. I en första omgång fick Rafsanjani 6.1 miljoner
röster, Ahmadinejad 5.7 miljoner och Mehdi Karrubi 5 miljoner. I en andra omgång, efter en
bitter strid där väktarrådet inkluderades, följde en andra omgång. Det uppgavs att Ahmadinejad,
av 27 miljoner röstande, fått 17 miljoner av rösterna, Rafsanjani 10 miljoner.

I valet 2013 blev Rafsanjani återigen en av presidentkandidaterna, diskvalificerad av

väktarrådet med åberopande av hans ålder – men han är yngre än den andlige ledaren. Det var
en strid där en konservativ linje bryts mot mer pragmatiska reformkrafter - ännu en gång.16

Efter Ahmadinejad – ett vingklippt manöverutrymme?

Det har antagits att expertrådets utseende av Khamenei 1989 påverkades av utomstående
inflytelserika politiska aktörer. Då var det emellertid fråga om flera påverkande intressegrupper
– idag är denna krets betydligt smalare.

Idag har den första generationen av revolutionens politiker, bland dem Rafsanjani och
Mousavi, eliminerats sedan Khamenei trätt in som statschef. Det klerikala inflytandet på
statsledningen och successionen efter statschefen har begränsats. Det har skett genom en
fraktionering. Innovativa religiösa företrädare har utmönstrats till förmån för dem som inte
utgjort ett hot mot en rådande ordning. Med detta har följt att statschefen på sina håll mera
betraktas som en militär överbefälhavare än som en andlig ledare. Det kom till uttryck i den
regimen närstående Tehran Times som fastslog att samtliga kandidater försvarade Irans rätt till
ett fredligt kärnenergiprogram med olika syn på hur problkemet skulle lösas men beslut om
kärnenergipolicy och utrilespolitik faller inom den högste ledarens område.17

I detta spektrum har framskymtat ansatser där statschef och revolutionsråd sett varje form
av maktutrymme i en presidents händer som ett intrång – Khamenei har offentligt uttalat att
presidentvalen väl skulle kunna ersättas med en parlamentarisk modell där presidenten tillsätts
av de beslutande församlingarna, inte av folket. Presidentkanidater skulle därmed inte kunna
föra ut sitt politiska budskap. Statschefen skulle som parlamentets vägledare kunna undanröja
presidenten som en tänkbar kandidat i successionsordningen efter statschefen. Motsättningarna
mellan Khamenei och Ahmadinejad har visat tecken på ett sådant scenario.

I detta förlopp framträder revolutionsrådet, IRGC, allt mer som en dominant maktfaktor.
Under 1980-talet var organisationen till stora delar styrd av civila administratörer – för
Khamenei som överbefälhavare utgjorde rådet en militär enhet utan del i politiska/ekonomiska
frågor. Idag har detta förskjutits. Statschefen har alltmer kommit att mera direkt hantera en
militär och polisiär ledning. Samtidigt har rådet tillåtits att utöka den ekonomiska kontrollen så
att den omfattar en tredjedel av landets ekonomi. Frågan blir om den näste statschefen kommer
att utses av expertrådet på det sätt som föreskrivs i författningen eller om detta val i realiteten
sker inom revolutionsrådet.

I avsaknad av statschef kommer under en övergångsperiod en sammanhållande kraft att saknas

inom en splittrad statsförvaltning. Där kan flera maktcentra komma att flytta fram sina
positioner. Bland dem intar IRGC en framskjuten plats. På det hela taget utgör måhända frågan
8
hur maktfördelningen skall ske mellan ett antal nyckelpersoner knutna till IRGC. Skiljelinjen
mellan det klerikala och det politiska fördjupas.18

Frågan om maktspelet inför valet togs upp i The Guardian med ett inlägg av Afshon Ostavar.
Denne menade att den intressanta frågan inte var vem av kandidaterna som fick flest röster –
frågan var vilka som hade det starkaste stödet i IRGC. Två frontfigurer framträdde – båda
konservativa som uttryckt sitt stöd för Syriens Assad, hårt bemötande av oppositionen i Iran
och förespråkare för en fortsättning av det iranska kärnkraftsprogrammet. De två var
Mohammad Bagher Qalibaf och Saeed Jalili.

Qalibaf har i tal inför Basij försvarat hanteringen av händelserna 1999 och 2009. Han har
goda kontakter inom IRGC och Ghasem Soleiman som svarar för Quds Force. Saeed Jalili är
nyare på den politiska estraden men har utmärkt sig genom sitt stöd för krigsveteraner – han är
själv en sådan. Han står nära IRGC och Basiji. Hans lojalitet mot Khameini är inte ifrågasatt
och han har fått stöd av den ultrakonservativa ayatollan Taghi Mesbah Yazdi, landets mest
framträdande extremistiska religiösa företrädare. Jalili har även visat en rigid hållning ifråga
om både Iran's utrikespolitik och kärnkraftsprogrammet. Hans slogan har varit ingen
kompromiss, ingen underkastelse – endast Jalili.19

Valrörelsens slutskede

Den mediala bilden av valrörelsen kunde på en ledarsida rubriceras som Att leta fräknar i
Teheran för att på annan plats ges den mer insiktsfulla rubriken Konservativ prägel på val i
Iran.20

Då hade den konservative Mohamad Bager Qalibaf förklarat att den som utsågs till president
borde undvika en politik som innehöll någon form av ”trial end error”. Med adress till
Ahmadinejad skulle han för egen del inte skylla sina misstag på andra. Vid ett valmöte i Ahvaz
den 12 juni förklarade Qalibaf att skulle leda landet med ”Jihadkänsla” – detta hade saknats i
tidigare regeringsbildningar.

Gholam-Ali Haddad Adel hade före han avsade sig kandidaturen som sitt primära mål talat
om att lösa folkets ekonomiska problem– därefter skulle han närma sig de kulturella frågorna.
Där ingick drogmissbruk och en hög skilsmässofrekvens. Adel ville minska oljeberoendet och
inrikta exporten på andra produkter än oljan.

Den moderate Hassan Rohani underströk att alla former av extremism måste motverkas och
förväntade sig att även bland dem som hade konservativa åsikter skulle han med detta kunna
finna anhängare. Rohani tog även upp behovet av landets importberoende och behovet av en
förstärkt inhemsk produktion. Han ville även se en vidgad decentralisering för att stärka
infrstrukturen utanför Theran.

Hans reforminriktade motkandidat Mohammad Reza Aref, förste vice premiäminster under
Khatami 2001-05, klargjorde före han steg åt sidan att han inte avsåg att ingå i en koalition
med Rohani eller att dra sig ur valet till förmån för Rohani. Aref kritiserade det inflytande som
kom från den militära sektorn och institutioner knutna till denna. Med detta hade enligt Aref
det civila inslaget med en privat sektor fått ett begränsat utrymme i valprocessen. Aref lyfte
fram frånvaron av förstärkta relationer med Irans omvärld, kritiserade ett sjukvårdssystem där
den enskilde fick betala 79 % av kostnaderna och påpekade att Iran hörde till de länder som

9
hade en tvåsiffrig inflation. Senare under valrörelsen gick han i ett radiotal in på valet 2009 som
enligt Aref hade vilat på våldsamma och kränkande inslag.

Den konservative Ali Akbar Velayati framhöll att förtroendet för den statliga
administrationen behövde återställas och perkade på behovet av att få till stånd en minskad
inflation. Velayati fick under kampanjen stöd från det Konservativa Islamiska
Koalitionspartiet. Velayati tog även upp frågan om landets relationer till omvärlden och ansåg
att en rekonstruktion borde komma till stånd för att påverka de sanktioner som ströp en
ekonomisk tillväxt. Då det gällde Irak och Syrien ansåg Velayati att det var ett problem som
inte kunde få en lösning utan ett stöd från Iran som regionens ledande stat.

Mohammad Gharazi, oberoende, fokuserade på arbetslöshetsfrågan och minskning av

landets importbehov. Han noterade samtidigt att en förstärkt produktionssektor inte kunde
komma till stånd utan att inflationen kom under kontroll.

Saaed Jalili konservativ, tryckte på ett bibehållande av den pågående subsidiereformen som
antogs i parlamentet 2010. Avsikten är att begränsa nuvarande subsidier där livsmedel, medicin,
energi, gas och bensin ingår som komponenter.

Mohsen Rezaei, oberoende kandidat, förde fram det industriprogram där ett
bostadsbyggande, Mehr Housing, ingår. Där ingick enligt honom att öppna för ett låneutrymme
uppgående till 70 % vid produktionen av bostäder.21

Under den sista TV-debatten för valet kom kärnkraftsfrågan upp. Den förre
kärnkraftsförhandlaren Hasan Rohani förespråkade att Mahmoud Ahmadinejads hårda linje
mjukades upp med en mer mjuk förhandlingslinje. En hård linje hade enligt Rohani bidragit till
en ekonomisk nedgångsspiral.

En stor del av de nuvarande sanktionerna mot Iran har kommit till under den nuvarande
kärnkraftsförhandlaren, nu presidentkandidat, Saeed Jalili. Denne som står Khamenei nära,
betraktad som uttalad förespråkare för den konservativa falangen, anklagade Rohani för att gå
i motpartens ledband och attackerade Rohani för dennes agerande som tidigare
kärnkraftsförhandlare då ett temporärt avbrott, 2003, skett.

Den oberoende konservative kandidaten Mohsen Rezai, som tidigare lett revolutionsrådet,
ansåg att både Rohani och Jalili drev egna ståndpunkter i en extrem riktning men framhöll att
USA och Europa hade undvikit meningsfulla samtal. Enligt Rezai skulle en förstärkt iransk
ekonomi kunna förstärka landets förhandlingsposition. Förhandlingarna borde enligt Rezai
inriktas på att komma till en snabb lösning. Den mot regimen lojale Ali Akbar Velayati ville se
ett lättande av sanktionsbördan – men med ett bibehållande av kärnkraftsprogrammet.

Sammantaget sker det iranska valet samtidigt som levnadskostnader och inflationen
överstiger enligt officiell statistik 30 % medan oberoende analyser (Atieh Grouop) anser att den
överstiger 40 %. Landets valuta, rialen, har halverats under det senaste året. Sanktioner har
slagit mot energi- och banksektor. Till de stora förlorarna hör låginkomsttagare och medelklass.

Med en kombination av vikande oljeexport och ett förlamat näringsliv är Iran inne i en
recession. Fallande import som skulle kunna gynna lokala entreprenörer faller till marken med
införda subventioner i konsumenternas händer medan producentledet möter ökade
energikostnader som trefaldigats. Till stor del har problemen sin grund i den låsta

10
kärnkraftsfrågan. Enligt IMF har bruttonationalprodukten fallit 1.3 % under 2013 och Iran är
enda land i Mellersta östern och Nordafrika som haft en negativ tillväxt för andra året i följd.

Under valrörelsen togs något ändrat vägval knappast tagits upp på annat sätt än som
svepande allmänna önskemål om minskad inflation, jobbskapande och en fortsatt
subventionsreform. Behoven av genomgripande strukturella ändringar fanns inte med på
presidentkandidaternas agenda även om Ali Akbar Velyati i ett valtal 12 dagar före valet
meddelade att han endast skulle behöva 100 dagar för att få ned inflationsnivån (Tehran Times
Political Desk On Line: 02 June 2013, Print: Monday 03 June 2013).22

Det är mot denna bakgrund som Hassan Rohani nu tillträder som iransk president. Hans val
har gett eko i media vars rubriker pekat på ett välvilligt mottagande av valresultatet med
förhoppningar att långvariga motsättningar, där kärnkraftsfrågan och sanktioner varit
dominerande, skulle kunna komma närmare någon form av lösning.

New York Times meddelar i en artikel den 15 juni att Iran Moderate Wins Presidency by a
Large Margin och framhåller att In a striking repudiation of the ultraconservatives who wield
power in Iran, voters here overwhelmingly elected a mild-mannered cleric who advocates
greater personal freedoms and a more conciliatory approach to the world (Erdbrink, Thomas).
Från Paris rapporterar Le Monde att Rohani : la presse iranienne salue un "cheikh de
l'espoir" et un homme d'appareil (Le Monde 16.06.2013) och tidningen lade till att La
communauté internationale se dit prête à travailler avec Rohani

Svenska Dagbladet 2013-06-16 rubricerade valutgången med Reformvänners allians höll

och lät iranexperten Trits Parsi kommenterar valet – en väldigt viktig utveckling men Parsi
påminde om det begränsade manöverutrymme som berörts ovan – hans manöverutrymme
handlar också om omvärldens inställning till Iran, säger Trita Parsi som tror att Rohanis seger
kan ge Iran förändrade relationer till omvärlden.

I Israel anslog Haaretz en annan ton - Netanyahu warns West: Don't be deluded into easing
pressure on nuclear Iran och Haaretz framhöll att Israel premier says international community
should not give in to 'wishful thinking' following election of moderate Hassan Rowhani, adds
that it is Khamenei, not the president, who sets nuclear policy (Haaretz By Barak Ravid, Reuters
Jun 16, 2013)

Dagens Nyheter meddelar den 15 juni att en Moderat mulla tar över i Iran och klargör till
skillnad från andra pressröster att Valet av den moderate mullan Hassan Rohani till Irans
president väckte inget jubel i omvärlden, snarare en avvaktande skepticism till att han kan
lösa tvisten om landets atomprogram. Dagens Nyheter intar samma hållning till valet som
israeliska Haaretz.

Payvand Iran News är gladare än Dagens Nyheter ...

Moderate Candidate Hassan Rohani Elected New President Of Iran with 50.7% Of the Vote
Hassan Rohani has been elected as the new president of Iran with 18,613,329 or 50.7% of the
vote out of the 36,704,156 votes cast. Rohani's closest rival Mohammad Baqer Qalibaf stood
far behind with 16.56% of the votes.

Valresultatet

11
 En analys efter presidentvalet 2009 kunde konstatera att 1) två provinser, Mazandaran och
Yazd, hade haft ett valdeltagande som nått över 100 % men att 2) om Mahmoud Ahmadinejad
valseger berodde på detta skulle, i de provinser där valdeltagandet ökat, stödet för Ahmadinejad
ha ökat. Analysen tyder inte på detta.

I en tredjedel av provinserna medför de officiella resultaten att Ahmadinejad skulle ha tagit

hem inte bara alla konservativa röstare utan även alla centerväljare, alla förstagångsväljare men
även 44 % av de väljare som tidigare stött reformföreträdare trots tio års motsättningar mellan
konservativa och reformister. Av analysen framgår också att konservativa kandidater, i valen
1997, 2001, 2005, haft liten dragkraft på landsbygden – landsbygden som en konservativ kraft
framstår som mytbildning. Därmed faller påståendet att Ahmadinejad 2009 skulle ha haft sitt
starkaste stöd på landsbygden.

Statistikunderlaget är inte invändningsfritt. Ett valdeltagande över 100 % låter inte

övertygande. Fenomenet uppstod å andra sidan inte med Ahmadinejad – International Institute
for Democracy and Electoral Assistance i Stockholm har noterat att vid valet av Khatami 2001
översteg antalet registrerade väljare antalet röstberättigade med 12.9 %. Misstankar om
valmanipulation, eller brist på statistiskt underlag, ligger när till hands. Å den andra sidan bör
noteras att den praktiska delen av rösthanteringen har en, förmodligen okänt, hög grad av
transparens.23

Valresultatet 2009 (källa BBC 2009-06-17)

Kandidat Antal röster %

Mahmoud Ahmadinejad 24 527 516 62,63
Mir-Hossein Mousavi 13 216 411 33,75
Mohsen Rezaei 678 240 1,73
Mehdi Karroubi 333 635 8,85

Summa (valdeltagande 85 %) 38 755 802 100,0

Valresultatet 2013 (Payvand News)

Kandidate Antal röster %

Hassan Rohani 18,613,329 50.71%
Mohammad Baqer Qalibaf 6,077,292 16.56%
Saeed Jalili 4,168,946 11.36%
Mohsen Rezaei 3,884,412 10.58%
Ali Akbar Velayati 2,268,753 6.18%
Mohammad Gharazi 446,015 1.22%

Ogiltiga röster 1,245,409 3.39%

Totalt 36,704,156 100.00%

12
 Källa: Payvand News 2013-06-17

Avslutning
Rohani står inför utmaningar. Hans val sker efter en ”arabisk vår” – detta berördes i en
föregående artikel.

Utvecklingen efter folkliga resningen i flera länder i Mellersta östern har visat på
motsättningar. En del av dem ha religiösa bottnar – andra har politiska, andra ekonomiska och
sociala. För Irans vidkommande möter å ena sidan en pågående utveckling i Syrien och under
lång tid mer eller mindre stillastående förhandlingar om kärnenergi. Inom Iran utgör en
ekonmomi där inflationsnivån nått oroande höjder ett problem. Socio-ekonomiskt utgör en
alarmerande ungdomsarbetslöshet ett problem.

Det återstår för Rohani att under den högste ledaren, Ayatollah Khamenei, finna lösningar.
Den intresserade utanför Iran att följa denna utveckling. Den ligger av naturliga skäl utanför de
två artiklar, Iran . presidentval efter en arabisk vår 1 och 2, som härmed avslutas.

2013-06-17Kent Eklind – e-post: eklind.reimers@telia.com

Föregående artiklar:
Weber, etiken, protestantismen och Islam
Iran och Montesquieus Persiska brev i vår tid
Irans olja, en strategifråga, då som nu
Irans olja, ett stormaktsspel mellan två världskrig
Irans olja, från 40-tal till 1979
Iran – presidentval efter en arabisk vår, del 1
Presidentval i Iran, Tidskriften Norrsken, nr. 2 2013
Litteratur: Kent Eklind, Iran – Från dåtid till nutid, Ferdosi Publications, 2010, www.ferdosi.com samt
notförteckning.

13
Noter:

1 Payvand News - 05/28/13 - Source: Human Rights Watch, Iran: Threats to Free, Fair Elections
2 Barzin, Saeed, Rafsanjani exclusion shows Iran establishment's weakness, BBC Persian, 2013-05-21
3 Ghazi, Fereshteh Guardian Council Should Not Have a Free Reign: Mashai's Attorney Tells Rooz, Rooz Online, Payvand Iran News,
06/07/13Per Jönsson, Utrikespolitiska institutet, till TT, Norrbottenskuriren 2013-05-12; Smyth Gareth, Don't underestimate Ahmadinejad's
chosen heir in Iran election, Tehran Bureau 2 april 2013, guardian.co.uk
4 The Times of Israel, 2013-06-08
5 Tehran Times, Political Desk On Line 2013-06-12, i trycket 2013-06-13.
6 Nada, Garret, United States Institute of Peace - The Iran Primer, Latest on the Race: Rival Conservative Coalitions, 2013-04-11; Ziya,
Mohammad Hossein; Iranian presidential election: why turnout will be key, Tehran Bureau Wednesday 13 March 2013, GMT guardian.co.uk;
BBC World Service, BBC Persian.com, 2013-06-11, Iran's Mohammad Reza Aref quits presidential race.
7 Leverett, Flynt och Mann Leverett, Hillary, Going to Tehran: Why the United States Must Come to Terms with the Islamic Republic of Iran,
Metropolitan Books, New York, 2013, recension av Christopher Bollyn, How Iranians Vote, Rebel News, May 14, 2013. Författarna har verkat
inom den amerikanska administrationen som rådgivare och behandlar särskilt det kontroversiella valet 2009; Svd 2013-06-15, Köerna långa
vid iranskt val, TV2 2013-09-14, New York Times, Iran's Khamenei on US Critics: 'The Hell With You, 2013-06-14.
8 Velayate Faqih, doktrin etablerad av Ayatollah Khomeinis avseende de islamiska rättslärdas styre. Den grundar sig på tankar som den under
den konstitutionella revolutionen (1906-11) avrättade Sheikh Fazlollha Nori hade om att den politiska makten. Denna hade endast legitimitet
om den underställdes de islamiska rättslärdas övervakning – mot denna uppfattning hade Mirza Mohammad Hossein Naini vänt sig. Naini hade
stött de konstitutionella kraven, Nori avrättades. Efter den islamistiska revolutionen 1979 återkom Noris synsätt i ett råd bestående av höga
präster som skall godkänna de kandidater som tillåts ställa upp i parlamentsval. Rådet, Shora-ye-Negaban, Väktarrådet, är en självständig,
icke-folkvald institution bestående av sex ayatollor (troslärda) och sex jurister. Rådet har en central kontrollerande roll då det godkänner
kandidaterna till de folkvalda institutionerna parlamentet, expertrådet och presidentposten. Väktarrådet har även till uppgift att värna mot
lagstiftning och andra förslag som kan vara "skadliga" för statsskicket. Lagar som stiftas får inte strida mot konstitutionen eller sharia, den
islamiska rätten. Traditionell shiamuslimsk doktrin innebär att en ayatollah skall avhålla sig från politisk aktivitet – han skall invänta den
fördolde tolfte imamens återkomst. Khomeini förbigick detta genom att hävda att man i väntan på den fördolde imamen, den 12:e imamens
återkomst, skulle inrätta en statsledning som är så förenligt som möjligt med det styre som denne efterlängtade kan tänkas ha inrättat. Khomeini
drog slutsatsen att de som bäst kunde förväntas styra var de som hade religiös utbildning och Ulama, muslimskt lärda; Sifzadeh, Hossein, The
Impact of Academic-Seminary Correspondence on Approach to Democracy in Iran, Center for The Study of Islam & Democracy,
konferenspapper, Washington, 2003, htt://www.islam-democracy.org/4th_Annual_Conference-Sifzadeh_paper_asp; Persian Outpost, 2000-
01-20, utdrag ur Mideast Mirror 2000-01-13, What Montazeri Said, intervju. Se även föregående artikel, Eklind, Iran, presidentval efter en
arabisk vår, 2013-04-16 och Iran – från dåtid till nutid, Ferdosi Publication, Stockholm, 2010, kapitel 7.
9 Azimi, Fakhreddin, The Quest for Democracy in Iran, Harward University Press, London, 2008
10 Ijtihad - självständig korantolkning; Kollektivet av ledande ayatollor hade inte varit eniga då Khamenei valdes till andlig ledare. Bland dem
som underkände hans legitimitet fanns i Qom Mohammad Shirazi, d. 2001, Hossein Ali Montazeri, d. 2009, och Hassan Tabatabai-Qomi.
11 Wali al-Faqih – har i doktrinen två former, 1) begränsad juridisk behörighet tillämplig utanför civilrättens område utom ifråga om religiösa
stiftelser och egendom utan knytning till viss person, 2) absolut behörighet, innebär att alla uppkommande frågor tillhör behörighetsområdet,
inklusive statsrättsliga sådana. Den senare formen fördes fram av Ayatollah Ruhollah Khomeini i en serie föreläsningar 1970 för att sedan bli
ett fundament i den iranska konstitutionen.
12 Marja'iyat – en ayatollah som fått studenter och efterföljare och med en framskjuten ställning utgett publikationer och utfärdat Fatwas,
legala ”domslut” med anknytning till islamisk lag.
13 Mackey, Sandra, The Iranians, A Plume Book, Penguin Group, 1998, s. 352-55; Abrahamian, E, A History of Modern Iran, Cambridge
University Press, Cambridge, 2008; TEHRAN TIMES Political Desk On Line: 29 May 2013 16:48 In Print: Thursday 30 May 2013 TEHRAN
– Supreme Leader of the Islamic Revolution Ayatollah Seyyed Ali Khamenei has called on presidential candidates to make comments based
on the realities on the ground and correct information.

Konstitutionen, artiklarna 5, 107, 109 och 112

nedan i engelsk version för att undvika översättning i två steg (jmf EU-rättens rättshandlingar med franska som originalspråk och
uppkommande problem vid översättning till medlemsstaternas språk)

Article 5
During the Occultation of the Wali al-Asr (may God hasten his reappearance), the wilayah and leadership of the Ummah devolve upon the
just 'adil and pious [muttaqi] faqih, who is fully aware of the circumstances of his age; courageous, resourceful, and possessed of
administrative ability, will assume the responsibilities of this office in accordance with Article 107.
Article 107
After the demise of the eminent marji' al-taqlid and great leader of the universal Islamic revolution, and founder of the Islamic Republic of
Iran, Ayatullah al-'Uzma Imam Khumayni - quddisa sirruh al-sharif - who was recognized and accepted as marji' and Leader by a decisive
majority of the people, the task of appointing the Leader shall be vested with the experts elected by the people. The experts will review and
consult among themselves concerning all the fuqaha' possessing the qualifications specified in Articles 5 and 109. In the event they find one
of them better versed in Islamic regulations, the subjects of the fiqh, or in political and social Issues, or possessing general popularity or special
prominence for any of the qualifications mentioned in Article 109, they shall elect him as the Leader. Otherwise, in the absence of such a
superiority, they shall elect and declare one of them as the Leader. The Leader thus elected by the Assembly of Experts shall assume all the
powers of the wilayat al-amr and all the responsibilities arising therefrom. The Leader is equal with the rest of the people of the country in the
eyes of law.
Article 109
Following are the essential qualifications and conditions for the Leader:
1.scholarship, as required for performing the functions of mufti in different fields of fiqh.
2 Justice and piety, as required for the leadership of the Islamic Ummah.
3.right political and social perspicacity, prudence, courage, administrative facilities and adequate capability for leadership. In case of
multiplicity of persons fulfilling the above qualifications and conditions, the person possessing the better jurisprudential and political
perspicacity will be given preference.

14
Article 112
Upon the order of the Leader, the Nation's Exigency Council shall meet at any time the Guardian Council judges a proposed bill of the Islamic
Consultative Assembly to be against the principles of Shariah or the Constitution, and the Assembly is 'unable to meet the expectations of the
Guardian Council. Also, the Council shall meet for consideration on any issue forwarded to it by the Leader and shall carry out any other
responsibility as mentioned in this Constitution. The permanent and changeable members of the Council shall be appointed by the Leader. The
rules for the Council shall be formulated and approved by the Council members subject to the confirmation by the Leader.
www.iranonline.com/iran/iran.../constitution.html
14 Payvand News – 2013-06-04/Human Rights Watch, Iran: Proposed Penal Code Retains Stoning; Peters, Rudolph, Crime and Punishment
in Islamic Law – Theory and Practice from the Sixteenth to the Twenty-first Century, Cambridge University Press, New York, 2005.
15 NetIran Office, februari 2000, History of Legislative Assemblies in Iranh
16 Gheissarei, Ali & Nasr, Vali, Democracy in Iran, kap. 4, An Islamic Development State? 1989-1997, Oxford University Press, New York,
2006; Azimi, Fakhreddin, The Quest for Democracy in Iran – A Century of Struggle Against Authoritarian Rule, Harward University Press,
London, 2008, s 357-423; Svd 2013-05-24, Hammargren, Bitte, Strid inför val i Iran
17 Tehran Times on line 2013-06-12, tryck 2013-06-13
18 Khalaji, Mehdi, Iran on Edg - How Will Iran Choose its Next Supreme Leader? Washington Institute, 2012-03-13, där Mehdi Khalaji har
fokuserat på iransk politik och shiagrupperingar i Mellersta östern.
19 Iranian election: do the Revolutionary Guards have a candidate? There are two frontrunners – both hardliners who favour support for Assad,
repression of dissent and pressing on with Tehran's nuclear programme Posted by Afshon Ostavar for Tehran Bureau Monday 3 June 201313.09
BST guardian.co.uk
20 Rayman, Sanna, Att leta fräknar i Teheran, Hammargren, Bitte, Konservativ prägel på val i Iran, Svenska Dagbladet 2013-06-14
21 TEHRAN TIMES Political Desk On Line: 31 May 2013 15:45 In Print: Saturday 01 June 2013; Political Desk On Line: 31 May 2013 17:27
In Print: Saturday 01 June 2013; Political On Line: 01 June 2013 16:11 In Print: Sunday 02 June 2013; Political On Line: 01 June 2013 16:10
In Print: Sunday 02 June 2013; Political Desk On Line: 01 June 2013 16:10In Print: Sunday 02 June 2013; Political Desk On Line: 01 June
2013 16:02 In Print: Sunday 02 June 2013; Payvand Iran News, 06/02/13
21 Tehran Times online 2013-06-12, tryck 2013-0613
22 Akbar Dareini, Ali, Iranian Candidates Quarrel Over Nuclear Talks, Associated Press, Tehran, 7 juni 2013 (AP); Paivar, Amir Economic
troubles loom over Iran presidential election, BBC Persian business, 2013-06-12
23 Chatham House, Menap PP 2009/01, Preliminary Analkysis of the Voting Figures in Iran´s 2009 Presidential Election,
www.chathamhouse.org.uk, London

15