Celladhesion och cellkopplingar

Celladhesion r ndvndigt fr att celler ska kopplas samman med varandra och med
extracellulrmatrix, fr att p s vis kunna hlla ihop och kommunicera. Detta r oumbrligt
fr att celler ska kunna bilda starka vvnader och organ, fr att de ska kunna hlla ihop i fasta
strukturer och fr att utveckling, reparation och proliferation av celler ska kunna fungera
optimalt. Styrkan p celladhesionerna beror p celltypen och vvnaden. De olika kopplingarna
delas in i olika grupper, beroende p funktion, ingende komponenter och styrka.
Tight junctions (ttningsfogar)
Tight junctions ger en tt bindning mellan tv celler och kopplar samman dem. Den tta
bindningen bildar en barrir som r mycket viktig i exempelvis tarmepitel, dr vtska frn
tarmlumen inte fr tilltas lcka ut i vvnaden mellan epitelcellerna. Tight junctions
frhindrar fri diffusion mellan celler, eftersom de bevarar cellernas polaritet, och drmed kan
hlla transporten i cellen riktad. Bindningen sitter apikalt i cellen.
Tight junctions byggs upp av tre huvudbyggstenar: claudiner, occludiner och ZO-proteiner.
Claudinerna och occludinerna interagerar med varandra i ECM mellan de tv cellerna och
bildar sjlva ttningsfogen, medan ZO-proteinerna i cellmembranen ankrar fogen till
aktinfilamenten i cellerna.
Anchoring junctions (frankringsfogar)
I gruppen anchoring junctions skiljer man p tv typer d man talar om cell-cellkoppling:
adherens junctions och desmosomer. Anchoring junctions utmrks av att de kopplar samman
cytoskelettet i tv celler via intracellulra ankarproteiner och transmembrana
adhesionsproteiner. Ankarproteinerna fungerar som en lnk mellan cytoskelettfilamenten i
cellen och adhesionsproteinerna utanfr cellen, vilka i sin tur kopplar ihop med varandra fr
att bilda fogen. Huvudfunktionen hos anchoring junctions r att fsta celler med varandra.
Adherens junctions r cell-cellkopplingar via aktinfilament. De finns precis under tight
junctions och r viktiga fr att tarmepitel ska kunna ge synkroniserad tarmrrelse. De r med
andra ord ganska dynamiska. De behvs ven fr att ge cellerna mekanisk styrka. De bildar
blten som ibland kallas adhesionsblten.
I adherens junctions utgrs adhesionsproteinerna av cadheriner, som i sin tur r kopplade till
ankarproteiner i cellmembranen (ex. cateniner) som kopplar samman fogen med parallella
aktinbuntar i de bda cellerna.
Desmosomer r cell-cellkopplingar via intermedira filament. De medierar mekanisk
styrka, och liksom adherens junctions kopplas de samman med hjlp av cadheriner som
kopplar till ankarproteiner. Ankarproteinerna r dremot bundna till intermedira filament.
Desmosomer r starkare n adherens junctions, eftersom intermedira filament r starkare n
aktinfilament.

En slkting till desmosomerna, som ocks klassas till anchoring junctions-gruppen, r

hemidesmosomerna. Hemidesmosomer frankrar epitelceller med extracellulrmatrix via
intermedira filament, dr adhesionsproteinerna r integriner. Integrinerna kopplas samman
med ankarproteiner i cellerna och med extracellulrmatrixproteiner utanfr (vanligtvis
fibronektin).
Det finns dessutom en typ av anchoring junctions mellan cell och ECM som kopplar ihop
aktinfilament via ankarproteiner (ex. vinculin) och integriner: fokala adhesioner. Dessa kan
bde vara statiska och dynamiska, beroende p vilken vvnad de frekommer i. De r mycket
statiska d de frankrar muskler i senor, men betydligt mer dynamiska d de till exempel finns
i migrerande celler. Mutationer som str de fokala adhesionerna r ddliga.
Sjukdomar kopplade till anchoring junctions
Naxos sjukdom: Sjukdom beroende p ickefunktionella desmosomer, som orsakar typiskt
ullig hrvxt, spruckna handflator och fotsulor, arytmi och hjrtmuskeldegeneration som ofta
leder till hjrtdd i unga r.
Letal kongenital epidermolysis bullosa: Desmosomerna r hr defekta eftersom det saknas
keratinfrankrande proteiner. Patienten har ven mutationer i integrinerna, vilket d pverkar
hemidesmosomer.
Pemphigus vulgaris: Autoimmun sjukdom
keratinkopplingar mellan cellerna i huden.

dr

antikroppar

frstr

desmosom-

Kommunicerande kopplingar
De kommunicerande kopplingarna mellan celler kan delas upp i channel-forming och signalrelaying. Kommunicerande kopplingar frmedlar kemiska och elektriska signaler frn en cell
till en annan. Gap junctions r kanalbildande kopplingar dr connexiner (kanalbildande
proteiner) kopplas samman till connexoner. Dessa kanaler tillter diffusion av sm oorganiska
joner och sm vattenlsliga molekyler direkt mellan celler. Connexonerna kan ppnas och
stngas genom reglering av extra- och intracellulra signaler.

Synapser r exempel p signal-relaying

junctions, och dr sker kommunikation
mellan celler genom kemiska substanser.
Gemensamt fr signal-relaying junctions r
att de skickar, tar emot, och slpper igenom
specifika signaler, som exempelvis olika
signalerande molekyler. Mellan synapser
finns ven vissa adhesionsproteiner.
Celladhesionsmolekyler CAMs
De proteiner som frmedlar alla dessa ovan
nmnda kopplingar tillhr fyra familjer av
proteiner. Dessa r:
Immunoglobulinsuperfamiljen.
Cadherinsuperfamiljen.
Selektinsuperfamiljen.
Integrinsuperfamiljen.
CAMs kan frmedla kontakt p flera olika stt, homofilt, heterofilt och via en ligand. De
krvs fr att celler ska kunna bilda organ och strukturer, fr att de ska kunna migrera och s
vidare. De r det frsta steget d cellkoppling ska bildas.

Immunoglobulinsuperfamiljen
Immunoglobulinerna r kalciumoberoende molekyler som bde kan binda homofilt och
heterofilt.
Cadherinsuperfamiljen
Denna familj r mycket viktig. Cadheriner r kalciumberoende, och nstan alla celler verkar
utnyttja en eller flera cadheriner. Cadherinerna r extra viktiga under embryonalutvecklingen,
och vissa cadheriner kan frmedla signaler in till cellen.

Det r olika cadheriner i olika junctions. Man brukar dela in dem i klassiska och ickeklassiska
cadheriner. En klassisk cadherin (E-cad) spelar en viktig roll redan i blastocysten, dr celler
mste kunna kopplas samman p ett specifikt stt fr att utvecklingen ska g vidare.
Cadheriner bildar helst homodimerer med varandra. Detta r ett drivande frhllande vid
cellsortering, d olika celler uttrycker olika cadheriner. Eftersom cadherinerna vill bilda
homodimerer, kommer cellerna organisera sig s att detta blir mjligt, och detta leder till en
srskild sortering av cellerna, som d allts styrs av cadherinerna (se figur 19-13 i The
Cell).

Selektinsuperfamiljen
Selektiner r kolhydratbindande proteiner p cellytan, som skter tillflliga, kalciumberoende
cell-celladhesioner i blodet. De behvs fr att binda leukocyter i blodbanan till endotelceller i
krlvggen, s att leukocyter kan ta sig genom krlvggen och ut i vvnaden.
Selektinerna binder allts till oligosackaridkedjor p andra cellers yta, och kopplar sig ven
samman med aktinfilamenten i sina egna celler med hjlp av den cytoplasmatiska svansen.
Selektinerna str i samarbete med integriner nr det gller att frstrka cell-cellinteraktionen
med leukocyterna i blodkrlen, och det r det som mjliggr att leukocyterna vid
inflammation kan slinka genom endotelet ut i vvnaden.
Integrinsuperfamiljen
Integrinerna utgr en stor homolog familj av transmembrana, kalciumberoende proteiner, och
r de huvudsakliga receptorerna fr cell-ECM-interaktion. De binder till de flesta proteiner i
ECM: fibronektin, kollagen, laminin och s vidare. De har lg affinitet fr ligander, men kan
aktivera intracellulra signalvgar med andra ord skta kommunikationen mellan ECM
och celler.
Integrinerna r dimerer av en - och en -kedja, och de krver extracellulra katjoner (Ca2+,
Mg2+) fr att interagera med ligander. Mnga integriner knner igen samma ECM-komponent.
-enheten binder till cytoskelettet i cellen via ankarproteiner, och om det binds till
aktinfilament fs fokala adhesioner. Cytoskelettet r viktigt fr integriner, eftersom det
sammanfr receptorer och lser receptorn i ett aktivt lge, vilket frstrker bindningen.
Integriner behvs under embryonalutvecklingen.