DEN IRANSKA

KVINNORÖRELSEN
The iranian women´s movement

KENT EKLIND * 2022

 Den iranska kvinnorörelsen
Händelserna i dagens Iran, ett uttryck för kvinnors strävan efter
självbestämmande, förstärker sedan länge etablerade patriarkala mönster. Det
har medfört en kamp för kvinnors frigörelse. Denna tillskrivs vanligen västliga
demokratier. Vi påminns om en grekisk Aphrodite men en persisk Anahita förblir
okänd, uppstigen efter folkvandringar och bosättningar på Irans högplatå. Där
hade sedvanor med rötter i Babylon blivit en smältdegel. Iranskt/indiskt, mosaiskt
och babyloniskt tankegods förenades. När Babylon befann sig under persiskt välde
började gamla regelverk att avlägsna sig från ättesamhällets primitiva rätt, I
Europa blev under medeltiden en teokratisk grundsyn, hämtad från den katolska
kyrkan, förstärkt med protestantismen och den mosaiska rättens blodshämnd
levde kvar i europeisk rätt fram till 1900-talet.

I Iran hade forntida familjemönster, med religiöst/zoroastriskt ursprung, infogats

i en lagsamling under den sasanidiska dynastin, Mādayān ī hāzār dādestān.
Upprättad strax före sasanidernas fall har den jämförts med den östromerska
kejsaren Justinian I och hans lagbok, Corpus Juris Civilis, 529_534. Där
framträder, liksom i den medeltida skandinaviska rättens landskapslagar, en
patriarkalisk struktur. Från 1442 fram till 1700-talet tillämpades i Sverige,
Finland, Estland och Livland Kristoffers landslag. Giftermål, arv och jordinnehav
sammanvävdes men kvinnan hade en sämre position än männen. Det framträder
i de isländska släktsagorna, bland dem Njals saga, tillkomna under 9 _1100-talen.

I det persiska imperiet övertogs med sasanidernas fall på 600-talet grekiska,

iranska och bysantinska/romerska regelverk av arabvärlden. Där hade tvister löst
med ett skiljemannasystem, hakam, men med en ökande handel växte ett
domarämbete fram, qadi. En sekreterarfunktion, hämtad från Iran, blev avstamp
för rättsutveckling, skild från den romerska. Domare skulle pröva om praxis
överensstämde med teologisk doktrin. Från 1800-talet öppnades Iran för
omvärlden. Med en sekulariserad lagstiftning under 1900-talet (1927_32) följde
omstöpningar av rättstraditioner som gick långt tillbaka.1
Om i ett forntida Iran faderns samtycke saknades vid äktenskap förlorades
arvsrätten. Det återkom i de skandinaviska landslagarna. Egendom skulle stanna

1 Sasaniderna, Iransk dynstibildning 226–640; Encyclopædia Iranica, Family Law, legal prescriptions dealing with
marriage, divorce, the status of children, inheritance, and related matters, i. In Zoroastrianism, ii. In Islam, iii. In Modern
Persia; Taussi Sjöberg, M. Rätten och kvinnorna – från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen, Atlantis,
Stockholm, 1996; Studier kring kvinnofrågor har gjorts i olika samhällen - Caecilie Seler-Sachs, 1855-1935, Eduard Seler,
Frauenleben im Reiche der Azteken och Ein Blatt aus der Kulturgeschichte Alt-Mexikos, ISBN 3-496-00786-9; Stausberg, M.
Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, Nora, 2005; Nigosian, S.A. The Zoroastrian Faith, McGill & Queen´s University
Press, 1999; Rose, J. Zoroastrianism, I.B. Tauris, 2011; Boyce, M. Zoroastrians, Routledge, 2001; Zayer, C. De
familjerättsliga Sharialagarna - Guds lag i människans samhälle, Lunds universitet, 2010; Schiratzki, J, Muslimsk
familjerätt: I svenskt perspektiv, Stockholms universitet, 2010.
1
inom familjen. Hemmanet, släktens förmögenhet. skulle behållas oskiftad –
Östgötalagen utgjorde ett undantag där arvet skiftades lika mellan sönerna,
Kvinnans rätt att välja partner i Sverige infördes först 1872 respektive 1882
(allmogen) då giftomannainstitutet avskaffades. I Sverige var kvinnans till 2/3
mannens egendom. Hustrun fick nöja sig med en tredjedel och när det gäller gift
kvinna är det uppenbart att hennes eventuella arvedel och egendom köps, förmedlas
och förvaltas av hennes man, tillika husbonde, med eller utan hennes
dokumenterade samtycke. Hon agerar inte helt säkert själv i ett enda fall som rör
den fasta egendomen! Intressant är också att mannen betraktas som den egentlige
innehavaren av hustruns arvedel. Och mågarna tycks ersätta sönerna om de
saknades.1

Kvinnan, före 1600-talet knuten till släkt, stånd eller bosättning, blev i Sverige
med en växande centralmakt allt starkare knuten till maken. Hon kom att inta
samma underordnade position som i den främreasiatiska rätten. Av den isländska
lagsamlingen Grågås framgår att det sätt på vilket släktskapet följdes kunde vara
beroende på den situation man befann sig i. Tillämpningen var öppen men
begränsningar följde, knutna till den sociala hierarkin.2

Det var sedvanemönster som påminde om forniranska där kvinnors vittnesmål

var ogiltigt såvida hon inte hade övertagit rollen som familjens överhuvud. Den
svenska kvinnan stod alltid under en manlig förmyndare. Hon kunde inte delta i
edsprocessen enligt Olaus Petris domarregler och inte avge vittnesmål. Först
under 1600-talet blev kvinnan ett självständigt rättssubjekt – men det fick
negativa konsekvenser. Rigorös kontroll av utomäktenskaplig sexualitet
utmynnade i barnamord, ett problem lång tid framöver. Brott mot kvinnor,
våldtäkt, kränkning, stöd och kidnappning, medförde endast böter. I Sverige
sönderföll detta i å ena sidan en katolsk äktenskapssyn, å den andra en
protestantisk. I protestantismen behandlades äktenskapet inte som ett sakrament
men otrohet ansågs vara ett större brott än för katoliken. Mannen kunde
misshandla hustrun utan att det utgjorde skilsmässogrund och han hade rätt att
förvalta hustruns egendom. Sverige har ansetts ha det strängaste äktenskapliga
kontrollsystem i Europa med en rigid sedlighetslagstiftning.3

1 I de svenska landslagarna fanns gradual- och parentelprinciperna. Den först-nämnda skulle hindra boets splittring med
en trängre arvskrets (Östgötalagen). I Svealagarna delades släkten i avdelningar, istadarätt - avkomlingar, barn, barn-barn
o s v kunde överta avlidna föräldrars arvsdel. I västgötalagen fanns mindre avvikelser; Inger, Göran, Kompendium i
Rättshistoria, Rättsutvecklingen i Sverige från medeltid till nutid, Liber, Lund, 1978; Encyclopædia Iranica, Family Law,
legal prescriptions dealing with marriage, divorce, the status of children, inheritance, and related matters, i. In
Zoroastrianism, ii. In Islam, iii. In Modern Persia; Taussi Sjöberg, Marja, Rätten och kvinnorna – från släktmakt till
statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen, Atlantis, Stockholm, 1996; Ett avgående parlament lämnade 2004 över förslag
till väktarrådet där arvsrätten likställts mellan kvinnor och män. Nuvarande rättsläge ger kvinnan rätt till egendom från
1/8 till 1/4 vilket är mindre än det som tidigare tillämpats, AP Middle East, 2004-05-11;
2 Clunies Ross, Margaret, Hedniska ekon – Myt och samhälle i fornnordisk littera-tur, Anthropos, 1996
3 Familjeöverhuvudet kunde fritt testamentera egendom men inte begränsa andelar som tillkom hustru eller bröstarvingar.
Skulle andelar ha testamenterats utanför familjen, mārd ī sāhr, skulle de efter arvtagarens död återgå till den ursprungliga
familjen. Om arvet tillföll en ende son var denne skyldig att överta ansvaret för familjemedlemmarna. För en änka med full
äganderätt, bāhr i xwesih, ansågs arvet utgöra ersättning för handhavande av egendomen, cakārīh (bāhr ī stūrīh). En dotter
gift med sin far som hade status som cakārīh/stūrīh ärvde efter faderns död samma andel som en son; Inger, G.
Kompendium i Svensk rättshistoria – rättsutvecklingen i Sverige från medeltid till nutid, Liber Läromedel, Lund, 1978; Vid
fördelningen skulle en lott avdelas för att bevara hushållets eldstad, sedvana från stäpptillvaron, under sasaniderna
förstärkt med eldtemplen; Taussi Sjöberg, M. Rätten och kvinnorna – från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och
1600-talen, Atlantis, 1996; Anners, Erik, Den europeiska rättens historia 1, AWE/GEBERS, Uppsala, 1977
2
En ny tid
I ett svar på en fråga i Sveriges riksdag, 2014/15:116 om kvinnors ställning i det
iranska rättssystemet, anförde utrikesministern Margot Wallström att

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är svår överlag – även för män
– men på flera områden särskilt besvärlig för kvinnor och Rättsligt kommer det
tydligast till uttryck inom familjerätten och civilrätten där kvinnor på många
områden har sämre rättigheter än män. Konstitutionen tolkas på ett sätt som ofta
förhindrar kvinnor att utses till höga ämbeten inom stat och rättsväsende.

Iran är ett av få länder som inte tillträtt FN:s konvention om avskaffande av all
sorts diskriminering av kvinnor (CEDAW).1

Den i väst rotade principen om lika rättigheter är inte fullt ut godtagen inom
shiaislam. Till grupper som har begränsade rättigheter hör sunnimuslimer,
ismailiter, zayditer, kristna, judar och zoroastrier. De som inte är vare sig
muslimer, kristna, judar eller zoroastrier är rättslösa. Konstruktionen strider mot
deklarationen om de mänskliga rättigheterna, artiklarna 1, 2, 3, 6 och 7.

Iransk lagstiftning vilar på den shi´itiska Jafariskolan. Med revolutionen vid

1900-talets inledning följde en konstitution delvis byggd på brittiska och belgiska
förlagor. Ett tudelat juridiskt system med en prästadministrerad och en
statsadministrerad domstol infördes. Med detta skulle tiden fram till 1979 komma
att präglas av försök att finna en brygga mellan sharia och ett mera sekulariserat
regelverk. I praktiken har det bland annat fått till följd att man i en yngre
generation vid ett giftermål upprättar separata juridiskt bindande avtal som
stärker kvinnans ställning. Trots detta kan män ensidigt få skilsmässa.

Giftasåldern för kvinnor har ändrats till nio år, i vissa fall sju år och rätt till
vårdnaden över barnen har försämrats. En kvinna måste ha sin fars eller annan
manlig släktings medgivande för att ingå äktenskap. Domstolarna har i allmänhet
gett vårdnaden till fadern vid skilsmässa även om, 1998, kvinnors vårdnadsrätt
vidgades något fram till att barnet fyllt sju år. En majoritet i parlamentet antog
2002 ett lagförslag där frånskilda kvinnor skulle ges en vidgad vårdnadsrätt tills
barnen fyllt sju år. Den tidigare regeln, fram till sju år för flickor och två år för
pojkar, var en inskränkning som kom till stånd 1979.2

1 Sveriges Riksdag, Svar på skriftlig fråga 2014/15:116, Kvinnors ställning i det iranska rättssystemet; Nalepa, M. Den
iranska kvinnans status - En demografisk studie ur ett socialistiskt radikalfeministiskt perspektiv, Lunds Universitet, HT13;
Haghighat, L. Barnkonventionens tillämpning i Iran, Stockholms Universitet, 2005
2 Sharia, gudomlig lag och dess tolkning, fiqh, med stöd i Koranen och uppteckningar efter Muhammed, hadither. Sharia
motsvarar den judiska Talmud. Den jafaritiska skolan bärs upp av tre grundläggande lagkommentarer, Najm-al-Dīn
Moḥaqqeq Ḥellī’s Šarāʾeʿ al-Eslām, Zayn-al-Dīn ʿĀmelī Šahīd-al-Ṯānī’s Šarḥ al-Lomʿa och Shaykh Mortażā Anṣārī’s
Makāseb med viss anpassning till andra lagskolor och inslag från belgiska, franska och schweiziska rättssystem; Arshani,
T. Icke-shiiternas rättsliga ställning, Shiaislam och de mänskliga rättigheterna; persiran.se, 2011_06--15
3
Med 1900-talet och den konstitutionella revolutionen i Iran hade kvinnogrupper
bildats i flera av de större städerna. Reformströmningar tog fart med Reza Shah
och ett reformprogram som hade västerländska förlagor. Kvinnors utbildning
lyftes fram. Från 1928 kunde de bedriva utlandsstudier. Från 1935 fick de tillträde
till universitet. Från 1936 kom en familjelag, reviderad 1967, Family Protection
Law, FPL, Qanūn-e ḥemāyat-e ḵānevāda. Skilsmässors hantering i religiösa
organisationer upphävdes. Regler om skilsmässa, månggifte och vårdnaden av
barn blev lagfästa, månggiftet begränsades. Särskilda familjedomstolar kom till
stånd med konservativt motstånd. Andra reformer rörde kvinnors rösträtt och en
förhöjd minimiålder för giftermål, 18 för kvinnor, 20 för män. FPL frigjordes då
det gällde familjefrågor från Civil Procedure Code, CPC. Skilsmässor skulle
hanteras av civila domare, bland dem kvinnor. Kunde parterna inte enas skulle
ett utlåtande, upprättas som öppnade för parterna att ansöka om medling. Rätten
att ha mer än en hustru förutsatte medgivande från den tidigare hustrun. En
skilsmässa där föreskriven procedur förbigåtts blev straffbelagd.

Vid 1930-talet fanns 14 tidningar med kvinnliga utgivare men sedan Reza Shah
abdikerat följde ett ökat utrymme för ett konservativt motstånd mot ökad
jämlikhet. Lättnade genom lagstiftningsåtgärder följde men de blev inte
långvariga även om den nye shahens tvillingsyster Ashraf 1959 startade High
Council of Woman, 1966 följt av Womens Organization of Iran, WOI, för att stärka
en samordning av kvinnoorganisationerna. Den andra kongressen för Women of
the East blev förlagd till Tehran 1944 (Libanon, Egypten, Indien och Irak). Då
hade, 1936, ett kontroversiellt slöjförbud införts.

Under 1950-talet kom flera kvinnoorganisationer att bildas, bland dem Rah-e
Now (Ny väg) med Mehrangiz Dowlatshahi 1955 och Women’s League of
Supporters of the Declaration of Human Rights som sjösattes 1956. Från 1959 kom
en samordning av femton kvinnoorganisationer inom the High Council of Women’s
Organizations in Iran. Rådet fokuserade rösträttsfrågan och ett referendum 1963
visade trots prästmotstånd 1963 på ett stöd för en vidgad kvinnorätt. Sex kvinnor
blev valda till parlamentet. Det tidigare regelverket i huvudsak oförändrat men de
ändringar som infördes under åren 1927_1935 utmynnade i en lagsamling i tre
volymer. Med 60-talet hade, 1963, kvinnor fått rösträtt, vid lokala val 1952. En
utökning av kvinnors rättigheter följde med shahens ”vita revolution”. Samtidigt
hade antalet kvinnor med högre utbildning ökat. Media fylldes med lättklädda
kvinnor, i klerikala led uttryck för västlig infiltration. Där återfanns Khomeini.

Vid sextiotalets ingång kunde en iransk kvinna inte rösta, inte erhålla någon
tjänst inom det allmänna, inte ha vårdnadsansvaret för sina barn och inte arbeta
eller gifta sig utan en mans samtycke. En man kunde skilja sig genom nedsättande
uttalanden. Hon kunde utsättas för att en, två eller tre andra hustrur trädde in i
hennes hem. Hon hade inget ekonomiskt skyddsnät, hennes medborgarskap kunde
tas ifrån henne om hon gifte sig med en icke-iranier. Hennes arv var hälften av
hennes bröders. Ett förslag till en ändrad familjerätt, framlagt av Mehrangiz
Dowlatshahi, lagfästes 1967. Samtidigt inskränktes en mans rätt till flera
äktenskap men Mohammad Reza Shah upphävde faderns förbud mot beslöjning.
4
En kvinnlig parlamentsledamot, Manhouchehrian, lade samtidigt fram ett
progressivt förslag som fick stöd av 15 ledamöter. Med en medial uppståndelse
tvingades hon att lämna Tehran men vid slutet av 1960-talet hade
familjeplaneringsprogram införts och tillgången till preventivmedel ökat.

Kraven på lagändringar skapade motsättningar. Från teologiskt håll pekades på

att föreslagna lagändringar stod i konflikt med såväl islamiska värderingar som
familjestruktur – en gammal konflikt mellan sexualvanor och religiös norm. Då
hade några huvudlinjer framträtt inom kvinnorörelsen. Inom vänsterrörelsen
fanns en uppgivenhet inför utsikten om ett bredare stöd. Det öppnade för allianser
med prästkollektivet. Medelklasskvinnor delade vänsterrörelsens shahkritik men
såg det religiösa kraftfältet som en av orsakerna till att Iran hamnat i ett
bakvatten.

Bland traditionsbundna grupper öppnade ett minskat religiöst inflytande för

Khomeini. Detta hade kommit till uttryck redan 1967 med en debatt som efter
1979 tog en annan vändning. Familjeplaneringslagen, inom kvinnorörelsen symbol
för den iranska kvinnans legala rättigheter, blev med revolutionen 1979 vinglippt.
Andelen anställda kvinnor i landet sjönk från 14 % 1976 till 7 % tio år senare.
Däremot gynnades utbildningsområdet. En förstärkning kom både kvinnor och
män till godo. 1

Skilda perspektiv
Den iranska feminismen sönderfaller i sekulära respektive islamiska
strömningar. Splittringen har skapat problem. Det har hindrat gemensamma
aktioner mot en marginalisering av kvinnor, rigid lagstiftning och en konstitution
där kvinnan tillskrivs formella rättigheter som inte omsätts i praktiken.
Kvinnorörelsen beskylldes 2007 för att genomföra en ”mjuk omstörtning” av
republiken. Flera kvinnogrupper bland dem NGO, stängdes medan man i Sverige
strider om kvinnors representation i fullmäktigeförsamlingar och bolagsstyrelser.
Det faller tillbaka på grundlagsskyddade rättigheter _ i Iran möter en
diskriminering sanktionerad i lag. För den iranska kvinnan är det en fråga om
arbetsfördelning i hemmet och undanröjande av ojämlikhet kompletterat med en

1 Civil procedure code, Civillagen, qānūn-e madanī, infördes 1928 resp. 1935 med tre delar, egendom, fysiska personer
och påtaglighet/vittnesmål och vilade på den konstitutionella revolution som 1906 tvingat en vägrande shah att ge vika. En
kommitté utarbetade ett förslag byggt på brittisk modell och 1831 års belgiska konstitution. Det blev signerat av shahen
den 5 augusti och godkändes av parlamentet i oktober 1906. En procedurreglering för domstolarna antogs 2000; Family
Protection Act infördes 1967, utvidgat 1975. Den ersattes 1979 av sharia men utgör fortfarande motpol vid tillämpningen
av shariabestämmelser; Hooglund, E. Women and the Making of Civil Society in Post-islamist Iran; Nomani och Bedad,
Class and Labor in Iran – Did the Revolution matter? Kap. 6, The Nature of Womens´s Marginalization in Employment,
Syracuse University Press, 2006; UN Commission of Human Rights, Implementation of the Declaration of the Elimination
of all Forms of Intolerance and of Discrimination Based on Religion or Belief, E/ CN.4/1996/95/Add .2; A Brief History of
Women Movements in Iran 1850-2002, www.cultureofiran.com; Reuter 02-04-29, Feminists Hail New Iranian Custody Law;
Marshall, Tayana, Iranian Revolution Turned Against Women Who Supported It; Fisher, S. The Peak, University, Burnaby,
Brittish Columbia, Canada, 1995, Iran Oks Marriage Age Bill, Guardian, 2002-06-23; Shiratzki, J. Muslimsk familjerätt;
Liedman, L. Alm, I. Hur har nationsbyggande projekt i Iran bidragit till att forma kvinnans roll, och hur har kvinnor svarat
mot detta? Lunds universitet, 2004; Mahdi, A. A., the Iranian Women's Movement: A Century Long Struggle. 2004-11-01
DOI; Eyrumlu, Reza, Iranska familjer i Sverige, Invandrarlittertur, 1998; Darvishpour, Mehrdad, Invandrarkvinnor som
bryter mönstret, Liber, 2004; Andersson, E. Irans kvinnor och deras möjligheter till politisk påverkan, Karlstads Universitet,
2010.
5
värdegrund som vilar på familj och släkt. Den utgår inte från att frigöra kvinnan
från familjen. Frigörelsen skall ske inom familjen.1

De tidiga feministerna
När Irans kvinnorörelse växte fram framträdde en kvinna ur aristokratins
översta skikt, dottern till Naser al-Din Shah, Taj al-Saltana (1884_1936).
Uppvuxen i haremmiljö skulle hon spränga gränserna med en rebellisk livsstil.
Hon gav 1914 ut sina memoarer, Crowning Anguish. De spände över åren
1884_1914 och gav inblick i en sluten haremsvärld. Där hade ett utbildningssystem
för en prinsflora, etablerat under 1700-talets safaviddynasti, degenererat, särskilt
för kvinnliga hovmedlemmar. Det hela kom med mordet på Naser al-Din Shah
1896 att skakas i sina grundvalar. En konstitutionell revolution näärmade sig.2

Taj al-Saltana förde på samma sätt som Malkum Khan i London med tidskriften
Qanon fram en svidande kritik mot sin egen familj. Det var en oväntad kraft som
förde fram kvinnors rättigheter. Efter den konstitutionella revolutionen 1906
hade, trots det tillkomna parlamentets vägran, ett antal kvinnoorganisationer
bildats och verkat i det dolda. Till dem hör Zandokht Shirazi som formade Women's
Revolutionary Association för att 1910 tillsammans med bland andra systern
Eftekhar al-Saltana grunda Anjoman-e Horriyat-e Nesvan (Society for the
Emanicipation of Women). Bland andra aktivister märks Mohtaram Eskandari.
Hon grundade 1918 Patriotic Women’s League som gav ut tidningen Nosvan
Vatankhah. Eskandari arresterades. Hennes hus brändes.

De tre ledande suffragetterna i

England, 1910, från vänster
Emmeline Pethick-Lawrence,
Syliva Pankhurst och Emily
Wilding Davison. Till höger Taj al-
Saltana. Källor: Foto av den
engelska fotografen Christina
Broom, återgivet SvD 2015-06-28,
Gatans forograf räddad ut
glömskan samt Beck och Nashat,
Womern in Iran – from 1800 to the
Islamic Republic University of Illinois
Press, 2004

Med Taj al-Saltana föddes en social rörelse. Under 1920-talet gav hon sig in i den
infekterade frågan om oljan och lyfte fram engelsk rovgirighet och engelsk-rysk
delning av Iran i ”zoner”. Det var ett sekel då en svensk kvinnorörelse låg i sin
linda efter pionjärer som Fredrika Bremer, 1801_1865. Som en av den svenska

1 Teodorescu, A. Kvinnorna kan återerövra demokratin, Friheten i Iran - en essäsamling, Fores/Captus, Ohlininsititutet;
NGO - Non governmental organization inom FN. Närmare 3 000 organisationer får bidrag från internationella givare;
Khorasani, N. A. Mahnaz Afkhami - Reform and Regression: The Fate of the Family Protection Law, 2008-10-14.
2 Koolaee, Elaheh, Iranian Women from Private Sphere to Public Sphere, With Focus on Parliament. Iran and the Caucasus,
Volume 13, Issue 2; The Diary of H.M. the Shah of Persia during the Tour Through Europe in A.D. 1873, Bibliotheca
Iranica/Mazda Publishers, 1995.
6
kvinnorörelsens pionjärer inledde hon den debatt som medförde att riksdagen
1858 beslöt att ogifta kvinnor skulle bli myndiga men gifta kvinnor blev myndiga
först 1921. En förening för kvinnlig rösträtt hade bildats i England 1865,
suffragetterna som fick sin utbredning i början av 1900-talet, främst i England där
rösträtt för kvinnor över 30 år infördes 1918, för kvinnor över 21 år 1928. Då hade
Womens Social and Political Union, grundats 1903 av Emmeline Pankhurst, en
gren av den engelska rösträttsrörelsen som ibland tog till våldsamma medel.1

Till andra förgrundsgestalter under tiden före och efter Khomeinis återkomst
från exilen hörde personligheterr som Farrokhroo Parsay, Mahnaz Afkhami,
Zahra Rahnavard och Marziyeh Dabbagh träda fram.2

Farrokhroo Parsay, 1922_1980, dotter till Fakhr-e Afagh, redaktör för den
tidningen Jahan-e Zan, "Kvinnovärden", blev uttalad förespråkare för kvinnors
frigörelse. Konservativa krafter drev ministern Ahmad Qavam till en flyttning av
familjen från Tehran till Qom med placering i husarrest. Under ministären Hasan
Mostowfi al-Mamalek kunde familjen återvända till Tehran där Farrokhroo
studerade medicin och blev lärare. Till hennes elever hörde Farah Diba, senare gift
med Mohammad Reza Pahlavi. Parsay valdes 1963 in i parlamentet där hon drev
kraven på kvinnlig rösträtt och ändrad familjelagstiftning. Som
utbildningsminister 1965, från 1968 under Amir-Abbas Hoveydas regering, var
hon den första kvinna i Iran som innehaft regeringsställning. Arresterad efter
revolutionen blev hon avrättad.

Mahnaz Afkhami, född 1941, kunde som 17-åring i en fackförening tvinga en

arbetsgivare att betala ut en lön sedan hon avskedats. Föräldrarna skildes när hon
var 11 år. Modern flyttade till USA där Mahnaz inhämtade en MA-examen vid
Colorados universitet. Hon återvände till Iran 1967, tillträdde en professur i
litteratur och engelska vid universitetet i Tehran och grundade Women's Learning
Partnership (WLP). Från 1970 blev hon sekreterare i Women's Organization of
Iran (WOI), chef för Foundation for Iranian Studies och bildade Association of
University Women. Från 1975 blev hon kvinnominister - en sådan fanns endast i
Frankrike med Françoise Giroud. Hennes syster hade en ledande roll inom
studentrörelsen som krävde shahens avgång. Afkhami var drivande inom
familjelagstiftningen. När revolutionen bröt ut 1979 befann sig Afkhami i New
York för överläggningar om ett internationellt forskningsinstitut för kvinnors
karriärmöjligheter (INSTRAW). Försatt i exil har hon aldrig återvänt till Iran.3

Med Khomeini inrättades ett expertråd. Där oingick en kvinna från det islamiska
republikanska partiet, Monireh Gorjee. Hon hade inga invändningar mot den
konstitutionens anpassning till sharia. I parlamentet ingick, av 217
parlamentsleda-möter, 3 kvinnor, Gohar Dastghayb, Maryam Behruzi och Azam

1 Suffragetterna återkommer i filmens värld med Suffragette, svensk premiär i januari 2016, med Meril Streep som
Pankhurst; Mottahedeh, N. Representing the Unpresentable, Syracuse University Press, NY, 2008
2 Afary, J, Portraits of Two Islamist Women: Escape from Freedom or from Tradition, Cambridge Scientific Abstracts, 2001
3 Afkhami, 1994, Women in Exile, verksam i Human Rights Watch, - Committee of the World Movement for Democracy -
the International League for Human Rights - the Global Fund for Women - Gender at Work - Women Leaders Intercultural
Forum - Global Women’s Action Network for Children - International Museum of Women och Realizing Rights: The Ethical
Globalization Initiative (2002-2010).
7
Taleghani, representant för the Women's Society of Islamic Re-volution som
protesterade mot det klädtvång som infördes 1980. Maryam Firouz undanröjdes
trots att hon hade beskrivit Khomeini som en stödjepunkt för kvinnorna. Något
år senare fördömde Maryam Behruzi aborträtten och försvarade den isla-miska
straffrätten. Med ökad press på kvinnor, beväpnade moralpoliser och
arresteringar följde ett ökande motstånd inom kvinnorörelsen. Det fördes 1982
fram av Freedom Movements' Women's League med medlemmar som Azam
Taleghani, Ali Mojtaba Kermani, Ahmad Sadr Haj Sayyid Javadi, Naser
Katousian, Zahra Rahnavard och Marziyeh Dabbagh. Då hade
kvinnorättsföreträdare som Sattareh Farmanfarmian tvingats i exil, dotter till
Kadjarprinsen Hossein Mirza Farmanfarma, en av de tongivande politikerna
under det tidiga 1900-talet.1

Till andra förgrundskvinnor hör Zahra Rahnavard och Marziyeh Dabbagh.

Rahnavard, gift med reformrörelsens Mir Hosain Mousavi, har med MA-examen
och doktorsexamen i statskunskap gett ut flera publikationer, bland dem The
Colonial Motives for the Unveiling of Woman. Uppväxt i en familj med sufiska band
har hon beskrivit sitt liv som en kamp mellan det moderna och det traditionella
där ”moderniteten” förklarat krig mot både traditionen och islam, en
sekularisering med USA som stödjande kraft. Med sin kritik stöttes hon ut och
radikaliserades. Hon ingick i den Sorbonneutbildade sociologen Ali Shariati´s
nätverk, lämnade Iran och anslöt hon sig till vänsterorienterade iranska studenter
i USA.

Inför revolutionen kritiserade hon öppet shahregimen. Hon drevs mot Khomeini
men förde samtidigt med sig en ny syn på kvinnors utbildning, hälsa och
äktenskapliga situation inom en generation som omdefinierade könet. Med detta
blev hon ledare för Alzahra University i Tehran från 1998 till 2006, den första
iranska kvinnan som nått en sådan position sedan 1979. Hon blev politisk
rådgivare åt presidenten Mohammad Khatami, utrensad av Mahmoud
Ahmadinejad 2005. Hon blev stödperson för sin make Mir-Hossein Mousavi.
Senare har hon verkat inom den gröna rörelsen. Hon har varit medarbetare i den
till det iranska republikanska partiet knutna Payam-e Zan och avvisat det
värdesystem som hon ansett att ”moderniteten” för med sig. Det hotade islam men
hennes hållning blev från 1997 med Khatami mer progressiv.2

En andra kvinna med inom administrationen från 1979 var Marziyeh Haidihi
Dabbagh. Hon hade tvingats ingå ett arrangerat äktenskap vid 13 års ålder. Efter
att ha flyttat från Hamadan till Tehran upplevde hon från 50-talets slut en
påtvingad orättvisa. Vilka teologiska mekanismer låg bakom ett underordnande
av det ena könet?

1 Sattareh Farmanfarmian gav ut flera böcker, bland dem Country Profile of Iranian Family Planning and Social Welfare
(1965), Prostitution Problems in the City of Tehran (1969), Early Marriage and Pregnancy in Traditional Islamic Society
(1975), i exil Daughter of Persia: A Womens Journey from Her Fathers Harem Trough the Islamic Revolution (1992) för
vilken hon nominerades till Pulitzerpriset och Social Work as Social Development: A Case History (1996).
2 Afary, J. Femmes sous lois musulmanes, Sociological Abstracts, Critique, no 19, 2001; Holmäng, H. Kvinnor, makt och
politik i Iran, Lunds universitet, 2014.
8
När Khomeini 1963 placerades i husarrest blev hans budskap om frigörelse från
förtryck en förlösande kraft för Dabbagh. Hon blev missionär för att vinna
anhängare till Khomeini men gick sedan in i en djup konservatism. Hon fjärmade
sig från reformrörelsen och blev aktiv i Pasdarans parmilitära verksamhet och
tillhörde grundarna av en Basijorganisation som visade sin kraft under
demonstrationerna 2009. Som parlamentsledamot under fyra perioder stödde hon
flera förslag som utvidgade kvinnors rätt men det var inte ägnat att stärka
mänskliga rättigheter eller en emanciperad kvinna. Det skulle gagna ett militant
islamiskt samhälle. Hennes aktiviteter medförde att hon arresterades av SAVAK
1972 med grov tortyr – men hon frigavs. En mor till åtta barn kunde inte få bli
martyr. Hon reste till Europa, deltog i hungerstrejker och i Syrien i upprättandet
av träningsläger för shahmotståndare. Med sin lojalitet mot Khomeini skulle hon
sedan bli både livvakt, rådgivare och hushållerska hos denne under exilen i Paris.
Det var en hängivenhet som Frankfurtskolans grundare, Erich Fromm, beskrivit
en form av underkastelse präglad av nationalsocialism.

Revolutionen 1979
Khomeini hade under exilen uttalat att revolutionen skulle medföra ett
likaberättigande mellan kvinnor och män. Med detta hade han haft ett stöd från
kvinnorna. När han kom till makten blev det emellertid hans tidigare lärosatser,
utgående från det traditionella synsättet i kvinnofrågan, som kom i förgrunden.
Efter revolutionen har en liberal lagstiftning reviderats med försämrad ställning
för kvinnan även om den tidigare civilrättsliga familjelagstiftningen successivt
återinförts under 1980 och 90-talen. I februari 1979 klargjorde Khomeini att
Family Protection Law från 1967 var upphävd, ersatt med Sharia. I mars månad
meddelades att kvinnor inte kunde utses som domare följt av ett påbud att bära
slöja, hejab, på arbetsplatser. Samma år infördes könssegregering på badplatser
och vid sportevenemang.

Khomeini publicerade 1943 sin Kashf al-Asrar, avslöjandet av sanningar. Där

argumenterade han för ett återinförande av slöjan. Efter hans tillträde blev den
obligatorisk. Avvikelser kunde medföra prygel, senare ersatt med fängelse och
böter. Entydiga regler saknas och påbudet kan utnyttjas godtyckligt. Mannen
placerades på nytt framför kvinnan. Mäns och kvinnors lika rätt i skilsmässomål,
giftasålder, minskat utrymme för månggifte och vidgat utrymme för kvinnans vård
av barn begränsades. Giftasåldern sänktes från 9 år till tiden för pubertetens
inträde. Restriktioner kring månggifte avlägsnades. Stöd till hustrun genom
underhåll, mahriyeh, skulle fixeras av staten. Kvinnliga jurister uteslöts från
domstolsväsendet. Vården av barn skulle handläggas av specialdomstolar,
Dādgāh-e madanī-e ḵāṣṣ under ledning av teologiskt utbildade domare, ḥākem-e
šar. Domslut var oberoende av Civil Procedure Code.

Det var ett steg i införandet av sharia, en kompromiss mellan dem som ville se
ett omedelbart införande och de som villa ha en gradvis anpassning.
Specialdomstolarna, SCCL, omgavs av ett tjugotal artiklar där domstolarnas
behörighet hämtade från FPL. Där ingick rätten att få en äktenskapsskillnad
9
registrerad men med en försvagning för kvinnan eftersom mannen, om enighet
inte kunde nås under medlingen i domstolen, kundet driva igenom sin vilja. Från
1980, kom en utvidgning av de åren före tillkomna specialdomstolarna, reglerade
i Special Civil Courts Act, 1979. Det innebar att om en familjefråga inte kunde få
en lösning i de speciella civildomstolarna skulle domstolarna basera sina domslut
på fatwas utfärdade av Khomeini. Med detta gavs det religiösa etablissemanget
kontroll över tillämpningen av sharia.1

Till den första riksdagen efter revolutionen valdes fyra kvinnor, Gohar-ul-
Sharieh Dastgheib, Azam Taleqani (dotter till Ayatollah Taleqani), Atefeh Rajai
och Maryam Behruzi vars meriter främst var politiska. Senare samma år bröt
kriget Irak-Iran ut. Women’s Society of Islamic Revolution (WSIR), ägnat att öka
kvinnors medvetande om sin roll som muslimska kvinnor, inrättades. Ett Center
för Kvinnors deltagande kom till vid presidentämbetet men väktarrådet
blockerade många av de förslag som fördes fram. I augusti 2002 stoppades förslag
om att Iran skulle ansluta sig till FN:s konvention mot diskriminering av kvinnor.
Motivet förklarades vara att det skulle tvinga Iran till en följdlagstiftning i strid
med sharia. När frågan om giftorättsålder kom upp 2002 hänsköts den till
expeditionsrådet efter motsättningar rörande giftasåldern, 13 år för flickor och
femton år för pojkar. Förslaget antogs 2003 och 2004 föreslog väktarrådet likställd
arvsrätt mellan kvinnor och män. För att undvika konflikt med sharia och Civil
Procedure Code, CPC, infördes en reviderad procedur. Äktenskapsskillnad skulle
ske enligt tillämplig lag efter hänvändelse till domstol. Med detta kunde en kvinna
(art. 1119, 1129 och 1130) vända sig till domstol med yrkande om skilsmässa.2

Utvecklingstendenser
Åren 1982_83 tillkom en samlad strafflagstiftning. Om ett brott inte kan infogas där skall
Shari´a tillämpas. Av detta följer att den enskilde domaren har utrymme för
brottsrubricering och påföljd. Från 1982 segregerades utbildningsväsendet, undantaget
universiteten. Året efter legaliserades kroppsstraff med 74 piskrapp för kvinnor som
vägrat underordna sig klädföreskrifterna. Siqeh, det temporära äktenkapet, legaliserades
med en fatwa och 1984 påbörjades en mobilisering av fattiga kvinnor för att upprätta
speciella patruller som skulle svara för att bevara en ortodox islamism. I Qom öppnades

1 Sharia, gudomlig lag och dess tolkning, fiqh, med ett stöd i Koranen och uppteckningar efter Muhammed, hadither. Sharia
motsvarar Talmud, den judiska lagen, halacha; I Sverige har förslag om segregerade könstider i svenska kommunala
simhallar fört fram. I Frankrike konstaterades när ett slöjförbud avhandlades att en kriminalisering av slöjan var effekten
av ett förtryck som ett förbud skulle fördubbla. Först tvingas kvinnor att dölja sig. Sedan bestraffas de för att ha blivit
förtryckta; Nayyeri, M. H. Gender Inequality and Discrimination: The Case of Iranian Women, Iran Human Rights
Documentation Center, 2013; Karlsson-Minganti, P. Muslima – Islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors
förhandlingar om genus i det samtida Sverige, Carlssons bokförlag, Stockholm, 2007; Spellberg, D.A. Politics, Gender and
the Islamic Past, Columbia University Press, New, York, 1994; Khamenei, S. H. Replies To Inquiries About The Practical
Laws of Islam, Alhoda, Tehran, 2005; Kamrava, M. Iran´s Intellectual Revolution, Cambridge University Press, New York,
2008; Zayer, Camilla De familjerättsliga Sharialagarna - Guds lag i människans samhälle, Lunds universitet, 2010
2 Pallas, H. Scener ur en rättegång, Svenska Dagbladet, 2015-04-17; Zarrin, F. Baraqani, T., Qurrat al-Ayn 1814_1852; Beck
& Nashat, Women in Iran from 1800 to the Islamic Republic, University of Illinois Press, 2004; Ridgeon, L. Religion and
Politics in Modern Iran, I.B. Taurís, London/NY, 2002; NetNative, A Brief History of Womens Movements in Iran 1850_2000;
Sayed, M., Svensk och islamisk Familjerätt – en jämförelse, Juridisk publikation 2/2910, Uppsala universitet; UN Com-
mission of Human Rights, Implementation of the Declaration of the Elimination of all Forms of Intolerance and of
Discrimination Based on Religion or Belief, E/ CN.4/1996/95/Add .2; Eshghipour, K. The Islamic Revolution´s Impact on
the Legal and Social Status of Iranian Women, New England International and Comparative Law Annual, 1997; Reuter 02-
04-29, Feminists Hail New Iranian Custody Law; Marshall, T., Iranian Revolution Turned Against Women Who Supported
It; Iran Oks Marriage Age Bill, Guardian, 2002-06-23; Shiratzki, J. Muslimsk familjerätt.
10
1985 The Women's Religious Studies Center, Society of Al-Zahra, det första religiösa
centret för kvinnor men den högra utbildningen var inte tillgänglig för kvinnor.1

Åren 1982–1991 utmönstrades eller ändrades ett 50-tal artiklar i tidigare lagstiftning.
Minimiregel för äktenskap, 13 år för kvinnor och 15 för män, art. 1041, försvann 1982.
Faderns utrymme att gifta bort sina barn vidgades 1983. Giftermål före 13 års ålder kunde
hänvisas till specialdomstol men art. 3 i 1931 års äktenskapslag bibehölls där 2 års
fängelse stipuleras för äktenskap med underåriga. Trots ändringarna har efter
revolutionen den genomsnittliga giftasåldern, speciellt hos kvinnor, stigit kontinuerligt,
från cirka 18,7 1967 till 22,5 1996 (för män 25 respektive 25,6). Regimens möjligheter att
påverka giftasåldern har haft svårt att slå igenom - genomsnittsåldern för giftermål är
högre än den stadgade minimiåldern och den genomsnittliga giftasåldern har fortsatt öka
trots regimens försökt att uppmuntra till lägre giftasålder.2

I en utvecklingsplan, 1989_93, Economic, Social, Cultural Development Plan of the

Islamic Republic, hade förbättrade villkor för kvinnor genom utbildning fått utrymme,
följt av ett andra program, 1994_98, med fokus på kvinnors utbildning. Detta återkom i
planen 1999_2003 men reformsträvanden mötte hinder. Kvinnors andel av
arbetskraftsutbudet nådde 1996 den nivå som den haft 1956. Från 1956, då den utgjorde
ca 10 %, steg den för att 1976 överstiga 15 %. Den föll sedan till 8 % 1986. Efter Khomeinis
bortgång följde en uppåtgående trend men kvinnors arbetslöshet är fortsatt hög trots att
antalet kvinnliga universitets- och högskolestuderande ökat markant.

Andelen kvinnliga studenter har ökat från 38 % till 65 %. Några av de hinder som funnits
för kvinnor utbildning har tagits bort. Samtidigt var andelen arbetslösa bland unga under
25 år 2005 29 %, för unga kvinnor 39 %. Trots en uppmjukning från 1990-talet kvarstår
en patriarkalisk grundsyn med en familjelagstiftning som vilar på kvinnans
äktenskapliga skyldigheter, hushållsarbete och barnavård. Ett deltagande i arbetslivet
kommer först på tredje plats. Som en följd av arbetskraftsnedgången har samtidigt
andelen kvinnliga studenter ökat från 15 % 1976 till över 50 % 2008 och efter att ha varit
delvis utestängda från högre tekniska utbildningar fick kvinnor från 1994 rätt att delta i
all högre utbildning.3

Retorik och reformstopp

En tidigare civilrättslig familjelagstiftning återinfördes i vissa delar under 1980- och 90-
talen men har motverkats av regelverk hämtade från sharia som eroderar Family
Protection Act. Lagändringar från 1992 vidgat utrymme för att begära skilsmässa men
tillämpningen varierar. Väktarråd har tillsammans med högsta domstolen fått igenom en
anpassning till Sharia. Mödrar gavs vårdnadsrätt över sina döttrar upp till 7 års ålder,
över sina söner till två års ålder Vårdnaden kvarstod om fadern avled men förlorades vid
omgifte då den övergick tillfaderns familj, art 1169, 1170_71, 1180. Modern har ingen rätt

1 Noshiravani, R. Iranian women and the islamic republic: a chronology, Founda-tion for Iranian Studies, 2009
2 Väktarrådet, granskar att lagstiftningen är förenlig med islam och kandidater inför val till parlament, president och
Expertrådet. Väktarrådet består av tolv personer, sex teologer som utses av den Högste ledaren och sex jurister på förslag
av parlamentet; Iran Human Rights Documentation Center; Encyclopedi Iranica; Giftasåldern hade före 1979 varit 18 år
för kvinnor respektive 20 år för män.
3 Ahmadi, S. Från den ena revolutionen till den andra, Le Monde Diplomatique, februari 2010; Saam B. One Man - One
Desire, A Study of the Reasons of the Iranian Revolution in 1979 and its Mobilization Process, Lunds universitet STVK01;
Nomani, F. & Behdad, S. Class and Labor in Iran – Did the Revolution Matter? Syracuse University Press, NY 2006;
Nayyeri, M. H. Gender Inequality and Discrimination: The Case of Iranian Women Iran Human Rights Documentation
Center, 2013
11
att fatta juridiska eller ekonomiska beslut under umgängestiden. Domstol kan undanröja
umgängesrätten om barnets psykiska och fysiska hälsa är utsatt för fara.

Iransk rätt särskiljer, i motsats till svensk, förmyndarskap, vårdnad och rätten att fatta
beslut för barnet. Barnet står under bägge föräldrarnas vårdnad om de är gifta och
sammanbor med varandra men förmyndarskapet ligger alltid hos fadern och dennes
manliga släktingar. Det är fadern som har skyldighet att försörja sina barn ekonomiskt,
Nafagheh, underhållsbidrag. Kvinnan saknar laglig rätt att besöka sina barn utan
mannens medgivande. Gifter modern om sig, konverterar till annan religion eller
försvårar faderns umgänge med barnen mister hon vårdnaden. Efter faderns död återgår
förmyndarskapet till farfadern. Lagförslag som skulle medge styvföräldrar rätt att gifta
sig med ett adopterat barn när det fyllt 13 år har övervägts. Det strider mot FN-
konventionen om barns rättigheter.1

Med ny domstolsorganisation avvecklades specialdomstolarna 1994. Familjerättsliga

frågor hänfördes till de allmänna domstolarna, ledda av en behörig präst eller civila
jurister/domare. Familjerätten reviderades 1998 med föreskrifter om domarnas
behörighet och erfarenhet. Härefter följde en ny familjerättslig lagstiftning introducerad
2007, Bill of Family Protection Law, godkänd av parlamentet 2008.2

Då hade, från 1985 till 2000-talet kvinnofrågan till stora delar varit stillastående. För
familjerelaterade frågor hade, 1987, en särkild myndighet inrättats, Women's Social and
Cultural Council. En bit in på 90-talet, 1993, kunde Fa’ezeh Hashemi driva fram
inrättandet av Asian games for Muslim women. Året efter fick kvinnor rätt att bli ombud
i de speciella familjedomstolarna och de administrativa domstolarna – men inte domare.
Inför riksdagsvalen 1996 skulle sedan 179 kvinnor och 2 751 män kandidera till de 290
platserna där 14 platser tillföll kvinnor där Fa’ezeh Hashemi Rafsanjani placerade sig på
andra plats vid rösträkningen. Samma år kunde för första gången kvinnor delta i
sportsliga evenemang. Poeten Simin Behbahani nominerades till nobelpriset i litteratur.
Ett lagförslag 1997 öppnade för kvinnors rätt till deltidsarbete. Den tilträdde presidenten
Khatami utsåg Zahra Shoja’i som rådgivare i kvinnofrågor medan den konservative
Ayatollah Mazaheri motsatte sig en anslutning till FN-konventionen om kvinnors
diskriminering, CEDAW. Konventionen stred enligt honom mot sharia.

Frågan om kvinnors arbete baserades på ett grundläggande familjeansvar. Hon kunde,

heltidsanställd, med arbetsgivarens medgivande arbeta tre fjärdedelar av tiden med full
lön och garanteras att inte förlora sitt moderskap eller fastställda förmåner. Med
provokativa tillägg infördes samtidigt bestämmelser där avbildning av kvinnor förbjöds
som ett ifrågasättande av deras heder enligt islam – ett led i ett konservativt tryck på den
nytillträdde Khatamis, förenat med en segregation mellan män och kvinnor inom
sjukvården. En mer liberal tolkning av sharia hade förts fram av Ayatollah Saïd Mohsen
Saïdzadeh i Qom – han fängslades.3

1 Vazirizadeh, F. Att gå skilda vägar - En studie om skilsmässa bland iranier bosatta i Sverige, Lunds Universitet, 1999;
Utrikesdepartementet, 2007; Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i Iran 2011; Ebadin, Shirin, History and
Documentation of Human Rights in Iran, Bibliotheca Persica Press, NY, 2000.
2 Kamrava, M. The New Voices of Islam, kap 9, Leila A. Women and the Rice of Islam; Tazmini, Ghonsheh, Khatami´s Iran,
I. B. Tauris, London/NY, 2013; Khosravi, Sharam, The Third Generation – The Islamic Order of Things and Cultural
Defiance among the among the Young of Theran, Department of Social Anthropology, Stockholms Universitet, 2003;
Mahmoudi, Said, Chahandeh, Ali, Om brott och straff i Iran, Svensk Juristtidning, 2001 s 372.
3 Noshiravani, R. Iranian women and the islamic republic: a chronology, Foundation for Iranian Studies, 2009-09-25, fis-
iran.org/en/women
12
Med Khatami minskade trycket mot kvinnorörelsen. Ett ökat utbud av feministisk
litteratur följde och ett ökande idrottsligt deltagande. Ett asiatiskt idrottsutbyte kom till
stånd, initierat av gränsöverskridare som Faezeh Hashemi 1993. Attackerad av
etablissemanget för att cykla och klä sig blå jeans blev hon invald i parlamentet med den
högsta röstsiffran i Tehran. Kvinnan hade flyttat fram positionerna. Hon kunde påkalla
skilsmässa, delning av familjens tillgångar skulle ske. Rätten till vård av barnen vidgades.
Bestämmelser om äktenskapskontrakt, signerade vid äktenskapets ingående, tillkom
1999. Mannen kunde vägra skriva under vilket blivit vanligt i praktiken men
kontraktsrätten hade saknats i sharia – mannen tvingades till försäkringar vid månggifte
och skilsmässa på oklar grund.

Vid 2000-talets inledning samlades omkring 600 kvinnliga studenter från

kvinnouniversitet i Qom vid hälsoministeriet för att protestera mot den medicinska
utbildningen – där saknades kvinnliga lärare som kunde ge godtagbar utbildning. Deras
motståndare hävdade att universitetet var ett föredöme för en islamisk
utbildningsinstitution. Samtidigt kom frågan upp om val av klädsel för liberala kvinnor
som valts till parlamentet.

Efter det första firandet av den internationella kvinnorättsdagen i Iran sedan

revolutionen hölls en konferens i Berlin med deltagande av iranska intellektuella och
aktivister, bland dem Mehrangiz Kar, Shahla Lahiji, and Shahla Sherkat. De skulle med
myndigheternas tillåtelse samråda kring en växande re-formrörelse. Där kritiserades
seghet i reformtakten och religiös dominans. Det medförde att konferensdeltagarna
arresterade vid hemkomsten.

Vid den rättsliga processen blottades en skillnad mellan liberala och mer religiösa
deltagare – de senare distanserade sig vilket försvagade sammanhållningen inom en
progressiv rörelse. Trycket mot liberala strömningar ökade. Ett antal reformistiska
tidskrifter stängdes. Under mandatperioden hade då kvinnliga parlamentsledamöter lagt
fram förslag om att Iran skulle signera konventionen om kvinnors diskriminering,
CEDAW, och i oktober 2003 erhöll Shirin Ebadi nobelpriset för hennes arbete till skydd
för kvinnor, barn och flyktingar med bildandet av den fristående Non-profit Children’s
Rights Committee.1

Vid presidentvalet 2005 skulle Teherans ultrakonservativa borgmästare Mahmoud

Ahmadinejad komma att besegra den förhandstippade förre presidenten Akbar Hashemi
Rafsanjani. Då hade samtliga kandidater sökt ett stöd i kvinnoleden medan Ahmadinejad
varit tyst i frågor som rörde kvinnors rättigheter och frigörelse. Under valrörelsen hade
en koalition av religiösa och sekulariserade kvinnor genomfört sittdemonstrationer
utanför parlamentet som protest mot att kvinnor inte tilläts kandidera i presidentvalet.
Det hade följts av kvinnoaktivister som demonstrerat vid Azadi Stadium inför en
fotbollsmatch mellan Iran och Bahrain för att utmana könssegregering inom sporten – de
hade lyckats ta sig in på sportarenan den andra halvleken. Kvinnoaktivister hade också
genomfört aktioner för att kräva konstitutionella ändringar som förbjöd polygamin, lika
rättigheter vid skilsmässa, rätt till vårdnad av barnen efter skilsmässa och höjd
giftermålsålder till för flickor från 9 to 18 år och en lika rätt för kvinnor då det gällde
vittnesmål.

Det hela slogs ned av paramilitära krafter och följdes av att kvinnors rätt till arbete
utanför hemmet under dagtid begränsades. De skulle fullgöra sina plikter i hemmet.

1 Mir-Hosseini, Z. & Tapper, R. Islam and Democracy – Eshkevari and the Quest of Reform, I.B. Tauris, London, 2006
13
Därmed infördes sedan reformrörelsen trängts tillbaka restriktioner för firandet av
internationella kvinnodagen. Endast mindre sammankomster kunde genomföras. Ett
sådant, arrangerat av kvinnogruppen Mosharekat löstes upp av säkerhetsstyrkor då
bland andra poeten Simin Behbahani misshandlades.

Ahmadinejad utsåg, 2006, Zohreh Tabibzadeh Nouri till ord-förande i organet för kvinno-
och familjefrågor. Vid tillträdet förklarade hon att hon såg brister i skyddet av kvinnors
rättigheter men att det var uteslutet att signera några internationella konventioner,
bland dem CEDAW. Bristerna kunde läkas med tilltro till islam, inte med en misslyckad
västlig modell. Det fick sekulära och muslimska aktivister att samla en miljon
undertecknare med krav på reformerad familjelagstiftning. Med polisingripande stängdes
människorättsgrupper, ledda av Shirin Ebadi, som illegala politiska organisationer. Den
ledande kvinnotidningen Zanan s med stöd av kulturministeriet

Den kontroversiella frågan om månggifte som lett till protester vid Ahmadinejads
tillträde 2005 återkom 2008. Protesterna medförde att parlamentet återförvisade de
ifrågasatta artiklarna 23 och 25 i Family Protection Bill till parlamentets juridiska
kommitté för fortsatta överväganden. Det sågs som en framgång för kvinnorättsrörelsen
där nobelprisvinnaren Shirin Ebadi hade ansett lagförslaget som en återgång över flera
sekel. Ett hundratal aktivister parkerade sig i parlamentet när förslaget kom upp,
representerande the One Million Signatures Campaign, Meydaan Zanan och Kanoon
Zanan Irani, Shirin Ebadi and Simin Behbahani.

Förutom artiklarna 23 and 25 mötte även artiklarna 16, 17 och 18 motstånd. Där ingick
bestämmelser om giftermål med utlänningar – i sådana fall kunde moderns
medborgarskap inte överföras till barnen. Följden var att uppskattningsvis 100 000 barn
saknade tillträde till skolutbildning. De framlagda förslagen innebar även strängare straff
för kvinnors giftermål för utlänningar utan myndighets medgivande. Mot detta anfördes
att religion och extremism ofta fokuserades på könsfrågan på samma sätt som hos den
amerikanska teapartyrörelsens Sarah Palin. I båda fallen var det en fråga om kvinnans
rätt inom religiösa ramar.1

Valrörelsen 2009 förde samtliga kandidater utom Ahmadinejad fram kvinnofrågan. Där
skulle Zahra Rahnavard, gift med den reformistiske huvudkandidaten Mir Hossein
Mousavi bryta med traditionen genom att delta i kampanjen till stöd för sin make. Det
var samtidigt för henne en plattform Rahnavard där hon förde fram krav på social
frigörelse och krävde en ratificering av CEDAW, ett av Mousavis delmål. När valresultatet
blev ett förnyat förtroende för Ahmadinejad, utbröt massdemonstrationer. Valet dömdes
ut som riggat.

I förloppet var kvinnodeltagandet framträdande. Det hela slutade i att Basijmilitian sköt
den 26-åriga Neda Agha Soltan till döds.

En kvinnlig aktivist, Ghoncheh Ghavami, dömdes 2014 till fängelse efter deltagande i
protester med krav på tillträde till en match i volleyboll mellan Iran och Italien. Det
internationella volleybollförbundet beslutade att Iran i fortsättningen inte skulle medges
rätt att vara värdland för internationella mästerskap. I juni 2015 uppgav den iranska
kvinnoministern Shahindokht Molaverdi att endast ett begränsat antal kvinnor, främst
anhöriga och landslagsspelare, skulle ha tillträde till volleyboll, basket, handboll och

1Amani, E. Women Say No to Polygamy - Women achieve temporary victory over Iran Family Protection Bill, Women News
Network, 2008-09-23.
14
tennis – men inte fotboll. Konservativa krafter hotade med att blod skulle flyta om kvinnor
närvarade vid en förestående fotbollsmatch mellan USA och Iran.

Det hela fick paralleller när Tehrans symfoniorkester nyligen skulle medverka vid
invigningen av ett sportevenemang (Wrestling). Strax före utsatt tid meddelades att
orkestern inte fick delta – den hade kvinnliga musiker. Händelsen fick orkesterns
chefsdirigent att med orkestern omedelbart lämna scenen. Den andlige ledaren
kommenterade händelsen med att Iran måste skyddas mot amerikansk ”infiltration”.
Amerikansk? Hur ser världskartan ut med ett sådant synsätt?

Uppenbarligen räckte det inte med att kvinnor sedan 1979 var förbjudna att sjunga
offentligt. Det inträffade antogs utgöra en manöver från konservativt håll för att
underminera presidenten Rouhani. Tidigare har en av tidens framträdande dirigenter,
Daniel Barenboim, vägrats inresa för att leda orkestern.

En utvidgning, 1993, av familjedomstolarna har inte medfört större förändringar även

om det öppnat för kvinnor att arbeta i domstolarna. Hemgiften, Mahriyeh, har indexerats,
knutet till inflationen. I slutet av 1990-talet kunde National Muslim Women's League med
statsstöd bilda en paraplyorganisation för sextiotalet kvinnoorganisationer. Samtidigt
har kvinnorörelsen expanderat. Manssamhället an-klagas för att misstolka och
manipulera Koranen. Reformistiska grupper ifrågasätter sharia – en kritik som saknats
inom islamiska led och som mött brutala slut – islamiska rörelser som Ismaili och Bahai
utgör exempel. Mot detta står inslag som förbud mot kvinnors tillträde till
idrottsevenemang och hinder för kvinnors musikutövning. På en internationell arena blir
kontrasten tydlig. Artister som Homayan, Googoosh, Bima, Lahle och Negar Zarassi som
tvingas delta i persiska talangprogram inspelade i Sverige utgör några exempel.1

Den problematiska slöjan

Om kvinnors klädsel hade påbud utfärdats redan av perserrikets grundare,
Kyros. Det skulle markera kvinnans integritet i ett dåtida patriarkat. När det
fördes västerut fick det en annan innebörd. Då hade en ortodox zoroastrism skapat
en ortodox patriarkalisk struktur. Kvinnan blev socialt marginaliserad. Lydnad
mot mannen utgjorde en kardinaldygd. Renhetsregler och påbud om demonernas
fördrivande begränsade kvinnors livsföring. Delar av detta finns samlat i
medelpersiska källor, bland dem Den rättfärdige Wirafz bok. Det togs upp när
islam bredde ut sig över Iran. Ett zoroastriskt arv lämnade inte något större
utrymme för kvinnan.2

Med Reza Shah kom påbud, som innebar att traditionell klädsel skulle ersättas
med en västinfluerad. Övre samhällsskikt hade med ökat resande börjat ta upp

1 Irans Symfoniorkester grundades 1933 och har bland andra haft Yehudi Menuhin som gästsolist. Efter 1979 tog sig flertalet
orkestermedlemmar till Europa och USA. Den nuvarande chefsdirigenten, Ali Rahbari, har tidigare varit chefsdirigent för Bryssels
Filharmoniker; The Express Tribune, 2015-11-29; Dehghan, Saeed Kamali, Doubts persist over Iranian pledge to ease ban on
women at sports events, 2015-06-16, The Guardian; Sotoudeh, N. Afshin-Jam MacKay, Nazanin, Nia, Gissou, 'Fifa must
tackle Iran's ban on women watching football' - With the Women’s World Cup final ahead, the soccer world must call for an
end to the Islamic republic’s law against women going to stadiums, say prominent human rights activists, The Guardian,
2015-07-03; Amanat, A. Taj al-Saltana, Crowning Anguish. Memoirs of a Persian Princess from the Harem to Modernity,
Mage Publishers, Washington, 2003; Price, M. A Brief History of Womens Movements in Iran 1850-2000,
http://www.payvand/com/women
2 Stausberg, Michael, Zarathustra och zoroastrismen, Nya Doxa, 2005; Wallach Scott, Joan, Slöjans politik, Tankekraft,
2010
15
sådana klädformer. Därmed kom slöjfrågan upp på dagordningen. Den hade
aktualiserats första gången när en kvinnlig teolog, Tahiereh Qurrat al-Ain, kallad
Irans George Sand, vid ett möte 1848 tog av sig slöjan och argumenterade för en
brytning med islam. Qurrat al-Ain hade lämnat ett äktenskap av religiösa skäl -
George Sand lämnade det efter ”affärer”. Qurrat al-Ain slutade bära slöja, Sand
klädde sig maskulint och rökte cigarr.1

Frågan om slöjbeklädnad återkom 1918 när Mirza Abol-Qasem Azad Azarbajani

i en informell klubb förespråkade frihet från slöjan. Modernistiska poeter som
Mirzadeh Eshqi Aref Qazvini och Iraj Mirza, d. 1926, förde fram samma sak. Den
finmaskiga slöjan hade då börjat försvinna utom i områdena längs sydkusten men
för många hade slöjan blivit ett uttryck för bakåtsträvande. Kritik fördes fram av
reformister som Mirza Aqa Khan Kermani och Malkum Khan. Det var
kontroversiellt. När en framstående skribent, Ebrahim Khajehnuri, 1923,
publicerade en artikel med förslag att iranska kvinnor skulle följa efter de turkiska
och ersätta slöjan med en schal dömdes han till tre månaders fängelse. I augusti
1927 kom vid sidan av slöjfrågan ett beslut att män skulle bära en franskinspire-
rad hatt, ”Pahlavihatten”. Det introducerades med en ceremoni vid en tidpunkt
som kom att sammanfalla med justitieministern Ali Akbar Davars införande av
nya sekulariserade lagar. Tehrans ulama protesterade och placerade sig i Qom.
Basarerna stängde. Strax därefter (1928) kom slöjfrågan tillbaka genom en
konflikt under nyårsfirandet. Shahens kvinnliga släktingar hade, då nyår
sammanföll med Ramadan (första dagen av farvardin, den 27 i ramadan, dagen
för mordet på Ali) beslutat att fira tilldragelserna samtidigt vid den heliga platsen
i Qom. De uppträdde då med genomskinliga chador. Prästerskapet protesterade
vilket fick shahen att handgripligen tillrättavisa ett antal studenter.

Idag har situationen

inte blivit bättre. På
facebook visar en
utlagd bild, april 2015,
en naken kvinna
springer gatlopp efter
att ha stoppats av
sedlighetspolis som
påtalat att hennes
klädsel var oislamisk.
Hon var inte bara
utsatt för förtryck.
Hon var utsatt för ett
repressivt samhälle
som skapade stress
(Sepidedam.com).

1 George Sand chockerade sin samtid med romanen Leone Leoni (1833) där huvudpersonen, Julia, berättar om sitt utsvävande liv för sin nye
älskare; Qurrat al-Ain avrättades 1852 tillsamman med ledarna för Babisrörelsen sedan tre Babis genomfört ett mordförsök
gentemot shahen; Mottahedeh, Negar, Representing the Unpresentable, Syracuse University Press, 2008; Chehabi, H.
Staging the Emperors New Clothes: Dress Codes and Nation-Building under Reza Shah, Iranian Studies, vol 26, 1993;
Radjavi, Heydar, French Hats in Iran, Mage Publisher, Washington, 2011
16
Den andra dagordningen
Det svenska utrikesdepartementet pekade (2011) på att barn har en utsatt
situation i Iran. Barn utnyttjas ofta som arbetskraft men enligt lag får barn under
15 år inte arbeta. Samhällets institutioner för barns skydd är svaga och det erbjuds
ringa hjälp till barn som inte får tillräcklig omsorg av sina vårdnadshavare eller
släktingar. Iran tillåter barnarbetet från 15 års ålder men med tilläggsartiklar,
168 och 188, undantas mindre företag och familjeföretag.

Iran har ratificerat Barnkonventionen och dess tilläggskon-vention men trots

detta införs diskriminerande föreskrifter. I den barnskyddslag som infördes 2013
legaliseras incestuöst sexuell utnyttjande av barn och pedofili eftersom giftermål
mellan styvföräldrar och deras styvbarn är tillåtet. Lagen, som antogs några dagar
efter presidenten Hasan Rouhanis tillträde, innebär att unga flickor och pojkar
kan med medgivande från sin far gifta sig vid 13 års ålder respektive 15 års ålder.1

Iranska källor uppskattar antalet gatubarn till 20 000, icke officiella källor talar
om minst 35 000 enbart i Tehran. Det har antagits att 100_150 dagligen avlider i
brist på mat eller på grund av farligt arbete. Iranska lobbyorganisationer försöker
att lyfta fram problemen på en politisk nivå. I detta ingår även problemen med
trafficking och bötessystem inriktade mot tiggeri. Med trafficking lockas unga
flickor från fattiga familjer till städer i grannländerna där de kommer i en
beroendeställning och utnyttjas sexuellt.

Problemen är efter 1979 tydliga i Tehrans södra stadsdelar där en frivillig

skolverksamhet, Darvazeh-Ghar, kommit igång med stöd av den icke officiella
organisationen Society for Protecting the Rights of the Child, startad av
nobelpristagarinnan Shireen Ebadi. Där kan omkring 200 barn från 5 till 17 år
vistas.2

Inom kvinnorörelsen verkar även Women Health Volunteers, WHW, ett nätverk
som trots omvälvningarna stöder den offentliga hälsovården i utsatta områden,
särskilt i Theran där flera hot mot liv och hälsa återfinns – trafikoffer, koloxidhalt
och missbruksrelaterade sjukdomar. Detta utgör samtidigt en del i iranska
kvinnors krav på en jämställdhet så som den sker inom en internationell
kvinnorörelse.3

I Sverige har den ideella föreningen Yari uppmärksammat problemet och pekat
på att iransk lagstiftning saknar en handlingsplan mot barnarbetet trots att den
internationella konventionen mot barnarbete ratificerats. Bland annat har pekats
på att en hög arbetslöshet med familjeförsörjare som inte kan försörja familjen har
bidragit till det ökade antalet barnarbetare och den omständigheten att ett

1 Exponerat, Internet; FFFI, Förenade föreningar för ett fritt Iran, 2013-10-04
2 (IRIN) – IRAN-IRAN: Focus on child labour, Tehran, 31 May 2004
3 Tehran´s Health Patrol, Times, 2009-03-23; Etre musulman en France, Le Monde Religions, 2009:37
17
växande friskolor utanför myndigheternas kontroll har medfört ökande
skolavgifter.1

Amnesty International har i en rapport, You Shall Procreate: Attacks on women's

sexual and reproductive rights in Iran, pekat på ett lagförslag som befäster en
diskriminerande praxis. Lagförslaget som antogs hösten 2014, öppnar för ökade
födelsetal, medför exkludering från arbetsmarknaden, förbjuder frivillig
sterilisering och begränsar information om preventivmedel. Finansieringen av
familjeplaneringsprogram föreslås avslutad.

Vid sidan av detta har Iran kritiserats för att minderåriga dömts till dödsstraff.
De har hållits fängslade tills de fyllt 18 år varefter avrättningar verkställts sedan
de särskilda domstolar för minderåriga som ska ta hänsyn till den åtalade har
utdömt straffet. Detta skall enligt strafflagstiftningen inte vara tillämpligt under
18 års ålder men det kan ske om en legaliserad präst ger sin tillåtelse – det överlåts
till den enskilde domaren att avgöra om verkställighet skall ske.2, 3

Månggifte, Sighe

Månggifte och giftermål med systrar och döttrar, med rötter i zoroastrismen, kom
till uttryck inom en iransk aristokrati. Exempel utgör den sasanidiske kungen
Ḵosrow II, 590_628 som vid sidan av drottningen och andra legala hustrur skulle
ha haft ett harem med 10 000 konkubiner. Andra regenter lät gifta sig med
utländska kvinnor. Den parthiske kungen Phraates IV (ca.40_32 f.v.t) gifte sig med
en italiensk slavkvinna, Thesmousa, den sasanidiske kungen Yazdegerd I (399_420
e. Kr.) med den judiska Sosanduḵt och Ḵosrow II med den östromerska prinsessan
Maria och armeniskan Šhirin. Det spreds inom befolkningen. Det kan bland annat
utläsas i Ardā Wīrāz Nāmag – en textsamling med inslag från den äldre Avestan
som återkommer i Platons Gorgias occh i medelpersiska lagböcker, bland dem
Rīvāyat ī Ēmēd.4

Enligt iransk lagstiftning idag kan en kvinna endast ingå ett äktenskap. En man
kan äkta upp till fyra hustrur. Detta finns inte uttryckligen inskrivet i civillagen
men vissa formuleringar, exempel utgör arvsrätten, där fastslås att om det finns
mer än en hustru skall / … / tillgångarna delas lika mellan dem.5

1 ISNA om gatubarn och skolbarn i Iran, Yari, ideell förening, bildad 1999, i Uppsala, Internet 2015-04-21.
2 Amnesty International, You Shall Procreate: Attacks on Women’s Sexual and Reproductive Rights in Iran, March 10, 2015-
03-10. Det är en kvinnosyn som numera tar andra vägar. Sociologen Orna Dontah konstaterar i sin studie Regretting
motherhood att moderskapet inte är något som är naturgivet. Det är en kulturell och historisk konstruktion i vilken kvinnor
behandlas som naturliga omsorgsgivare, Schultz, Maike, Att bli mamma har inte tillfört något till livet, SvD 2015-09-14.
3 IRAN: Lagförslag gör kvinnor till "barnalstrande maskiner", 11 mars 2015; Global Campaign Against Injustice, 2014
4 Khosrow and Shirin återkommer hos Nezamiye Ganjavi, Nizami, 1141_1209, azerisk poet och filosof, romantisk epiker i
persisk litteratur med inflytande på senare persiska författare. N. gav ut ett tiotal verk, bland dem Khosrau och Shirin;
Mirror of the Invisible World – Tales from the Khamseh of Nizami, The Metropolitan Museum of Art, New York, 1975;
Rivāyat ī Ēmēd, sammanställning zoroastrisk doktrin av Ēmēd, son till Ašawahišt under 1000-talet. Emed föll tillbaka på
Ādurbād ī Mahraspandān, verksam under den sasanidkungen Šāpūr II. Under 1500 och1600-talen samlade zoroastrianer
som sökt sig till Indien (Gujarat) ihop det som kunde uppbringas om förantik zoroastrism, samlat i Denkardencyklopedin,
epistelliknander texter – däribland äktenskapet, skilsmässa och ritualer. Några sådana uppteckningar kan dateras till 1528
(Kama Bohra), 1594 (Kaus Kama) och 1570 (Shapur Bharuchi)
5 Koranen, andra suran verserna 237, 238, 241, fjärde suran, vers 12, suran 65, verserna 1-12
18
Fram till 1968 saknades restriktioner avseende månggifte. Då tillkom en
lagstiftning där månggiftet knöts till domstolarna med fängelse om inte
domstolsprövning skett. Det utvidgades 1982. Kvinnor kan göra anspråk på
hälften av det som tillförts boet under äktenskapet om mannen begärde
skilsmässa. En anpassning till den tidigare familjeplaneringslagen, FPL, följde.
Mannen kunde emellertid utifrån sharia undandra sig att signera kontraktet - det
slutliga beslutet vilade på domaren. Med ändringarna följde att mannen vid
äktenskaps ingående skall ange sitt civilstånd. Förbigås det kan andra hustrun
inleda rättsprocess, för den första hustrun blir det skilsmässogrund.
Konstruktionen medförde invändningar från kvinnorörelsen där månggiftet utgör
en av de mera kontroversiella frågorna. Med stigande skilsmässofrekvens
återställdes revideringarna 1992 (Amendments to Divorce Regulation, ADR) ersatt
med medlingsförfarande.

Bestämmelserna blir knappast förenklade när de knyts till det temporära

äktenskapet, sighe. Detta godkänns i de civilrättsliga bestämmelserna men varken
äktenskapslagen från 1931, FPL, eller andra föreskrifter, före eller efter
revolutionen 1979, berör tillämpningen. Skyddsregler saknas med åberopande av
att registrering inte är föreskriven. Efter 1979 kunde specialdomstolarna besluta
om registrering men det har ansetts vara ett sätt att bevara de temporära
äktenskapen utan uttryckligt förbud. Detta har mött ett kompakt motstånd,
förstärkts sedan väktarrådet 2012 återförvisade ett lagförslag till parlamentet.
Till de kontroversiella avsnitten hör det temporära äktenskapets anpassning till
Sharia vid havandeskap, överenskommelsers ömsesidighet och
kontraktsutformning. Kvinnorörelsen pekar på att eftersom det temporära
äktenskapet inte har frekvent tillämpning behöver det inte regleras. Lagen har
kritiserats som uttryck för reaktionär kvinnosyn och nyfundamentalism.1

I cirkulerande skrifter i konservativa led har det temporära äktenskapet

beskrivits som en av de brillianta lagarna i Islam. Det anförs att med den
jafaritiska läran som formellt etablerad riktning i Iran kan äktenskap komma till
stånd på två sätt, för evigt eller för en tidsbestämd period. Det är för den
utomstående en obegriplig ståndpunkt, tydliggjort i en dansk-svensk
dokumentärfilm från 2004 i regi av Nahid Persson, Prostitution bakom slöjan, som
skildrar två prostituerade kvinnor.2

Hemgift och brudpenning - Mahr

Institutet mahr, mahriyeh, brudpenning, varierar i olika län-der. Svensk domstol

har liknat det vid det svenska underhållet och utjämning av makarnas
förmögenhetsförhållanden. I rätts-fallet RH 2005:66 ansåg domstolen att lagen
1990:272 om inter-nationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsför-
hållanden var tillämplig. Där regleras de fall där svensk dom-stol kan ta upp
frågan när svaranden har hemvist i Sverige eller ansökt om skilsmässa i Sverige.

1 Council of Guardians, Opinion 1488, July 1984; mahr se RH 2005:66, svensk domstols behörighet, tillämplig lag m.m. i
fråga om äktenskapskontrakt avseende brudpenning enligt iransk rätt; Fallah, Xerxes, Svensk ordre public, Lunds
universitet, 2002
2 Mutahhari, Morteza, Kvinnans rättigheter i Islam, Kulturavdelningen vid Republiken Irans Ambassad i Stockholm, 1996
19
Frågan om hur mahr skall klassificeras blir beroende på vilket land som är
tillämpligt utifrån medborgarskapet vid äktenskapets ingående eller hemvisten
vid denna tidpunkt. Utgör mahr underhåll och om ansökan sker i samband med
mål om äktenskapsskillnad, avgörs domstolens behörighet enligt Lag (1904:26) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap.

Vid tillämpningen av iransk lagstiftning inom svenska dom-stolar brukar

utlåtande inhämtas från den svenska ambassaden i Iran. Omfattningen av mahr
framgår vanligen av upprättat kontrakt vid äktenskapets ingående, ett belopp,
som skall övergå till bruden, eventuellt i delar, mahr-muqaddam. Vanli-gen ges
föreskrifter för eventuell skilsmässa, mahr-makhkar, eller makens bortgång då
beloppet skall överföras till hustrun före den lagstadgade arvsfördelningen.

Till problemen med mahr hör mannens ensidiga rätt vid skilsmässa. Kvinnan
riskerar att förlora sina rättigheter även om mahr blivit ett medel för att inleda
skilsmässomål. Å den andra sidan utgör mahr en fordran. Den kan ligga till grund
för att stämma mannen men väktarrådet ansåg 1984 att detta stod i konflikt med
Sharia. Trots detta har fängelsestraff för män som inte uppfyllt villkoren ökat.
Mellan 2010 och 2011 har omkring 20 000 sådana straff dömts ut. Det har medfört
en praxis där en maximigräns satts för det belopp som kan utkrävas.
Konstruktionen skall balansera kvinnans rätt men risken för mannen att dömas
till fängelse har minskat. Enligt konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter skall ingen dömas till fängelse endast på den grunden att oförmåga
föreligger att fullgöra kontrakterad överenskommelse. 1

Brott och straff

En iransk strafflag infördes 1911, ändrad med Reza Shah:s reformprogram 1932.
Det var ett regelverk som föll tillbaka på tysk och schweizisk rätt. Efter
revolutionen samlades straffrätten i Hudud där domsrätten vidgats med brott som
stympning, piskning, qesâs, vedergällning, diya, blodspengar och avrättning
genom stening. Strafflagen, med fem huvudavdelningar, är indelad i två grupper,
haqollah (Guds rätt) och haqolnas (samhällets rätt). Brottsdomstolar som funnits
före 1979 avvecklades. En lag om överprövning tillkom 1988 med tillägg 1993. Det
iranska regelverket avviker från FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter, ICCPR. Enlig strafflagarna kan alla som kommit till pubertetsåldern
dömas som vuxna efter en rättegång som inkluderar dödstraff. Detta, som inte
endast tillämpas i Iran, har aktualiserats i FN:s hantering av medel för
drogbekämpning.

Iran har ansetts föredömligt för att motverka drogtranspor-terna. Samtidigt har
tusentalet iranier hängts för narkotika-brott. Krav har rests att stödet till

1 Atuma, C. Om uppkomsten av haltande äktenskap i Sverige, Svensk Juristtidning, nr 8 1997; Arvsordningen skiljer sig dels
mellan olika nationella offentligrättsliga regelverk, dels mellan sunni- och shiainfluerade rättstilämpningar. Gemensamt är en tillämpning
av den s.k. parentelprincipen, en bestämning av släktskapets närhet. I Iran tillämpas regler som följer shiakollektivets Jafaritiska skola;
Carroll, Lucy, The Ithna Ashari Law of Intestate Succession; An introduction to Shia Law Applicble i South Asia, Centre for South Asian
Studies, Univeristy of Cambridge; Cheema, Shahbaz Ahmad, Shia and Sunni Law´s of Inheritance: A Comparative Analysis, bzu.edu.pk Zar;
R. E., Marriage and Divorce Under Iranian Family Law, University of Tehran, 2011-07-15
20
drogbekämpningen skall upphöra. Sverige har för avsikt att dra sig ur då
avtalstiden går ut. Detta kan förefalla rimligt men varför undviks frågan om
droger som passerar Irans långa gräns mot Afghanistan där kontrollen drar stora
kostnader för utrustning och personal.1

Stening

Steningen som avrättningsmetod tillämpades i de äldsta kända kulturerna i

Mesopotamien. I Bibeln nämns stening flera gånger. I Koranen finns inget uttalat
stöd för stening, men där nämns kroppsstraff som piskning och handavhuggning.
I den judiska Talmud föreskrivs stening som straff för 17 olika brott. I det tidiga
Sverige föreskrevs stening i Uppland, Östra Götaland och Dalarna för mord av
make och trolldom. Steningen drabbar främst kvinnor. Steningen ingår i irans
strafflag men i förordning från iranska justitiedepartementet, 2003, uppmanas
domstolarna att avstå från påföljden i avvaktan på lagändring. Den iranska
rättsordningen tillåter emellertid den enskilde domaren att avgöra domslutet.
Väktarrådet har avvisat förslag om ett begränsat utrymme för stening. Det ansågs
utgöra en grundläggande rättighet. I Saudiarabien med en i övrigt rigid
strafftillämpning är steningen formellt förbjuden.2

Ära, heder och straff

Heder, eller ära, har ansetts vila på ett allmänmänskligt grundläggande behov
av att bli sedd och erkänd. Tidiga exempel på hedersbegreppet återfinna i
medeltidens riddarkultur och det japanska samurajväsendet. I Norden förekom
blodshämnden, främst under forntidmedeltid och i de isländska sagorna. Straffet,
bestämt av ätten, utmynnade i blodshämnd eller en blodpeng. När ättesamhället
föll tillbaka blev vedergällningen förvandlad till böter eller annat straff. I England
levde blodspengen kvar under 1600-talet som belöning för den som avslöjat rövare
och falskmyntare.

Hedersbegreppet och sättet att hantera detta växlar mellan kulturer och epoker.
I subkulturer med ett begränsat antal individer och svaga rättsregler kan hedern
få en förstärkt ställning. Ofta rör det kulturmönster där familjen, hierarkiskt
konstruerad, uppfattas som den grund på vilket samhället vilar. En kränkning av
någons heder anses berättiga till vedergällning, vanligen riktad mot förövarens
familj. I flertalet fall är offret en kvinna.3

1 Nayyeri, M. H., Gender Inequality and Discrimination: The Case of Iranian Women Iran Human Rights Documentation
Center, 2013; Peters, R. Crime and Punishment in Islamic Law – Theory and Practice from the Sixteenth to the Twenty-first
Century, Cambridge University Press, Cambridge, 2005; Ahmed, L. Women and the Rice of Islam; Mahmoudi, S. Chahandeh,
A. Om brott och straff i Iran, Svensk Juristtidning 2001;Global Campaign against Injustice den 25 mars 2014; Reprieve,
Human Rights Watch, SvT 2015-03-28.
2 Payvand News – 2013-06-04, Iran: Proposed Penal Code Retains Stoning; Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i
Iran 2007
3 I debatten kring hedersrelaterat våld har frågan om bevissvårigheterna påtalats; Wachenfeldt, G. von, Kan vi spegla oss
i Fadimes spegel? Svenska Dagbladet 2015-05-15; Mahmoudi, Said, Om hedersmord, Juridisk Tidskrift, nr 1 2002/03;
Goodwin, Jan, Price of Honor – muslim women lift the Veil of silence on the Islamic World, kap 5, Iran: There Is No Fun in
Islam, A plume Book, NY, 2003
21
FN:s befolkningsfond (UNFPA) bedömer antalet hedersmord globalt till 5 000. I
Sverige har problemet trätt fram med mordet på Fadime Sahindal, 2002.

Såväl iransk som svensk lagstiftning saknar preciseringar eller definitioner av

företeelsen. Med sharialagarna har den mördades anhöriga rätt till en benådning
i utbyte mot blodspeng, diya och med blodspengar kan straffet omvandlas till
fängelse. I Iran fastställdes 2004 att ersättningen skulle vara lika då den mördade
var jude, kristen eller zoroastrier, däremot inte för bahai som inte erkänns som
religion. Den iranska strafflagen är den enda inom de islamiska länderna som
uttryckligen reglerar detta. Som eftergift för den bristande jämlikheten har ett
tillägg, artikel 545, införts - i de fall offret inte är en man skall skillnaden mellan
det manliga och det kvinnliga beloppet betalas ut av den särskild fond, Fonden för
kompensation vid kroppsskador som tillkom för att kompensera för kroppsskador
vid trafikolyckor där den skyldige avvikit eller saknade försäkring. Med detta
kvarstår bristen på jämlikhet – när kroppsskada inte medför dödsfall blir
blodspengen endast lika för män och kvinnor upp till en tredjedel av blodspengen.
Om den blodspeng som skall utgå för en kvinnas skador överstiger en tredjedel av
blodspengen reduceras den till hälften av en mans. Konstruktionen bibehåller ett
patriarkalt mönster.1,2

Konventioner, internationella avtal

Iran är helt eller delvis anslutet till flertalet internationella konventioner:

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICC-PR),

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR),
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD),
Konventionen om barnets rättigheter (CRC), protokollet om handel med barn och
barn-pornografi, Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning (CRPD) och Flyktingkonventionen samt det tillhörande
protokollet från 1966 Iran har undertecknat men inte ratificerat följande
konventioner: Barnkonventionens tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter,
Barnkonventio-nens tilläggsprotokoll om handel med barn och barnpornografi,
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, (ICC).

Iran har varken undertecknat eller ratificerat följande konventioner:

De fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, Det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt till konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter, Konventionen om avskaffandet av alla former av
diskriminering mot kvinnor och dess fakultativa protokoll om enskild klagorätt,
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
bestraffning eller behandling, och det fakultativa protokollet om förebyggande av
tortyr samt Konventionen mot påtvingade försvinnanden (CED).

1 Quesas, sharialagarnas vedergällningsrätt

2 Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i Iran 2007; Nayyeri, M. H., Gender Inequality and Discrimination: The
Case of Iranian Women Iran Human Rights Documentation Center, 2013
22
Iran har inte ratificerat Konventionen om avskaffandet av alla former av
diskriminering mot kvinnor (CEDAW), Konventionen mot tortyr (CAT) och
Konventionen mot påtvingade försvinnanden (CED). Iran har reserverat sig mot
att följa Tilläggsprotokollet om barn i väpnade konflikter för de fall det strider mot
landets religiösa lagar.1

Iran utsåg i april 2015, en kvinna till ambassadör. Kvinnor gifta med utlänningar
kan numera överföra sitt medborgarskap till sina barn när de fyllt 18 år och ansökt
om medborgarskap. På många områden kvarstår emellertid ett begränsat
utrymme för kvinnor, motarbetade av en mansdominerad förvaltnings-struktur.
Från 1984 etablerades en teologisk skola för kvinnor i Qom där manliga lärares
tillträde till skolan gick via en under-jordisk gång där de inte kunde sammanstöta
med kvinnliga elever. De kvinnliga eleverna hade kvinnliga lärare som saknade
behörighet. Endast en kvinnlig tidskrift gavs ut, Payam-i Zan, publicerad av män.
Efter Irak-Irankriget blev de kvinnoorienterade frågorna mer framträdande.
Tidskriften Zanan etablerades 1992 där kritik fördes fram mot rättstillämpningen.
Det mötte tystnad men kunde inte tillbakavisas.

Epilog

Den föregående texten ingick, med smärre justeringar, i två böcker utgivna 2010
och 2016. 2

Därefter har åtskilliga händelser väckt uppmärksamhet fram till 2022 då detta
avslutas. Då pågår en kvinnlig kraftvåg i Iran som möts med öppet våld.

Detta skapar sorg även hos en icke iranier. Därför kom den här artikeln till.

1 Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter i Iran 2011

2 Kent Eklind, Iran, Från dåtid till nutid, Ferdosi Publication, 2010, Iran, Myter, sanningar, sanktioner, Ferdosi
Publication, 2016
23