Hur d blir som r: d→r-reduktionen!

Det här skrev jag för nästan tio år sedan, men det gäller fortfarande:
Det finns en vanlig missuppfattning om d-ljudet och r-uttalet i du, dig, det, den, etc. i exempel som
"vad säger du" --> "va säjjjjeru". Det är faktiskt *inte* så att d-ljudet försvinner och ersätts av
presensändelsen -r. Det är det som är missuppfattningen, som många tror på. Inkl. Språket i P1 för
många år sedan.
• Nej, följande gäller i stället, och det är en regel:
När pronomenet du, dig, de, den, det, etc. samt ordet då är *obetonat* och kommer *direkt efter
en vokal*, reduceras (försvagas) d-ljudet till något som närmast liknar, och oftast uppfattas som,
ett r-ljud.
Exempel (med asterisk * på de betonade orden; d→r-reduktionen gäller ju bara obetonade stavelser):
1. Vad ska du *göra? --> "va skaru jööööra"

Ska du inte *komma nu då? --> "ska runte kommmma nurå"

Kunde du *hitta dem? --> "kunderu hittttaråm"
Vad *då då? --> "vadåååårå" (även "vadååra")

2. När dessa d-ord är *betonade sker aldrig någon d-reduktion:

Vad säger *du? --> "va säje duuuu"
Vad säger *du då? --> "va säje duuuu rå"
Vad ska *du göra? --> "va ska duuuu jöra"
Vad ska *du göra, då? --> "va ska duuuu jörarå"
Hör du du, du! --> “hörru duuuu ru”

3. Aldrig någon d→r-reduktion efter konsonant:

Vad kan du *göra? --> "va kan du jööööra"
4. När det sedan gäller r-ljudet efter vokal i obetonad stavelse, tex. som i presensändelsen, brukar
det reduceras kraftigt och ofta(st) försvinna. Och därvid råkar det uppstå samma förutsättningar för
d→r-reduktionen efter vokal som nämnts ovan. T.ex.:
Vad *säger du? --> (“va säjjje du”) --> "va säjjjjeru"
När *kommer de? --> (“nä kommmme dåm”) --> "nä kåmmmmeråm"
*Hittar du? --> (“hitta du”) --> "hittttaru?"
(Det är det som har orsakat missuppfattningen som jag nämnde i inledningen; man glömmer de andra
exemplen.)

5. Även *Hittade du? kan uttalas "hittttaru?" eller "hittaderu"

(Vi reducerar ju oftast -de för preteritum verbgrupp 1.)
6. Dessa reduktioner gäller inte alla varieteter av svenska. Men de flesta, tror jag. Det finns också en
personlig variation, så att en och samma person ibland gör reduktionen och ibland inte gör den. Det
beror bl.a. på talstilen för tillfället, vem man talar med och i vilket sammanhang. Det flesta svenskar
är dock inte alls medvetna om sina reduktioner, om de inte är lärare eller lingvister. De tror att de alltid
uttalar som det stavas. Man tror det, faktiskt. Det är naturligt. Våra hjärnor fungerar på det sättet. Så du
bör vara försiktig med svaret när du frågar “vanliga” svenskar om uttalet. Det är mycket stor risk att du
får fel svar.